1. 

När det på framsidan av förpackningen till ett kosttillskott återges allmänna hälsopåståenden kan det då sägas att tillverkaren har uppfyllt kravet i artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006 ( 2 ) att sådana påståenden ”får göras endast om de åtföljs av ett bestämt hälsopåstående som ingår i de förteckningar som föreskrivs i artikel 13 eller 14” om detta bestämda hälsopåstående återges på baksidan av denna förpackning? Detta är i huvudsak den principiella fråga som denna domstol nu ombeds att behandla till följd av en begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (federal domstol, Tyskland).

2. 

Frågan om vetenskaplig dokumentation har behandlats i förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Nelsons (C‑177/15). ( 3 ) Mot bakgrund därav föreslår jag följaktligen – i linje med domstolens begäran – att förevarande förslag begränsas till enbart frågan rörande tolkningen av artikel 10.3. Dessförinnan är det nödvändigt att redovisa den relevanta bakgrunden i lagstiftningen.

3.

I skäl 1 i förordning nr 1924/2006 anges att ”allt fler av de livsmedel som säljs och marknadsförs i gemenskapen är försedda med näringspåståenden och hälsopåståenden. För att säkerställa en hög nivå på konsumentskyddet och underlätta konsumenternas val bör de produkter som släpps ut på marknaden, inbegripet importerade produkter, vara säkra och korrekt märkta”.

4.

I skäl 16 anges vidare att ”det är viktigt att påståenden om livsmedel kan förstås av konsumenten, och konsumenterna bör skyddas mot vilseledande påståenden. Efter antagandet av rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om vilseledande och jämförande reklam har Europeiska [unionens] domstol vid avgöranden som rört reklam emellertid funnit det nödvändigt att bedöma deras inverkan på en tänkt typisk konsument. I enlighet med proportionalitetsprincipen, och för att de skyddsåtgärder som förordningen föreskriver faktiskt skall kunna förverkligas, utgår denna förordning från en genomsnittskonsument som är skäligen välinformerad samt skäligen uppmärksam och upplyst med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer i enlighet med domstolens tolkning, men förordningen innehåller också bestämmelser för att förhindra exploatering av konsumenter vars personliga egenskaper gör dem särskilt sårbara för vilseledande påståenden”.

5.

I skäl 23 anges att ”hälsopåståenden [endast bör] godkännas för användning i gemenskapen efter en vetenskaplig bedömning av högsta möjliga standard. För att säkerställa en harmoniserad vetenskaplig bedömning av dessa påståenden bör Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet göra dessa bedömningar”.

6.

Artikel 2.2 led 1 föreskriver att med påstående avses ”varje budskap eller framställning som inte är obligatorisk enligt gemenskapens eller medlemsstaternas lagstiftning, inbegripet framställningar bestående av bilder, grafik eller symboler, oavsett form, och som anger, låter förstå eller antyder att ett livsmedel har särskilda egenskaper”.

7.

Artikel 2.2 led 5 föreskriver att med hälsopåstående avses ”varje påstående som anger, låter förstå eller antyder att det finns ett samband mellan en kategori av livsmedel, ett livsmedel eller en av dess beståndsdelar och hälsa”.

8.

Artikel 5.1 a föreskriver att ”det skall vara tillåtet att använda näringspåståenden och hälsopåståenden endast om följande villkor uppfylls: a) Det har påvisats att förekomsten, avsaknaden eller den minskade mängden i ett livsmedel eller en livsmedelskategori av ett näringsämne eller annat ämne som påståendet gäller, har en gynnsam näringsmässig eller fysiologisk effekt enligt allmänt vedertagen vetenskaplig dokumentation”.

9.

Artikel 6.1 föreskriver att ”näringspåståenden och hälsopåståenden skall grundas på och styrkas med hjälp av allmänt vedertagen vetenskaplig dokumentation”.

10.

Artikel 10.1 föreskriver att ”hälsopåståenden skall förbjudas om de inte uppfyller de allmänna kraven i kapitel II och de särskilda kraven i detta kapitel och är godkända i enlighet med denna förordning och ingår i de förteckningar över godkända påståenden som föreskrivs i artiklarna 13 och 14”.

11.

Artikel 10.3 föreskriver att ”hänvisningar till en allmän, icke specificerad gynnsam effekt av näringsämnet eller livsmedlet för allmän hälsa eller hälsorelaterat välbefinnande får göras endast om de åtföljs av ett bestämt hälsopåstående som ingår i de förteckningar som föreskrivs i artikel 13 eller 14”.

12.

Artikel 13.1 föreskriver att ”hälsopåståenden som beskriver eller hänvisar till a) ett näringsämnes eller annat ämnes betydelse för kroppens tillväxt, utveckling och funktioner, eller b) psykologiska och beteendemässiga funktioner … som anges i den förteckning som avses i punkt 3, får göras utan att genomgå de förfaranden som föreskrivs i artiklarna 15–19, förutsatt att de i) bygger på allmänt vedertagen vetenskaplig dokumentation och ii) förstås väl av genomsnittskonsumenten”.

13.

Artikel 13.3 föreskriver att ”[kommissionen,] efter samråd med [Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet] …, i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 25.3, [ska] anta en gemenskapsförteckning, som avser att ändra icke väsentliga delar i denna förordning genom att komplettera den, över de tillåtna påståenden som avses i punkt 1 och alla nödvändiga villkor för användningen av dessa påståenden”.

14.

I artikel 1 a och b i kommissionens förordning nr 432/2012 ( 4 ) föreskrivs att ”förteckningen över de hälsopåståenden som får göras om livsmedel enligt artikel 13.3 i förordning (EG) nr 1924/2006 fastställs i bilagan till den här förordningen. Hälsopåståenden som avses i punkt 1 får göras om livsmedel i enlighet med villkoren i bilagan”.

15.

Bilagan omfattar bland annat vitamin B i formerna B6 och B12 beträffande vilka ett påstående bland andra kan göras att den ”bidrar till normal energiomsättning” samt zink beträffande vilket bland andra ett påstående kan göras att det ”bidrar till normal kognitiv funktion”.

16.

Bilagan anger vidare att respektive påstående endast får användas om livsmedel som är åtminstone en källa till vitamin B6, B12 eller zink som förtecknats i bilagan till förordning nr 1924/2006 under rubriken ”källa till [namn på vitaminet/vitaminerna] och/eller [mineralämnet/mineralämnena]”.

17.

Under denna rubrik föreskriver bilagan till förordning nr 1924/2006 att ”ett påstående om att ett livsmedel är en källa till vitaminer och/eller mineralämnen, och varje annat påstående som kan antas ha samma innebörd för konsumenten, [endast får] göras om produkten innehåller minst en betydande mängd enligt bilagan till direktiv 90/496/EEG eller en mängd som anges i undantag som beviljats i enlighet med artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2006 av den 20 december 2006 om tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel”.

18.

Genom kommissionens genomförandebeslut 2013/63 ( 5 ) har slutligen riktlinjer antagits för genomförandet av de särskilda villkor för hälsopåståenden som fastställs i artikel 10 i förordning nr 1924/2006 (nedan kallade riktlinjerna).

19.

Avsnitt 3 första stycket i riktlinjerna anger att det ”[e]enligt artikel 10.3 … på vissa villkor [är] tillåtet att använda enkla, tilltalande påståenden som hänvisar till ett livsmedels allmänna och icke-specificerade gynnsamma effekt på den allmänna hälsan eller det hälsorelaterade välbefinnandet, utan att det krävs förhandsgodkännande. Användningen av sådana påståenden skulle kunna vara till hjälp för konsumenterna eftersom de skulle förmedla ett mer konsumentvänligt budskap. Emellertid skulle konsumenterna lätt kunna missförstå och/eller missuppfatta sådana påståenden, vilket eventuellt skulle kunna leda till att konsumenterna föreställer sig andra eller bättre hälsoeffekter än de som faktiskt finns. Därför ska hänvisningar till en allmän, icke-specificerad hälsoeffekt alltid åtföljas av ett särskilt hälsopåstående från förteckningarna över tillåtna hälsopåståenden i unionsregistret. Enligt förordningen bör dessa särskilda godkända hälsopåståenden stå bredvid eller efter de allmänna, icke-specificerade hälsoeffekter de avser”.

20.

Avsnitt 3 andra stycket anger att ”[d]e särskilda påståendena från förteckningarna över tillåtna hälsopåståenden bör ha ett samband med den mer allmänna hänvisningen. När denna hänvisning är mer allmänt hållen, t.ex. ’för god hälsa’, kan det finnas flera hälsopåståenden från de tillåtna förteckningarna som lämpligen skulle kunna åtfölja hänvisningen. Det bör emellertid understrykas att det i artikel 10 fastställs bestämmelser om i vilka sammanhang hälsopåståenden får användas, och eftersom det i artikel 10 uttryckligen hänvisas till bestämmelserna i kapitlen II och IV bör dessa bestämmelser också beaktas när företagare vill uppfylla kravet i artikel 10.3. För att undvika att konsumenterna vilseleds är det livsmedelsföretagarnas ansvar att påvisa sambandet mellan hänvisningen till livsmedlets allmänna, icke-specificerade gynnsamma effekt och det särskilda tillåtna hälsopåståendet som åtföljer”.

21.

Slutligen anger avsnitt 3 tredje stycket att ”[v]issa påståenden som lämnades in för godkännande … vid den vetenskapliga bedömningen [ansågs] vara för allmänna eller icke-specificerade för att kunna utvärderas. Dessa påståenden kunde inte godkännas och finns därför i förteckningen över icke godkända påståenden i unionsregistret över näringspåståenden och hälsopåståenden. Detta utesluter inte att dessa påståenden kan omfattas av bestämmelserna i artikel 10.3 och att de därmed lagligen kan användas om de åtföljs av ett särskilt påstående från förteckningen över tillåtna hälsopåståenden i enlighet med den artikeln”.

22.

Unionsregistret över näringspåståenden och hälsopåståenden publiceras av Europeiska kommissionen. ( 6 ) Det innehåller 40 icke godkända påståenden om vitamin B, inbegripet fem rörande vitamin B2 och sex rörande vitamin B12 samt sju icke godkända påståenden om zink. Inget av de icke godkända påståendena förefaller motsvara dem som är i fråga i förevarande mål.

23.

I 3 § punkt 1 Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb (UWG, lag om otillbörlig konkurrens) ( 7 ) föreskrivs att ”otillbörliga affärsmetoder är rättsstridiga när de är ägnade att betydligt påverka konkurrenters, konsumenters eller andra marknadsaktörers intressen”.

24.

I 5 § punkt 1 led 1 UWG föreskrivs att ”bedrägliga affärsmetoder utgör otillbörlig konkurrens. En affärsmetod är vilseledande när den innehåller felaktiga påståenden eller andra vilseledande påståenden om en av följande omständigheter: 1) varans eller tjänstens väsentliga egenskaper såsom dess tillgänglighet, art, utförande, fördelar, risker, sammansättning, tillbehör, metod och datum för tillverkning, leverans eller tillhandahållande, ändamålsenlighet, användningsområden, kvantitet, specifikation, kundservice efter försäljning och reklamationshantering, geografiskt eller kommersiellt ursprung, det resultat som kan förväntas av användningen samt resultat och väsentliga egenskaper som framkommit vid undersökningar som utförts på varan eller tjänsten”.

25.

I 11 § punkt 1 Lebensmittel, Bedarfsgegenstände und Futtermittelgesetzbuch (LFGB, lagen om livsmedel, basvaror och foder) ( 8 ) föreskrivs att ”det är förbjudet att saluföra livsmedel under en vilseledande beteckning eller med hjälp av vilseledande uppgifter eller en vilseledande presentation liksom att allmänt, eller i enskilda fall, marknadsföra livsmedel med hjälp av presentationer eller andra uttalanden som är vilseledande. Ett vilseledande ska, i synnerhet, anses föreligga: 1. när det i fråga om ett livsmedel används beteckningar, uppgifter, presentationer, beskrivningar eller andra uttalanden som är ägnade att ge en felaktig uppfattning om livsmedlets egenskaper, särskilt dess typ, kvalitet, sammansättning, kvantitet, hållbarhet, ursprung, härkomst eller framställnings- eller utvinningsmetod”.

26.

Sökanden, Dr. Willmar Schwabe GmbH & Co. KG, tillverkar och säljer växtbaserade läkemedel med extrakt av ginkgoblad som är godkända för symtomatisk behandling av psykisk funktionsnedsättning orsakad av organiskt hjärnsyndrom inbegripet i synnerhet minnes- och koncentrationsstörningar.

27.

Svaranden, Queisser Pharma GmbH & Co. KG, säljer kosttillskottet ”Doppelherz aktiv Ginkgo + B-Vitamine + Cholin” (Doppelherz aktiv ginkgo + B-vitaminer + kolin) som består av totalt åtta ingredienser inbegripet kolin, zink, bladextrakt av ginkgo och vitaminerna B1 (tiamin), B2, B5 (pantotensyra) och B12.

28.

På framsidan av ytterförpackningen anges påståendet ”B-Vitamine und Zink für Gehirn, Nerven, Konzentration und Gedächtnis” (B-vitaminer och zink för hjärna, nerver, koncentration och minne).

29.

På baksidan av ytterförpackningen anges flera påståenden av vilka det följande rör B-vitaminer och zink i samband med hjärna, nerver, koncentration och minne:

”Vitamin B1 och vitamin B12 bidrar till normal energiomsättning och nervsystemets normala funktion samt stöder normal mental kapacitet.

Vitamin B2, i likhet med vitamin B1, har betydelse för normal energiomsättning och nervsystemets normala funktion. Det bidrar vidare till att skydda cellerna mot oxidativ stress.

Spårämnet zink bidrar till normal kognitiv funktion och bidrar till att skydda cellerna mot oxidativ stress.”

30.

På baksidan av förpackningen anges också ytterligare påståenden om B-vitaminer i andra samband än med hjärnan, nerverna, koncentrationen och minnet samt ytterligare påståenden beträffande andra ingredienser.

31.

Sökanden väckte talan vid Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf, Tyskland) och gjorde gällande att påståendet på framsidan av ytterförpackningen strider mot artiklarna 5.1 a, 6.1 och 10.3 i förordning nr 1924/2006 och mot 5 § punkt 1 UWG och 11 § punkt 1 LFGB. Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf) ogillade talan i dom av den 28 augusti 2014.

32.

I dom meddelad den 30 juni 2016 av Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) ogillades sökandens överklagande med motiveringen att påståendet på framsidan av ytterförpackningen varken strider mot artikel 10.1 eller artikel 10.3 i förordningen.

33.

Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) fann att påståendet var ett allmänt icke specificerat hälsopåstående som åtföljdes av bestämda hälsopåståenden på baksidan av ytterförpackningen som innefattade påståenden om vitaminerna B1, B5 och B12 samt zink. Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) fann vidare att artikel 10.3 i förordningen inte innehöll några specifika krav beträffande på vilket sätt bestämda påståenden ska åtfölja ett allmänt påstående.

34.

Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) fann även att om påståendet på framsidan av ytterförpackningen skulle anses vara ett bestämt hälsopåstående, så uppfyllde det kraven i artikel 10.1 då dokumentation för de enskilda bestämda påståendena fanns på baksidan av ytterförpackningen. Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) fann emellertid att endast ett påstående rörande organismens specifika funktioner kunde anses vara ett bestämt hälsopåstående vilket inte var fallet här.

35.

Beträffande talan med avseende på 5 § punkt 1 UWG och 11 § punkt 1 LFGB förklarade Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) att det, mot bakgrund av dess bedömning rörande förordningen, inte förelåg något behov av att behandla dessa bestämmelser.

36.

Sökanden överklagade vidare till den hänskjutande domstolen, Bundesgerichtshof (Federala domstolen, Tyskland) enligt ett särskilt förfarande som är begränsat till rättsfrågor. Den hänskjutande domstolen delade i stort sett den tolkning Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) gjort av artikel 10.3 i förordningen men fann att det alternativa övervägandet beträffande artikel 10.1 inte var erforderligt.

37.

Den hänskjutande domstolen förklarade emellertid att det sätt på vilket bestämda påståenden skulle åtfölja ett allmänt påstående föranledde frågor om tolkning av förordningen, särskilt som olika språkversioner och den hänskjutande domstolens tidigare praxis föreföll kräva att det finns en direkt koppling mellan de allmänna och bestämda påståendena, såsom till exempel en asterisk för att föra läsaren från det ena till det andra påståendet.

38.

Den hänskjutande domstolen konstaterade vidare att förevarande mål också beror på huruvida ett allmänt hälsopåstående utöver att åtföljas av bestämda hälsopåståenden också självt behöver bygga på vetenskaplig dokumentation även om sådana allmänna hälsopåståenden undantas från förordningens förfarande för godkännande enligt artikel 10.3.

39.

Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen ställt följande frågor:

40.

Skriftliga yttranden har avgetts av sökanden, svaranden och kommissionen, vilka också yttrade sig vid den muntliga förhandlingen.

41.

Sökanden har anmärkt att frågorna från den hänskjutande domstolen inriktas på tolkningen av artikel 10.3 i förordningen medan sökanden anser att domstolen också ska behandla tolkningen av artikel 10.1.

42.

Kommissionen har också anmodat domstolen att uttala sig om huruvida allmänna hälsopåståenden som hänvisar till den kombinerade effekten av flera ingredienser kräver godkännande enligt förordningen.

43.

Utgångspunkten är att det av fast rättspraxis följer att eftersom ”behörigheten att avgöra vilka frågor som skall ställas [enligt artikel 267 FEUF] tillkommer den nationella domstolen, kan parterna inte ändra lydelsen av dessa frågor”. ( 9 )

44.

Det följer emellertid också av fast rättspraxis att domstolen kan behandla ytterligare frågor när den finner att detta kan vara till nytta för den hänskjutande domstolen. ( 10 )

45.

I förevarande mål anser jag att det för att besvara den första frågan från den hänskjutande domstolen är nödvändigt att först behandla skillnaden mellan allmänna och bestämda påståenden fastän denna fråga inte uttryckligen har ställts av den nationella domstolen.

46.

Beträffande frågan om den kombinerade effekten av allmänna hälsopåståenden avseende flera ingredienser skulle den avse den andra frågan från den hänskjutande domstolen. Som jag redan har konstaterat har domstolen begärt att förevarande förslag till avgörande ska begränsas till att avse den första frågan.

47.

Den första frågan rör i huvudsak det sätt på vilket allmänna hälsopåståenden ska åtföljas av bestämda hälsopåståenden, men, såsom angetts ovan, anser jag att det är nödvändigt att först fastställa kriterierna för vad som skiljer allmänna hälsopåståenden från bestämda hälsopåståenden.

48.

Artikel 2.2 led 5 i förordning nr 1924/2006, som definierar hälsopåståenden, anger inte skillnaden mellan bestämda och allmänna påståenden. I likhet därmed görs inte någon skillnad i artikel 5.1 som kräver vetenskaplig dokumentation för hälsopåståenden eller i artikel 10.1 som kräver användning av en godkänd formulering av hälsopåståenden som anges i bilagan till kommissionens förordning nr 432/2012.

49.

Användningen av allmänna hälsopåståenden behandlas emellertid uttryckligen i artikel 10.3 som dessutom hänvisar till dem som ”icke specificerade” och kräver att de ska åtföljas av ”bestämda” hälsopåståenden. Mot denna bakgrund förefaller det vara klart att bestämda och allmänna påståenden utgör kompletterande delar av hälsopåståenden så att ett påstående måste vara antingen bestämt eller allmänt.

50.

Detta stöds av den ståndpunkt som intogs av generaladvokaten Bobek i målet Nelsons där han anförde att artikel 10.3 ”[inte har] till syfte att identifiera en ny annan kategori av förklaringar som finns på produkter, utan att erkänna två särskilda slag av hälsopåståenden – allmänna och bestämda – som förtjänar olika behandling”. ( 11 )

51.

Denna uppfattning stöds vidare av de riktlinjer som fastställts i kommissionens genomförandebeslut 2013/63 om antagande av riktlinjer för genomförandet av de särskilda villkor för hälsopåståenden som fastställs i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 1924/2006. I avsnitt 3.3 i dessa riktlinjer anges att ”vissa påståenden som lämnades in för godkännande … vid den vetenskapliga bedömningen [ansågs] vara för allmänna eller icke-specificerade för att kunna utvärderas”. Beträffande sådana påståenden anges i avsnittet vidare att detta ”[inte utesluter] att dessa påståenden kan omfattas av bestämmelserna i artikel 10.3 och att de därmed lagligen kan användas om de åtföljs av ett särskilt påstående från förteckningen över tillåtna hälsopåståenden i enlighet med den artikeln”.

52.

Detta föranleder frågan huruvida det skulle tjäna ett användbart syfte att fastställa kriterier för att göra åtskillnad mellan bestämda och allmänna påståenden. För att vara ”lagenliga” måste bestämda hälsopåståenden vara ”godkända” och deras ordalydelse måste vara införd i en offentliggjord förteckning. Ett hälsopåstående som befinns vara alltför allmänt vägras godkännande men det kan ändå användas som ett allmänt påstående om det åtföljs av ett lagenligt bestämt påstående.

53.

Den praktiska tillämpningen av förordning nr 1924/2006 i detta avseende förefaller följaktligen kräva att endast två frågor behandlas. Den första är huruvida hälsopåståendet är ett lagenligt bestämt påstående som finns i förteckningen över godkända påståenden och om detta inte är fallet är den andra frågan huruvida hälsopåståendet åtföljs och stöds av lagenliga bestämda påståenden.

54.

Frågan huruvida ett hälsopåstående i ett visst fall utgör ett lagenligt bestämt påstående eller ett allmänt understött påstående ankommer det på den nationella domstolen att bedöma mot bakgrund av omständigheterna i målet. Bedömningen av bestämda påståenden är mindre komplicerad då den grundas på en jämförelse med förteckningen över godkända påståenden. Bedömningen av allmänna påståenden är i sin tur något mer komplicerad då den kräver att de allmänna påståendena jämförs med de bestämda påståenden som påstås utgöra stöd därför.

55.

Varken förordningen eller de ytterligare bestämmelser som antagits av kommissionen ger någon anvisning om nivån på det stöd som krävs fastän riktlinjerna i avsnitt 3 andra stycket anger att det är ”livsmedelsföretagarnas ansvar att påvisa sambandet mellan hänvisningen till livsmedlets allmänna, icke-specificerade gynnsamma effekt och det särskilda tillåtna hälsopåståendet som åtföljer”.

56.

I förevarande mål förefaller det allmänna påståendet delvis ha stöd i ett godkänt bestämt påstående rörande zink medan omfattningen i vilken det stöds av godkända bestämda påståenden rörande B-vitaminer är en något mer komplicerad fråga. Som jag emellertid just har påpekat är detta en fråga för den nationella domstolen att bedöma mot bakgrund av omständigheterna i målet och relevant vetenskaplig eller annan utredning som parterna väljer att åberopa.

57.

Svaranden har argumenterat för en vid tolkning av termen ”åtföljs”, då en konsument måste antas läsa även texten på baksidan av en förpackning, medan sökanden och kommissionen har argumenterat för en restriktiv tolkning av termen ”åtföljs”, då artikel 10.3 utgör ett undantag från huvudregeln i artikel 10.1, som kräver godkännande av hälsopåståenden. De har också påstått att de förmodat stödjande bestämda hälsopåståendena i förevarande mål blandas med olika påståenden i en längre förteckning som gör det svårt att fastställa vilka påståenden som avses stödja det allmänna hälsopåståendet.

58.

I riktlinjerna anges i avsnitt 3 första stycket att vid tillämpningen av förordning nr 1924/2006 ”ska hänvisningar till en allmän, icke-specificerad hälsoeffekt alltid åtföljas av ett särskilt hälsopåstående från förteckningarna över tillåtna hälsopåståenden … Enligt förordningen bör dessa särskilda godkända hälsopåståenden stå ’bredvid’ eller ’efter’ de allmänna, icke-specificerade hälsoeffekter de avser”. ( 12 )

59.

Om orden i riktlinjerna (”bredvid” eller ”efter”) skulle tolkas efter deras lydelse ska det bestämda hälsopåståendet anges i omedelbar anslutning till det allmänna hälsopåståendet för att uppfylla kravet ”åtföljs” i artikel 10.3 i förordningen Medan det är riktigt att artikel 10.4 förutsätter att det kan antas riktlinjer som, i enlighet med skäl 2 i kommissionens genomförandebeslut 2013/63, kan syfta till att säkerställa ”en enhetlig tillämpning av dessa bestämmelser” och att ”garantera större tydlighet och säkerhet för de ekonomiska aktörerna”, råder det inte något tvivel om att den faktiska ordalydelsen i artikel 10.3 i förordningen, i en union som grundas på upprätthållande av rättsstatsprincipen, inte kan ändras eller justeras eller på annat sätt utvidgas genom sådana riktlinjer som dessa.

60.

Härav följer därför att frågan ska avgöras uteslutande på grundval av den faktiska ordalydelsen av artikel 10.3. Även om skillnaden är snäv och fin är ändå ordet ”åtföljs” något vidare och mer omfattande än orden ”bredvid” och ”efter” som används i riktlinjerna. Man kan således i dagligt tal till exempel tala om att ett brev ”åtföljer” en gåva även om brevet kan ligga i ett slutet kuvert och själva gåvan är inslagen för sig.

61.

Enligt min uppfattning antyder därför användningen av ordet ”åtfölja” i detta sammanhang att det är tillräckligt att de bestämda hälsopåståenden som krävs enligt artikel 10.3 har en framträdande placering någon annanstans på förpackningen. Det är inte nödvändigt att de bestämda hälsopåståendena är placerade bredvid eller efter eller annars i omedelbar anslutning till de allmänna hälsopåståenden som gjorts i förevarande mål på förpackningens framsida. Inte heller innehåller artikel 10.3 något krav på att de allmänna och de bestämda hälsopåståendena ska kopplas samman på något sätt, såsom genom en asterisk. Det är i stället tillräckligt att de bestämda hälsopåståendena är tillräckligt framträdande så att de är tillgängliga och kan läsas av konsumenten.

62.

Om det anses att artikel 10.3, med denna juridiska tolkning, är bristfällig eller inte adekvat skyddar konsumentintressen står det naturligtvis unionslagstiftaren fritt att åtgärda denna brist. Såsom lagstiftningen är utformad måste det emellertid medges att ett påstående på baksidan av konsumentförpackningen i dagligt tal kan sägas ”åtfölja” ett påstående på framsidan av denna förpackning.

63.

Denna uppfattning stöds av domen i målet Neptune (C‑157/14) ( 13 ) i vilken domstolen fann ”att unionslagstiftaren, när den antog bestämmelserna i förordning nr 1924/2006 och i direktiv 2009/54, bedömde att det var nödvändigt att säkerställa att konsumenten erhåller ändamålsenlig och tydlig information”.

64.

Det följer vidare av domen i målet Teekanne, (C‑195/14) ( 14 ) att ”[d]et … av domstolens praxis [framgår] att de konsumenter vars köpbeslut avgörs av varans sammansättning, först torde läsa … ingrediensförteckning[en]”.

65.

Enligt min mening kan de kriterier som beaktas i denna rättspraxis tillämpas analogt på förevarande mål på det sättet att det kan förväntas att en konsument som läser ett allmänt hälsopåstående på framsidan av en livsmedelsförpackning också kommer att ta del av den ytterligare information som ges på baksidan av förpackningen som utöver en förteckning över ingredienser också kan omfatta ett antal bestämda hälsopåståenden som är avsedda att stödja det allmänna hälsopåståendet.

66.

Det kan således inte enligt min uppfattning vara ett allmänt krav att konsumenten leds från framsidan till baksidan av förpackningen med hjälp av en särskild vägledande utmärkning såsom användningen av en asterisk. Situationen blir emellertid mer komplicerad när informationen på baksidan av förpackningen innehåller en blandning av påståenden av vilka endast vissa avser att stödja det allmänna hälsopåståendet på framsidan av förpackningen, ett förhållande som påtalats av sökanden och kommissionen.

67.

Frågan huruvida ett allmänt hälsopåstående faktiskt stöds av bestämda hälsopåståenden på ett sätt som är tillräckligt tydligt för konsumenten att bedöma ankommer det på den nationella domstolen att pröva mot bakgrund av omständigheterna i målet.

68.

I detta sammanhang ska det konstateras att domstolen i Teekanne (C‑195/14) ( 15 ) framhöll att ”den nationella domstolen … huvudsakligen [ska] grunda sitt avgörande på de förväntningar avseende den nämnda beteckningen som en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten konsument har”.

69.

Det kan vidare konstateras att det i förevarande mål kan föreligga ytterligare ett problem då flera av påståendena på baksidan av förpackningen rörande vitamin B inte förefaller att ha någon motsvarighet i förteckningen över tillåtna bestämda hälsopåståenden. Detta är emellertid återigen en fråga för den nationella domstolen att bedöma.

70.

Som angetts ovan begränsas detta förslag till att avse den första frågan.

71.

I målet Nelsons (C‑177/15) ( 16 ) uttalade generaladvokaten Bobek uppfattningen att ”det inte är nödvändigt att lägga fram direkta vetenskapliga belägg för allmänna hälsopåståenden. Sådana påståenden ska i stället åtföljas av bestämda hälsopåståenden som är styrkta av sådana belägg. Detta innebär att indirekta belägg läggs fram för det allmänna påståendet”.

72.

Jag delar den uppfattningen.

73.

Jag föreslår att domstolen ger följande svar på den första tolkningsfrågan som ställts av Bundesgerichtshof (Federala domstolen, Tyskland):