1.

EU-domstolen har nyligen mottagit flera begäranden om förhandsavgörande avseende begränsningen i tiden av det skydd som konsumenter garanteras genom unionsrätten. ( 2 ) Efter att ha klargjort ett antal aspekter i samband med ett fastställande av att konsumenters rättigheter har åsidosatts och följderna av detta har EU-domstolen nu ombetts att ta ställning till frågor beträffande rättsmedel för att undanröja följderna av ett åsidosättande av dessa rättigheter.

2.

Förevarande begäran om förhandsavgörande ligger i linje med denna praxis. I fyra av sina sex tolkningsfrågor har den hänskjutande domstolen nämligen begärt att EU-domstolen ska klargöra huruvida de preskriptionsregler som enligt slovakisk rätt är tillämpliga på konsumenttvister är förenliga med unionsrätten.

3.

I enlighet med EU-domstolens begäran kommer förevarande förslag till avgörande att begränsas till en granskning av de två första frågorna. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida vissa nationella preskriptionsbestämmelser är förenliga med unionsrätten. Det rör sig om bestämmelser i vilka det dels föreskrivs en treårig preskriptionstid beräknad från tidpunkten för den obehöriga vinsten, dels en preskriptionstid på tio år, varav den sistnämnda dock endast är tillämplig om konsumenten visar att den obehöriga vinsten gjorts med uppsåt.

4.

I artikel 6.1 i direktiv 93/13/EEG föreskrivs följande: ( 3 )

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

5.

Enligt artikel 1 i direktiv 2008/48/EG ( 4 ) är syftet med detta direktiv att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om kreditavtal för konsumenter.

6.

I artikel 3 i) i detta direktiv definieras ”effektiv ränta” som ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad, uttryckt i procent per år av den sammanlagda krediten, i förekommande fall med tillägg av de kostnader som avses i artikel 19.2”.

7.

Artikel 10 i direktivet har rubriken ”Information som ska ges i kreditavtal”. I artikel 10.2 i direktiv 2008/48 föreskrivs följande:

”Kreditavtalet ska på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om följande:

…

Amorteringsplanen ska upplysa om de delbetalningar som ska göras samt under vilka tidsperioder och på vilka villkor dessa belopp ska betalas. Amorteringsplanen ska för varje delbetalning innehålla uppgift om vad som utgör amortering av kapitalet, räntan beräknad på grundval av krediträntan och andra eventuella kostnader. Om räntesatsen inte är fast eller de andra kostnaderna kan ändras enligt kreditavtalet, ska amorteringsplanen på ett klart och kortfattat sätt innehålla en upplysning om att uppgifterna i planen endast är giltiga till dess krediträntan eller de andra kostnaderna enligt kreditavtalet ändras.

…”

8.

Enligt 53 § punkt 1 i Občiansky zákonník (civillagen) är oskäliga villkor i ett konsumentavtal ogiltiga.

9.

107 § i denna lag har följande lydelse:

”1)   Rätten till återbetalning på grund av obehörig vinst preskriberas inom två år från den tidpunkt då den berörda personen fick kännedom om att en obehörig vinst gjorts och upptäcker att denna vinst är till nackdel för vederbörande.

2)   Rätten till återbetalning på grund av obehörig vinst preskriberas senast inom tre år, och om den obehöriga vinsten har gjorts med uppsåt, inom tio år från den dag då den obehöriga vinsten uppkom.

…”

10.

I 451 § punkt 2 i denna lag definieras ”obehörig vinst” som ”en ekonomisk förmån som erhållits genom en prestation som saknar rättslig grund, en prestation som grundar sig på en ogiltig rättshandling eller en prestation som grundar sig på en rättslig grund som inte längre föreligger, liksom en ekonomisk förmån som härrör från oärliga källor”.

11.

Zákon č. 129/2010 Z. z. o spotrebiteľských úveroch a o iných úveroch a pôžičkách pre spotrebiteľov a o zmene a doplnení niektorých zákonov (lag nr 129/2010 om konsumentkrediter och andra krediter och lån till konsumenter och om ändring av vissa lagar) (nedan kallad lag nr 129/2010), i den version som är tillämplig på tvisten i det nationella målet, som antagits i syfte att införliva direktiv 2008/48 med slovakisk rätt.

12.

Enligt 11 § punkt 1 i lag nr 129/2010 ska en konsumentkredit ”anses vara räntefri och avgiftsfri” om avtalet inte innehåller de uppgifter som krävs enligt bland annat 9 § punkt 2 a–k i denna lag, eller inte på ett korrekt sätt anger den effektiva räntan och detta är till nackdel för konsumenten.

13.

Under 2011 ingick klaganden i det nationella målet (LH) ett konsumentkreditavtal med bolaget PROFI CREDIT Slovakia, s.r.o. om ett lån på 1500 euro.

14.

Efter att ha återbetalat hela lånet, det vill säga 3698,40 euro, underrättades LH av en jurist i februari 2017 om att det avtalsvillkor som innebar att en avgift (provision) togs ut för möjligheten att få uppskov med avbetalningarna var oskäligt och att de uppgifter om den effektiva räntan som LH erhållit var felaktiga.

15.

I maj 2017 väckte LH talan om återbetalning av de avgifter som han felaktigt ålagts att betala. PROFI CREDIT Slovakia gjorde till sitt försvar gällande att hans rätt att väcka talan var preskriberad.

16.

Efter att ha mottagit ett överklagande ( 5 ) har den hänskjutande domstolen funnit att vissa omständigheter tyder på att det aktuella kreditavtalet i vissa avseenden kan strida mot de unionsrättsliga bestämmelserna om konsumentkrediter. ( 6 )

17.

För det första kunde PROFI CREDIT Slovakia enligt det omtvistade avtalet redan från avtalsförhållandets första dag ta ut en avgift på 367,49 euro som motprestation för konsumentens möjlighet att i framtiden få uppskov med återbetalningen av lånet. På grund av denna avgift erhöll LH inte det överenskomna beloppet på 1500 euro, utan endast resterande 1132,51 euro, det vill säga ett belopp som var 24 procent lägre, trots att det inte var säkert att LH i framtiden skulle använda sig av möjligheten till uppskov med återbetalningen. Den hänskjutande domstolen har angett att dessa avgifter utgjorde missbruk och tycks anse att de togs ut av kreditgivaren på grundval av ett oskäligt avtalsvillkor. Den hänskjutande domstolen har även hänvisat till domen Radlinger och Radlingerová, ( 7 ) i vilken domstolen slog fast att artikel 10.2 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att det sammanlagda kreditbeloppet och storleken på kreditutnyttjandet avser samtliga belopp som ställs till konsumentens förfogande. EU-domstolen har preciserat att undantag ska göras för de belopp som kreditgivaren använder för att betala kostnaderna för den aktuella krediten, och som rent faktiskt inte betalats till konsumenten.

18.

För det andra är den effektiva ränta som nämns i avtalet (66,31 procent) lägre än räntesatsen (70 procent), vilket kan ha ett samband med att den effektiva räntan inte har beräknats på grundval av det belopp som faktiskt betalats ut av PROFI CREDIT Slovakia. Den hänskjutande domstolen har uppgett att enligt slovakisk rätt leder en felaktig angivelse av effektiv ränta till att kreditgivaren förlorar rätten att påföra ränta och kreditkostnader.

19.

Den hänskjutande domstolen har även uppgett att det i den slovakiska lagstiftningen föreskrivs två typer av preskriptionstider för en konsumenttalan, dels en subjektiv preskriptionstid, dels en objektiv preskriptionstid.

20.

Den subjektiva preskriptionstiden är två år och börjar löpa från och med den tidpunkt då konsumenten får kännedom om en obehörig vinst. ( 8 ) Denna frist tycks ha iakttagits i förevarande fall. LH underrättades nämligen om den aktuella skadan i februari 2017 och väckte talan i maj 2017.

21.

Den objektiva preskriptionstiden börjar löpa från och med den tidpunkt då en obehörig vinst faktiskt uppkom och dess varaktighet varierar. ( 9 ) Enligt den slovakiska lagstiftningen är preskriptionstiden tio år vid en uppsåtlig vinst och tre år om uppsåt inte föreligger. ( 10 ) I förevarande fall verkar den sistnämnda tidsfristen redan ha löpt ut, eftersom det gick mer än tre år från det att de aktuella avgifterna betalades (förmodligen under år 2011) till dess att LH väckte sin talan vid den nationella domstolen (i maj 2017).

22.

Den hänskjutande domstolen har angett att de slovakiska domstolarna tillämpade bestämmelserna om preskriptionstider på ett sätt som var till fördel för konsumenterna. Domstolarna tolkade frågan huruvida den obehöriga vinsten var uppsåtlig på ett ”flexibelt” sätt och tillämpade följaktligen den objektiva preskriptionstiden på tio år. Detta synsätt har emellertid ifrågasatts i det avgörande som Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Slovakien) meddelade den 18 oktober 2018. Enligt detta avgörande, som bland annat grundar sig på en analogi med definitionen av ”fel” i zákon 300/2005 Z.z., Trestný zákon (den slovakiska strafflagen) ( 11 ), ankommer det på den kärande som åberopar den särskilda objektiva preskriptionstiden på tio år vid ”obehörig vinst” att visa att kreditgivaren verkligen hade för avsikt att otillbörligen berika sig på kärandens bekostnad. I avsaknad av sådan bevisning ska den allmänna objektiva preskriptionstiden på tre år tillämpas. Enligt zákon č. 99/1963 Zb. Občiansky súdny poriadok (lag nr 99/1963 om civilprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, är underrätterna skyldiga att följa den rättspraxis som följer av högsta domstolens avgörande av den 18 oktober 2018.

23.

Mot denna bakgrund beslutade Krajský súd v Prešove (Regiondomstolen i Prešov, Slovakien), genom beslut av den 12 juni 2019, som inkom till domstolen den 25 juni 2019, att vilandeförklara målet och ställa sex tolkningsfrågor till domstolen, varav de två första, som på EU-domstolens begäran är de enda som återges här, ( 12 ) har följande lydelse:

24.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida direktiven 93/13 och 2008/48, artikel 47 i stadgan och effektivitetsprincipen utgör hinder för att på en talan om återbetalning av prestationer som utförts med stöd av ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt tillämpa en preskriptionsfrist på tre år som börjar löpa från och med den tidpunkt då den obehöriga vinsten uppkom, det vill säga vid den tidpunkt då dessa prestationer utfördes. Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida dessa unionsrättsakter och effektivitetsprincipen utgör hinder för att endast tillämpa en preskriptionstid på tio år, som också börjar löpa från och med den tidpunkt då den obehöriga vinsten uppkom, om konsumenten visar att denna vinst gjordes med uppsåt.

25.

Det sätt som dessa två frågor har formulerats på kan ge upphov till vissa tvivel vad gäller deras utformning, det sammanhang i vilket de ingår och deras syfte. Dessa tvivel upprepas för övrigt i viss utsträckning i yttrandena från vissa parter som har bestritt att dessa frågor kan tas upp till sakprövning. Innan jag går in på bedömningen av huruvida dessa frågor kan tas upp till sakprövning kommer jag därför att göra några inledande anmärkningar.

26.

Det ska noteras att sambandet mellan den första och den andra frågan inte är särskilt tydligt.

27.

Den hänskjutande domstolen anser att den andra frågan endast uppkommer om den första frågan besvaras nekande. Den hänskjutande domstolen anser nämligen att den andra frågan endast ska prövas om unionsrätten inte utgör hinder för att tillämpa en treårig preskriptionstid, det vill säga om preskriptionstiden för en talan om återbetalning som väckts av en konsument är tre år räknat från den tidpunkt då den obehöriga vinsten uppkom.

28.

I förevarande fall tycks det ha gått mer än tre år mellan betalningen av de aktuella avgifterna och LH:s talan vid den nationella domstolen. Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att det i princip är omöjligt för LH att visa att en obehörig vinst har gjorts med uppsåt, och därmed att åberopa den objektiva preskriptionstiden på tio år.

29.

Under dessa omständigheter förefaller den objektiva preskriptionstiden på tre år redan ha löpt ut. I så fall är den talan om återbetalning som LH har väckt redan på förhand preskriberad. Så är däremot inte fallet om de nationella bestämmelser i vilka det föreskrivs en objektiv preskriptionstid på tre år (den första frågan), eller de bestämmelser i vilka det enligt den hänskjutande domstolen föreskrivs en orimlig bevisbörda vad gäller den objektiva preskriptionstiden på tio år (den andra frågan), inte kunde göras gällande mot LH på grund av att de inte är förenliga med unionsrätten.

30.

Jag kommer därför att pröva den första och den andra frågan i den ordning som den hänskjutande domstolen har ställt dem.

31.

I den hänskjutande domstolens två första frågor nämns inte några andra unionsrättsakter än stadgan. Av skälen till begäran om förhandsavgörande, och särskilt av EU-domstolens praxis, framgår emellertid att den hänskjutande domstolen anser att det kreditavtal som ingåtts av parterna i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 och direktiv 2008/48, och att den talan som väckts av LH avser dessa direktiv. På samma sätt har kommissionen bedömt dessa frågor mot bakgrund av direktiv 93/13 och den slovakiska regeringen bedömt dem mot bakgrund av direktiven 93/13 och 2008/48.

32.

För att sätta dessa två frågor i sitt sammanhang konstaterar jag de avser gränserna för medlemsstaternas processuella autonomi i fråga om formerna för att väcka en talan som grundas på ett åsidosättande av unionsrättens bestämmelser om konsumentskydd.

33.

Några sådana villkor fastställs emellertid varken i direktiv 93/13 eller i direktiv 2008/48. Enligt principen om processuell autonomi ankommer det på medlemsstaterna att föreskriva sådana bestämmelser. Dessa bestämmelser får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som konsumenterna har enligt unionsrätten (effektivitetsprincipen).

34.

Jag konstaterar vidare att den hänskjutande domstolen inte har begärt att EU-domstolen ska klargöra huruvida de slovakiska preskriptionsbestämmelserna är förenliga med likvärdighetsprincipen. Under alla omständigheter finns det inget som tyder på att det finns särskilda bestämmelser för en talan som grundas på unionsrätten. Det finns således ingen anledning att anse att likvärdighetsprincipen inte har iakttagits i förevarande fall.

35.

Vad gäller effektivitetsprincipen kan formuleringen av tolkningsfrågorna ge intryck av att den hänskjutande domstolen begär att EU-domstolen ska uttala sig om denna princip enbart inom ramen för den andra frågan. Den första frågan innehåller nämligen inte någon uttrycklig hänvisning till denna princip. Den hänskjutande domstolen har emellertid i inledningen till den andra frågan preciserat att denna fråga endast har ställts för det fall den objektiva preskriptionstiden på tre år är förenlig med effektivitetsprincipen.

36.

Under dessa omständigheter bör de skäl som föranledde den hänskjutande domstolen att ställa dessa två frågor undersökas mot bakgrund av såväl effektivitetsprincipen som artikel 47 i stadgan.

37.

EU-domstolen har i sin senaste praxis avseende processuell autonomi och direktiv 93/13 snarare hänvisat till likvärdighetsprincipen och till rätten till ett effektivt rättsmedel ( 13 ) – eller i enstaka fall till ett effektivt domstolsskydd ( 14 ) – än till likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen. I samband med direktiv på konsumentskyddsområdet är det dessutom svårt att fastställa på vilket sätt de krav som följer av artikel 47 i stadgan hänger samman med de krav som följer av effektivitetsprincipen. ( 15 )

38.

Genom att i sin rättspraxis hänvisa till rätten till ett effektivt rättsmedel har EU-domstolen emellertid fokuserat på frågan huruvida de processuella regler som föreskrivs i nationell rätt, mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, medför en icke försumbar risk för att en konsument avskräcks från att på ett ändamålsenligt sätt göra gällande sina rättigheter vid den domstol vid vilken näringsidkaren väckt talan. ( 16 ) Sett ur detta perspektiv är det som jag påpekat i samband med preskriptionstiderna ( 17 ) svårt att skilja det synsätt som grundar sig på rätten till ett effektivt rättsmedel eller domstolsskydd från det synsätt som grundar sig på effektivitetsprincipen. ( 18 )

39.

Effektivitetsprincipen förefaller emellertid vara bättre anpassad till de utmaningar som sådana frister ställer, eftersom den nationella lagstiftaren har fastställt att om det saknas bestämmelser om konsumentskydd i sekundärrätten ska preskriptionsreglerna vid en talan om återbetalning av prestationer som utförts på grundval av villkor som strider mot unionsrätten bedömas i sin helhet.

40.

Mot bakgrund av ovanstående kommer jag att analysera den första och den andra frågan mot bakgrund av effektivitetsprincipen.

41.

Det förefaller finnas en viss motsättning mellan lydelsen av den första frågan och lydelsen av den andra frågan, eftersom dessa beskriver en talan på vilken de berörda preskriptionstiderna är tillämpliga.

42.

Medan den första frågan uttryckligen rör en preskriptionstid som är tillämplig på ”konsumentens rätt till återbetalning på grund av ett oskäligt villkor”, hänvisar den andra frågan till en preskriptionstid som är tillämplig på en talan som grundar sig på att kreditgivaren inte ”exakt” har angett den effektiva räntan och därigenom åsidosatt en regel samt har gjort en obehörig vinst genom att påföra ränta. Jag påpekar i detta sammanhang att den hänskjutande domstolen har förklarat att en felaktig angivelse av effektiv ränta medför påföljder för kreditgivaren, bland annat att kreditgivaren förlorar sin rätt att påföra avgifter. Det följer av den nationella lagstiftningen att detsamma gäller för kreditgivarens rätt att påföra ränta. För det andra har LH yrkat att sanktioner ska utdömas mot kreditgivaren – nämligen att kreditgivaren ska förpliktas att betala tillbaka provisionen och, såsom antyds i den andra frågan, betala tillbaka den ränta som kreditgivaren uppburit.

43.

Den första frågan för således tankarna till direktiv 93/13 och den andra frågan till direktiv 2008/48.

44.

Denna tolkning speglar innehållet i begäran om förhandsavgörande. Den hänskjutande domstolen har nämligen i sin redogörelse för skälen till begäran om förhandsavgörande uppgett att förutom oskäliga avgifter förefaller en felaktig effektiv ränta även utgöra ett åsidosättande av bestämmelserna om beviljande av konsumentkrediter. Den hänskjutande domstolen har således identifierat två skäl till att det kreditavtal som ingåtts mellan parterna i det nationella målet kan strida mot de unionsrättsliga bestämmelserna om konsumentkrediter. ( 19 )

45.

De två första tolkningsfrågorna tycks emellertid avse de preskriptionstider som är tillämpliga på samma talan som LH väckt vid de slovakiska domstolarna. Denna talan förefaller omfattas av det system för obehörig vinst som föreskrivs i slovakisk rätt, och i båda fallen anser jag att skälet till den obehöriga vinsten är detsamma. Vad gäller den andra frågan ska det således undersökas huruvida direktiven 93/13 och 2008/48 fäster vikt vid frågan huruvida näringsidkarens obehöriga vinst har gjorts med uppsåt. Det går dock inte att utesluta att det omtvistade avtalsvillkoret i förevarande fall kan få verkningar som strider mot direktiven 93/13 och 2008/48. Jag kommer därför att analysera båda frågorna mot bakgrund av båda direktiven.

46.

Jag inleder med att undersöka huruvida den första och den andra frågan kan tas upp till sakprövning (avsnitt B). För att ge ett användbart svar på dessa frågor redogör jag därefter för allmänna överväganden i fråga om medlemsstaternas processuella autonomi i samband med preskription av en talan om återbetalning inom ramen för konsumentskyddsdirektiven (avsnitt C). Slutligen prövar jag dessa frågor i den ordning som den hänskjutande domstolen har ställt dem (avsnitten D och E).

47.

PROFI CREDIT Slovakia har gjort gällande att den hänskjutande domstolen agerade rättsstridigt när den begärde ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende de aktuella frågorna, genom att nämnda bolag inte gavs möjlighet att yttra sig om skälen till att målet vilandeförklarades, vilket har medfört ett åsidosättande av parternas rätt till en rättvis rättegång.

48.

Den första och den andra frågan avser dessutom i själva verket tolkningen av bestämmelser i nationell rätt, eftersom det inte finns någon unionsrättslig bestämmelse som harmoniserar medlemsstaternas preskriptionsregler. Artikel 51 i stadgan begränsar dessutom tillämpningen av detta instrument till situationer där medlemsstaterna tillämpar unionsrätten. Slutligen kan dessa frågor inte användas för att avgöra det nationella målet.

49.

Den slovakiska regeringen anser att begäran om förhandsavgörande, i den mån den avser den första frågan, inte uppfyller kraven i artikel 94 c i domstolens rättegångsregler. I begäran anges nämligen inte varför den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida den allmänna objektiva preskriptionstiden på tre år är förenlig med unionsrätten. Om den första frågan inte kan tas upp till sakprövning saknas det dessutom anledning att pröva den andra frågan.

50.

Jag delar varken PROFI CREDIT Slovakias eller den slovakiska regeringens invändningar.

51.

Vad för det första gäller PROFI CREDIT Slovakias tvivel om huruvida det förfarande som den hänskjutande domstolen har följt är rättsenligt ankommer det inte på EU-domstolen att kontrollera huruvida beslutet att begära förhandsavgörande har fattats i enlighet med nationella regler om domstolsorganisation och domstolsförfaranden. ( 20 )

52.

Vad gäller PROFI CREDIT Slovakias invändning att tolkningsfrågorna inte rör unionsrätten är det visserligen riktigt att det i de två första frågorna inte nämns några andra unionsrättsakter än stadgan. Som jag har gjort gällande i punkterna 31–33 i förevarande förslag till avgörande är syftet med dessa båda frågor emellertid att ge den hänskjutande domstolen de klargöranden som den behöver för att kunna avgöra huruvida nationella bestämmelserna om preskriptionstider som införts med stöd av principen om processuell autonomi är förenliga med direktiven 93/13 och 2008/48. ( 21 )

53.

Enligt EU-domstolens fasta praxis ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl nödvändigheten som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. ( 22 )

54.

Härav följer att de frågor som ställs av de nationella domstolarna presumeras vara relevanta och att EU-domstolen endast kan underlåta att besvara dessa frågor om det framgår att den begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen, om frågan är hypotetisk eller om EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på dessa frågor. Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 31–33 i förevarande förslag till avgörande går det dock inte att dra en sådan slutsats i förevarande fall.

55.

Vad gäller den slovakiska regeringens invändning finner jag att även om den hänskjutande domstolens redogörelse för varför den har ställt den första frågan inte är särskilt tydlig går det att förstå de farhågor som ligger till grund för frågan.

56.

Som jag har påpekat i punkt 29 i förevarande förslag till avgörande omfattas nämligen den talan som LH väckt i princip av den objektiva preskriptionstiden på tre år. I förevarande fall förefaller denna frist emellertid redan ha löpt ut. För att denna talan inte ska anses preskriberad måste det anses att denna frist inte kan göras gällande mot LH. Ett skäl till detta kan vara att nämnda frist inte är förenlig med unionsrätten. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang – med hänsyn till den preskriptionstid på tio år med hjälp av vilken slovakiska domstolar ska säkerställa konsumentskyddet enligt den rättspraxis som följer av domen Gutiérrez Naranjo m.fl. ( 23 ) – hävdat att treårsfristen är till nackdel för konsumenten och begränsar dennes rättigheter, och ibland till och med fråntar konsumenten dessa rättigheter. Den hänskjutande domstolen tycks således anse att den objektiva preskriptionstiden på tre år i praktiken kan göra det omöjligt för konsumenter att utöva sina rättigheter enligt unionsrätten, eller åtminstone att denna preskriptionstid medför en icke försumbar risk för att en konsument avskräcks från att på ett ändamålsenligt sätt göra gällande sina rättigheter vid en nationell domstol.

57.

Eftersom unionslagstiftaren inte har angett hur en talan om återbetalning av belopp som har tagits ut med stöd av avtalsvillkor som strider mot direktiven 93/13 och 2004/48 ska väckas ankommer det, som jag påpekat i punkt 33 i förevarande förslag till avgörande, på medlemsstaterna att fastställa sådana villkor. Medlemsstaterna kan således föreskriva preskriptionstider för väckandet av en sådan talan.

58.

Det är visserligen riktigt att EU-domstolen i domen Gutiérrez Naranjo m.fl. ( 24 ) slog fast att en domstols fastställelse av att ett avtalsvillkor är oskäligt i princip ska leda till att konsumenten försätts i den rättsliga och faktiska situation som han skulle ha befunnit sig i om villkoret inte hade förelegat. EU-domstolen konstaterade dessutom att den nationella domstolens skyldighet att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor enligt vilket belopp ska erläggas som visat sig vara felaktiga, i princip medför avtalets återgång såvitt avser dessa belopp.

59.

I mitt förslag till avgörande i de förenade målen Raiffeisen Bank och BRD Groupe Société Générale ( 25 ) har jag emellertid framfört flera argument till stöd för uppfattningen att denna dom inte utgör hinder för en preskriptionstid för väckandet av en talan om återbetalning av betalningar på grundval av oskäliga villkor. Jag nöjer mig i detta avseende med att erinra om att EU-domstolen, som hade att ta ställning till en nationell praxis som begränsade verkningarna av ett avtals återgång i tiden, i den domen gjorde en åtskillnad mellan begränsningen i tiden av rättsverkningarna av en tolkning av en unionsrättslig bestämmelse och tillämpningen av en processuell regel, såsom en rimlig preskriptionstid. ( 26 )

60.

Detsamma gäller andra domar i vilka EU-domstolen har ansett att en talan om återbetalning som grundas på direktiven 93/13 och 2008/48 kan preskriberas.

61.

Så var fallet i domen OPR-Finance ( 27 ). I denna konstaterade EU-domstolen visserligen att effektivitetsprincipen utgör hinder för att påföljden att kreditavtalet förklaras ogiltigt – förenat med en skyldighet att återbetala kapitalbeloppet – som ska tillämpas för det fall att kreditgivaren åsidosätter den skyldighet som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2008/48, ska göras gällande av konsumenten, och det inom en preskriptionstid på tre år. Detta konstaterande ska emellertid tolkas mot bakgrund av sammanhanget i den tvist som låg till grund för begäran om förhandsavgörande i det målet. Inom ramen för denna tvist, som var riktad mot en konsument, kunde den hänskjutande domstolen nämligen inte ex officio pröva huruvida kreditavtalet var ogiltigt och var följaktligen skyldigt att bifalla kreditgivarens begäran. Denna situation berodde på att den nationella lagstiftningens bristande överensstämmelse grundade sig på förbudet mot att ex officio pröva huruvida den skyldighet som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2008/48 hade iakttagits. ( 28 )

62.

Detsamma gäller domen Cofidis, ( 29 ) i vilken EU-domstolen, inom ramen för direktiv 93/13, fann att en processuell bestämmelse som hindrar den nationella domstolen från att efter utgången av en preklusionsfrist slå fast – ex officio eller efter invändning från konsumenten – att ett avtalsvillkor, som näringsidkaren kräver ska fullgöras, är oskäligt medför att det i tvister i vilka svarandena är konsumenter blir alltför svårt att tillförsäkra konsumenterna det skydd som de åtnjuter enligt direktivet.

63.

Av den redogörelse för den slovakiska lagstiftningen som den hänskjutande domstolens har lämnat i förevarande mål framgår att det inte finns något som tyder på att den omständigheten att de objektiva preskriptionstiderna har löpt ut innebär att det är förbjudet för den nationella domstolen att ex officio pröva den felaktiga angivelsen av effektiv ränta, vilket skiljer förevarande begäran om förhandsavgörande från den som gav upphov till domen OPR-Finance. ( 30 ) Enligt 11 § punkt 1 i lag nr 129/2010 förefaller en sådan uppgift automatiskt medföra befrielse från ränta och andra kostnader.

64.

Det framgår inte heller av nämnda lagstiftning att den omständigheten att dessa objektiva preskriptionsfrister har löpt ut utgör hinder för den nationella domstolen att ex officio pröva huruvida avtalsvillkoren är oskäliga, vilket även skiljer förevarande begäran om förhandsavgörande från den som gav upphov till domen Cofidis. ( 31 ) Enligt 53 § punkt 1 i civillagen är oskäliga villkor i ett konsumentavtal nämligen ogiltiga. Kommissionen uppfattar denna bestämmelse så, att det rör sig om en absolut ogiltighet och att en sådan ogiltighet enligt slovakisk doktrin ska beaktas av den nationella domstolen även i avsaknad av en begäran från parterna och utan någon begränsning i tiden. I vilket fall som helst konstaterar jag att 107 § i civillagen inte tycks avse en talan om fastställelse av att avtalsvillkoren är oskäliga, utan endast talan om återbetalning som omfattas av bestämmelserna för obehörig vinst.

65.

Den omständigheten att medlemsstaterna kan föreskriva preskriptionstider för en talan om återbetalning innebär inte att deras handlingsutrymme på området är obegränsat. Preskriptionsreglerna måste iaktta de krav som följer av effektivitetsprincipen. EU-domstolens praxis innehåller flera klargöranden om iakttagandet av denna princip vid preskription av en talan på konsumentskyddsområdet. Efter att nyligen ha haft tillfälle att analysera denna praxis i ett liknande sammanhang som det i förevarande mål ( 32 ) begränsar jag mig till en sammanfattning av de slutsatser som kan dras av denna analys.

66.

Vid prövningen av huruvida nationella bestämmelser är förenliga med effektivitetsprincipen måste, i förekommande fall, grundläggande principer i det nationella domstolsväsendet beaktas, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning. Viss vaksamhet kan krävas av en konsument för att skydda dennes intressen utan att effektivitetsprincipen eller rätten till ett effektivt rättsmedel åsidosätts. Den omständigheten att det av rättssäkerhetshänsyn fastställs rimliga talefrister med prekluderande verkan medför enligt detta synsätt inte att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten. Däremot kan en tidsfrist inte anses vara rimlig om den medför en icke försumbar risk för att en konsument avskräcks från att på ett ändamålsenligt sätt göra gällande sina rättigheter vid den domstol vid vilken näringsidkaren väckt talan. Med andra ord är en rimlig frist fullt tillräcklig för att konsumenten ska kunna förbereda och väcka en effektiv domstolstalan. ( 33 )

67.

Frågan huruvida en frist är rimlig, och följaktligen förenlig med effektivitetsprincipen, kan emellertid inte fastställas enbart på grundval av dess längd. Alla villkor avseende denna frist, och särskilt den händelse som utlöser fristen, måste beaktas. ( 34 )

68.

En preskriptionsfrist, betraktad tillsammans med alla relevanta förfaranden, ska slutligen anses vara förenlig med effektivitetsprincipen om den är anpassad till det berörda områdets särskilda karaktär och inte omintetgör de relevanta unionsrättsliga bestämmelsernas fulla verkan.

69.

Det är mot bakgrund av dessa klargöranden av rättspraxis som tolkningsfrågorna måste bedömas. Det rör sig närmare bestämt om att fastställa huruvida de preskriptionstider som föreskrivs i slovakisk rätt kan anses vara rimliga i den mening som avses i EU-domstolens praxis.

70.

Det framgår av den hänskjutande domstolens redogörelse att den objektiva preskriptionstiden på tre år börjar löpa från och med den tidpunkt då det rent faktiskt föreligger en obehörig vinst. Av detta drar jag slutsatsen att den betalning som konsumenten erlägger i syfte att fullgöra avtalet utgör en händelse som utlöser denna frist. Fristen ska således beräknas separat för varje betalning som konsumenten gör under fullgörandet av avtalet. ( 35 )

71.

Sådana kreditavtal som det som ingåtts mellan parterna i målet vid den nationella domstolen fullgörs i princip under en lång tid. Kreditavtalets ekonomiska funktion består nämligen bland annat i att omedelbart tillhandahålla ett visst belopp som, jämte kostnader och ränta, därefter successivt återbetalas av låntagaren.

72.

Om den händelse som utlöser preskriptionstiden på tre år är varje betalning från låntagaren kan, inom ramen för ett avtal som genomförts under en längre period än tre år, vissa av låntagarens åtgärder preskriberas innan avtalet upphör att gälla. ( 36 ) Detta gäller i ännu högre grad åtgärder som avser betalningar som görs omedelbart efter det att avtalet ingåtts, vilket kan få näringsidkarna att ”skynda på” merparten av de betalningar som deras kunder ska göra.

73.

Under dessa omständigheter kan preskriptionsbestämmelserna systematiskt frånta konsumenterna möjligheten att innan det aktuella avtalet upphört kräva återbetalning av de betalningar som gjorts med stöd av avtalsvillkor som strider mot konsumentskyddsdirektiven. Det går nämligen inte att bortse från att en konsument, som inte har full kännedom om att avtalet inte är förenligt med unionsrätten och fruktar att näringsidkaren eventuellt kommer att väcka talan mot honom eller henne, är benägen att fullgöra sina skyldigheter enligt avtalet. Under sådana omständigheter är det inte ovanligt att konsumenten efter det att avtalet har löpt ut rådfrågar en advokat eller en juridisk rådgivare om en sådan oförenlighet. Så är bland annat fallet vid avtal som fullgörs under flera år, som inte utgör en tillräckligt lång period för att kunna kräva att en konsument, genom att visa prov på viss vaksamhet när det gäller att tillvarata sina intressen, ska inhämta upplysningar om en sådan oförenlighet.

74.

Mot bakgrund av det ovan anförda finner jag att effektivitetsprincipen utgör hinder för en nationell lagstiftning eller en tolkning av denna som innebär att den preskriptionsfrist på tre år som är tillämplig på talan om återbetalning på grundval av avtalsvillkor som befunnits vara oskäliga i den mening som avses i direktiv 93/13 och/eller på avtalsvillkor som strider mot kraven i direktiv 2008/48 börjar löpa från och med den tidpunkt då en obehörig vinst faktiskt föreligger.

75.

Mot bakgrund av svaret på den första frågan saknas det anledning att besvara den andra frågan, som endast ställts för det fall den första tolkningsfrågan besvaras nekande. För det fall att domstolen inte delar min bedömning av den första frågan fortsätter jag dock min undersökning av den andra frågan.

76.

Vad gäller det problem som har gett upphov till den andra frågan erinrar jag om att enligt slovakisk rätt ska tioårsfristen, till skillnad från den objektiva preskriptionstiden på tre år, endast tillämpas om det visas att den obehöriga vinsten gjorts med uppsåt. Det förefaller således inte röra sig om en allmän preskriptionstid, som är principiellt tillämplig, utan om en särskild frist.

77.

Med detta som utgångspunkt har den slovakiska regeringen påpekat att den andra frågan, som endast ställts för det fall den allmänna objektiva preskriptionstiden på tre år skulle anses förenlig med unionsrättens krav, saknar relevans, eftersom den särskilda preskriptionstiden på tio år ger en extra fördel, som i teorin inte ens vore möjlig. Enligt den slovakiska regeringen utgör unionsrätten under alla omständigheter inte hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en sådan fördel villkoras av att konsumenten visar att den obehöriga vinsten gjorts med uppsåt. Denna slutsats påverkas inte heller av domen CA Consumer Finance, ( 37 ) som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, eftersom den situation som gav upphov till den domen inte är jämförbar med situationen i förevarande mål.

78.

Kommissionen har å sin sida gjort gällande att en situation där konsumenten måste visa att kreditgivaren handlat med uppsåt för att den objektiva preskriptionstiden på tio år ska vara tillämplig strider mot unionsrätten på konsumentskyddsområdet.

79.

Kommissionen har för det första hävdat att ett avtalsvillkor är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13 om det inte har varit föremål för en individuell förhandling och det, i strid med kravet på god sed, leder till en betydande obalans till nackdel för konsumenten. Kommissionen har av denna bestämmelse dragit slutsatsen att kreditgivaren ensam är ansvarig för att ett oskäligt avtalsvillkor föreligger och att förekomsten av detta villkor gör att det kan förmodas att kreditgivaren inte har handlat i god tro.

80.

Med hänvisning till domen Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen ( 38 ) har kommissionen vidare anfört att det skulle strida mot domstolens praxis att ålägga konsumenten att uppfylla villkoren för att tillämpa en längre preskriptionstid än tre år, det vill säga att artikel 6 i direktiv 93/13, med hänsyn till arten och betydelsen av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd konsumenterna ges enligt det direktivet, ska anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som hänför sig till grunderna för rättsordningen.

81.

Till skillnad från den slovakiska regeringen anser kommissionen slutligen att domen CA Consumer Finance ( 39 ) är relevant i det sammanhang som är i fråga i förevarande mål.

82.

Den hänskjutande domstolen är således osäker på hur den andra frågan ska besvaras på de tre områden där parterna är oense, nämligen vilken roll uppsåt spelar i de system som inrättats genom direktiven 93/13 och 2008/48, samexistensen av objektiva preskriptionstider i slovakisk rätt samt huruvida domen CA Consumer Finance ( 40 ) är relevant.

83.

De argument som kommissionen har anfört med stöd av artikel 3.1 i direktiv 93/13 tycks bygga på en tolkning av detta direktiv enligt vilken det, för att ett oskäligt avtalsvillkor ska anses föreligga, krävs att den näringsidkare som har infört detta villkor uppsåtligen har gjort sig skyldig till ett fel i det avtal som ingåtts med en konsument.

84.

Det är riktigt att det finns ett kriterium om god tro (eller snarare avsaknad av god tro) i artikel 3.1 i direktiv 93/13. Detta kriterium används emellertid inte alls för att spegla de psykologiska fenomen som åtföljer ingåendet av avtalet. I denna bestämmelse hänvisas nämligen till nämnda kriterium för att beskriva vilket resultat som ett avtalsvillkor ska leda till för att det ska anses vara oskäligt. Enligt den formulering som används i bestämmelsen måste ett sådant villkor medföra en betydande obalans, i strid med kravet på god sed.

85.

Det rör sig således inte om ett subjektivt kriterium utan om ett objektivt kriterium. ( 41 ) Denna tolkning är förenlig med sextonde skälet i direktiv 93/13, som lägger tonvikten vid de objektiva inslagen i bedömningen av kravet på god sed. ( 42 ) Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att vad gäller ett sådant krav ska den nationella domstolen pröva huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en individuell avtalsförhandling. ( 43 )

86.

Det är även riktigt att det i artikel 3.1 i direktiv 93/13 anges att alla villkor ska anses oskäliga om de inte har varit föremål för individuell förhandling. Härav följer att konsumenten förlorar möjligheten kontrollera ett oskäligt villkor i avtalet och innehållet i detta. Det skulle visserligen kunna hävdas att dessa två avtalsinslag är underkastade näringsidkarens exklusiva kontroll. Det går dock inte att av detta sluta sig till att det enligt detta direktiv krävs att näringsidkaren uppsåtligen har infört det oskäliga villkoret i det avtal som ingåtts med konsumenten eller att så ska presumeras.

87.

I det system som inrättats genom direktiv 93/13 saknar det betydelse om införandet av ett oskäligt villkor i avtalet eller skapandet av en betydande obalans till nackdel för konsumenten har skett med uppsåt. Ett sådant system stärker konsumentskyddet, eftersom det utesluter möjligheten att inleda en diskussion om huruvida näringsidkaren har handlat felaktigt i den mening som avses i artikel 6 i direktivet eller, eventuellt, om näringsidkaren kan visa att den presumtion som görs i direktivet är felaktig. ( 44 ) En näringsidkare har nämligen ett strikt ansvar, som enbart grundas på att ett oskäligt villkor används.

88.

Även om det antas att det system som inrättats genom direktiv 93/13 grundas på tanken att ett avtalsvillkors oskälighet beror på huruvida näringsidkaren uppsåtligen har begått ett fel, sammanfaller ett sådant fel, i den mening som avses i direktivet, inte nödvändigtvis med begreppet uppsåtligt fel i den mening som avses i en medlemsstats lagstiftning. Förekomsten av ett oskäligt avtalsvillkor i den mening som avses i direktivet innebär således inte nödvändigtvis att villkoren i slovakisk rätt för att tillämpa den objektiva preskriptionstiden på tio år är uppfyllda.

89.

Detsamma gäller artikel 10.2 i direktiv 2008/48, enligt vilken den felaktiga angivelsen av effektiv ränta strider mot denna bestämmelse, utan att näringsidkarens eller konsumentens uppsåt kan påverka näringsidkarens eller konsumentens rättigheter.

90.

Det system som inrättats genom direktiv 93/13 grundas följaktligen inte på tanken att alla oskäliga villkor är ett resultat av ett uppsåtligt eller felaktigt handlande från näringsidkarens sida. Enligt direktivet krävs således inte att konsumenten kan göra gällande en särskild preskriptionsfrist som är tillämplig vid obehörig vinst. Detsamma gäller det system som inrättats genom direktiv 2008/48 och felaktig angivelse av effektiv ränta.

91.

Den slovakiska regeringen och kommissionen har betonat att den objektiva preskriptionstiden på tio år utgör ett komplement till treårsfristen. De är oense om vilka följder samexistensen av dessa frister har för frågan huruvida den längre tidsfristen är förenlig med unionsrätten.

92.

Även om det presumeras att den allmänna preskriptionstiden på tre år, betraktad för sig, inte gör det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som konsumenterna har enligt unionsrätten ( 45 ) är det svårt att hävda att en särskild preskriptionstid på tio år, som kompletterar treårsfristen, inte är förenlig med de krav som följer av effektivitetsprincipen.

93.

Varje fall där frågan om huruvida en nationell bestämmelse iakttar effektivitetsprincipen uppkommer ska nämligen bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet som helhet – med beaktande av dess förlopp och särdrag – vid de olika nationella instanserna. Vid prövningen av huruvida denna princip har iakttagits ska samtliga villkor avseende en preskriptionstid beaktas. ( 46 ) Om man följer detta resonemang kan man, inom ramen för en sådan prövning, inte bortse från att det rör sig om en preskriptionstid som kompletterar en allmän preskriptionstid vars förenlighet med effektivitetsprincipen ska prövas.

94.

I motsats till vad kommissionen har hävdat kan arten och betydelsen av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som direktiv 93/13 ger konsumenterna inte påverka bedömningen att det är föga troligt att en särskild preskriptionstid på tio år, som kompletterar den treåriga preskriptionstid som är förenlig med effektivitetsprincipen, inte uppfyller de krav som följer av denna princip. Även om näringsidkarens uppsåt i samband med den vinst som gjorts saknar relevans ur unionsrättslig synvinkel ( 47 ) konstaterar jag att en konsument enligt unionsrätten inte kan göra gällande en särskild preskriptionstid som är längre än den allmänna preskriptionstiden.

95.

I domen CA Consumer Finance ( 48 ) slog domstolen fast att direktiv 2008/48 utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken bevisbördan för att de skyldigheter som föreskrivs i artiklarna 5 och 8 i detta direktiv (tillhandahållande av förhandsinformation och bedömning av konsumentens kreditvärdighet) inte har uppfyllts åvilar konsumenten på grund av att en sådan lagstiftning strider mot effektivitetsprincipen. Domstolen konstaterade nämligen att konsumenten inte förfogar över de medel som krävs för att bevisa att kreditgivaren inte fullgjort sina skyldigheter. Domstolen konstaterade vidare att en nationell bestämmelse enligt vilken kreditgivaren i princip är skyldig att vid domstolen styrka att denne korrekt har fullgjort sina skyldigheter säkerställer att de rättigheter som följer av nämnda direktiv kan utövas på ett effektivt sätt. ( 49 )

96.

Jag påpekar för det första att de omständigheter som gav upphov till rättsproblemet beträffande bevisbördan i domen CA Consumer Finance ( 50 ) skiljer sig från omständigheterna i förevarande mål. Precis som i domen OPR-Finance, ( 51 ) som kortfattat analyserades i punkt 61 i förevarande förslag till avgörande, rörde det sig om en talan som en näringsidkare väckt mot en konsument.

97.

Vidare avsåg det rättsproblem beträffande bevisbördan som var föremål för nämnda dom de underlåtelser från näringsidkarens sida som kunde ligga till grund för konsumentens talan eller en invändning som den nationella domstolen anfört ex officio. Frågan huruvida näringsidkaren handlade med uppsåt saknar däremot betydelse i de system som inrättats genom direktiven 93/13 och 2008/48, eftersom det sistnämnda direktivet rör den felaktiga angivelsen av effektiv ränta.

98.

För det fall domstolen skulle finna att en objektiv preskriptionsfrist på tre år, som den frist som är föremål för den första frågan, under sådana omständigheter som de som är i fråga i förevarande mål inte strider mot effektivitetsprincipen, föreslår jag att denna princip i allmänhet inte heller ska anses utgöra hinder för en sådan objektiv preskriptionstid på tio år som kompletterar preskriptionstiden på tre år, som den frist som är föremål för den andra frågan.

99.

Utan att det påverkar ovanstående kompletterande anmärkningar avseende den andra frågan, vidhåller jag min ståndpunkt i punkt 74 i förevarande förslag till avgörande.

100.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska besvara den första och den andra frågan från Krajský súd v Prešove (Regiondomstolen i Prešov, Slovakien) på följande sätt:

Effektivitetsprincipen utgör hinder för en nationell lagstiftning eller en tolkning av denna, enligt vilken den preskriptionsfrist på tre år som är tillämplig på en talan om återbetalning som grundas på avtalsvillkor som befunnits vara oskäliga i den mening som avses i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal och/eller på avtalsvillkor som strider mot kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG börjar löpa från och med den tidpunkt då en obehörig vinst faktiskt föreligger.