1.

Genom denna begäran om förhandsavgörande söker Finanzgericht Düsseldorf (Skattedomstolen i Düsseldorf, Tyskland) vägledning om huruvida återbetalning av produktionsavgifter inom sockersektorn enligt rådets förordning (EU) nr 1360/2013 ( 2 ) ska tillämpas i enlighet med nationell rätt (mot bakgrund av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen) och bland annat omfattas av den preskriptionstid som anges i den förordningen. Frågan uppstår i en tvist mellan Cargill Deutschland GmbH (nedan kallad Cargill Deutschland), en isoglukosproducent, och nationella behöriga myndigheter. Cargill Deutschland begär återbetalning av produktionsavgifter för socker som betalats på grundval av lagstiftning som EU-domstolen senare förklarade ogiltig. De behöriga myndigheterna hävdar att dessa anspråk har gått förlorade på grund av den tid som förflutit enligt nationella bestämmelser som fastställer en preskriptionstid för sådana anspråk

2.

Vid tidpunkten i fråga ( 3 ) ingick bestämmelser om priser, produktionskvoter och handel med tredjeländer som väsentliga inslag i den gemensamma organisationen av marknaden för socker. Detta system var självfinansierande. Vid den tidpunkten ingick ett minimipris för sockerbetor i gemenskapsstödet till sektorn. Detta pris betalades av sockertillverkarna till gemenskapsbönderna, och ett interventionspris för socker betalades av interventionsorganen för allt socker som gemenskapsproducenter sålde till dem. Produktionsavgifterna togs ut av sockerproducenter för att finansiera kostnaden för det ekonomiska stödet till sockerproduktionen som var uppdelat i olika kategorier. ( 4 ) Produktionsavgifterna var framför allt avsedda att spegla gemenskapens kostnad för exportbidrag, det vill säga betalningar som under vissa omständigheter gjordes för att kompensera sockerproducenter för att världsmarknadspriserna på socker i allmänhet var lägre än det subventionerade gemenskapspriset. Principen som tillämpades var att industrin själv skulle finansiera förluster som uppkommit på grund av avyttring av överproduktion. ( 5 )

3.

I Jülich I ( 6 ) ifrågasatte ett antal sockerproducenter lagligheten av vissa aspekter av hur produktionsavgifterna för socker beräknades. De hävdade att kommissionens beräkningsmetod ledde till att de fick betala mer än kostnaderna för att avyttra överskottet av gemenskapsproduktionen. EU-domstolen tillfrågades om den beräkningsmetod som kommissionen tillämpade var giltig. EU-domstolen avkunnade dom till förmån för sockerproducenterna. Den förklarade kommissionens förordning (EG) nr 1762/2003 ( 7 ) och kommissionens förordning (EG) nr 1775/2004 ogiltiga. ( 8 )

4.

Den 29 september 2011 avkunnade tribunalen sin dom i målet Polen mot kommissionen, ( 9 ) där den fastställde att det saknades korrekt rättslig grund för en differentierad koefficient för tilläggsavgiften på marknaden för socker och ogiltigförklarade artikel 2 i kommissions förordning (EG) nr 1686/2005. ( 10 )

5.

I Jülich II ( 11 ) tillfrågades EU-domstolen återigen om frågor som rörde beräkningen av produktionsavgifter för socker. Denna gång handlade det om osäkerhet om det ”totala beloppet exportbidrag” som var aktuellt. Osäkerheten berodde på att exportbidrag för vilka vissa kvantiteter socker som ingick i exporterade bearbetade produkter som berättigade till stöd, varken hade begärts eller betalats ut. I förordningar som fastställde produktionsavgifterna för regleringsåren mellan 2003 och 2006 hade kommissionen inkluderat dessa kvantiteter i ”överskott som kan exporteras” men inte i ”exportåtaganden som skall uppfyllas”. Efter begäran till EU-domstolen om att den skulle avgöra om denna beräkning var giltig, fann domstolen 2008, i Jülich I, att hänsyn borde ha tagits till alla exporterade kvantiteter i båda fallen, oberoende av om ersättningar hade betalats eller inte, och att förordningarna i fråga var ogiltiga av det skälet. EU-domstolen fastställde dock inte huruvida det ”totala beloppet exportbidrag” likaledes borde ha inkluderat alla tillgängliga ersättningar, oberoende av om dessa hade betalats eller inte, eller endast ersättningar som faktiskt hade betalats. ( 12 )

6.

För att följa EU-domstolens avgöranden antog kommissionen en ny förordning 2009 som korrigerade de förordningar som hade ogiltigförklarats. ( 13 ) I sina nya beräkningar inkluderade kommissionen alla tillgängliga ersättningar i det ”totala beloppet exportbidrag”, oberoende av om de hade betalats eller inte. De omräknade avgifterna skiljde sig inte mycket från de som ursprungligen hade fastställts men var högre än de skulle ha varit om endast ersättningar som faktiskt hade betalats hade inkluderats i det ”totala beloppet exportbidrag”. Detta ifrågasattes av ett antal sockerproducenter. I Jülich II ogiltigförklarade EU-domstolen förordning nr 1193/2009 och förklarade att vid fastställandet av den beräknade genomsnittliga förlusten per ton produkt skulle artikel 15.1 d i förordning nr 1260/2001 tolkas på så sätt, att det totala bidragsbeloppet endast inkluderar det totala exportbidragsbelopp som faktiskt hade betalats.

7.

Som svar antog rådet sedan förordning nr 1360/2013. ( 14 )

8.

I skälen 1 till 10 fastställs vilken grund som hade använts för beräkningen av avgifter för regleringsåren i fråga och de rättsliga bedömningar EU-domstolen gjort som inneburit att kommissionens tidigare relevanta förordningar (där dessa avgifter fastställdes) ogiltigförklarats. I skäl 11 anges det att ”[f]öljaktligen bör avgifterna i sockersektorn fastställas till rätt nivå. För sådan export som anges i artikel 6.5 i kommissionens förordning (EG) nr 314/2002 bör den genomsnittliga förlusten i den mening som avses i artikel 15.1 d i [förordning nr 1260/2001] beräknas genom att det faktiska totala exportbidrag som betalats ut divideras med de exporterade kvantiteterna, oberoende av om bidrag faktiskt har betalats ut eller inte. …”. Utsagorna i skälen bekräftar att de ändrade avgifterna skulle tillämpas retroaktivt på regleringsåren i fråga, det vill säga från det datum då avgifterna förklarades ogiltiga. ( 15 ) I skäl 23 anges att ”[a]v rättssäkerhetsskäl och för att säkerställa enhetlig behandling av de berörda aktörerna i de olika medlemsstaterna, är det nödvändigt att ange ett datum då de avgifter som fastställs genom den här förordningen bör ha fastlagts i enlighet med artikel 2.2 andra stycket i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000. [ ( 16 )] Denna tidsfrist är dock inte tillämplig då medlemsstaterna enligt nationell lagstiftning är skyldiga att ersätta berörda operatörer efter detta datum.”

9.

Enligt artikel 1 ska produktionsavgifterna inom sockersektorn för regleringsåren 2001/02, 2002/03, 2003/04, 2004/05 och 2005/06 vara de som anges i punkt 1 i bilagan. ( 17 ) Koefficienterna för beräkning av tilläggsavgiften för regleringsåren 2001/02 och 2004/05 anges i punkt 2 i bilagan. Slutligen anges de belopp som ska betalas av sockerproducenterna till sockerbetssäljarna med avseende på A- och B-avgifter för regleringsåren i fråga i punkt 3 i bilagan.

10.

I artikel 2 anges det att ”[d]agen för fastställande, som det hänvisas till i artikel 2.2 andra stycket i förordning [nr 1150/2000], av de avgifter som anges i [den förordningen], ska infalla senast den 30 september 2014, förutom när medlemsstaterna är förhindrade att respektera denna tidsfrist på grund av tillämpningen av nationell lagstiftning avseende återbetalning till ekonomiska aktörer av felaktigt inbetalda belopp”.

11.

I artikel 3 listas de datum då förordning 1360/2013 träder i kraft för regleringsåren i fråga. Artikel 1.1 ska tillämpas från och med den:

Artikel 1.2 ska tillämpas från och med den:

12.

Rådets förordning (EU) 2018/264 ( 18 ) är inte i sig aktuell i förevarande mål. Den hänskjutande domstolen citerar ändå den förordningen i sitt beslut om hänskjutande. I Raffinerie Tirlemontoise ( 19 ) hade EU-domstolen förklarat kommissionens förordning (EG) nr 2267/2000 ( 20 ) och kommissionens förordning (EG) nr 1993/2001 ( 21 ) ogiltiga. Syftet med förordning 2018/264 är bland annat att följa den domen och fastställa tilläggsavgiften för regleringsåret 1999/2000 och produktionsavgiften för regleringsåret 2000/2001 till rätt nivå. ( 22 )

13.

I artikel 2.2 anges det att ”[s]killnaden mellan de avgifter som fastställs genom förordningarna (EG) nr 2267/2000 och (EG) nr 1993/2001 och de avgifter som föreskrivs i artikel 1 i den här förordningen ska återbetalas till de ekonomiska aktörer som har betalat avgifter för regleringsåren 1999/2000 och 2000/2001, om de inkommer med en vederbörligen motiverad ansökan”.

14.

I 12 § första stycket Gesetz zur Durchführung der Gemeinsamen Marktorganisationen und der Direktzahlungen (lagen om genomförande av den gemensamma organisationen av marknaden och direktbetalningar, nedan kallad MOG) föreskrivs det att bestämmelserna i skattelagen även ska tillämpas på avgifter som syftar till marknadsorganisation, under förutsättning att MOG eller någon annan förordning som antas på grundval av MOG inte gör avsteg från dessa bestämmelser.

15.

I 169 § första och andra stycket Abgabenordnung (tyska skattelagen, nedan kallad AO) föreskrivs det att ”en skattebedömning och dess upphävande eller ändring kan inte längre tas upp till prövning när fristen för fastställande har löpt ut. … Fristen för fastställande ska vara: 1. ett år när det gäller punktskatter och återbetalning av punktskatter, 2. fyra år när det gäller skatter och återbetalning av skatt som inte är skatter eller återbetalning av skatt i den mening som avses i punkt 1 eller importtullar eller exporttullar enligt artikel 5.20 och 5.21 i tullkodexen för unionen …”.

16.

I 170 § första stycket AO föreskrivs det att fristen för fastställande börjar löpa vid utgången av det kalenderår under vilket skattskyldigheten uppstod.

17.

Enligt 172 § första stycket AO, jämförd med 172 § första stycket d däri, gäller att så länge ett taxeringsbeslut inte har utfärdats preliminärt eller har meddelats med förbehåll för omprövning, kan det endast upphävas eller ändras i den mån detta även i övrigt är tillåtet enligt lag.

18.

I enlighet med 175 § första stycket AO ska ett taxeringsbeslut upphävas eller ändras om en händelse inträffar som får skattemässiga verkningar i förgången tid.

19.

Hauptzollamt Krefeld (nedan kallade de behöriga myndigheterna) utfärdade följande beslut om avgift gällande Cargill Deutschlands ansvarighet för isoglukosproduktion: (i) ett beslut av den 23 oktober 2002 för regleringsåret 2001/2002 vilket innefattade en slutlig produktionsavgift på 832677,71 euro och en tilläggsavgift på 69270,46 euro, (ii) ett beslut av den 20 oktober 2003 för regleringsåret 2002/2003 vilket innefattade en slutlig produktionsavgift på 525236,03 euro, (iii) ett beslut av den 30 mars 2004 för regleringsåret 2003/2004 om att förskottsbetalning av produktionsavgiften skulle erläggas med 115084,15 euro och (iv) ett beslut av den 18 oktober 2005 för regleringsåret 2004/2005 vilket innefattade en slutlig produktionsavgift på 778800,52 euro och en tilläggsavgift på 124101,86 euro. ( 23 ) Cargill Deutschland bestred inte dessa beslut (nedan kallade de ursprungliga avgiftsbesluten).

20.

Efter att förordning nr 1360/2013 hade antagits begärde Cargill Deutschland att Hauptzollamt Krefeld återigen skulle fastställa avgifterna för regleringsåren i fråga och återbetala motsvarande överskjutande belopp för dessa regleringsår. Hauptzollamt Krefeld avslog denna begäran genom beslut av den 18 april 2016. Hauptzollamt Krefeld ansåg att det är möjligt att upphäva, ändra eller korrigera beslut som har meddelats slutligt endast innan den frist för fastställande som föreskrivs i punkt 2 i första meningen i 169 § andra stycket AO löper ut. Den fristen hade dock löpt ut för regleringsåren i fråga för socker.

21.

Cargill Deutschland väckte talan vid den hänskjutande domstolen och yrkade återbetalning av de överskjutande avgifter som bolaget hävdar att det erlagt som en följd av beräkningar grundade på den lagstiftning som senare förklarats ogiltig och som ändrats genom förordning nr 1360/2013. Cargill Deutschland hävdar att rätten till återbetalning har sin grund i EU-rätt och nationell rätt.

22.

Hauptzollamt Krefeld genmäler att Cargill Deutschlands talan bör ogillas. Hauptzollamt Krefeld hävdar att preskriptionsbestämmelserna enligt den allmänna skattelagen är tillämpliga, mot bakgrund av EU-rättens allmänna principer om likvärdighet och effektivitet.

23.

Den hänskjutande domstolen anser att Cargill Deutschland enligt nationell lagstiftning inte har rätt till återbetalning av de avgifter de har betalat för regleringsåren i fråga, eftersom datumen för respektive beslut om avgifter innebär att anspråken nu har gått förlorade på grund av den tid som förflutit.

24.

När det gäller verkan av preskriptionstiden enligt nationella bestämmelser påpekar den hänskjutande domstolen att en frist för fastställande på fyra år gäller, enligt 12 § första stycket MOG, jämförd med punkt 2 i första meningen i 169 § andra stycket AO.

25.

Den hänskjutande domstolen hävdar att de ändringar av beräkningen av avgifter som införs genom förordning nr 1360/2013 med retroaktiv verkan inte utlöser verkan av punkt 2 i 175 § första stycket AO enligt nationell lagstiftning.

26.

Den hänskjutande domstolen frågar om den omständigheten utesluter återbetalning av överskjutande avgifter när avgiftsbesluten har meddelats slutligt enligt nationell lagstiftning, med tanke på att artikel 2.2 i förordning 2018/264 tillåter att avgifter återbetalas för regleringsåren 1999/2000 och 2000/2001 vid inlämning av en vederbörligen motiverad ansökan. Den hänskjutande domstolen vill veta om tolkningen av artikel 2.2 i förordning 2018/264 har verkningar för återbetalningen av avgifter enligt förordning nr 1360/2013.

27.

Den hänskjutande domstolen har därför hänskjutit följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”Ska återbetalning av produktionsavgifter inom sockersektorn, vilka enligt [förordning (EU) nr 1360/2013] ska beräknas annorlunda än tidigare, med beaktande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, genomföras i enlighet med nationell lagstiftning och i synnerhet med tillämpning av den preskriptionsfrist som föreskrivs i denna?”

28.

Skriftliga yttranden har ingetts av Cargill Deutschland, den belgiska regeringen och Europeiska kommissionen. Vid förhandlingen den 2 maj 2019 avgav samma parter muntliga yttranden. Vidare deltog även Hauptzollamt Krefeld (som inte hade ingett några skriftliga yttranden) i förhandlingen och avgav skriftliga yttranden till EU-domstolen.

29.

Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida Cargill Deutschland fortfarande är betalningsskyldig för sockerproduktionsavgifter beräknade utifrån unionsrätt som EU-domstolen senare har förklarat ogiltig och huruvida nationella bestämmelser som reglerar preskriptionstider utesluter att nya beräkningar görs enligt förordning nr 1360/2013 som leder till rätt till återbetalning av den andel av de betalda avgifterna som inte är rättsligt korrekt.

30.

Det råder enighet om att Cargill Deutschlands situation faller inom tillämpningsområdet för förordning 1360/2013 och att företaget i princip har rätt till återbetalning (beroende på verkningarna av nationell processrätt, främst de bestämmelser som reglerar preskriptionstider).

31.

Cargill Deutschland hävdar att dess rätt till återbetalning av överskjutande avgifter bekräftas av artikel 2.2 i förordning 2018/264. Därför frågar den hänskjutande domstolen även huruvida hänsyn ska tas till den bestämmelsen vid tolkning av förordning nr 1360/2013. Jag är ense med kommissionen i den mån den hävdar att lydelsen av förordning 2018/264 inte är relevant. För det första innefattar regleringsåren i fråga inte 1999/2000 och 2000/2001 – de två regleringsår som regleras av förordning 2018/264. För det andra ska förordning nr 1360/2013 tolkas med hänvisning till dess lydelse, syften och innehåll.

32.

Cargill Deutschland hävdar att det har rätt till återbetalning av överskjutande avgifter för regleringsåren i fråga enligt förordning nr 1360/2013. Den rättigheten härleds från EU- domstolens domar och från artiklarna 264 och 267 FEUF, vilka ska jämföras med artikel 4.3 FEU och artikel 291 FEUF.

33.

Hauptzollamt Krefeld hävdar däremot att förordning nr 1360/2013 inte ger sockerproducenter direkt rätt till återbetalning. För att komma med ett anspråk enligt den förordningen måste sockerproducenter förlita sig på nationella processuella regler.

34.

Den belgiska regeringen vidhåller att svaret på tolkningsfrågan ska vara jakande. Preskriptionstiden kan inte börja löpa förrän det datum då de förordningar som utgör den rättsliga grunden för överskjutande avgifter upphävs eller förklaras ogiltiga.

35.

Kommissionen hävdar att det enligt fast rättspraxis, när inga harmoniserade EU-bestämmelser finns att tillämpa, är nationell processrätt som reglerar återbetalningsprocessen.

36.

Ger förordning nr 1360/2013 i sig ekonomiska aktörer rätt till återbetalning av överskjutande avgifter för regleringsåren eller uppstår sådana rättigheter ur nationella processuella regler och metoder?

37.

Mitt intryck är att rätten till återbetalning av överskjutande avgifter för regleringsåren i fråga utan tvekan följer av unionsrätten. Sådana rättigheter följer logiskt av att domstolen har ogiltigförklarat den lagstiftning enligt vilken dessa avgifter betalades. ( 24 ) Förordning nr 1360/2013 ger inte i sig ekonomiska aktörer rättigheter. Den korrigerar snarare med retroaktiv verkan fel gjorda vid beräkningen av avgifter för regleringsåren i fråga och fastställer nya belopp för dessa avgifter som tillåter ekonomiska aktörer och medlemsstaternas behöriga myndigheter att fastställa överskjutande belopp erlagda under det gamla systemet. ( 25 )

38.

Artikel 1 i förordning nr 1360/2013 innehåller genomförandebestämmelser för de (nya, ändrade) produktionsavgifterna för regleringsåren i fråga och innehåller korsreferenser till punkt 1 i bilagan till den förordningen. Den punkten innehåller en tabell som för varje regleringsår anger produktionsavgifterna för socker (uttryckta i euro per ton relevant produkt). ( 26 )

39.

I enlighet med artikel 2 skulle datumet för fastställande ( 27 ) av de avgifter som anges i förordning 1360/2013 ha infallit senast den 30 september 2014. Det följer av artikel 2 att systemet för delad förvaltning är tillämpligt på produktionsavgifter för socker. ( 28 ) Producenterna ska inte göra några anspråk hos kommission. Anspråken ska göras hos behöriga nationella myndigheter enligt nationella metoder.

40.

Artikel 3 fastställer bestämmelser för retroaktiv tillämpning av förordning nr 1360/2013 genom att ange från och med vilka datum produktionsavgifterna och koefficienten för beräkning av tilläggsavgifter ska tillämpas med avseende på regleringsåren i fråga. ( 29 )

41.

Syftet med förordning 1360/2013 är att korrigera avgifter som beräknats och tillämpats fel på grundval av de kommissionsförordningar som sedan har förklarats ogiltiga. ( 30 ) Därmed är ett av de nödvändiga målen med åtgärden att se till att systemet med produktionsavgifter för socker är självfinansierande, inte att det ska generera överskottsmedel. ( 31 ) I skäl 11 i förordning 1360/2013 anges det att sockerproduktionsavgifter bör fastställas till rätt nivå. ( 32 )

42.

Förordning nr 1360/2013 föreskriver inga förfaranden och metoder som medlemsstaterna ska tillämpa för att säkerställa att skyldigheten att återbetala de överskjutande beloppen till de ekonomiska aktörer som har betalat sockerproduktionsavgifter för regleringsåren i fråga uppfylls. Den förordningen är en rättsakt som har allmän giltighet, är bindande i sin helhet och direkt tillämplig i alla medlemsstater i enlighet med artikel 288 FEUF. Ett sådant tomrum skulle följaktligen vara överraskande om dessa frågor faktiskt var avsedda att regleras direkt av förordning nr 1360/2013.

43.

De förfaranden nationella behöriga myndigheter använder för omprövningar av fastställanden av avgifter och återbetalning av överskjutande belopp faller helt och hållet inom nationella processuella regler. Dessa regler omfattas självfallet av unionsrättens allmänna principer om likvärdighet (detaljerade processuella regler får inte vara mindre förmånliga än de som reglerar liknandeinhemska förfaranden) och effektivitet (dessa regler får inte göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten). ( 33 ) Det är viktigt att verkligen ha i åtanke att det centrala målet med förordning nr 1360/2013 är att fastställa regler som ger verkan åt ett antal av EU-domstolens domar.

44.

Det är uppenbart att unionsrätten ger ekonomiska aktörer rätt till återbetalning av överskjutande produktionsavgifter, men jag är inte ense med Cargill Deutschland i så måtto att jag anser att förordning nr 1360/2013 inte i sig föreskriver metoder eller processuella regler som gör det möjligt för sockerproducenter att begära återbetalning av överskjutande avgifter.

45.

Är de nationella bestämmelserna om preskriptionstider för de förfaranden som tas upp i det nationella målet förenliga med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen?

46.

Cargill Deutschland hävdar att bestämmelser som styr preskriptionstid är en viktig komponent i rätten till återbetalning enligt förordning nr 1360/2013 och ska tolkas självständigt. Sådana bestämmelser har inget att göra med nationella processuella regler. Här gäller att preskriptionstiden började löpa när förordning nr 1360/2013 trädde i kraft den 20 december 2013. Cargill Deutschland föreslår att domstolen vid tolkning av den förordningen ska göra lämpliga analogier med bestämmelserna om återbetalning i artikel 236 i tullkodexen. ( 34 )

47.

Hauptzollamt Krefeld vidhåller att de nationella bestämmelser som ifrågasätts uppfyller principerna om likvärdighet och effektivitet och tillägger att det är nödvändigt att tillämpa en preskriptionstid. Det krävs slutdatum för anspråk av rättssäkerhetsskäl.

48.

Belgien hävdar att anspråk om återbetalning är föremål för nationella processuella regler, varvid dock likvärdighets- och effektivitetsprinciperna ska iakttas. Belgien förklarade vid förhandlingen att dess nationella metoder inte är desamma som Tysklands. I Belgien uppstår anspråk på återbetalning på grundval av felaktig betalning från det datum betalningen gjordes eller kännedomen om att betalningen i fråga faktiskt var ”felaktig”. Preskriptionstiden är 10 år från det datumet. Att frånta ekonomiska aktörer rätten till återbetalning strider mot effektivitetsprincipen.

49.

Kommissionen hävdar att förordning nr 1360/2013 inte innehåller några föreskrifter om införande av återbetalning av överskjutande produktionsavgifter, preskriptionstider eller eventuell ränta. Härav följer att allt omfattas av nationell processrätt.

50.

Jag ska börja med att förklara att jag inte är ense med Cargill Deutschlands påstående att artikel 236 i tullkodexen utgör en användbar analogi här. Jag har redan förklarat att förordning nr 1360/2013 enligt min mening inte fastställer några bestämmelser om metoder för hur ekonomiska aktörer ska göra anspråk på återbetalning av överskjutande sockerproduktionsavgifter. ( 35 ) Den version av tullkodexen som gällde under regleringsåren i fråga fastställde däremot specifika bestämmelser (i avdelning VII) för ”tullskuld”, vilka innefattade såväl bestämmelser för ”tidsfrister och förfaranden för tullbelopp” som bestämmelser för ”återbetalning och eftergift av tull” (kapitel 5, där artikel 236 ingick). Allt detta utgjorde en del av ett ramverk av metoder som användes på EU-nivå.

51.

Eftersom unionslagstiftaren har valt att lämna detaljerna i metoderna för både uppbörd och återbetalning av produktionsavgifter för socker till medlemsstaterna går det inte att göra någon användbar analogi med de harmoniserade metoderna enligt tullkodexen.

52.

I sitt beslut om hänskjutande anger den hänskjutande domstolen att Hauptzollamt Krefeld beräknade och utfärdade de ursprungliga avgiftsbesluten för regleringsåren i fråga och att dessa beslut inte bestreds. Genom ett beslut av den 18 april 2016 avslog Hauptzollamt Krefeld begäran från Cargill Deutschland (av den 13 februari 2014) om att fastställa nya avgiftsbeslut i enlighet med förordning nr 1360/2013 och återbetala de överskjutande belopp som betalats enligt de ursprungliga avgiftsbesluten. Enligt relevanta nationella bestämmelser har Cargill Deutschland inte rätt till återbetalning eftersom dess anspråk utesluts av de bestämmelser som reglerar preskriptionstiden för sådana anspråk. Preskriptionstiden på fyra år gäller fastställande och ändring av fastställandet av produktionsavgifterna för socker. För det senaste av regleringsåren i fråga (2004/2005) började den perioden löpa senast den 31 december 2006. Cargill Deutschlands ansökan om omprövning och återbetalning av den 13 februari 2014 kunde därför inte beaktas. Detta är i desto högre grad fallet när det gäller tidigare regleringsår i fråga.

53.

Den hänskjutande domstolen uttrycker även åsikten att de nationella processuella regler som ifrågasätts är förenliga med principerna om likvärdighet och effektivitet.

54.

Jag är inte övertygad om att den hänskjutande domstolens åsikt är korrekt.

55.

Redan 1970 bekräftade EU-domstolen att regler om preskriptionstider i förfaranden måste fastställas i förväg och uppfylla kraven på rättssäkerhet. ( 36 ) Det finns mycket starka skäl avseende förfarandets logik som innebär att bestämmelser som reglerar preskriptionstider ska ingå i ett ramverk med åtgärder som omfattar preskriptionstidens längd, kriterier för att fastställa preskriptionstidens början, händelser som medför preskriptionsavbrott eller upphäver preskriptionstiden. I det avseendet ska medlemsstaternas, behöriga myndigheters och ekonomiska aktörers intressen beaktas, liksom kommissionens övervakande roll när det gäller att skydda unionens ekonomiska intressen.

56.

Det följer av fast rättspraxis att det i avsaknad av unionslagstiftning, i varje medlemsstats nationella rättsordning ska anges vilka domstolar som är behöriga och vilka detaljerade processuella regler som gäller för rättsförfaranden som är avsedda att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten. Därför är det inom ramen för den nationella skadeståndsrätten som det ankommer på staten att gottgöra följderna av den vållade skadan, på villkor att de förutsättningar, bland annat avseende tidsfrister, som fastställs i nationell lagstiftning i fråga om skadestånd inte får vara mindre förmånliga än de som avser liknande nationella ersättningsanspråk (likvärdighetsprincipen) eller utformas på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få skadestånd (effektivitetsprincipen). ( 37 )

57.

När det gäller att fastställa om likvärdighetsprincipen har iakttagits i det nationella målet är det endast den hänskjutande domstolen som har den direkta kännedom om de processuella reglerna för sådana frågor som behövs för att beakta både föremål och grundläggande delar i liknande skadeståndsmål. Varje fall där frågan gäller huruvida en nationell processuell bestämmelse som rör ett anspråk enligt EU-rätten är mindre förmånlig än dem som avser liknande förfaranden som grundas på nationell rätt ska bedömas av den nationella domstolen med beaktande av den ställning som denna bestämmelse har inom förfarandet i dess helhet, förfarandets förlopp och dess särdrag vid de olika nationella domstolarna. ( 38 )

58.

Likvärdighetsprincipen är ett uttryck för den allmänna icke-diskrimineringsprincipen. I det avseendet är det oklart huruvida likartade nationella åtgärder inträffar eller ens kan inträffa. Bakgrunden till målet vid den nationella domstolen är invecklad och komplex och situationen som har uppkommit är mycket specifik. Nämnda mål är djupt rotat i unionsrätten. Beräkningen av produktionsavgifterna för socker har gett upphov till betydande tvister på EU-nivå och har lett till att unionsdomstolarna har ogiltigförklarat relevant lagstiftning. ( 39 ) Lagstiftarens ursprungliga försök att korrigera läget var inte framgångsrikt, vilket redovisas i skälen 1 till 22 i förordning nr 1360/2013. Med tanke på dessa omständigheter vore det överraskande om det skulle gå att hitta helt jämförbara nationella situationer. Det faktum att förordning nr 1360/2013 har retroaktiv verkan räcker inte i sig för att göra skattemässiga nationella åtgärder med sådan verkan likvärdiga.

59.

Regler som fastställer rimliga preskriptionstider för att inleda förfaranden tillgodoser i princip kraven på effektivitet i den bemärkelsen att detta utgör en tillämpning av den grundläggande rättssäkerhetsprincipen. Men sådana tidsfrister får inte göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten. ( 40 )

60.

Det framgår av den hänskjutande domstolens påpekanden i dess beslut om hänskjutande att det enligt de nationella regler som styr preskriptionstiderna hade varit omöjligt för Cargill Deutschland att lämna in ett anspråk på återbetalning inom den preskriptionstid som gäller för detta. ( 41 )Den preskriptionstiden löpte ut innan förordning nr 1360/2013 trädde i kraft den 20 december 2013 och innan unionslagstiftaren hade fastställt produktionsavgifterna, de koefficienter som krävs för att beräkna tilläggsavgifter och de belopp som ska betalas av sockertillverkarna till sockerbetssäljarna enligt artikel 1 och bilagan till den förordningen. Det skulle därmed ha varit praktiskt omöjligt för ekonomiska aktörer som Cargill Deutschland att beräkna överskjutande belopp och begära återbetalning. Möjligheten att göra sådana anspråk hade gått förlorad redan innan förordning nr 1360/2013 trädde i kraft.

61.

Hauptzollamt Krefeld hävdade (vid förhandlingen) att en omdömesgill ekonomisk aktör skulle ha bestridit de ursprungliga avgiftsbesluten, vilket skulle ha bevarat Cargill Deutschlands möjligheter genom att prövningen hade hållits öppen.

62.

Detta är en fråga för nationell processrätt. Det är även en fråga om affärsmässiga val och affärsmässigt omdöme, vilka helt legitimt kan variera mellan olika ekonomiska aktörer. Det är dock inte denna fråga om unionsrätten som tas upp i förevarande mål, utan huruvida de nationella reglerna fråntar ekonomiska aktörer som Cargill Deutschland deras rätt att begära återbetalning.

63.

Det är faktiskt en allmän princip som är gemensam för medlemsstaternas rättsordningar att den skadelidande, med risk för att annars själv behöva stå för skadan, ska visa en rimlig aktsamhet för att begränsa den vållade skadans omfattning. ( 42 ) Det skulle dock strida mot effektivitetsprincipen att systematiskt göra skadelidande parter skyldiga att utnyttja varje rättsmedel de potentiellt har tillgång till även om detta skulle innebära orimligt stora svårigheter eller rimligen inte kan begäras av dem.

64.

Vidare fråntar tolkningen av de nationella bestämmelser som ifrågasätts såsom dessa beskrivs av den hänskjutande domstolen den ändamålsenliga verkan av förordning nr 1360/2013. Det uttryckliga syftet med den förordningen är att göra det möjligt för nationella myndigheter att verkställa unionsdomstolarnas domar när det gäller rätt tillämpning av bestämmelserna för produktionsavgifter för socker. Dessa domar syftar till att säkerställa att systemet som avgifterna grundas på tillämpas rätt. Syftet med systemet var att säkerställa självfinansiering, så att branschen själv skulle bekosta försluter som uppkom på grund av överproduktion av socker. Att låta behöriga myndigheter behålla överskjutande avgifter som felaktigt uppburits strider mot hela filosofin som ligger till grund för systemet.

65.

Eftersom preskriptionstiden för återbetalning av överskjutande avgifter inte fastställs av unionslagstiftaren är det den nationella lagstiftningen som avgör när preskriptionstiden börjar löpa, och detta kommer med nödvändighet att variera mellan medlemsstaterna. ( 43 ) Likaledes är tillämpningen av nationella processuella regler utan tvekan en fråga för nationella domstolar.

66.

Emellertid gäller att genom att ekonomiska aktörer inte kunde beräkna beloppet för anspråk på återbetalning av överskjutande avgifter före ikraftträdandet av förordning nr 1360/2013, gör nationella bestämmelser som föreskriver att relevant preskriptionstid löper ut innan den förordningen trädde i kraft i praktiken det omöjligt för dessa ekonomiska aktörer att begära återbetalning av felaktigt inbetalda produktionsavgifter för socker enligt lagstiftning som EU-domstolen har förklarat ogiltig.

67.

Mot bakgrund av ovan anförda överväganden föreslår jag att EU-domstolen besvarar den tolkningsfråga som har ställts av Finanzgericht Düsseldorf (Skattedomstolen i Düsseldorf, Tyskland) på följande sätt:

När produktionsavgifter för socker har betalats felaktigt, ska nationella bestämmelser som reglerar preskriptionstider som fråntar ekonomiska aktörer möjligheten att begära återbetalning av avgifter som beräknats på nytt enligt rådets förordning (EU) nr 1360/2013 av den 2 december 2013 om fastställande av produktionsavgifterna inom sockersektorn för regleringsåren 2001/02, 2002/03, 2003/04, 2004/05 och 2005/06, av den koefficient som krävs för beräkning av tilläggsavgiften för regleringsåren 2001/02 och 2004/05 och av de belopp som sockerproducenterna ska betala till säljarna av sockerbetor med avseende på skillnaden mellan de maximala avgifterna och de avgifter som ska tas ut för regleringsåren 2002/03, 2003/04 och 2005/06, uteslutas när tillämpning av dessa bestämmelser i praktiken gör sådana anspråk omöjliga.