–

Demeures terre och tradition SARL, genom F. Molinié, avocat,

–

Frankrikes regering, genom D. Colas och R. Coesme, båda i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom T. Henze och M. Hellmann, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom J. Hottiaux och H. Tserepa-Lacombe, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 17 i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, 1986, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Conseils et mise en relations (CMR) SARL (nedan kallat CMR) och Demeure terre et tradition SARL (nedan kallat DTT). Målet avser att CMR har yrkat dels gottgörelse för den skada som orsakats av att DTT sagt upp handelsagentavtalet mellan CMR och DTT, dels skadestånd på grund av att avtalet sagts upp utan grund.

3

Andra och tredje skälen i direktiv 86/653 har följande lydelse:

”Skillnaderna inom [Europeiska unionen] mellan de nationella lagarna om handelsrepresentation påverkar i hög grad konkurrensvillkoren för och utövandet av denna näringsverksamhet samt försämrar både det befintliga skyddet för handelsagenter gentemot deras huvudmän och skyddet för affärsuppgörelser. Dessutom är dessa skillnader av sådant slag att de försvårar möjligheterna att ingå och genomföra avtal om handelsrepresentation mellan huvudman och handelsagent i olika medlemsstater.

Varuhandeln mellan medlemsstaterna bör ske på villkor liknande dem som gäller inom ett enskilt medlemsland, vilket nödvändiggör ett inbördes närmande mellan medlemsstaternas rättssystem i den utsträckning som krävs för en väl fungerande gemensam marknad. I detta hänseende undanröjs inte de ovannämnda skillnaderna genom föreskrifterna om lagvalsklausuler, även om de skulle göras likformiga, och därför är den föreslagna harmoniseringen nödvändig, trots att dessa föreskrifter finns.”

4

I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   De harmoniseringsåtgärder som fastställs i detta direktiv skall tillämpas på medlemsstaternas lagar och andra författningar om förhållandet mellan handelsagenter och deras huvudmän.

2.   Med handelsagent avses i detta direktiv en självständig agent med varaktig behörighet att förhandla om försäljning eller köp av varor för en annan persons räkning, här nedan kallad huvudman, eller att förhandla om och slutföra sådana affärsuppgörelser i huvudmannens namn och för dennes räkning.

…”

5

I artikel 17.1–17.3 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att handelsagenten efter det att agenturavtalet upphört att gälla får ersättning i överensstämmelse med punkt 2 eller får skadestånd i överensstämmelse med punkt 3.

3.   Handelsagenten skall ha rätt till ersättning för den skada han tillfogas som en följd av att hans affärsförbindelser med huvudmannen upphört.

Sådan skada skall anses ha uppstått i synnerhet när affärsförbindelserna upphör

6

Artikel 18 i samma direktiv har följande lydelse:

”Den gottgörelse eller det skadestånd som avses i artikel l7 skall inte betalas ut

7

Artikel 19 i direktiv 86/653 har följande lydelse:

”Parterna får inte avtala om avvikelse från bestämmelserna i artikel 17 och 18 till men för handelsagenten före agenturavtalstidens utgång.”

8

I artikel L. 134–12 i code de commerce (handelslagen) föreskrivs följande:

”Handelsagenten ska ha rätt till ersättning för den skada som uppkommer till följd av att hans affärsförbindelser med huvudmannen upphört.

Handelsagenten förlorar rätten till ersättning om han inte till huvudmannen inom ett år efter det att avtalet upphört att gälla har anmält sin avsikt att hävda sina rättigheter.

Även handelsagentens efterträdande rättsinnehavare har rätt till skadestånd när avtalet upphör att gälla till följd av handelsagentens frånfälle.”

9

Den 2 december 2011 ingick DTT ett handelsagenturavtal med CMR avseende försäljning av enfamiljshus. Enligt avtalet var DTT och CMR handelsagent respektive huvudman. I avtalet föreskrevs en prövotid på tolv månader. Vid utgången av prövotiden skulle avtalet anses löpa på obestämd tid, med möjlighet för vardera parten att säga upp avtalet under denna prövotid med beaktande av en uppsägningstid på 15 dagar under den första månaden och därefter en uppsägningstid på en månad. Målsättningen enligt agenturavtalet var 25 försäljningar per år.

10

DTT meddelade CMR genom skrivelse av den 12 juni 2012 att bolaget hade beslutat att säga upp agenturavtalet, med verkan från utgången av den avtalsenliga uppsägningstiden på en månad. Som skäl för beslutet angav DTT att CMR inte hade uppnått den målsättning som fastställts i nämnda avtal, eftersom CMR endast hade genomfört en försäljning under fem månader.

11

CMR väckte den 20 mars 2013 talan mot DTT vid tribunal de commerce d’Orléans (handelsdomstolen i Orléans, Frankrike) med yrkande om gottgörelse för den skada som uppkommit till följd av att handelsagenturavtalet har upphört att gälla och skadestånd för att avtalet sagts upp utan grund. Genom dom av den 30 januari 2014 biföll denna domstol delvis CMR:s yrkanden.

12

Den 14 februari 2014 överklagade DTT ovannämnda dom. Genom dom av den 18 december 2014 upphävde Cour d’appel d’Orléans (Appellationsdomstolen i Orléans, Frankrike) delvis domen i första instans. Denna domstol ansåg att det inte förelåg någon skyldighet att utge den ersättning för skada som föreskrivs i artikel L134–12 i handelslagen i fall då handelsagenturavtalet sägs upp under prövotiden. Nämnda domstol slog även fast att det fanns grund att säga upp avtalet mellan DTT och CMR då det enbart skett en försäljning under fem månader medan målet enligt avtalet var tjugofem försäljningar om året.

13

Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), till vilken CMR överklagade domen, påpekade för det första att domen från Cour d’appel d’Orléans (Appellationsdomstolen i Orléans), vilar på den fasta rättspraxis som har utvecklats av avdelningen för affärsrättsliga, finansiella och ekonomiska mål vid Cour de cassation (Högsta domstolen). Enligt denna praxis föreligger ett undantag från rätten till ersättning när handelsagenturavtalet sägs upp under prövotiden. Cour de cassation (Högsta domstolen) påpekade för det andra att direktiv 86/653 inte innehåller några bestämmelser om prövotid, varför det är möjligt för parterna i ett handelsagenturavtal att komma överens om en sådan klausul utan att detta utgör ett åsidosättande av unionsrätten. Cour de cassation (Högsta domstolen) har slutligen, med hänvisning till EU-domstolens praxis, erinrat om att direktiv 86/653 syftar till att skydda handelsagenten gentemot huvudmannen och att artikel 17.2 ska tolkas på ett sätt som bidrar till detta skydd.

14

Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU- domstolen:

”Är artikel 17 i direktiv [86/653] tillämplig när handelsagenturavtalet upphör under den prövotid som däri föreskrivs?”

15

Den hänskjutande domstolen önskar med sin fråga få klarhet i huruvida artikel 17 i direktiv 86/653 ska tolkas så att de bestämmelser om gottgörelse och skadestånd som gäller när ett handelsagenturavtal upphör som föreskrivs i punkterna 2 och 3 i denna artikel ska tillämpas när avtalet upphör under den prövotid som anges i avtalet.

16

Det ska inledningsvis prövas om direktiv 86/653 utgör hinder för att fastställa en prövotid i ett handelsagenturavtal.

17

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 34 i sitt förslag till avgörande hänvisas det inte till någon prövotid i nämnda direktiv. Eftersom direktivet inte innehåller någon bestämmelse om prövotid bör gälla att fastställandet av en sådan period, som omfattas av parternas avtalsfrihet, inte i sig strider mot direktivet.

18

Det framgår av beslutet om hänskjutande att Cour de cassation (Högsta domstolen, avdelningen för affärsrättsliga, finansiella och ekonomiska mål) har slagit fast att handelsagenten inte har rätt till gottgörelse när handelsagenturavtalet sägs upp under prövotiden.

19

EU-domstolen erinrar i detta avseende om att det följer av artikel 288 tredje stycket FEUF att ”[e]tt direktiv skall med avseende på det resultat som skall uppnås, vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet”.

20

Såsom generaladvokaten likaså har påpekat i punkt 34 i sitt förslag till avgörande förhåller det sig så, att även om direktiv 89/653 inte utgör hinder för att fastställa en prövotid i ett handelsagenturavtal får rättsverkningarna av en sådan period, som kan påverka direktivets ändamålsenliga verkan, emellertid inte vara avhängiga av nationell rätt.

21

Det är mot denna bakgrund som det ska prövas om fastställandet av en prövotid i ett handelsagenturavtal utgör hinder för att tillämpa gottgörelse – och skadeståndsmekanismen i artikel 17.2 och 17.3 i direktiv 86/653, om avtalet sägs upp under prövotiden.

22

Enligt domstolens fasta praxis är det vid fastställandet av en unionsbestämmelses räckvidd – i förevarande fall artikel 17 i direktiv 86/653 – nödvändigt att ta hänsyn till såväl dess lydelse som det sammanhang den ingår i och dess ändamål (dom av den 16 april 2015, Angerer, C‑477/13, EU:C:2015:239, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

23

Vad beträffar ordalydelsen av denna artikel erinrar domstolen om att enligt artikel 17.1 i direktiv 86/653 ska medlemsraterna vidta de åtgärder som behövs för att se till att handelsagenten ”efter det att handelsagenturavtalet upphört att gälla” får gottgörelse eller skadestånd. I artikel 17.3 i direktivet föreskrivs att handelsagenten ska ha rätt till ersättning för den skada som han tillfogas på grund av att hans ”affärsförbindelser med huvudmannen har upphört”. Handelsagentens rätt till gottgörelse eller skadestånd är således avhängig av att avtalsförhållandet med huvudmannen har upphört.

24

Även om fastställandet av en prövotid, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 38 i sitt förslag till avgörande, syftar till att göra det enklare att säga upp ett handelsagenturavtal, innebär uppsägningen av ett sådant avtal under den prövotid som anges i avtalet under alla omständigheter att ”agenturavtalet [upphör]” eller att ”[handelsagentens] affärsförbindelser med huvudmannen [upphör]” i den mening som avses i artikel 17.1 och 17.3 i direktiv 86/653.

25

EU-domstolen preciserar härvidlag att det av de yttranden som har inkommit till EU-domstolen framgår att den rättspraxis från Cour de cassation (Högsta domstolen) enligt vilken handelsagenten inte har rätt till gottgörelse när handelsagenturavtalet sägs upp under prövotiden vilar på antagandet att handelsagenturavtalet ännu inte anses vara definitivt.

26

En sådan tolkning saknar helt stöd i direktiv 86/653. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 39 i sitt förslag till avgörande uppstår enligt artikel 1 i direktiv 86/653 ett förhållande mellan en handelsagent och huvudmannen redan när avtal ingås om att förhandla om försäljning eller köp av varor eller att förmedla och avsluta sådana avtal för huvudmannens räkning, oavsett om avtalet innehåller en klausul om prövotid. Härav följer att bestämmelserna i direktivet ska tillämpas från den tidpunkt då ett sådant avtal ingås mellan huvudmannen och handelsagenten, oavsett om det anges en prövotid i avtalet eller inte.

27

För det andra framgår det av artikel 17.2 a i direktiv 86/653 att handelsagenten har rätt till gottgörelse om och i den mån som han eller hon har skaffat huvudmannen nya kunder eller i betydande omfattning har ökat affärsvolymen med befintliga kunder och affärerna med dessa kunder fortsätter att ge huvudmannen ansenliga fördelar. Enligt artikel 17.2 b fastställs gottgörelsens storlek dessutom med ledning av handelsagentens resultat under avtalsperioden. Det framgår vidare av ordalydelsen i artikel 17.3 i direktivet att handelsagenten har rätt till ersättning för den skada han tillfogas till följd av att avtalsförhållandet med huvudmannen upphör, vilket gör att handelsagenten går miste om provision som han skulle ha uppburit om avtalet fortsatt att gälla samtidigt som huvudmannen dragit stora fördelar av handelsagentens insatser, och/eller handelsagenten inte har kunnat avskriva de kostnader och utgifter som han åsamkats vid fullgörandet av handelsagenturavtalet på huvudmannens inrådan.

28

Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 26 och 50 i sitt förslag till avgörande följer det av artikel 17.2 och 17.3 i direktiv 86/653 att gottgörelse- och skadeståndsmekanismerna i dessa bestämmelser inte syftar till att sanktionera att avtalet sagts upp utan till att kompensera handelsagenten för det arbete som redan lagts ned och som huvudmannen har fördelar av efter att avtalsförhållandet har upphört eller för kostnader och utgifter som handelsagenten har haft för att tillhandahålla dessa tjänster. Handelsagenten ska således inte gå miste om gottgörelse eller skadestånd enbart av den anledningen att handelsagenturavtalet sades upp under prövotiden, såvida villkoren i artikel 17.2 och 17.3 är uppfyllda.

29

Det följer således av denna artikels ordalydelse att rätten till gottgörelse och skadestånd för den skada som tillfogats handelsagenten gäller oavsett om avtalsförhållandet mellan huvudmannen och handelsagenten upphört under prövotiden eller inte.

30

Denna slutsats underbyggs av en analys av det sammanhang som artikel 17 i direktiv 86/653 ingår i och ändamålet med detta direktiv.

31

Vad för det första beträffar det sammanhang som artikel 17 i direktivet ingår i erinrar domstolen om att artikel 18 i samma direktiv innehåller en uttömmande uppräkning av de situationer där gottgörelse eller skadestånd inte ska utgå. Att handelsagenturavtalet har upphört under prövotiden anges inte här. Eftersom artikel 18 utgör ett undantag från rätten till gottgörelse och skadestånd ska den tolkas strikt. Härav följer att denna artikel inte ska tolkas så, att det kan läggas till ytterligare ett skäl, som inte uttryckligen föreskrivs i bestämmelsen, till att gottgörelse eller skadestånd inte ska betalas ut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2010, Volvo Car Germany, C‑203/09,EU:C:2010:647, punkt 42). Att godkänna att gottgörelse eller skadestånd inte ska utgå när avtalsförhållandet upphör under prövotiden skulle vara att godkänna ett skäl till att ersättningen bortfaller som inte föreskrivs i artikel 18 i direktivet.

32

EU-domstolen erinrar dessutom om att artikel 19 i direktiv 86/653 inte medger att parterna avviker från bestämmelserna i artiklarna 17 och 18 till men för handelsagenten före avtalets utgång. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 48 i sitt förslag till avgörande skulle den omständigheten att det fastställts ett undantag för en prövotid till men för handelsagenten i ett handelsagenturavtal innebära att rätten till gottgörelse och skadestånd enligt artikel 17 i detta direktiv inte skulle tillämpas. En handelsagent skulle då för samma arbetsinsats erhålla eller nekas gottgörelse enbart beroende på om det föreskrivits en prövotid i handelsagenturavtalet eller inte.

33

När det gäller ändamålet med direktiv 86/653, erinrar EU-domstolen om att det av andra och tredje skälen i detta direktiv framgår att direktivet bland annat syftar till att skydda handelsagenter gentemot deras huvudmän (dom av den17 maj 2017, ERGO Poist’ovňa, C‑48/16, EU:C:2017:377, punkt 41).

34

EU-domstolen har härvidlag slagit fast att artiklarna 17 och 18 i detta direktiv har avgörande betydelse, eftersom de anger den skyddsnivå som unionslagstiftaren har ansett det vara rimligt att handelsagenter tillförsäkras vid upprättandet av den gemensamma marknaden (dom av den 17 oktober 2013, Unamar, C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 39). Enligt EU-domstolens fasta praxis syftar artiklarna 17–19 i direktivet till att skydda handelsagenten efter det att avtalsförhållandet upphört. De regler som direktiv 86/653 föreskriver härför är av tvingande karaktär (dom av den 9 november 2000, Ingmar, C‑381/98, EU:C:2000:605, punkt 21, och dom av den 23 mars 2006, Honyvem Informazioni Commerciali, C‑465/04, EU:C:2006:199, punkt 22).

35

EU-domstolen har vidare preciserat att mot bakgrund av ändamålet med direktiv 86/653 är varje tolkning av artikel 17 i direktivet som kan vara till nackdel för handelsagenten inte tillåten (se, för ett likande resonemang, dom av den 26 mars 2009, Semen, C‑348/07, EU:C:2009:195, punkt 21).

36

En tolkning enligt vilken ingen gottgörelse ska utgå om handelsagenturavtalet upphör under prövotioden är därför inte förenlig med den tvingande karaktären i det system som införts genom artikel 17 i direktiv 86/653. En sådan tolkning som skulle göra gottgörelsen avhängig av om det fastställts en prövotid i handelsagenturavtalet utan hänsyn till handelsagentens arbete eller till de kostnader och utgifter han har haft – vilket strider mot nämnda artikel – utgör därmed av samma skäl som anförts i punkt 32 i denna dom, en tolkning till men för handelsagenten som skulle gå miste om varje rätt till gottgörelse enbart av det skälet att det fastställts en prövotid i hans avtal med huvudmannen.

37

EU-domstolen slår därför fast att en tolkning av artikel 17 i direktiv 86/653 enligt vilken ingen gottgörelse eller skadestånd utgår när handelsagenturavtalet har sagts upp under prövotiden strider mot ändamålet med detta direktiv.

38

Mot bakgrund av vad som angetts ovan ska tolkningsfrågan besvaras som följer. Artikel 17 i direktiv 86/653 ska tolkas så, att den gottgörelse- och skadeståndsmekanism som föreskrivs i punkterna 2 och 3 i denna artikel om handelsagenturavtalet upphör, ska tillämpas när handelsagenturavtalet upphör under den prövotid som fastställts i nämnda avtal.

39

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 17 i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter ska tolkas så, att den gottgörelse- och skadeståndsmekanism som föreskrivs i punkterna 2 och 3 i denna artikel om handelsagenturavtalet upphör, ska tillämpas när handelsagenturavtalet upphör under den prövotid som föreskrivs i nämnda avtal.