1.

Den nu aktuella begäran om förhandsavgörande från Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) avser tolkningen av artikel 3.1, artikel 18.2 och artiklarna 21 och 24 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden. ( 2 )

2.

Den hänskjutande domstolen vill att domstolen ska lämna vissa klargöranden dels om tolkningen av bestämmelserna om internationell behörighet vid en talan om återvinning som är en direkt följd av ett insolvensförfarande, dels om villkoren för skydd av personer som infriat en skuld hos en gäldenär i konkurs för det fallet att denna skuld borde ha infriats hos förvaltaren i ett pågående förfarande i en annan medlemsstat. Domstolen har bland annat anmodats att uttala sig i den viktiga och omdiskuterade frågan huruvida en domstol i den medlemsstat där ett huvudinsolvensförfarande har inletts har exklusiv internationell behörighet att pröva varje talan som härrör från detta förfarande.

3.

Skälen 2, 6, 7, 8, 29 och 30 i förordning nr 1346/2000 har följande lydelse:

4.

I artikel 3, som har rubriken ”Internationell behörighet”, föreskrivs följande:

”1.   Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. För bolag och andra juridiska personer skall sätet anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns, om inte annat visas.

2.   När platsen där en gäldenärs huvudsakliga intressen finns befinner sig inom en medlemsstats territorium, har domstolarna i en annan medlemsstat behörighet att inleda ett insolvensförfarande endast om gäldenären har ett driftställe i den senare medlemsstaten. Verkningarna av detta förfarande får enbart omfatta gäldenären tillhörig egendom som finns inom denna medlemsstats territorium.

…”

5.

Enligt artikel 16.1 i förordningen ska ”[b]eslut om att inleda ett insolvensförfarande fattat av en domstol i en medlemsstat, som har behörighet enligt artikel 3, … från den tidpunkt det har verkan i inledningsstaten erkännas i alla andra medlemsstater.”

6.

I artikel 18 i samma förordning, som har rubriken ”Förvaltarens behörighet”, föreskrivs följande:

”1.   En förvaltare som har utsetts av en domstol som är behörig enligt artikel 3.1 har samma behörighet inom andra medlemsstaters territorier som han har enligt lagen i inledningsstaten, så länge inget annat insolvensförfarande har inletts eller säkerhetsåtgärder av motsatt innebörd har vidtagits till följd av en begäran om att ett insolvensförfarande skall inledas i denna andra stat. Förvaltaren har under alla förhållanden rätt att överföra gäldenärens egendom från den medlemsstats territorium inom vilket den befinner sig, om inte annat följer av artiklarna 5 och 7.

2.   En förvaltare som har utsetts av en domstol som är behörig enligt artikel 3.2, får i en annan medlemsstat, utom rätta eller vid domstol, göra gällande att lös egendom efter det att ett insolvensförfarande har inletts har överförts från inledningsstaten till den andra medlemsstaten. Han får också vidta åtgärder i borgenärernas intresse avseende återvinning.

…”

7.

I artikel 21 i förordning nr 1346/2000, med rubriken ”Offentliggörande”, föreskrivs följande:

”1.   På begäran av förvaltaren skall innehållet i beslutet om att inleda insolvensförfarandet och, när så är lämpligt, även beslutet att utse honom till förvaltare, offentliggöras i en annan medlemsstat i enlighet med de regler för offentliggörande som gäller i den staten. Ett sådant offentliggörande skall också ange vem som har utsetts till förvaltare och huruvida domstolen grundar sin behörighet på artiklarna 3.1 eller 3.2.

2.   I en medlemsstat inom vars territorium gäldenären har ett driftställe får det emellertid föreskrivas att ett offentliggörande skall vara obligatoriskt. I sådant fall skall förvaltaren eller annan behörig myndighet i den medlemsstat där förfarandet enligt artikel 3.1 har inletts, vidta åtgärder så att offentliggörande sker.”

8.

I artikel 24 i förordningen, med rubriken ”Infriande av en skuld till gäldenären”, föreskrivs följande:

”1.   Om en skuld till en gäldenär skall infrias hos förvaltaren i den medlemsstat där ett insolvensförfarande har inletts men i stället betalas till gäldenären i en annan medlemsstat, skall den betalningen anses befriande om betalaren inte kände till att förfarandet hade inletts.

2.   När en sådan skuld har infriats före offentliggörandet enligt artikel 21 skall betalaren anses inte ha känt till att ett insolvensförfarande har inletts, om inte annat visas. När en skuld har infriats efter offentliggörandet, skall betalaren anses ha känt till att ett insolvensförfarande har inletts, om inte annat visas.”

9.

Artikel 25.1 i förordningen har följande lydelse:

”Beslut som rör ett insolvensförfarandes genomförande och slutförande, samt ackord, och som fattats av en domstol, vars beslut om att inleda förfarandet erkänns i enlighet med artikel 16, skall erkännas utan krav på ytterligare formaliteter. …

Första stycket skall även gälla beslut som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband härmed, även om de fattats av en annan domstol.

Första stycket skall även gälla beslut som rör säkerhetsåtgärder som fattats efter det att en begäran om att ett insolvensförfarande skall inledas har framställts.”

10.

Wiemer & Trachte GmbH är ett aktiebolag med säte i Dortmund i Tyskland. En filial till Wiemer & Trachte i Bulgarien fördes genom beslut av den 10 maj 2004 av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) in i det bulgariska handelsregistret.

11.

Genom beslut av den 3 april 2007 utsåg Amtsgericht Dortmund (Distriktsdomstolen i Dortmund, Tyskland) en provisorisk förvaltare för Wiemer & Trachte och beslutade att handlingar genom vilka bolaget förfogade över sin egendom endast skulle få verkan efter förvaltarens godkännande. Detta första beslut fördes in i det tyska registret den 4 april 2007. Samma domstol införde genom ett andra beslut av den 21 maj 2007, som fördes in i registret den 24 maj 2007, ett allmänt förbud för Wiemer & Trachte att förfoga över sin egendom. Genom ett tredje beslut av den 1 juni 2007 beslutade denna domstol att inleda ett insolvensförfarande med avseende på bolagets tillgångar. Detta tredje beslut fördes in i registret den 5 juni 2007.

12.

Den 18 och den 20 april 2007 överfördes 2149,30 euro respektive 40000 euro från Wiemer & Trachtes konto i banken Obedinena integrirana mitnicheska banka AD. Överföringen utfördes av chefen för den bulgariska filialen till ett konto som innehades av Zhan Oved Tadzher. Överföringarna avsåg en ”deklaration av resekostnader” respektive ett ”förskott för utgifter i tjänsten”.

13.

Wiemer & Trachte väckte talan vid Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) mot Zhan Oved Tadzher och gjorde gällande att banköverföringarna var utan verkan, eftersom de hade ägt rum efter det att insolvensförfarandet inletts. Bolaget yrkade att ovan angivna belopp, jämte lagstadgad ränta, skulle betalas tillbaka till konkursboet.

14.

Zhan Oved Tadzher anförde att den bulgariska domstolen saknade behörighet att pröva målet, att det belopp som motsvarade förskottet för utgifter i tjänsten inte hade använts och att 40000 euro hade betalats tillbaka till Wiemer & Trachte den 25 april 2007.

15.

Invändningen om att den bulgariska domstolen saknade behörighet bifölls inte i första instans av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia), inte heller i andra instans av Sofiyski apelativen sad (Appellationsdomstolen i Sofia, Bulgarien). Genom beslut av den 28 januari 2013 fann en avdelning av Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) att överklagandet av appellationsdomstolens beslut inte kunde tas upp till sakprövning och att detta beslut, enligt vilket en bulgarisk domstol var behörig att pröva målet i sak, hade vunnit laga kraft.

16.

Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) biföll Wiemer & Trachtes talan, varför Zhan Oved Tadzher överklagade detta avgörande. Den 26 juli 2016 upphävde Sofiyski apelativen sad (Appellationsdomstolen i Sofia) det avgörande som meddelats i första instans och ogillade betalningsyrkandet av det skälet att det var ogrundat och inte stöddes av någon bevisning.

17.

Wiemer & Trachte överklagade domen av Sofiyski apelativen sad (Appellationsdomstolen i Sofia) till Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) och anförde att artikel 24 i förordning nr 1346/2000 inte var tillämplig på tvisten.

18.

Mot den bakgrunden beslutade Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

19.

Wiemer & Trachte och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden samt har deltagit i förhandlingen den 3 maj 2018.

20.

Bakgrunden till den hänskjutande domstolens begäran om förhandsavgörande är enligt min mening inte utan tvetydigheter. Därför krävs några inledande anmärkningar om bakgrunden till och, i förlängningen, relevansen av tolkningsfrågorna.

21.

I det nu aktuella fallet finns berättigade skäl att ifrågasätta relevansen av den hänskjutande domstolens frågor. Först och främst tycks den nationella domstolen redan ha avgjort frågan huruvida bulgariska domstolar är behöriga att pröva klagandens talan (vilket är kärnan i den första tolkningsfrågan). Enligt vad som framgår av de handlingar som lagts fram för domstolen och såsom bekräftades vid förhandlingen är det fortfarande inte utrett huruvida den omtvistade transaktionen i det nationella målet verkligen har genomförts.

22.

För det första framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen lämnat att en av dess avdelningar slutgiltigt tycks ha avgjort ( 3 ) tvisten så, att bulgariska domstolar är behöriga att pröva Wiemer & Trachtes talan. Därmed kan frågan om internationell behörighet att pröva det nationella målet visa sig vara överflödig. Således finns det skäl att ifrågasätta om den första frågan är relevant för prövningen av det nationella målet.

23.

Det kan emellertid inte uteslutas, i varje fall med beaktande av presumtionen om tolkningsfrågors relevans, att det fortfarande inte är fastställt på vilken grund bulgariska domstolar är behöriga att pröva klagandens talan. Mot den bakgrunden ska domstolen, såsom föreslås i den första frågan, fastställa huruvida omständigheterna i det nationella målet utgör ett exempel på tänkbara åtgärder enligt förordning nr 1346/2000.

24.

Svaret på denna fråga kan få betydande följder för prövningen av huruvida yrkandet om återvinning av de omtvistade beloppen är välgrundat. I synnerhet kommer svaret att avgöra huruvida svaranden i det nationella målet kan göra gällande den befriande verkan som föreskrivs i artikel 24.1 i förordning nr 1346/2000.

25.

För det andra, såsom framgår av klagandens klargörande vid förhandlingen, tycks det fortfarande inte vara utrett i målet vid den hänskjutande domstolen huruvida den omtvistade betalningen faktiskt har ägt rum.

26.

Distriktsdomstolen i Dortmund utsåg provisoriskt, genom beslut av den 3 april 2007, en förvaltare för godkännande av rättshandlingar avseende Wiemer & Trachtes lösa egendom. Kort därefter (den 18–20 april 2007) överfördes trots detta beslut sammanlagt 42149,30 euro från ett konto som innehades av bolagets bulgariska filial till ett konto som öppnats i svarandens namn. Svaranden har uppgett att en stor del av detta belopp återbetalades den 25 april 2007, då svaranden betalade in 40000 euro till klagandens filial i Bulgarien.

27.

Under de omständigheterna beslutade Wiemer & Trachte att väcka talan om ogiltigförklaring av den första överföringen och begära återbetalning av detta belopp. Domstolen i första instans (Sofyiski gradski sad) biföll talan men appellationsdomstolen (Sofiyski apelativen sad) ansåg att talan var ogrundad.

28.

Klaganden i det nationella målet, Wiemer & Trachte, har bestritt den hänskjutande domstolens påstående, att ”det är ostridigt mellan parterna att den betalning av 40000 euro som svaranden anfört gjordes den 25 april 2007” och att ”[t]visten avser frågan huruvida denna betalning utgör infriandet av en skuld hos gäldenären och huruvida den har verkningar”.

29.

Klaganden menar, vilket den klargjorde vid förhandlingen, att beloppet på 40000 euro aldrig har betalats tillbaka. Om så är fallet, vilket det endast ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, ( 4 ) saknar den andra, den tredje och den fjärde frågan till stor del relevans.

30.

Den nu aktuella begäran om förhandsavgörande kan likväl tas upp till prövning, återigen med hänsyn till den presumtion om relevans som gäller för nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten.

31.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida domstolar i den medlemsstat där ett huvudinsolvensförfarande har inletts har exklusiv behörighet när det gäller en talan om återvinning som grundas på insolvens eller om denna behörighet i stället är fakultativ, på så sätt att förvaltaren alltid kan väcka en sådan talan vid en domstol i en annan medlemsstat.

32.

Två uppfattningar står mot varandra i detta fall.

33.

Enligt den första uppfattningen, som i synnerhet grundar sig på vis attractiva concursus ( 5 ) och som har en viss historisk förankring, ( 6 ) är det enbart domstolarna i den medlemsstat där ett insolvensförfarande inletts som är behöriga att pröva en talan som har anknytning till insolvensen, under förutsättning att denna talan är direkt hänförlig till insolvensen och har ett nära samband med den. Såsom domstolen redan har slagit fast ( 7 ) ska en talan om återvinning anses ha ett samband med ett insolvensförfarande, och därför ska den domstol vid vilken insolvensförfarandet inletts ha en exklusiv behörighet.

34.

Enligt den andra uppfattningen, som enligt kommissionen bygger på en systematisk och teleologisk tolkning av förordning nr 1346/2000, kan behörigheten endast betraktas som fakultativ. En talan om återvinning kan hänföra sig till områden och skyldigheter som inte nödvändigtvis har anknytning till huvudinsolvensförfarandet. Vidare bör förvaltarens möjligheter att väcka en sådan talan inte begränsas, för att insolvensförfarandet ska bli så effektivt som möjligt.

35.

Innan denna fråga besvaras finns det skäl att rent allmänt erinra om tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000 och de principer som anges i förordningen i fråga om domstols behörighet.

36.

Utan att i detalj gå in på den historiska bakgrunden till och det exakta innehållet i förordning nr 1346/2000 ( 8 ) vill jag betona att ett av huvudsyftena med förordningen är att säkerställa insolvensförfarandenas effektivitet samtidigt som forum shopping förhindras. ( 9 ) Förordningen är således avsedd att harmonisera den internationella privaträtt (och inte de materiella reglerna) som ska tillämpas i fråga om ”kollektiva insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses”. ( 10 )

37.

Förordningen syftar bland annat till att kompensera för den omständigheten att konkursförfaranden uttryckligen undantogs från tillämpningsområdet för Brysselkonventionen ( 11 ) (och rådets därpå följande förordning (EG) nr 44/2001 ( 12 )). Den är särskilt avsedd att harmonisera reglerna om fastställande av tillämplig lag, internationell behörighet och verkan (erkännande och verkställighet) av utländska domar. Det innebär att förordning nr 1346/2000 inom sitt tillämpningsområde ersätter de lösningar som tidigare tillämpats i den internationella privaträtt som är gemensam för medlemsstaterna.

38.

Såsom framgår av den förklarande Virgós/Schmit-rapporten, ( 13 ) som kan ge användbar vägledning för tolkningen av denna förordning, ( 14 ) ställer ett insolvensförfarande, som är ett kollektivt förfarande, krav på ett tydligt fastställt rättsläge.

39.

För att ett insolvensförfarande ska bli effektivt krävs dessutom att de berörda staterna erkänner behörigheten hos domstolar i den stat där förfarandet inleds, befogenheterna för de av dem utsedda förvaltarna och rättsverkan av deras beslut. ( 15 )

40.

När det gäller den internationella behörigheten vilar systemet i förordning nr 1346/2000 på en distinktion som görs i artikel 3 mellan huvudförfaranden (allmängiltiga) och sekundärförfaranden (territoriella). ( 16 ) Enligt medlemsstaternas allmänna rättsregler kunde en nationell domstol i allmänhet förklara sig behörig att inleda ett kollektivt förfarande på flera grunder (till exempel något av parternas medborgarskap eller att gäldenären hade intressen i det berörda landet). Enligt förordning nr 1346/2000 kan medlemsstaternas domstolar emellertid endast förklara sig behöriga på två grunder: platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen och att det finns ett driftställe i den berörda medlemsstaten.

41.

När det gäller en talan om återvinning vid insolvens, anges i punkt 77 i Virgós/Schmidt-rapporten, med hänvisning till den inriktning som kunde skönjas i domen i målet Gourdain, ( 17 ) att det finns en viss anknytning när ”talan … är direkt hänförlig till konkursrätten och … har nära samband med insolvensförfarandet”.

42.

Domstolen har anslutit sig till detta synsätt och har i domen i målet Seagon ( 18 ) förklarat att artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 ska tolkas så, att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts har behörighet att avgöra en återvinningstalan som grundas på gäldenärens insolvens och riktas mot tredje part som har sitt säte i en annan medlemsstat.

43.

Denna lösning bekräftades vid omarbetningen av förordning (EU) 2015/848. ( 19 ) I artikel 6 i denna förordning föreskrivs följande: ”Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts i enlighet med artikel 3 ska vara behöriga att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta, till exempel en talan om återvinning.” ( 20 )

44.

En talan om återvinning genom vilken gäldenärens förvaltare yrkar på återbetalning av ett belopp som felaktigt betalats ut till en tredje part efter det att insolvensförfarandet har inletts, såsom den aktuella talan som förs av Wiemer & Trachte i det nationella målet, kan följaktligen utgöra en sådan talan som avses i förordning nr 1346/2000.

45.

Betyder det att denna behörighet för den skull är exklusiv, i den meningen att regeln vis attractiva concursus i den medlemsstat där ett huvudinsolvensförfarande har inletts utesluter att en talan (i synnerhet om återvinning) väcks vid domstolar i andra medlemsstater?

46.

Jag anser att denna fråga måste besvaras jakande, såsom jag förklarar i resonemanget nedan.

47.

När det gäller internationell behörighet är platsen där gäldenären har sina huvudsakliga intressen grundbulten i det system som inrättats genom förordning nr 1346/2000.

48.

Vid tillämpningen av principen om vis attractiva concursus, vars syfte är att undvika en ”urvattning” av tvisten och säkerställa närhet och förutsebarhet, är det lämpligt att i princip koncentrera såväl behörig domstol som tillämplig lag och verkställighet av domstolsavgöranden som meddelats i detta sammanhang till den stat där insolvensförfarandet inletts.

49.

Sett enbart till lydelsen i artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000, är regeln om vis attractiva concursus emellertid inte klart uttryckt. Det anges inte uttryckligen i denna bestämmelse att den domstol som förklarats behörig då insolvensförfarandet inleddes även är den enda som är behörig att pröva en talan som hänför sig till detta förfarande och som har ett nära samband med detta. I denna bestämmelse anges nämligen endast, när det gäller ett huvudinsolvensförfarande, att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande.

50.

I och med att det inte anges något i denna bestämmelse om prövning av en talan som hänför sig till och har ett nära samband med ett insolvensförfarande, vilket med all sannolikhet beror på att regeln om vis attractiva concursus behandlas olika i medlemsstaternas nationella rätt, har vitt skilda tolkningar gjorts vad beträffar möjligheten för andra domstolar än dem i den medlemsstat där förfarandet inletts att pröva en annan talan som har ett samband med nämnda förfarande.

51.

När det i synnerhet gäller en talan om återvinning, med vilket avses en talan som, på grundval av gäldenärens insolvens, syftar till att ogiltigförklara transaktioner som genomförts av och till förmån för gäldenären, kan sådana transaktioner, utöver dem som hänför sig till avtal som kan ha ingåtts mellan de berörda enheterna, mycket väl grunda sig på andra förpliktelser av privaträttslig art. En ren bokstavstolkning av artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 ger inte stöd för att direkt utesluta att domstolar i andra medlemsstater, enligt regler om territoriell behörighet som medlemsstaterna ska fastställa, kan förklaras behöriga att pröva en talan om återvinning som väcks av förvaltaren.

52.

Förespråkare av den ”fakultativa” behörigheten har argumenterat på två olika sätt.

53.

För det första har förespråkarna anfört att förordning nr 1346/2000, även om den syftar till att begränsa antalet fall av ”forum shopping”, inte är avsedd att begränsa befogenheterna för den förvaltare som utsetts enligt artikel 3.1 i samma förordning. Såsom generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer påpekade i förslaget till avgörande i målet Seagon (C‑339/07, EU:C:2008:575, punkt 64 och följande punkter), är möjligheten att väcka en återvinningstalan vid insolvens förbehållen konkursförvaltaren, och därför kan en domstols behörighet att pröva en sådan talan inte alltid vara exklusiv.

54.

För det andra kan det visa sig att rätten till en rättvis rättegång iakttas bäst om konkursförvaltaren har möjlighet att väcka talan vid andra domstolar än dem som utsetts enligt artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000, förutom att denna möjlighet kan öka effektiviteten i en talan som väcks av konkursförvaltaren för att tillvarata konkursboets intressen. Kriterierna för att utse en behörig domstol för prövningen av en talan enligt denna bestämmelse, vilka avviker från de kriterier som medlemsstaterna fram till dess skulle fastställa, kan leda till att talan väcks mot personer som inte har hemvist på den plats där insolvensförfarandet inletts, vilket därmed äventyrar deras processuella rättigheter.

55.

Jag anser att båda resonemangen är övertygande ur teleologisk synvinkel. Syftet att effektivisera och påskynda gränsöverskridande insolvensförfaranden talar för att den konkursförvaltare som utsetts ska kunna välja vid vilken domstol en talan ska väckas. Fördelen med denna möjlighet är också att det blir lättare att väcka talan direkt i det land där svaranden har hemvist, vilket i allmänhet leder till att rätten till försvar iakttas bättre.

56.

Samtidigt som jag har förståelse för dessa argument, tycks emellertid domstolens praxis vara inriktad på regeln om vis attractiva concursus. Här finns det anledning att titta närmare på erfarenheterna av de båda linjerna i rättspraxis.

57.

Den första linjen i rättspraxis rör avgränsningen av tillämpningsområdena för olika instrument som reglerar domstols behörighet och inleddes genom domen i målet Gourdain. ( 21 )

58.

I denna dom uttalade sig domstolen om tillämpningsområdet för Brysselkonventionen och fann att en talan om återvinning, som syftade till att öka tillgångarna i ett företag vilket var föremål för ett insolvensförfarande, hade anknytning till konkursförfarandet, eftersom talan var direkt hänförlig till konkursen och hade ett nära samband med likvidationsförfarandet eller tvångsförvaltningen. En sådan talan omfattades således inte av Brysselkonventionens tillämpningsområde och var inte underordnad konventionens behörighetsregler.

59.

Senare rättspraxis ( 22 ) om förhållandet mellan de angivna bestämmelserna, Bryssel I-förordningen och förordning nr 1346/2000, visar ganska tydligt att det är viktigt att en privaträttslig talan omfattas av enhetliga europeiska regler om internationell behörighet, vilka ska fastställas genom något av dessa två instrument. Det bör undvikas att medlemsstaterna antar bestämmelser om domstols behörighet på bekostnad av rättssäkerheten. ( 23 )

60.

Såsom domstolen framhöll i domen i målet Seagon ( 24 ) anges emellertid just detta kriterium i skäl 6 i förordning nr 1346/2000 för att avgränsa syftet med den förordningen. Enligt det skälet reglerar den förordningen ”behörigheten att inleda insolvensförfaranden samt att anta beslut som fattas omedelbart på grundval av insolvensförfaranden och står i nära samband med dessa.”

61.

Den andra linjen i rättspraxis, som är avgörande, är den som följer just av domen i målet Seagon. ( 25 ) Enligt den domen ska artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 tolkas så, att den innebär att den medlemsstat inom vars territorium ett insolvensförfarande har inletts även har internationell behörighet att pröva en talan som direkt kan härledas från detta förfarande och står i nära samband med detta. I samma dom angav domstolen att den omständigheten att man ”samla[r] samtliga mål som har direkt samband med ett företags insolvens hos domstolarna i den medlemsstat som har behörighet att inleda insolvensförfarandet [även förefaller] vara förenligt med syftet att förbättra effektiviteten med avseende på insolvensförfaranden med gränsöverskridande inslag”. Domstolen uttalade sig därmed, mot bakgrund av domen som helhet betraktad, för att den domstol som förklarats behörig då huvudinsolvensförfarandet inleddes ska ha en exklusiv behörighet. ( 26 )

62.

Denna slutsats tycks inte kunna ifrågasättas genom det resonemang som grundar sig på lydelsen av vissa bestämmelser i förordning nr 1346/2000.

63.

När det i första hand gäller argumentet att artikel 18.2 i förordningen, som handlar om förvaltarens behörighet, föreskriver en möjlighet för den förvaltare som har utsetts enligt artikel 3.2 i förordningen att väcka talan om återvinning i andra medlemsstater, avser denna bestämmelse den särskilda situationen när förvaltaren har utsetts i ett sekundärt förfarande enligt artikel 3.2 i förordningen.

64.

Förvaltarens befogenheter i ett sådant förfarande är territoriellt begränsade. Förvaltaren bör därför bland annat ha möjlighet att utom rätta eller vid domstol i alla medlemsstater vidta de åtgärder avseende återvinning som är i borgenärernas intressen. I artikel 18.1 i förordning nr 1346/2000, som avser det fallet när förvaltaren, såsom i det nationella målet, har utsetts i ett huvudförfarande med stöd av artikel 3.1 i förordningen, anges däremot endast att förvaltaren ”har samma behörighet ( 27 ) inom andra medlemsstaters territorier som han har enligt lagen i inledningsstaten”. Denna skillnad i formulering är ingen tillfällighet. Skälet till detta är just den omständigheten att en förvaltare som utsetts i ett huvudförfarande förväntas vidta åtgärder avseende återvinning som hänför sig till huvudförfarandet vid domstol i den medlemsstat där detta förfarande har inletts. Då behöver förvaltaren inte kunna göra gällande någon möjlighet att väcka talan vid domstol i en annan medlemsstat.

65.

Inte heller artikel 25.1 andra stycket i nämnda förordning ger stöd för något sådant argument. Denna sistnämnda bestämmelse avser enbart erkännande och verkställighet av ”beslut som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband härmed, även om de fattats av en annan domstol”. I bestämmelsen beaktas endast att det finns en möjlighet att domstolar i en medlemsstat inom vars territorium ett insolvensförfarande har inletts i enlighet med artikel 3.1 i denna förordning även prövar en talan av det slag som är i fråga i målet vid den nationella domstolen. ( 28 )

66.

Slutligen vill jag understryka att det framgår tydligare i artikel 6.1 i den nya förordningen 2015/848 att regeln om vis attractiva concursus gäller för en talan som är en direkt följd av ett insolvensförfarande och har ett nära samband med detta.

67.

Skäl 35 i förordningen pekar tydligt på att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium ett insolvensförfarande har inletts ska ha exklusiv behörighet att pröva en talan som är en direkt följd av insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta. Denna ensamrätt ska endast frångås för det fall att en talan har samband med en annan talan som grundas på allmänna privaträttsliga bestämmelser (artikel 6.2 i förordning 2015/848) eller för det fall att åtgärder behöver vidtas för att beivra åsidosättande av de skyldigheter som åligger en gäldenärs ställföreträdare, förutsatt att dessa domstolar är behöriga att handlägga sådana tvister enligt nationell rätt (se även skäl 47 till förordning 2015/848).

68.

Det följer av samtliga ovanstående överväganden att artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 ska tolkas så, att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium ett huvudinsolvensförfarande har inletts har exklusiv behörighet i fråga om en återvinningstalan som grundas på gäldenärens insolvens.

69.

Med hänsyn till mitt förslag till svar på den första tolkningsfrågan är det formellt inte nödvändigt att besvara de övriga frågorna, vilka vilar på antagandet att bulgariska domstolar kan förklaras behöriga att pröva den återvinningstalan som är i fråga i det nationella målet. ( 29 ) För att bestämmelserna i kapitel II i förordning nr 1346/2000, som har rubriken ”Erkännande av insolvensförfaranden”, ska vara tillämpliga krävs det nämligen att de domstolar vid vilka talan har väckts, i detta fall bulgariska domstolar, har internationell behörighet enligt artikel 3 i den förordningen.

70.

För det fall att domstolen inte delar min bedömning ska jag ändå göra en kortfattad bedömning av den andra, tredje och fjärde frågan.

71.

Såsom förklaras i Virgós/Schmit-rapporten i fråga om artikel 24 i förordning nr 1346/2000 innebär ett automatiskt erkännande av insolvensförfaranden som inletts i en avtalsslutande stat, vilket föreskrivs i artikel 16 i förordningen, att en del berörda personer i vissa fall inte känner till att ett insolvensförfarande har inletts och handlar i god tro ”i strid med de nya omständigheterna”.

72.

Artikel 24 syftar således till att reglera en situation där en skuld har infriats i god tro hos en gäldenär, trots att den borde ha infriats hos den förvaltare som utsetts i ett insolvensförfarande vilket inletts i en annan medlemsstat. Bestämmelsen innebär att denna verkställighet eller betalning ska vara befriande om den berörda personen inte kände till att förfarandet inletts och handlade i god tro.

73.

Vidare anges i Virgós/Schmit-rapporten att bristande kännedom om att ett insolvensförfarande har inletts ska presumeras om det offentliggörande som föreskrivs i artikel 21 i förordning nr 1346/2000 inte ägt rum i enlighet med bestämmelserna i den berörda medlemsstaten.

74.

Såsom kommissionen har påpekat förklaras kopplingen mellan artiklarna 16, 21 och 24 i förordning nr 1346/2000 i Virgós/Schmit-rapporten. I artikel 16 i förordningen föreskrivs att alla beslut som fattas av en domstol i en medlemsstat, som är behörig enligt artikel 3 i förordningen, ska erkännas automatiskt. Genom artikel 24 i förordningen luckras denna regel upp för parter som har infriat en skuld i god tro, varvid god tro anses föreligga om den berörda parten inte hade kännedom om att förfarandet inletts. Bristande kännedom antas föreligga om skulden infriats innan beslutet offentliggjordes i den berörda medlemsstaten.

75.

Bestämmelserna ska ses som en helhet, mot bakgrund av det system för automatiskt erkännande som förordning nr 1346/2000 innebär och strävan efter att skydda tredje man som i god tro infriat skulder.

76.

I domen i målet Eurofood ( 30 ) erinrade domstolen om att företrädesregeln i artikel 16.1 i förordning nr 1346/2000, enligt vilken ett insolvensförfarande som inletts i en medlemsstat från den tidpunkt det har verkan i inledningsstaten ska erkännas i alla andra medlemsstater, såsom framgår av skäl 22 i förordningen grundar sig på principen om ömsesidigt förtroende. Det ingår i principen om ömsesidigt förtroende att den domstol i en medlemsstat som mottagit en begäran om att inleda ett huvudinsolvensförfarande ska pröva sin behörighet enligt artikel 3.1 i förordningen, det vill säga bedöma huruvida platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen är belägen i den medlemsstaten. I gengäld medför principen om ömsesidigt förtroende, såsom anges i skäl 22 i förordningen, att domstolarna i de andra medlemsstaterna erkänner beslutet att inleda ett huvudinsolvensförfarande utan att kunna pröva den domstolens bedömning av dess egen behörighet. ( 31 )

77.

Det rör sig om en viktig tolkningsparameter som ska beaktas vid prövningen av den andra, tredje och fjärde frågan, vilken jag redogör för nedan.

78.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att fastställa när en person kan göra gällande den befriande verkan som föreskrivs i artikel 24.1 i förordning nr 1346/2000.

79.

Med andra ord ska det fastställas vid vilken tidpunkt ett insolvensförfarande kan anses ha inletts mot en gäldenär i den mening som avses i denna bestämmelse.

80.

Domen i målet Eurofood ( 32 ) ger onekligen god vägledning i detta avseende.

81.

I det målet fick domstolen frågan huruvida ett beslut av en domstol i en medlemsstat som ska pröva en ansökan om likvidation av ett bolag – genom vilken en förvaltare utses med befogenheter som innebär att företagsledningen berövas samma befogenheter – ska betraktas som ett ”beslut om att inleda ett insolvensförfarande” i den mening som avses i förordning nr 1346/2000.

82.

Domstolen framhöll att de villkor och formaliteter som måste vara uppfyllda för att ett insolvensförfarande ska kunna inledas regleras i nationell rätt och varierar avsevärt mellan medlemsstaterna ( 33 ) och slog fast att det, för att säkerställa effektiviteten hos det system som införts genom förordning nr 1346/2000, var angeläget att principen om erkännande i artikel 16.1 första stycket ”kan tillämpas så tidigt som möjligt” under förfarandet. ( 34 ) Under dessa omständigheter ska inte bara ett beslut som formellt räknas som ett beslut att inleda ett förfarande enligt lagstiftningen i den medlemsstat där den domstol som meddelat det är belägen anses vara ett ”beslut om att inleda ett insolvensförfarande” i den mening som avses i förordningen, utan även ett beslut som fattats efter en begäran, grundad på gäldenärens insolvens, om att det ska inledas ett sådant förfarande som nämns i bilaga A till förordningen, när det beslutet innebär att gäldenären berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare enligt bilaga C till förordningen utses. ( 35 )

83.

Denna slutsats bör, enligt min mening, i tillämpliga delar gälla för tolkningen av artikel 24 i förordning nr 1346/2000.

84.

Såsom förklaras i Virgós/Schmit-rapporten (punkt 187) tycks denna bestämmelse – precis som artikel 16 i förordningen – ha införts för att kompensera för eventuella oönskade effekter som ett automatiskt erkännande av beslut om att inleda insolvensförfaranden, i mycket vid bemärkelse, kan få på transaktioner som tredje part gör i god tro.

85.

Det konkreta syftet med artikel 24 i förordning nr 1346/2000 är att skydda tredje part som i god tro, och efter det att ett insolvensförfarande inletts, infriat en skuld hos en gäldenär i konkurs, trots att den borde ha infriats hos förvaltaren. God tro ska antas föreligga, om inte annat visas, om skulden har infriats innan åtgärder för offentliggörande enligt artikel 21 i den förordningen vidtagits. ( 36 ) Motparten har dock alltid möjlighet att visa att en skuld har infriats i ond tro och därmed att den befriande verkan inte kan föreligga.

86.

Detta är för övrigt den lösning som uttryckligen införts i den nya förordning 2015/848. I artikel 2.7 ii anges att ett ”beslut om att inleda ett insolvensförfarande” i den mening som avses i denna förordning kan utgöras av ett beslut av en domstol att utse en förvaltare, däribland, enligt bilaga B, en provisorisk förvaltare.

87.

Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara den andra tolkningsfrågan så, att artikel 24 i förordning nr 1346/2000 är tillämplig när en skuld infrias hos en gäldenär i en medlemsstat då en ansökan om inledande av ett insolvensförfarande avseende gäldenärens tillgångar har ingetts och en provisorisk förvaltare har utsetts i en annan medlemsstat, men något domstolsbeslut om att inleda ett insolvensförfarande ännu inte har meddelats i den medlemsstat inom vars territorium svaranden har sina huvudsakliga intressen.

88.

Genom sin tredje fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 24 i förordning nr 1346/2000 ska tillämpas när den ursprungliga handling genom vilken en gäldenär i konkurs förfogat över sin egendom ska anses verkningslös enligt den nationella rätt som gäller för den domstol som är behörig i fråga om insolvens och denna avsaknad av verkan just är en följd av insolvensförfarandet.

89.

Genom artikel 24 i förordning nr 1346/2000, jämförd med skäl 30, infördes en allmän skyddsregel för betalningar som görs i god tro av tredje part för det fallet att tredje part infriar en skuld hos gäldenären vid en tidpunkt då ett utländskt insolvensförfarande redan har inletts men där tredje part inte har kunnat få kännedom om denna situation.

90.

Såsom domstolen har klargjort är artikel 24 inte en behörighets- och lagvalsbestämmelse, utan en materiell bestämmelse som gäller alla medlemsstater oberoende av lex concursus. ( 37 )

91.

Varken lydelsen i artikel 24 i förordning nr 1346/2000 eller det syfte att skydda utomstående gäldenärer i god tro som eftersträvas genom denna bestämmelse ger stöd för att begränsa dess tillämpning till att endast avse förpliktelser som inte har något samband med insolvensförfarandet. Följaktligen bör varken arten av tredje parts förpliktelse mot gäldenären eller dess rättsliga grund vara relevant för tillämpningen av artikel 24 i förordning nr 1346/2000.

92.

Fortfarande är bestämmelsen emellertid endast tillämplig om det, mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, kan antas att den berörda tredje parten faktiskt inte kände till att ett insolvensförfarande inletts, vilket normalt borde ha inneburit att den berörda tredje parten skulle fullgöra betalningen i fråga till den förvaltare som utsetts inom ramen för det förfarandet.

93.

Såsom jag anger ovan är det dessutom i vilket fall som helst möjligt för motparten att visa att den berörda tredje parten, trots att beslutet om att inleda ett insolvensförfarande i en medlemsstat inte har offentliggjorts, faktiskt fått kännedom om förfarandet, att en skuld infriats i ond tro och att befriande verkan enligt artikel 24.1 i förordning nr 1346/2000 därmed inte föreligger.

94.

Den rättsliga grunden för tredje parts förpliktelse gentemot en gäldenär i konkurs har således ingen betydelse för tillämpningen av artikel 24 i förordning nr 1346/2000. Det är fortfarande möjligt för motparten att styrka att den berörda tredje parten, trots att beslutet om att inleda ett insolvensförfarande i en medlemsstat inte har offentliggjorts, faktiskt fått kännedom om förfarandet, att en skuld infriats i ond tro och att befriande verkan därmed inte kan föreligga.

95.

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida den presumtion om bristande kännedom som föreskrivs i artikel 24.2 andra meningen i förordning nr 1346/2000 är tillämplig när besluten om att utse en provisorisk förvaltare och om rätten för gäldenären i konkurs att förfoga över sin egendom inte har offentliggjorts i den medlemsstat där gäldenären har hemvist, trots att det i denna stat föreskrivs att sådana handlingar ska offentliggöras i enlighet med artikel 21.2 i förordningen.

96.

De tvivel som den hänskjutande domstolen anfört avser frågan huruvida denna presumtion är tillämplig i det aktuella fallet, trots att det föreskrivs i artikel 16.1 och artikel 25.1 tredje meningen i förordning nr 1346/2000 att beslut om skyddsåtgärder som meddelas av den domstol som är behörig att avgöra frågor rörande insolvensen ska erkännas automatiskt av domstolarna i andra medlemsstater.

97.

Enligt de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen föreskrivs i bulgarisk rätt att utländska beslut om att inleda ett insolvensförfarande ska offentliggöras.

98.

Artikel 21.1 i förordning nr 1346/2000 innehåller en huvudregel om att beslut om att inleda ett insolvensförfarande och, i förekommande fall, beslut om att utse en förvaltare, får offentliggöras även i de övriga medlemsstaterna. Enligt artikel 21.2 i förordningen får en medlemsstat inom vars territorium gäldenären har ett driftställe i undantagsfall föreskriva ett obligatoriskt offentliggörande av dessa beslut. I ett sådant fall ska förvaltaren eller en behörig myndighet i den medlemsstat där förfarandet har inletts vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa ett sådant offentliggörande.

99.

Jag anser att den princip om ömsesidigt erkännande som infördes genom förordning nr 1346/2000 kräver att presumtionen om bristande kännedom enligt artikel 24.2 i förordningen ska tillämpas även för det fallet att de myndigheter som avses i artikel 21.2 i förordningen inte har vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att se till att ett utländskt beslut om att inleda ett insolvensförfarande offentliggörs i registret i den medlemsstat inom vars territorium svarandens filial har sitt säte.

100.

Detta framgår för övrigt av själva lydelsen i artikel 24.2 första meningen i förordning nr 1346/2000. Den presumtion om bristande kännedom om att ett insolvensförfarande inletts som föreskrivs i denna bestämmelse ska tillämpas när en tredje man har infriat en skuld hos en gäldenär i konkurs innan de åtgärder för offentliggörande som anges i artikel 21 i förordningen har vidtagits. Några andra villkor föreskrivs inte i detta avseende, och bestämmelsens lydelse medger inget undantag för de åtgärder för obligatoriskt offentliggörande som avses i artikel 21.2 i förordning nr 1346/2000.

101.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de frågor som ställts av Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) på följande sätt: