1

Till följd av de politiska händelserna i Tunisien under december 2010 och januari 2011 antog Europeiska unionens råd den 31 januari 2011, med stöd av artikel 29 FEU, beslut 2011/72/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter med tanke på situationen i Tunisien (EUT L 28, 2011, s. 62).

2

I skälen 1 och 2 i beslut 2011/72 anges följande:

3

I artikel 1.1 i beslut 2011/72 föreskrivs följande:

”Alla tillgångar och ekonomiska resurser som tillhör, ägs, förvaras eller kontrolleras av personer som är ansvariga för förskingring av tunisiska statliga tillgångar, och fysiska eller juridiska personer eller enheter som är associerade med dem och som förtecknas i bilagan ska frysas.”

4

I artikel 2 i beslut 2011/72 föreskrivs följande:

”1.   Rådet ska, genom beslut på förslag av medlemsstaterna eller unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, upprätta förteckningen i bilagan och anta ändringar av denna.

2.   Rådet ska meddela sitt beslut, inbegripet skälen för införandet i förteckningen, till berörd person eller enhet antingen direkt, om adressen är känd, eller genom att ett meddelande offentliggörs, så att denna person eller enhet ges tillfälle att inge kommentarer.

3.   Om kommentarer inges eller om väsentliga nya bevis framförs ska rådet se över sitt beslut och informera berörd person eller enhet i enlighet därmed.”

5

I artikel 3.1 i beslut 2011/72 föreskrivs följande:

”Bilagan ska innehålla skälen till att personerna och enheterna har tagits upp i förteckningen.”

6

Artikel 5 i beslut 2011/72 hade ursprungligen följande lydelse:

”Detta beslut ska tillämpas under en tolvmånadersperiod. Det ska ses över kontinuerligt. Det ska förlängas eller vid behov ändras om rådet anser att dess mål inte har uppnåtts.”

7

I förteckningen som ursprungligen bilagts beslut 2011/72 förekom endast namnet på den tidigare presidenten i Republiken Tunisien, som var sittande när de händelser som anges i punkt 1 ovan uppkom, och hans maka.

8

Den 4 februari 2011 antog rådet, i enlighet med artikel 2.1 i beslut 2011/72 och artikel 31.2 FEU, genomförandebeslut 2011/79/Gusp om genomförande av beslut 2011/72 (EUT L 31, 2011, s. 40). I artikel 1 i genomförandebeslutet föreskrevs att bilagan till beslut 2011/72 skulle ersättas med texten i bilagan till genomförandebeslutet. I den bilagan förekom 48 fysiska personer, däribland de två personer som avses i punkt 7 ovan, på första och andra raden i bilagan, och sökanden Slim Ben Tijani Ben Haj Hamda Ben Ali, på den fyrtiosjunde raden. På denna fyrtiosjunde rad, i kolumnen med rubriken ”Information för identifiering”, angavs att han var medborgare i Tunisien, hans civilstånd och hemvist i Tunisien samt skälen för hans införande i bilagan enligt följande:

”Person som är föremål för förundersökning från de tunisiska myndigheternas sida avseende förvärv av fast och lös egendom, öppnande av bankkonton och innehav av finansiella tillgångar i flera länder som ett led i penningtvättverksamhet.”

9

Med stöd av artikel 215.2 FEUF och beslut 2011/72 antog rådet förordning (EU) nr 101/2011 av den 4 februari 2011 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med tanke på situationen i Tunisien (EUT L 31, 2011, s. 1). Förordningen återger i huvudsak bestämmelserna i beslut 2011/72 och förteckningen i bilaga I till förordningen är identisk med den som bifogats detta beslut, i ändrad lydelse enligt genomförandebeslut 2011/79.

10

I enlighet med artikel 5 i beslut 2011/72 har rådet successivt förlängt beslutet med ett år genom att anta på varandra följande beslut 2012/50/Gusp av den 27 januari 2012 (EUT L 27, 2012, s. 11), beslut 2013/72/Gusp av den 31 januari 2013 (EUT L 32, 2013, s. 20), beslut 2014/49/Gusp av den 30 januari 2014 (EUT L 28, 2014, s. 38), beslut (Gusp) 2015/157 av den 30 januari 2015 (EUT L 26, 2015, s. 29), beslut (Gusp) 2016/119 av den 28 januari 2016 (EUT L 23, 2016, s. 65), beslut (Gusp) 2017/153 av den 27 januari 2017 (EUT L 23, 2017, s. 19), beslut (Gusp) 2018/141 av den 29 januari 2018 (EUT L 25, 2018, s. 38), beslut (Gusp) 2019/135 av den 28 januari 2019 (EUT L 25, 2019, s. 23) och beslut (Gusp) 2020/117 av den 27 januari 2020 (EUT L 22, 2020, s. 31).

11

Det ursprungliga beslutet om att uppföra sökanden i bilagan till beslut 2011/72 (nedan kallad den omtvistade förteckningen) och följaktligen i förteckningen i bilaga I till förordning nr 101/2011 har inte ändrats av de på varandra följande förlängningarna. Genom beslut 2016/119 kompletterades dessutom sökandens personuppgifter genom att hans franska medborgarskap och hemvist i Frankrike lades till.

12

Sedan dom av den 28 maj 2013, Trabelsi m.fl./rådet (T‑187/11, EU:T:2013:273), dom av den 28 maj 2013, Chiboub/rådet (T‑188/11, ej publicerad, EU:T:2013:274), och dom av den 28 maj 2013, Al Matri/rådet (T‑200/11, ej publicerad, EU:T:2013:275), meddelats ändrade rådet skälen till att sökanden uppfördes i förteckningen genom beslut 2014/49 enligt följande:

”Person som är föremål för brottsutredningar från de tunisiska myndigheternas sida avseende delaktighet i förskingring av offentliga medel som en offentlig tjänsteman gjort sig skyldig till, behörighetsmissbruk som en offentlig tjänsteman gjort sig skyldig till för att uppnå oskäliga fördelar för tredje part och åsamka förvaltningen skada, samt för otillbörlig påverkan gentemot offentlig tjänsteman i syfte att direkt eller indirekt erhålla fördelar för tredje part.”

13

Skälen ändrades återigen genom beslut 2016/119 enligt följande:

”Person som är föremål för brottsutredningar från de tunisiska myndigheternas sida avseende delaktighet i förskingring av offentliga medel som en offentlig tjänsteman gjort sig skyldig till, delaktighet i behörighetsmissbruk som en offentlig tjänsteman gjort sig skyldig till för att uppnå oskäliga fördelar för tredje part och åsamka förvaltningen skada, samt otillbörlig påverkan gentemot offentlig tjänsteman i syfte att direkt eller indirekt erhålla fördelar för tredje part.”

14

Genom beslut 2020/117 ersattes bilagan till beslut 2011/72 med texten i bilagan till beslutet, vilken innehåller ett avsnitt A med rubriken ”Förteckningen över personer och enheter som avses i artikel 1 [i beslut 2011/72]”, och ett avsnitt B med rubriken ”Rätten till försvar och rätten till ett effektivt rättsligt skydd enligt tunisisk lag”. I avsnitt A i den nya bilagan ändrades återigen skälen till att sökanden uppfördes i förteckningen enligt följande: ”Person som är föremål för rättslig åtgärd, eller återvinning av tillgångar till följd av en slutgiltig dom, från de tunisiska myndigheternas sida avseende delaktighet i förskingring av offentliga medel som en offentlig tjänsteman gjort sig skyldig till, delaktighet i behörighetsmissbruk som en offentlig tjänsteman gjort sig skyldig till för att uppnå oskäliga fördelar för tredje part och åsamka förvaltningen skada, samt otillbörlig påverkan gentemot offentlig tjänsteman i syfte att direkt eller indirekt erhålla fördelar för tredje part.” Avsnitt B i bilagan innehåller följande uppgifter om sökanden:

”Utredningen eller rättegången om förskingring av offentliga medel eller tillgångar pågår fortfarande. Rådet har inte funnit några tecken på att Slim Ben Tijani Ben Haj Hamda Ben Alis rätt till försvar eller rätt till ett effektivt rättsligt skydd inte har respekterats.”

15

Samma ändringar som de som avses i punkterna 11–14 ovan infördes i bilaga I till förordning nr 101/2011.

16

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 5 mars 2018 ansökte sökanden om rättshjälp. Rådet inkom med sitt yttrande den 26 april 2018. Genom besluten av den 14 september 2018 respektive den 3 maj 2019 beviljade ordföranden på tribunalens femte avdelning sökanden rättshjälp och utsåg en advokat.

17

Den 24 juni 2019 väckte sökanden förevarande talan och begärde att tribunalen skulle handlägga målet skyndsamt med stöd av artikel 151 i tribunalens rättegångsregler. Tribunalen avslog denna begäran genom beslut av den 18 juli 2019.

18

Rådet inkom med sitt svaromål den 10 september 2019.

19

I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades i enlighet med artikel 27.5 i rättegångsreglerna, omfördelades målet till nionde avdelningen genom beslut av den 16 oktober 2019.

20

Replik och duplik inkom den 24 oktober, respektive den 6 december 2019.

21

Den 13 december 2019 anmodade tribunalen parterna, som en åtgärd för processledning, att ta ställning till de eventuella konsekvenserna för förevarande mål av dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkterna 29 och 30), dom av den 11 juli 2019, Azarov/rådet (C‑416/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:602, punkterna 30 och 31), samt beslut av den 22 oktober 2019, Azarov/rådet (C‑58/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:890, punkterna 30, 31 och 44), och särskilt att, mot bakgrund av dessa domar och nämnda beslut, precisera huruvida och i så fall i vilken utsträckning motiveringsskyldigheten uppfyllts i beslut 2018/141 och 2019/135. Sökanden och rådet inkom med sina skriftliga svar den 27 december 2019, respektive den 16 januari 2020.

22

På förslag av nionde avdelningen beslutade tribunalen den 7 februari 2020, med tillämpning av artikel 28 i rättegångsreglerna, att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.

23

Den 28 februari 2020 anmodade tribunalen sökanden, som en åtgärd för processledning, att skriftligen besvara en fråga och rådet att inkomma med vissa kompletterande handlingar. Parterna besvarade respektive begäran den 9 mars, respektive den 16 mars 2020. Tribunalen anmodade dessutom parterna att vid förhandlingen ta ställning till frågan huruvida tiden för att väcka talan, till följd av sökandens ansökan om rättshjälp, kunde upphöra att löpa även med avseende på beslut 2019/135.

24

Förhandlingen ägde rum den 22 juni 2020. Rådet begärde med stöd av artikel 85.3 i rättegångsreglerna att få inge handlingar avseende delgivningen av beslut 2019/135.

25

Den 24 juni 2020 inkom sökanden med en inlaga om justering av talan i syfte att utvidga yrkandena och grunderna i ansökan till att även omfatta beslut 2020/117, i den del det berör honom.

26

Den 25 juni 2020 lämnade rådet in handlingar avseende delgivningen av beslut 2019/135. Sökanden inkom med sitt yttrande om dessa handlingar den 8 juli 2020.

27

Den 24 juli 2020 inkom rådet med sitt yttrande över inlagan om justering av talan.

28

Den 3 augusti 2020 avslutades den muntliga delen av förfarandet.

29

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

30

Rådet har yrkat att tribunalen ska

31

Enligt fast rättspraxis utgör frågan huruvida en talan har väckts efter utgången av den tidsfrist som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas och som det ankommer på tribunalen att pröva ex officio (se beslut av den 25 november 2008, S.A.BA.R./kommissionen, C‑501/07 P, ej publicerat, EU:C:2008:652, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

32

Enligt artikel 147.7 i rättegångsreglerna upphör tiden för att väcka talan att löpa för den som gett in ansökan om rättshjälp, till dess att det särskilt uppsatta beslut genom vilket ansökan prövats har delgetts eller, i de fall som avses i artikel 148.6, till dess att det särskilt uppsatta beslutet om att utse den advokat som ska företräda sökanden har delgetts. Enligt artikel 148.6 i rättegångsreglerna ska den advokat som ska företräda sökanden utses genom särskilt uppsatt beslut med beaktande av sökandens förslag eller, beroende på omständigheterna, förslagen från medlemsstatens behöriga myndighet, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4, enligt vilken en advokat får utses att företräda sökanden i ett särskilt uppsatt beslut om beviljande av rättshjälp, om advokaten har föreslagits av sökanden i ansökan om rättshjälp och har samtyckt till att företräda sökanden vid tribunalen.

33

I förevarande fall kan det konstateras att sökandens ansökan om rättshjälp, som lämnades in den 5 mars 2018, endast avsåg beslut 2018/141. Vid denna tidpunkt var det nämligen det beslutet som var i kraft, medan beslut 2019/135, som ersatte beslut 2018/141, antogs först den 28 januari 2019 och trädde i kraft först den 30 januari 2019, i enlighet med artikel 2 i beslutet. I förevarande mål, där ansökan inkom den 24 juni 2019, har sökanden emellertid yrkat att båda besluten ska ogiltigförklaras.

34

Frågan uppkommer således huruvida det vid bedömningen av om tidsfristen för att väcka talan har iakttagits ska beaktas huruvida ansökan om rättshjälp innebar att tiden för att väcka talan inte bara mot beslut 2018/141, utan även mot beslut 2019/135, upphörde att löpa. Eftersom parterna inte själva tog upp denna fråga under det skriftliga förfarandet, anmodade tribunalen dem att ta ställning till frågan vid förhandlingen.

35

Vid förhandlingen gjorde sökanden gällande att ansökan om rättshjälp medförde att tiden för att väcka talan mot beslut 2019/135 upphörde att löpa. Han gjorde, för det första, gällande att beslut 2018/141 och det påföljande beslutet innehöll samma parter, grunder och föremål. Sökanden anser, för det andra, att även de grunder som åberopades mot båda besluten var identiska, varför han, genom att yrka att det andra beslutet skulle ogiltigförklaras, begränsade sig till att justera sin talan som ursprungligen var riktad mot beslut 2018/141. För det tredje ska sökandens rätt att väcka talan vid unionsdomstolen, mot bakgrund av principen om ett effektivt domstolsskydd, inte vara förenad med orimliga processuella krav, bland annat med hänsyn till hans situation som mottagare av rättshjälp och den långa handläggningstiden.

36

Rådet har, för sin del, gjort gällande att eftersom ansökan om rättshjälp inte omfattade beslut 2019/135, kunde ansökan inte medföra att tiden för att väcka talan mot det omtvistade beslutet upphörde att löpa. Rådet har i detta avseende hänvisat till dom av den 18 juni 2015, Ipatau/rådet (C‑535/14 P, EU:C:2015:407), och särskilt till punkterna 15–18 i domen. Rådet har dessutom hävdat att det hade tillgång till handlingar som visade på att beslut 2019/135 hade delgetts sökanden den 4 februari 2019, vilket innebar att talan hade väckts för sent, och begärde att tribunalen skulle godta denna bevisning med stöd av artikel 85.3 i rättegångsreglerna. Mot bakgrund av rättspraxis lade rådet till att tillämpningen av tidsfristerna för att väcka talan var strikt. Rådet betonade att sökanden var bekant med systemet för förnyelse av restriktiva åtgärder och att han kunde lämna in en ny ansökan om rättshjälp eller kortfattat ange i sin ansökan att han även avsåg att bestrida framtida förnyelser av det beslut som angavs i ansökan. Enligt rådet förekom således inte någon force majeure i förevarande fall. Dessutom inkom rådet den 25 juni 2020, med stöd av artikel 85.3 i rättegångsreglerna, med handlingar som hänförde sig till den dag då beslut 2019/135 delgavs sökanden.

37

När det gäller de handlingar som rådet har lämnat in erinrar tribunalen om att parterna, enligt artikel 85.3 i rättegångsreglerna, undantagsvis får ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift innan den muntliga delen av förfarandet avslutas eller innan tribunalen beslutar att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare.

38

I förevarande fall ska det påpekas att syftet med de aktuella handlingarna är att ge tribunalen vägledning efter tribunalens uppmaning till parterna att vid förhandlingen besvara frågan huruvida tiden för att väcka talan mot beslut 2019/135 ska upphöra att löpa. Härav följer att dröjsmålet med att inkomma med dessa handlingar ska anses vara motiverat (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 24 oktober 2018, Epsilon International/kommissionen, T‑477/16, ej publicerad, EU:T:2018:714, punkt 57).

39

I förevarande fall innehåller dessa handlingar dels ett utdrag från uppföljning av e-post, i vilket det angavs att nämnda skrivelse hade levererats till sökanden den 4 februari 2019, dels ett mottagningsbevis på en skrivelse som rådet skickade till sökanden den 30 januari 2019 och som sökanden mottog den 5 februari samma år. Sökanden har i detta avseende bestritt att rådet styrkt att beslut 2019/135 har delgetts, med motiveringen att det i mottagningsbeviset anges en annan adress än hans. Det ska emellertid påpekas att även om det i den andra handlingen anges en adress som inte är den som sökanden har angett i sin stämningsansökan, och rutan med uppgiften ”okänd mottagare på denna adress” för övrigt är ikryssad, så har han inte ifrågasatt uppgifterna i den första handlingen, i vilken det tydligt hänvisas till den adress som sökanden angett i sin talan och som anger en leverans den 4 februari 2019. Sökanden ska således anses ha fått ta del av rådets skrivelse vid denna tidpunkt.

40

När det gäller frågan huruvida sökandens ansökan om rättshjälp kunde gälla talan mot beslut 2019/135 och medförde att tiden upphörde att löpa, erinrar tribunalen inledningsvis om att det i artikel 147.4 i rättegångsreglerna föreskrivs att om ansökan om rättshjälp ges in innan talan väcks, ska sökanden kortfattat redogöra för föremålet för den talan denne avser att väcka, de faktiska omständigheterna i saken och de argument som anförs till stöd för talan.

41

Av ordalydelsen i artikel 147.4 i rättegångsreglerna, och särskilt uttrycket ”föremålet för den talan denne avser att väcka”, kan det utläsas att det i förevarande fall ankom på sökanden att ange den rättsakt som han skulle begära ogiltigförklaring av i den talan denne avsåg att väcka. Denna rättsakt måste emellertid nödvändigtvis redan ha antagits, eftersom talan, enligt fast rättspraxis, endast kan väckas vid tribunalen om ogiltigförklaring av en redan existerande rättsakt som går någon emot och tribunalen kan inte göra någon spekulativ prövning av lagenligheten av hypotetiska rättsakter som ännu inte har antagits (se dom av den 5 oktober 2017, Ben Ali/rådet, T‑149/15, ej publicerad, EU:T:2017:693, punkt 59 och där angiven rättspraxis). I enlighet med artikel 146.2 i rättegångsreglerna kan en ansökan om rättshjälp som avser en sådan hypotetisk rättsakt, med hänsyn till föremålet för den talan sökanden avser att väcka, därför inte beviljas om det är uppenbart att denna talan inte kan tas upp till prövning.

42

Detta gäller i än högre grad i förevarande fall, eftersom rådet, såsom framgår av artikel 5 i beslut 2011/72 i dess ursprungliga lydelse (se punkt 6 ovan), omprövar var tolfte månad om det finns skäl att förlänga eller även ändra beslutet. Den dag då sökanden ingav sin ansökan om rättshjälp fanns det därför inget som tydde på att beslut 2018/141 skulle åtföljas av ett nytt beslut om förlängning av beslut 2011/72 för ytterligare en tolvmånadersperiod. Sökanden kan således inte klandras för att inte i förväg ha nämnt detta nya beslut i sin ansökan om rättshjälp.

43

I artikel 147.4 i rättegångsreglerna utesluts däremot inte att sökanden, med stöd av artikel 86.1 i rättegångsreglerna, justerar sin talan i det fall då det beslut som utgör ”föremålet för den talan denne avser att väcka” har ersatts eller ändrats genom ett annat beslut med samma föremål.

44

Härav följer att även om sökanden, den dag då han ingav ansökan om rättshjälp, per definition inte kunde ange det beslut som ersatte eller ändrade beslut 2018/141, därför att beslutet ännu inte fanns, så kunde denna omständighet inte utgöra hinder för att han, efter det att talan mot nämnda beslut 2018/141 hade väckts, därefter justerade sin talan för att ta hänsyn till att beslut 2019/135 hade antagits. Såsom sökanden uppgav vid förhandlingen, har de yrkanden som avser beslut 2018/141 och 2019/135 i princip samma föremål, eftersom de avser en ogiltigförklaring av upptagandet av sökanden i den omtvistade förteckningen och de vilar på samma grunder. En sådan justering av talan kan inte heller medföra att sökanden ska inge en ny ansökan om rättshjälp, om justeringen görs genom en inlaga om justering av talan som ingetts i enlighet med artikel 86.1 i rättegångsreglerna i samband med den talan för vilken sökanden har erhållit nämnda rättshjälp, och inte i en separat talan.

45

I det särskilda fall som är aktuellt i målet antogs dock den rättsakt som ersatte eller ändrade det beslut som avsågs i ansökan om rättshjälp innan förfarandet för handläggningen av denna ansökan hade avslutats och innan sökanden kunde inge den ansökan varigenom talan väckts. I ett sådant fall hade sökanden, såsom han gjorde gällande vid förhandlingen, inte något annat val än att ”justera” föremålet för den ursprungliga talan genom att i själva ansökan framställa yrkanden om ogiltigförklaring av såväl beslut 2018/141 som beslut 2019/135.

46

För det andra ska det påpekas att bestämmelserna om rättshjälp i rättegångsreglerna ska tolkas mot bakgrund av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). I artikel 47 tredje stycket i stadgan föreskrivs uttryckligen att rättshjälp ska ges om den är nödvändig för att säkerställa en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol. Det ska särskilt säkerställas att tolkningen av dessa bestämmelser inte utgör en oproportionerlig begränsning av rätten att få sin sak prövad inför domstol som skadar kärnan i denna rättighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, DEB,C‑279/09, EU:C:2010:811, punkt 60).

47

Tidsfristerna för att väcka talan ska visserligen tillämpas strikt i detta avseende (se dom av den 13 december 2016, Al-Ghabra/kommissionen, T‑248/13, EU:T:2016:721, punkt 43 och där angiven rättspraxis). Tolkningen av artikel 147 i rättegångsreglerna, särskilt artikel 147.7 som reglerar när tiden för att väcka talan upphör att löpa, får emellertid inte utmynna i att sökanden behandlas sämre än en annan mottagare av rättshjälp som exempelvis hade kunnat väcka talan mot det beslut som avsågs i ansökan om rättshjälp innan den rättsakt som ersatte eller ändrade detta beslut antogs.

48

Tribunalen konstaterar även att de omständigheter under vilka sökanden den 24 juni 2019 ingav den ansökan varigenom talan väckts var annorlunda.

49

För det första mottog sökanden, såsom framgår av de handlingar som denne ingett till stöd för sin ansökan om rättshjälp, den 10 februari 2018 rådets skrivelse genom vilken beslut 2018/141 delgavs honom. Han ingav denna ansökan den 5 mars 2018. Det framgår dessutom av innehållet i ansökan att sökanden inte hade utsett någon advokat. Härav följer att tiden för att väcka talan, i enlighet med artikel 147.7 i rättegångsreglerna, upphörde att löpa från och med den 5 mars 2018 till dess att beslutet att utse den advokat som skulle företräda sökanden delgavs, det vill säga till och med den 29 maj 2019, såsom framgår av handlingarna i målet. Ansökan ingavs den 24 juni samma år. Ingivandet är således förenligt med artikel 263 sjätte stycket FEUF och artikel 60 i rättegångsreglerna, såvitt ansökan avser beslut 2018/141, vilket rådet för övrigt inte har bestritt.

50

För det andra framgår det av de konstateranden som gjorts i punkt 49 ovan att tiden för att väcka talan mot beslut 2018/141 hade upphört att löpa den dag då beslut 2019/135 delgavs sökanden, det vill säga den 4 februari 2019, enligt rådets uppgifter. Det ska dessutom påpekas att tiden inte började löpa igen den dag då sökanden senast borde ha väckt talan mot beslut 2019/135, det vill säga den 15 april 2019, för det fall att hans ansökan om rättshjälp inte hade medfört att tiden för att väcka talan mot det andra beslutet upphörde att löpa. Härav följer att sökanden i ett sådant fall inte hade haft någon annan möjlighet än att inge en andra ansökan om rättshjälp avseende det andra beslutet för att tiden för att väcka talan mot det andra beslutet skulle upphöra att löpa till dess att en advokat skulle utses.

51

Såsom angetts i punkt 44 ovan följer det av artikel 147.4 jämförd med artikel 86.1 i rättegångsreglerna att en mottagare av rättshjälp inte behöver inge en andra rättshjälpsansökan för att, genom en inlaga om justering av talan, angripa den rättsakt som ersätter eller ändrar den rättsakt som sökandens talan ursprungligen avsåg. Tribunalen kan följaktligen inte behandla sökanden sämre genom att tvinga denne att inge en sådan andra ansökan. Beslut 2019/135 utgör nämligen en rättsakt som ersätter beslut 2018/141, som sökanden hade rätt att väcka talan mot inom ramen för en sådan inlaga om justering av talan, om han hade kunnat inge den ansökan varigenom talan väckts innan det nya beslutet antogs.

52

Vidare hade en andra ansökan om rättshjälp inte haft något annat syfte än att tiden för att väcka talan mot beslut 2019/135 skulle upphöra att löpa. När beslutet antogs var sökanden nämligen redan mottagare av rättshjälp och han hade rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av detta beslut i samband med justeringen av talan mot beslut 2018/141, som sökanden hade fått rättshjälpen för. Under dessa omständigheter utgör skyldigheten att inge en sådan andra ansökan ett överflödigt formkrav som saknar samband med syftet med rättshjälp, vilket enligt artikel 146 i rättegångsreglerna är att göra det möjligt för personer som inte kan bära kostnaderna för en rättegång att företrädas vid tribunalen och att på så sätt väcka talan vid unionsdomstolen.

53

För det tredje ska det påpekas att mellan beslutet av den 14 september 2018 varigenom sökanden beviljades rättshjälp och beslutet av den 3 maj 2019 varigenom en advokat utsågs gick det en period på nästan åtta månader under vilken sökanden inte kunde väcka den talan för vilken han hade ingett en ansökan om rättshjälp. Det framgår emellertid av handlingarna i målet att dröjsmålet, till stor del, inte kan tillskrivas honom.

54

Efter det att beslutet av den 14 september 2018 avkunnats underrättade sökanden tribunalen först den 14 november samma år om att han inte hade kunnat utse någon advokat för att företräda honom och begärde att tribunalen själv skulle utse en advokat. Till följd av denna skrivelse översände justitiesekreteraren, i enlighet med artikel 148.5 i rättegångsreglerna, den 28 november 2018 en kopia av sökandens ansökan om rättshjälp och ovannämnda beslut till den myndighet i den berörda staten som var behörig, för att denna myndighet skulle utse en advokat. Den nationella myndigheten svarade justitiesekreteraren emellertid först den 23 april 2019, det vill säga nästan fem månader efter översändandet, och uppgav namn på flera advokater som hade accepterat att företräda sökanden. Det är just under denna period på nästan fem månader som beslut 2019/135 antogs och tiden för att väcka talan mot detta beslut hade löpt ut om nämnda tid inte hade upphört att löpa.

55

Härav följer att om tiden för att väcka talan mot beslut 2019/135 inte hade upphört att löpa, skulle sökandens yrkanden avseende detta beslut inte kunna tas upp till prövning i det aktuella målet på grund av att förfarandet för att utse en advokat tagit alltför lång tid, trots att dröjsmålet, till stor del, inte kan tillskrivas sökanden. Såsom sökanden i huvudsak påpekade vid förhandlingen kan det, mot bakgrund av syftet med rättshjälp, såsom anges i artikel 47 tredje stycket i stadgan, inte godtas att handläggningstiderna för sökandens ansökan om rättshjälp, betraktade i sin helhet, får till följd att han fråntas sin rätt att väcka talan vid unionsdomstolen, eller åtminstone att rätten begränsas, vilket den möjlighet att tiden för att väcka talan upphör att gälla enligt artikel 147.7 i rättegångsreglerna syftar till att undvika.

56

Den dag då sökanden väckte talan hade han visserligen fortfarande ett intresse av att väcka talan om ogiltigförklaring av beslut 2018/141 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen, C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkterna 79 och 80). I och med att han vid denna tidpunkt däremot stod kvar i den omtvistade förteckningen i enlighet med beslut 2019/135, var det emellertid detta beslut som påverkade hans situation och som hade en betydande negativ inverkan på hans fri- och rättigheter (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 september 2018, Ezz m.fl./rådet, T‑288/15, EU:T:2018:619, punkt 71 och där angiven rättspraxis). Den omständigheten att han, i sin talan mot beslut 2018/141, inte kunde ange detta beslut medförde att talan, den dag då den väcktes, förlorade en betydande del av sin ändamålsenliga verkan.

57

Mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det aktuella målet kan sökanden således med rätta hävda att tiden för att väcka talan enligt artikel 147.7 i rättegångsreglerna kan upphöra att löpa för de yrkanden i ansökan varigenom talan väckts mot beslut 2019/135, eftersom, såsom han uppgav vid förhandlingen, de yrkanden som avser detta beslut och de som avser beslut 2018/141 i huvudsak har samma föremål, samt handläggningstiden för hans ansökan om rättshjälp, betraktad i sin helhet, inte kan medföra en alltför långtgående begränsning av hans rätt att väcka talan vid unionsdomstolen. I och med att ansökan ingavs den 24 juni 2019, det vill säga inom tidsfristerna för att väcka talan mot beslut 2018/141, och med hänsyn till att tiden för att väcka talan tillfälligt upphörde att löpa mellan den 5 mars 2018 och den 29 maj 2019 (se punkt 49 ovan), ska tidsfristerna följaktligen anses ha iakttagits även vad gäller beslut 2019/135. De yrkanden som avser dessa båda beslut kan således tas upp till prövning.

58

Rådets argument påverkar inte denna bedömning.

59

För det första ska det konstateras att omständigheterna i det mål som avgjordes genom dom av den 18 juni 2015, Ipatau/rådet (C‑535/14 P, EU:C:2015:407), som rådet har åberopat, skiljer sig från omständigheterna i det aktuella målet.

60

I mål C‑535/14 P gjorde klaganden nämligen gällande att tribunalen hade åsidosatt klagandens rätt till ett effektivt domstolsskydd när den fann att talan skulle avvisas såvitt den avsåg rådets skrivelse av den 14 november 2011. Domstolen konstaterade emellertid att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att skrivelsen inte hade angetts i klagandens ansökan om rättshjälp som en rättsakt som skulle omfattas av den talan som skulle väckas och således som en del av föremålet för den talan som klaganden avsåg att väcka. Till skillnad mot beslut 2019/135 hade den skrivelse som var aktuell i målet nämligen utfärdats innan ansökan om rättshjälp gavs in och hade angetts av klaganden i samband med ansökan. Det framgick emellertid av tribunalens bedömning av ansökan, vilken var klart och tydligt formulerad, att klaganden inte hade meddelat att han avsåg att begära ogiltigförklaring av denna skrivelse, utan snarare av de rättsakter som rådet i denna skrivelse meddelade att det vid omprövning inte funnit skäl att ändra och de på varandra följande rättsakter som skrivelsen innehöll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2015, Ipatau/rådet, C‑535/14 P, EU:C:2015:407, punkterna 16–20).

61

I förevarande fall kunde sökanden däremot per definition inte meddela sin avsikt att angripa beslut 2019/135, vilket ännu inte hade antagits, varför det inte i förväg kunde uteslutas att föremålet för talan skulle utvidgas till att omfatta detta beslut. Den dom som rådet har hänvisat till är således inte relevant.

62

Vad för det andra gäller rådets argument att tidsfristerna för att väcka talan ska tillämpas strikt, har det i punkt 47 ovan konstaterats att denna princip, som för övrigt grundar sig på hänsyn till rättssäkerhet och likabehandling av enskilda, inte kan medföra att sökanden försätts i en sämre situation än en mottagare av rättshjälp som skulle haft möjlighet att väcka talan mot det beslut som avsågs i ansökan om rättshjälp innan den rättsakt som ersatte eller ändrade detta beslut antogs och som således skulle ha kunnat framställa yrkanden avseende sistnämnda rättsakt i en inlaga om justering av talan.

63

Vad för det tredje gäller rådets argument att sökanden kände till systemet för förnyelse av restriktiva åtgärder och att han kunde ge in en ny ansökan om rättshjälp eller att i den ansökan som han redan ingett kortfattat ange att han även avsåg att bestrida framtida förnyelser av denna ansökan, räcker det att erinra om att sökanden, av de skäl som anges i punkterna 41 och 42 ovan, inte kunde ange i ansökan om rättshjälp att han hade för avsikt att angripa en rättsakt som ännu inte hade antagits, särskilt som det inte fanns något som tydde på att denna rättsakt skulle antas när ansökan gavs in.

64

Vad för det fjärde gäller rådets argument att det inte föreligger någon force majeure, räcker det att erinra om att rättspraxis om begreppet force majeure endast är tillämplig i särskilda undantagsfall på grundval av vilka en avvikelse från tillämpningen av bestämmelserna om förfarandefrister får göras (se beslut av den 11 juni 2020, GMPO/kommissionen, C‑575/19 P, ej publicerat, EU:C:2020:448, punkt 33 och där angiven rättspraxis). I förevarande fall har det i punkt 57 ovan slagits fast att möjligheten att tiden för att väcka talan upphör att löpa enligt artikel 147.7 i rättegångsreglerna var tillämplig på de yrkanden i ansökan som avsåg beslut 2019/135 och att dessa tidsfrister följaktligen hade iakttagits. Ovannämnda rättspraxis är således inte tillämplig, varför argumentet saknar relevans.

65

Av det ovan anförda följer att talan kan tas upp till prövning i den del den avser beslut 2019/135.

66

Sökanden har anfört att han, enligt rättspraxis, har rätt att inge en inlaga om justering av talan avseende beslut 2020/117, med hänvisning till de grunder som åberopats och de argument som framförts i ansökan. Sökanden har hävdat att beslutet inte har delgetts honom i dess helhet och att det saknas uppgifter om rättsmedel och tidsfrister för att väcka talan.

67

Rådet har hävdat att beslut 2020/117 delgavs sökanden den 4 februari 2020, vilket framgår av det mottagningsbevis som sökanden undertecknat, och att det därför är uppenbart att yrkandena avseende detta beslut har framställts för sent. Rådet har vidare anfört att denna bedömning inte kan ifrågasättas vid tillämpningen av principen om ett effektivt domstolsskydd. Slutligen har rådet gjort gällande att det av dess skrivelse av den 28 januari 2020 uttryckligen framgår att rådet avsåg att förnya de restriktiva åtgärderna mot sökanden och att beslut 2020/117 anges exakt i skrivelsen.

68

Tribunalen erinrar inledningsvis om att tidsfristerna för att väcka talan, såsom påpekats i punkterna 47 och 56 ovan, ska tillämpas strikt, vilket svarar mot kravet på rättssäkerhet och nödvändigheten av att undvika diskriminering och godtycklig behandling i rättskipningen.

69

Enligt rättspraxis börjar tiden för att väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt om restriktiva åtgärder att löpa först från och med den dag då rättsakten delges den berörda personen, förutsatt att den berörda personens adress är känd, och inte från och med den dag då rättsakten offentliggörs, med beaktande av att rättsakten betraktas som en samling av enskilda beslut (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 oktober 2017, Ben Ali/rådet, T‑149/15, ej publicerad, EU:T:2017:693, punkterna 44 och 47 och där angiven rättspraxis). Denna rättspraxis är tillämplig på inlagor om justering av talan som avser förnyelser av sådana restriktiva åtgärder som sker efter den rättsakt som angripits i ansökan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2016, Sina Bank/rådet, T‑418/14, EU:T:2016:619, punkterna 51, 56 och 57 och där angiven rättspraxis).

70

I förevarande fall ska det påpekas att tiden för att väcka talan mot beslut 2020/117, till skillnad mot tiden för att väcka talan mot beslut 2018/141 och 2019/135, inte upphört att löpa, bland annat på grund av att en ansökan om rättshjälp gavs in. Tribunalen ska således pröva dels huruvida delgivningen av det sistnämnda beslutet till sökanden medförde att tidsfristen började löpa, dels huruvida inlagan om justering av talan ingavs med iakttagande av denna tidsfrist, vilken enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF och artikel 60 i rättegångsreglerna löpte ut efter två månader och tio dagar.

71

Vad gäller frågan huruvida det faktum att rådet delgav sökanden beslutet medförde att tiden för att väcka talan mot beslut 2020/117 började löpa, framgår det av handlingarna i målet att rådets skrivelse av den 28 januari 2020 överlämnades till sökanden den 1 februari 2020. Sökanden har inte bestritt att delgivningen har skett, utan snarare bestritt dess rättsenlighet, med motiveringen att beslutet inte har delgetts honom i dess helhet och att det i rådets skrivelse inte anges vare sig rättsmedel eller tidsfrister för att väcka talan.

72

När det gäller sökandens invändning att beslut 2020/117 inte har delgetts i sin helhet, ska det påpekas, såsom rådet har preciserat, att det i rådets skrivelse av den 28 januari 2020 uttryckligen anges att beslutet antagits och att de restriktiva åtgärder som avser sökanden därför bibehållits. Skrivelsen innehåller dessutom hänvisningar till Europeiska unionens officiella tidning och till den webbplats på vilken det aktuella beslutet finns tillgängligt. I skrivelsen anges dessutom varför rådet beslutade att bibehålla dessa åtgärder gentemot sökanden. Även om rådet inte översände någon kopia av beslutet tillsammans med den aktuella skrivelsen, har rådet dock lämnat tillräckliga uppgifter för att sökanden skulle få ta del av beslutet i dess helhet och de skäl som låg till grund för det. Trots att sökanden inte fått någon sådan kopia kan beslutet följaktligen inte anses ha delgetts sökanden på ett ogiltigt sätt. Denna omständighet utgör således inte hinder för att tiden för att väcka talan mot detta beslut börjar löpa.

73

Vad gäller sökandens invändning om att det saknas uppgifter om rättsmedel och tidsfrister för att väcka talan, räcker det att påpeka att, oberoende av huruvida beslut 2020/117 vederbörligen har delgetts på grund av att det saknas de uppgifter som anges ovan, sökanden, som för övrigt företräddes av en advokat vid tidpunkten för delgivningen av detta beslut, inte kunde vara okunnig om de rättsmedel och tidsfrister för att väcka talan mot detta beslut, eftersom han tidigare hade väckt talan vid tribunalen mot liknande beslut. Följaktligen kan det faktum att dessa uppgifter saknades under alla omständigheter inte utgöra något skäl som hindrar att tiden för att väcka talan börjar löpa och inte medföra något ursäktligt misstag från sökandens sida i den mening som avses i rättspraxis, som kan motivera ett undantag från dessa tidsfrister (se, för ett liknande resonemang och analogt, beslut av den 10 december 2015, NICO/rådet, C‑153/15 P, ej publicerat, EU:C:2015:811, punkterna 55–61).

74

Det bör tilläggas att sökandens påståenden i yttrandet av den 8 juli 2020 om rådets delgivning av beslut 2020/117 till fel adress inte kan godtas, eftersom det av de handlingar som rådet har lämnat in framgår att rådet delgett beslutet på samma hemadress som den som anges vara hans i samtliga de inlagor som han ingett till tribunalens kansli, inbegripet i nämnda yttrande.

75

Det ska följaktligen anses att tiden för att väcka talan mot beslut 2020/117 började löpa för sökanden från och med den dag då rådet delgav beslutet, nämligen den 1 februari 2020.

76

Vad gäller frågan huruvida tidsfristen för att väcka talan har iakttagits ska det påpekas att denna tidsfrist på två månader och tio dagar löpte ut den 13 april 2020. Inlagan om justering av talan mot beslut 2020/117 ingavs den 24 juni 2020 och därför för sent. De yrkanden som avser detta beslut ska således avvisas. Härav följer att talan ska avvisas i den del den avser beslut 2020/117.

77

Sökanden har uttryckligen åberopat tre grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av beslut 2018/141 och 2019/135. Den första grunden avser åsidosättande av Förenta nationernas konvention mot korruption, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 31 oktober 2003 i New York. Som andra grund har han gjort gällande att rådet har gjort sig skyldigt till ”uppenbart” felaktiga bedömningar. Denna grund består av tre delar. Som första delgrund har han åberopat ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen och som andra delgrund att de tunisiska myndigheterna har åsidosatt sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid. Den tredje delgrunden avser rådets underlåtenhet att genomföra ytterligare kontroller. Sökanden har som tredje grund gjort gällande att rådet har gjort sig skyldigt till maktmissbruk, i den del det straffrättsliga förfarande som ligger till grund för beslutet att låta sökanden kvarstå i den omtvistade förteckningen i själva verket har till syfte att i efterhand rättfärdiga att sökandens egendom och tillgångar förverkas i Tunisien.

78

Tribunalen inleder prövningen med den andra grunden.

79

Det ska inledningsvis påpekas att den andra grunden, trots att den har formulerats på olika sätt i ansökan och i repliken, ska anses avse en felaktig bedömning och inte någon uppenbart felaktig bedömning vad gäller den andra och den tredje delgrunden. Rådet förfogade nämligen inte över något utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra om det hade tillgång till tillräckligt många uppgifter för att kunna bedöma huruvida de tunisiska myndigheterna hade iakttagit sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid och huruvida dessa omständigheter kunde föranleda rimliga tvivel kring huruvida denna rätt iakttagits (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 september 2018, Ezz m.fl./rådet, T‑288/15, EU:T:2018:619, punkt 215).

80

Vidare förefaller det nödvändigt att inom ramen för denna grund undersöka de följder som möjligtvis kan följa av dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), och dom av den 11 juli 2019, Azarov/rådet (C‑416/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:602), samt beslut av den 22 oktober 2019, Azarov/rådet (C‑58/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:890). Som en åtgärd för processledning anmodade tribunalen parterna den 13 december 2019 att yttra sig i denna fråga och att särskilt ange huruvida och i vilken utsträckning de ansåg att beslut 2018/141 och 2019/135 uppfyllde motiveringsskyldigheten, i synnerhet mot bakgrund av dessa domar och detta beslut.

81

I sitt skriftliga svar av den 27 december 2019 angav sökanden i huvudsak att de krav som uppställts i dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), och dom av den 11 juli 2019, Azarov/rådet (C‑416/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:602), samt i beslut av den 22 oktober 2019, Azarov/rådet (C‑58/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:890), var tillämpliga i förevarande fall. Han har hävdat att dessa krav var knutna till rådets skyldighet att kontrollera de uppgifter som lämnas av de tunisiska myndigheterna. I de materiella grunder som han åberopat betonade han att dessa krav var viktiga. Han gjorde gällande att beslut 2018/141 och 2019/135 inte innehöll några skäl till att rådet ansåg att tunisiska statens beslut, som låg till grund för båda besluten, hade antagits med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd. Alternativt drog sökanden härav slutsatsen att den grund som avsåg avsaknaden av en sådan motivering innebar att besluten skulle ogiltigförklaras.

82

I sitt skriftliga svar av den 16 januari 2020 gjorde rådet för det första gällande att det av en jämförelse mellan, å ena sidan, dom av den 18 februari 2016, rådet/Bank Mellat (C‑176/13 P, EU:C:2016:96), och dom av den 21 april 2016, rådet/Bank Saderat Iran (C‑200/13 P, EU:C:2016:284), och, å andra sidan, dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), framgick att rådet i vissa fall är förpliktat att kontrollera huruvida rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd iakttagits och därefter redogöra för detta i skälen till de berörda rättsakterna. I andra fall underkastas rådet inte sådana skyldigheter. Enligt rådet låg skillnaden mellan mål C‑176/13 P och C‑200/13 P, å ena sidan, och mål C‑530/17 P, å andra sidan, i den omständigheten att de berörda enheterna i de två första målen inte hade yttrat sig i detta avseende till rådet, medan den berörda personen i det tredje målet hade åberopat ovannämnda skyldigheter innan det angripna beslutet antogs. I förevarande fall har sökanden emellertid inte inkommit med något sådant yttrande. Rådet har för det andra hävdat att skälen till beslut 2018/141 och 2019/135 innehöll tillräckligt många uppgifter för att möjliggöra en prövning av huruvida skälen var välgrundade och göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva lagenligheten av dessa beslut, i enlighet med vad som anges i rättspraxis. Dessa beslut antogs dessutom i ett sammanhang som sökanden kände till. Rådet har för det tredje hävdat att artiklarna 27, 29 och 108 i den tunisiska konstitutionen och artiklarna 13, 47, 50, 59, 66 och 175 i den tunisiska strafflagen ger skyddsregler för sökandens rätt till en rättvis rättegång inom skälig tid och för iakttagandet av hans rätt till försvar. Dessa bestämmelser visar på att Republiken Tunisien förfogar över ett regelverk som skyddar dessa rättigheter och ingår i motiveringen till nämnda beslut, på så sätt att dessa bestämmelser hänför sig till ett sammanhang som sökanden känner till eller åtminstone inte kunde vara ovetande om.

83

Inledningsvis bör det erinras om att domstolen - i samband med att den prövade ett överklagande av en dom som tribunalen meddelat angående lagenligheten av bibehållande av en enhet i den förteckning som avses i artikel 2.3 i rådets förordning (EG) nr 2580/2001 av den 27 december 2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 70, rättelse i EUT L 52, 2010, s. 58) - fann att det ankom på rådet att förvissa sig om att beslutet från ett tredjeland hade antagits med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd, innan rådet lade det beslutet till grund för sitt eget beslut (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 24).

84

Domstolen har i detta avseende erinrat om att den i flera mål har slagit fast att rådet, när det antar restriktiva åtgärder, är skyldigt att iaktta de grundläggande rättigheter som utgör en inneboende del av unionens rättsordning. Bland dessa rättigheter återfinns bland annat rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd (se dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

85

Domstolen har dessutom preciserat att kravet på en sådan prövning bland annat berodde på att syftet att skydda de berörda personerna eller enheterna, genom att säkerställa att deras namn upptas i den aktuella förteckningen endast om det föreligger faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant upptagande, kunde uppnås endast om de beslut från tredjeländer som rådet lade till grund för sina ursprungliga beslut om uppförande hade antagits med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

86

Domstolen drog härav slutsatsen att den garanti för att beslutet från tredjelandsmyndigheten hade antagits med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd var av väsentlig betydelse för systematiken avseende beslutet att uppföra personen eller enheten i förteckningen och de påföljande besluten om att frysa dennes tillgångar. Det ankom därmed på rådet att i redogörelsen för skälen till besluten ange uppgifter som talade för att rådet förvissat sig om att dessa rättigheter hade iakttagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 31).

87

Avslutningsvis har domstolen besvarat rådets argument om att eftersom ett tredjeland skulle kunna anse att en kommentar i redogörelsen för skälen till besluten om frysning av de aktuella tillgångarna om huruvida detta land respekterar rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd utgör en inblandning i landets interna angelägenheter, skulle den motivering som tribunalen kräver hindra rådet från att grunda sina beslut på beslut från tredjeland. Domstolen har i detta avseende preciserat att det räckte att rådet, i redogörelsen för skälen till ett beslut om frysning av tillgångar, i kortfattade ordalag angav på vilka grunder det ansåg att beslutet från tredjeland – som rådet hade för avsikt att lägga till grund för sitt beslut om frysning av tillgångar – hade antagits med iakttagande av dessa rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 20, 32 och 33).

88

Det ska vidare erinras om att domstolen, i dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), uttalade sig i en liknande fråga i samband med att den prövade ett överklagande av en dom som tribunalen meddelat om lagenligheten av bibehållandet av en fysisk person i förteckningarna i bilagan till rådets beslut 2014/119/Gusp av den 5 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, 2014, s. 26), i dess lydelse enligt rådets beslut (Gusp) 2015/143 av den 29 januari 2015 (EUT L 24, 2015, s. 16), respektive i bilaga I till rådets förordning (EU) nr 208/2014 av den 5 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, 2014, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) 2015/138 av den 29 januari 2015 (EUT L 24, 2015, s. 1).

89

I dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), fann domstolen att principerna i punkterna 83–87 ovan var tillämpliga i den situation som klaganden i detta mål befann sig i, eftersom de restriktiva åtgärderna mot klaganden vilade på ett beslut av en behörig myndighet i ett tredjeland att inleda och genomföra en brottsutredning avseende brottet förskingring av offentliga medel. Domstolen påpekade i detta hänseende att den omständighet som angavs i den överklagade domen, nämligen att förekomsten av ett sådant beslut inte utgjorde kriteriet för upptagande i förteckningen som anges i artikel 1.1 i beslut 2014/119, utan den faktiska grunden för de restriktiva åtgärderna i fråga, saknade betydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet, C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkterna 25–30).

90

Domstolen drog härav slutsatsen att tribunalens resonemang för att slå fast att argumentationen i dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet (T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885) inte kunde överföras på det aktuella fallet, byggde på en felaktig rättstillämpning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet, C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkterna 31–33).

91

Enligt domstolen kunde rådet nämligen anse att ett beslut om upptagande i förteckningen grundade sig på faktiska omständigheter som utgjorde ett tillräckligt underlag först efter att ha förvissat sig om att rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd hade iakttagits av berört tredjeland när detta land antog det beslut som rådet lagt till grund för sina restriktiva åtgärder (dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet, C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkt 34).

92

Vidare fann domstolen att de skillnader i lydelse, systematik och syfte som tribunalen identifierat mellan, å ena sidan, de restriktiva åtgärder som införts i syfte att bekämpa terrorism och, å andra sidan, de restriktiva åtgärder som vidtagits med hänsyn till situationen i Ukraina, inte kunde begränsa tillämpningen av de garantier som följer av det synsätt som beslutades i dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet (T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885) till enbart restriktiva åtgärder för kampen mot terrorism, med undantag för dem som omfattas av ett samarbete med tredjeland och som beslutas av rådet efter ett politiskt val (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet, C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkt 37).

93

Det kan i detta hänseende konstateras att övervägandena i dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), vilka det erinras om i punkterna 89–92 ovan, kan överföras på omständigheterna i förevarande fall, trots de kontextuella skillnaderna. De restriktiva åtgärder som vidtagits med hänsyn till situationen i Tunisien uppvisar onekligen vissa likheter med de restriktiva åtgärder som vidtagits med hänsyn till situationen i Ukraina. Frysningen av tillgångarna för de personer som upptagits i den omtvistade förteckningen, däribland sökanden, vilar således även på ett beslut från myndigheter i ett tredjeland, i förevarande fall myndigheterna i Republiken Tunisien, med behörighet att inleda och genomföra en brottsutredning avseende brottet förskingring av offentliga medel.

94

Härav följer att rådet är förpliktat dels att kontrollera att sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits inom ramen för de rättsliga förfaranden som avser honom i Tunisien, dels att motivera skälen till varför det anser att dessa rättigheter har iakttagits.

95

Sådana skyldigheter framstår dessutom i förevarande fall som än mer tvingande, eftersom det framgår av skäl 1 till beslut 2011/72 att detta beslut och de påföljande besluten har antagits inom ramen för en politik som ska stödja Tunisien och som bland annat grundar sig på de ändamål som framgår av artikel 21.2 b FEU: att främja respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Syftet med dessa beslut, nämligen att underlätta för de tunisiska myndigheterna att fastställa den förskingring av offentliga medel som skett, och att bevara en möjlighet för dessa myndigheter att återkräva vinsten av denna förskingring, skulle följaktligen gå förlorat med avseende på dessa mål om de tunisiska myndigheternas konstaterande av förskingring av offentliga medel innebar en rättsvägran, eller till och med godtycklighet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet, T‑175/15, EU:T:2017:694, punkt 64, och dom av den 27 september 2018, Ezz m.fl./rådet, T‑288/15, EU:T:2018:619, punkt 68).

96

Det är riktigt att tribunalen, i punkterna 65 och 72 i domen av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet (T‑175/15, EU:T:2017:694), som rörde en tvist om ett beslut att låta en person kvarstå i den omtvistade förteckningen, bland annat påpekade att rådet, för att låta personen kvarstå, endast var skyldigt att inkomma med bevis för att det pågick ett rättsligt förfarande avseende sökanden angående gärningar som kunde kvalificeras som förskingring av offentliga medel, och att det endast var när det förelåg objektiva, trovärdiga, precisa och samstämmiga uppgifter som kunde ge upphov till rimliga tvivel angående huruvida sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid hade iakttagits inom ramen för den brottsutredning som pågick mot honom och som låg till grund för frysningen av hans tillgångar inom unionen, som rådet var skyldigt att genomföra de kontroller som krävdes.

97

Tribunalen tillämpade ett liknande resonemang för kontrollen av huruvida de egyptiska myndigheterna hade iakttagit rätten till en rättvis rättegång och oskuldspresumtionen för personer vars upptagande i förteckningen i bilagan till rådets beslut 2011/172/Gusp av den 21 mars 2011 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Egypten (EUT L 76, 2011, s. 63, rättelse i EUT L 203, 2014, s. 113) hade bibehållits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 2018, Ezz m.fl./rådet, T‑288/15, EU:T:2018:619, punkterna 70, 214 och 215).

98

När de domar som nämns i punkterna 96 och 97 ovan meddelades hade emellertid dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031) ännu inte avkunnats. Domstolen hade således ännu inte prövat frågan huruvida synsättet i dom av den 16 oktober 2014LTTE/rådet (T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885) obegränsat kan tillämpas på de restriktiva åtgärder som vidtagits inom ramen för samarbetet med ett tredjeland i syfte att bistå denna stat i kampen mot förskingring av offentliga medel och mot bakgrund av att det pågick rättsliga förfaranden som inletts av myndigheterna i denna stat i samband med brott som kan kvalificeras på detta sätt.

99

I de domar som det hänvisas till i punkterna 96 och 97 ovan prövade tribunalen grunder eller invändningar som vilade på påståendet att rådet hade låtit bli att genomföra ytterligare kontroller efter det att sökandena hade lämnat uppgifter till rådet som de ansåg kunde avslöja åsidosättanden av rättigheter som skyddas av principen om ett effektivt domstolsskydd, vilken stadfästs i artikel 47 i stadgan. Dessa grunder eller invändningar gav således inte i sig upphov till frågan huruvida rådet på eget initiativ borde ha genomfört sådana kontroller utan att invänta att de berörda personerna skulle inkomma med synpunkter som kunde motivera sådana kontroller, och än mindre frågan huruvida rådet uttryckligen borde ha motiverat slutsatserna från dessa kontroller.

100

Dessa överväganden påverkas inte av den bedömning som rådet har gjort av rättspraxis i sitt skriftliga svar av den 16 januari 2020.

101

För det första är den jämförelse som rådet gjorde mellan den rättspraxis som följer av dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), och den rättspraxis som följer av dom av den 18 februari 2016, rådet/Bank Mellat (C‑176/13 P, EU:C:2016:96), och dom av den 21 april 2016, rådet/Bank Saderat Iran (C‑200/13 P, EU:C:2016:284), inte övertygande.

102

Härvid räcker det att påpeka att punkterna 88–91 i dom av den 18 februari 2016, rådet/Bank Mellat (C‑176/13 P, EU:C:2016:96), och punkterna 81–84 i dom av den 21 april 2016, rådet/Bank Saderat Iran (C‑200/13 P, EU:C:2016:284), som rådet har åberopat, avser frågan huruvida rådet, innan det antar rättsakter rörande restriktiva åtgärder mot en enhet, är skyldigt att kontrollera att de upplysningar som inges om enheten är relevanta och korrekta, och att i skälen till dessa rättsakter ange att sådan kontroll har genomförts. I motsats till vad som anges i punkterna 25–37 i dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), avser dessa punkter däremot inte frågan huruvida rådet är skyldigt att innan det antar sådana rättsakter kontrollera huruvida sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits inom ramen för de förfaranden som rättsakterna grundar sig på och, följaktligen, att i skälen till dessa rättsakter ange de slutsatser som det har kommit fram till i samband med att det genomförde kontrollerna. På motsvarande sätt ska det påpekas att domstolen, i dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), inte på något sätt ansett att rådet var skyldigt att, innan det antog de aktuella rättsakterna, systematiskt kontrollera huruvida de förfaranden som inletts av tredjeländer, och som rådet grundade sig på, var relevanta och korrekta och att ange detta i skälen till dessa rättsakter.

103

Det ska vidare påpekas att i de mål som avgjorts genom dom av den 18 februari 2016, rådet/Bank Mellat (C‑176/13 P, EU:C:2016:96), och dom av den 21 april 2016, rådet/Bank Saderat Iran (C‑200/13 P, EU:C:2016:284), grundade sig de restriktiva åtgärder vars lagenlighet hade prövats av tribunalen i de domar som hade överklagats på uppgifter som medlemsstaterna hade lämnat avseende de berörda enheternas stöd till Irans spridningskänsliga kärntekniska verksamhet, vilka var avsedda att stödja deras förslag på att dessa enheter skulle upptas i förteckningen över de personer, enheter eller organ som omfattades av dessa åtgärder. Dessa åtgärder grundade sig således inte på beslut av administrativ eller rättslig karaktär, såsom beslut om att väcka åtal, i motsats till vad som var fallet i det mål som avgjordes genom dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031).

104

För det andra framgår det, i motsats till vad rådet har gjort gällande, inte av dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), att skyldigheten att kontrollera huruvida den berörda personens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits inom ramen för det rättsliga förfarande som inletts mot denne i ett tredjeland endast föreligger om sökanden har yttrat sig innan de omtvistade åtgärderna vidtogs. Det framgår snarare av punkterna 25–37 i den domen, vilka sammanfattas i punkterna 89–92 ovan, att domstolen har avsett att en sådan skyldighet ska vara ovillkorlig. Såsom särskilt framgår av punkt 28 i nämnda dom fann domstolen nämligen att iakttagandet av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd i de rättsliga förfaranden som låg till grund för de restriktiva åtgärder som vidtagits av rådet utgjorde en del av de faktiska omständigheter som låg till grund för dessa åtgärder. Det följer av fast rättspraxis, som det erinras om i samma punkt, att rådet i förväg systematiskt ska kontrollera huruvida de faktiska omständigheterna är tillräckligt underbyggda.

105

Denna tolkning av dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), påverkas inte av punkt 39 i denna dom, som rådet har hänvisat till, i vilken det erinras om att det enligt fast rättspraxis ankommer på den behöriga unionsmyndigheten att, vid ett eventuellt bestridande, visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och att det inte är den berörda personen som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi,C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 121, och dom av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian, C‑280/12 P, EU:C:2013:775, punkt 66).

106

I övervägandena i punkt 39 i dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), anges nämligen ytterligare ett skäl, men dessa överväganden är inte avgörande för domstolens resonemang, till skillnad mot övervägandena i punkterna 25–37 i den domen. Vidare ska det erinras om att den princip som domstolen erinrade om i förevarande fall för första gången fastställdes i ett sammanhang där domstolen, vid ett bestridande av den person som omfattas av restriktiva åtgärder i samband med talan vid tribunalen, hade slagit fast att det ankom på rådet att lägga fram uppgifter eller bevisning för att göra det möjligt för tribunalen att pröva huruvida det fanns stöd för de skäl som låg till grund för dessa åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 119 och 120). Det går således inte på något sätt att av denna rättspraxis dra slutsatsen att den princip om bevisbörda och bevisföring vid unionsdomstolen som definieras på så sätt endast är tillämplig när sökanden, inom ramen för det administrativa förfarandet, har inkommit med yttrande i syfte att bestrida de faktiska omständigheter som ligger till grund för de åtgärder som sökanden angriper, innan de antas.

107

Även om sökanden i förevarande fall inte har åberopat någon grund rörande åsidosättande av motiveringsskyldigheten med avseende på beslut 2018/141 och 2019/135, avser den andra och den tredje delen av den andra grunden däremot dels rådets bedömning av huruvida sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid, vilken utgör en del av rätten till ett effektivt domstolsskydd, har iakttagits, dels frågan om de kontroller som rådet har genomfört i detta avseende. Tribunalen ska därför nu pröva dessa delgrunder mot bakgrund av de principer som det redogjorts för i punkterna 83–106 ovan.

108

Sökanden har hävdat att det rättsliga förfarande som han är föremål för inte framskridit sedan år 2011, trots att de tunisiska myndigheterna vet var han bor och att han står till myndigheternas förfogande. Han har hävdat att han aldrig hörts, kallats eller varit föremål för någon utredningsåtgärd. Han har gjort gällande att tribunalen, mot bakgrund av punkt 172 i dom av den 30 juni 2016, CW/rådet (T‑516/13, ej publicerad, EU:T:2016:377) och punkterna 64, 65, 71, 222 och 223 i dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet (T‑175/15, EU:T:2017:694), måste konstatera att rådet har gjort en felaktig bedömning av huruvida hans rätt att få sin sak prövad inom skälig tid har iakttagits. I repliken har sökanden dessutom gjort gällande att sanningshalten och trovärdigheten av de handlingar som de tunisiska myndigheterna överlämnade till rådet den 1 augusti 2019 kan ifrågasättas. Sökanden har sammanfattningsvis gjort gällande att rådet inte har genomfört nödvändiga kontroller sedan år 2011, trots att han, för sin del, i vederbörlig ordning har yttrat sig inför rådet för att ifrågasätta grunden för de rättsliga förfaranden som han är föremål för.

109

Rådet har hävdat att det, vid antagandet av beslut 2018/141 och 2019/135, inte fanns några objektiva, tillförlitliga, precisa och samstämmiga uppgifter som kunde ge upphov till rimliga tvivel, i den mening som avses i punkterna 64 och 65 i dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet (T‑175/15, EU:T:2017:694), angående sökandens rätt att inom skälig tid få sin sak prövad av de tunisiska rättsliga myndigheterna i samband med de rättsliga förfaranden som de inlett mot honom. I synnerhet har rådet gjort gällande att sökanden, innan de nämnda besluten antogs, inte hade lagt fram någon bevisning som tydde på att den brottsutredning som han var föremål för inte alls hade framskridit. Rådet har vidare hävdat att sökandens argument i sig, nämligen att handläggningen inte framskridit, inte kunde leda till slutsatsen att rådet har gjort en felaktig bedömning av huruvida de tunisiska myndigheterna har iakttagit hans rätt att få sin sak prövad inom skälig tid, med hänsyn till de omständigheter som kan motivera utredningens längd, vilka anges i punkterna 221 och 222 i dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet (T‑175/15, EU:T:2017:694), och i punkt 52 i dom av den 15 november 2018, Mabrouk/rådet (T‑216/17, ej publicerad, EU:T:2018:779). Rådet har tillagt att den verksamhetsrapport av den 1 augusti 2019 som de tunisiska myndigheterna översänt visar att sökanden fortfarande omfattas det tunisiska lagdekretet nr 2011–13 av den 14 mars 2011 om förverkande av tillgångar och lös och fast egendom och att det av rapporten framgår att sökanden varit inblandad i ett visst antal brott.

110

I dupliken har rådet bemött sökandens påståenden att de handlingar som de tunisiska myndigheterna har ingett inte är trovärdiga. I dupliken har rådet bland annat bifogat en tabell över internationella bevisupptagningar för att illustrera förfarandets komplexitet och har påpekat att sökanden, mot bakgrund av den förteckning över pågående mål som också bifogats, anses ha hållit sig undan.

111

Tribunalen erinrar inledningsvis om att principen om att saken ska prövas inom skälig tid utgör en del av rätten till ett effektivt domstolsskydd, vilken skyddas genom artikel 47 andra stycket i stadgan och genom bestämmelserna i flera rättsligt bindande folkrättsliga instrument som skyddar rätten till en rättvis rättegång, och vars innehåll är analogt. Så är bland annat fallet med artikel 14.3 c i Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 16 december 1966, i vilken bland annat Republiken Tunisien är part (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet, T‑175/15, EU:T:2017:694, punkt 64).

112

Mot bakgrund av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ska frågan huruvida rätten att få saken prövad inom skälig tid – såsom den säkerställs i internationell rätt – har iakttagits, prövas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, vilket kräver en helhetsbedömning av specifika faktorer avseende ärendets komplexitet, och sökandens och de behöriga myndigheternas agerande. Jämförbara principer gäller enligt unionsdomstolarnas praxis vid prövningen av huruvida rätten att få saken prövad inom skälig tid – såsom den säkerställs i artikel 47 i stadgan – har iakttagits (se dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet, T‑175/15, EU:T:2017:694, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

113

Såsom konstaterats i punkt 104 ovan ska punkterna 25–37 i dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), vars innehåll återges i punkterna 89–92 ovan, tolkas så, att skyldigheten att försäkra sig om att sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas inom ramen för den brottsutredning som sökanden är föremål för är ovillkorlig. Rådet kan följaktligen besluta att förlänga upptagandet av en person i den omtvistade förteckningen endast om det tidigare har kunnat förvissa sig om att dessa rättigheter har iakttagits och, i synnerhet, att rätten att få saken prövad inom skälig tid har iakttagits, till och med ex officio och utan att invänta att den berörda personen lägger fram objektiva, tillförlitliga, precisa och samstämmiga uppgifter som kan ge upphov till rimliga tvivel om huruvida dessa rättigheter har iakttagits.

114

Vad särskilt gäller kontrollen av huruvida rätten att få saken prövad inom skälig tid har iakttagits, kan det dessutom påpekas att ju längre tidsåtgången för de rättsliga förfaranden som utgör grunden för en restriktiv åtgärd ökar, desto mer nödvändigt kan det visa sig för rådet att genomföra en sådan kontroll innan det beslutar huruvida åtgärden ska förlängas på nytt eller inte (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 30 januari 2019, Stavytskyi/rådet, T‑290/17, EU:T:2019:37, punkt 132).

115

I förevarande fall ska det särskilt erinras om att frysningen av sökandens tillgångar är att anse som en säkerhetsåtgärd och att syftet därmed är att underlätta för de tunisiska myndigheterna att fastställa den förskingring av offentliga medel som skett efter de rättsliga förfaranden som inletts, och bevara dessa myndigheters möjlighet att till syvende och sist driva in vinsten av denna förskingring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet, T‑175/15, EU:T:2017:694, punkt 33 och där angiven rättspraxis). Det åvilar således rådet att se till att denna åtgärd inte förlängs i onödan, till nackdel för sökandens fri- och rättigheter som åtgärden har en betydande negativ inverkan på, enbart på grund av att det rättsliga förfarande som ligger till grund för åtgärden pågår i det oändliga och utan något verkligt skäl (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet, T‑175/15, EU:T:2017:694, punkt 48, och dom av den 27 september 2018, Ezz m.fl./rådet, T‑288/15, EU:T:2018:619, punkt 71).

116

Rådet kan visserligen inte vara skyldigt att upphäva frysningen av sökandens tillgångar enbart av det skälet att det föreligger omständigheter som kan ge upphov till rimliga tvivel beträffande de tunisiska myndigheternas iakttagande av sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid och, i synnerhet, uppgifter om huruvida varaktigheten av det straffrättsliga förfarandet var motiverad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet, T‑175/15, EU:T:2017:694, punkterna 67–75). Innan rådet förlänger frysningen av tillgångar ska det emellertid åtminstone förvissa sig om att det förfogar över tillräckligt många uppgifter om förfarandets handläggning och fortskridande för att bedöma risken för ett åsidosättande av denna rättighet, och göra en sådan bedömning med omsorg och opartiskhet för att, i förekommande fall, dra lämpliga slutsatser härav (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 september 2018, Ezz m.fl. mot rådet, T‑288/15, EU:T:2018:619, punkterna 71 och 79).

117

Det är mot bakgrund av dessa principer som denna del av den andra grunden ska prövas.

118

Tribunalen påpekar inledningsvis att den inte kan beakta de handlingar från de tunisiska myndigheterna som rådet har bifogat svaromålet och dupliken vid bedömningen av huruvida rådet har uppfyllt sin skyldighet att kontrollera huruvida de tunisiska myndigheterna har iakttagit rätten att få saken prövad inom skälig tid.

119

Det följer av fast rättspraxis att den angripna rättsaktens lagenlighet, i samband med en talan om ogiltigförklaring, ska bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då rättsakten antogs (se dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

120

I förevarande fall framgår det inte av handlingarna i målet att rådet hade kännedom om handlingarna i fråga innan beslut 2018/141 eller beslut 2019/135 antogs.

121

Det framgår nämligen av skrivelsen av den 10 augusti 2019 från Republiken Tunisiens ambassad i Bryssel (Belgien) att de handlingar som bifogats svaromålet översändes som en bilaga till denna skrivelse. Vad vidare gäller de handlingar som bifogats dupliken framgår det av deras försättsblad att det rör sig om meddelanden från Europeiska utrikestjänsten (EEAS) under perioden oktober-december 2019.

122

Rådet har inte heller hävdat att det sedan tidigare kände till uppgifterna i dessa handlingar, inte ens delvis.

123

Det framgår av rådets skriftliga svar av den 16 mars 2020 att rådet i oktober 2017 och i oktober 2018 erhöll uppgifter från de tunisiska myndigheterna om hur brottsutredningen i ärende nr 19592/1 framskridit, som är den brottsutredning som sökanden är föremål för. Dessa uppgifter angavs som ett formulär med uppgift om sökandens namn och med en förteckning över bland annat de förfaranden som inletts och de åtgärder som vidtagits. De kompletterades med kommentarer om att bland annat flera internationella bevisupptagningar hade framställts, att ärendet hade påkallat flera åtgärder avseende de andra tilltalade och att utredningarna fortfarande pågick. Även om de utredningsåtgärder som angavs i dessa formulär avsåg andra personer som omfattades av samma utredning, kunde däremot ingen av dessa åtgärder hänföras specifikt till sökanden.

124

Vid förhandlingen bekräftade rådet dessutom att det endast hade fått kännedom om uppgifter om förfarandemässiga åtgärder som specifikt avsåg sökanden i de handlingar som de tunisiska myndigheterna hade översänt efter beslut 2019/135 som svar på de frågor som rådet hade ställt till dem.

125

Eftersom rådet fick kännedom om uppgifterna i dessa handlingar efter antagandet av beslut 2018/141 och 2019/135, kan varken dess argument eller sökandens argument avseende dessa handlingar godtas.

126

Vidare har sökanden, till stöd för denna delgrund, hävdat att det rättsliga förfarande som han är föremål för inte framskridit sedan år 2011 och, i synnerhet, att han aldrig hörts eller kallats och att han aldrig varit föremål för någon utredningsåtgärd.

127

Rådet har inte bestritt dessa påståenden, utan endast hävdat att det vid antagandet av beslut 2018/141 och 2019/135 inte förelåg någon objektiv, tillförlitlig, precis och samstämmig uppgift som kunde ge upphov till rimliga tvivel beträffande de tunisiska myndigheternas iakttagande av sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid, eftersom sökanden inte hade lagt fram sådan bevisning.

128

Tribunalen erinrar om att, såsom redan har konstaterats i punkt 113 ovan, rådets skyldighet att säkerställa att de tunisiska myndigheterna iakttar sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid innan hans eller hennes upptagande i den omtvistade förteckningen förlängs är ovillkorlig och ska, i förekommande fall, uppfyllas ex officio, utan att invänta att den berörda personen lägger fram objektiva, tillförlitliga, precisa och samstämmiga uppgifter som kan ge upphov till rimliga tvivel avseende iakttagandet av denna rätt. Som svar på sökandens påståenden kan rådet således inte med framgång åberopa den omständigheten att sökanden inte lagt fram några sådana uppgifter innan beslut 2018/141 och 2019/135 antogs.

129

De uppgifter som rådet lade till grund för att låta sökanden kvarstå i den omtvistade förteckningen sedan år 2011 gjorde det inte heller möjligt att helt bortse från risken för att sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid skulle åsidosättas.

130

För att besluta att sökanden skulle kvarstå i den omtvistade förteckningen grundade sig rådet särskilt på de tunisiska myndigheternas intyg av den 4 november 2013, den 19 december 2014, den 20 oktober 2015, den 2 september 2016, den 18 oktober 2017 och den 13 september 2018, som rådet skickade till sökanden i samband med att de på varandra följande besluten 2014/49, 2015/157, 2016/119, 2017/153, 2018/141 och 2019/135 antogs.

131

Av dessa intyg framgår endast att brottsutredningen i ärende nr 19592/1, som sökanden är föremål för, fortfarande pågår och det finns en förteckning över de brott för vilka sökanden står åtalad. Dessa uppgifter räcker uppenbarligen inte för att rådet ska kunna bedöma risken för ett åsidosättande av sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid, och kan därmed inte användas som stöd för rådets påstående att det inte föreligger några objektiva, tillförlitliga, precisa och samstämmiga uppgifter som kan ge upphov till rimliga tvivel i detta avseende.

132

Det ska under alla omständigheter påpekas att även för det fall att dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), skulle tolkas så, att rådets skyldighet att förvissa sig om att sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas inte är ovillkorlig, så hade rådet, när beslut 2018/141 och 2019/135 antogs, tillgång till objektiva, trovärdiga, precisa och samstämmiga uppgifter som kunde ge upphov till rimliga tvivel avseende huruvida varaktigheten av den brottsutredning som sökanden varit föremål för i Tunisien var motiverad. Varaktigheten av det rättsliga förfarandet utgör dock en utav flera viktiga faktorer för att bedöma huruvida rätten att få saken prövad inom skälig tid har iakttagits.

133

Såsom sökanden för övrigt påpekade i sin skrivelse till rådet av den 20 december 2018 har de tunisiska myndigheternas brottsutredning mot honom, som ligger till grund för hans upptagande i den omtvistade förteckningen, pågått sedan år 2011. Brottsutredningen har hittills inte mynnat ut i något domstolsavgörande. En sådan omständighet kan emellertid i sig ge upphov till frågor om varför utredningen mot sökanden inte kunnat avslutas efter sju eller åtta år.

134

Vidare framgår det av rådets skriftliga svar av den 16 mars 2020, såsom redan konstaterats i punkt 123 ovan, att de tunisiska myndigheterna underrättade rådet i oktober 2017 och oktober 2018 om hur långt brottsutredningen i ärende nr 19592/1, som sökanden var föremål för, hade framskridit.

135

Även om de utredningsåtgärder som nämns i det formulär som de tunisiska myndigheterna överlämnade avsåg andra personer som omfattades av samma utredning, kunde ingen åtgärd, såsom redan påpekats i punkt 123 ovan, hänföras specifikt till sökanden. Dessa uppgifter, som enligt rådets egna utsagor inte lämnades ut till sökanden, var således av sådan art att de gav upphov till frågor om huruvida processhandlingar hade företagits sedan år 2011 med avseende på just sökanden och, i förekommande fall, varför så inte varit fallet.

136

Rådet hade följaktligen under alla omständigheter tillgång till uppgifter som kunde ge upphov till rimliga tvivel beträffande utredningens varaktighet och huruvida de tunisiska myndigheterna faktiskt hade vidtagit några utredningsåtgärder, särskilt med avseende på sökanden, och som därför kunde motivera att rådet genomförde lämpliga kontroller.

137

Såsom det erinrats om i punkt 105 ovan, är det, enligt fast rättspraxis, i fråga om restriktiva åtgärder den behöriga unionsmyndigheten som, vid ett eventuellt bestridande, ska visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och inte den berörda personen som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen.

138

I förevarande fall, och såsom rådet har gjort gällande, kan sökandens argument att de tunisiska rättsliga myndigheterna sedan år 2011 inte vidtagit några utredningsåtgärder gentemot honom visserligen inte i sig utgöra skäl för att anse att dessa myndigheter har åsidosatt sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid.

139

Tribunalen konstaterar emellertid att det inte framgår av någon av de handlingar om ärendets handläggning i Tunisien som överlämnades till rådet innan beslut 2018/141 och 2019/135 antogs, att utredningsåtgärder har vidtagits specifikt gentemot sökanden. Det faktum att ingen utredningsåtgärd har vidtagits under sju eller åtta på varandra följande år måste emellertid motiveras av särskilda omständigheter i den brottsutredning som sökanden är inblandad i eller som till och med berör honom själv. Det är i synnerhet nödvändigt att avgöra om sökanden, såsom han har påstått, aldrig har hörts eller kallats och aldrig blivit föremål för någon utredningsåtgärd och, om så är fallet, varför han hittills inte varit föremål för sådana åtgärder. I avsaknad av sådana skäl kan det faktum att det rättsliga förfarande som avser sökanden inte framskridit under så lång tid, såsom redan påpekats i punkt 133 ovan, anses ge upphov till rimliga tvivel om huruvida hans rätt att få sin sak prövad inom skälig tid har iakttagits.

140

Eftersom rådet inte har visat att det, när det antog beslut 2018/141 och 2019/135, förfogade över sådana uppgifter som de som beskrivits i punkt 139 ovan, anser tribunalen att rådet vid denna tidpunkt inte kunde göra en korrekt bedömning av huruvida de tunisiska myndigheterna hade iakttagit sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid. Genom att anse att det, när respektive beslut antogs, inte förelåg några objektiva, tillförlitliga, exakta och samstämmiga uppgifter som kunde ge upphov till rimliga tvivel i detta avseende, har rådet gjort sig skyldigt till en felaktig bedömning som innebär att dessa beslut ska ogiltigförklaras.

141

I sitt svar på den andra grundens tredje del har rådet visserligen hänvisat till de konstateranden som gjorts i punkt 224 i dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet (T‑175/15, EU:T:2017:694), och till punkt 55 i dom av den 15 november 2018, Mabrouk/rådet (T‑216/17, ej publicerad, EU:T:2018:779). Dessa konstateranden grundar sig på handlingar om handläggningen och fortskridandet av brottsutredningen i ärende nr 19592/1, som avser ett stort antal personer, däribland sökanden i de mål som avgjordes genom dessa domar, samt sökanden i detta mål.

142

Tribunalen påpekar i detta hänseende att de aktuella konstaterandena, nämligen att rådet hade genomfört en ingående kontroll av hur den brottsutredning som berörde sökanden i dessa mål hade framskridit innan det förlängde sökandens upptagande i den omtvistade förteckningen, bland annat grundade sig på att rådet hade ingett handlingar som härrörde från de tunisiska myndigheterna och som visade att dessa myndigheter, mot bakgrund av datumen för de omtvistade besluten i dessa mål, relativt nyligen hade företagit processhandlingar som särskilt rörde denne.

143

I punkt 204 i dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet (T‑175/15, EU:T:2017:694), konstaterade tribunalen att det av handlingarna från de tunisiska myndigheterna framgick att den behöriga undersökningsdomaren hade förhört sökanden i målet den 15 och den 21 februari 2012 samt den 14 maj 2014.

144

På samma sätt konstaterade tribunalen i punkt 54 i dom av den 15 november 2018, Mabrouk/rådet (T‑216/17, ej publicerad, EU:T:2018:779), att det av de handlingar som rådet hade tillgång till innan det antog de omtvistade besluten i ärendet framgick att sökanden i förevarande fall hade förhörts av den behöriga tunisiska undersökningsdomaren den 27 september 2016, efter det att de franska myndigheterna den 23 maj 2016 hade skickat de processhandlingar som dessa myndigheter hade företagit i samband med bevisupptagningar, till följd av de tunisiska myndigheternas begäran av den 19 januari 2011 och den 10 januari 2012.

145

I förevarande fall har rådet emellertid inte anfört att det, innan det antog beslut 2018/141 och 2019/135, kunde ta del av handlingar om liknande processhandlingar som specifikt rörde sökanden. Såsom särskilt konstaterats upprepade gånger (se punkterna 123, 135 och 139 ovan), framgår det inte av de handlingar som de tunisiska myndigheterna överlämnade i oktober 2017 och oktober 2018, och som rådet gett in tillsammans med sitt skriftliga svar av den 16 mars 2020, att utredningen skulle ha framskridit vad gäller sökanden.

146

Det är riktigt att även de konstateranden som gjordes i punkt 224 i dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet (T‑175/15, EU:T:2017:694), och i punkt 55 i dom av den 15 november 2018, Mabrouk/rådet (T‑216/17, ej publicerad, EU:T:2018:779), som rådet har hänvisat till, grundade sig på de processhandlingar som allmänt företogs i samband med den brottsutredning som sökanden i målet, och även ett stort antal andra personer, var föremål för, och inte enbart på de processhandlingar som specifikt avsåg sökanden. Härav drog tribunalen bland annat slutsatsen att de handlingar som de tunisiska myndigheterna hade lämnat ut till rådet syftade till att visa att den utredning som sökanden omfattades av effektivt fortskred samt att ärendet var komplicerat med anledning av det stora antal personer som berördes därav och de utredningsåtgärder som krävdes, däribland internationella bevisupptagningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet, T‑175/15, EU:T:2017:694, punkterna 205 och 222, och dom av den 15 november 2018, Mabrouk/rådet, T‑216/17, ej publicerad, EU:T:2018:779, punkt 52).

147

Det är emellertid inte den utredning som de tunisiska myndigheterna vanligtvis genomför som i sig har gjort det möjligt för tribunalen att dra slutsatsen att utredningen effektivt fortskridit, utan även de processhandlingar som specifikt avser sökanden i de aktuella ärendena. Av de skäl som redan upprepade gånger angetts ovan, kan emellertid avsaknaden av en hänvisning till sådana särskilda processhandlingar inte föranleda någon liknande slutsats i förevarande fall.

148

Tribunalen finner således att rådet gjorde en felaktig bedömning av huruvida sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid hade iakttagits, vilket innebär att beslut 2018/141 och 2019/135 ska ogiltigförklaras. Det finns emellertid anledning att även pröva den andra grundens tredje del.

149

Sökanden har hävdat att de på varandra följande besluten om att förlänga upptagandet av sökandenas namn i den omtvistade förteckningen grundar sig på kortfattade och bristfälliga intyg från de tunisiska myndigheterna, varav vissa inte ens undertecknats. Sökanden har gjort gällande att rådet, trots sökandens påpekanden att det rättsliga förfarande som han var föremål för formellt sett inte pågick, varken har genomfört kontroller om utredningens förlopp eller begärt ytterligare upplysningar sedan år 2011. Enligt sökanden finns det i en sådan situation en risk för att de restriktiva åtgärderna förnyas i det oändliga. Dessutom kan det faktum att de tunisiska myndigheterna upprepar samma information varje år, utan att lämna någon ny information om förloppet av det aktuella rättsliga förfarandet, försvaga informationens tillförlitlighet. Enligt sökanden borde rådet i synnerhet ha begärt information om varför förfarandet vilandeförklarats och om hur länge det pågått. Sökanden har dragit slutsatsen att rådet gjorde en uppenbart felaktig bedömning när det ansåg att det inte var skyldigt att genomföra ytterligare kontroller. I repliken har sökanden framfört samma argument som han framfört till stöd för den tredje grundens andra del.

150

Rådet anser att det genomförde de kontroller som krävdes, särskilt vad gäller den pågående brottsutredningen mot sökanden avseende gärningar som kunde kvalificeras som förskingring av tunisiska statliga tillgångar i den mening som avses i artikel 1.1 i beslut 2011/72. Rådet har gjort gällande att sökanden inte har bestritt att en sådan utredning har pågått. Rådet har dessutom hävdat att det, när det antog beslut 2018/141 och 2019/135, grundade sig på intyg från de tunisiska myndigheterna om sådana utredningar. Rådet har även hävdat att tribunalen, i punkt 224 i dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet (T‑175/15, EU:T:2017:694), och i punkt 55 i dom av den15 november 2018, Mabrouk/rådet (T‑216/17, ej publicerad, EU:T:2018:779), konstaterade att rådet hade genomfört en ingående kontroll av hur brottsutredningen i ärende nr 19592/1, som sökanden var föremål för, hade framskridit. Slutligen har rådet upprepat de argument som det framförde i sitt svar på den tredje grundens andra del.

151

Det ska inledningsvis påpekas att även om sökanden och rådet har behandlat den andra och den tredje delen av den tredje grunden i ansökan både i repliken och i dupliken, avser dessa delgrunder dock två olika bedömningsfel. Den första avser bedömningen av huruvida de tunisiska myndigheterna iakttagit sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid och den andra avser frågan huruvida rådet, när det antog beslut 2018/141 och 2019/135, förfogade över faktiska omständigheter som utgjorde ett tillräckligt underlag för att låta sökanden kvarstå i förteckningen.

152

Med särskild hänsyn till övervägandena i punkterna 25–30, 34 och 37 i dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), som det erinrats om i punkt 113 ovan, har båda frågorna ett nära samband. Av samma skäl som angetts i punkterna 118–147 ovan, kan talan vinna bifall såvitt avser denna del av den andra grunden.

153

Härvid räcker det att påpeka att det bland annat följer av punkt 28 i dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), att rådet, för att förvissa sig om att beslutet att låta sökanden kvarstå i den omtvistade förteckningen grundar sig på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för beslutet, inte bara ska kontrollera huruvida det pågår ett rättsligt förfarande mot sökanden avseende gärningar som kan kvalificeras som förskingring av offentliga medel, utan även huruvida sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits inom ramen för dessa förfaranden.

154

När det särskilt gäller rätten att få sin sak prövad inom skälig tid, har det påpekats i punkt 116 ovan att det ankom på rådet att förvissa sig om att det förfogade över tillräcklig information om handläggningen och fortskridandet av det rättsliga förfarande som berörde sökanden för att bedöma risken för ett eventuellt åsidosättande av denna rättighet.

155

Inom ramen för denna del av den andra grunden har sökanden emellertid kritiserat just rådet för att inte ha genomfört några kontroller av det rättsliga förfarandets handläggning och fortskridande, trots att sökanden uppgett att det förfarande som han var föremål för inte hade framskridit och att det pågått sedan år 2011.

156

I förevarande fall kan rådet följaktligen inte nöja sig med att, som svar på sökandens påståenden, göra gällande att rådet endast är skyldigt att kontrollera att det pågår en brottsutredning mot honom avseende gärningar som kan kvalificeras som förskingring av offentliga medel i den mening som avses i artikel 1.1 i beslut 2011/72. Detta argument ska därmed underkännas och det saknas därvid anledning att pröva argumentet vidare.

157

När det gäller hänvisningen till konstaterandena i punkt 224 i dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet (T‑175/15, EU:T:2017:694), och punkt 55 i dom av den 15 november 2018, Mabrouk/rådet (T‑216/17, ej publicerad, EU:T:2018:779), räcker det att påpeka att hänvisningen, av samma skäl som de som angetts i punkterna 142–147 ovan, inte är av sådan art att den kan visa att rådet tillräckligt kontrollerat handläggningen och fortskridandet av det rättsliga förfarande som sökanden är föremål för.

158

Av det ovan anförda följer således att rådet, i avsaknad av information om handläggningen och fortskridandet av det rättsliga förfarande som specifikt berörde sökanden, inte har visat att det, när det antog beslut 2018/141 och 2019/135, förfogade över faktiska omständigheter som utgjorde ett tillräckligt underlag för att låta sökanden även fortsättningsvis kvarstå i den omtvistade förteckningen. Tribunalen finner således att rådet gjorde en felaktig bedömning när det fann att rådet inte var skyldigt att genomföra ytterligare kontroller i detta avseende. Talan kan således vinna bifall såvitt avser den andra grundens tredje del.

159

Prövningen av den andra och den tredje delen av den andra grunden i ansökan leder till slutsatsen att talan ska vinna bifall såvitt avser dessa delgrunder, vad gäller såväl beslut 2018/141 som beslut 2019/135. Det saknas därvid anledning att pröva såväl den andra grundens första del som den första och den tredje grunden; ej heller finns det anledning att ex officio och mot bakgrund av de principer som det redogjorts för i punkterna 83–106 ovan pröva huruvida motiveringsskyldigheten iakttagits i dessa beslut. Därmed ska dessa beslut ogiltigförklaras i den del de avser sökanden.

160

Tribunalen ska nu pröva rådets yrkande om att rättsverkan av de angripna besluten ska bestå, åtminstone i den del yrkandet avser beslut 2018/141 och 2019/135, i det att detta yrkande, i övrigt, saknar föremål vad gäller beslut 2020/117, eftersom tribunalen i punkt 76 ovan har konstaterat att talan ska avvisas i den del den avser sistnämnda beslut.

161

Rådet har anfört att om beslut 2018/141 och 2019/135 ogiltigförklaras, riskerar den omedelbara verkan av ogiltigförklaringen att oåterkalleligt undergräva effektiviteten av eventuella framtida frysningar av sökandens tillgångar genom att sökanden ges möjlighet att flytta samtliga eller delar av sina tillgångar ut ur unionen. Rådet anser vidare att det i framtiden inte kan uteslutas att det är motiverat att på nytt ta upp sökanden i den omtvistade förteckningen. I dupliken har rådet hävdat att det föreligger en risk för att rättssäkerheten undergrävs, eftersom det föreligger en diskrepans mellan det datum då beslut 2018/141 och 2019/135 delvis ogiltigförklaras och det datum då förordning nr 101/2011 delvis ogiltigförklaras.

162

Sökanden har motsatt sig att tribunalen begränsar rättsverkningarna av ogiltigförklaringen av beslut 2018/141 och 2019/135 på det sätt som rådet har yrkat. Sökanden har gjort gällande att han har bestritt frysningen av sina tillgångar sedan år 2011 och att han har ansökt om skyndsam handläggning med hänsyn till varaktigheten av förfarandet och hans svåra ekonomiska situation. Att låta verkningarna av dessa beslut bestå för det fall att de ogiltigförklaras skulle utgöra en kränkning av sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid och en omotiverad förlängning av åtgärder som i sig saknar stöd. Han har dessutom hävdat att han inte har några tillgångar att överföra och att han inte kan lämna unionen.

163

Såsom rådet har gjort gällande, uppkommer i detta avseende frågan huruvida följderna av ogiltigförklaringen av beslut 2018/141 och 2019/135 kan inverka oåterkalleligt på effektiviteten av en eventuell därpå följande frysning av sökandens tillgångar, för det fall att rådet anser det motiverat att ånyo vidta en sådan åtgärd.

164

Det bör erinras om att de domar varigenom tribunalen ogiltigförklarar ett beslut av en unionsinstitution eller ett unionsorgan i princip har omedelbar verkan, såvida inte tribunalen beslutar att, med stöd av artikel 264 andra stycket FEUF, provisoriskt förordna om att verkningarna av det ogiltigförklarade beslutet ska bestå. Om dessa bestämmelser inte är tillämpliga ska det ogiltigförklarade beslutet retroaktivt undanröjas från rättsordningen och anses aldrig ha existerat (dom av den 2 april 2014, Ben Ali/rådet, T‑133/12, ej publicerad, EU:T:2014:176, punkt 83).

165

I förevarande fall ska emellertid endast beslut 2018/141 och 2019/135 ogiltigförklaras. Eftersom talan, av de skäl som anges i punkterna 68–76 ovan, ska avvisas i den del den avser beslut 2020/117, ska detta beslut fortsätta att gälla efter det att denna dom avkunnas.

166

Beslut 2020/117 begränsas emellertid inte till att förlänga upptagandet av sökanden i den omtvistade förteckningen, utan, såsom anges i punkt 14 ovan, ersätter bilagan till beslut 2011/72, och därmed bland annat förteckningen, med en ny bilaga. Således ska ogiltigförklaringen av beslut 2018/141 och 2019/135 inte anses innebära att sökandens namn, omedelbart efter domens avkunnande, raderas från den förteckning över personer och enheter som avses i artikel 1 i beslut 2011/72 och som ingår i avsnitt A i den nya bilagan.

167

Mot bakgrund av de domskäl i förevarande dom som utgör ett tillräckligt stöd för att ogiltigförklara beslut 2018/141 och 2019/135, och som anges i punkterna 111–158 ovan, ska rådet, den dag då domen avkunnas, i enlighet med artikel 266 FEUF vidta de åtgärder som krävs för att verkställa domen, det vill säga i förevarande fall att rådet, mot bakgrund av domskälen, ska ompröva frågan huruvida det finns skäl att låta sökanden kvarstå i förteckningen i bilagan till beslut 2011/72. Rådet kan således, efter denna omprövning, upphäva upptagandet i förteckningen, för det fall att rådet inte redan avhjälpt de brister som tribunalen konstaterat i nämnda domskäl.

168

Ett sådant upphävande kan emellertid inte automatiskt följa av förevarande dom och det ankommer på rådet att i förekommande fall vidta sådana åtgärder. För det fall att rådet avhjälpte de brister som konstaterats i domskälen i domen redan innan beslut 2020/117 antogs, kan rådet, vid sin omprövning, besluta att låta sökanden kvarstå i förteckningen i bilagan till beslut 2011/72. Det är riktigt att ett sådant beslut, som det för övrigt ankommer på rådet att meddela sökanden och som ska motiveras på ett nöjaktigt sätt, inte utgör någon rättsakt som enbart medför en bekräftelse och kan därför bli föremål för en talan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2017, Mabrouk/rådet, T‑175/15, EU:T:2017:694, punkt 155 och där angiven rättspraxis). Med detta sagt är det endast en eventuell ny talan mot detta beslut som skulle kunna föranleda att sökandens namn avförs från denna förteckning.

169

Av det ovan anförda följer att rådet inte har visat att en ogiltigförklaring av beslut 2018/141 och 2019/135 med omedelbar verkan kan inverka oåterkalleligt på effektiviteten av frysningen av sökandens tillgångar. Det framstår därmed inte som motiverat att låta rättsverkningarna av dessa beslut bestå. Det saknas följaktligen anledning att bifalla rådets yrkande i detta avseende.

170

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

171

Sökanden har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet i huvudsak har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

I. Bakgrund till tvisten och de faktiska omständigheterna

II. Förfarande och parterna yrkanden

III. Rättslig bedömning

A. Huruvida yrkandena om ogiltigförklaring av beslut 2019/135 och 2020/117 kan tas upp till prövning

1. Huruvida yrkandet om ogiltigförklaring av beslut 2019/135 kan tas upp till prövning

2. Huruvida yrkandet om ogiltigförklaring av beslut 2020/117 kan tas upp till prövning

B. Prövning i sak

1. Den andra grunden: ”Uppenbart” felaktiga bedömningar

a) Inledande synpunkter

b) Den andra grundens andra del: Rådets felaktiga bedömning av de tunisiska myndigheternas iakttagande av sökandens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid

c) Den andra grundens tredje del: Rådet har inte genomfört ytterligare kontroller

2. Rådets yrkande om att tribunalen ska förordna att de angripna beslutens verkan ska bestå gentemot sökanden till dess att tiden för överklagande har löpt ut eller, om ett överklagande inges, till dess att överklagandet ogillas, i den del yrkandet avser beslut 2018/141 och 2019/135

Rättegångskostnader