Domstolens dom (stora avdelningen) av den 15 oktober 2019 (begäran om förhandsavgörande frånOberlandesgericht Hamburg - Tyskland) – Verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot Dumitru-Tudor Dorobantu

(Mål C-128/18) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Polissamarbete och straffrättsligt samarbete - Rambeslut 2002/584/RIF - Europeisk arresteringsorder - Skäl för att vägra verkställighet - Artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna - Förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling - Förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten - Den verkställande rättsliga myndighetens bedömning - Kriterier)

(2019/C 423/07)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Hanseatisches Oberlandesgericht Hamburg

Part i målet vid den nationella domstolen

Dumitru-Tudor Dorobantu

Domslut

Artikel 1.3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, jämförd med artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att när den verkställande rättsliga myndigheten har tillgång till objektiva, tillförlitliga, exakta och vederbörligen aktualiserade uppgifter som visar att det finns systematiska eller allmänna brister i förhållandena under frihetsberövanden på anstalter i den utfärdande medlemsstaten, måste den – för att bedöma om det finns grundad anledning att anta att den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder löper en verklig risk att efter ett överlämnande till nämnda medlemsstat utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan – beakta samtliga relevanta materiella omständigheter avseende förhållandena under frihetsberövanden på den anstalt där nämnda medlemsstat konkret överväger att placera personen, såsom den intagna personens personliga utrymme i en cell på anstalten, hygienförhållanden och omfattningen av den intagna personens rörelsefrihet inom anstalten. Denna bedömning är inte begränsad till att kontrollera uppenbara brister. Den verkställande rättsliga myndigheten ska vid denna bedömning begära att den utfärdande rättsliga myndigheten lämnar de uppgifter som den anser vara nödvändiga och ska i princip förlita sig på de försäkringar som den senare myndigheten har tillhandahållit, i avsaknad av precisa uppgifter som gör det möjligt att anse att förhållandena under frihetsberövanden strider mot artikel 4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Vad särskilt gäller den frihetsberövade personens personliga utrymme ska den verkställande rättsliga myndigheten, eftersom unionsrätten i nuläget saknar minimiregler på detta område, ta hänsyn till de minimikrav som följer av artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, såsom den tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Beräkningen av detta utrymme ska inte inkludera den yta som upptas av sanitära utrymmen, men däremot den yta som upptas av möbler. De intagna måste emellertid kunna röra sig på ett normalt sätt i cellen.

Den verkställande rättsliga myndigheten får inte utesluta att det finns en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling enbart av det skälet att den berörda personen, i den utfärdande medlemsstaten, förfogar över ett rättsmedel som gör det möjligt för vederbörande att bestrida förhållandena under frihetsberövandet eller att det i den medlemsstaten finns lagstiftningsåtgärder och strukturella åtgärder som syftar till att stärka kontrollen av förhållandena under frihetsberövanden.

Nämnda myndighets fastställande av att det finns grundad anledning att anta att den berörda personen, efter det att han eller hon överlämnats till den utfärdande medlemsstaten, löper en sådan risk på grund av förhållandena under frihetsberövanden på den anstalt på vilken nämnda medlemsstat konkret överväger att placera personen, kan inte – då beslut fattas om överlämnande – vägas mot överväganden som rör funktionsdugligheten hos det straffrättsliga samarbetet samt hos principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande.

(1)  EUT C 268, 30.7.2018.