1.

Enligt denna begäran om förhandsavgörande har Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) bett domstolen att tydliggöra vissa aspekter av artikel 12.1 a i direktiv 2011/95/EU. ( 2 ) Målet rör huruvida en palestinsk flykting inte kan ”anses som flykting” eller i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) har denna status enligt artikel 12.1 a i direktiv 2011/95, och närmare bestämt vilken betydelse sökandens byte av vistelseort mellan två olika ”verksamhetsområden” inom UNRWA före sin resa till en medlemsstat i unionen kan ha för betydelse för sådant berättigande. Sökanden var närmare bestämt först bosatt i Syrien, flyttade därefter till Libanon för en längre period och återvände sedan till Syrien för mycket kort tidsperiod innan han reste till Tyskland landvägen. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i vilket geografiskt område som den ska beakta vid bedömningen av sökandens ställning enligt artikel 12.1 a i detta direktiv.

2.

Konventionen om flyktingars rättsliga ställning undertecknades den 28 juli 1951 i Genève (United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, no. 2545 (1954)) och trädde i kraft den 22 april 1954. Den har kompletterats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen).

3.

I artikel 1, avdelning A i Genèvekonventionen definieras bland annat begreppet ”flykting” i den mening som avses i denna lag samt artikel 1, avdelning D, följande:

”Denna konvention är icke tillämplig på dem som för närvarande åtnjuta beskydd eller bistånd av andra Förenta Nationernas organ eller institutioner än Förenta Nationernas Höge Kommissarie för flyktingar.

Därest sådant beskydd eller bistånd, av vilken anledning det vara må, skulle upphöra utan att nu ifrågavarande personers ställning blivit slutgiltigt reglerad enligt tillämpliga, av Förenta Nationernas generalförsamling antagna resolutioner, ska vederbörande utan vidare äga åtnjuta de i denna konvention stadgade förmånerna.”

4.

Förenta nationernas hjälporganisation för palestinska flyktingar i Mellanöstern (United Nations Relief and Works Agency for Palestine refugees in the Near East, nedan kallad ”UNRWA”) bildades genom resolution nr 302 (IV) av Förenta nationernas generalförsamling av den 8 december 1949. UNRWA:s mandat förnyas fortlöpande och det nuvarande mandatet löper ut den 30 juni 2023. ( 3 ) Organisationen har till uppgift att verka för de palestinska flyktingarnas välfärd och mänskliga utveckling.

5.

Förenta Nationernas flyktingkommissariat (UNHCR) bildades den 14 december 1950 genom resolution 428 (V) som antogs av FN:s generalförsamling. UNHCR är ett organ som biträder Förenta nationerna enligt artikel 22 i FN:s stadga.

6.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet, reviderade och upphävde direktiv 2004/83/EG ( 4 ) för att skapa klarhet, då flera väsentliga ändringar infördes i detta direktiv. Artikel 12.1 a förblev emellertid oförändrad.

7.

I skäl 4 i direktiv 2011/95 anges att ”Genèvekonventionen och dess protokoll utgör grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar. Detta skäl 4 i direktivet har samma lydelse som skäl 3 i direktiv 2004/83.

8.

I skäl 12 i direktiv 2011/95 fastslås att huvudsyftet med detta direktiv är att dels garantera att medlemsstaterna tillämpar gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd, dels att garantera att en miniminivå av förmåner är tillgänglig för dessa personer i samtliga medlemsstater. Skäl 6 i direktiv 2004/83 har samma lydelse.

9.

Skälen 22–24 i direktiv 2011/95 anger följande:

10.

Artikel 1 i direktiv 2011/95, som har rubriken ”Syfte”, förklarar:

”Syftet med detta direktiv är att införa normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar och person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet.”

11.

Artikel 2 i direktiv 2011/95, som har rubriken ”Definitioner”, har följande lydelse:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

12.

Artikel 5 i direktiv 2011/95 har rubriken ”Internationellt skyddsbehov ’sur place’”. I artikel 5.3 föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar Genèvekonventionen får medlemsstaterna besluta att en sökande som lämnar in en efterföljande ansökan normalt inte ska beviljas flyktingstatus om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet.”

13.

Artikel 11, med rubriken” Upphörande”, har följande lydelse:

”1.   En… en statslös person ska upphöra att vara en flykting om han eller hon

…

2.   Vid tillämpningen av punkt e och f ska medlemsstaterna beakta huruvida omständigheterna har ändrats så väsentligt och varaktigt att flyktingens fruktan för förföljelse inte längre kan anses välgrundad.

3.   Punkt e och f ska inte tillämpas på flyktingar som kan åberopa tungt vägande skäl grundade på tidigare förföljelse för att inte vilja begagna sig av det lands skydd … om det är fråga om en statslös person, vari han eller hon tidigare hade sin varaktiga vistelseort.”

14.

Artikel 12, med rubriken ”Undantag”, föreskriver:

”1.   En … statslös person kan inte anses som flykting om:

…’

15.

Artikel 14, med rubriken ”Återkallande av, upphävande av eller vägran att förnya flyktingstatus”, har följande lydelse:

”1.   … medlemsstaterna [ska] återkalla, upphäva eller vägra att förnya … en statslös persons flyktingstatus som beviljats av ett regeringsorgan, ett förvaltningsrättsligt organ, en domstol eller ett domstolsliknande organ om vederbörande inte längre är flykting enligt artikel 11.

…

3.   Medlemsstaterna ska återkalla, upphäva eller vägra att förnya en statslös persons flyktingstatus om de berörda medlemsstaterna efter beviljandet av flyktingstatus fastställer att vederbörande:

…”

16.

Det framgår av beslutet om hänskjutande att XT (även kallad ”sökanden”) är en statslös person med palestinskt ursprung, född år 1991 i Damaskus, Syrien. Han är registrerad hos UNRWA som palestinsk flykting i flyktinglägret Yarmouk, söder om Damaskus.

17.

Från en ospecificerad tidpunkt i oktober 2013 fram till den 20 november 2015 vistades han i Libanon, där han hade tillfällig anställning eller utförde diversearbeten. Det framgår emellertid inte av beslutet om hänskjutande att han har ansökt om och/eller erhållit något konkret bistånd från UNRWA under denna period.

18.

XT lämnade därefter Libanon för att bege sig till Qudsaya i Syrien, där han under en kort period bodde hos familjemedlemmar. Några dagar senare lämnade han Syrien för att resa till Tyskland landvägen. Den exakta omfattningen av hans vistelse i Syrien framgår inte klart av handlingarna i målet, men enligt yttrandet från Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten, Tyskland) lämnade han Libanon ”i slutet av november”. Han vistades således på sin höjd 10 dagar i Syrien innan han reste till Tyskland. Det framgår av beslutet om hänskjutande att vid den tidpunkt då XT lämnade Syrien hade Jordanien och Libanon redan stängt sin gräns för palestinska flyktingar från Syrien.

19.

På grund av kriget och konflikten i Syrien förefaller UNRWA ha varit starkt begränsad i sina möjligheter att ge skydd och bistånd inom verksamhetsområdet ( 5 ) i Syrien vid den tidpunkt då XT lämnade landet. ( 6 ) Organet fortsatte emellertid, enligt egen utsago, med bistånd i verksamhetsområdet i Syrien och att ”upprätthålla sin verksamhet inom hälso- och sjukvård, utbildning, yrkesutbildning, mikrofinans, stöd för ungdomar och sociala tjänster”, trots komplicerade utmaningar och anpassning till den väpnade konfliktens begränsande omständigheter. ( 7 )

20.

XT anlände till Tyskland i december 2015 och ansökte om asyl i februari 2016. Bundesamt für Migration und Flüchtlinge beviljade honom status som subsidiärt skyddsbehövande genom beslut av den 29 augusti 2016, men han nekades flyktingstatus. Genom dom av den 24 november 2016 biföll Verwaltungsgericht (Förvaltningsdomstolen, Tyskland) hans överklagande och beslutade att han skulle beviljas flyktingstatus.

21.

Oberverwaltungsgericht (Högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) ogillade Förbundsrepubliken Tysklands överklagande av det beslut som meddelats av Verwaltungsgericht (Förvaltningsdomstolen), i huvudsak med motiveringen att XT, i egenskap av statslös palestinier, var flykting i den mening som avses i de bestämmelser genom vilka artikel 12.1 a i direktiv 2011/95 införlivats med tysk rätt. Enligt Oberverwaltungsgericht hade XT åtnjutit skydd av UNRWA och detta skydd hade upphört av skäl som XT inte rådde över. Oberverwaltungsgericht ansåg att hans personliga säkerhet allvarlig hotades när han lämnade Syrien och att han inte hade tillgång till UNRWA:s skydd i andra delar av organisationens mandatområde, eftersom Jordanien och Libanon redan hade stängt sina gränser för palestinska flyktingar från Syrien. Domstolen ansåg att hans avresa var framtvingad av omständigheter som han inte kunde råda över och att den inte kunde betraktas som frivillig. Detta bekräftades av att han beviljades status som subsidiärt skyddsbehövande. ( 8 )

22.

Den tyska federala migrations- och flyktingmyndigheten överklagade domen till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Tyskland).

23.

Den sistnämnda domstolen förklarade målet vilande och hänsköt följande frågor till EU-domstolen:

24.

Skriftliga yttranden har inkommit från den belgiska och den tyska regeringen samt från Bundesamt für Migration und Flüchtlinge samt från Europeiska kommissionen. Vid förhandlingen den 10 juni 2020 yttrade sig den tyska och den franska regeringen samt kommissionen muntligen.

25.

Innan jag gör en närmare undersökning av tolkningsfrågorna anser jag det vara ändamålsenligt att fälla några inledande kommentarer, dels om direktiv 2011/95/EU, dels om den geografiska omfattningen av UNRWA:s verksamheter.

26.

Direktiv 2011/95 antogs den 13 december 2011. Det reviderade och upphävde direktiv 2004/83. Även om andra delar av direktivet har ändrats, är artikel 12.1 a i dessa båda direktiv i huvudsak identiska; endast ortografiska ändringar har gjorts. Rättspraxis avseende artikel 12.1 a i direktiv 2004/83 bör således även tillämpas på artikel 12.1 a i direktiv 2011/95.

27.

Artikel 12.1 a består av två delar. Enligt den första delen är det uteslutet att en person som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 1 D i Genèvekonventionen kan betraktas som ”flykting” i den mening som avses i detta direktiv. Enligt första stycket i artikel 1 D undantas personer som ”för närvarande åtnjuter” beskydd eller bistånd från UNHCR ( 9 ) från Genèvekonventionens tillämpningsområde (undantagsklausulen). Artikel 1 D andra stycket föreskriver att när ”sådant beskydd eller bistånd, av vilken anledning det än må vara, skulle upphöra” utan att nu ifrågavarande personers ställning blivit slutgiltigt reglerad enligt tillämpliga, av Förenta Nationernas generalförsamling antagna resolutioner, ska vederbörande utan vidare åtnjuta förmånerna i Genèvekonventionen (upptagandeklausulen). Det är tydligt att situationen för de palestinska flyktingar som är registrerade hos UNRWA ännu inte har avgjorts. ( 10 ) I den engelska versionen av direktiv 2011/95, artikel 12.1 a andra meningen, återges artikel 1D andra stycket ordagrant, med det enda undantaget att ordet ”konvention” ersatts med ordet ”direktiv”. ( 11 ) Av detta följer logiskt och även enligt fast rättspraxis att klausulen om införande i artikel 12.1 a andra meningen endast är tillämplig om undantagsklausulen i artikel 12.1 a första meningen är tillämplig. ( 12 )

28.

Medan Genèvekonventionen endast avser ”flyktingar”, omfattar direktiv 2011/95 och direktiv 2004/83 även ”subsidiärt skyddsbehövande”. Även om undantagsbestämmelsen i artikel 1 D i Genèvekonventionen omfattar hela konventionen, avser det undantag som föreskrivs i artikel 12.1 a i de båda direktiven därför endast ställningen som ”flykting”. En person kan således nekas flyktingstatus med stöd av denna bestämmelse i direktiv 2011/95, samtidigt som vederbörande fortfarande ges status som alternativt skyddsbehövande.

29.

Vad gäller direktiv 2011/95 har domstolen upprepade gånger erinrat om att det framgår av skälen 4, 23 och 24 i direktivet att Genèvekonventionen utgör grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar och att bestämmelserna i detta direktiv om villkoren för beviljande av flyktingstatus och om innebörden av flyktingstatus har antagits för att hjälpa medlemsstaternas behöriga myndigheter att tillämpa Genèvekonventionen på grundval av gemensamma begrepp och kriterier ( 13 ) och att bestämmelserna i detta direktiv, i likhet med bestämmelserna i direktiv 2004/83, följaktligen ska tolkas mot bakgrund av dess grundläggande rättigheter och principer och i överensstämmelse med Genèvekonventionen och andra relevanta fördrag som avses i artikel 78.1 i FEUF. ( 14 ) Domstolen har även slagit fast att dessa bestämmelser, såsom framgår av skäl 10 i direktiv 2004/83, ska tolkas i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns inte minst i stadgan. ( 15 )

30.

UNRWA är verksamt inom ett mandatområde som omfattar fem verksamhetsområden, nämligen Västbanken, Gaza, Jordanien, Libanon och Syrien, ( 16 ) där den skyddar och/eller bistår ( 17 ) flyktingar från Palestina och vissa andra kategorier av personer som anses berättigade, såsom ”fattiga från Jerusalem och Gaza” och oregistrerade personer som förflyttats till följd av fientligheterna år 1967 och senare inträffade fientligheter. ( 18 ) Det förefaller framgå av beskrivningen av omständigheterna i målet i beslutet om hänskjutande att XT är en ”palestinsk flykting”. De två verksamhetsområden där XT har vistats är belägna i två olika suveräna stater, nämligen Syrien och Libanon. Bägge ingår emellertid i UNRWA:s ”mandatområde”.

31.

UNRWA kontrollerar inte territorierna inom sina verksamhetsområden och kan inte bevilja eller neka en registrerad palestinsk flykting inträde i det territorium där ett visst verksamhetsområde är beläget. Det faktiska tillträdet kan således vara beroende av (och är ofta beroende av) att regeringars eller halvstatliga statsmakters politik vad gäller kontrollen av det relevanta territoriet när som helst kan ändras.

32.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, som jag kommer att behandla tillsammans, för att få klarhet i vilket geografiskt område som ska beaktas vid bedömningen av huruvida biståndet eller skyddet av UNRWA har ”upphört” med avseende på en bestämd person som tidigare har begagnat sig av sådant bistånd eller skydd. Frågorna avser just ”klausulen om upptagande” i artikel 12.1 a andra meningen i direktiv 2011/95 och artikel 1 D andra stycket i Genèvekonventionen. ( 19 ) Beslutet om hänskjutande utgår från att undantagsklausulen i artikel 12.1 a första meningen och artikel 1 D första stycket är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet. För min bedömning anser jag att så är fallet här.

33.

De parter som har inkommit med skriftliga yttranden – kommissionen, Belgien, Tyskland och Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten, Tyskland) – är alla överens om att i fråga om att bedöma huruvida UNRWA:s skydd eller bistånd enligt artikel 12.1 a har upphört med avseende på en person är det inte enbart det område där den berörda personen senast var bosatt som ska beaktas. Kommissionens ståndpunkt, vilken jag i allmänhet instämmer i, är att de av UNRWA:s verksamhetsområden som den berörda personen faktiskt kan ha fått tillträde till ( 20 ) när han eller hon lämnade UNRWA:s mandatområde, bör beaktas, liksom de verksamhetsområden som den berörda personen kan ha haft åtkomst till vid tidpunkten för sitt beslut (inklusive ett domstolsavgörande) om ansökan om flyktingstatus ska beaktas.

34.

Förbundsrepubliken har uttryckt synpunkten att andra verksamhetsområden med vilka den berörde har väsentliga band bör beaktas förutom det verksamhetsområde där vederbörande senast var bosatt. Dessa andra verksamhetsområden skulle kunna vara de områden där sökanden hade sin vanliga vistelseort eller hade nära släktingar. Belgien ansåg att alla UNRWA:s verksamhetsområden skulle beaktas vid bedömningen av huruvida en statslös palestinier fortfarande åtnjöt bistånd från UNRWA vid den tidpunkt då han eller hon lämnade UNRWA:s mandatområde och att det ankommer på sökanden att visa att det var omöjligt för vederbörande att bege sig till ett annat verksamhetsområde för UNRWA och att där åtnjuta skydd eller bistånd.

35.

Frankrike inkom inte med något skriftligt yttrande, men ansåg under en begärd förhandling att endast det verksamhetsområde där sökanden hade sin ”hemvist” innan han eller hon ingav sin ansökan om flyktingstatus är relevant för att avgöra huruvida UNRWA:s skydd eller bistånd har eller hade upphört.

36.

Det ska inledningsvis påpekas att varken artikel 12.1 a eller artikel 1 D nämner den berörda personens ”hemvist”. Det som är av betydelse för tillämpningen av artikel 12.1 a första meningen och artikel 1 D första stycket är huruvida personen har beviljats bistånd eller skydd av det berörda organet och, vad gäller andra stycket eller meningen i dessa båda bestämmelser, huruvida detta skydd eller bistånd ”har upphört”. ( 21 )

37.

För det andra följer det av fast rättspraxis att bedömningen av huruvida en person som omfattas av artikel 12.1 a första och/eller andra meningen ska göras individuellt och inte i förhållande till palestinska flyktingar eller palestinska flyktingar i allmänhet som grupp. ( 22 ) Följaktligen delar jag inte den oro som vissa parter har framfört, nämligen att beaktandet av UNRWA:s mandatområde i dess helhet vid bedömningen av om skyddet eller biståndet från UNRWA skulle upphöra otillbörligen skulle begränsa räckvidden av klausulen om införande i artikel 12.1 a andra meningen. ( 23 ) En sådan bedömning ska göras från fall till fall, vilket innebär att det endast är sådant skydd eller bistånd på andra verksamhetsområden som faktiskt var eller är tillgängliga för den sökande som bör räknas.

38.

De olika inslag av anknytning som vissa parter har påpekat förefaller i allmänhet göra det mer troligt att en viss sökande verkligen har tillträde till området för den berörda verksamheten och följaktligen till det skydd eller bistånd som UNRWA tillhandahåller. Så är helt tydligt fallet med ett av de exempel som lämnats av den tyska federala migrations- och flyktingmyndigheten. Även om en sökande formellt förfogar över uppehållsrätt i ett annat verksamhetsområde där UNRWA tillhandahåller bistånd, och det är möjligt för vederbörande att bege sig dit, har han eller hon naturligtvis faktiskt tillgång till detta bistånd, och klausulen om införande i artikel 12.1 a andra meningen ska enligt min mening inte tillämpas.

39.

Frågan huruvida familjeförhållanden, tidigare vanliga vistelseort eller andra viktiga band till ett visst verksamhetsområde faktiskt gör det möjligt för en enskild sökande att få hjälp från UNRWA i detta verksamhetsområde är en fråga om de faktiska omständigheterna som enligt min mening ska avgöras från fall till fall med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, inklusive sökandens personliga situation. ( 24 ) Om sökanden i fråga, som bedöms individuellt vid den tidpunkt då han eller hon lämnade UNRWA:s mandatområde, faktiskt hade tillgång till UNRWA:s skydd eller bistånd, eller hade faktisk tillgång vid tidpunkten för antagandet av ett beslut (inklusive domstolsbeslut) avseende ansökan, kan han eller hon inte anses omfattas av klausulen om införande i artikel 12.1 a andra meningen, oberoende av arten av länkar till verksamhetsområdet, i förekommande fall, som gjorde åtkomsten möjlig. I ett sådant fall, när UNRWA fortsätter att tillhandahålla skydd eller bistånd inom ett eller flera verksamhetsområden som är tillgängliga för den sökande kan skyddet eller biståndet från UNRWA inte anses ha ”upphört”. Man kan snarare säga att sökanden har återkallat sådant skydd eller bistånd genom att lämna det verksamhetsområde som han eller hon tidigare hade åtkomst till.

40.

Denna tolkning av artikel 12.1 a stöds av domarna i de ovannämnda målen Bolbol, El Kott och Alheto. I var och en av dessa domar hänvisade domstolen uttryckligen till UNRWA:s mandatområde som omfattande Gazaremsan, Västbanken, Jordanien, Libanon och Syrien och behandlade, i relevant utsträckning, området som en enhet. ( 25 ) I målet Alheto erinrade domstolen vidare, inom ramen för en fråga gällande artikel 35 i direktiv 2013/32/EU, ( 26 ) om att en person som åtnjuter ”konkret skydd eller bistånd från UNRWA” inom ett annat verksamhetsområde än det där vederbörande hade sin vanliga vistelseort innan han eller hon lämnade UNRWA:s mandatområde och därigenom kunde vistas där i säkerhet och under värdiga levnadsvillkor utan risk för att återföras till det territorium som varit personens vanliga vistelseort, ”måste … undantas från flyktingstatus enligt artikel 12.1 a i direktiv 2011/95”. ( 27 )

41.

UNHCR har under årens lopp utfärdat flera riktlinjer, noter och andra uttalanden om tolkningen av artikel 1 D och, då och då, artikel 12.1 a. Dessa förklaringar utgör så kalla mjuk lagstiftning, vilket innebär att de har ett visst bevisvärde men inte är bindande. ( 28 )

42.

Även om artikel 1 D har förblivit oförändrad, har UNHCR:s åsikter i frågan skriftat avsevärt över tid. I en sådan förklaring ansåg UNHCR ( 29 ) att en palestinsk flykting som lämnar UNRWA:s mandatområde av någon anledning i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) skulle ha rätt att omfattas av Genèvekonventionen och beviljas flyktingstatus enligt direktiv 2004/83 fram till dess att han eller hon återvänder till detta område (se punkterna 2.2 och 2.3 i nämnda förklaring. Jag vill påpeka att enligt denna tolkning skulle alla fem inledande frågor sakna syfte), trots att den tog ställning i en av sina riktlinjer, ( 30 ) enligt vilken klausulen om införande i artikel 1 D andra stycket är tillämplig när ett eller flera ”objektiva grunder” för att lämna UNRWA:s mandatområde eller hindra en person från att begagna skydd eller bistånd från UNRWA har inneburit att detta skydd eller bistånd har upphört för personen i fråga (punkterna 19 och 22 i riktlinjerna).

43.

I de ovannämnda riktlinjerna anser UNHCR dessutom att bedömningen av huruvida en palestinsk flykting kan få tillgång till skydd eller bistånd från UNRWA ska göras gentemot ”ett enskilt UNRWA-verksamhetsområde” och inte ”vart och ett av UNRWA:s verksamhetsområden”. ( 31 ) UNHCR har preciserat att denna rekommendation stöds av ordalydelsen i domen i det ovannämnda målet El Kott och av domstolens användning av formen i singularis av ”verksamhetsområdet” i den domen. ( 32 )

44.

UNHCR:s rekommendation övertygar mig inte och jag anser inte att domstolens rättspraxis i det ovannämnda målet El Kott ( 33 ) stöder den. I detta avseende vill jag för det första påpeka att UNHCR i denna del av riktlinjerna inte bara avviker från den terminologi som FN:s generalförsamling använder enhetligt i sina resolutioner avseende UNRWA, UNRWA själv i beskrivningar av dess arbete och domstolen i sina domar, inklusive El Kott, ( 34 ) utan även från den terminologi som UNHCR själv använder i sin reviderade förklaring av artikel 1 D i 1951 års konvention ( 35 ) samt av den reviderade noten om tillämpligheten av artikel 1 D i 1951 års konvention avseende flyktingars rättsliga ställning beträffande palestinska flyktingar, ( 36 ) där termen ”UNRWA:s mandatområde” användes för att beteckna hela området i vilket UNRWA tillhandahöll skydd eller bistånd.

45.

I sin senaste förklaring i frågan, som utfärdades i samband med förevarande mål, ( 37 ) hänvisar UNHCR inte till domstolens dom i målet El Kott som stöd för sina ståndpunkter. I denna förklaring återvänder UNHCR till den vanligen använda terminologin och använder uttrycket ”UNRWA:s mandatområde” för att beskriva alla fem av UNRWA:s verksamhetsområden. ( 38 ) UNHCR anser att bedömningen huruvida skydd eller bistånd har upphört ”ska … göras i fråga om det verksamhetsområde där personen tidigare var bosatt”. ( 39 ) Om personen i fråga ”tidigare varit bosatt i fler än ett av UNRWA:s verksamhetsområden”, anser UNRWA nu att ”bedömningen huruvida ’skydd eller bistånd har upphört av vilken anledning det må vara’ kan göras i fråga om fler än ett verksamhetsområde där personen tidigare varit bosatt”. Som stöd för sin uppfattning citerar UNHCR sina egna Riktlinjer för internationellt skydd nr 13, ( 40 ) som nämnts ovan i punkterna 3 och 44, utan att klargöra motsägelserna mellan förklaringen och dessa riktlinjer, som inte tycks ha återkallats. Jag finner inte att denna förklaring är mer övertygande än riktlinjerna.

46.

Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen besvarar den första och den andra tolkningsfrågan på följande sätt:

Vid bedömningen av huruvida UNRWA:s skydd eller bistånd har ”upphört” med avseende på en viss person som tidigare har begagnat sig av sådant skydd eller bistånd ska de nationella domstolarna eller de behöriga administrativa myndigheterna – vid tillämpningen av artikel 12.1 a i direktiv 2011/95 – beakta alla UNRWA:s verksamhetsområden där den sökande har faktisk tillgång till UNRWA:s skydd eller bistånd.

Vid en sådan bedömning ska den nationella domstolen eller förvaltningsmyndigheten beakta samtliga relevanta omständigheter, däribland sökandens personliga situation och förmåga att faktiskt få tillträde till dessa verksamhetsområden.

47.

När vi kommer till den fjärde frågan, som jag nu kommer att behandla, har den hänskjutande domstolen ställt den huvudsakligen att få klarhet i vilket geografiskt område som ska beaktas vid bedömningen av huruvida villkoren för beviljande av flyktingstatus i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) har upphört att vara uppfyllda efter det att sökanden hade lämnat UNRWA:s mandatområde, och närmare bestämt huruvida det område som ska beaktas återspeglar svaren på frågorna 1 och 2. Frågan utgår från antagandet att klausulen om införande i artikel 12.1 a andra meningen, var tillämplig på sökanden vid den tidpunkt då han eller hon lämnade UNRWA:s verksamhetsområde, men att den inte längre är tillämplig vid den tidpunkt då de behöriga nationella förvaltningsmyndigheterna eller domstolarna fattar beslut om ansökan, det vill säga att skyddet eller biståndet från UNRWA hade upphört för sökanden vid tidpunkten då vederbörande lämnade UNRWA:s verksamhetsområde, men att det har återinställts där i väntan på att ett slutgiltigt beslut lämnas gällande sökandens begäran om att i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) erkännas som flykting.

48.

Samtliga parter som har inkommit med skriftliga yttranden instämmer att svaret på den fjärde frågan bör återspegla svaret på den andra, det vill säga att samma geografiska område ska beaktas vid bedömningen av huruvida skyddet eller biståndet från UNRWA hade upphört när sökanden lämnade UNRWA:s verksamhetsområde, och för att avgöra huruvida skyddet eller biståndet från UNRWA hade återställts när de behöriga nationella förvaltningsmyndigheterna eller domstolarna fattade beslut avseende ansökan om flyktingstatus. ( 41 )

49.

Till stöd för sin ståndpunkt avseende frågorna 1, 2 och 4, att det relevanta geografiska området bör vara det verksamhetsområde där sökanden hade sin vanliga vistelseort gjorde den franska regeringen, vid sitt muntliga yttrande i samband med förhandlingen, gällande följande. Detta begrepp används i artikel 2 d och n i direktiv 2011/95 enligt den nämnda regeringen för att definiera under vilka förutsättningar en statslös person ska betraktas som flykting, och i artikel 11.1 f i detta direktiv används samma begrepp för att definiera under vilka omständigheter en statslös person upphör att vara flykting.

50.

Jag bör inledningsvis påpeka att artikel 12.1 a utesluter en person från ”flyktingstatus” och att de utlösande faktorerna för tillämpningen av den bestämmelsen saknar samband med vistelseorten, enligt resonemanget i punkt 36 och följande punkter i detta förslag till avgörande. Den omständigheten att artiklarna 2 d och n hänvisar till ”vanlig vistelseort ” är således inte avgörande för att besvara de frågor som avses. Vidare avser den fjärde frågan (och den andra) en annan situation än den som avses i artikel 11.1 f i direktiv 2011/95. Denna bestämmelse avser en situation där en statslös person redan har beviljats flyktingstatus och där de omständigheter som ledde till att denna person erkändes som flykting inte längre föreligger, och den fungerar tillsammans med artikel 14.1 i direktiv 2011/95. Den senare bestämmelsen kräver att medlemsstaterna ska ”återkalla, avsluta eller neka att förnya flyktingstatus” för en statslös person om ”han eller hon har upphört att vara flykting i enlighet med artikel 11 (min kursivering)”.

51.

Den fjärde frågan avser däremot huruvida den berörda personen över huvud taget ska erkännas som flykting enligt artikel 12.1 a andra meningen. Om omständigheterna kräver det och ett senare beslut om återkallande måste fattas, kan denna bestämmelse fungera tillsammans med artikel 14.3, enligt vilken medlemsstaterna ska ”återkalla” en statslös persons flyktingstatus eller vägra att förnya flyktingstatus för en statslös person ”om han eller hon inte skulle ha beviljats eller inte har beviljats flyktingstatus enligt artikel 12” (min kursivering). I artikel 14.3 nämns inte något om hemvist, vare sig en vanlig vistelseort eller något annat.

52.

Jag föreslår därför att EU-domstolen ska besvara den fjärde tolkningsfrågan på följande sätt:

Det område som ska beaktas för att bedöma huruvida – vid tidpunkten för prövningen av en ansökan om flyktingstatus i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) enligt artikel 12.1 a andra meningen – villkoren för tillämpning av denna bestämmelse inte längre är tillämpliga, motsvarar det område som beaktas vid bedömningen av huruvida UNRWA:s skydd eller bistånd har ”upphört” med avseende på en viss person som tidigare har begagnat detta skydd eller bistånd, såsom beskrivs i svaren på första och den andra frågan.

53.

Med den tredje frågan vill den hänskjutande domstolen väsentligen få klarhet i huruvida en statslös person kan åberopa sådana risker för sin personliga säkerhet som vederbörande frivilligt har utsatt sig för genom att flytta från ett säkert (eller relativt säkert) UNRWA-verksamhetsområde till ett område där hans eller hennes individuella säkerhet utsätts för allvarlig risk och vederbörande, på grundval av denna frivilligt ådragna risk, i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) har rätt att åtnjuta flyktingstatus enligt direktiv 2011/95.

54.

Domstolen har redan i domen El Kott preciserat att det inte är tillräckligt att frivilligt lämna UNRWA:s verksamhetsområde för att undantaget från flyktingstatus i artikel 1 D ska upphöra. ( 42 ) Om däremot en person som faktiskt har utnyttjat UNRWA:s skydd eller bistånd upphör att åtnjuta det av skäl som ligger utanför hans eller hennes kontroll, är klausulen om upptagande i artikel 12.1 a tillämplig och personen kan i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) dra fördel av direktivet under förutsättning att ingen av de övriga undantagsvillkoren i artikel 12.1 b, artikel 12.2 eller artikel 12.3 i direktiv 2011/95 är tillämpliga. ( 43 )

55.

I detta sammanhang ska en person anses ha varit tvungen att lämna UNRWA:s verksamhetsområde om hans eller hennes personliga säkerhet var allvarligt hotad och UNRWA inte kunde garantera att vederbörandes levnadsvillkor inom detta område skulle stå i överensstämmelse med det uppdrag som det anförtrotts. ( 44 )

56.

I enlighet med detta resonemang anser jag att en frivillig avresa från ett av UNRWA:s säkra (eller relativt säkra) verksamhetsområden till ett område där den berörda personens personliga säkerhet är allvarligt hotad inte heller kan åberopas till stöd för att UNRWA:s skydd eller bistånd har ”upphört” med avseende på vederbörande.

57.

I synnerhet när riskerna för personens personliga säkerhet inom det verksamhetsområde till vilket vederbörande reste var kända eller rimligen förutsebara för den berörda personen och personen i fråga inte rimligen kunde förvänta sig att säkert återvända till det säkra (relativt säkra) verksamhetsområde som han eller hon avrest ifrån, eller till ett annat av UNRWA:s säkra verksamhetsområden, kan det inte anses att UNRWA:s skydd eller bistånd har upphört i förhållande till honom eller henne.

58.

Jag vill tillägga att denna slutsats inte lämnar den berörda personen utan skydd. Han eller hon kan fortfarande åtnjuta status som subsidiärt skyddsbehövande och principen om non-refoulement (förbud mot återsändande) gäller fortfarande i enlighet med artikel 21 i direktiv 2011/95, men bör inte i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) kunna göra gällande flyktingstatus på grundval av risker som han eller hon medvetet och avsiktligt har utsatt sig för.

59.

Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag därför att domstolen besvarar denna tredje fråga på följande sätt:

En person som ansöker om flyktingstatus kan inte åberopa de risker för sin personliga säkerhet som vederbörande frivilligt utsätter sig för genom att flytta från ett säkert (eller relativt säkert) UNRWA-verksamhetsområde till ett område där hans eller hennes personliga säkerhet allvarligt hotas för att i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) komma i åtnjutande av förmånerna kopplade till flyktingstatus enligt direktiv 2011/95.

60.

Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan endast för det fall sökandens vanliga vistelseort skulle anses vara relevant för svaren på andra och fjärde frågan. Med hänsyn till svaren på de fyra första frågorna, saknas anledning för domstolen att besvara den femte frågan.

61.

Kommissionen har gjort gällande att platsen för den vanliga vistelseorten inte är avgörande för den andra och den fjärde frågan, men att den femte frågan ändå bör besvaras. Kommissionen understryker i detta avseende att begreppet ”vanlig vistelseort” används i artikel 11.1 f i direktiv 2011/95, vilken i förekommande fall även är tillämpligt på statslösa palestinier.

62.

Det framgår av beslutet om hänskjutande att beslutet avseende XT:s ansökan om flyktingstatus ännu inte har vunnit laga kraft, eftersom målet fortfarande är föremål för överklagande. Frågan om ett senare återkallande av XT:s flyktingstatus förefaller inte utgöra en del av det överklagande som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen och den hänskjutande har inte begärt att EU-domstolen ska tolka artikel 11.1 f i detta direktiv. Såsom beskrivs i punkt 50 i detta förslag till avgörande, regleras en hypotetisk återkallelse av XT:s flyktingstatus med stöd av undantagsbestämmelsen i artikel 12.1 a första meningen av artikel 14.3 i direktiv 2011/95, som inte fungerar tillsammans med artikel 11.1 f. Jag anser således att den femte frågan är hypotetisk, såvida inte begreppet sökandes ”vanliga vistelseort” är relevant för svaret på den andra och/eller den fjärde frågan. Jag anser (i likhet med kommissionen) att så inte är fallet.

63.

Mot bakgrund av vad som anförs ovan föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) på följande sätt: