Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (tionde avdelningen)

den 21 mars 2019 (*)

”Begäran om förhandsavgörande – Betaltjänster på den inre marknaden – Direktiv 2007/64/EG – Artikel 74.2 – Betalningsorder genom överföring – Betalaren har angett en felaktig unik identifikationskod – Betalningstransaktionen genomfördes på grundval av den unika identifikationskoden – Det ansvar som åvilar mottagarens betaltjänstleverantör”

I mål C‑245/18,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale Ordinario di Udine (domstol i första instans i Udine, Italien) genom beslut av den 30 mars 2018, som inkom till domstolen den 9 april 2018, i målet

TecnoService Int. Srl, i konkurs,

mot

Poste Italiane SpA,

meddelar

DOMSTOLEN (tionde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna E. Juhász och I. Jarukaitis (referent),

generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Poste Italiane SpA, genom A. Fratini, avvocatessa,

–        Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av F. Subrani och A. Collabolletta, avvocati dello Stato,

–        Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och O. Serdula, samtliga i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom H. Tserepa-Lacombe och V. Di Bucci, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 74 och 75 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 2007, s. 1).

2        Begäran har framställts i ett mål mellan Tecnoservice Int. Srl, i konkurs (nedan kallat Tecnoservice) och Poste Italiane SpA angående en betalning av ett penningbelopp som skett till fel mottagare på grund av att betalaren lämnat en felaktig unik identifikationskod.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

3        I skälen 40, 43 och 48 i direktiv 2007/64 anges följande:

”(40)      Det är av avgörande betydelse för en helt integrerad direkthantering av betalningar, och för rättssäkerheten vad gäller underliggande inbördes skyldigheter mellan betaltjänstanvändare, att hela det belopp som betalaren överför krediteras betalningsmottagarens konto. …

…

(43)      För att betalningar inom [Europeiska unionen] ska göras mer effektiva, bör en maximal tid på en dag tillämpas för alla betalningsorder som initierats av betalaren i euro eller valutan i en medlemsstat utanför euroområdet, inklusive betalningar och penningöverföringar. … Med tanke på att de nationella infrastrukturerna för betalningar ofta är mycket effektiva, bör medlemsstaterna, för att förhindra att de nuvarande servicenivåerna försämras, i lämpliga fall dock få behålla eller fastställa bestämmelser om kortare genomförandetider än en bankdag.

…

(48)      Det bör vara möjligt för betaltjänstleverantören att klart ange vilken information som krävs för att utföra betalningsordern korrekt. För att undvika uppsplittring och inte äventyra inrättandet av integrerade betalningssystem inom [unionen] bör medlemsstaterna dock inte kunna kräva att en särskild identifikationskod används för betalningstransaktioner. Detta bör emellertid inte hindra medlemsstaterna från att kräva att betalarens betaltjänstleverantör iakttar tillbörlig försiktighet och, när det är tekniskt möjligt och inte kräver manuellt ingripande, kontrollerar att den unika identifikationskoden stämmer och, om den unika identifikationskoden inte stämmer, vägrar att utföra betalningsordern och informerar betalaren om detta. Betaltjänstleverantörens ansvar bör vara begränsat till att gälla att varje betalningstransaktion utförs korrekt i enlighet med betalningsordern från betaltjänstanvändaren.”

4        I artikel 4 i direktivet anges följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

5.      betalningstransaktion: en åtgärd som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren vid placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren.

…

21.      unik identifikationskod: en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som betaltjänstleverantören uppger för betaltjänstanvändaren och som denne ska uppge för att på ett otvetydigt sätt identifiera den andre betaltjänstanvändaren och/eller dennes betalkonto för en betalningstransaktion.

…”

5        I avdelning III i direktivet återfinns kapitel 2 med rubriken ”Enstaka betalningstransaktioner”. Artikel 37 i detta kapitel har rubriken ”Information och villkor”. Artikel 37.1 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska se till att följande information och villkor lämnas till eller görs tillgängliga för betaltjänstanvändaren:

a)      En specificering av den information eller unika identifikationskod som betaltjänstanvändaren måste uppge för att en betalningsorder ska genomföras korrekt.

…”

6        Kapitel 3, med rubriken ”Ramavtal”, i avdelning III i direktivet, innefattar artikel 42, som har rubriken ”Information och villkor”. Denna artikel har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska se till att följande information och villkor lämnas till betaltjänstanvändaren:

…

2.      Om användning av betaltjänsten:

…

b)      En specifikation av den information eller unika identifikationskod som betaltjänstanvändaren måste ange för att en betalningsorder ska genomföras korrekt.

…”

7        I artikel 74 i direktiv 2007/64, med rubriken ”Felaktiga unika identifikationskoder”, föreskrivs följande:

”1.      Om en betalningsorder genomförs med hjälp av en unik identifikationskod, ska betalningsordern anses ha genomförts korrekt vad avser den betalningsmottagare som angetts i den unika identifikationskoden.

2.      Om den unika identifikationskod som lämnats av betaltjänstanvändaren är felaktig, ska betaltjänstleverantören inte vara ansvarig enligt artikel 75 för att betalningstransaktionen inte genomförts eller för brister i genomförandet av den.

Betalarens betaltjänstleverantör ska dock vidta skäliga åtgärder för att återvinna de medel som betalningstransaktionen avsåg.

…

3.      Om en betaltjänstanvändare lämnar information utöver den som närmare anges i artiklarna 37.1 a eller 42.2 b, ska betaltjänstleverantören endast vara ansvarig för genomförandet av betalningstransaktioner i enlighet med den unika identifikationskod som betaltjänstanvändaren har angivit.”

8        I artikel 75 i direktivet, med rubriken ”Betalningstransaktioner som inte genomförts eller genomförts bristfälligt”, föreskrivs i huvudsak, i punkterna 1 och 2, att skyldigheterna uppkommer ”utan att det påverkar tillämpningen av … artikel 74.2 och 74.3” i direktivet.

 Italiensk rätt

9        Direktiv 2007/64 införlivades med italiensk rätt genom decreto legislativo n. 11, recante attuazione della direttiva 2007/64/EG (lagstiftningsdekret nr 11 om införlivande av direktiv 2007/64/EG) av den 27 januari 2010 (ordinarie tillägg till GURI nr 36 av den 13 februari 2010) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 11/2010).

10      Artiklarna 24 och 25 i lagstiftningsdekret nr 11/2010 införlivar artiklarna 74 och 75 i direktiv 2007/64 genom att använda nästan samma lydelse.

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

11      Den 3 augusti 2015 lämnade en av Tecnoservice gäldenärer en betalningsorder till sin bank att genom en banköverföring göra en betalning till det bolaget genom att kreditera ett konto hos Poste Italiane. Detta konto identifierades genom en unik identifikationskod, i den mening som avses i artikel 4 led 21 i direktiv 2007/64, det vill säga genom en internationellt bankkontonummer (IBAN-nummer). I betalningsordern angavs även namnet på mottagaren av denna betalning, nämligen Tecnoservice.

12      Betalningen gjordes till det konto som motsvarade det angivna IBAN-numret. Det konstaterades emellertid att betalningen gjorts till förmån för en annan enhet än Tecnoservice, som därför aldrig mottog det förfallna beloppet.

13      Tecnoervice väckte talan mot Poste Italiane vid Tribunale ordinario di Udine (domstol i första instans i Udine, Italien), den hänskjutande domstolen, och gjorde gällande att Poste Italiane var ansvarig för att ha underlåtit att kontrollera huruvida IBAN-numret som angetts av betalaren motsvarade betalningsmottagarens namn. Poste Italiane hade således överfört det aktuella beloppet till fel mottagare, trots att det fanns tillräckliga uppgifter för att kunna konstatera att den unika identifikationskoden var felaktig.

14      Enligt Poste Italiane är bolaget inte ansvarigt, eftersom det genomförde betalningen till det konto som motsvarade det IBAN-nummer som betalaren angett och det inte är skyldigt att göra någon ytterligare kontroll.

15      Den hänskjutande domstolen har påpekat att det i bestämmelserna i direktiv 2007/64 i huvudsak föreskrivs att en betalningsorder som genomförts med hjälp av en unik identifikationskod ska anses ha genomförts korrekt.

16      Den anser emellertid att artiklarna 74 och 75 i direktiv 2007/64, och följaktligen de relevanta bestämmelserna i nationell rätt, kan tolkas på två olika sätt.

17      Enligt den första tolkningen gäller dessa båda artiklar endast i förhållandet mellan betalaren och dennes bank och inte i förhållandet mellan betalningsmottagarens bank och andra berörda parter, såsom betalaren, den faktiska betalningsmottagaren eller den felaktiga betalningsmottagaren. I detta fall ska på det sistnämnda förhållandet enbart nationell lagstiftning tillämpas, vilken ofta bygger på andra och mer omfattande ansvarsregler än de som föreskrivs i detta direktiv.

18      Enligt den andra tolkningen är dessa båda artiklar tillämpliga på betalningstransaktionen som helhet, vilken även innefattar åtgärder som vidtas av mottagarens bank. I det fallet är ansvaret för betalningsmottagarens betaltjänstleverantör också enbart kopplat till iakttagandet av det IBAN-nummer som angetts av betalaren.

19      Den hänskjutande domstolen har härvidlag påpekat att de organ som ansvarar för tvistlösning utanför domstol inom ramen för Arbitro bancario e Finanziario (ombudsmannen för bank- och finansfrågor, Italien) har fattat olika beslut på detta område, medan den myndighet som ansvarar för samordningen mellan dessa organ förklarat att den förordar den andra tolkningen.

20      Mot denna bakgrund beslutade Tribunale di Udine (domstolen i första instans i Udine) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Ska artiklarna 74 och 75 i direktiv [2007/64] som avser betaltjänstleverantörers skyldigheter och ansvarsbegränsningar, i den lydelse såsom de införlivats med den italienska rättsordningen genom artiklarna 24 och 25 i lagstiftningsdekret nr 11/2010, tolkas så, att de endast är tillämpliga på betalarens betaltjänstleverantör såsom den som beställer utförandet av en sådan tjänst, eller ska de tolkas så, att de även är tillämpliga på betalningsmottagarens betaltjänstleverantör?”

 Prövning av tolkningsfrågan

21      Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 74 och 75 i direktiv 2007/64 ska tolkas så, att när en betalningsorder genomförs med hjälp av den av betaltjänstanvändaren lämnade unika identifikationskoden, som inte motsvarar namnet på den betalningsmottagare användaren angett, är då ansvarsbegränsningen för betaltjänsteleverantören endast tillämplig på betalarens betaltjänstleverantör eller är ansvarsbegränsningen även tillämplig på betalningsmottagarens betaltjänstleverantör.

22      Domstolen erinrar om att det i artikel 74.1 i direktiv 2007/64 föreskrivs att ”[o]m en betalningsorder genomförs med hjälp av en unik identifikationskod, ska betalningsordern anses ha genomförts korrekt vad avser den betalningsmottagare som angetts i den unika identifikationskoden”. I artikel 74.2 första stycket anges att ”[o]m den unika identifikationskod som lämnats av betaltjänstanvändaren är felaktig, ska betaltjänstleverantören inte vara ansvarig enligt artikel 75 för att betalningstransaktionen inte genomförts eller för brister i genomförandet av den”.

23      Eftersom det framgår av handlingarna i målet vid EU-domstolen att den hänskjutande domstolens osäkerhet i huvudsak rör tolkningen av artikel 74.2 i direktiv 2007/64, som uttryckligen avser fall där den unika identifikationskod som lämnats av betaltjänstanvändaren är felaktig, är det tillräckligt att tolka denna bestämmelse för att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar.

24      Det följer av domstolens fasta praxis att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 2 september 2015, Surmačs, C‑127/14, EU:C:2015:522, punkt 28 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 november 2016, DHL Express (Austria), C‑2/15, EU:C:2016:880, punkt 19).

25      I förevarande fall kan det konstateras att det enligt lydelsen i artikel 74.2 första stycket i direktiv 2007/64, som enbart använder uttrycket ”betaltjänstleverantör”, inte görs någon åtskillnad mellan olika betaltjänstleverantörer. Mot bakgrund av denna ordalydelse, är ansvarsbegränsningen enligt denna bestämmelse således tillämplig på alla leverantörer som deltar i transaktionen, och inte enbart på en av dem.

26      Denna bokstavstolkning stöds av det sammanhang som bestämmelsen ingår i. För det första definieras nämligen begreppet ”betalningstransaktion” vad avser tillämpningen av direktiv 2007/64 i direktivets artikel 4 led 5 som ”en åtgärd som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren”, vid placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren. Det framgår av denna definition att begreppet betalningstransaktion avser en enda, övergripande transaktion mellan betalaren och betalningsmottagaren, och inte enbart de enskilda förhållandena mellan betalaren och dennes tjänsteleverantör respektive betalningsmottagaren och dennes betaltjänstleverantör.

27      För det andra krävs det enligt artikel 74.2 andra stycket i direktiv 2007/64 endast att ”betalarens betaltjänstleverantör” ska vidta skäliga åtgärder för att återvinna de medel som betalningstransaktionen avsåg. Om unionslagstiftaren hade velat begränsa verkningarna av artikel 74.2 första stycket i direktiv 2007/64 till att enbart omfatta betalarens betaltjänstleverantör vad gäller betalningar som genomförs med hjälp av en unik identifikationskod som lämnats av användaren, skulle det följaktligen även ha angetts i denna bestämmelse.

28      Tolkningen av artikel 74.2 i direktiv 2007/64, såsom den redogjorts för i punkt 25 i denna dom, stöds även av de mål som eftersträvas med detta direktiv. Domstolen påpekar att det framgår av skäl 40 i direktiv 2007/64 att direktivet syftar till att säkerställa en helt integrerad direkthantering av betalningar och enligt skäl 43 syftar direktivet till effektivare och snabbare betalningar. Dessa mål som eftersträvar direktbehandling och snabbare betalningar tillgodoses bättre genom en tolkning av bestämmelsen som innebär att ansvaret begränsas för både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, varvid de undantas från skyldigheten att kontrollera om den unika identifikationskod som lämnats av betaltjänstanvändaren verkligen motsvarar den person som angetts som mottagare.

29      Det bör dessutom påpekas att det i skäl 48 i direktiv 2007/64 anges att medlemsstaterna visserligen inte är förhindrade att föreskriva, när det är tekniskt möjligt och inte kräver manuellt ingripande, att ”betalarens” betaltjänstleverantör ska iaktta tillbörlig försiktighet. Det är dock utan att göra någon åtskillnad mellan dessa båda kategorier av betaltjänstleverantörer som det anges att betaltjänstleverantörens ansvar bör vara begränsat till att varje betalningstransaktion utförs korrekt i enlighet med betalningsordern från betaltjänstanvändaren.

30      Av det anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 74.2 i direktiv 2007/64 ska tolkas så, att när en betalningsorder genomförs med hjälp av den av betaltjänstanvändaren lämnade unika identifikationskoden, och denna inte motsvarar namnet på den betalningsmottagare användaren angett, är den ansvarsbegränsning för betaltjänsteleverantören som föreskrivs i denna bestämmelse tillämplig såväl på betalarens betaltjänstleverantör som på betalningsmottagarens betaltjänstleverantör.

 Rättegångskostnader

31      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:

Artikel 74.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG ska tolkas så, att när en betalningsorder genomförs med hjälp av den av betaltjänstanvändaren lämnade unika identifikationskoden, och denna inte motsvarar namnet på den betalningsmottagare användaren angett, är den ansvarsbegränsning för betaltjänsteleverantören som föreskrivs i denna bestämmelse tillämplig såväl på betalarens betaltjänstleverantör som på betalningsmottagarens betaltjänstleverantör.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: italienska.