–

Spaniens regering, genom M. García-Valdecasas Dorrego, i egenskap av ombud,

–

Lettlands regering, genom I. Kucina och V. Soņeca, båda i egenskap av ombud,

–

Ungerns regering, genom M. Fehér och Z. Wagner, båda i egenskap av ombud,

–

Europaparlamentet, genom S. Alonso de León och T. Lukácsi, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska unionens råd, genom J. Monteiro, S. Petrova Cerchia och H. Marcos Fraile, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz, N. Ruiz García och M. Heller, samtliga i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29), artikel 7.2 d och e i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (EUT L 399, 2006, s. 1) och artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt giltigheten av förordning nr 1896/2006.

2

Respektive begäran har framställts i två förfaranden för europeiskt betalningsföreläggande mellan å ena sidan Bondora AS och å andra sidan Carlos V.C. och XY, angående Bondoras krav på betalning av fordringar som följer av låneavtal.

3

I artikel 1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”1.   Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.

2.   Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”

4

I artikel 3.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.”

5

I artikel 6 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.

…”

6

I artikel 7 i samma direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.

2.   De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser om att personer eller organisationer, som enligt nationell rätt har ett berättigat intresse att skydda konsumenter, får inleda ett ärende enligt nationell lagstiftning vid domstolar eller behöriga administrativa myndigheter, för att dessa skall avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra framtida bruk av sådana villkor.

…”

7

Skälen 9, 13, 14 och 29 i förordning nr 1896/2006 har följande lydelse:

…

…

8

Artikel 1 a i denna förordning har följande lydelse:

”Syftet med denna förordning är att

9

I artikel 2.1 i förordning nr 1896/2006 föreskrivs följande:

”Denna förordning skall tillämpas på privaträttens område i gränsöverskridande fall, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om.

…”

10

Enligt artikel 3.1 i förordningen gäller följande:

”I denna förordning avses med gränsöverskridande fall ett fall där åtminstone en av parterna har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen.”

11

I artikel 5 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

12

I artikel 7 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”1.   En ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande skall göras med hjälp av standardformulär A som återges i bilaga I.

2.   I ansökan skall följande anges:

…”

13

I artikel 8 i förordning nr 1896/2006 stadgas följande:

”Den domstol till vilken ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande lämnats in skall snarast möjligt och på grundval av uppgifterna i ansökningsformuläret pröva om de villkor som anges i artiklarna 2, 3, 4, 6 och 7 är uppfyllda och om fordran förefaller välgrundad. Denna prövning får ges formen av ett automatiskt förfarande.”

14

I artikel 9 i förordningen föreskrivs följande:

”1.   Om villkoren i artikel 7 inte är uppfyllda och om fordran inte är uppenbart ogrundad eller ansökan är obefogad skall domstolen ge sökanden tillfälle att komplettera eller rätta ansökan. Domstolen skall använda sig av standardformulär B, som återges i bilaga II.

2.   Om domstolen kräver att sökanden skall komplettera eller rätta sin ansökan, skall den ange en tidsfrist som den anser vara lämplig med hänsyn till omständigheterna. Det står domstolen fritt att förlänga tidsfristen.”

15

I artikel 12 i förordningen, med rubriken ”Utfärdande av ett europeiskt betalningsföreläggande”, föreskrivs följande:

”1.   Om kraven i artikel 8 är uppfyllda ska domstolen snarast möjligt och normalt inom 30 dagar från inlämnandet av ansökan utfärda ett europeiskt betalningsföreläggande med hjälp av standardformulär E, som återges i bilaga V.

Perioden på 30 dagar skall inte omfatta den tid som sökanden använt för att komplettera, rätta eller ändra sin ansökan.

2.   Det europeiska betalningsföreläggandet ska utfärdas tillsammans med en kopia av ansökningsformuläret. Den information som sökanden lämnar i tillägg 1 och 2 till formulär A skall inte inkluderas.

3.   I det europeiska betalningsföreläggandet skall svaranden upplysas om sina möjligheter

4.   I det europeiska betalningsföreläggandet skall svaranden upplysas om att

5.   Domstolen skall se till att svaranden delges föreläggandet i överensstämmelse med nationell lagstiftning på ett sätt som uppfyller minimikraven i artiklarna 13, 14 och 15.”

16

Artikel 16 i förordningen har följande lydelse:

”1.   Svaranden kan lämna in ett bestridande av det europeiska betalningsföreläggandet vid ursprungsdomstolen genom att använda standardformulär F, som återges i bilaga VI och som denne skall erhålla samtidigt med det europeiska betalningsföreläggandet.

2.   Bestridandet skall sändas inom 30 dagar från det att svaranden delgivits föreläggandet.

3.   Svaranden skall i bestridandet ange att han bestrider den aktuella fordran utan att behöva ange skälen för detta.

…”

17

Enligt punkt 11 i standardformulär A i bilaga I till förordning nr 1896/2006 får förklaringar och kompletterande uppgifter läggas till, om detta visar sig vara nödvändigt.

18

I den tjugotredje slutbestämmelsen i ley 1/2000 de Enjuiciamiento Civil (lag 1/2000 om civilprocessen) av den 7 januari 2000 (BOE nr 7, 8 januari 2000, s. 575) (nedan kallad civilprocesslagen), som införde åtgärder för tillämpning av förordning nr 1896/2006 i Spanien, anges följande i punkterna 2 och 11:

”2. En ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande ska göras med hjälp av standardformulär A, som återfinns i bilaga I till förordning (EG) nr 1896/2006, utan bifogande av några styrkande handlingar. Om styrkande handlingar ges in, får de inte beaktas.

…

11. I sådana processuella frågor rörande utfärdandet av ett europeiskt betalningsföreläggande som inte behandlas i förordning nr 1896/2006 ska [civilprocesslagens] bestämmelser om betalningsföreläggande tillämpas.”

19

I artikel 815.4 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”Om den fordran som görs gällande grundas på ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument eller användare, ska Letrado de la Administración de Justicia (justitiesekreteraren) upplysa domstolen om detta, innan betalningsföreläggandet [utfärdas], för att denne ska kunna pröva huruvida något av de avtalsvillkor som utgör grunden för ansökan eller som bestämt det utkrävbara beloppet är oskäligt.

Domstolen ska på eget initiativ pröva om något av de avtalsvillkor som utgör grunden för ansökan eller som bestämt det utkrävbara beloppet kan betraktas som oskäligt. Om domstolen anser att ett avtalsvillkor kan betraktas som oskäligt, ska den ge parterna tillfälle att yttra sig inom fem dagar. Efter att ha hört parterna, ska domstolen meddela beslut inom fem dagar. En part behöver inte låta sig företrädas av en advokat eller annat ombud i detta förfarande.

Om domstolen anser att ett av avtalsvillkoren är oskäligt, ska den i det beslut som meddelas ange följderna härav genom att antingen förklara att ansökan är ogrundad eller förklara att förfarandet ska fortsätta men att de avtalsvillkor som ansetts vara oskäliga inte får tillämpas.

Om domstolen anser att det inte finns några oskäliga avtalsvillkor, ska den fastställa detta, och Letrado de la Administración de Justicia (justitiesekreteraren) ska då utfärda ett föreläggande för gäldenären i enlighet med vad som anges i punkt 1.

Det meddelade beslutet får under alla omständigheter överklagas.”

20

Bondora ingick ett avtal om ett lån på 755,27 euro med en konsument, V.C. Den 21 mars 2018 ansökte bolaget om ett europeiskt betalningsföreläggande mot V.C. vid den hänskjutande domstolen.

21

Den hänskjutande domstolen ansåg att fordran grundade sig på ett låneavtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, i enlighet med artikel 815.4 i civilprocesslagen, och begärde att Bondora skulle inkomma med handlingar till stöd för fordran, motsvarande den bevisning som krävs enligt punkt 10 i standardformulär A, det vill säga låneavtalet samt uppgifter om hur kreditbeloppet fastställdes, för att kunna kontrollera om avtalsbestämmelserna i avtalet var oskäliga.

22

Bondora vägrade att tillhandahålla dessa handlingar och gjorde gällande, för det första, att det enligt den tjugotredje slutbestämmelsen punkt 2 i civilprocesslagen, när det gäller en ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande, inte är nödvändigt att ge in handlingar för styrkande av fordran och, för det andra, att artiklarna 8 och 12 i förordning nr 1896/2006 inte nämner något om ingivande av handlingar för utfärdande av ett europeiskt betalningsföreläggande.

23

Den hänskjutande domstolen anser att en sådan tolkning av den i föregående punkt nämnda lagstiftningen kan leda till svårigheter för det fall att fordran grundar sig på ett konsumentavtal. Borgenärsbolaget har inte till ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande bifogat de handlingar som är nödvändiga för att, i enlighet med artikel 815.4 i civilprocesslagen, bedöma huruvida ett villkor som ligger till grund för anspråket eller för fastställandet av det utkrävbara beloppet är oskäligt. Den hänskjutande domstolen har påpekat att artikel 815.4 i civilprocesslagen, i dess tillämpliga lydelse i det aktuella fallet, har införlivat EU-domstolens praxis avseende direktiv 93/13 – bland annat dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito (C‑618/10, EU:C:2012:349), och dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová (C‑377/14, EU:C:2016:283) – med spansk rätt, så att spansk domstol ska kunna pröva ex officio om de avtalsvillkor som ligger till grund för en kredit är oskäliga.

24

Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de Primera Instancia no 11 de Vigo (Förstainstansdomstol nr 11 i Vigo, Spanien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

25

Bondora ingick ett avtal om ett lån på 1818,66 euro med XY. Den 17 maj 2018 ansökte Bondora om ett europeiskt betalningsföreläggande mot XY vid den hänskjutande domstolen.

26

I standardformulär A, enligt bilaga I till förordning nr 1896/2006, angav bolaget att XY är konsument och att vederbörande hade tillgång till det låneavtal som låg till grund för ansökan och fastställandet av fordringsbeloppet.

27

Så snart den hänskjutande domstolen konstaterade att en av parterna var konsument, begärde den att Bondora skulle fylla i punkt 11 i standardformulär A, med rubriken ”Ytterligare intyganden och uppgifter”, och ange fördelningen av fordran och de avtalsvillkor som styrkte fordran.

28

Bondora vägrade att tillhandahålla nämnda uppgifter och hävdade att bolaget enligt artikel 7.2 i förordning nr 1896/2006 inte var skyldigt att ange ytterligare bevisning till stöd för fordran. I enlighet med den tjugotredje slutbestämmelsen punkt 2 i civilprocesslagen är det nämligen, när det gäller en ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande, inte nödvändigt att ge in styrkande handlingar avseende fordran. Bolaget gjorde även gällande att andra domstolar redan hade godtagit liknande ansökningar om betalningsföreläggande utan att begära att bolaget skulle uppfylla ytterligare krav.

29

Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om hur förordning nr 1896/2006 ska tolkas, mot bakgrund av konsumentskyddet och EU-domstolens praxis. Enligt den hänskjutande domstolen kan ett europeiskt betalningsföreläggande som utfärdats utan en prövning ex officio av om det föreligger oskäliga villkor inverka menligt på konsumentskyddet, som slås fast i artikel 38 i stadgan jämförd med artikel 6.1 FEU.

30

Enligt den hänskjutande domstolen utgör artikel 38 i stadgan, artikel 6.1 FEU och artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 inte hinder för en nationell bestämmelse, såsom den tjugotredje slutbestämmelsen punkt 4 i civilprocesslagen, förutsatt att denna lämnar en möjlighet för rätten att ta del av innehållet i de accessoriska bestämmelserna i det aktuella avtalet, för att kunna göra en prövning ex officio av oskäliga villkor.

31

Däremot anser samma domstol att om förordning nr 1896/2006 ska tolkas på det sättet att den tillåter ett förbud mot att begära ytterligare preciseringar för att kontrollera om oskäliga villkor tillämpats, är förordningen ogiltig, eftersom den då strider mot artikel 6.1 FEU och artikel 38 i stadgan.

32

Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de Primera Instancia no 20 de Barcelona (Förstainstansdomstol nr 20 i Barcelona) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

33

Genom beslut av domstolens ordförande den 6 september 2018 och av domstolen den 18 juni 2019 har målen C‑453/18 och C‑494/18 förenats.

34

De hänskjutande domstolarna har ställt den första och den andra frågan i målen C‑453/18 och C‑494/18 och den tredje frågan i mål C‑494/18 för att få klarhet i huruvida artikel 7.2 d och e i förordning nr 1896/2006 samt artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, såsom dessa har tolkats av domstolen och lästa mot bakgrund av artikel 38 i stadgan, ska tolkas så, att de ger möjlighet för en ”domstol”, i den mening som avses i nämnda förordning, till vilken en ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande lämnats in, att från borgenären begära in kompletterande upplysningar om de avtalsvillkor som åberopas till stöd för fordran, för att ex officio kunna pröva om dessa villkor är oskäliga, och följaktligen huruvida nämnda bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken kompletterande handlingar som ingetts för detta ändamål inte får beaktas.

35

Domstolen påpekar inledningsvis att enligt artikel 2.1 i förordning nr 1896/2006 är förordningen tillämplig i gränsöverskridande fall. Enligt artikel 3.1 i förordningen avses med gränsöverskridande fall ett fall där åtminstone en av parterna har sin hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den där den domstol vid vilken talan väckts är belägen. I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet vid EU-domstolen, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på de hänskjutande domstolarna att göra, att Bondora är ett bolag med säte i Estland. Följaktligen är förordning nr 1896/2006 tillämplig.

36

För det första framgår det av artikel 1 jämförd med skälen 9 och 29 i förordning nr 1896/2006 att syftet med det europeiska betalningsföreläggandet är att förenkla, påskynda och sänka kostnaderna för förfaranden i gränsöverskridande fall som rör obestridda penningfordringar genom att införa ett förfarande för europeiskt betalningsföreläggande.

37

Det är just för att säkerställa kravet på skyndsamhet och enhetlighet i nämnda förfarande som ansökan om betalningsföreläggande görs med hjälp av standardformulär A, som återfinns i bilaga I till förordning nr 1896/2006, i enlighet med artikel 7 i denna förordning. I artikel 7.2 anges vilka omständigheter som ska ingå i ansökan. Närmare bestämt föreskriver artikel 7.2 d och e att en ansökan om föreläggande ska omfatta grunden för talan, inbegripet en redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för fordran och, i förekommande fall, för den ränta som yrkas, samt en beskrivning av den bevisning som bestyrker fordran.

38

Enligt artikel 8 i samma förordning ska den domstol till vilken ansökan om betalningsföreläggande lämnats in snarast möjligt och på grundval av uppgifterna i standardformulär A pröva om de villkor som anges i bland annat artikel 7 i förordningen är uppfyllda och om fordran förefaller välgrundad. Den ska i så fall utfärda ett europeiskt betalningsföreläggande i enlighet med artikel 12 i nämnda förordning. Om villkoren i artikel 7 inte är uppfyllda ska domstolen i enlighet med artikel 9.1 i förordningen ge sökanden tillfälle att komplettera eller rätta ansökan, med användande av standardformulär B, som återges i bilaga II.

39

För det andra ska det fastställas huruvida, inom ramen för ett sådant europeiskt betalningsföreläggande, den domstol till vilken ansökan om betalningsföreläggande lämnats in omfattas av de krav som föreskrivs i artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, såsom de tolkats av EU-domstolen och lästa mot bakgrund av artikel 38 i stadgan.

40

Domstolen erinrar för det första om att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll (dom av den 27 februari 2014, Pohotovost’, C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 39 och där angiven rättspraxis). Vidare föreskriver artikel 38 i stadgan att en hög nivå i fråga om konsumentskydd ska tryggas i unionens politik. Detta är bindande med avseende på genomförandet av direktiv 93/13 (dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť, C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 52).

41

För det andra ska medlemsstaterna, enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13, föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är bindande för konsumenten, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt.

42

För det tredje kräver direktiv 93/13, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet, att medlemsstaterna, med tanke på arten och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som konsumenterna ges, föreskriver lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

43

Det följer av EU-domstolens fasta praxis att den nationella domstolen har en skyldighet att, så snart den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor som direktiv 93/13 är tillämpligt på är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren (dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM, C‑243/08, EU:C:2009:350, punkt 32, och dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

44

Domstolen har beträffande nationella förfaranden för betalningsföreläggande slagit fast att artikel 7.1 i direktiv 93/13 utgör hinder för en nationell lagstiftning som medger att ett betalningsföreläggande utfärdas, när den domstol som prövar ansökan om betalningsföreläggande saknar befogenhet att undersöka om det eventuellt föreligger oskäliga villkor i detta avtal, eftersom reglerna för att utöva rätten att bestrida ett sådant betalningsföreläggande inte garanterar att konsumenternas rättigheter enligt detta direktiv iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 71, och beslut av den 28 november 2018, PKO Bank Polski, C‑632/17, EU:C:2018:963, punkt 49).

45

EU-domstolen har funnit att en domstol till vilken en ansökan om betalningsföreläggande lämnats in måste pröva om reglerna för ett bestridande enligt nationell lagstiftning medför en betydande risk för att de berörda konsumenterna inte ger in det nödvändiga bestridandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17, EU:C:2018:711, punkterna 61 och där angiven rättspraxis).

46

Dessa krav gäller även när en ”domstol”, i den mening som avses i förordning nr 1896/2006, mottar en ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande i den mening som avses i nämnda förordning.

47

Det ska följaktligen fastställas huruvida förordning nr 1896/2006 medger att en domstol till vilken en ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande lämnats in begär att borgenären, i enlighet med de krav som följer av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, inkommer med kompletterande uppgifter om de avtalsvillkor som åberopas till stöd för fordran för att domstolen ex officio ska kunna pröva om villkoren i avtalet är oskäliga.

48

Även om artikel 7.2 i förordning nr 1896/2006 reglerar de villkor som en ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande ska uppfylla (dom av den 13 december 2012, Szyrocka, C‑215/11, EU:C:2012:794, punkt 32) på ett uttömmande sätt, ska sökanden likväl använda det standardformulär A som återfinns i bilaga I till denna förordning för att inge en sådan ansökan om föreläggande i enlighet med artikel 7.1 i förordningen. Det framgår för det första av punkt 10 i standardformulär A att sökanden har möjlighet att ange och beskriva den typ av bevisning som finns tillgänglig, inbegripet skriftlig bevisning, och för det andra av punkt 11 i formuläret att kompletterande uppgifter kan läggas till dem som uttryckligen krävs enligt de föregående punkterna i formuläret vilket innebär att sökanden således kan tillhandahålla kompletterande uppgifter avseende de avtalsvillkor som åberopats till stöd för fordran, bland annat genom att återge hela avtalet eller ge in kopia av det.

49

Dessutom föreskriver artikel 9.1 i förordning nr 1896/2006 att den domstol till vilken ansökan lämnats in ska kunna begära att borgenären kompletterar eller rättar de uppgifter som lämnats med stöd av artikel 7 i förordningen, med användning av standardformulär B i bilaga II till förordningen.

50

Härav följer att den domstol vid vilken talan har väckts ska ha möjlighet att, med stöd av artiklarna 7.1 och 9.1 i förordning nr 1896/2006, begära att borgenären lämnar ytterligare upplysningar avseende de avtalsvillkor som åberopas till stöd för fordran, till exempel genom att återge hela avtalet eller ge in kopia av det, för att domstolen ska kunna pröva huruvida villkoren är oskäliga, i enlighet med artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2018, Catlin Europe, C‑21/17, EU:C:2018:675, punkterna 44 och 50).

51

En annan tolkning av artikel 7.2 d och e i förordning nr 1896/2006 skulle kunna göra det möjligt för borgenärerna att kringgå de krav som följer av direktiv 93/13 och artikel 38 i stadgan.

52

Det ska även understrykas att den omständigheten att en nationell domstol kräver att käranden företer innehållet i den handling eller de handlingar som ligger till grund för talan endast hänför sig till bevisprövningen i förfarandet, eftersom ett sådant krav endast syftar till att grunden för talan ska kunna verifieras. Detta strider således inte mot dispositionsprincipen, vilken den hänskjutande domstolen har hänvisat till (se, analogt, dom av den 7 november 2019, Profi Credit Polska, C‑419/18 och C‑483/18, EU:C:2019:930, punkt 68).

53

Artikel 7.2 d och e i förordning nr 1896/2006, jämförd med artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, såsom de har tolkats av domstolen och mot bakgrund av artikel 38 i stadgan, utgör följaktligen hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det inte är tillåtet att beakta kompletterande handlingar som inges tillsammans med det standardformulär A som återfinns i bilaga I till förordning nr 1896/2006, till exempel en kopia av avtalet i fråga.

54

Av vad som anförts följer att den första och den andra frågan i målen C‑453/18 och C‑494/18 och den tredje frågan i mål C‑494/18 ska besvaras på följande sätt. Artikel 7.2 d och e i förordning nr 1896/2006 samt artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, såsom dessa har tolkats av domstolen och lästa mot bakgrund av artikel 38 i stadgan, ska tolkas så, att de ger möjlighet för en ”domstol” i den mening som avses i nämnda förordning, till vilken en ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande lämnats in, att från borgenären begära in kompletterande upplysningar om de avtalsvillkor som åberopas till stöd för fordran, för att ex officio kunna pröva huruvida dessa villkor är oskäliga, och följaktligen att nämnda bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken kompletterande handlingar som ingetts för detta ändamål inte får beaktas.

55

Med hänsyn till svaret på den första och den andra frågan i målen C‑453/18 och C‑494/18 och den tredje frågan i mål C‑494/18, saknas anledning att besvara den fjärde frågan.

56

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 7.2 d och e i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande samt artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, såsom dessa har tolkats av domstolen och lästa mot bakgrund av artikel 38 i stadgan, ska tolkas så, att de ger möjlighet för en ”domstol” i den mening som avses i nämnda förordning, till vilken en ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande lämnats in, att från borgenären begära in kompletterande upplysningar om de avtalsvillkor som åberopas till stöd för fordran, för att ex officio kunna pröva huruvida dessa villkor är oskäliga, och följaktligen att nämnda bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken kompletterande handlingar som ingetts för detta ändamål inte får beaktas.