1

Konungariket Belgien har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 20 juli 2017, Belgien/kommissionen (T‑287/16, ej publicerad, EU:T:2017:531) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Konungariket Belgiens talan om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandebeslut (EU) 2016/417 av den 17 mars 2016 om undantagande från unionsfinansiering av vissa betalningar som verkställts av medlemsstaterna inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och inom ramen för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) (EUT L 75, 2016, s. 16), i den mån det däri fastställs att ett belopp på 9601619 euro ska undantas från nämnda finansiering vad gäller Konungariket Belgien (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

I artikel 3.1 i rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 209, 2005, s. 1), föreskrevs följande:

”Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) skall, genom delad förvaltning av gemenskapen tillsammans med medlemsstaterna, finansiera följande utgifter som betalas i enlighet med gemenskapsrätten:

…”

3

I artikel 9.1 a i förordningen föreskrevs följande:

”Medlemsstaterna

4

I artikel 32.5 fjärde stycket och punkt 8 a i förordningen föreskrevs följande:

”5.   ...

Om det i indrivningsförfarandena i en avslutande administrativ eller rättslig handling konstateras att inga oegentligheter har förekommit, får den berörda medlemsstaten till EGFJ som utgift ta upp den ekonomiska belastning som den fått bära enligt första stycket.

…

8.   Efter att ha tillämpat förfarandet i artikel 31.3 får kommissionen i följande fall besluta att från gemenskapsfinansiering undanta belopp som belastats gemenskapsbudgeten:

…”

5

Förordning nr 1290/2005 upphävdes och ersattes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 2013, s. 549, och rättelse i EUT L 130, 2016, s. 7, EUT L 168, 2016, s. 19 och EUT L 327, 2017, s. 83). Artikel 9.1 a i förordning nr 1290/2005 har ersatts med och återges i huvudsak genom artikel 58.1 e i förordning nr 1306/2013, i vilken det utöver det som föreskrivs i artikel 9.1 a i förordning nr 1290/2005 bland annat anges att medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som behövs för att driva in felaktiga utbetalningar och väcka talan om så behövs. Bestämmelserna i artikel 32.5 fjärde stycket och punkt 8 a i förordning nr 1290/2005 återges i huvudsak i artikel 54.2 andra stycket och punkt 5 c i förordning nr 1306/2013.

6

Företaget Générale Sucrière, vars rättigheter övertagits av företaget Saint-Louis Sucre, sålde under år 1992 totalt 24000 ton socker till företagen Metelmann & CO et Sucre Export. Enligt köpeavtalen var sockret avsett att exporteras utanför Europeiska unionen. Dessa två företag sålde genom två mellanhänder vidare 6000 ton av sockret till företagen Proud Trading och Shawline Offshore. Det föreskrevs även i köpeavtalen att sockret var avsett att skickas till ett tredjeland och att det efter lastning utan dröjsmål skulle exporteras från unionsområdet.

7

Sockret som skulle fraktas från hamnen i Antwerpen (Belgien) till Uzbekistan lastades på fartyg mellan den 20 januari och den 29 mars 1993.

8

Företaget Manuport Services, som tillsammans med Belgian Bunkering and Stevedoring anlitats av Saint-Louis Sucre för att ta emot och lasta sockret på fartyg, samt för att tillhandahålla där tillhörande handlingar, upprättade på Saint-Louis Sucres vägnar dessa handlingar och lämnade in exportdeklarationerna till den behöriga utbetalande myndigheten, det vill säga Bureau d’intervention et de restitution belge (den belgiska myndigheten för stödåtgärder och bidrag) (nedan kallad BIRB) och sedermera kallad Office central des contingents et licences (centralkontoret för kvoter och licenser) (Belgien). På grundval av nämnda deklarationer erhöll Saint-Louis Sucre en förskottsutbetalning från BIRB avseende det exportbidrag som tillkom nämnda företag. Förskottsbeloppen avseende exportbidragen erhölls slutgiltigt av Saint-Louis Sucre efter det att företaget hade styrkt att sockret faktiskt hade lämnat unionens tullområde.

9

Det upptäcktes senare att 6000 ton av det socker som Metelmann & CO och Sucre Export hade sålt vidare till Proud Trading och till Shawline Offshore, efter att det hade lämnat Belgien via Antwerpens hamn, i själva verket hade omdirigerats från ursprungsdestinationen och genom bedrägeri hade återimporterats till unionsområdet, genom Spanien via hamnen i Guernica på grundval av falska handlingar, nämligen T2L-formulär. Saint-Louis Sucre underrättade utan anmodan BIRB om att företaget hade upptäckt att återimporten hade skett i samband med bedrägeri.

10

Genom dom som meddelades av hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen) den 22 oktober 2003 fastställdes den dom som meddelats av rechtbank van eerste aanleg te Antwerpen (Förstainstansdomstolen i Antwerpen) den 21 juni 2001. Genom domen av den 22 oktober 2003 dömdes de två individer som hade agerat som mellanhand mellan Metelmann & CO och Sucre Export, å ena sidan, och Proud Trading och Shawline Offshore, å andra sidan för urkundsförfalskning, brukande av falsk urkund och bedrägeri på grund av att bedrägeri begåtts i samband med återimport. I detta förfarande framställde bland annat BIRB ett enskilt anspråk mot dessa individer. BIRB tilldömdes ett symboliskt skadestånd som provisoriskt fastställdes till en eurocent. Denna påföljd blev slutgiltig genom den dom som meddelades av Cour de cassation (Högsta domstolen, Belgien) den 22 juni 2004.

11

Efter att ha fått kännedom om bedrägeriet, begärde BIRB den 16 mars 1994 av Saint-Louis Sucre att företaget skulle återbetala ett belopp på 167020445 belgiska franc (BEF), vilket motsvarar 4140328,68 euro, eftersom de sockerpartier – vilka deklarerats för export i Antwerpen av det företaget och för vilka bevis på utförsel från unionens tullområde hade lämnats in genom handlingar, nämligen T5-formulären som hade kontrollerats – hade återinförts på unionens tullområde med hjälp av handlingar, nämligen T2L-formulär, vilka var förfalskade.

12

Saint-Louis Sucre bestred BIRB:s begäran om återbetalning då företaget ansåg att det inte var ansvarigt för bedrägeriet.

13

Genom skrivelser av den 19 november 1996 och den 13 februari 1997 vidhöll BIRB sitt återkrav då nämnda myndighet ansåg att det aktuella sockret aldrig hade exporterats.

14

Efter att BIRB på nytt hade begärt att det aktuella beloppet, jämte upplupen ränta sedan den 16 april 1994, skulle betalas beslutade Saint-Louis Sucre den 16 maj 1997 att, med förbehåll för ändringar och utan erkännande av någon förpliktelse, betala beloppet till BIRB, samt upplupen ränta för perioden från den 16 april 1994 till den 16 maj 1997, det vill säga ett belopp på totalt 5133087,54 euro.

15

Efter att ha mottagit denna betalning, överförde Konungariket Belgien till EGFJ ett belopp på 4106470,28 euro, vilket motsvarar åttio procent av det belopp som betalats av Saint-Louis Sucre. Konungariket Belgien bibehöll återstående tjugo procent, det vill säga 1026617,52 euro i enlighet med rådets förordning (EEG) nr. 595/91 av den 4 mars 1991 om oriktigheter och återvinning av belopp som felaktigt har utbetalats i samband med finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken och om organisationen av ett informationssystem på detta område och om upphävande av förordning (EEG) nr 283/72 (EGT L 67, 1991, s. 11).

16

Den 18 juni 1997 väckte Saint-Louis Sucre talan vid tribunal de première instance de Bruxelles (Förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien) för att från BIRB återkräva 5133087,54 euro jämte dröjsmålsränta, lagstadgad ränta och rättegångskostnader.

17

Genom dom av den 20 mars 2008 biföll denna domstol, efter att ha inväntat utgången av brottmålet, talan och förpliktade BIRB att återbetala dessa belopp.

18

BIRB överklagade denna dom till cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien) och yrkade i första hand att nämnda domstol skulle upphäva domen och inte bifalla Saint-Louis Sucres yrkande. BIRB yrkade i andra hand att nämnda domstol skulle hänskjuta tre tolkningsfrågor till EU-domstolen om tolkningen av kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 351, 1987, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 24, s. 216).

19

Genom dom av den 3 maj 2012, som delgavs den 29 juni 2012, fastställde cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) domen från tribunal de première instance de Bruxelles (Förstainstansdomstolen i Bryssel). Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) fann dessutom att det inte var nödvändigt att ställa någon tolkningsfråga till EU-domstolen. Nämnda domstol förpliktade således BIRB att till Saint-Louis Sucre utbetala ett belopp på 10114003,39 euro, vilket motsvarar beloppet på 5133087,54 euro jämte ränta från den 1 juni 1997, samt upplupen dröjsmålsränta från den 7 mars 2011, lagstadgad ränta och rättegångskostnader.

20

Till följd av denna dom begärde BIRB ett utlåtande från en advokat med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen, Belgien), i enlighet med de krav som uppställs i det belgiska förfarandet för att kunna överklaga till den domstolen.

21

Advokaten lät meddela sitt utlåtande den 25 september 2012, i vilket nämnda advokat, på grundval av en granskning av handlingarna i ärendet och unionens rättspraxis, fann att ”det vid Cour de cassation (Högsta domstolen) inte med goda chanser till framgång går att kritisera den dom [som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012], i den mån BIRB däri förpliktas att betala ett belopp på 10114003,39 euro”. Efter att det negativa utlåtandet hade meddelats beslutade BIRB att inte gå vidare med saken och valde att inte lämna in ett överklagande. BIRB betalade det belopp som den förpliktats att utbetala till Saint-Louis Sucre, vilket uppgick till totalt 10659055,85 euro, vilket motsvarade beloppet 10114003,39 euro, jämte tillämplig ränta.

22

Den 4 juli 2012 meddelade BIRB kommissionen att det belopp som den förpliktats att betala till följd av den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012, vilken var omedelbart verkställbar även vid ett eventuellt överklagande, skulle komma att belastas EGFJ.

23

Genom skrivelse av den 13 november 2012 meddelade BIRB kommissionen att den enligt artikel 32.5 fjärde stycket i förordning nr 1290/2005 hade valt att belasta EGFJ för det belopp som den hade varit skyldig att betala till Saint-Louis Sucre, det vill säga 10659055,85 euro, från vilket avdrag skulle göras dels för det belopp på 1026617,52 euro som motsvarade de 20 procent av det belopp på 5133087,54 euro som bibehållits av Konungariket Belgien i enlighet med förordning nr 595/91, dels för kostnaderna för förfarandet som uppgick till 30818,48 euro. Utgiften på 9601619,85 euro togs således upp som en negativ intäkt för EGFJ vid avslutandet av räkenskaperna för år 2012.

24

Till följd av detta gjordes i BIRB:s årsredovisning för år 2012 en positiv rättelse med 9601619,85 euro.

25

Genom kommissionens genomförandebeslut C(2016) 1543 final av den 17 mars 2016 om avslutande av räkenskaperna för vissa utbetalningsställen i Belgien och Tyskland när det gäller utgifter som finansieras av EGFJ för räkenskapsåret 2012 beaktades det justerade beloppet, efter bokföringskontroll, av unionen för budgetåret 2012 och betalades således ut till Konungariket Belgien.

26

Efter det att beloppet på 9601619,85 euro belastats EGFJ inledde kommissionen, genom skrivelse av den 27 mars 2013, ett förfarande för kontroll av överensstämmelse. Kommissionen bestred begäran om att utgiften skulle täckas av EGFJ på följande två punkter: För det första, beslutet att inte utnyttja alla tillgängliga rättsmedel, i förevarande fall genom att inte överklaga till högsta instans, för att återkräva det aktuella beloppet från Saint-Louis Sucre och för det andra att utgiften skulle omfatta räntekostnader efter år 1997.

27

Genom skrivelse av den 23 maj 2013, bestred BIRB dessa två punkter med stöd av artikel 32.5 fjärde stycket i förordning nr 1290/2005. BIRB gjorde i detta hänseende gällande att ett överklagande till högsta instans inte per automatik hade medfört att frågan hade hänskjutits till EU-domstolen, eftersom det enligt EU-domstolens praxis är tillåtet att inte hänskjuta en fråga bland annat inom ramen för doktrinen om ”acte clair”. BIRB hänvisade också till det negativa rättsutlåtandet från advokaten med befogenhet att företräda vid Cour de cassation (Högsta domstolen) och förklarade den särskilda roll som dessa advokater har i det belgiska systemet. BIRB drog därav slutsatsen att det inte rörde sig om huruvida den hade något val när det gällde ett överklagande till högsta instans utan att det var omöjligt att göra ett sådant överklagande.

28

Efter att ha haft ett bilateralt möte med BIRB den 13 oktober 2014 och efter flera skriftväxlingar meddelade kommissionen den 12 juni 2015, i enlighet med artiklarna 10 och 11 i kommissionens förordning (EG) nr 885/2006 av den 21 juni 2006 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 1290/2005 när det gäller godkännande av utbetalningsställen och andra organ och avslutande av räkenskaperna för EGFJ och EJFLU (EUT L 171, 2006, s. 90), att den höll fast vid ståndpunkten att Konungariket Belgien inte hade uppfyllt kraven inom unionsrätten avseende räkenskapsåret 2012, eftersom de belgiska myndigheterna inte hade uttömt alla tillgängliga rättsmedel för att återkräva det aktuella beloppet – vilket hade kunnat medföra att EU-domstolen hade kunnat pröva frågan rörande Saint-Louis Sucre – och att BIRB således inte hade rätt att få ersättning från EGFJ för de utbetalningar i form av exportbidrag som gjorts enligt artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005. Det föreslogs således i det meddelandet att beloppet på 9601619 euro skulle undantas från unionsfinansiering.

29

På grundval av en sammanfattande rapport av den 22 februari 2016 antog kommissionen den 17 mars 2016 det omtvistade beslutet, varvid detta belopp undantogs från unionsfinansiering i förhållande till Konungariket Belgien.

30

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 30 maj 2016 väckte Konungariket Belgien talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

31

Till stöd för sin talan åberopade Konungariket Belgien två grunder. Den första grunden avsåg åsidosättande av artikel 31.1 och artikel 32.8 i förordning nr 1290/2005, eftersom kommissionen inte hade styrkt att de betalningar som verkställts av BIRB inte var förenliga med unionslagstiftningen eller att det förhållandet att beloppet inte hade återkrävts eller oegentligheten berodde på en oegentlighet eller försummelse som kunde tillskrivas BIRB. Den andra grunden som åberopades i andra hand avsåg åsidosättande av artikel 31.2 i förordning nr 1290/2005 och proportionalitetsprincipen, eftersom det belopp som undantagits från unionsfinansiering genom det omtvistade beslutet inte stod i proportion till den underlåtelse som konstaterats och att den ekonomiska skada som vållats unionen inte hade beaktats.

32

I den överklagade domen fann tribunalen att överklagandet inte kunde vinna bifall såvitt avsåg dessa två grunder och ogillade således överklagandet i dess helhet.

33

Konungariket Belgien har yrkat att domstolen ska

34

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

35

Till stöd för sitt överklagande har Konungariket Belgien åberopat en enda grund, nämligen att tribunalen felaktigt tolkade artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005, nu i allt väsentligt artikel 54.5 c i förordning nr 1306/2013. Grunden består av två delar.

36

Konungariket Belgien har genom den enda grundens första del gjort gällande att det var felaktigt av tribunalen att i punkt 56 i den överklagade domen finna att de belgiska myndigheterna, genom att inte överklaga den dom som meddelades av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012 till högsta instans, inte hade uttömt alla inhemska rättsmedel. Tribunalen tog inte hänsyn till den extraordinära karaktären hos överklagandet till högsta instans och den särskilda roll som har tilldelats advokater med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen) enligt belgisk processlagstiftning.

37

Tribunalens tolkning strider därigenom mot den tolkning som gjorts av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i domen av den 5 december 2002, Vogl mot Tyskland (CE:ECHR:2002:1205DEC006586301, punkt 2) och domen av den 5 mars 2013, Chapman mot Belgien (CE:ECHR:2013:0305DEC003961906, punkt 33). Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har nämligen vid flera tillfällen erkänt den särskilda roll som har tilldelats advokater med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen) i det belgiska rättssystemet och deras obligatoriska deltagande i förfarandet. I den sistnämnda domen fann således Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, efter att ha påpekat att ”klaganden vände sig till en advokat med behörighet att framträda inför Cour de cassation [(Högsta domstolen)], för att uppfylla de bestämmelser i belgisk lagstiftning som reglerar överklagande till Cour de cassation [(Högsta domstolen)]” och att ”advokaten med behörighet att framträda inför Cour de cassation [(Högsta domstolen)] ansåg att det inte fanns några rimliga utsikter till framgång”, samt att ”klaganden med hänsyn till detta negativa utlåtande avstod från att lämna in ett överklagande”, att ”med beaktande av den förebyggande roll som en advokat med behörighet att framträda inför Cour de cassation [(Högsta domstolen)] har, både med hänsyn till Cour de cassations [(Högsta domstolen)] intresse och de enskildas intressen... har klaganden i förevarande fall gjort allt som kan förväntas av vederbörande för att uttömma alla inhemska rättsmedel”.

38

Kommissionen har gjort gällande att den enda grundens första del inte kan prövas, eftersom den omfattar ett argument som inte åberopats inför tribunalen och att den under alla omständigheter är ogrundad.

39

När det gäller frågan om den enda grundens första del kan tas upp till sakprövning ska det erinras om att enligt EU-domstolens fasta praxis är den i ett mål om överklagande endast behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som har åberopats i den lägre instansen. En part kan således inte åberopa en ny grund inför EU-domstolen som denne inte har åberopat vid tribunalen, eftersom detta skulle innebära att vederbörande i sådant fall kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist vid EU-domstolen, vilken har en begränsad behörighet i mål om överklagande, än den som tribunalen har prövat (dom av den 13 juli 2017, Saint-Gobain Glass Deutschland/kommissionen, C‑60/15 P, EU:C:2017:540, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

40

Ett argument som inte har tagits upp i första instans utgör emellertid inte en ny grund som inte kan tas upp till sakprövning i målet om överklagande om det endast innebär en utvidgning av ett argument som tidigare framställts inom ramen för en grund som anförts i ansökan till tribunalen (dom av den 13 juli 2017, Saint-Gobain Glass Deutschland/kommissionen, C‑60/15 P, EU:C:2017:540, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

41

Såsom tribunalen påpekade i punkt 54 i den överklagade domen och i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, bestred emellertid Konungariket Belgien, genom den första grunden i sin ansökan i första instans, i huvudsak att den hade gjort sig skyldig till någon oegentlighet eller försummelse på grund av att de belgiska myndigheterna inte hade uttömt alla tillgängliga rättsmedel. Denna medlemsstat har härvidlag gjort gällande att det i själva verket inte fanns någon möjlighet att överklaga den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012 efter det negativa utlåtandet från den advokat med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen) som BIRB vänt sig till för att få svar på huruvida det var möjligt att överklaga.

42

Även om det, såsom kommissionen har betonat, är riktigt att Konungariket Belgien vid tribunalen inte gjorde gällande ett åsidosättande av den rättspraxis som meddelats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och som det hänvisats till i överklagandet, är ett sådant argument emellertid avsett att visa att det var felaktigt av tribunalen att finna att nämnda medlemsstat inte hade uttömt alla inhemska rättsmedel. Detta argument innebär således en utvidgning av det argument som tidigare framställts inom ramen för den första grund som anförts i ansökan i första instans.

43

EU-domstolen finner således att kommissionens invändning om rättegångshinder inte kan godtas och att den enda grundens första del kan tas upp till sakprövning.

44

Vad gäller sakfrågan ska det i förevarande fall understrykas, såsom även tribunalen påpekat i punkt 56 i den överklagade domen och som Konungariket Belgien medgett i sitt överklagande, att det inte var omöjligt för de belgiska myndigheterna att överklaga den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012 till högsta instans.

45

Under dessa omständigheter kan denna medlemsstat inte med framgång klandra tribunalen för att den i nämnda punkt 56 fann att de belgiska myndigheterna inte hade uttömt alla rättsmedel som föreskrivs i belgisk rätt för att driva in de omtvistade beloppen.

46

Det ska vidare betonas, i den mån Konungariket Belgien har gjort gällande att tribunalen inte beaktade den dom som meddelats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna den 5 december 2002, Vogl mot Tyskland (CE:ECHR:2002:1205DEC006586301, punkt 2), att det inte finns något stöd för detta påstående och det kan därför inte vinna framgång.

47

I den mån som denna medlemsstat har gjort gällande att tribunalen gjorde en tolkning som strider mot den som gjorts av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i domen av den 5 mars 2013, Chapman mot Belgien (CE:ECHR:2013:0305DEC003961906, punkt 33), ska det påpekas att den domen avser det villkor som föreskrivs i artikel 35.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, enligt vilket ett mål först får anhängiggöras hos Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna när alla nationella rättsmedel har uttömts.

48

Detta villkor är, såsom även generaladvokaten har påpekat i punkterna 75 och 76 i sitt förslag till avgörande, avsett att ge de fördragsslutande parterna till Europakonventionen möjlighet att förebygga eller avhjälpa påstådda kränkningar av konventionen före det att dessa påståenden prövas av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i (Europadomstolen, 28 juli 1999, Selmouni mot Frankrike, CE:ECHR:1999:0728JUD002580394, punkt 74 och Europadomstolen, 6 januari 2011, Paksas mot Litauen, CE:ECHR:2011:0106JUD003493204, punkt 75). Skyldigheten i artikel 9.1 a i förordning nr 1290/2005, nu i allt väsentligt artikel 58.1 i förordning nr 1306/2013, enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att återkräva belopp som förlorats till följd av oegentligheter eller försummelse, syftar däremot till att säkerställa skyddet för unionens ekonomiska intressen. Dessa båda skyldigheter ska således hänföras till olika regelverk, vilket medför att den ovan angivna rättspraxisen från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna inte är relevant för tolkningen av huruvida villkoren i artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005, nu i allt väsentligt artikel 54.5 c i förordning nr 1306/2013, är uppfyllda och i synnerhet inte för tolkningen av begreppet försummelse som anges i dessa båda bestämmelser.

49

De argument som Konungariket Belgien har anfört i fråga om åsidosättande av den rättspraxis som utformats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna kan således inte visa att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den tolkade och tillämpade dessa bestämmelser i unionsrätten.

50

Överklagandet kan därför inte vinna bifall såvitt avser den enda grundens första del.

51

Konungariket Belgien har genom den enda grundens andra del gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 55–62 i den överklagade domen, fann att den aktuella medlemsstaten inte hade agerat med nödvändig omsorg för att återkräva de omtvistade beloppen och således gjort sig skyldig till en försummelse. Anledningen därtill var att nämnda medlemsstat genom att underlåta att överklaga den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012 gjorde det fullkomligt omöjligt för Cour de cassation (Högsta domstolen) att hänskjuta frågor om tolkningen av förordning nr 3665/87 till EU-domstolen och att den inte hade använt alla tillgängliga medel för att återkräva beloppen.

52

Konungariket Belgien har för det första gjort gällande att tribunalen därigenom felaktigt bedömde de belgiska myndigheternas agerande.

53

Konungariket Belgien har gjort gällande att även om det i teorin inte var omöjligt för nämnda myndighet att överklaga den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012 så fanns det ingen möjlighet att Cour de cassation (Högsta domstolen) skulle komma att bifalla ett sådant överklagande med hänsyn till det negativa utlåtandet från advokaten med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen), som BIRB rådfrågat. Detta med hänsyn till den särskilda filtreringsroll när det gäller överklagande som dessa advokater har tilldelats av den belgiska lagstiftaren, vilka bör råda sina klienter att inte lämna in ett överklagande som inte har någon rimlig möjlighet att leda till framgång, i syfte att undvika att nämnda domstol överbelastas av överklaganden som är uppenbart ogrundade eller inte kan prövas i sak.

54

Vid förhandlingen i domstolen påpekade Konungariket Belgien på nytt att ett överklagande måste undertecknas av en advokat med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen) och att en enskild som önskar att lämna in ett sådant överklagande först måste rådfråga en sådan advokat om möjligheterna att vinna framgång med överklagandet. Även om en enskild kan välja att gå vidare trots ett negativt utlåtande från den advokat som rådfrågats och begära att advokaten i fråga lämnar in ett överklagande i den enskildes namn, vilket den enskilde i förekommande fall själv har utarbetat, är en sådan praxis i själva verket försumbar. I ett sådant fall måste advokaten ange i överklagandet att det har lämnats in ”på begäran och på förslag”, vilket därigenom informerar Cour de cassation (Högsta domstolen) om att advokaten inte kan stödja innehållet. Den enskilde skulle dessutom genom att agera på ett sådant sätt riskera att förpliktas att betala skadestånd på grund av missbruk. Även om det i händelse av ett negativt utlåtande från den advokat med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen) som rådfrågats, vidare inte finns något som förhindrar att den enskilde i fråga inhämtar ett andra utlåtande från en annan advokat med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen), skulle det i praktiken vara mycket sällsynt att den andra advokaten lämnar ett utlåtande som strider mot det första utlåtandet.

55

I förevarande fall lämnade den advokat som anlitats av BIRB ett klart negativt utlåtande efter en grundlig och noggrann analys, bland annat av EU-domstolens praxis. Genom att inte lämna in ett överklagande till högsta instans efter det utlåtandet gjorde de belgiska myndigheterna det som vilken annan förnuftig och försiktig person skulle ha gjort.

56

I den mån tribunalen i punkt 57 i den överklagade domen vidare fann att Konungariket Belgien genom att underlåta att överklaga den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012 till högsta instans gjorde det fullkomligt omöjligt för Cour de cassation (Högsta domstolen) att hänskjuta frågor om tolkningen av förordning nr 3665/87 till EU-domstolen, har nämnda medlemsstat betonat att den särskilda filtreringsfunktion som tilldelats advokater med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen) bidrar till att rättsväsendet fungerar väl. Detta innebär dock inte att den behörighet som Cour de cassation (Högsta domstolen) har att hänskjuta frågor till EU-domstolen överförs till dessa advokater, eftersom uppdragsgivaren i de fall då denne hyser tvivel, kan föra ärendet vidare till Cour de cassation (Högsta domstolen).

57

Medlemsstaten har vidare påpekat att ett överklagande inte automatiskt leder till en begäran om förhandsavgörande från EU-domstolen, eftersom det i vissa fall, enligt de principer som fastställts i domen av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. (283/81, EU:C:1982:335, punkt 21), är motiverat att inte begära ett förhandsavgörande.

58

Den advokat med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen), som BIRB rådfrågat gjorde en analys av EU-domstolens relevanta praxis och förklarade varför domen av den 11 januari 2007, Vonk Dairy Products (C‑279/05, EU:C:2007:18) skulle tillämpas i förevarande mål.

59

Konungariket Belgien är slutligen tveksamt till huruvida ett metodiskt överklagande, trots att detta är dömt att misslyckas med hänsyn till det negativa och vägledande utlåtande som lämnats av en advokat med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen) – det vill säga en fackman med erfarenhet av detta särskilda förfarande – är ett bra exempel på den omsorg som krävs enligt artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005. Ett sådant tillvägagångssätt synes tvärtom vara överdrivet och innebär att indrivningsförfarandet förlängs i onödan, utan att det kan garanteras att det lyckas.

60

Kommissionen har bemött detta genom att inledningsvis betona att det är obestritt att de exportbidrag som utbetalats till Saint-Louis Sucre är felaktiga. De belgiska myndigheterna har således genom att inte överklaga den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012 till högsta instans gjort sig skyldiga till en försummelse.

61

Kommissionen har i detta hänseende för det första gjort gällande att de nationella myndigheterna hade möjlighet att överklaga trots det negativa utlåtandet från den advokat med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen), som BIRB hade rådfrågat eller att vända sig till en annan advokat för att få ett andra utlåtande.

62

Medlemsstaternas processuella autonomi när det gäller att utforma tillträdet till de högsta instanserna, bland annat genom krav på ett föregående utlåtande av en specialiserad advokat, måste vidare vara förenligt med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen. Den processuella autonomin kan således bland annat inte åberopas för att kringgå skyldigheten för de högsta instanserna att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen, såsom föreskrivs i artikel 267 FEUF. Kommissionen har i detta avseende hävdat att det inte ankommer på advokaterna med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen) att avgöra om de rättsfrågor angående EU-rätten som uppkommer i ett mål redan har prövats av EU-domstolen i den mening som avses i den rättspraxis som uppkommit till följd av domen av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. (283/81, EU:C:1982:335). Det ankommer inte heller på nämnda advokater att avgöra om Cour de cassation (Högsta domstolen) ska begära ett förhandsavgörande och därmed begränsa tillgången till detta rättsmedel genom att blockera ett överklagande till högsta instans. Den ståndpunkt som försvaras av Konungariket Belgien leder emellertid till att advokaterna med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen) tilldelas en roll som endast är avsedd för en domstol av högsta instans.

63

Kommissionen har, även om den likväl medger att ett överklagande inte nödvändigtvis hade lett till att Cour de cassation (Högsta domstolen) hade begärt ett förhandsavgörande från EU-domstolen, även påpekat att de belgiska myndigheterna genom att underlåta att överklaga den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012 definitivt fråntog Cour de cassation (Högsta domstolen) möjligheten att begära ett förhandsavgörande. Med hänsyn till att det i förevarande fall var obestritt att exportbidragen var felaktiga och att det i det aktuella målet uppkom rättsfrågor som rör tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 3665/87, anser kommissionen att det var Konungariket Belgiens skyldighet att överklaga nämnda dom för att göra det möjligt för Cour de cassation (Högsta domstolen) att begära ett förhandsavgörande av EU-domstolen. Det framgår i detta hänseende av fast praxis från EU-domstolen att det inte ankommer på medlemsstaterna att bedöma huruvida det är möjligt att kräva återbetalning av felaktigt utbetalda stöd.

64

Utlåtandet från den advokat med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen), som BIRB rådfrågat, är slutligen i förevarande fall – såsom kommissionen även tidigare gjort gällande vid tribunalen – felaktigt och bristfälligt både vad gäller tolkningen av EU-domstolens praxis och nödvändigheten av att ställa tolkningsfrågor till den domstolen. Det är således inte fråga om ett ”förhandsgodkännande” baserat på en ”grundlig analys” av en fackman ”med erfarenhet” såsom Konungariket Belgien har påstått.

65

För att kunna bedöma den enda grundens andra del erinrar EU-domstolen inledningsvis om att kommissionen enligt artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005, nu i allt väsentligt artikel 54.5 c i förordning nr 1306/2013 får besluta att från unionsfinansiering undanta belopp som belastats unionsbudgeten om kommissionen konstaterar att utebliven indrivning beror på försummelser som kan tillskrivas en medlemsstats myndigheter.

66

Vad gäller de skyldigheter som åligger dessa myndigheter i detta sammanhang föreskrivs i artikel 9.1a i förordning nr 1290/2005 att medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som behövs för att säkerställa ett effektivt skydd för unionens ekonomiska intressen och särskilt driva in belopp som förlorats till följd av oegentligheter eller försummelser. I artikel 58.1 e i förordning nr 1306/2013, som i huvudsak återger denna bestämmelse, föreskrivs det även att medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att väcka talan om så behövs.

67

Nämnda artikel 9.1, som i huvudsak återges i ovannämnda artikel 58.1 utgör – genom att ålägga medlemsstaterna att skydda unionens ekonomiska intressen och att driva in de belopp som utbetalats felaktigt – när det gäller finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, ett uttryck för den allmänna omsorgsplikten som föreskrivs i artikel 4.3 FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den21 februari 1991, Tyskland/kommissionen, C‑28/89, EU:C:1991:67, punkt 31, dom av den 21 januari 1999, Tyskland/kommissionen, C‑54/95, EU:C:1999:11, punkterna 66–177, och dom av den 13 november 2001, Frankrike/kommissionen, C‑277/98, EU:C:2001:603, punkt 40). Denna skyldighet, som är tillämplig under hela förfarandet för indrivning av dessa belopp, innebär att de nationella myndigheterna ska inleda indrivningen så fort som möjligt och i god tid och att de ska använda de medel för kontroll och indrivning som de förfogar över för att garantera att dessa intressen skyddas.

68

Det anges emellertid inte i dessa bestämmelser vilka specifika åtgärder som ska vidtas i detta syfte. Det anges således bland annat inte vilka rättsförfaranden som ska inledas för att återkräva beloppen.

69

EGFJ:s finansiering administreras huvudsakligen av de nationella myndigheterna, som ska övervaka att unionsreglerna iakttas noga och som ur geografiskt hänseende har möjlighet att göra detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 januari 2002, Frankrike/kommissionen, C‑118/99, EU:C:2002:39, punkt 37, och dom av den 7 juli 2005, Grekland/kommissionen, C‑5/03, EU:C:2005:426, punkt 40). Härav följer, såsom även generaladvokaten har påpekat i punkt 93 i sitt förslag till avgörande, att medlemsstaterna har störst möjlighet att driva in felaktigt utbetalda belopp eller belopp som förlorats till följd av oegentligheter eller försummelser, samt att bedöma vilka åtgärder som bör vidtas i detta sammanhang.

70

Det ankommer således i synnerhet på de nationella myndigheterna att – förutsatt att den ovan i punkt 67 angivna omsorgsplikten iakttas – välja vilka rättsmedel som de anser vara lämpligast för att driva in beloppen i fråga med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2005, Grekland/kommissionen, C‑370/03, ej publicerad, EU:C:2005:489, punkt 44).

71

En medlemsstats beslut att inte uttömma alla rättsmedel, inbegripet extraordinära rättsmedel kan, såsom även generaladvokaten har påpekat i punkterna 101 och 102 i sitt förslag till avgörande, aktualiseras i många olika situationer och kan bero på många olika orsaker. Det kan således – om dessa omständigheter inte har beaktats – inte anses att ett sådant uttömmande är nödvändigt under alla omständigheter för att skydda unionens ekonomiska intressen och att det förhållandet att alla rättsmedel inte har uttömts utgör en försummelse.

72

Under dessa omständigheter finner domstolen, såsom även Konungariket Belgien har gjort gällande, att den omsorgsplikt som avses i punkt 67 ovan, inte nödvändigtvis innebär att medlemsstaterna metodiskt och oberoende av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, ska uttömma alla tillgängliga rättsmedel enligt nationell rätt för att driva in de felaktigt utbetalda beloppen.

73

Tribunalen fann för det andra i punkterna 57–60 i den överklagade domen att Konungariket Belgien hade gjort sig skyldigt till en sådan försummelse då den genom att underlåta att överklaga den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012, som inte hade hänskjutit några frågor till EU-domstolen om tolkningen av förordning nr 3665/87, gjorde det fullkomligt omöjligt för Cour de cassation (Högsta domstolen) att hänskjuta dessa frågor till EU-domstolen.

74

I detta avseende ska det erinras om att det i artikel 267 tredje stycket FEUF föreskrivs att när en rättsfråga som rör unionsrätten uppkommer vid den, är Cour de cassation (Högsta domstolen), i egenskap av domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, i princip skyldig att föra denna fråga vidare till EU-domstolen.

75

Härvid följer, såsom även generaladvokaten har påpekat i punkterna 111–113 i sitt förslag till avgörande, att den försummelse som Konungariket Belgien eventuellt har gjort sig skyldigt till inte enbart kan bero på att nämnda medlemsstat genom att underlåta att överklaga den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012 gjorde det omöjligt för Cour de cassation (Högsta domstolen) att hänskjuta frågor om tolkningen av förordning nr 3665/87 till EU-domstolen.

76

Det som är av betydelse för att avgöra huruvida en sådan försummelse föreligger är nämligen för det första att fastställa huruvida de belgiska myndigheterna vidtog alla åtgärder som behövs för att skydda unionens ekonomiska intressen och i synnerhet huruvida dessa myndigheter genom att inte överklaga, underlät att använda ett rättsmedel som med rimlig sannolikhet skulle ha gjort det möjligt för dem att driva in de omtvistade beloppen. Det är inom ramen för denna undersökning, vilken, såsom även framgår av skälen i punkterna 71 och 72 ovan, ska göras mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, det ska beaktas huruvida ett överklagande av den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012 skulle ha kunnat föranleda Cour de cassation (Högsta domstolen) att upphäva den domen mot bakgrund av EU-domstolens svar på de eventuella frågorna om tolkningen av de relevanta unionsbestämmelserna.

77

Det följer för det andra av EU-domstolens fasta praxis att den skyldighet som Cour de cassation (Högsta domstolen) har, vilken nämnts ovan i punkt 74, att föra frågan vidare till EU-domstolen när en rättsfråga som rör unionsrätten uppkommer vid den, inte åligger Cour de cassation (Högsta domstolen) om den funnit att den uppkomna frågan saknar relevans, att den aktuella unionsbestämmelsen redan har tolkats av EU-domstolen eller att den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel, varvid frågan huruvida så är fallet ska bedömas med beaktande av unionsrättens särdrag, de särskilda svårigheter som dess tolkning medför samt risken för skillnader i rättspraxis inom unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl., 283/81, EU:C:1982:335, punkt 21, dom av den 9 september 2015, Ferreira da Silva e Brito m.fl., C‑160/14, EU:C:2015:565, punkterna 38 och 39, och dom av den 4 oktober 2018, kommissionen/Frankrike (Précompte mobilier), C‑416/17, EU:C:2018:811, punkt 110).

78

Mot bakgrund av denna rättspraxis finner inte EU-domstolen, oavsett omständigheterna i det enskilda fallet, att Cour de cassation (Högsta domstolen) – även om den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012 hade överklagats till högsta instans – nödvändigtvis hade hänskjutit frågor till EU-domstolen eller att en begäran om förhandsavgörande nödvändigtvis hade lett till att EU-domstolen hade tolkat unionsrätten på ett sådant sätt att det hade föranlett Cour de cassation (Högsta domstolen) att därefter upphäva den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012.

79

Det följer således av de skäl som anges i punkterna 71–78 ovan att den försummelse som eventuellt ska tillskrivas Konungariket Belgien i den mening som avses i artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005, nu i allt väsentligt artikel 54.5 c i förordning nr 1306/2013, ska fastställas mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet.

80

Bland de omständigheter som ska beaktas i detta hänseende, ingår för det första, såsom även generaladvokaten har påpekat i punkterna 105 och 109 i sitt förslag till avgörande, de indrivningsåtgärder som finns tillgängliga enligt nationell rätt och de åtgärder som redan har vidtagits av nämnda medlemsstat för att driva in de omtvistade beloppen, vilka anges i punkterna 10–13 i den överklagade domen och punkterna 11–14 ovan, samt de rättegångsförfaranden som redan har inletts av medlemsstaten i detta syfte och utgången av dessa förfaranden.

81

Det ska i förevarande fall i synnerhet beaktas att Konungariket Belgien använde sig av alla ordinära rättsmedel enligt nationell rätt gentemot Saint-Louis Sucre och att både tribunal de première instance de Bruxelles (Förstainstansdomstolen i Bryssel) och cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) i sin dom av den 3 maj 2012 förpliktade nämnda medlemsstat att till nämnda företag återbetala beloppen, jämte dröjsmålsränta, lagstadgad ränta och aktuella rättegångskostnader, och att cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) fann att det inte var nödvändigt att ställa frågor till EU-domstolen.

82

För det andra ska det tas hänsyn till de processåtgärder som vidtagits av Konungariket Belgien efter meddelandet av domen av den 3 maj 2012, avseende ett eventuellt överklagande till högsta instans, det vill säga den omständigheten – vilken anges i punkt 19 i den överklagade domen och punkt 20 ovan – att BIRB, såsom krävs enligt belgiska processregler, begärde ett utlåtande från en advokat med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen) om huruvida det var sannolikt att överklagandet skulle komma att bifallas.

83

Frågan huruvida Konungariket Belgien eventuellt har gjort sig skyldig till en försummelse på grund av beslutet att inte göra ett sådant överklagande ska, såsom även framgår av punkterna 76–78 ovan, för det tredje prövas mot bakgrund av den bedömning som medlemsstaten, med hänsyn till de omständigheter som anges i de två föregående punkterna, gjort av sannolikheten att det överklagande som kunde ha lämnats in skulle komma att bifallas efter det negativa utlåtandet från den advokat med behörighet att framträda inför Cour de cassation (Högsta domstolen) som rådfrågats och, i detta sammanhang, av sannolikheten att Cour de cassation (Högsta domstolen) – mot bakgrund av EU-domstolens svar på eventuella frågor om tolkningen av relevanta bestämmelser i EU-rätten – skulle komma att upphäva den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel).

84

Denna fråga ska för det fjärde bedömas med beaktande av kostnaderna i samband med indrivningsförfarandet och ett överklagande till högsta instans i förhållande till de belopp som ska drivas in.

85

Även om tribunalen i punkt 55 i den överklagade domen fann att frågan huruvida Konungariket Belgien har gjort sig skyldig till en försummelse i den mening som avses i artikel 32.8 i förordning nr 1290/2005, nu i allt väsentligt artikel 54.5 c i förordning nr 1306/2013, ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet gjorde den emellertid ingen prövning i vederbörlig ordning av de aktuella omständigheterna, och bland annat inte av de omständigheter som anges i punkterna 83 och 84 ovan.

86

Tribunalen fann således i punkterna 56–62 i den överklagade domen att en sådan försummelse kunde konstateras endast på grund av att nämnda medlemsstat, trots att den hade haft möjlighet därtill, hade underlåtit att överklaga den dom som meddelats av cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 3 maj 2012 och således gjort det omöjligt för Cour de cassation (Högsta domstolen) att ställa frågor till EU-domstolen om tolkningen av förordning nr 3665/87. Tribunalen drog därav slutsatsen att medlemsstaten inte hade vidtagit alla tillgängliga åtgärder för att driva in de omtvistade beloppen.

87

Härav följer att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning.

88

Överklagandet ska således bifallas såvitt avser den enda grundens andra del och den överklagade domen ska upphävas.

89

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen återförvisa målet till tribunalen för avgörande, eller själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.

90

För att målet i förevarande fall ska kunna avgöras krävs det att en ny bedömning av de aktuella omständigheterna görs mot bakgrund av de skäl som anges i punkterna 80–84. Tribunalen är bättre lämpad att göra en sådan bedömning efter att ha gett parterna möjlighet att klargöra sin ståndpunkt i detta avseende.

91

Målet ska därför återförvisas till tribunalen.

92

Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska frågan om rättegångskostnader i målet om överklagande anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: