1

Genom sitt överklagande vill RF ogiltigförklara Europeiska unionens tribunals beslut av den 13 september 2017, RF/Kommissionen (T-880/16, ej publicerat, nedan kallad det överklagade beslutet, EU:T:2017:647), genom vilket tribunalen avvisade RF:s talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2016) 5925 final av den 15 september 2016 om avslag på klagomålet i ärende COMP AT.40251 – Järnvägstransport, varuexpediering (nedan kallat det överklagade beslutet).

2

Enligt avdelning III, med rubriken ”Förfarande vid domstolen”, föreskrivs följande i artikel 45 i Europeiska unionens domstols stadga:

”Tidsfrister med hänsyn till avstånd ska fastställas i rättegångsreglerna.

Försutten tid ska inte medföra rättsförlust, om vederbörande styrker förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure.”

3

Enligt avdelning IV i denna stadga, som ska tillämpas på tribunalen, anges följande i artikel 53 första och andra stycket:

”Avdelning III ska tillämpas på förfarandet vid tribunalen.

Vid behov ska förfarandet vid tribunalen preciseras och kompletteras genom tribunalens rättegångsregler. …”

4

Avdelning III, med titeln ”Direkt talan”, i tribunalens rättegångsregler av den 4 mars 2015 (EUT L 105, 2015, s. 1), som trädde i kraft den 1 juli 2015, innehåller ett kapitel 1, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”. Detta kapitel är indelat i fem avsnitt, bland vilka avsnitt 4, om frister, inbegriper artiklarna 58–62.

5

I artikel 58 i tribunalens rättegångsregler, som avser beräkning av frister, anges följande:

”1   Frister rörande förfarandet som föreskrivs i fördragen, i stadgan och i dessa rättegångsregler ska beräknas enligt följande:

…

…”

6

I artikel 60 i dessa regler, med rubriken ”Förlängning av frister med hänsyn till avstånd”, föreskrivs följande:

”Fristerna rörande förfarandet ska förlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd i samtliga fall.”

7

I artikel 73 i dessa regler, med rubriken ”Ingivande till kansliet av en inlaga i pappersform”, föreskrivs i punkt 3 följande:

”Med avvikelse från artikel 72.2 andra meningen ska, vid bedömningen av om fristerna rörande förfarandet följts, det datum och det klockslag beaktas då en kopia av det undertecknade originalet av en inlaga … inkommer till tribunalens kansli per telefax, förutsatt att det undertecknade originalet av inlagan … ges in till kansliet senast tio dagar därefter. Artikel 60 ska inte tillämpas på denna tiodagarsfrist.”

8

Denna artikel 73 ströks i samband med ändringarna av tribunalens rättegångsregler av den 11 juli 2018 (EUT L 240, 2018, s. 68), genom vilka användningen av IT-applikationen ”e-Curia” blev obligatorisk för ingivande av inlagor.

9

Enligt artikel 126 i tribunalens rättegångsregler får tribunalen, om det är uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, utan vidare handläggning.

10

I punkterna 79–81 i del III.A.2 i tillämpningsföreskrifterna för tribunalens rättegångsregler (EUT L 152, 2015, s. 1), avseende ingivande av inlagor och tillhörande bilagor via telefax, anges följande:

11

Eftersom talan som RF har väckt gäller en ogiltigförklaring, ska den enligt artikel 263.6 FEUF väckas inom två månader från den dag då det överklagade beslutet offentliggjordes eller delgavs klaganden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om beslutet, allt efter omständigheterna.

12

I förevarande fall delgavs RF det omtvistade beslutet den 19 september 2016. Tvåmånadersfristen för att väcka talan, plus de 10 dagar med vilken fristen förlängs med hänsyn till avstånd, som föreskrivs i artikel 60 i tribunalens rättegångsregler, löpte ut vid midnatt den 29 november 2016.

13

Den 18 november 2016 översände RF sin ansökan om ogiltigförklaring per telefax till tribunalens kansli. Det undertecknade originalet av denna ansökan inkom emellertid till tribunalens kansli först den 5 december 2016, det vill säga efter utgången av den 10-dagarsfrist som följer på mottagandet av telefaxet som avses i artikel 73.3 i tribunalens rättegångsregler.

14

Genom skrivelser av den 20 december 2016, den 7 mars 2017 och den 19 juni 2017 begärde tribunalens kansli upplysningar om vilken dag det angripna beslutet hade delgetts RF, och förklaringar till varför ansökan hade sänts in för sent.

15

Genom skrivelser av den 28 december 2016, den 28 april 2017 och den 27 juni 2017 lämnade RF de begärda förklaringarna.

16

I bland annat skrivelsen av den 28 december 2016 gjorde RF gällande att pappersversionen av ansökan hade avsänts samma dag som den sändes in till domstolen per telefax och därmed så tidigt som möjligt i förhållande till denna sistnämnda dag. Enligt klaganden var det rimligt att anta att pappersversionen av ansökan skulle ha inkommit till tribunalen före utgången av 10-dagarsfristen. Det faktum att tribunalen mottog den först den 5 december 2016 ska anses vara en exceptionell försening som omfattas av artikel 45.2 jämförd med artikel 53 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol. Detta bekräftas av det faktum att 10-dagarsfristen också ansetts vara rimlig både i tribunalens rättegångsregler och i de praktiska genomförandebestämmelserna till dessa rättegångsregler (punkt 80). RF drog slutsatsen att ansökan hade lämnats in inom tidsfristen.

17

I skrivelsen av den 27 juni 2017 bifogade RF de handlingar som visade att kuvertet med det undertecknade originalet av ansökan hade lämnats in till Poczta Polska, den huvudsakliga postoperatören i Polen, den 18 november 2016. Detta styrker att RF visat tillräckligt vederbörlig omsorg för att lämna in ansökan i pappersversion inom tio dagar efter det att den översänts per telefax. Den omständigheten, att kuvertet fortfarande fanns kvar i Polen den 2 december 2016 och levererades till tribunalens kansli först den 5 december 2016, det vill säga 17 dagar efter det att ansökan sänts in per telefax, kan inte tillskrivas RF.

18

I denna skrivelse påpekade RF också att försändelsen av pappersversionen av ansökan hade anförtrotts Poczta Polska på grund av de garantier som erbjuds av denna offentliga operatör. RF påpekade också att försändelsen innehållandes ansökan, till fullo föll utom RF:s kontroll från och med att försändelsen postades.

19

Efter att i punkt 15 i det överklagade beslutet ha erinrat om att de tidsfrister som avses i artikel 263 FEUF har tvingande karaktär, konstaterade tribunalen i punkt 16 i samma beslut att avsteg från dessa tidsfrister endast kan göras under mycket exceptionella omständigheter i händelse av oförutsebara omständigheter eller force majeure.

20

I punkterna 17 och 18 i det överklagade beslutet erinrade tribunalen om att begreppen ”force majeure” eller ”oförutsebara omständigheter”, enligt domstolens praxis, omfattar en objektiv del avseende omständigheter som är onormala och inte har samband med klaganden, och en subjektiv del avseende klagandens förpliktelse att skydda sig mot onormala händelser genom att vidta lämpliga åtgärder utan överdrivna uppoffringar. I synnerhet bör klaganden noggrant övervaka hur förfarandet framskrider och, bland annat, bemöda sig om att omsorgsfullt iaktta föreskrivna tidsfrister. Begreppen ”force majeure” och ”oförutsebara omständigheter” är därför inte tillämpliga på en situation då en omsorgsfull och aktsam person objektivt sett hade kunnat undvika att en talefrist löpte ut.

21

Tribunalen påpekade i punkt 19 i det överklagade beslutet att en händelse måste vara oundviklig för att kunna betraktas som en ”oförutsebar omständighet” eller ”force majeure”, det vill säga att denna händelse blir den avgörande orsaken till att fristen för att väcka talan löpt ut.

22

I punkt 20 i det överklagade beslutet konstaterade tribunalen att den omständigheten, att det i artikel 73.3 i dess rättegångsregler föreskrivs en frist på tio dagar, inte innebär att en postleverans med det undertecknade originalet av ansökan efter mer än tio dagar utgör en oförutsebar omständighet eller force majeure. I punkt 21 i samma beslut påpekade tribunalen att enbart den enda långsamma postgången, i frånvaro av andra särskilda omständigheter, såsom administrativ störning, naturkatastrof eller strejk, inte i sig kan utgöra en oförutsebar omständighet eller force majeure som klaganden inte hade kunnat skydda sig mot.

23

I punkt 26 i det överklagade beslutet konstaterade tribunalen att klaganden endast angett, såsom svar på en begäran om upplysningar från tribunalen, dels att ett undertecknat original av ansökan hade översänts per rekommenderat brev med mottagningsbevis, dels att den handling som översänts till tribunalens kansli normalt, såvitt klaganden kände till, skulle ha inkommit till kansliet före utgången av perioden på 10 dagar. Tribunalen fann också att klaganden, trots kravet på att noga övervaka postgången, inte hade lagt fram några bevis på att så skett.

24

Tribunalen har dessutom i punkt 27 i det överklagade beslutet konstaterat att RF inte har åberopat några andra särskilda omständigheter, såsom en administrativ störning, en naturkatastrof eller en strejk.

25

Tribunalen fann därför i punkt 28 i det överklagade beslutet att klaganden inte hade företett bevis, vilket det ankommer på vederbörande att göra, för att den utdragna postgången varit den avgörande orsaken till att fristen för att väcka talan löpt ut, i den meningen att det var en oundviklig händelse som klaganden inte hade kunnat skydda sig mot.

26

I punkt 29 i nämnda beslut drog tribunalen slutsatsen att RF inte hade visat att det förelegat oförutsebara omständigheter eller force majeure i förevarande fall, och avvisade därför talan om ogiltigförklaring såsom uppenbart ogrundad.

27

RF har yrkat att domstolen ska

28

RF har vidare yrkat att tribunalen ska tillåta vissa handlingar som nya bevis.

29

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

30

Begäran om att tillåta nya bevis ska avslås. Enligt artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska överklagandet nämligen vara begränsat till rättsfrågor, utan någon individuell prövning, vilket innebär att nya bevis inte kan tas upp till prövning i samband med överklagandet (se, i detta avseende, dom av den 14 september 1995, Henrichs/kommissionen, C‑396/93 P, EU:C:1995:280, punkt 14, och beslut av domstolens ordförande av den 25 januari 2008, Provincia di Ascoli Piceno och Comune di Monte Urano/Apache Footwear m.fl., C‑464/07 P(I), ej publicerat, EU:C:2008:49, punkt 12).

31

RF har anfört fyra grunder till stöd för överklagandet.

32

RF har genom sin första grund, som avser åsidosättande av artiklarna 45 och 53 i stadgan för Europeiska unionens domstol, gjort gällande att tribunalen, i punkterna 17–22 i det överklagade beslutet, felaktigt har likställt begreppet ”force majeure” med begreppet ”oförutsebara händelser”. Med hänvisning till punkt 22 i beslutet av den 30 september 2014, Faktor B. i W. Gęsina/kommissionen (C‑138/14 P, ej publicerat, EU:C:2014:2256), erinrar RF om att den tidsfrist på 10 dagar som föreskrivs i tribunalens rättegångsregler ska motsvara den tid inom vilken all post, från var som helst i unionen, normalt ska kunna inkomma till tribunalens kansli, utan att det kan uteslutas att denna tidsperiod överskrids. Slutsatsen är att den omständigheten, att tidsfristen överskreds av skäl som kan tillskrivas postoperatören, klart faller under oförutsebara omständigheter, det vill säga omständigheter som inte kunde förutses.

33

Detta argument stöds av punkt 80 i de praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler, enligt vilken det av företrädaren egenhändigt undertecknade originalet ska sändas utan dröjsmål, genast efter översändandet med telefax.

34

RF hävdar slutligen att tribunalens tolkning av begreppet ”oförutsebara omständigheter” i det överklagade beslutet innebär en diskriminering, eftersom en part med hemvist i Polen inte omfattas av de regler som gör det möjligt för de parter som är bosatta geografiskt långt från domstolen att sända in en ansökan per telefax. Eftersom det finns en risk för att det undertecknade originalet inte inkommer till tribunalen förrän efter det att tiodagarsfristen har löpt ut, är det för dessa parter nämligen utan nytta att sända in ansökan per telefax. Det kan emellertid inte åläggas dem att personligen bege sig till tribunalens kansli för att lämna in deras ansökan.

35

RF har genom sin andra grund gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 126 i sina rättegångsregler när den fann att det var uppenbart att talan inte kunde tas upp till prövning.

36

Kommissionen har gjort gällande att dessa grunder inte kan godtas.

37

Det ska noteras att begreppen ”oförutsebara omständigheter” och ”force majeure”, i enlighet med fast rättspraxis om beaktande av tidsfrister för överklaganden, omfattar samma aspekter och har samma rättsliga konsekvenser. Tribunalen har inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i artikel 17 i det överklagade beslutet erinrade om att dessa begrepp omfattar en objektiv del avseende omständigheter som är onormala och inte har samband med klaganden, och en subjektiv del avseende klagandens förpliktelse att skydda sig mot onormala händelser genom att vidta lämpliga åtgärder utan överdrivna uppoffringar (dom av den 15 december 1994, Bayer/kommissionen, C‑195/91 P, EU:C:1994:412, punkt 32, beslut av den 8 november 2007, Belgien/kommissionen, C‑242/07 P, EU:C:2007:672, punkt 17, och beslut av den 30 september 2014, Faktor B. i W. Gęsina/kommissionen, C‑138/14 P, ej publicerat, EU:C:2014:2256, punkt 19).

38

Domstolen påpekade att klaganden noggrant ska övervaka hur förfarandet framskrider och, bland annat, bemöda sig om att omsorgsfullt iaktta föreskrivna frister (dom av den 15 december 1994, Bayer/kommissionen, C‑195/91 P, EU:C:1994:412, punkt 32, beslut av den 8 november 2007, Belgien/kommissionen, C‑242/07 P, EU:C:2007:672, punkt 17, och beslut av den 30 september 2014, Faktor B. i W. Gęsina/kommissionen, C‑138/14 P, ej publicerat, EU:C:2014:2256, punkt 19), och att begreppen ”oförutsebara omständigheter” och ”force majeure” därför inte är tillämpliga på en situation där en omsorgsfull och aktsam person objektivt sett hade kunnat undvika att en talefrist löpte ut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 1984, Ferriera Valsabbia/kommissionen, 209/83, EU:C:1984:274, punkt 22, och beslut av den 30 september 2014, Faktor B. i W. Gęsina/kommissionen, C‑138/14 P, ej publicerat, EU:C:2014:2256, punkt 20).

39

I förevarande fall har klaganden enbart hävdat att överskridandet av tiodagarsfristen med hänsyn till avstånd, som föreskrivs i tribunalens rättegångsregler, beror på postoperatören, utan att, såsom generaladvokaten har anfört i punkt 71 i sitt förslag till avgörande, visa att den vidtagit alla lämpliga åtgärder för att undvika en sådan händelse. Att omedelbart sända det ursprungliga undertecknade originalet efter det att det sänts per telefax är härvid enbart en av de åtgärder som kan vidtas i detta syfte.

40

Denna slutsats stöds av domstolens praxis, enligt vilken det faktum, att tribunalens rättegångsregler föreskriver en tidsfrist på tio dagar för att sända ett original efter det att det sänts via elektronisk post, inte innebär att en försändelse utöver tio dagar innebär en oförutsebar omständighet eller force majeure. I likhet med den schablonfrist med hänsyn till avstånd som föreskrivs i artikel 60 i tribunalens rättegångsregler medger den period på 10 dagar som föreskrevs i artikel 73.3 i tribunalens rättegångsregler att hänsyn tas till de mer eller mindre långa avstånden och till postoperatörernas varierande befordringshastighet. Denna tidsfrist motsvarar således inte den längsta garanterade tiden för postgången, utan den tid inom vilken all post, från var som helst i unionen, normalt ska kunna inkomma till tribunalens kansli, utan att det kan uteslutas att denna tidsperiod kommer att överskridas (se, analogt, beslut av den 30 september 2014 i mål, Faktor B. i W. Gęsina/kommissionen, C‑138/14 P, ej publicerat, EU:C:2014:2256, punkt 22.

41

I motsats till vad klaganden har gjort gällande är en postgång på mer än 10 dagar inte en oförutsebar händelse, utan något som kan hända trots postoperatörernas angivelser.

42

Enbart en långsam postgång kan således inte, bortsett från andra särskilda omständigheter, anses utgöra oförutsebara omständigheter eller force majeure som klaganden inte kan skydda sig mot (se beslut av den 30 september 2014, Faktor B. i W. Gęsina/kommissionen, C‑138/14 P, ej publicerat, EU:C:2014:2256, punkt 23.

43

Av samma skäl ska punkt 80 i de praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler inte tolkas så, att mottagande av originaldokumentet – för det fall att originaldokumentet med företrädarens underskrift utan dröjsmål avsändes omedelbart efter det att det sänts per telefax – efter utgången av 10-dagarsfristen utgör en oförutsebar omständighet eller force majeure. Dessa praktiska genomförandebestämmelser, som innehåller förklaringar och råd till parterna, för att uppmuntra dem att vara uppmärksamma på att tidsfristerna respekteras, får nämligen inte under några omständigheter strida mot artikel 45 i stadgan för Europeiska unionens domstol, såsom denna tolkats i domstolens praxis.

44

När det gäller den påstådda diskrimineringen som följer av rättspraxisen avseende begreppet ”oförutsebara omständigheter” har domstolen upprepade gånger slagit fast att en avvikelse från tillämpningen av unionsbestämmelserna om förfarandefrister endast får göras i särskilda undantagsfall, när oförutsebara omständigheter eller force majeure föreligger i enlighet med artikel 45 andra stycket i domstolens stadga, eftersom en sträng tillämpning av dessa regler uppfyller kravet på rättssäkerhet och nödvändigheten av att undvika diskriminering och godtycklig behandling under den rättsliga förvaltningen (se beslut av den 8 november 2007, Belgien/kommissionen, C‑242/07 P, EU:C:2007:672, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

45

Att inte godta att en långsam postgång i sig kan utgöra en oförutsebar omständighet eller force majeure är en regel som gäller för alla enskilda, oavsett var de är bosatta eller den plats från vilken den berörda handlingen har sänts. Genom tillämpningen av denna regel undviks all diskriminering eller godtycklig behandling av enskilda personer, utan möjlighet att gynnas genom att åberopa och bevisa den oväntade uppkomsten av en oförutsebar omständighet eller force majeure.

46

Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser de första två grunderna.

47

Genom sin tredje grund har RF gjort gällande att tribunalen felaktigt har funnit att RF inte har bevisat förekomsten av oförutsebara omständigheter, i den mening som avses i artikel 45 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, och i detta avseende kritiserat slutsatserna i punkt 26 i det överklagade beslutet. RF har gjort gällande att det är svårt att förstå vilka ”ytterligare åtgärder” som hade kunnat vidtas för att undvika försening av postleveransen, eftersom RF följt postgången genom tjänsten ”Spåra försändelsen - Tracking”, trots att kontrollen av försändelsen efter en viss tid förlorades. RF anser att tribunalens argument, att RF hade kunnat påverka leveranstiden för försändelsen, är uppenbart ogrundad.

48

Kommissionen har gjort gällande att den tredje grunden ska avvisas, eftersom klaganden inte har yrkat på missuppfattning av den bevisning som lagts fram för tribunalen men ändå har bestritt tribunalens bedömning av denna bevisning.

49

Det bör noteras att tribunalen, i punkt 26 i det överklagade beslutet, erinrade om att klaganden själv hade uppgett att den sänt det undertecknade originalet av ansökan per rekommenderat brev med mottagningsbevis, dock utan att ha redogjort för några övriga åtgärder. I punkt 27 i samma beslut fann tribunalen att RF inte åberopat några andra särskilda omständigheter, såsom till exempel en administrativ störning, naturkatastrof eller strejk. I punkt 28 i det överklagade beslutet drog tribunalen slutsatsen att klaganden inte hade företett några bevis, vilket det ankommer på vederbörande att göra, för att den utdragna postgången varit den avgörande orsaken till att fristen för att väcka talan löpt ut, i den meningen att det var en oundviklig händelse som klaganden inte hade kunnat skydda sig mot.

50

Detta utgör emellertid uttalanden om faktiska omständigheter och bevisvärderingar, som det inte ankommer på domstolen att kontrollera, såvida det inte är frågan om missuppfattning, vilket klaganden inte har yrkat i förevarande fall. I likhet med vad som erinrats i punkt 30 i denna dom är domstolens behörighet i ett överklagande nämligen begränsad till rättsfrågor.

51

Mot bakgrund av dessa faktiska slutsatser har tribunalen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkt 29 i det överklagade beslutet slå fast att klaganden inte bevisat förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure.

52

Mot bakgrund av det ovanstående kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

53

Genom den fjärde grunden har RF gjort gällande att tribunalens tolkning av artikel 45 i stadgan för Europeiska unionens domstol, enligt vilken postoperatörens dröjsmål som medförde att fristen med hänsyn till avstånd överskreds inte omfattas av begreppet ”oförutsebara omständigheter”, utgör ett åsidosättande av artiklarna 1, 6.1 och 14 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950. RF hävdar att denna tolkning leder till en olikabehandling på grund av bosättningsort och därför är diskriminerande. Enligt RF är en sådan begränsning av de grundläggande rättigheterna varken nödvändig eller proportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet.

54

Kommissionen har gjort gällande att den fjärde grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom den är för vag och i vilket fall som helst ogrundad.

55

Domstolen erinrar härvid om att principen om rätten till ett effektivt domstolsskydd är en allmän princip i unionsrätten som nu finns uttryckt i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken är unionsrättens motsvarighet till artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

56

Denna princip, som består i att säkerställa att alla garanteras att erhålla en rättvis rättegång, utgör inte hinder för att det uppställs en tidsfrist för att väcka talan (beslut av den 16 november 2010, Internationale Fruchtimport Gesellschaft Weichert/kommissionen, C‑73/10 P, EU:C:2010:684, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

57

Domstolen har även uttalat att rätten till ett verksamt rättsligt skydd inte alls påverkas av en strikt tillämpning av unionsrättens bestämmelser om förfarandefrister, som enligt fast rättspraxis är påkallad med hänsyn till kravet på rättssäkerhet och nödvändigheten av att undvika särbehandling och godtycke i rättskipningen (beslut av den 16 november 2010, Internationale Fruchtimport Gesellschaft Weichert/kommissionen, C‑73/10 P, EU:C:2010:684, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

58

Det framgår också av rättspraxis att undantag från nämnda bestämmelser inte kan motiveras med att grundläggande rättigheter står på spel. Reglerna om frister för väckande av talan utgör nämligen tvingande rätt och ska tillämpas av domstolen på ett sådant sätt att rättssäkerhet och likhet inför lagen säkerställs (beslut av den 16 november 2010, Internationale Fruchtimport Gesellschaft Weichert/kommissionen, C‑73/10 P, EU:C:2010:684, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

59

Såsom framgår av punkt 45 i denna dom är det genom regeln att en långsam postgång i sig inte kan utgöra en oförutsebar omständighet eller force majeure, möjligt att undvika all diskriminering eller godtycklig behandling av enskilda personer, eftersom ingen av dessa kan gynnas genom att de åberopar och bevisar den oväntade uppkomsten av en oförutsebar omständighet eller force majeure.

60

Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

61

Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon av grunderna ska överklagandet ogillas i sin helhet.

62

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 184.1, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

63

Kommissionen har yrkat att RF ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom RF har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: