–

Spaniens regering, genom M.J. Ruiz Sánchez och M.J. García-Valdecasas Dorrego, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom S. Pardo Quintillán och R. Troosters, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av dels artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1), dels artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett brottmål som inletts mot VW avseende olovlig körning och urkundsförfalskning.

3

I skälen 4, 6, 19 och 30–32 i direktiv 2013/48 anges följande:

…

…

…

4

I artikel 1 i direktivet, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Detta direktiv fastställer minimiregler om rättigheterna för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för personer som är föremål för förfaranden enligt [rådets] rambeslut 2002/584/RIF [av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Uttalanden från vissa medlemsstater vid antagandet av rambeslutet (EGT L 190, 2002, s. 1)] … att få tillgång till en försvarare, att få en tredje part underrättad om frihetsberövande och att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet.”

5

I artikel 2.1 i direktivet, under rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”Detta direktiv ska tillämpas på misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden från det att de genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt av den behöriga myndigheten i en medlemsstat har underrättats om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott, oavsett om de är frihetsberövade. Det ska tillämpas fram till dess att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga avgörandet i frågan huruvida den misstänkta eller tilltalade har begått brottet samt även under rättegången och i väntan på beslut om eventuellt överklagande.”

6

I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt till tillgång till en försvarare i så god tid och på sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt.

2.   Misstänkta eller tilltalade ska ha rätt till tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål. Misstänkta eller tilltalade ska under alla omständigheter ha rätt till tillgång till försvarare från och med den tidpunkt som inträffar först:

3.   Rätten till försvarare ska innebära följande:

4.   Medlemsstaterna ska bemöda sig om att göra allmän information tillgänglig för att underlätta för misstänkta eller tilltalade att erhålla en försvarare.

Utan hinder av bestämmelserna i nationell rätt om krav på försvarares närvaro ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att misstänkta eller tilltalade som har frihetsberövats effektivt kan utöva sin rätt till tillgång till försvarare, såvida inte de har avstått från denna rätt i enlighet med artikel 9.

5.   I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av punkt 2 c om en misstänkt eller tilltalad befinner sig på en plats som är så geografiskt avlägsen att det är omöjligt att garantera rätten att utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet få tillgång till en försvarare.

6.   I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av de rättigheter som anges i punkt 3, om och i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av något av följande tvingande skäl:

7

I artikel 8 i direktiv 2013/48 föreskrivs följande:

”1.   Ett tillfälligt undantag enligt artiklarna 3.5, 3.6 eller 5.3

2.   Tillfälliga undantag enligt artikel 3.5 eller 3.6 får endast godkännas genom ett vederbörligen motiverat beslut, som efter en bedömning i det enskilda fallet fattats antingen av en rättslig myndighet eller av en annan behörig myndighet under förutsättning att beslutet kan bli föremål för rättslig prövning. Det vederbörligen motiverade beslutet ska dokumenteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt.

3.   Tillfälliga undantag enligt artikel 5.3 får endast godkännas genom ett beslut, som efter en bedömning i det enskilda fallet fattats antingen av en rättslig myndighet eller av en annan behörig myndighet, under förutsättning att beslutet kan bli föremål för rättslig prövning.”

8

I artikel 24 i Constituciόn (den spanska konstitutionen) föreskrivs följande:

”1.   Var och en har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol vid utövande av sina rättigheter och tillvaratagande av berättigade intressen. Inte under några omständigheter får rätten till försvar åsidosättas.

2.   Var och en har även rätt: att få sin sak prövad i en behörig domstol, till försvar och att biträdas av en försvarare, att bli underrättad om den aktuella anklagelsen, till en offentlig rättegång utan onödigt dröjsmål, att använda de bevismedel som är relevanta för försvaret, att inte vittna mot sig själv, att inte erkänna sig skyldig samt att betraktas som oskyldig till dess motsatsen bevisats. …”

9

I artikel 118 i Ley de Enjuiciamiento Criminal (straffprocesslag), i dess lydelse enligt Ley Orgánica 13/2015 de modificación de la Ley de Enjuiciamiento Criminal para el fortalecimiento de las garantías procesales y la regulación de las medidas de investigación tecnológica (lag 13/2015 om ändring av straffprocesslagen i syfte att stärka de processuella garantierna och reglera tekniska utredningsåtgärder) av den 5 oktober 2015 (BOE nr 239 av den 6 oktober 2015, s. 90192) (nedan kallad straffprocesslagen), föreskrivs följande:

”1.   Var och en som misstänks för att ha begått en straffbar handling kan utöva rätten till försvar genom att inträda i förfarandet, så snart han eller hon har underrättats om dess existens, har frihetsberövats, har blivit föremål för någon annan försiktighetsåtgärd eller åtalats, och den berörde ska, i samband med dessa åtgärder och utan onödigt dröjsmål underrättas om följande rättigheter:

…

…

…

2.   Rätten till försvar utövas utan några andra begränsningar än de som uttryckligen föreskrivs i lag från den dag då den berörda personen anklagas för att ha begått den straffbara handling som undersöks till dess att påföljden helt har verkställts eller upphört …”

10

I artikel 527 straffprocesslagen föreskrivs följande:

”1.   I de situationer som avses i artikel 509 kan en anhållen eller häktad person om det är motiverat av omständigheterna i det enskilda fallet förvägras följande rättigheter:

…

11

Den 20 april 2018 upprättade polisen i Badalona (Spanien) en rapport enligt vilken VW, som efter en trafikkontroll uppvisat ett albanskt körkort, misstänktes för olovlig körning och urkundsförfalskning.

12

Den 19 maj 2018 drog sakkunnig slutsatsen att körkortet var en förfalskning.

13

Den 11 juni 2018 beslutade Juzgado de Instrucción nr 4 de Badalona (Undersökningsdomstol nr 4 i Badalona, Spanien), inom ramen för det brottmålsförfarande som inletts mot honom, att höra VW. Han tillförordnades därför en offentlig försvarare. Efter flera misslyckade försök att kalla VW, som befann sig på okänd ort, utfärdades den 27 september 2018 en order om att han skulle arresteras och föras till domstolen.

14

Den 16 oktober 2018 skickade en advokat in en skrivelse, via fax, i vilken hon förklarade att hon inträdde i förfarandet för VW:s räkning, åtföljd av en undertecknad fullmakt ad litem och den offentliga försvararens godkännande av att hon övertog handlingarna i ärendet. Hon bad om att framtida processrättsliga åtgärder skulle kommuniceras med henne och begärde att den arresteringsorder som hade utfärdats mot hennes klient skulle återkallas med hänvisning till att den sistnämnda i vilket fall som helst var villig att inställa sig inför domstolen.

15

Eftersom VW uteblev efter den första kallelsen och är föremål för en arresteringsorder, undrar den hänskjutande domstolen om VW:s rätt till tillgång till försvarare kan skjutas upp fram till dess att denna order har verkställts, i enlighet med nationell lagstiftning om rätt till försvar.

16

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att denna lagstiftning grundar sig på artikel 24 i den spanska konstitutionen och att den tilltalades rätt till försvar på det straffrättsliga området regleras i artikel 118 i straffprocesslagen. Nämnda domstol har tillagt att Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen, Spanien) och Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) har tolkat dessa bestämmelser så, att rätten till tillgång till försvarare kan förenas med ett krav på att den tilltalade personligen inställer sig inför domstol. Enligt fast praxis från Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen) kan en sådan rätt nekas om personen i fråga uteblir eller befinner sig på okänd ort. Enligt denna rättspraxis anses kravet på att den berörda inställer sig personligen som rimligt, då det inte har någon betydande inverkan på rätten till försvar. Den tilltalades närvaro är med andra ord obligatorisk. Den kan visa sig bli nödvändig för att klargöra de faktiska omständigheterna. Om personen i fråga fortfarande håller sig undan när förundersökningen avslutas, kan dessutom varken förhandling hållas eller avgörande meddelas, vilket innebär att förfarandet lamslås till nackdel för berörda enskilda och de allmänna intressen som är i fråga.

17

Den hänskjutande domstolen har vidare uppgett att nämnda rättspraxis fortfarande gäller, trots 2015 års ändring i syfte att bland annat säkerställa att direktiv 2013/48 införlivas med den spanska rättsordningen. Den hänskjutande domstolen har tillagt att det framgår av artikel 118 i straffprocesslagen att rätten till tillgång till försvarare är begränsad enbart i de fall som avses, och som det uttryckligen hänvisas till, i artikel 527 i nämnda lag.

18

Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i vilken omfattning den i direktivet föreskrivna rätten till tillgång till försvarare har. Den hänskjutande domstolen är i synnerhet tveksam till om samma rättspraxis är förenlig med artikel 3.2 i direktivet och artikel 47 i stadgan.

19

Juzgado de Instrucción n. 4 de Badalona (Undersökningsdomstol nr 4 i Badalona) har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och i synnerhet artikel 3.2 i direktiv 2013/48, tolkas så, att rätten att biträdas av en försvarare kan skjutas upp så snart en misstänkt eller tilltalad person inte inställer sig efter en första kallelse till domstolen och en nationell, europeisk eller internationell arresteringsorder har utfärdats, och att beslutet att utse ett biträde och dess inträde i rättegången kan anstå till dess att arresteringsordern har verkställts och den misstänkta personen har hämtats av polis till domstolen?”

20

Den hänskjutande domstolen ansökte i sin begäran om förhandsavgörande om att målet skulle handläggas skyndsamt enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler. Denna begäran avslogs i beslut av domstolens ordförande av den 18 januari 2019, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse) (C‑659/18, ej publicerat, EU:C:2019:45).

21

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i om direktiv 2013/48, och i synnerhet artikel 3.2 däri, jämfört med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats i nationell rättspraxis, enligt vilken rätten till tillgång till försvarare under det skede som föregår det straffrättsliga förfarandet kan skjutas upp, när en misstänkt eller tilltalad som kallats att inställa sig inför undersökningsdomstolen uteblir, fram till dess att den nationella arresteringsordern mot den berörda personen har verkställts.

22

För att besvara denna fråga ska det först prövas om direktiv 2013/48 omfattar den situation som en person, såsom VW, befinner sig i, som upprepade gånger har kallats att inställa sig till ett första förhör inför undersökningsdomstolen angående brott som vederbörande misstänks ha begått och som är föremål för en nationell arresteringsorder utfärdad i det syftet.

23

Den spanska regeringen är tveksam till om en sådan situation omfattas av direktivets tillämpningsområde. Regeringen i fråga har gjort gällande att den berörda personen inte har underrättats om att han var misstänkt för att ha begått brott i den mening som avses i artikel 2.1 i nämnda direktiv, eftersom försöken att kalla honom misslyckats.

24

Domstolen erinrar om att syftet med direktiv 2013/48, enligt dess artikel 1, är att fastställa minimiregler om rättigheterna för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden, bland annat avseende tillgång till försvarare. Tillämpningsområdet för direktiv 2013/48 definieras i dess artikel 2, där det i punkt 1 föreskrivs att detta direktiv ska tillämpas på misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden från det att de genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt av den behöriga myndigheten i en medlemsstat har underrättats om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott.

25

För det första omfattas en person som, i ett brottmålsförfarande som inletts på grund av misstanke om brott, har kallats att inställa sig inför en undersökningsdomstol av begreppet ”misstänkt” i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2013/48. För det andra framgår det av lydelsen i denna bestämmelse, i synnerhet av orden ”genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt av den behöriga myndigheten i en medlemsstat har underrättats” att det, för att direktiv 2013/48 ska bli tillämpligt, räcker att den behöriga myndigheten i en medlemsstat har underrättat den berörda personen, oberoende av hur detta har gått till.

26

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 31 i förslaget till avgörande är det följaktligen tillräckligt att dessa myndigheter fattar ett officiellt beslut eller vidtar någon annan processrättslig åtgärd för att underrätta den berörda personen om att han eller hon är misstänkt eller tilltalad i enlighet med nationell rätt. Hur den sistnämnda underrättas saknar emellertid betydelse.

27

I förevarande fall framgår det klart och tydligt av handlingarna i målet inte bara att ett sådant beslut har fattats gentemot VW utan även att detta beslut har nått honom, eftersom VW har gett en advokat i uppdrag att företräda honom i det straffrättsliga förfarande som inletts mot honom.

28

Mot denna bakgrund framstår det inte som befogat för den spanska regeringen att hysa tvivel om huruvida direktiv 2013/48 är tillämpligt i det nationella målet, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

29

När det gäller rätten till tillgång till försvarare enligt direktiv 2013/48, jämfört med artikel 47 i stadgan, ska det först preciseras att den hänskjutande domstolen, enligt uppgifterna i begäran om förhandsavgörande, vill få klarhet i om denna rätt kan skjutas upp på grund av att den misstänkte eller tilltalade inte har inställt sig. Begäran avser däremot inte vad rätten till tillgång till försvarare innebär enligt detta direktiv, och däribland det som avses i artikel 3.3 i direktivet.

30

Enligt artikel 3.1 i direktivet ska medlemsstaterna se till att misstänkta och tilltalade har rätt till tillgång till försvarare i så god tid och på ett sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt (dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 103).

31

Artikel 3.1 ger visserligen uttryck för den grundläggande principen om att misstänkta och tilltalade ska ha rätt till tillgång till försvarare i så god tid och på ett sådant sätt att de kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt, men såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 40 i förslaget till avgörande anges i punkt 2 i samma artikel den tidpunkt från vilken denna rätt ska beviljas.

32

Enligt artikel 3.2 i direktiv 2013/48 ska misstänkta eller tilltalade ha rätt till tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål och under alla omständigheter från den tidpunkt när den första av de fyra händelser som räknas upp i leden a–d i denna bestämmelse inträffar.

33

I denna artikel 3.2 föreskrivs i led a och d att misstänkta eller tilltalade personer ska ha rätt till tillgång till försvarare ”innan de förhörs av polisen eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet” och ”om de har kallats att inställa sig inför en domstol med behörighet i brottmål, i god tid innan de inställer sig inför domstolen i fråga”.

34

I förevarande fall har den berörda personen kallats att inställa sig inför den hänskjutande domstolen, som har behörighet i brottmål, för att höras angående de brott han misstänks för att ha begått. Den misstänkte ska i en sådan situation i princip vara garanterad rätt till tillgång till försvarare i det straffrättsliga förfarande som inletts mot honom eller henne.

35

I skäl 19 i direktiv 2013/48 anges vidare att medlemsstaterna bör se till att misstänkta eller tilltalade har rätt till tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål och, under alla omständigheter, ges tillgång till försvarare under straffrättsliga förfaranden inför domstol, om de inte har avstått från den rätten.

36

Efter detta förtydligande är det nödvändigt att fastställa om direktiv 2013/48, mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, tillåter medlemsstaterna att göra undantag från rätten till tillgång till försvarare – som en misstänkt som har kallats att inställa sig inför en undersökningsdomstol i princip ska vara garanterad – på grund av att den misstänkte inte inställer sig.

37

I artikel 3 i nämnda direktiv föreskrivs i det avseendet att ett tillfälligt undantag från rätten till tillgång till försvarare enligt detta direktiv är möjligt i de tre olika situationer som räknas upp i artikel 3.5, i artikel 3.6 a respektive i artikel 3.6 b i direktivet.

38

I punkterna 5 och 6 i nämnda artikel 3 föreskrivs att ”i undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen” av vissa bestämmelser i denna artikel.

39

Enligt i synnerhet artikel 3.5 i direktiv 2013/48 kan medlemsstaterna tillfälligt göra ett undantag från tillämpningen av artikel 3.2 c i detta direktiv ”om en misstänkt eller tilltalad befinner sig på en plats som är så geografiskt avlägsen att det är omöjligt att garantera rätten att utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet få tillgång till en försvarare”.

40

Enligt artikel 3.6 i direktiv 2013/48 kan medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av de rättigheter som anges i punkt 3 i samma artikel, om och i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av två tvingande skäl. Dessa tvingande skäl består antingen i att ”det finns ett brådskande behov av att förhindra allvarlig skada på en persons liv, frihet eller fysiska integritet”, enligt artikel 3.6 a i direktivet, eller att ”det är nödvändigt att de utredande myndigheterna omedelbart handlar för att undvika att allvarligt äventyra ett straffrättsligt förfarande”, enligt artikel 3.6 b i direktivet.

41

I beslutet om hänskjutande påstås inte någon av de omständigheter som avses i artikel 3.5 och 3.6 i direktiv 2013/48 föreligga i förevarande fall.

42

Det framgår emellertid av systematiken i och målen med direktiv 2013/48 att de tillfälliga undantag som medlemsstaterna får föreskriva från rätten till tillgång till försvarare uttömmande uppräknas i nämnda artikel 3.5 och 3.6.

43

Vad gäller systematiken i direktiv 2013/48 ska artikel 3.5 och 3.6 i direktivet tolkas restriktivt, eftersom dessa bestämmelser avviker från principerna i artikel 3.1–3.3 i direktivet. Artikel 8 i samma direktiv, som har rubriken ”Allmänna villkor för tillämpning av tillfälliga undantag”, avser dessutom, vad gäller rätten till tillgång till försvarare, endast de undantag som föreskrivs i artikel 3.5 eller 3.6 i direktivet. I skälen 30–32 i direktiv 2013/48 hänvisas också endast till dessa undantag.

44

När det gäller målen med direktiv 2013/48 framgår det av skälen 4 och 6 i direktivet att detta bland annat syftar till att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål, vilken förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Direktivet i fråga är ägnat att främja bland annat möjligheten att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas i enlighet med vad som anges i artikel 47 andra stycket i stadgan samt rätten till försvar som garanteras genom artikel 48.2 däri (dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 104).

45

En tolkning av artikel 3 i direktiv 2013/48 som innebär att det är tillåtet för medlemsstaterna att föreskriva andra undantag från rätten till tillgång till försvarare än de som uttömmande räknas upp i denna artikel strider mot dessa mål, direktivets systematik och bestämmelsens ordalydelse samtidigt som rättigheten, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 51 i förslaget till avgörande, berövas sin ändamålsenliga verkan.

46

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att rätten för en misstänkt eller tilltalad till tillgång till försvarare enligt direktiv 2013/48 – som under alla omständigheter uppkommer när den första av de fyra händelser som räknas upp i artikel 3.2 a–d i direktivet inträffar – inte är förenat med det villkoret att den berörda personen inställer sig. Det faktum att en misstänkt eller tilltalad uteblir ingår inte heller bland de skäl för undantag från rätten till tillgång till försvarare som uttömmande räknas upp i direktivet. Den omständigheten att en misstänkt person inte inställer sig, trots kallelser att inställa sig inför en undersökningsdomare, kan således inte motivera att personen i fråga fråntas denna rätt.

47

Slutligen ska det tilläggas att en tolkning av artikel 3.2 i direktiv 2013/48 som innebär att rätten till tillgång till försvarare inte kan skjutas upp av det skälet att en misstänkt eller tilltalad som har kallats att inställa sig uteblir, överensstämmer med de krav som följer av den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i stadgan.

48

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Direktiv 2013/48, och i synnerhet dess artikel 3.2, jämfört med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats i nationell rättspraxis, enligt vilken rätten till tillgång till försvarare under det skede som föregår det straffrättsliga förfarandet kan skjutas upp, när en misstänkt eller tilltalad som kallats att inställa sig inför en undersökningsdomare uteblir, fram till dess att en nationell arresteringsorder verkställs gentemot den berörda personen.

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet, och i synnerhet dess artikel 3.2, jämfört med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats i nationell rättspraxis, enligt vilken rätten till tillgång till försvarare under det skede som föregår det straffrättsliga förfarandet kan skjutas upp, när en misstänkt eller tilltalad som kallats att inställa sig inför en undersökningsdomare uteblir, fram till dess att en nationell arresteringsorder verkställs gentemot den berörda personen.