1

I sitt överklagande har Europeiska unionens råd yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 9 juni 2016, Marquis Energy/rådet (T-277/13, nedan kallad den överklagade domen, ej publicerad EU:T:2016:343), där den dels fann att Marquis Energy LLC:s talan om ogiltigförklaring av rådets genomförandeförordning (EU) nr 157/2013 av den 18 februari 2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av bioetanol med ursprung i Amerikas förenta stater (EUT L 49, 2013, s. 10) (nedan kallad den omtvistade förordningen) kunde tas upp till prövning, dels ogiltigförklarade den förordningen såvitt den avsåg Marquis Energy.

2

Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 1–14 i den överklagade domen och kan, i den mån den är relevant i det aktuella förfarandet, sammanfattas enligt följande.

3

Marquis Energy är ett amerikanskt företag som tillverkar bioetanol.

4

Efter ett klagomål som ingavs den 12 oktober 2011 av ePURE, de Europese Producenten Unie van Hernieuwbare Ethanol (Europiska föreningen för tillverkare av förnybar etanol), offentliggjorde kommissionen den 25 november 2011 ett tillkännagivande om inledande av ett antidumpningsförfarande beträffande import av bioetanol med ursprung i Amerikas förenta stater (EUT C 345, 2011, s. 7), i vilket den meddelade sin avsikt att använda ett stickprovsförfarande för att välja ut vilka exporterande tillverkare i Förenta staterna som skulle omfattas av undersökningen inom ramen för detta förfarande (nedan kallat undersökningen).

5

Den 16 januari 2012 underrättade kommissionen Marquis Energy och fyra andra bolag – Patriot Renewable Fuels LLC, Plymouth Energy Company LLC, POET LLC och Platinum Ethanol LLC – om att de hade valts ut att ingå i urvalet av exporterande tillverkare.

6

Den 24 augusti 2012 delgav kommissionen Marquis Energy det preliminära informationsdokumentet, i vilket den redogjorde för beslutet att fullfölja undersökningen utan att vidta några provisoriska åtgärder och att utvidga undersökningen till att omfatta handlare/blandningsföretag. I detta dokument konstaterades att det i detta skede inte var möjligt att bedöma huruvida exporten av bioetanol med ursprung i Förenta staterna hade skett till dumpade priser, på grund av att de utvalda tillverkarna inte gjorde någon åtskillnad mellan försäljning inom landet och försäljning på export och att all försäljning skedde till icke-närstående handlare/blandningsföretag som var etablerade i Förenta staterna, vilka sedan blandade bioetanolen med bensin och sålde den vidare.

7

Den 6 december 2012 översände kommissionen det slutgiltiga informationsdokumentet till Marquis Energy, i vilket den på grundval av uppgifter från de icke-närstående handlarna/blandningsföretagen undersökte huruvida det förekom dumpning som skadade unionsindustrin. Kommissionen angav där att den avsåg att införa landsomfattande slutgiltiga tullar uppgående till 9,6 procent, för en period på tre år.

8

Den 18 februari 2013 antog rådet, på grundval av rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51) (nedan kallad grundförordningen), den omtvistade förordningen om införande av en antidumpningstull på bioetanol, kallad drivmedelsetanol, på 9,5 procent för hela landet, för en period på fem år.

9

Det framgår av punkt 13 i den överklagade domen att rådet, i skälen 12–16 i den angripna förordningen, fann att undersökningen visade att ingen av tillverkarna i stickprovet exporterade bioetanol till unionsmarknaden och att det inte heller var de amerikanska tillverkarna av bioetanol utan handlarna/blandningsföretagen som exporterade produkten till unionen. För att slutföra undersökningen grundade sig rådet därför på uppgifter från två handlare/blandningsföretag, som gått med på att samarbeta.

10

Det anges även, i punkt 14 i den överklagade domen, att rådet i skälen 62–64 i den angripna förordningen förklarat att den fann det lämpligt att fastställa en dumpningsmarginal på nationell nivå, eftersom bioetanolbranschens struktur och det sätt på vilket den berörda produkten tillverkades och såldes på den amerikanska marknaden och exporterades till unionen gjorde det omöjligt att fastställa individuella dumpningsmarginaler för de amerikanska tillverkarna.

11

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 maj 2013 väckte Marquis Energy talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen.

12

Tribunalen fann att Marquis Energys talan kunde tas upp till prövning, enligt resonemanget i punkterna 40–118 i den överklagade domen, genom att bedöma först företagets talerätt och därefter dess berättigade intresse av att väcka talan mot den omtvistade förordningen, efter att ha erinrat om huvudpunkterna i relevant rättspraxis om tolkningen av artikel 263 fjärde stycket FEUF i allmänhet och vad gäller dumpning.

13

Den biföll därefter, i punkterna 121–168 och 203 i den överklagade domen, talan avseende den andra delen av den första grund som åberopats av Marquis Energy, om åsidosättande av artikel 9.5 i grundförordningen och ogiltigförklarade följaktligen den omtvistade förordningen i den mån den rörde detta företag.

14

Tribunalen prövade mer specifikt, i punkterna 55–80 i den överklagade domen, om Marquis Energy var direkt berört av den omtvistade förordningen i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

15

Den erinrade för det första, i punkt 55 i den överklagade domen, om sin egen praxis enligt vilken ett bolag vars produkter påförs antidumpningstull är direkt berört, eftersom en förordning om införande av en antidumpningstull medför skyldighet för medlemsstaternas tullmyndigheter att ta ut den införda tullen utan att dessa myndigheter lämnas något utrymme för eget skön.

16

Den konstaterade därefter, i punkterna 56–67 i den överklagade domen, att Marquis Energy var direkt berört av den antidumpningstull som införts genom den angripna förordningen, då företaget tillverkat den produkt som när den importerades till unionen efter den angripna förordningens ikraftträdande påförts antidumpningstull.

17

Den stödde sig därvidlag, i punkt 60 i den överklagade domen, på fyra slutsatser om bioetanolmarknadens sätt att fungera, såsom det fastställts av rådet. Rådet ansåg självt i den angripna förordningen att en betydande volym av bioetanol som härrörde från Marquis Energy regelbundet hade exporterats till unionen under undersökningsperioden.

18

Tribunalen påpekade för det första, i punkt 56 i den överklagade domen, att artikel 1.1 i den angripna förordningen införde en enhetlig, landsomfattande antidumpningstull på all import av bioetanol, utan att skilja mellan import av bioetanol från olika individuellt ursprung genom att ange de aktörer som var relevanta för exporten i försäljningskedjan.

19

För det andra konstaterade tribunalen, i punkt 57 i den överklagade domen, att rådet i skäl 12 i den angripna förordningen hade påpekat att ingen av de utvalda amerikanska tillverkarna hade exporterat bioetanol till unionsmarknaden, utan deras försäljning hade skett på den inhemska marknaden till icke-närstående handlare/blandningsföretag, som sedan hade blandat bioetanolen med bensin för att sälja på den inhemska marknaden och för export, särskilt till unionen.

20

För det tredje fann tribunalen, i punkt 58 i den överklagade domen, att rådet i skäl 12 i den angripna förordningen hade funnit att de fem utvalda amerikanska tillverkarna hade tagit upp export av bioetanol till unionen i sitt stickprovsformulär.

21

För det fjärde erinrade tribunalen i punkt 59 i den överklagade domen om att kommissionens ursprungliga stickprovsurval omfattade sex amerikanska bioetanoltillverkare, på grundval av den största representativa exportvolymen av bioetanol till unionen som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande, men att ett företag togs bort från stickprovet under undersökningen, eftersom det konstaterades att det företagets produktion inte exporterades till unionen under undersökningsperioden.

22

Tribunalen tillbakavisade i punkterna 68–79 i den överklagade domen de olika argument som framförts av rådet och kommissionen. Den angav särskilt, i punkt 76 i den överklagade domen, att även om handlarna/blandningsföretagen fick bära antidumpningstullen och det visade sig att försäljningskedjan för bioetanol blev avbruten på ett sådant sätt att de inte kunde övervältra antidumpningstullen på tillverkarna, ändrade införandet av en antidumpningstull likväl de rättsliga villkoren för saluföringen på unionsmarknaden av den bioetanol som de utvalda tillverkarna producerade, varför dessa tillverkares rättsliga ställning på den marknaden i alla händelser påverkades direkt och väsentligt.

23

Rådet har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

24

I andra hand har rådet yrkat att domstolen ska

25

I sin svarsskrivelse har kommissionen yrkat att domstolen ska, i första hand,

26

I andra hand har kommissionen yrkat att domstolen ska

27

I sin svarsskrivelse har Marquis Energy yrkat att domstolen ska

28

Till stöd för sitt överklagande har kommissionen åberopat tre grunder. Den första grunden avser en felaktig tolkning från tribunalens sida av artikel 263 FEUF och av relevant rättspraxis samt bristfällig motivering av den överklagade domen. Den andra grunden är att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 9.5 i grundförordningen. Den tredje grunden är att tribunalen gjorde fel som fann att det inte var praktiskt ogenomförbart att tillämpa individuella tullar för de utvalda amerikanska tillverkarna.

29

I sin svarsskrivelse och i sin duplik har kommissionen förklarat sig förbehållslöst ställa sig bakom rådets huvudöverklagande och dela de argument som rådet anfört i sin replik. I sin duplik har kommissionen dock för det första gjort gällande att Marquis Energys svarsskrivelse har undertecknats elektroniskt av en person som påstår sig vara medlem av advokatsamfunden i Aten (Grekland) och Bryssel (Belgien) men att varken yrkesintyg eller fullmakt getts in, vilket om det inte rättas till räcker för att förklara att någon svarsskrivelse inte getts in.

30

Marquis Energy har gjort gällande att överklagandet ska avvisas i sin helhet. För det första har företaget gjort gällande att rådet i sin första och sin andra grund väsentligen ifrågasatt faktiska omständigheter, dock utan att göra gällande att tribunalen missuppfattat bevisningen. För det andra anser företaget att rådet, inom ramen för sin tredje grund, inte har förklarat sitt resonemang tillräckligt tydligt.

31

Tribunalen kommer först att pröva den invändning om rättegångshinder som Marquis Energy gjort avseende överklagandet och därefter den första delen av rådets första grund, om att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att Marquis Energy var direkt berört av den omtvistade förordningen.

32

Inledningsvis ska tribunalen dock pröva kommissionens påstående att Marquis Energy svarsskrivelse inte har undertecknats korrekt och därför bör anses som en nullitet.

33

I förevarande fall är originalet av Marquis Energys svarsskrivelse, såsom generaladvokaten påpekat i punkt 31 i sitt förslag till avgörande, korrekt undertecknat av en advokat vars ställning som sådan inte bestritts och som i alla händelser och i enlighet med artikel 44.1 b i domstolens rättegångsregler har företett ett intyg om att hon är behörig att uppträda inför domstol i en medlemsstat jämte fullmakt från Marquis Energy, undertecknad av bolagets styrelseordförande.

34

Kommissionens första invändning om rättegångshinder ska därför avslås som uppenbart ogrundad.

35

Domstolen vill påpeka att bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen visserligen inte – utom i det fall då de faktiska omständigheterna och bevisningen har missuppfattats – utgör en rättsfråga som i sig omfattas av domstolens prövning inom ramen för ett mål om överklagande. När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen emellertid, enligt artikel 256 FEUF, behörig att pröva tribunalens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav (dom av den 28 maj 1998, Deere/kommissionen, C‑7/95 P, EU:C:1998:256, punkt 21, dom av den 10 december 2002, kommissionen/Camar och Tico, C‑312/00 P, EU:C:2002:736, punkt 69, och dom av den 28 juni 2018, Andres (Heitkamp BauHolding i konkurs)/kommissionen, C‑203/16 P, EU:C:2018:505, punkt 77).

36

I förevarande fall har rådet genom sin första grund gjort gällande att tribunalen har begått ett dubbelt fel vid sin tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF, genom att slå fast att Marquis Energy var dels direkt, dels personligen berört av den omtvistade förordningen, i egenskap av utvald amerikansk bioetanoltillverkare. Inom ramen för den första grunden har rådet mer specifikt bestritt att Marquis Energy kan anses vara direkt berört av den omtvistade förordningen, eftersom företaget inte exporterat bioetanol direkt till unionen.

37

Rådet har därmed ifrågasatt de rättsverkningar som enligt tribunalen följer av dess faktiska konstateranden, i detta fall erkännandet av att Marquis Energy hade rätt att väcka talan mot den omtvistade förordningen i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Överklagandet kan därför, åtminstone i detta avseende, tas upp till prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2002, kommissionen/Camar och Tico, C‑312/00 P, EU:C:2002:736, punkt 71, liksom dom av den 28 juni 2018, Tyskland/kommissionen, C‑208/16 P, ej publicerad, EU:C:2018:506, punkt 76, och dom av den 28 juni 2018, Tyskland/kommissionen, C‑209/16 P, ej publicerad, EU:C:2018:507, punkt 74).

38

Härav följer att Marquis Energys invändning om rättegångshinder avseende den första grunden för överklagande ska avslås, utan att det är nödvändigt att i detta skede uttala sig om de två andra grunder som rådet anfört.

39

Rådet har gjort gällande att det utgjorde felaktig rättstillämpning när tribunalen i punkt 67 i den överklagade domen fann att Marquis Energy var direkt berört av den omtvistade förordningen, en slutsats som motiverades med de omständigheter som redovisades i punkterna 76, 78 och 79 i nämnda dom.

40

Tribunalen fann att Marquis Energy berördes direkt, eftersom företaget tillverkade den produkt som när den importerades till unionen blev föremål för antidumpningstullen. Att införa en sådan tull skulle förändra de rättsliga förutsättningarna för saluföring av bioetanol på unionsmarknaden. Konstaterandet av en sådan direkt effekt skulle vara oförenligt med vad domstolen fastställde i sin dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen (C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkterna 44–51). I egenskap av tillverkare som inte säljer sina produkter direkt till unionen skulle Marquis Energy på sin höjd kunna vara indirekt berört ur ekonomisk synvinkel, i den mån det potentiellt får en konkurrensnackdel i förhållande till andra bioetanoltillverkare som inte behöver betala tull.

41

Rådet anser att tribunalen gjorde fel som slog fast att antidumpningstullarna ändrade de rättsliga förutsättningarna för saluföringen av den berörda produkten och därmed direkt och väsentligt påverkade ställningen för alla utvalda tillverkare, oavsett om de är exportörer eller inte. När tribunalen fann att samtliga tillverkare som utgångspunkt skulle anses direkt berörda, gick den utöver den fasta rättspraxis som den hänvisade till och ”överdrev” således vad som kunde uttolkas av denna praxis.

42

Genom att finna att det räckte med en förmodad, indirekt förändring av Marquis Energys ekonomiska situation åsidosatte tribunalen därigenom villkoret direkt berörd i artikel 263 fjärde stycket FEUF, enligt vilket en talan endast kan väckas mot en åtgärd som direkt inverkar på den berörda personens rättsliga ställning och inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet måste vara av rent automatisk karaktär och endast följa av den angripna unionslagstiftningen utan att några andra mellanliggande regler behöver tillämpas.

43

Marquis Energy anser att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att företaget var direkt berört av den omtvistade förordningen.

44

Enligt domstolens fasta praxis, som tribunalens erinrade om i punkt 44 i den omtvistade domen, kan en fysisk eller juridik person anses direkt berörd av den åtgärd mot vilken talan väcks endast och två villkor samtidigt är uppfyllda. För det första måste den rättsakt vars ogiltigförklaring sökandena eftersträvar ha direkt inverkan på deras rättsliga ställning. För det andra får rättsakten inte lämna något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av unionslagstiftningen, utan att några mellanliggande regler tillämpas (se, bland annat, dom av den 5 maj 1998, Compagnie Continentale (France)/kommissionen, C‑391/96 P, EU:C:1998:194, punkt 41, beslut av den 10 mars 2016, SolarWorld/kommissionen, C‑142/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:163, punkt 22, och beslut av den 21 april 2016, Makro autoservicio mayorista och Vestel Iberia/kommissionen, C‑264/15 P och C‑265/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:301, punkt 45).

45

Som generaladvokaten har påpekat i punkt 38 i sitt förslag till avgörande, är det tribunalens bedömning av det första av dessa villkor som har ifrågasatts av rådet och kommissionen.

46

Institutionerna har gjort gällande att det utgjorde felaktig rättstillämpning när tribunalen fann att de utvalda amerikanska tillverkarna var direkt berörda av den omtvistade förordningen av den anledningen att en betydande volym av deras bioetanolproduktion regelbundet hade exporterats till unionen av handlare/blandningsföretag under undersökningsperioden, så att deras rättsliga ställning på unionsmarknaden hade påverkats påtagligt till följd av införandet av antidumpningstullen.

47

Det ska påpekas att det framgår av domstolens fasta praxis att trots att förordningar om införande av antidumpningstullar på en produkt till sin beskaffenhet och räckvidd har normativ karaktär, eftersom de är generellt tillämpliga på berörda näringsidkare, är det inte uteslutet att de direkt och personligen kan beröra vissa av dem, bland annat, under vissa villkor, tillverkare och exportörer av produkten i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2015, TMK Europe, C‑143/14, EU:C:2015:236, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

48

I sistnämnda hänseende har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att rättsakter om införande av antidumpningstullar kan direkt och personligen beröra sådana tillverkare och exportörer av produkten i fråga som anses ägna sig åt dumpning på grundval av uppgifter om deras näringsverksamhet. Så är fallet med tillverkande och exporterande företag som kan visa att de har utpekats i kommissionens eller rådets rättsakter eller som berörs av de förberedande undersökningarna (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 21 februari 1984, Allied Corporation m.fl./kommissionen, 239/82 och 275/82, EU:C:1984:68, punkterna 11 och 12, och dom av den 7 maj 1987, NTN Toyo Bearing m.fl./rådet, 240/84, EU:C:1987:202, punkt 5).

49

Det framgår av denna rättspraxis att ett företag inte kan anses vara direkt berört av en förordning om införande av en antidumpningstull enbart på grund av dess egenskap av tillverkare av den produkt som omfattas av tullen. Rollen som exportör är avgörande i detta hänseende. Det framgår av själva lydelsen av i föregående punkt angiven rättspraxis att anledningen till att vissa tillverkare och exportörer av en produkt kan anses direkt berörda av en förordning om införande av antidumpningstullar är bland annat att de hålls ansvariga för dumpning. En tillverkare som inte exporterar sin produktion till unionsmarknaden utan endast avsätter den på sin inhemska marknad kan inte hållas ansvarig för dumpning.

50

Som generaladvokaten påpekat i punkt 57 sitt förslag till avgörande räcker enbart den omständigheten att en produkt kommer in på unionsmarknaden, även i stora volymer, följaktligen inte för att anse att så snart produkten påförs en antidumpningstull har denna tull en direkt inverkan på tillverkarens rättsliga ställning.

51

I förevarande fall, såsom framgår av skälen 12 och 63 i den omtvistade förordningen och som tribunalen konstaterade i punkt 57 i den överklagade domen, exporterade Marquis Energy inte sin produktion direkt till unionsmarknaden under undersökningsperioden. Marquis Energy hölls därför inte ansvarigt för dumpning, och ingen individuell dumpningsmarginal kunde fastställas för det företaget, såsom framgår av skälen 64 och 76 i den omtvistade förordningen och som tribunalen påpekat i punkterna 69–74 i den överklagade domen.

52

Eftersom dessa tillverkare, däribland Marquis Energy, inte direkt exporterat sin produktion till unionsmarknaden och därför i slutändan inte angetts som exportörer i den omtvistade förordningen, är de varken direkt berörda av att dumpning fastställts förekomma eller ens direkt ekonomiskt berörda, eftersom deras produktion inte varit direkt föremål för de antidumpningstullar som införts.

53

Amerikanska bioetanoltillverkare, däribland Marquis Energy, nämndes visserligen i institutionernas rättsakter, eftersom de inledningsvis inkluderades av kommissionen i urvalet av amerikanska tillverkande exportörer. Denna omständighet, som för övrigt också konstaterats av tribunalen i punkt 81 i den överklagade domen och som rör bedömningen av om Marquis Energy är personligen berört, räcker dock inte för att dra slutsatsen att det företaget är direkt berört av den omtvistade förordningen.

54

Det framgår av ovan i punkt 48 nämnda rättspraxis att endast de företag som ”tillverkar och exporterar” en produkt som omfattas av en antidumpningstull som hålls ansvariga för dumpningen och som kan visa att de har angetts i institutionernas rättsakter ska anses direkt berörda av förordningen om införande av denna tull.

55

Såsom redan har påpekats i punkt 51 ovan, är det ostridigt att de utvalda amerikanska tillverkarna inte exporterade sin bioetanolproduktion direkt till unionsmarknaden.

56

Även om den omtvistade förordningen förvisso kan ge en amerikansk bioetanoltillverkare som Marquis Energy en konkurrensnackdel, kan det inte i sig – även om det skulle anses styrkt – leda till slutsatsen att det bolagets rättsliga ställning påverkades av bestämmelserna i förordningen och att det därmed var direkt berört av dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen, C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 37, och dom av den 17 september 2015, Confederazione Cooperative Italiane m.fl./Anicav m.fl., C‑455/13 P och C‑457/13 P–C‑460/13 P, ej publicerad, EU:C:2015:616, punkt 49).

57

Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att Marquis Energy var direkt berört av den omtvistade förordningen. Följaktligen ska den överklagade domen upphävas, utan att de övriga grunderna för överklagandet behöver prövas.

58

I enlighet med artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol får domstolen, när tribunalens avgörande upphävs, antingen återförvisa målet till tribunalen för avgörande eller själv slutligt avgöra målet, om det är färdigt för avgörande.

59

I förevarande mål anser domstolen att den har tillgång till samtliga uppgifter som krävs för att den själv ska kunna avgöra om den talan som väcktes vid tribunalen av Marquis Energy kan tas upp till prövning.

60

I förevarande fall har Marquis Energy gjort gällande, för att styrka att det var direkt berört av den omtvistade förordningen, dels att företaget hade utpekats i förordningen som en exporterande tillverkare som ingick i urvalet av exporterande tillverkare, dels att antidumpningstullen kommer att gälla för företagets framtida export.

61

Som framgår av punkterna 44–57 i förevarande dom, räcker de omständigheterna emellertid inte för att fastställa att Marquis Energy var direkt berört av den omtvistade förordningen, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

62

Då det ankom på Marquis Energy att visa att det var inte bara personligen utan också direkt berört av den omtvistade förordningen, villkor som är kumulativa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 76, och dom av den 13 mars 2018, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen, C‑244/16 P, EU:C:2018:177, punkt 93), ska rådets invändning om rättegångshinder bifallas och talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen avvisas.

63

När överklagandet avvisas eller ogillas, eller när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken, ska domstolen enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna besluta om rättegångskostnaderna.

64

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande med stöd av artikel 184.1 i dessa regler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

65

Eftersom Marquis Energy har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas. Marquis Energy ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för rådet i förfarandet vid domstolen. Eftersom Marquis Energys talan vid tribunalen avvisats i sin helhet, ska det företaget bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets rättegångskostnader i förfarandet i första instans.

66

Slutligen föreskrivs i artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler ska tillämpas även i mål om överklagande, att medlemsstater och institutioner som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader.

67

Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader avseende såväl förfarandet i första instans som förfarandet för överklagande.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: