–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom M. K. Bulterman och L. Noort, båda i egenskap av ombud,

–

Österrikes regering, genom G. Hesse och J. Schmoll, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom R. Troosters och A. Szmytkowska, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.2 g och artikel 20.3 i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, 2005, s. 16), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).

2

Begäran har framställts i ett förfarande som anhängiggjorts av Centraal Justitieel Incassobureau, Ministerie van Veiligheid en Justitie (CJIB) (centrala indrivningsmyndigheten, justitie- och säkerhetsdepartementet (CJIB), Nederländerna) (nedan kallad den centrala indrivningsmyndigheten) för att ett bötesstraff som påförts Z.P. i Nederländerna med anledning av en överträdelse av vägtrafikbestämmelserna ska erkännas och verkställas i Polen.

3

I skälen 1, 2, 4 och 5 i rambeslutet anges följande:

…

4

I artikel 1 i rambeslutet, vilken har rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…”

5

I artikel 3 i rambeslutet, vilken har rubriken ”Grundläggande rättigheter”, föreskrivs följande:

”Detta rambeslut skall inte ändra skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i Fördraget.”

6

I artikel 5.1 i rambeslutet föreskrivs följande avseende dess räckvidd:

”Följande brott skall enligt detta rambeslut medföra erkännande och verkställighet av beslut utan kontroll av dubbel straffbarhet, om de är straffbara i den utfärdande staten enligt den utfärdande statens lagstiftning:

…

…”

7

I artikel 6 i rambeslutet föreskrivs följande:

”De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall erkänna ett beslut som har översänts i enlighet med artikel 4 utan krav på ytterligare formaliteter och skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida inte den behöriga myndigheten beslutar att åberopa något av de skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 7.”

8

I artikel 7 i rambeslutet, som har rubriken ”Skäl för att inte erkänna och verkställa ett beslut”, föreskrivs följande i punkt 2 g och punkt 3:

”2.   Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får också vägra erkänna och verkställa beslutet, om det konstateras att

…

…

…

3.   I de fall som avses i punkt 1 och i punkt 2 c, 2 g, 2 i och 2 j ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten, innan den fattar ett beslut om att helt eller delvis inte erkänna och verkställa ett beslut, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och i tillämpliga fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar.”

9

I artikel 20.3 i rambeslutet föreskrivs följande:

”Varje medlemsstat får motsätta sig erkännande och verkställighet av beslut, om intyget enligt artikel 4 ger anledning att förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i fördraget kan ha kränkts. Det förfarande som anges i artikel 7.3 skall därvid tillämpas.”

10

Det framgår av artikel 4.1 och 4.2 i Wet administratiefrechtelijke handhaving verkeersvoorschriften (lag om förvaltningsföreskrifter för överträdelser av vissa bestämmelser i vägtrafiklagen) (nedan kallad vägtrafiklagen) att den administrativa påföljden åläggs genom ett daterat beslut. Detta beslut ska offentliggöras inom fyra månader från det att det ifrågasatta agerandet inträffade, genom att det skickas till den adress som den berörda personen har angett. Om detta inte är möjligt och det ifrågasatta agerandet har begåtts med ett motorfordon eller med hjälp av ett sådant fordon för vilket ett registreringsnummer har angetts, ska beslutet om påförande av en administrativ påföljd offentliggöras inom fyra månader efter det datum då namn och adress på innehavaren av registreringsnumret blev kända, genom att detta beslut skickas till denna adress. Beslutet ska offentliggöras senast fem år efter det datum då det ifrågasatta agerandet ägde rum.

11

Av artikel 5 i vägtrafiklagen följer att om det är fastställt att det ifrågasatta agerandet har begåtts med ett motorfordon eller med ett sådant fordon för vilket ett registreringsnummer har tilldelats, och det inte omedelbart kan fastställas vem som är förare av detta fordon, ska den administrativa påföljden, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31.2 i denna lag, åläggas den person i vars namn registreringsnumret står registrerat vid den tidpunkt då det ifrågasatta agerandet ägde rum.

12

Enligt artikel 8 i vägtrafiklagen ska det beslut genom vilket den administrativa påföljden påförs upphävas om innehavaren av registreringsnumret för det aktuella motorfordonet har överklagat detta beslut och, för det första, gör sannolikt att en annan person, mot vederbörandes vilja, har använt fordonet och att vederbörande inte rimligen har kunnat förhindra detta, eller för det andra, framställer ett skriftligt hyresavtal för en period på högst tre månader som har ingåtts yrkesmässigt och därmed gör det möjligt att fastställa vem som, vid tidpunkten för det ifrågasatta agerandet, var hyrestagare av fordonet eller, för det tredje, framställer bevis på vederbörandes oskuld eller en deklaration av vilken det framgår att vederbörande, vid tidpunkten för det ifrågasatta agerandet, inte längre var ägare eller innehavare av det aktuella motorfordonet.

13

I artikel 6:7 i Algemeen wet bestuurscht (allmänna förvaltningslagen) föreskrivs följande:

”Invändnings- eller överklagandefristen ska vara sex veckor.”

14

I artikel 6:8 i nämnda lag föreskrivs följande:

”Tidsfristen börjar löpa dagen efter offentliggörandet av beslutet i de föreskrivna formerna.”

15

Den centrala indrivningsmyndigheten är en del av Konungariket Nederländernas justitie- och säkerhetsdepartement och den har bland annat till uppgift att driva in böter för trafikförseelser.

16

Den 9 november 2017 utfärdade den centrala indrivningsmyndigheten ett beslut, genom vilket Z.P. påfördes ett bötesstraff på 232 euro för en överträdelse av vägtrafiklagen som föraren av ett fordon, som var registrerat i Polen i hans namn, hade gjort sig skyldig till. Enligt artikel 5 i vägtrafiklagen åligger ansvaret den person i vars namn fordonet är registrerat, såvida inte motsatsen kan bevisas.

17

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att beslutet av den 9 november 2017 om bötesstraff hade delgetts genom att det hade lämnats i Z.P:s brevlåda. I beslutet angavs den 21 december 2017 som sista dag för att utöva rätten att överklaga. Tidsfristen för att överklaga började inte löpa från det datum då beslutet faktiskt delgavs utan från datumet för beslutet.

18

Eftersom beslutet av den 9 november 2017 inte överklagades vann det laga kraft den 21 december 2017.

19

Genom en skrivelse av den 24 maj 2018 skickade den centrala indrivningsmyndigheten en begäran om erkännande och verkställighet av beslutet av den 9 november 2017 till Sąd Rejonowy w Chełmnie (Regionala domstolen i Chełmno, Polen).

20

Z.P. gjorde vid Sąd Rejonowy w Chełmnie (Regionala domstolen i Chełmno) gällande att han vid tidpunkten för den omtvistade förseelsen hade sålt det aktuella fordonet och att han hade informerat sin försäkringsgivare om detta. Z.P. medgav emellertid att han inte hade underrättat den myndighet som är ansvarig för registreringen av fordonet. Z.P. gjorde vidare vid den hänskjutande domstolen gällande att både formen för försändelsen av beslutet av den 9 november 2017 och dess innehåll var obegripliga för honom och att han inte hade uppfattat det som att den delgivna handlingen var officiell.

21

Eftersom Z.P. för övrigt hävdade att han inte kände till datumet för delgivningen av beslutet av den 9 november 2017, begärde den hänskjutande domstolen i enlighet med artikel 7.3 i rambeslutet att den centrala indrivningsmyndigheten skulle ange det datumet för honom. Den centrala indrivningsmyndigheten svarade att den inte förfogade över de uppgifterna.

22

Det är i detta sammanhang som den hänskjutande domstolen inledningsvis vill få klarhet i huruvida Z.P. har haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol och följaktligen huruvida det finns skäl för att vägra att verkställa beslutet av den 9 november 2017 på grundval av rambeslutet. I detta avseende konstaterar den hänskjutande domstolen att om en lämplig överklagandefrist inte beviljas under det administrativa förfarandet före rättegången kan detta inverka menligt på rätten till ett effektivt rättsmedel.

23

Den hänskjutande domstolen vill vidare få klarhet i huruvida rambeslutet gör det möjligt att behandla de personer som ålagts en påföljd på olika sätt beroende på om förfarandet för åläggande av påföljden är av administrativ karaktär, avser en förseelse eller är av brottmålskaraktär.

24

Slutligen anser den hänskjutande domstolen att det är oklart huruvida det bötesstraff som påförs på grundval av registreringsnumret för ett fordon och de uppgifter som erhållits inom ramen för ett gränsöverskridande utbyte av fordonsregistreringsdata är förenligt med principen, i polsk rätt, om personligt straffansvar.

25

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy w Chełmnie (Regionala domstolen i Chełmno) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

26

Inledningsvis erinrar EU-domstolen om att det framgår av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen kan dessutom behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (dom av den 7 augusti 2018, Smith, C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

27

I detta hänseende framgår det av beslutet om hänskjutande att den första frågan grundar sig på antagandet att artikel 7.2 i och iii i rambeslutet är tillämplig i målet vid den nationella domstolen. Det framgår emellertid av handlingarna i målet att förfarandet i förevarande fall inte har nått domstolsstadiet, eftersom målet vid den nationella domstolen endast rör möjligheten att vid den nederländska åklagarmyndigheten bestrida de böter som förvaltningsmyndigheten har påfört och inte möjligheten att föra ärendet vidare till domstol efter det att förvaltningsmyndigheten har fattat sitt beslut. För att kunna ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen ska således artikel 7.2 g i rambeslutet tolkas.

28

Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i dels huruvida artikel 7.2 g och artikel 20.3 i rambeslutet ska tolkas så, att myndigheten i den verkställande medlemsstaten – när ett beslut om bötesstraff har delgivits i enlighet med den nationella lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten med angivande av rätten att bestrida och tidsfristerna för ett sådant bestridande – får vägra att erkänna och verkställa beslutet om det visar sig att den berörda personen inte har beviljats en tillräcklig frist för att överklaga beslutet, dels huruvida den omständigheten att förfarandet för påförande av bötesstraff har en administrativ karaktär, påverkar skyldigheterna för de behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten.

29

Det ska inledningsvis påpekas att rambeslutet, vilket särskilt framgår av artiklarna 1 och 6 i rambeslutet, samt skälen 1 och 2 till detsamma, har till syfte att inrätta ett effektivt system för gränsöverskridande erkännande och verkställighet av lagakraftvunna beslut om bötestraff för fysiska eller juridiska personer som har gjort sig skyldiga till något av de brott som anges i artikel 5 i rambeslutet (dom av den 14 november 2013, Baláž, C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 27).

30

Om intyget enligt artikel 4 i rambeslutet, som bifogas beslutet om bötesstraff, ger anledning att förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna som definieras i artikel 6 FEU kan ha kränkts, kan förvisso de behöriga myndigheterna i den verkställande staten vägra att erkänna och verkställa ett sådant beslut när något av de skäl för att inte erkänna och verkställa ett beslut som anges i artikel 7.1 och 7.2 i rambeslutet är för handen, samt med stöd av artikel 20.3 i rambeslutet (dom av den 14 november 2013, Baláž, C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 28).

31

Principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för rambeslutets systematik, innebär enligt artikel 6 i rambeslutet att medlemsstaterna i princip är skyldiga att erkänna ett beslut om bötesstraff som har översänts i enlighet med artikel 4 i rambeslutet, utan krav på ytterligare formaliteter, och att skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det. Skälen för att vägra erkännande eller verkställighet av ett sådant beslut ska således tolkas restriktivt (dom av den 14 november 2013, Baláž, C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

32

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den centrala indrivningsmyndigheten den 24 maj 2018 till den hänskjutande domstolen skickade en begäran om erkännande och verkställighet av ett beslut om att Z.P. skulle påföras ett bötesstraff med anledning av ett beteende som stod i strid med vägtrafikbestämmelserna. Ett intyg som upprättats på polska i enlighet med vad som krävs enligt artikel 4 i rambeslutet, och beslutet om bötesstraff hade bifogats till denna begäran. I intyget angavs att den berörda personen, Z.P., hade haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med behörighet i brottmål, såsom krävs enligt artikel 1 a iii i rambeslutet.

33

Den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten är i detta sammanhang, såsom framgår av punkt 31 ovan, i princip skyldig att erkänna och verkställa det översända beslutet och får, med undantag från den allmänna regeln, endast vägra erkännande eller verkställighet om något av de skäl för att inte erkänna och verkställa ett beslut som uttryckligen föreskrivs i rambeslutet är för handen.

34

Vad för det första gäller skälet för att vägra att erkänna och verkställa ett beslut om bötesstraff, föreskrivs i artikel 7.2 g i rambeslutet att den artikeln avser det fall då den berörda personen inte ”i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande staten”, har underrättats om sin rätt att bestrida saken och om tidsfristerna för ett sådant bestridande.

35

Genom att på detta sätt hänvisa till medlemsstaternas lagstiftning har unionslagstiftaren överlåtit åt medlemsstaterna att besluta om hur den berörda personen ska underrättas om sin rätt att bestrida saken och om tidsfristerna för ett sådant bestridande, samt när en sådan frist börjar löpa, under förutsättning att delgivningen sker på ett effektivt sätt och att utövandet av rätten till försvar garanteras (se, analogt, dom av den 22 mars 2017, Tranca m.fl., C‑124/16, C‑188/16 och C‑213/16, EU:C:2017:228, punkt 42).

36

Det framgår i detta hänseende av beslutet om hänskjutande att beslutet av den 9 november 2017 om att påföra Z.P. böter hade delgivits i enlighet med den nederländska lagstiftningen och att den berörda personen i beslutet informerades om rätten att överklaga och att ett sådant överklagande skulle lämnas in senast den 21 december samma år.

37

Enligt artikel 3 i rambeslutet ska detta rambeslut inte leda till att skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i FEU ändras, vilket är skälet till att det i artikel 20.3 i rambeslutet även föreskrivs att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten kan vägra att erkänna och verkställa ett beslut om bötesstraff, om de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i fördraget har åsidosätts.

38

Principen om ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten, som det hänvisas till i artikel 19.1 andra stycket FEU, utgör en allmän princip i unionsrätten. Denna princip följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och den har kommit till uttryck i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och den har numera även stadfästs i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 35).

39

Att garantera ett verkligt och faktiskt mottagande av beslut, det vill säga att de delges den berörda personen, samt att det finns tillräckligt med tid för att överklaga besluten och att förbereda överklagandet utgör således ett krav för att rätten till ett effektivt domstolsskydd ska iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2013, PPG och SNF/Echa, C‑625/11 P, EU:C:2013:594, punkt 35, och dom av den 2 mars 2017, Henderson, C‑354/15, EU:C:2017:157, punkt 72).

40

Det ska i detta hänseende påpekas att en sådan frist på sex veckor som den som är i fråga i det nationella målet är tillräcklig för att den berörda personen ska kunna fatta ett beslut om att eventuellt överklaga ett beslut om bötesstraff.

41

Det framgår visserligen av begäran om förhandsavgörande att det i förevarande fall råder tvivel beträffande det exakta datumet för delgivningen av beslutet av den 9 november 2017, som hade skett genom att beslutet hade lämnats i mottagarens brevlåda. Det är därför även oklart från och med vilket datum nämnda mottagare fick kännedom om fristen för att överklaga det beslut som fattats avseende vederbörande.

42

Det finns emellertid inte något i begäran om förhandsavgörande som tyder på att Z.P. i målet vid den nationella domstolen inte hade tillräckligt med tid för att förbereda sitt försvar. Det ankommer under alla omständigheter på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella målet kontrollera att den berörda personen faktiskt har kunnat få kännedom om beslutet att påföra denne böter och har haft tillräckligt med tid för att förbereda sitt försvar.

43

Om detta är fallet, är den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för rambeslutets systematik – såsom framgår av punkt 31 ovan – skyldig att erkänna ett beslut om bötesstraff som har översänts i enlighet med artikel 4 i rambeslutet, utan krav på ytterligare formaliteter, och att skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det.

44

Om den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, med beaktande av tillgängliga uppgifter, däremot konstaterar att det intyg som föreskrivs i artikel 4 i rambeslutet ger anledning att förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna kan ha åsidosatts, kan den motsätta sig erkännande och verkställighet av det översända beslutet. Den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten ska först begära att myndigheten i den utfärdande medlemsstaten ska tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar i enlighet med artikel 7.3 i rambeslutet.

45

För att säkerställa rambeslutets ändamålsenliga verkan och i synnerhet iakttagandet av de grundläggande rättigheterna, är myndigheten i den utfärdande medlemsstaten skyldig att lämna dessa upplysningar (se, analogt, dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållandena under frihetsberövanden i Ungern), C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 64).

46

Vad för det andra gäller frågan huruvida det förhållandet att förfarandet för påförande av bötesstraff har en administrativ karaktär påverkar skyldigheterna för de behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten, ska det påpekas att rambeslutet enligt skäl 2 däri syftar till att tillämpa principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff som utdöms av rättsliga såväl som administrativa myndigheter.

47

Det framgår således av artikel 1 i rambeslutet att beslutet om bötesstraff inte enbart kan fattas av en domstol i den utfärdande medlemsstaten med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande medlemsstaten utan även av en annan myndighet i den utfärdande medlemsstaten än en domstol med avseende på en brottslig gärning eller gärningar som är straffbara enligt den utfärdande statens nationella lag eftersom de utgör överträdelser mot lagbestämmelser, förutsatt att den berörda personen, i båda fallen, har haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål.

48

I artikel 5.1 i rambeslutet föreskrivs dessutom uttryckligen att rambeslutet även ska tillämpas på bötesstraff som utdöms på grund av brott avseende ett ”[b]eteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser”. Domstolen har i detta sammanhang för övrigt redan haft tillfälle att uttala sig om att dessa brott inte behandlas på samma sätt i de olika medlemsstaterna. I vissa medlemsstater anses de vara förvaltningsrättsliga överträdelser medan de i andra medlemsstater anses vara straffrättsliga överträdelser (dom av den 14 november 2013, Baláž, C‑60/12, EU:C:2013:733, punkterna 34 och 46).

49

Den omständigheten att den påföljd som är i fråga i det nationella målet har en administrativ karaktär saknar således betydelse för de skyldigheter som åligger de behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten.

50

Mot denna bakgrund ska den första, den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.2 g och artikel 20.3 i rambeslutet ska tolkas så, att myndigheten i den verkställande medlemsstaten – när ett beslut om bötesstraff har delgivits i enlighet med den nationella lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten med angivande av rätten att bestrida och tidsfristerna för ett sådant bestridande – inte får vägra att erkänna och verkställa beslutet förutsatt att den berörda personen har beviljats en tillräcklig frist för att överklaga beslutet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Det är i detta sammanhang utan betydelse att förfarandet för påförande av bötesstraff har en administrativ karaktär.

51

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 20.3 i rambeslutet ska tolkas så, att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten får vägra att erkänna och verkställa ett beslut om bötesstraff för trafikförseelser när en sådan påföljd har ålagts den person i vars namn det aktuella fordonet är registrerat på grundval av en ansvarspresumtion som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning.

52

I förevarande fall följer det av det nederländska rättssystemet, i det aktuella fallet artikel 5 i vägtrafiklagen, att om överträdelsen har begåtts med ett motorfordon för vilket ett registreringsnummer har tilldelats, och det inte omedelbart kan fastställas vem som är förare av detta fordon, ska den administrativa påföljden åläggas den person i vars namn registreringsnumret är registrerat vid den tidpunkt då det ifrågasatta agerandet ägde rum.

53

Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida denna bestämmelse är förenlig med principen om oskuldspresumtion i artikel 48 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilken motsvarar artikel 6.2 i Europakonventionen.

54

I detta avseende framgår det av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avseende artikel 6.2 i Europakonventionen, som enligt artikel 52.3 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska beaktas vid tolkningen av artikel 48 i stadgan, att rätten för var och en som står åtalad för brott i ett brottmål att betraktas som oskyldig och att låta åklagaren ha bevisbördan för att styrka de anklagelser som riktas mot den åtalade inte är absolut. Faktiska eller rättsliga presumtioner tillämpas inom varje rättssystem, vilket Europakonventionen i princip inte utgör hinder för. Staterna är endast skyldiga att tillämpa presumtionerna inom rimliga gränser med beaktande av hur allvarlig saken är och med säkerställande av rätten till försvar (Europadomstolens avgörande av den 19 oktober 2004, Falk mot Nederländerna, CE:ECHR:2004:1019DEC006627301).

55

I nämnda avgörande slog Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna fast att artikel 5 i den nederländska vägtrafiklagen är förenlig med oskuldspresumtionen, i den mån en person som påförs böter enligt denna artikel kan bestrida beslutet att påföra honom eller henne böter vid en domstol med full behörighet att pröva frågan och att den berörda personen inom ramen för ett sådant förfarande inte berövas alla möjligheter att försvara sig, eftersom vederbörande kan åberopa argument som grundar sig på artikel 8 i vägtrafiklagen.

56

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att det beslut genom vilket en administrativ påföljd åläggs, enligt artikel 8 i den nederländska vägtrafiklagen, ska upphävas om innehavaren av registreringsnumret för det aktuella fordonet bland annat bevisar att en utomstående har använt detta fordon mot dennes vilja och att vederbörande inte rimligen har kunnat förhindra detta eller om vederbörande kan uppvisa ett intyg som visar att vederbörande inte var ägare eller innehavare av nämnda fordon vid tidpunkten för de ifrågasatta omständigheterna.

57

Artikel 5 i den nederländska vägtrafiklagen utgör inte hinder för att erkänna och verkställa det aktuella beslutet om bötesstraff, eftersom den ansvarspresumtion som föreskrivs i nämnda lag kan motbevisas och det är fastställt att Z.P. i nederländsk rätt har en rättslig grund som gör det möjligt för vederbörande att få beslutet om bötesstraff upphävt.

58

Mot denna bakgrund ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 20.3 i rambeslutet ska tolkas så, att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte får vägra att erkänna och verkställa ett beslut om bötesstraff för trafikförseelser när en sådan påföljd har ålagts den person i vars namn det aktuella fordonet är registrerat på grundval av en ansvarspresumtion som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning, i den mån ansvarspresumtionen kan motbevisas.

59

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: