1.

Sedan år 2014 pågår ett förfarande för att skapa en skyddad ursprungsbeteckning som skulle ge cypriotiska tillverkare ensamrätt till beteckningen Halloumi för ost, men kommissionen har fortfarande inte avslutat förfarandet. ( 2 ) Samtidigt försöker Cypern och andra instanser hindra vissa företag från att använda beteckningen Halloumi som varumärke. ( 3 )

2.

I förevarande mål har Foundation for the Protection of the Traditional Cheese of Cyprus named Halloumi (stiftelsen för skydd av den traditionella cypriotiska osten Halloumi, nedan kallad stiftelsen) fått ensamrätt till beteckningen HALLOUMI som EU-kollektivmärke för ost. Nu försöker stiftelsen med stöd av detta varumärke förhindra att ett bulgariskt företag får rätt att använda ett figurmärke som innehåller ordet BBQLOUMI för ost. Ytterligare förfaranden med stöd av kollektivmärket har enligt stiftelsen anhängiggjorts vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) och vid tribunalen. Ett första mål har redan avgjorts av EU-domstolen till nackdel för stiftelsen. ( 4 )

3.

Stiftelsens ansträngningar i förevarande mål har hittills varit utan framgång, då EUIPO och tribunalen utgår från att beteckningen HALLOUMI har låg särskiljningsförmåga, eftersom den beskriver nämnda ost. Om beteckningen BBQLOUMI används behöver man, trots en viss likhet, inte befara att den aktuella allmänheten associerar den med de producenter som har gått samman i stiftelsen.

4.

Stiftelsen anser emellertid att ett kollektivmärke nödvändigtvis åtnjuter ett starkare skydd, vilket tribunalen inte har beaktat i tillräcklig utsträckning.

5.

Skäl 8 i varumärkesförordningen ( 5 ) avser varumärkets funktion att ange varans ursprung:

”Det skydd som följer av gemenskapsvarumärket, vars funktion framför allt är att garantera att varumärket anger ursprunget, bör vara absolut om det råder identitet mellan varumärket och tecknet och mellan varorna eller tjänsterna. Skyddet bör också gälla vid likhet mellan varumärket och tecknet och mellan varorna eller tjänsterna. Begreppet likhet bör tolkas i förhållande till risken för förväxling. En särskild förutsättning för skydd bör vara att det finns en risk för förväxling. Denna risk bör bedömas mot bakgrund av en lång rad faktorer, särskilt i hur hög grad varumärket är känt på marknaden, den association som det använda eller registrerade tecknet framkallar, graden av likhet mellan varumärket och tecknet samt mellan de ifrågavarande varorna eller tjänsterna.”

6.

I artikel 4 i varumärkesförordningen anges de grundläggande kraven på ett varumärke:

”Ett gemenskapsvarumärke kan utgöras av alla kännetecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, figurer, bokstäver, siffror, formen på en vara eller dess utstyrsel, förutsatt att kännetecknet i fråga kan särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags.”

7.

Enligt artikel 7.1 c och d i varumärkesförordningen får beskrivande varumärken inte registreras:

”Följande får inte registreras:

a) …

e) …”

8.

Att risken för förväxling kan utgöra en invändningsgrund framgår av artikel 8.1 b i varumärkesförordningen beträffande relativa registreringshinder:

”1.   Om innehavaren av ett äldre varumärke invänder ska det varumärke som ansökan gäller inte kunna registreras

a) …

9.

I artikel 65.3 i varumärkesförordningen anges unionsdomstolarnas befogenheter beträffande överklaganden med stöd av varumärkesförordningen:

”Domstolen skall vara behörig att undanröja eller ändra ett överklagat beslut.”

10.

Artikel 66 i varumärkesförordningen tillåter ansökan om registrering av kollektivmärken:

”1.   Med ett gemenskapens kollektivmärke avses ett gemenskapsvarumärke som vid ansökan om registrering av märket betecknas som sådant och som är ägnat att särskilja varorna eller tjänsterna som härrör från medlemmarna i den sammanslutning som innehar märket från de varor eller tjänster som härrör från andra företag. Sammanslutningar av tillverkare, producenter, tjänsteproducenter eller handelsmän som enligt den lagstiftning som reglerar dess ställning har rätt att i eget namn inneha rättigheter och skyldigheter av samtliga slag, ingå avtal eller utföra andra rättshandlingar samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter får, liksom offentligrättsliga juridiska personer, ansöka om ett gemenskapens kollektivmärke.

2.   Som ett undantag från artikel 7.1 c får tecken eller uppgifter som kan användas i näringsverksamhet för att beteckna geografiskt ursprung för varor eller tjänster utgöra gemenskapens kollektivmärken enligt punkt 1. Ett kollektivmärke ger inte innehavaren rätt att förbjuda tredje man att använda sådana tecken eller uppgifter i näringsverksamhet, förutsatt att de används i enlighet med god affärssed; i synnerhet kan ett sådant märke inte åberopas mot en tredje man som har rätt att använda ett geografiskt namn.

3.   Bestämmelserna i denna förordning ska tillämpas på gemenskapens kollektivmärken, om inte annat föreskrivs i artiklarna 67–74.”

11.

I artikel 67 i varumärkesförordningen föreskrivs att bestämmelser för användning av varumärket ska ges in:

”1.   Den som ansöker om ett gemenskapens kollektivmärke ska inom viss tid inge bestämmelser för varumärkets användning.

2.   I bestämmelserna för användningen ska anges vilka personer som har rätt att använda varumärket, villkoren för medlemskap i sammanslutningen och, i förekommande fall, villkoren för märkets användning, däribland påföljderna. Bestämmelserna för användningen av ett sådant märke som avses i artikel 66.2 måste innefatta rätten för en person, vars varor eller tjänster har sitt ursprung i det berörda geografiska området, att bli medlem i den sammanslutning som innehar varumärket.”

12.

Den 9 juli 2014 ansökte M.J. Dairies EOOD hos EUIPO om registrering av nedanstående figurmärke i färg. ( 6 )

13.

De varor och tjänster som ansökan avsåg ingår i klasserna 29, 30 och 43 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och omfattar vissa livsmedel, inbegripet ost, och vissa tjänster för utskänkning av mat och dryck.

14.

Stiftelsen är innehavare av det kollektiva ordmärket HALLOUMI, som EUIPO registrerade den 14 juli 2000 under nr 1082965 för varor i klass 29 med beskrivningen ”ost”. ( 7 ) Den framställde den 12 november 2014 en invändning mot registreringen och stödde sig härvid särskilt på risken för förväxling i den mening som avses i artikel 8.1 b i varumärkesförordningen.

15.

Invändningsenheten avslog invändningen, och överklagandet av detta beslut vann inte heller framgång. Slutligen ogillade tribunalen också överklagandet av detta avgörande från överklagandenämnden genom den överklagade domen av den 25 september 2018, Foundation for the Protection of the Traditional Cheese of Cyprus named Halloumi/EUIPO – M.J. Dairies (BBQLOUMI) (T-328/17, ej publicerad, EU:T:2018:594).

16.

Ovanstående avgöranden är huvudsakligen baserade på övervägandet att varumärket HALLOUMI motsvarar benämningen på en känd cypriotisk ost, varför det endast har låg särskiljningsförmåga. På grund av skillnaderna jämfört med det registrerade varumärket slog EUIPO:s instanser och tribunalen fast att det inte fanns någon risk för förväxling.

17.

Nu har EU-domstolen att avgöra det överklagande som stiftelsen gav in den 5 december 2018.

18.

Stiftelsen har yrkat

19.

EUIPO och M.J. Dairies EOOD har var för sig yrkat

20.

Parterna har inkommit med skriftliga yttranden och yttrat sig muntligen vid förhandlingen den 12 september 2019.

21.

Stiftelsen har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande, vilka delvis är sammanlänkade. De två första grunderna avser frågan huruvida kollektivmärken ska anses ha speciell särskiljningsförmåga (avsnitt B). Med den tredje grunden har stiftelsen gjort gällande att tribunalen använde fel kriterium när den bedömde risken för förväxling av de båda varumärkena (avsnitt A). Med den fjärde grunden har stiftelsen kritiserat tribunalen för att den, trots att den konstaterade att överklagandenämnden hade begått ett fel när den bedömde varumärket, ändå inte återförvisade målet till överklagandenämnden (avsnitt C).

22.

EU-domstolen skulle kunna begränsa sig till att pröva den tredje grunden, för i den engelska versionen, alltså på rättegångsspråket, är punkt 71 i den överklagade domen behäftad med en felaktig rättstillämpning.

23.

Där slog tribunalen fast att det inte kunde finnas någon risk för förväxling hos omsättningskretsen, även om de varor som avsågs med varumärkena i fråga, med undantag av de tjänster som omfattades av det registrerade varumärket, delvis var identiska och delvis i viss mån liknade varandra. Att ett äldre beskrivande varumärke med låg särskiljningsförmåga har en visuell, fonetisk och begreppsmässig likhet är nämligen inte tillräckligt för att skapa en presumtion för förväxling. ( 8 )

24.

Detta konstaterande är redan som sådant obegripligt, eftersom bedömningen av risken för förväxling inte är en fråga om huruvida risken kan presumeras. Det följer av fast rättspraxis att frågan huruvida risk för förväxling föreligger hos allmänheten ska bli föremål för en helhetsbedömning, med beaktande av alla relevanta faktorer i det aktuella målet. ( 9 ) Det ska alltså avgöras huruvida risken faktiskt föreligger.

25.

EU-domstolen har också tidigare slagit fast att ett registrerat beskrivande varumärke måste anses ha en viss särskiljningsförmåga och att det därför kan föreligga risk för att detta varumärke förväxlas med ett yngre varumärke. ( 10 ) För övrigt har tribunalen medgett att det finns en teoretisk risk för förväxling när det gäller de båda varumärkena i punkt 49 i den överklagade domen.

26.

Enligt den ursprungliga engelska versionen av punkt 71 i den överklagade domen gjorde tribunalen inte någon konkret bedömning av huruvida det fanns risk för förväxling, utan antog en regel enligt vilken en visuell, fonetisk och begreppsmässig likhet hos ett äldre beskrivande varumärke med låg särskiljningsförmåga inte är tillräcklig för att det ska finnas risk för förväxling.

27.

Punkt 71 i den överklagade domen, i dess ursprungliga version på rättegångsspråket, var således behäftad med en felaktig rättstillämpning som i princip ska leda till att domen upphävs. Eftersom EU-domstolen inte själv kan göra den bedömning av de relevanta aspekterna som tribunalen underlät att göra, ska målet dessutom återförvisas till tribunalen.

28.

Såsom EUIPO också har påpekat avkunnade tribunalen faktiskt den överklagade domen på grundval av dess lydelse på franska, som är EU‑domstolens interna arbetsspråk. I punkt 71 i denna lydelse slog tribunalen i synnerhet fast att de aktuella omständigheterna inte räckte för att anse att det fanns risk för förväxling. Följaktligen bedömde tribunalen faktiskt det enskilda fallet, och endast översättningen av domen till rättegångsspråket är felaktig.

29.

EUIPO och M.J. Dairies har visserligen föreslagit att den engelska versionen av punkt 71 i den överklagade domen, mot bakgrund av det övergripande sammanhanget, ska tolkas i enlighet med den franska versionen, men jag anser att detta är uteslutet i varje fall när det gäller bedömningen av risken för förväxling. Om tvivel uppkommer beträffande de uttalanden som domstolen har gjort i vissa språkversioner av dess domar, är det förvisso tillrådligt att konsultera den franska versionen, men reglerna beträffande rättegångsspråk skulle förlora sin innebörd, om tydliga uttalanden på detta språk skulle kunna ändras enbart genom en tolkning mot bakgrund av den franska språkversionen, i viss mån contra iudicium. ( 11 ) Sådana ändringar bör snarare ske genom en rättelse enligt artikel 164 i rättegångsreglerna för tribunalen.

30.

Till skillnad från stiftelsens uppfattning utgör den tidsfrist på två veckor från avkunnandet av domen som stadgas i artikel 164.2 i rättegångsreglerna för tribunalen i varje fall inte hinder för rättelse av detta översättningsfel. M.J. Dairies har nämligen helt riktigt betonat att denna tidsfrist endast avser rättegångsdeltagarnas ansökningar om rättelse, och inte rättelser ex officio. ( 12 )

31.

Enligt artikel 164.1 i rättegångsreglerna för tribunalen får tribunalen på eget initiativ rätta skriv- eller räknefel eller uppenbara oriktigheter. Detta inbegriper översättningsfel, ( 13 ) förmodligen som uppenbara fel.

32.

Något som har större betydelse är emellertid invändningen att tribunalen genom en rättelse åtminstone delvis undanröjer grunden för överklagandet. Att upphäva den överklagade domen på grund av ett uppenbart översättningsfel skulle ändå bara förlänga förfarandet ytterligare och medföra ytterligare kostnader, om tribunalen redan har rättat felet. Efter återförvisning skulle tribunalen nämligen till sist på nytt ogilla överklagandet med samma motivering – men denna gång med en korrekt översättning.

33.

Det bör dessutom påpekas att en rättelse inte får påverka de berörda parternas rättsskydd. En ny frist för att ge in ett överklagande av de rättade delarna av domen – men bara av de rättade delarna – ska därför i princip börja löpa i och med rättelsen. Alternativt skulle EU‑domstolen kunna bevilja parterna i förevarande mål en frist för att ändra sina yrkanden.

34.

Eftersom tribunalen har rättat översättningsfelet genom beslut av den 17 september 2019, Foundation for the Protection of the Traditional Cheese of Cyprus named Halloumi/EUIPO – M.J. Dairies (BBQLOUMI) (T‑328/17, ej publicerat, EU:T:2019:662), är den tredje grunden i sin nuvarande form verkningslös.

35.

Jag kommer därför att behandla de andra grunderna.

36.

Med de två första grunderna har stiftelsen i första hand invänt mot punkt 41 i den överklagade domen och även mot punkt 71, men stiftelsen anser i själva verket att varumärkesförordningen, och särskilt reglerna om risk för förväxling, ska tillämpas på kollektivmärken på annat sätt än på individuella varumärken. Stiftelsens argumentation sker i tre steg: För det första har stiftelsen gjort gällande att tribunalen krävde att den skulle bevisa att dess registrerade kollektivmärke hade särskiljningsförmåga. För det andra anser den att ett registrerat kollektivmärke nödvändigtvis måste anses ha större särskiljningsförmåga, även om det är beskrivande. För det tredje har den förklarat att särskiljningsförmågan hos geografiska kollektivmärken enligt artikel 66.2 i varumärkesförordningen, det vill säga hos kollektivmärken med tecken eller uppgifter som i handeln kan visa varornas eller tjänsternas geografiska ursprung, inte kan bedömas på grundval av de allmänna kriterierna.

37.

Till att börja med ska dessa argument dock ses mot bakgrund av registreringshindret risk för förväxling, vilket stiftelsen har åberopat.

38.

Stiftelsens argument avser risken att dess eget varumärke och det omtvistade varumärket förväxlas.

39.

Enligt artikel 8.1 b i varumärkesförordningen – som, eftersom inget annat föreskrivs i artiklarna 67–74 i förordningen, är tillämplig på kollektivmärken enligt artikel 66.3 i förordningen – ska, om innehavaren av ett äldre varumärke invänder, det varumärke som ansökan gäller inte kunna registreras om det – på grund av att det är identiskt med eller liknar ett äldre varumärke och de varor eller tjänster som omfattas av varumärkena är identiska eller är av liknande slag – föreligger en risk att allmänheten förväxlar dem inom det område där det äldre varumärket är skyddat. ( 14 )

40.

För att det ska föreligga risk för förväxling enligt artikel 8.1 b i varumärkesförordningen krävs det både att det sökta varumärket är identiskt med eller liknar det äldre varumärket och att de varor eller tjänster som avses i ansökan om registrering är identiska med eller av liknande slag som de varor eller tjänster för vilka det äldre varumärket har registrerats. Det följer vidare att dessa villkor är kumulativa. ( 15 )

41.

Vid helhetsbedömningen av risken för förväxling föreligger det ett visst samspel mellan de faktorer som beaktas, däribland varumärkeslikheten och varu- eller tjänsteslagslikheten. Låg varu- eller tjänsteslagslikhet kan således kompenseras av hög varumärkeslikhet och omvänt. Samspelet mellan dessa faktorer har nämligen avhandlats i skäl 8 i varumärkesförordningen, där det anges att det är nödvändigt att tolka begreppet likhet mot bakgrund av risken för förväxling, vilken i sin tur måste bedömas mot bakgrund av i hur hög grad märket är känt på marknaden och graden av likhet mellan märket och tecknet samt mellan de varor eller tjänster som de betecknar. ( 16 )

42.

Det framgår för övrigt av rättspraxis beträffande individuella varumärken att ju högre det äldre varumärkets särskiljningsförmåga är, desto större är risken för förväxling. ( 17 ) Varumärken som antingen i sig eller på grund av att de är kända på marknaden har hög särskiljningsförmåga åtnjuter således ett mera omfattande skydd än varumärken med lägre särskiljningsförmåga. ( 18 ) I det följande ska jag emellertid behandla i vilken utsträckning dessa överväganden kan tillämpas på geografiska kollektivmärken (avsnitt 4).

43.

Begreppet särskiljningsförmåga innebär, med avseende på individuella varumärken, att varumärket lämpar sig som identifikationsmedel för att den vara som är föremål för registreringsansökan kommer från ett visst företag och således att denna vara kan särskiljas från varor från andra företag. ( 19 )

44.

Enligt artikel 66.1 i varumärkesförordningen ska ett kollektivmärke däremot särskilja varorna eller tjänsterna som härrör från medlemmarna i den sammanslutning som innehar märket från de varor eller tjänster som härrör från andra företag. Den grundläggande funktionen hos ett sådant kollektivmärke är således att garantera det kollektiva kommersiella ursprunget för varor och tjänster. ( 20 )

45.

Stiftelsen har i synnerhet ifrågasatt punkt 41 i den överklagade domen. Enligt denna punkt kommer det an på innehavaren av ett kollektivmärke att bevisa vilken grad av särskiljningsförmåga det har, när innehavaren har för avsikt att göra särskiljningsförmågan gällande i ett invändningsförfarande.

46.

Stiftelsen har tydligen delvis förstått tribunalen så, att redan existensen av särskiljningsförmåga hos ett registrerat kollektivmärke måste bevisas.

47.

Tribunalens slutsats förefaller i själva verket vara tveksam, eftersom varken avgörandet i målet Tulliallan Burlington/EUIPO, ( 21 ) som tribunalen direkt åberopade till stöd för detta, eller domen i målet Anheuser-Busch/Budějovický Budvar, ( 22 ) som det hänvisades till indirekt, innehåller några uppgifter om bevisbördan för särskiljningsförmågan hos ett registrerat kollektivmärke.

48.

Artikel 76 i varumärkesförordningen, som tribunalen också hänvisade till, är däremot relevant såtillvida som EUIPO:s prövning enligt artikel 76.1 andra meningen är begränsad till vad parterna åberopat och yrkat i ärenden avseende relativa registreringshinder. Varken i denna bestämmelse eller i de båda ovannämnda domarna anges det emellertid att särskiljningsförmågan hos registrerade kollektivmärken ska bevisas särskilt.

49.

Domen i målet Formula One Licensing/harmoniseringskontoret, vilken tribunalen tillämpade ”analogt” – något som stiftelsen begärde i sitt överklagande ( 23 ) – bringar större klarhet. ( 24 )Jag tolkar denna dom så, att ett registrerat varumärke nödvändigtvis har en viss grad av särskiljningsförmåga så länge som det inte har avregistrerats. ( 25 ) Det kan inte krävas särskilda bevis för detta.

50.

Något annat framgår inte av punkt 41 i den överklagade domen, eftersom enligt denna bara omfattningen (”level”, ”niveau”) av särskiljningsförmågan ska bevisas, medan tribunalen medger en viss grad av särskiljningsförmåga (”a certain degree”, ”un certain degré”), vilket bekräftas ännu en gång i punkt 47. Detta styrks genom punkt 71 i den överklagade domen, som stiftelsen också har ifrågasatt och där tribunalen visserligen förklarade att kollektivmärket HALLOUMI bara har låg särskiljningsförmåga, men därmed samtidigt också uttrycker en viss grad av särskiljningsförmåga.

51.

I den mån stiftelsen har gjort gällande att tribunalen krävde bevis för att ett registrerat kollektivmärke över huvud taget ska anses ha särskiljningsförmåga, har den följaktligen åberopat en felaktig tolkning av den överklagade domen. Detta argument kan därför inte godtas.

52.

Det som är angeläget för stiftelsen är i själva verket inte huruvida dess kollektivmärke ska anses ha en viss grad av särskiljningsförmåga, utan den gör generellt gällande att kollektivmärken har hög särskiljningsförmåga. Samtidigt skulle det därmed inte behövas någon särskild bevisning.

53.

Detta argument måste dock underkännas.

54.

Eftersom ett kollektivmärke ska garantera det kollektiva kommersiella ursprunget enligt artikel 66.1 i varumärkesförordningen, kan EU-varumärken enligt artikel 4, som enligt artikel 66.3 är tillämplig på kollektiva varumärken, bara utgöras av tecken som kan identifiera det kommersiella ursprunget för varor eller tjänster som försetts med dessa tecken. ( 26 ) För registrering av ett kollektivmärke krävs det följaktligen att det har särskiljningsförmåga, precis som för registrering av andra varumärken.

55.

Det finns däremot inget som tyder på att ett kollektivmärke nödvändigtvis har speciell särskiljningsförmåga – även om det är registrerat. ( 27 ) Kollektivmärken kan i stället, precis som alla andra varumärken, ha högre eller lägre särskiljningsförmåga. Såsom EUIPO tydligt har visat med exempel beror graden av särskiljningsförmåga dels på vilket tecken som har valts, dels på om varumärket har fått ytterligare särskiljningsförmåga genom användningen av tecknet. Särskiljningsförmågan hos kollektivmärken ska således i princip bedömas i enlighet med de allmänna reglerna.

56.

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på de två första grunderna, i den mån som stiftelsen har gjort gällande att ett registrerat kollektivmärke nödvändigtvis måste ha hög särskiljningsförmåga.

57.

Det är svårare att besvara frågan huruvida särskiljningsförmågan hos geografiska kollektivmärken enligt artikel 66.2 i varumärkesförordningen kan bedömas enligt de allmänna kriterierna.

58.

Enligt artikel 66.2 i varumärkesförordningen får, med avvikelse från artikel 7.1 c, tecken eller uppgifter som kan användas i näringsverksamhet för att beteckna geografiskt ursprung för varor eller tjänster utgöra kollektivmärken. Enligt artikel 7.1 c får i synnerhet inte sådana varumärken registreras som endast består av tecken eller upplysningar vilka i handeln visar varornas eller tjänsternas geografiska ursprung.

59.

Kollektivmärket DARJEELING, ( 28 ) som har varit föremål för den hittills viktigaste domen beträffande kollektivmärken, är ett utmärkt exempel på tillämpning av artikel 66.2 i varumärkesförordningen, eftersom detta är namnet på en stad och ett distrikt i Indien. Samtidigt står det för ett särskilt känt svart te som odlas där.

60.

Stiftelsens argument kan därför tolkas så, att åtminstone särskiljningsförmågan hos geografiska kollektivmärken inte kan bedömas enligt de allmänna kriterierna, utan att de automatiskt måste anses ha hög särskiljningsförmåga.

61.

Det är tveksamt huruvida stiftelsens argument kan tas upp till prövning.

62.

Stiftelsens argument beträffande artikel 66.2 i varumärkesförordningen avser nämligen på sin höjd en indirekt, eventuellt felaktig rättstillämpning i den överklagade domen, utan att det i enlighet med kravet i artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler i detalj anges på vilka punkter tribunalens avgörande är felaktigt.

63.

I synnerhet har stiftelsen i sin argumentering inte gjort någon klar åtskillnad mellan kollektivmärken i allmänhet och geografiska kollektivmärken.

64.

Stiftelsens argument beträffande ett eventuellt åsidosättande av artikel 66.2 i varumärkesförordningen är också motsägelsefullt. Å ena sidan har stiftelsen nämligen gjort gällande att denna bestämmelse inte är skälet till att den måste vinna framgång med sitt överklagande, ( 29 ) å andra sidan har bestämmelsen ändå betydelse. ( 30 ) En sådan brist på konsekvens är inte förenlig med kraven på ett överklagande enligt artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler och medför också att överklagandet inte kan tas upp till prövning. ( 31 )

65.

Stiftelsens argument beträffande särskiljningsförmågan hos geografiska kollektivmärken kan följaktligen inte tas upp till prövning.

66.

Även om stiftelsens argument beträffande de rättsföljder som är förknippade med ett geografiskt kollektivmärke skulle kunna tas upp till prövning, skulle de inte heller kunna leda till bifall för överklagandet.

67.

EUIPO har nämligen helt riktigt förklarat att det är tveksamt om varumärket HALLOUMI över huvud taget är ett varumärke i den mening som avses i artikel 66.2 i varumärkesförordningen och att tribunalen inte drog några slutsatser i detta avseende.

68.

Stiftelsen har inte bestritt avsaknaden av sådana slutsatser.

69.

Till skillnad från DARJEELING betecknar HALLOUMI inte någon specifik plats, utan associeras bara med en plats, nämligen Cypern – åtminstone i tribunalens hittillsvarande praxis. ( 32 ) Även detta skulle man kunna betvivla, eftersom sådan ost förefaller vara vanlig också i andra länder i regionen, ofta med samma eller liknande benämningar.

70.

Det kan därför inte antas att HALLOUMI är ett varumärke i den mening som avses i artikel 66.2 i varumärkesförordningen, och eventuella slutsatser om rättsverkningarna av denna bestämmelse saknar därmed betydelse för utgången i målet.

71.

Om EU-domstolen ändå vill pröva innehållet i artikel 66.2 i varumärkesförordningen ska det till att börja med noteras att denna bestämmelse är ett främmande element i varumärkesrätten. Förbudet mot beskrivande varumärken genom artikel 7.1 c och d beror visserligen uppenbarligen på att dessa begrepp behöver hållas fria. ( 33 ) Andra marknadsaktörer måste ha rätt att använda dessa beskrivningar för sina varor eller tjänster. Samtidigt uppfattar allmänheten emellertid inte nödvändigtvis beskrivande varumärken som en upplysning om varornas kommersiella ursprung, utan som en beskrivning av produkten. ( 34 )

72.

Ovanstående gäller också för geografiska beteckningar enligt artikel 7.1 c i varumärkesförordningen. Allmänheten kan nämligen uppfatta dem som en upplysning om varornas geografiska ursprung eller rent av som en beskrivning av en produkt som associeras med en viss plats, i stället för som en upplysning om det (kollektiva) kommersiella ursprunget.

73.

Vid den muntliga förhandlingen förklarade EUIPO därför helt riktigt att det företräde som ges i artikel 66.2 i varumärkesförordningen har en verkan som liknar den en registrering av ett beskrivande varumärke har enligt den ovannämnda domen i målet Formula One/harmoniseringskontoret. ( 35 ) Ett sådant varumärke ska anses ha den särskiljningsförmåga som krävs för att motivera registrering, men inte nödvändigtvis hög särskiljningsförmåga.

74.

Tribunalen gjorde inte någon annan bedömning när den i punkt 71 i den överklagade domen slog fast att varumärket HALLOUMI bara har en viss grad av särskiljningsförmåga och att det därför inte finns risk för förväxling.

75.

I punkterna 50–53 och 70 i den överklagade domen slog tribunalen nämligen uttryckligen fast att varumärket HALLOUMI inte uppfattas som en upplysning om (individuellt eller kollektivt) ursprung, utan som en benämning på en ostspecialitet. ( 36 ) Beskrivningen av en viss vara ges dock inte företräde genom artikel 66.2 i varumärkesförordningen, även om allmänheten eventuellt associerar den med ett visst geografiskt ursprung. Frågan hur ett varumärke uppfattas avgörs genom en bedömning av faktiska omständigheter och kan således inte prövas av domstolen i ett mål om överklagande. ( 37 )

76.

Ovanstående slutsats förklarar stiftelsens uppfattning att det uttryckliga tillåtandet av geografiska kollektivmärken skulle förlora sin praktiska verkan, om sådana kollektivmärken bara skulle anses ha låg särskiljningsförmåga vid bedömningen av risken för förväxling.

77.

Stiftelsens mål att stärka sitt varumärke HALLOUMI kan emellertid inte uppnås genom att man automatiskt tillerkänner geografiska kollektivmärken hög särskiljningsförmåga. Denna särskiljningsförmåga skulle nämligen förbli fiktiv. Allmänheten skulle härigenom fortfarande inte uppfatta den geografiska beteckningen som en upplysning om produktens kollektiva kommersiella ursprung.

78.

Det geografiska kollektivmärket borde snarare tillskrivas en helt annan funktion, nämligen att sådana varumärken endast garanterar att varorna eller tjänsterna i fråga har ett visst geografiskt ursprung.

79.

För detta skulle det emellertid ha behövts en uttrycklig regel, för enligt artikel 66.3 i varumärkesförordningen ska de (allmänna) bestämmelserna i förordningen tillämpas, om inte annat föreskrivs i artiklarna 67–74.

80.

EU-domstolen bekräftade därför med domen avseende det geografiska kollektivmärket DARJEELING att de allmänna principerna ska tillämpas på geografiska kollektivmärken. Den betonade att kollektivmärken, som utgörs av tecken eller uppgifter som kan användas i näringsverksamhet för att beteckna geografiskt ursprung för varor eller tjänster utgör kollektivmärken i den mening som avses i artikel 66.1, vilket direkt framgår av ordalydelsen i artikel 66.2 i varumärkesförordningen. Enligt nämnda artikel 66.1 kan emellertid endast sådana tecken utgöra EU-kollektivmärken som är ägnade att särskilja de varor eller tjänster som härrör från medlemmarna i den sammanslutning som innehar varumärket från de varor eller tjänster som härrör från andra företag. ( 38 )

81.

Varumärkets grundläggande funktion är att garantera konsumenten varans ursprung, så att det är möjligt att identifiera att den vara eller tjänst som försetts med märket kommer från ett visst företag och därmed att särskilja denna vara eller tjänst från andra företags varor eller tjänster. ( 39 )

82.

Att anse att den grundläggande funktionen hos ett geografiskt EU‑kollektivmärke enligt artikel 66.2 i varumärkesförordningen är att ange det geografiska ursprunget för de varor eller tjänster som försetts med ett sådant märke och inte att ange varornas eller tjänsternas kommersiella ursprung, skulle stå i strid med den grundläggande ursprungsangivelsefunktionen. ( 40 )

83.

Särskiljningsförmågan hos ett geografiskt kollektivmärke ska följaktligen bedömas mot bakgrund av i vilken grad det anger varans eller tjänstens kollektiva kommersiella ursprung.

84.

Såsom förklarats ovan får varumärket HALLOUMI dock på sin höjd i ringa grad en sådan verkan enligt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna. Tribunalens överväganden beträffande särskiljningsförmågan hos varumärket HALLOUMI och beträffande risken för förväxling, och särskilt punkterna 41 och 71 i den överklagade domen, där tribunalen slog fast att varumärket HALLOUMI endast har en viss särskiljningsförmåga som inte räcker för att fastställa en risk för förväxling med det omtvistade varumärket, utgör således inte felaktig rättstillämpning.

85.

Ovanstående slutsats talar inte heller emot det faktum att den avsevärt begränsar den ändamålsenliga verkan av artikel 66.2 i varumärkesförordningen och skyddet av geografiska kollektivmärken. Innehavarna av ett geografiskt kollektivmärke har nämligen fortfarande ett minimiskydd som gör det möjligt för dem att hindra att identiska varumärken registreras för samma produkter. Samtidigt kan de påverka hur varumärket uppfattas, om de använder det på ett sådant sätt att det får särskiljningsförmåga. ( 41 )

86.

Det finns slutligen inte heller något behov av ett mer långtgående skydd, eftersom bestämmelserna om skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar ( 42 ) kan ge tillräckligt skydd oberoende av ett varumärke. Dessa bestämmelser har dessutom fördelen jämfört med geografiska kollektivmärken att skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar enligt artikel 12.1 i förordning (EU) nr 1151/2012 får användas av alla aktörer som saluför en produkt som motsvarar produktspecifikationen i fråga. Medlemskap i en sammanslutning enligt artikel 67.2 i varumärkesförordningen är därför inte nödvändigt. För övrigt har EUIPO helt riktigt betonat att det skulle vara motsägelsefullt om producentsammanslutningar med stöd av varumärkesrätten skulle kunna få ett likvärdigt eller till och med starkare skydd för geografiska beteckningar än i systemet med skyddade ursprungsbeteckningar.

87.

Överklagandet kan således inte vinna bifall på de båda första grunderna.

88.

Med den fjärde grunden har stiftelsen kritiserat tribunalen för att ha satt sig i överklagandenämndens ställe i stället för att återförvisa målet.

89.

I punkterna 63 och 64 i den överklagade domen ifrågasatte tribunalen överklagandenämndens bedömning att de båda tecknen skilde sig åt i fonetiskt hänseende. I punkterna 64–68 i den överklagade domen instämde tribunalen dessutom inte i överklagandenämndens bedömning att tecknen skilde sig åt begreppsmässigt. Det förelåg enligt tribunalen snarare en liten fonetisk och begreppsmässig likhet.

90.

I punkt 71 i den överklagade domen gjorde tribunalen mot bakgrund av dessa konstateranden en egen sammantagen bedömning av risken för förväxling och kom fram till att det inte fanns någon sådan risk.

91.

Den fjärde grunden går ut på att åtminstone denna sammantagna bedömning ska vara förbehållen överklagandenämnden.

92.

Denna uppfattning kan dock inte godtas, eftersom tribunalen enligt artikel 65.3 i varumärkesförordningen inte endast kan upphäva överklagandenämndens beslut, utan också ändra det.

93.

Tribunalens behörighet att ändra överklagandenämndens beslut innebär visserligen inte att den får ersätta överklagandenämndens bedömning med sin egen. Inte heller får tribunalen vidta bedömningar i frågor där överklagandenämnden ännu inte uttalat sig. Tribunalens behörighet att ändra beslut omfattar emellertid de fall där tribunalen – efter att ha prövat överklagandenämndens bedömning – på grundval av fastställda rättsliga och faktiska omständigheter kan komma fram till vilket beslut som överklagandenämnden var skyldig att fatta. ( 43 )

94.

Tribunalen angav inte något annat i den överklagade domen när den korrigerade överklagandenämndens bedömning av fonetisk och begreppsmässig likhet och sedan med beaktande av dessa ändrade bedömningar gjorde en ny sammantagen bedömning som ledde till samma resultat som överklagandenämndens bedömning.

95.

Överklagandet kan således inte vinna bifall på den fjärde grunden.

96.

Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen slutligt avgör saken. Enligt artikel 138.1, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna är tillämplig på mål om överklaganden, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

97.

Eftersom stiftelsen har tappat målet ska den i princip förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

98.

Det skulle dock vara orimligt att förplikta stiftelsen att ersätta de kostnader som har uppkommit i samband med den tredje grunden, eftersom denna grund beror på att Europeiska unionens domstol gjort sig skyldig till ett översättningsfel. Vad gäller denna grund bör alla parter till att börja med bära sina egna kostnader. De kan därefter bedöma huruvida de i motsvarande utsträckning vill begära skadestånd från Europeiska unionens domstol.

99.

Jag föreslår därför att domstolen beslutar enligt följande: