1.

I förevarande begäran om förhandsavgörande uppkommer frågan huruvida en fällande dom som meddelats av en domstol i en medlemsstat kan tas upp till omprövning i ett nationellt förfarande för erkännande av denna dom av en domstol i en annan medlemsstat och, i detta sammanhang, vara föremål för en omprövning som kan leda till en anpassning av nämnda beslut – nämligen en omrubricering av brottet och en ändring av den påföljd som utdömts – för att göra den förenlig med strafflagstiftningen i sistnämnda medlemsstat.

2.

Förevarande begäran om förhandsavgörande ger domstolen tillfälle att klargöra sin dom av den 9 juni 2016, Balogh. ( 2 ) Den har framställts i samband med ett förfarande i Ungern som avser erkännandet av ett slutligt avgörande meddelat av en österrikisk domstol mot Dániel Bertold Lada.

3.

Detta är ännu ett exempel på de ungerska myndigheternas praxis i fråga om utländska brottmålsdomar. Enligt denna praxis begär Igazságügyi Minisztérium (justitieministeriet, Ungern) att en domstol i en annan medlemsstat som har meddelat en fällande dom mot en ungersk medborgare ska översända denna dom. Denna begäran görs för att genomföra ett förfarande för erkännande av den domens rättsverkan i Ungern. När den berörda domen väl erkänts i Ungern ska den betraktas som likvärdig med en nationell dom som upptagits i kriminalregistret.

4.

I dom av den 9 juni 2016, Balogh ( 3 ) slog domstolen fast att rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll ( 4 ) och rådets beslut 2009/316/RIF av den 6 april 2009 om inrättande av det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister (Ecris) i enlighet med artikel 11 i rambeslut 2009/315 ( 5 ) ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för att en medlemsstat genomför en nationell lagstiftning, som inrättar ett nationellt särskilt förfarande som syftar till att en domstol i en medlemsstat ska erkänna ett slutligt avgörande meddelat av en domstol i en annan medlemsstat, genom vilket en person dömts för ett brott.

5.

I förevarande mål har domstolen ombetts att komplettera domen av den 9 juni 2016 Balogh, ( 6 ) angående samma nationella förfarande för erkännande, genom att denna gång tolka rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat. ( 7 ) Detta kommer att bli den andra tolkningen av detta rambeslut. Den första tolkningen ägde rum inom ramen för domen av den 21 september 2017, Beshkov, ( 8 ) som redan har gett domstolen möjlighet att bedöma om ett nationellt förfarande för erkännande av fällande domar som avkunnats i andra medlemsstater är förenligt med unionsrätten.

6.

Rambesluten 2009/315 och 2008/675 har ett nära samband, eftersom det förstnämnda rambeslutet syftar till att underlätta utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter ur kriminalregistret om en person som dömts i en medlemsstat och det sistnämnda rambeslutet därefter gör det möjligt att beakta den eller de fällande domar som på så sätt har framkommit. Ett förbättrat utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna skulle bara vara till begränsad nytta om medlemsstaterna inte har möjlighet att ta hänsyn till de överlämnade uppgifterna. Dessutom är det, för att utländska fällande domar ska kunna beaktas vid nya brottmålsförfaranden, även nödvändigt att utbytet av information mellan medlemsstaterna förbättras.

7.

Domstolen ges i förevarande mål tillfälle att ange varför medlemsstaterna inte kan behålla nationella förfaranden för erkännande av fällande domar som meddelats i andra medlemsstater, varigenom dessa domar omprövas och, i förekommande fall, innehållet i dessa ändras för att anpassa dem till den nationella strafflagstiftningen. Jag kommer bland annat att förklara varför beaktandet av sådana domar vid ett nytt brottmålsförfarande, vilket krävs enligt rambeslut 2008/675 inte kan vara beroende av att det först genomförs ett nationellt förfarande för erkännande av dessa domar.

8.

Mot bakgrund av de tvivel som den hänskjutande domstolen hyser beträffande frågan om rambesluten kan åberopas i ett nationell förfarande för att förhindra tillämpningen av en nationell lagstiftning som strider mot dessa, ska jag, i linje med mitt förslag till avgörande i det mål där dom meddelades den 29 juni 2017, Popławski, ( 9 ) ange skälen till varför jag anser att principen om unionsrättens företräde kräver att rambesluten kan åberopas för att förhindra en sådan tillämpning.

9.

I skälen 2, 3, 5 och 17 i rambeslut 2009/315 anges följande:

…

…

10.

I artikel 1 i rambeslutet anges vilket syfte rambeslutet har enligt följande:

”Syftet med detta rambeslut är att

11.

I artikel 4 i rambeslut 2009/315 som har rubriken ”Den dömande medlemsstatens skyldigheter” anges följande:

”…

2.   Centralmyndigheten i den dömande medlemsstaten ska snarast underrätta centralmyndigheterna i de andra medlemsstaterna om alla domar som meddelats inom dess territorium mot medborgare i en sådan annan medlemsstat och som upptagits i kriminalregistret.

…

3.   Uppgifter om påföljande ändring eller strykning av uppgifter i kriminalregistret ska omgående överföras av centralmyndigheten i den dömande medlemsstaten till centralmyndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare.

4.   En medlemsstat som har tillhandahållit uppgifter enligt punkterna 2 och 3 ska förse centralmyndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare som i enskilda fall ansöker om detta, med en kopia av domarna och påföljande åtgärderna samt alla andra relevanta upplysningar för att den ska kunna avgöra om det krävs någon åtgärd på nationell nivå.”

12.

Artikel 5 i rambeslut 2009/315 har rubriken ”Skyldigheter som åligger den medlemsstat där personen är medborgare”. I punkt 1 i den artikeln anges följande:

”Centralmyndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare ska lagra alla uppgifter i enlighet med artikel 11.1 och 11.2 som överförts enligt artikel 4.2 och 4.3 för att kunna vidarebefordra dem enligt artikel 7.”

13.

I artikel 11 i rambeslut 2009/315 som har rubriken ”Format och andra sätt att organisera och underlätta utbytet av uppgifter om domar” anges följande:

”1.   Vid överföringen av uppgifter enligt artikel 4.2 och 4.3 ska centralmyndigheten i den dömande medlemsstaten överföra följande uppgifter:

Dessutom får centralmyndigheten överföra eventuella andra uppgifter om domar om de har förts in i kriminalregistret.

2.   Centralmyndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare ska lagra alla uppgifter av de typer som anges i punkterna 1 a och 1 b som den har tagit emot i enlighet med artikel 5.1, för vidarebefordran i enlighet med artikel 7. I samma syfte får den lagra information av den typ som förtecknas i led c i första stycket och i andra stycket i punkt 1.

3.   …

När den tidsfrist som anges i punkt 7 i denna artikel löper ut, ska medlemsstaternas centralmyndigheter på elektronisk väg överföra sådana uppgifter i ett standardiserat format.

4.   Det format som avses i punkt 3 och andra sätt att organisera och underlätta utbytet av uppgifter om domar mellan medlemsstaternas centralmyndigheter, ska fastställas av rådet…

I sådana andra sätt ingår

…”

14.

I skälen 2, 6 och 12 i beslut 2009/316 anges följande:

…

…

15.

I artikel 1 i detta beslut anges vilket syfte beslutet har enligt följande:

”Genom detta beslut inrättas det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister (Ecris).

Genom detta beslut fastställs också komponenterna i ett standardiserat format för elektroniskt utbyte mellan medlemsstaterna av uppgifter ur kriminalregister, särskilt uppgifter om det brott som föranlett en fällande dom och upplysningar om domens innehåll …”

16.

Artikel 3 i detta beslut har rubriken ”Det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister (Ecris)”. I punkt 1 i den artikeln anges följande:

”Ecris är ett decentraliserat informationstekniskt system som bygger på datoriserade kriminalregister i varje medlemsstat. Det består av följande delar:

…”

17.

Artikel 4 i beslut 2009/316 har rubriken ”Format för överföringen av uppgifter” och där anges följande:

”1.   När medlemsstaterna i enlighet med artikel 4.2 och 4.3 och artikel 7 i rambeslut 2009/315 … översänder uppgifter om ett brotts beteckning eller rättsliga klassificering och om tillämplig lagbestämmelse, ska de hänvisa till motsvarande kod för varje brott om vilket uppgifter ska överföras i enlighet med tabellen över brott i bilaga A. …

Medlemsstaterna kan också ge information om graden av fullbordande av och deltagande i brottet och, i tillämpliga fall, förekomsten av fullständig eller partiell befrielse från straffansvar eller av återfall i brottslighet.

2.   När medlemsstaterna i enlighet med artikel 4.2 och 4.3 och artikel 7 i rambeslut 2009/315 … översänder uppgifter om domens innehåll, särskilt domslutet och eventuella kompletterande påföljder, säkerhetsåtgärder och efterföljande beslut som påverkar verkställigheten av domen, ska de hänvisa till motsvarande kod för varje påföljd och åtgärd om vilken uppgifter ska överföras i enlighet med tabellen över påföljder och åtgärder i bilaga B. …

Medlemsstaterna ska i tillämpliga fall även tillhandahålla tillgängliga uppgifter om typen av och/eller villkoren för verkställighet av den påföljd eller åtgärd som utdömts i enlighet med parametrarna i bilaga B. …”

18.

I skälen 2, 5–8 och 13 i rambeslut 2008/675 anges följande:

…

…

19.

I artikel 1.1 i detta rambeslut föreskrivs följande:

”Syftet med detta rambeslut är att fastställa villkoren för när en tidigare fällande brottmålsdom som avkunnats i andra medlemsstater mot en person, men på andra grunder, ska beaktas vid ett brottmålsförfarande i en medlemsstat mot samma person.”

20.

I artikel 3 i nämnda beslut, som har rubriken ”Hur en fällande dom som avkunnats i en annan medlemsstat ska beaktas vid ett nytt brottmålsförfarande”, föreskrivs följande:

”1.   Varje medlemsstat ska säkerställa att man vid ett brottmål mot en person beaktar tidigare fällande domar som avkunnats mot samma person på andra grunder i andra medlemsstater, om vilka uppgifter har erhållits enligt tillämpliga instrument om ömsesidig rättslig hjälp eller om utbyte av information som hämtats från kriminalregister, i den utsträckning som tidigare inhemska fällande domar beaktas och att likvärdig rättslig verkan tillerkänns dem som för tidigare inhemska fällande domar, i enlighet med nationell lagstiftning.

2.   Punkt 1 ska tillämpas på skedet före brottmålsförfarandet, under detta och i samband med verkställigheten av domen och avser särskilt tillämpliga processregler, till exempel tillfälligt frihetsberövande, kvalifikationen av gärningen, påföljdens natur och stränghet samt det sätt på vilket beslutet verkställts.

3.   Beaktandet av tidigare fällande domar som avkunnats i andra medlemsstater enligt punkt 1 får inte innebära att den medlemsstat som genomför det nya förfarandet inkräktar på tidigare fällande domar eller beslut om deras verkställighet, återkallar dem eller tar upp dem till omprövning.

4.   I enlighet med punkt 3 ska punkt 1 inte tillämpas om [ett beaktande av] den tidigare fällande domen[, för det fall det varit] en inhemsk fällande dom som avkunnats av den medlemsstat som genomför det nya förfarandet …[,] enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstaten skulle innebära att man inkräktar på tidigare fällande domar eller beslut om deras verkställighet, återkallar dem eller tar upp dem till omprövning.

…”

21.

46 § i nemzetközi bűnügyi jogsegélyről szóló 1996. évi XXXVIII. törvény (1996 års lag XXXVIII om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området, nedan kallad lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området har följande lydelse:

”(1)   Justitieministern mottar sådana underrättelser som gör det möjligt att tillerkänna en utländsk dom rättsverkan. Justitieministern mottar även sådana framställningar från andra stater som avser överföring av verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd … en sådan begäran ska … översändas … till den domstol som är behörig …

…

(2)   Förfarandet för erkännande av domar som översänts av den centrala myndigheten som utsetts till sådan av en annan medlemsstat i … unionen ska inledas innan den dag då den brottsliga gärningen stryks ur registret, vilket datum anges bland de uppgifter som biläggs domen från medlemsstaten.

(3)   Såvida inte annat anges i denna lag regleras domstolsförfarandet av de allmänna bestämmelserna i kapitel XXIX i büntetőeljárásról szóló 1998 évi XIX. törvény [1998 års lag XIX om införande av straffprocesslagen, nedan kallad 1998 års straffprocesslag], vilket kapitel avser särskilda förfaranden ….”

22.

47 § lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området som ingår i avdelning IV, kapitel 1, i nämnda lag med rubriken ”Erkännande av utländska domars rättsverkan” har följande lydelse:

”(1)   Lagakraftvunna domar som meddelats av utländska domstolar ska ha samma verkan som domar som meddelats av ungerska domstolar, under förutsättning att det förfarande som genomförts i utlandet mot gärningsmannen och den påföljd som utdömts eller den åtgärd som tillämpats inte strider mot ungersk rättsordning.

…

(3)   För det fall att den ungerska domstolen erkänner den utländska domens rättsverkan ska gärningarna anses ha prövats genom lagakraftvunnen dom meddelad av den ungerska domstolen.

…”

23.

Slutligen föreskrivs följande i 48 § i den lagen:

”(1)   När den ungerska domstolen meddelar sitt avgörande är den bunden av de faktiska omständigheterna såsom de fastställts av den utländska domstolen.

(2)   Under förfarandet fastställer den ungerska domstolen de rättsliga följder som enligt ungersk lag är knutna till den fällande domen. Om det straff eller den åtgärd som utdömts genom domen från den utländska domstolen inte är helt förenlig med ungersk lag, ska den ungerska domstolen i sitt beslut fastställa det enligt ungersk lag tillämpliga straffet eller den tillämpliga åtgärden. Domstolen ska därvid tillse att detta straff eller denna åtgärd så nära som möjligt motsvarar straffet eller åtgärden enligt den utländska domen och den ska följaktligen – när det är fråga om en begäran om verkställighet – förordna om verkställighet av straffet eller åtgärden.

(3)   Fastställandet av straffet eller åtgärden ska ske med utgångspunkt i den lag som var tillämplig vid den tidpunkt då gärningen begicks. Om det följer av den lag som är tillämplig vid den tidpunkt då straffet eller åtgärden fastställs att denna gärning inte längre är straffbar, eller att gärningen ska medföra en lindrigare påföljd, är det denna nya lag som ska tillämpas.

(4)   Om den utländska domstolen i sin dom har utdömt en samlad påföljd för flera brott och om några av de gärningar som prövats i domen inte utgör något brott enligt ungersk rätt eller inte kan erkännas av andra skäl, ska den ungerska domstolen utelämna denna gärning i sitt avgörande och fastställa påföljden med beaktande av övriga faktiska omständigheter som ligger till grund för domen, i enlighet med vad som föreskrivs i büntető törvénykönyv [strafflagen ( 10 )] angående utdömande av påföljd.

(5)   För det fall ett fängelsestraff som utdömts av en utländsk domstol inte är förenligt med ungersk rätt med avseende på sättet för dess verkställighet eller dess längd, ska den ungerska domstolen fastställa påföljden och dess längd med beaktande av det brott som enligt ungersk rätt motsvarar de faktiska omständigheter som domen grundar sig på, inom de ramar för fastställande av påföljder som föreskrivs i strafflagen och i enlighet med vad som föreskrivs om utdömande av påföljder, med beaktande även av bestämmelserna om fastställande av hur påföljden ska verkställas och om beviljande av villkorlig frigivning. Om det fängelsestraff som utdömts av den utländska domstolen är kortare än det som skulle ha utdömts enligt ungersk rätt – med beaktande även av vad som anges i strafflagen angående strafflindring – ska längden på det fängelsestraff som fastställs av den ungerska domstolen motsvara den längd som fastställts av den utländska domstolen. Det straff som fastställs av den ungerska domstolen kan inte vara strängare än det straff som utdömts av den utländska domstolen.

(6)   Om den utländska domstolen har utdömt ett fängelsestraff och förordnat att en bestämd tid av straffet ska verkställas, medan resten av verkställigheten villkorats, ska [den ungerska] domstolen erkänna nämnda fängelsestraff som om den dömde efter avtjänande av fängelsestraffet beviljats villkorlig frigivning. I detta fall, kan den ungerska domstolen, när den ska fastställa tiden för den villkorliga frigivningen, avvika från vad som anges i 38 § punkt 2 i strafflagen och – om längden av den villkorliga frigivningen som föreskrivs i 39 § punkt 1 i strafflagen är längre än det villkorliga straff som följer av den utländska domstolens dom – i 39 § punkt 1 i strafflagen. I detta fall ska längden av den villkorliga frigivningen motsvara längden på det villkorliga straff som följer av den utländska domstolens dom, och påföljden ska anses ha verkställts när den sista dagen av villkorlig frigivning, som fastställts på detta sätt, har löpt ut.

(7)   Den ungerska domstolen underrättar det organ som ansvarar för kriminalregistret om erkännandet av den utländska domens rättsverkan.

…”

24.

Enligt ungersk straffprocessrätt används de särskilda förfarandena för att, efter det att den lagakraftvunna domen avseende de huvudsakliga straffrättsliga frågorna har meddelats, lösa straffrättsliga underordnade frågor som är nära knutna till huvudfrågan. Det rör sig med andra ord om underordnade och förenklade förfaranden.

25.

Avdelning III i bűnügyi nyilvántartási rendszerről, az Európai Unió tagállamainak bíróságai által magyar állampolgárokkal szemben hozott ítéletek nyilvántartásáról, valamint a bűnügyi és rendészeti biometrikus adatok nyilvántartásáról szóló 2009. évi XLVII. törvény (2009 års lag nr XLVII om kriminalregister, register över domar som meddelats av domstolarna i Europeiska unionens medlemsstater mot ungerska medborgare och straffrättsligt och polisiärt biometriska register) har rubriken ”Register över domar som meddelats av domstolarna i Europeiska unionens medlemsstater mot ungerska medborgare”.

26.

I 31 § i denna lag föreskrivs följande:

”Syftet med hantering av information i registret över domar som meddelats i … unionens medlemsstater mot ungerska medborgare (nedan kallat registret över domar som meddelats i medlemsstaterna), vad gäller informationen i domar som avkunnats i andra medlemsstater i unionen … som har vunnit laga kraft och i vilka ungerska medborgares skuld fastställs (nedan kallade domar som avkunnats i medlemsstaterna), är att

27.

I 32 § i denna lag föreskrivs följande:

”I registret över domar som meddelats i medlemsstaterna ska information om ungerska medborgare vars skuld har fastställts genom lagakraftvunna domar som har avkunnats i andra medlemsstater i Europeiska unionen införas …”

28.

I 33 § i samma lag föreskrivs följande:

”1.   Registret över domar som meddelats i medlemsstaterna innehåller följande uppgifter som finns i de domar som avkunnats i andra medlemsstater och som översänts av de centrala myndigheter som utsetts av var och en av dem:

…”

29.

Dániel Bertold Lada, som är ungersk medborgare, dömdes genom brottmålsdom av den 8 januari 2016 meddelad av Landesgericht Wiener Neustadt (Regionala domstolen i Wiener Neustadt, Österrike) till ett villkorligt fängelsestraff på fjorton månader för försök till stöld av föremål till ett betydande värde genom inbrott. Nämnda domstol förordnade att han skulle avtjäna elva månader av straffet och villkorade tre månader av fängelsestraffet.

30.

Nämnda domstol avkunnade sin dom efter en offentlig huvudförhandling. Den tilltalade, som var häktad, var personligen närvarande och företräddes av en advokat. Han kunde med hjälp av en tolk uttrycka sig på sitt modersmål.

31.

På begäran av justitieministeriet skickade Landesgericht Wiener Neustadt (Regionala domstolen i Wiener Neustadt) den dom som meddelats i målet till ministeriet, tillsammans med en sammanfattning av de nödvändiga uppgifterna.

32.

Justitieministeriet översände i sin tur handlingarna, avfattade på tyska, till den materiellt och territoriellt behöriga domstolen Szombathelyi Törvényszék (Domstolen i Szombathely, Ungern), för att denna skulle handlägga förfarandet att ”tillerkänna en utländsk dom rättsverkan”, med hänvisning till 46 § i lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området.

33.

Den hänskjutande domstolen angav att det är nödvändigt att inledningsvis pröva om de grundläggande rättigheterna har iakttagits och om de grundläggande bestämmelserna i 1998 års straffprocesslag har följts i det utländska förfarandet.

34.

Den hänskjutande domstolen granskade de handlingar som skickats till den och förordnade att de skulle översättas till ungerska. Under förfarandets gång utsågs en offentlig försvarare för Dániel Bertold Lada och det fastställdes att Landesgericht Wiener Neustadts (Regionala domstolen i Wiener Neustadt) fällande avgörande mot denna tilltalade inte fanns i det ungerska kriminalregistret, men väl i Ecris. Det konstaterades även att fängelsestraffet höll på att verkställas.

35.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att ett särskilt förfarande, som utgör ett nytt straffrättsligt förfarande, måste inledas för att den dom som meddelats av Landesgericht Wiener Neustadt (Regionala domstolen i Wiener Neustadt) mot Dániel Bertold Lada ska få rättsverkan i Ungern. I detta sammanhang måste de gärningar som begåtts av den dömde prövas i förhållande till den ungerska strafflag som var i kraft vid den tidpunkt då gärningarna begicks eller vid den tidpunkt då gärningarna prövas, mot bakgrund av de omständigheter som beaktats i den utländska domen.

36.

Vad gäller förevarande förfarande för erkännande har den hänskjutande domstolen angett att såväl den tidpunkt då gärningarna begicks som den tidpunkt då gärningarna prövas – erkännandet av den utländska domens rättsverkan – infaller under den period då den strafflag som antogs genom 2012. évi C. törvény (2012 års lag C) är gällande. Enligt denna lag ska de gärningar som begåtts och som prövats i den utländska domen prövas på nytt i enlighet med ungersk rätt i erkännandeförfarandet.

37.

Den hänskjutande domstolen har vidare noterat att när det gäller brott som fastställs på detta sätt, måste avsnitten i domslutet i den utländska domen formuleras om i enlighet med tillämplig ungersk straffrätt – även om detta medför en straffrättslig påföljd av en annan art eller stränghet.

38.

Den hänskjutande domstolen har observerat att förfarandet för erkännande av utländska domars rättsverkan i Ungern – som utgår från de faktiska omständigheterna – på grundval av 46–48 §§ i lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området, i praktiken innebär att det sker en ny bedömning och kvalificering av de omständigheter som redan prövats av den utländska brottmålsdomstolen och att en ungersk påföljd utdöms (fastställs). Detta förutsätter en omvandling och omkvalificering av den utländska domen i enlighet med ungersk rätt, med tillämpning av en ny straffrättslig påföljd eller, i förekommande fall, en ny åtgärd. Den ungerska domstolen kan med tillämpning av 46–48 §§ i lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området, med utgångspunkt i samma faktiska omständigheter, finna den dömda personen skyldig till andra brott och utdöma en annan påföljd eller åtgärd än de som fastställts i det utländska förfarandet.

39.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det särskilda förfarandet väcker frågor kring huruvida ungersk rätt strider mot principen om ”ömsesidigt erkännande” som föreskrivs i unionens primärrätt. Detta bekräftas av 47 § 3 i lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området. Det ska erinras om att det i denna bestämmelse föreskrivs att ”[f]ör det fall att den ungerska domstolen erkänner den utländska domens rättsverkan ska gärningarna anses ha prövats genom lagakraftvunnen dom meddelad av den ungerska domstolen”. Av den ungerska rätten tycks följa att en dom som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat endast kan anses motsvara en dom meddelad i Ungern, med möjligheten att tillämpa övriga följder som detta innebär för den berörda personen, i det fall en ungersk domstol har erkänt dess rättsverkan i Ungern genom nämnda särskilda erkännandeförfarande. Med andra ord följer av den ungerska rätten att den utländska domen först kan beaktas i Ungern efter det att den har erkänts av en ungersk domstol genom nämnda särskilda förfarande.

40.

Den hänskjutande domstolen har även påpekat att det särskilda förfarandet för erkännande inte endast består i att automatiskt återge den utländska domen. Den behöriga ungerska domstolen kan inom ramen för detta förfarande utdöma en påföljd av en annan typ eller omfattning. Den kan även göra bedömningen att det rör sig om ett brott som bestraffas med ett strängare straff än det som fastställts av den utländska domstolen. Den utländska domens rättsverkan erkänns således genom ett nytt avgörande. Enligt den hänskjutande domstolen utgör detta ett inexakt återgivande av den utländska domen i Ungern eller innebär att en ny dom meddelas i en annan medlemsstat mot samma person och avseende samma omständigheter, eftersom domstolen i nämnda särskilda förfarande kan förklara den berörda personen skyldig till nya brott, enligt ungersk rätt, och domen rörande detta brott ska införas i det ungerska kriminalregistret. Detta innebär att det kan ifrågasättas om det särskilda förfarandet för erkännande är förenligt med principen ne bis in idem. Denna fråga bör avgöras genom en tolkning av artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna ( 11 ) och artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. ( 12 )

41.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att syftet med bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området, i vilka ett förfarande för erkännande av utländska domar föreskrivs, är att medge att utländska fällande domar kan införas i det ungerska kriminalregistret, under förutsättning att en ungersk domstol erkänner deras rättsverkan. De sålunda erkända domarna kan, i förekommande fall, vid en senare tidpunkt ligga till grund för bedömningen att den tilltalade har återfallit i brott vid ett eller flera tillfällen.

42.

Den hänskjutande domstolen har även påpekat att en tillämpning av ungersk rätt leder till följande situation. När erkännandeförfarandet har avslutats innehåller det ungerska kriminalregistret uppgifter om de brott den dömde begått och de påföljder som erkänns enligt ungersk rätt, medan Ecris innehåller uppgifter om den utländska domen.

43.

Den hänskjutande domstolen har slutligen angett att det i det konkreta fallet inte rör sig om verkställighet i Ungern av ett straff som utdömts i en dom som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat. I en sådan situation ska förfarandet genomföras med stöd av en annan rättslig grund, nämligen az Európai Unió tagállamaival folytatott bűnügyi együttműködésről szóló 2012. évi CLXXX. törvény (2012 års lag CLXXX om samarbete mellan Europeiska unionens medlemsstater i straffrättsliga frågor). ( 13 )

44.

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i om ett sådant förfarande för erkännande är förenligt med unionsrätten, särskilt med hänsyn till principen om ömsesidigt erkännande i straffrättsliga frågor och principen ne bis in idem, vilka föreskrivs i unionens primärrätt.

45.

Med hänsyn till de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt i förevarande mål beslutades den 13 september 2016 att domen av den 9 juni 2016, Balogh, ( 14 ) skulle översändas till den hänskjutande domstolen. I den domen slog domstolen fast att rambeslut 2009/315 och beslut 2009/316 ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för att en medlemsstat genomför en nationell lagstiftning, som inrättar ett särskilt nationellt förfarande som syftar till att en domstol i den medlemsstaten ska erkänna ett slutligt avgörande meddelat av en domstol i en annan medlemsstat genom vilket en person har dömts för ett brott.

46.

Genom en skrivelse som inkom till domstolen den 12 oktober 2016 beslutade Szombathelyi Törvényszék (Domstolen i Szombathely) att vidhålla sin begäran om förhandsavgörande och klargjorde samtidigt att de omständigheter som låg till grund för den ovannämnda domen av den 9 juni 2016, Balogh, ( 15 ) enbart avsåg kostnaderna för översättning och tolkning för att göra det möjligt för den berörda personen att använda sitt modersmål vid det ungerska förfarandet för erkännande.

47.

Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att den domen inte har lett till att de ungerska domstolarna nu följer en enhetlig praxis. Vissa domstolar har med beaktande av rambeslutets särdrag i unionsrätten fortsatt att genomföra särskilda förfaranden i väntan på en ändring av den ungerska lagstiftningen. Andra domstolar har avskrivit ärendena utan att vidta ytterligare åtgärder eller väntar på att en enhetlig domstolspraxis utvecklas. Den hänskjutande domstolen har påpekat att om den ungerska lagstiftningen fastställs vara oförenlig med unionens primärrätt, kan de ungerska domstolarna automatiskt underlåta att beakta den lagstiftningen och principen om ömsesidigt erkännande i straffrättsliga frågor kommer att ha företräde fullt ut.

48.

Vid en bedömning av om det särskilda erkännandeförfarandet är förenligt med principen om ömsesidigt erkännande krävs enligt den hänskjutande domstolen en prövning av mer omfattande frågor än de som prövades i domen av den 9 juni 2016, Balogh. ( 16 ) I förevarande mål ska konkret även frågan prövas om den nationella domstolen kan vidta åtgärder som i förhållande till dem som antogs av den domstol som meddelade den utländska domen, innebär någon form av ändring av den domen.

49.

Den hänskjutande domstolen har även påpekat att det särskilda förfarandet för erkännande som föreskrivs i den ungerska lagstiftningen ännu inte har prövats mot bakgrund av principen ne bis in idem. Detta förfarande ska emellertid prövas mot bakgrund av denna princip och principen om ömsesidigt erkännande, eftersom den behöriga ungerska domstolen inom ramen för nämnda förfarande ska kvalificera de gärningar som redan varit föremål för bedömning i utlandet enligt gällande ungersk rätt och kan utdöma påföljder och vidta andra åtgärder som skiljer sig från de påföljder som utdömts genom den utländska domen. Det kan således hända att helt andra brott konstateras med avseende på samma omständigheter i den utländska domen och i det ungerska avgörandet. Det förhåller sig på samma sätt med avseende på påföljder. De påföljder som utdömts i Ungern kan emellertid inte vara strängare än de som utdömts i utlandet.

50.

Den hänskjutande domstolen anser även att rambeslut 2008/675 är relevant för det aktuella målet, eftersom den utländska domen rörande Dániel Bertold Lada inte kan beaktas vid ett senare brottmålsförfarande utan föregående tillämpning av det särskilda förfarandet för erkännande.

51.

Under dessa förhållanden beslutade Szombathelyi Törvényszék (Domstolen i Szombathely) att vidhålla följande tolkningsfrågor:

52.

Genom sina två tolkningsfrågor, som enligt min mening ska prövas tillsammans, söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida det särskilda förfarande för erkännande av utländska fällande domar som föreskrivs i ungersk rätt är förenligt med unionsrätten, och närmare bestämt med principen om ömsesidigt erkännande, som föreskrivs i artiklarna 67 och 82 FEUF, med rambeslut 2008/675 och med principen ne bis in idem, som stadgas i artikel 50 i stadgan och artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

53.

Dessa frågor har ställts av den nationella domstolen som enligt den ungerska rättsordningen är behörig att genomföra det särskilda förfarandet för erkännande av den dom som meddelats av Landesgericht Wiener Neustadt (Regionala domstolen i Wiener Neustadt) mot Dániel Bertold Lada, som föreskrivs i 46–48 §§ i lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området.

54.

Det bör noteras att förfarandet för erkännande av den utländska domen i detta fall varken har genomförts för att i Ungern verkställa den påföljd som utdömts i den domen eller för att beakta nämnda dom vid ett nytt brottmålsförfarande som redan har anhängiggjorts mot Dániel Bertold Lada i Ungern.

55.

Genom 46–48 §§ i lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området införs ett särskilt förfarande för de behöriga ungerska domstolarnas föregående erkännande av utländska domstolars lagakraftvunna fällande avgöranden, vilket syftar till att ge det beslut genom vilket dessa fällande avgöranden erkänns verkan av en dom som avkunnats av en ungersk domstol.

56.

Enligt den hänskjutande domstolens beskrivning innefattar det förfarandet en omprövning av den utländska domen i fråga som kan leda till en omkvalificering av det brott som lett till fällande dom och till en anpassning av den utdömda påföljden om dessa delar inte är förenliga med den ungerska strafflagstiftningen.

57.

Inom ramen för det särskilda förfarandet för erkännande av en fällande dom som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat, är den person som har blivit dömd genom en lagakraftvunnen brottmålsdom inte föremål för ett nytt brottmålsförfarande som kan leda till en andra fällande dom för en och samma gärning. Detta förfarande, inom ramen för vilket den behöriga ungerska domstolen inte gör en ny bedömning av de faktiska omständigheterna eller av graden av straffrättsligt ansvar med avseende på den tilltalade, liknar ett exekvaturförfarande och syftar snarare till att anpassa de rättsliga följder som fastställts i den utländska domen så att de är förenliga med ungersk straffrätt. Följaktligen är principen ne bis in idem, som syftar till att säkerställa att en person, vars ansvar har prövats genom en lagakraftvunnen dom, i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, inte kan åtalas för samma gärning i flera medlemsstater på grund av att han utövat sin rätt till fri rörlighet, ( 17 ) enligt min mening inte relevant i förevarande fall.

58.

Som jag har nämnt ovan, har domstolen redan haft tillfälle att i sin dom av den 9 juni 2016, Balogh, ( 18 ) slå fast att rambeslut 2009/315 och beslut 2009/316 ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för det särskilda ungerska erkännandeförfarandet. Domstolen slog närmare bestämt fast att centralmyndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare enligt dessa rättsakter ska föra in uppgifter om fällande domar meddelade av domstolar i den dömande medlemsstaten i kriminalregistret direkt på grundval av den överföring som centralmyndigheten i den dömande medlemsstaten har gjort via Ecris av uppgifter – i form av koder – om dessa fällande domar. ( 19 ) Vid sådant förhållande kan inte detta införande vara beroende av att det först genomförs ett förfarande för erkännande i domstol av de fällande domarna, som det särskilda ungerska förfarandet, och i synnerhet inte av att den aktuella fällande domen översänds till den medlemsstat där personen är medborgare för ett sådant erkännande. ( 20 )

59.

Domstolen har även, i sin dom av den 21 september 2017, Beshkov, ( 21 ) uttalat sig avseende det bulgariska särskilda förfarandet för erkännande. Domstolen slog fast att rambeslut 2008/675 ska tolkas på så sätt att det utgör hinder för en ordning i en medlemsstat som innebär att det för att en fällande dom som en domstol i en annan medlemsstat har avkunnat tidigare ska kunna beaktas, krävs att de behöriga domstolarna i den första medlemsstaten avseende den domen genomför ett nationellt förfarande för föregående erkännande.

60.

Domstolen slog i dessa två domar fast att sådana nationella förfaranden för erkännande av utländska domar strider mot principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden på straffrättens område, som föreskrivs i artikel 82.1 FEUF, vilken har ersatt artikel 31 EU som utgör den rättsliga grunden för rambeslut 2009/315, beslut 2009/316 och rambeslut 2008/675. ( 22 ) Principen utgör i synnerhet hinder för en ordning som innebär att fällande domar som meddelats i andra medlemsstater omprövas på grundval av ett nationellt förfarande för erkännande. ( 23 )

61.

Med hänsyn till den ståndpunkt som domstolen intog i dessa två domar kan man fråga sig varför domstolen på nytt ska uttala sig om huruvida sådana nationella förfaranden för erkännande av utländska domar är förenliga med unionens straffrätt, trots att denna fråga tycks ha prövats slutgiltigt och fullständigt i dessa domar. För en ny prövning talar enligt min mening tre skäl.

62.

För det första, antyder de förklaringar som den ungerska regeringen har lämnat i sitt skriftliga yttrande att den har ifrågasatt det antagande som låg till grund för domstolens resonemang i domen av den 9 juni 2016, Balogh, ( 24 ) nämligen att det särskilda ungerska förfarandet för erkännande är en nödvändig förutsättning för införande i det ungerska kriminalregistret av uppgifter om fällande domar meddelade av domstolar i andra medlemsstater mot ungerska medborgare. Det är utifrån detta antagande som domstolen har tolkat rambeslut 2009/315 och beslut 2009/316, två normer som är avsedda att underlätta en snabb spridning av information om fällande domar mellan medlemsstaterna och som således utgör hinder för ett nationellt förfarande för erkännande, vars föregående genomförande utgör en förutsättning för införandet av dessa uppgifter i det ungerska kriminalregistret.

63.

Den ungerska regeringen har i sitt skriftliga yttrande påpekat att en dom som har meddelats i en medlemsstat, i enlighet med 2009 års lag nr XLVII om kriminalregister, register över domar som meddelats av domstolarna i Europeiska unionens medlemsstater mot ungerska medborgare och straffrättsliga och polisiära biometriska register, ska, om myndigheten i den medlemsstaten har översänt den i lämplig form och med lämpligt innehåll för registrering, utan något särskilt förfarande införas i registret över domar som meddelats av domstolarna i medlemsstaterna mot ungerska medborgare som förvaltas av det organ som ansvarar för kriminalregistret. Av denna beskrivning följer att den ungerska regeringen är av den uppfattningen att den ungerska lagstiftningen i huvudsak är förenlig med bestämmelserna i rambeslut 2009/315. Av dessa förklaringar framgår att det särskilda förfarandet för erkännande av domar som meddelats av domstolar i andra medlemsstater ska genomföras, oberoende av om dessa domar har införts i registret.

64.

Uppgifterna i begäran om förhandsavgörande bekräftar emellertid snarare antagandet att det särskilda förfarandet för erkännande genomförs före och med avseende på införandet i det ungerska kriminalregistret av utländska fällande domar som meddelats mot ungerska medborgare.

65.

I detta avseende hänvisas till 48 § 7 i lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, i vilken det föreskrivs att ”[d]en ungerska domstolen underrättar det organ som ansvarar för kriminalregistret om erkännandet av den utländska domens rättsverkan”. Dessutom har den hänskjutande domstolen påpekat att nya brott, enligt ungersk rätt, – det vill säga efter omkvalificering inom ramen för ett särskilt förfarande för erkännande – ska införas i det nationella kriminalregistret. ( 25 ) Vidare har samma domstol under förfarandets gång fastställt att den fällande dom som meddelats av Landesgericht Wiener Neustadt (Regionala domstolen i Wiener Neustadt) mot Dániel Bertold Lada inte fanns i det ungerska kriminalregistret, men i Ecris. Den hänskjutande domstolen har slutligen påpekat att syftet med bestämmelserna i avdelning IV kapitel 1 i lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området är att medge att utländska fällande domar kan införas i det ungerska kriminalregistret, under förutsättning att en ungersk domstol har erkänt dess rättsverkan. ( 26 ) Av dessa uppgifter dras slutsatsen att införandet av en utländsk dom i det ungerska kriminalregistret äger rum efter det att denna dom har erkänts i enlighet med det särskilda förfarandet.

66.

Dessutom kan, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, den behöriga ungerska domstolen inom ramen för det särskilda förfarandet för erkännande, med utgångspunkt i samma faktiska omständigheter, finna att den som dömts i utlandet är skyldig till andra brott och utdöma en annan påföljd eller åtgärd, som är annorlunda än de som fastställts i det utländska förfarandet, i enlighet med ungersk rätt. ( 27 ) Den hänskjutande domstolen har i detta avseende konstaterat att genomförandet av det särskilda förfarandet för erkännande leder till följande situation. När förfarandet har avslutats innehåller det ungerska kriminalregistret uppgifter om de brott den tilltalade begått och de påföljder som erkänts enligt ungersk rätt medan Ecris innehåller de uppgifter som framgår av den utländska domen. ( 28 )

67.

En sådan skillnad mellan uppgifterna i Ecris och dem som anges i det ungerska kriminalregistret strider mot det system för utbyte och lagring av uppgifter om fällande domar i brottmål som inrättades genom rambeslut 2009/315 och beslut 2009/316.

68.

Frågan om det särskilda förfarandet för erkännande av domar som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat har genomförts just för att dessa domar ska kunna föras in i det ungerska kriminalregistret är under alla omständigheter en fråga som rör tolkningen av den nationella rätten, vilken inte omfattas av domstolens behörighet. ( 29 )

69.

Vad vidare gäller den praxis som justitieministeriet synes följa, som består i att anmoda att den utländska domen ska översändas till justitieministeriet innan den fällande domen införs i det ungerska kriminalregistret, ska det erinras om att denna praxis strider mot det system som inrättats genom rambeslut 2009/315 och beslut 2009/316. Genom sistnämnda system inrättas nämligen ett snabbt och effektivt utbyte av uppgifter om fällande domar i brottmål som har meddelats i olika medlemsstater. ( 30 ) Dessa uppgifter ska överföras mellan medlemsstaternas centralmyndigheter via Ecris, i form av koder som motsvarar vart och ett av de brott och påföljder som omfattas av överföringen. ( 31 ) Det är följaktligen endast om särskilda omständigheter kräver det som den fällande domen som har meddelats av domstolen i en annan medlemsstat ska överföras till centralmyndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare, och en sådan överföring kan inte krävas systematiskt för införande av nämnda dom i kriminalregistret i den sistnämnda medlemsstaten. ( 32 ) Det ska i detta hänseende noteras att den ungerska regeringen inte har framfört någon särskild omständighet i förevarande mål som kan motivera en överföring av domen från Landesgericht Wiener Neustadt (Regionala domstolen i Wiener Neustadt) till justitieministeriet.

70.

Mot bakgrund av vad som angetts ovan föreslår jag således att domstolen ska bekräfta sitt resonemang i punkterna 28–35 och i punkterna 41–55 i domen av den 9 juni 2016, Balogh. ( 33 ) Vad mig beträffar, håller jag fast vid den ståndpunkt som jag framfört i punkterna 36–67 i mitt förslag till avgörande i nämnda mål, till vilket jag hänvisar. ( 34 )

71.

För det andra har såväl den hänskjutande domstolen som den ungerska regeringen bedömt det särskilda förfarande för erkännande mot bakgrund av bestämmelserna i rambeslut 2008/675. I detta avseende framgår det av de förklaringar som har lämnats till domstolen att genomförandet av detta förfarande av de behöriga domstolarna i Ungern utgör en formalitet som måste fullgöras innan en fällande dom som tidigare meddelats av en domstol i en annan medlemsstat kan beaktas vid ett nytt brottmålsförfarande. Den ungerska regeringen har i detta sammanhang framhållit behovet av att anpassa en sådan dom till den ungerska straffrättsliga lagstiftningen inom ramen för det särskilda förfarandet för erkännande. Utan en sådan föregående anpassning är det inte möjligt att beakta nämnda fällande dom vid ett eventuellt framtida brottmålsförfarande mot den person som dömts i utlandet.

72.

Såsom påpekats ovan har för närvarande inte ett nytt brottmålsförfarande anhängiggjorts i Ungern mot Dániel Bertold Lada. Det kan i förevarande fall därför förefalla tveksamt om rambeslut 2008/675, som enligt artikel 1.1 syftar till ”att fastställa villkoren för när en tidigare fällande brottmålsdom som avkunnats i andra medlemsstater mot en person, men på andra grunder, ska beaktas vid ett brottmålsförfarande i en medlemsstat mot samma person” ( 35 ) är relevant. Situationen skiljer sig i detta avseende från situationen för T. Beshkov, där frågan om en fällande dom som tidigare meddelats av en österrikisk domstol kunde beaktas uppkom i samband med ett nytt brottmålsförfarande mot denne i Bulgarien. ( 36 )

73.

Det är emellertid uppenbart att det särskilda förfarandet för erkännande, oberoende av den situation i vilken det genomförs, strider mot det system som inrättats genom rambeslut 2008/675, eftersom det utgör ett formellt krav som inte föreskrivs i detta rambeslut och som utgör en förutsättning för tillämpningen av detta. Med andra ord har den ungerska lagstiftaren utformat detta förfarande för att förbereda beaktandet av utländska fällande domar inom ramen för eventuella framtida brottmålsförfaranden. De ungerska myndigheterna verkar således anse att detta förfarande inte kan särskiljas från genomförandet av rambeslut 2008/675. För att möjliggöra för den hänskjutande domstolen att avgöra tvisten i det nationella målet, och närmare bestämt fastställa om domstolen får eller inte får genomföra detta nationella förfarande för erkännande, bör domstolen därför i huvudsak erinra om sitt uttalande i punkterna 35–38 och i punkt 40 i domen av den 21 september 2017, Beshkov, ( 37 ) nämligen att rambeslut 2008/675 ska tolkas på så sätt att det utgör hinder för en ordning i en medlemsstat som innebär att det för att en fällande dom som en domstol i en annan medlemsstat har avkunnat tidigare ska kunna beaktas, krävs att de behöriga domstolarna i den första medlemsstaten avseende den domen genomför ett nationellt förfarande för föregående erkännande. Jag hänvisar i detta avseende till punkterna 27–31 i mitt förslag till avgörande i det målet. ( 38 )

74.

Tvärtemot vad den tjeckiska och den ungerska regeringen har hävdat kan skäl 13 i rambeslut 2008/675 inte tolkas på så sätt att en medlemsstat har möjlighet att underkasta en fällande dom som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat ett nationellt förfarande för erkännande innan den kan beaktas vid ett nytt brottmålsförfarande.

75.

Såsom Europeiska kommissionen påpekade i sin rapport till Europaparlamentet och rådet om medlemsstaternas genomförande av rambeslutet 2008/675 bidrar detta ”till att främja ömsesidigt förtroende för strafflagar och domstolsbeslut i det europeiska området med rättvisa, eftersom det uppmuntrar en rättskultur där tidigare fällande domar som avkunnats i andra medlemsstater principiellt ska beaktas”. ( 39 ) I det syftet åläggs medlemsstaterna enligt artikel 3.1 i rambeslutet, jämförd med skäl 5 i samma beslut, en skyldighet att säkerställa att man vid ett brottmål mot en person dels beaktar tidigare fällande domar som avkunnats mot samma person på andra grunder i andra medlemsstater, om vilka uppgifter har erhållits enligt tillämpliga instrument om ömsesidig rättslig hjälp eller om utbyte av information som hämtats från kriminalregister, i den utsträckning som tidigare inhemska fällande domar beaktas enligt nationell lagstiftning, dels att likvärdig rättslig verkan tillerkänns dem som för sistnämnda fällande domar, i enlighet med denna lagstiftning.

76.

Rambeslut 2008/675 regleras således av likvärdighetsprincipen. ( 40 ) I enlighet med denna princip är den nationella domstol vid vilken ett nytt brottmålsförfarande har inletts skyldig att beakta tidigare fällande domar som avkunnats av en domstol i en annan medlemsstat endast om det är möjligt att beakta sådana domar i en rent inhemsk situation.

77.

Detta krav har ett klart samband med förverkligandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa och därigenom ömsesidigt erkännande, vilket inte bara kräver att den utländska domen ska beaktas, utan även att den ska respekteras.

78.

Den domstol som ska beakta denna tidigare utländska dom när den därefter dömer får följaktligen inte ändra domen på något sätt. Denna princip stadgas i artikel 3.3 i rambeslut 2008/675. Det krävs bara att den nationella domstol vid vilken åtal senare väcks tillmäter denna dom de rättsliga verkningar som enligt nationell rätt tillmäts en tidigare nationell dom.

79.

Såsom domstolen klargjorde i sin dom av den 21 september 2017, Beshkov, ( 41 ) är det enligt artikel 3.3 och skäl 13 i detta rambeslut uttryckligen förbjudet att ompröva fällande domar som meddelats tidigare i andra medlemsstater. Dessa domar ska därför beaktas såsom de har avkunnats. ( 42 )

80.

Trots att det i skäl 13 i rambeslut 2008/675 även anges att den mångfald av inhemska lösningar och förfaranden som krävs för att beakta en tidigare fällande dom som avkunnats i en annan medlemsstat respekteras i rambeslutet och att det inte hindrar en medlemsstat från att vid behov utfärda ett beslut för att tillerkänna en sådan tidigare fällande dom en likvärdig rättslig verkan, kan utfärdandet av ett sådant beslut – i motsats till vad den tjeckiska och den ungerska regeringen har hävdat – emellertid inte, och under alla omständigheter, innebära att det ska genomföras ett sådant nationellt förfarande för föregående erkännande som det som är i fråga i det nationella målet. ( 43 )

81.

Sammanfattningsvis gäller att även om det i skäl 13 i rambeslut 2008/675 anges att en medlemsstat vid behov får utfärda ett beslut för att tillerkänna en tidigare fällande dom likvärdig rättslig verkan, så kan detta endast gälla under förutsättning att regeln i artikel 3.3 i rambeslutet beaktas i beslutet, det vill säga det får inte bestå i en omprövning av den fällande domen.

82.

I detta avseende föreligger det en stor skillnad mellan, å ena sidan, utfärdandet av ett beslut, varigenom en tidigare utländsk dom omprövas, och som således kan leda till en omkvalificering av brottet och en ändring av den påföljd som utdömts i den domen och, å andra sidan, utfärdandet av ett beslut, varigenom de konkreta formerna för att beakta den utländska domen vid ett nytt brottmålsförfarande eller skälen till varför ett sådant beaktande inte är möjligt i det konkreta fallet klargörs.

83.

Den första lösningen strider direkt mot principen om ömsesidigt erkännande, medan den andra tvärtom syftar till att konkret genomföra denna princip.

84.

Skäl 13 i rambeslut 2008/675 syftar, enligt min uppfattning, endast till att ge medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa de konkreta formerna för hur deras nationella domstolar ska beakta tidigare fällande domar som meddelats i en annan medlemsstat. Det bör påpekas att de verkningar som följer av tidigare fällande domar inte harmoniseras genom rambeslut 2008/675. ( 44 ) Tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande leder till att fällande domar som meddelats i en annan medlemsstat ska ges samma värde och tillmätas samma verkan som en tidigare nationell fällande dom. Med andra ord uppställs i detta rambeslut en ”princip om likställdhet” mellan den andra medlemsstatens avgörande och en dom meddelad i det egna landet. ( 45 ) Rambeslutet överlåter emellertid åt den nationella lagstiftningen att dra konsekvenserna av principen, vilket innebär att rambeslutet inte syftar till att harmonisera verkningarna av tidigare fällande domar i varje enskild medlemsstat, utan dessa bör som tidigare helt regleras genom inhemsk lagstiftning. ( 46 ) I avsaknad av harmonisering föreskriver medlemsstaterna således i deras nationella lagstiftning olika rättsliga verkningar som dessutom kan tillämpas på olika sätt och i olika skeden i deras brottmålsförfarande.

85.

I detta avseende konstaterade kommissionen i motiveringen till sitt förslag till rambeslut att verkningarna av tidigare fällande domar i praktiken varierar kraftigt mellan olika länders rättssystem. I vissa medlemsstater är förekomsten av en tidigare dom enbart ett sakförhållande bland andra, och det överlämnas då åt de behöriga myndigheternas skön hur de ska förhålla sig till detta när de meddelar sitt avgörande. I andra medlemsstater finns det ett rättsligt system för återfallsbrottslighet i vid mening, där tidigare domar medför vissa rättsverkningar som de behöriga myndigheterna inte kan ändra på. Kommissionen påpekade att om återfallsbrottsligheten är rättsligt reglerad måste medlemsstaterna närmare ange på vilka villkor en fällande dom meddelad i en annan medlemsstat bör leda till rättsverkningar likvärdiga med verkningarna av en dom som meddelats i det egna landet. Ofta hänger lagstiftningen om återfall i brott mycket direkt samman med den straffrättsliga modell som valts i den nationella lagstiftningen, så till exempel överallt där det finns bestämmelser om återfall i särskilda brott. ( 47 )

86.

Mot bakgrund av dessa förklaringar kan skäl 13 i rambeslut 2008/675 således inte tolkas på så sätt att det tillåter att det genomförs ett nationellt förfarande för erkännande av domar i brottmål som meddelats i andra medlemsstater, såsom det i målet vid den nationella domstolen. En sådan extensiv tolkning strider mot principen om ömsesidigt erkännande av dessa domar. De mycket restriktiva villkoren i skäl 13 i nämnda rambeslut visar för övrigt att möjligheten för medlemsstaterna att utfärda ett beslut för att tillerkänna en tidigare fällande utländsk dom likvärdig rättslig verkan som omfattas av förbudet mot omprövning av denna dom, endast kan tillämpas från fall till fall, undantagsvis, i situationer som är så klara att detta beslut kan antas inom den korta tid som anges i det skälet.

87.

Av vad som angetts ovan drar jag slutsatsen att det system som inrättats genom rambeslut 2008/675 utgör hinder för en medlemsstat att underkasta de fällande domar som avkunnats av domstolarna i andra medlemsstater ett nationellt förfarande för erkännande inom ramen för vilket dessa domar omprövas, vilket kan leda till att de ändras för att anpassas till den straffrättsliga lagstiftningen i den medlemsstaten. Det ska i detta avseende erinras om att det särskilda förfarande för erkännande som föreskrivs i den ungerska rätten kan leda till en omkvalificering av det brott som redan prövats i en domstol i en annan medlemsstat, vilken meddelat ett slutligt avgörande, och en anpassning av den utdömda påföljden till den ungerska strafflagstiftningen.

88.

Den ungerska regeringen har visserligen förklarat för domstolen att den efter domen av den 9 juni 2016, Balogh ( 48 ) beslutat att det särskilda förfarandet för erkännande av utländska domar inte skulle genomföras systematiskt. ( 49 ) Det bör emellertid betonas att ett systematiskt genomförande av detta förfarande visserligen är en försvårande omständighet, men det motiverar inte i sig bedömningen att nämnda förfarande strider mot rambeslut 2008/675. Anledningen till att förfarandet strider mot rambeslutet är den omständigheten att förfarandet, även om det enbart genomförs vid ett nytt brottmålsförfarande som verkligen inleds mot en person mot vilken en fällande dom tidigare avkunnats av en domstol i en annan medlemsstat och inte längre systematiskt, oberoende av ett nytt brottmålsförfarande, å ena sidan, utgör en föregående formalitet som utgör en förutsättning för att beakta en sådan tidigare fällande dom och, å andra sidan, består i en omprövning av den fällande domen som kan leda till en ändring av den domen i syfte att anpassa den till den ungerska strafflagstiftningen.

89.

Det bör nämnas att det system som inrättats genom rambeslut 2008/675 innehåller en grundläggande skillnad jämfört med det system som inrättades genom rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen. ( 50 ) Medan en anpassning av utländska domar för att dessa ska kunna beaktas vid ett nytt brottmålsförfarande inte tillåts enligt det första systemet, införs i det andra systemet, i artikel 8, strikta krav för den anpassning som utförs av den verkställande statens behöriga myndighet av den utdömda påföljden i den utfärdande staten. Dessa krav utgör de enda undantagen från nämnda myndighets principiella skyldighet att erkänna den dom som har översänts till den och att verkställa påföljden, som med avseende på dess längd och art ska motsvara den som anges i den utfärdande statens dom. ( 51 ) En sådan möjlighet att anpassa en utländsk påföljd kan emellertid inte åberopas av den ungerska regeringen i förevarande mål, eftersom det är ostridigt att det inte gäller genomförandet av det särskilda förfarandet för erkännande för att i Ungern verkställa den påföljd som utdömts av Landesgericht Wiener Neustadt (Regionala domstolen i Wiener Neustadt) mot Dániel Bertold Lada.

90.

Slutligen vill jag understryka att ett sådant förfarande som det som genomförs av de ungerska myndigheterna innan en utländsk brottmålsdom införs i det nationella kriminalregistret, oavsett om detta genomförs systematiskt eller inte, tycks vara helt meningslöst inom ramen för det system som inrättades genom rambeslut 2009/315 och beslut 2009/316 och står därmed i strid med dessa. I dessa båda normer anges i första hand information som är gemensam för medlemsstaternas kriminalregister. Detta problem löser sig av sig självt om man beaktar den grundläggande roll som kriminalregister har.

91.

Förekomsten av ett kriminalregister möjliggör för domstolarna att få reda på om en person har dömts, vilken påföljd som utdömts och de gärningar som begåtts, vilket i förekommande fall gör det möjligt att fastställa eller utesluta eventuell återfallsbrottslighet och kontrollera om den utdömda påföljden har verkställts.

92.

Införandet i kriminalregistret utgör varken ett beaktande eller ett verkställande av en påföljd. Det är först när domstolen gör en sökning i kriminalregistret inom ramen för ett senare brottmålsförfarande som den kommer att fastställa om det innehåller en fällande dom som ska beaktas eller verkställas. Det är enbart i det fallet och beroende på situationen som den domstol vid vilken ett nytt brottmålsförfarande är anhängigt ställs inför frågan om rambeslut 2008/675 är tillämpligt för att beakta en fällande dom eller rambeslut 2008/909 för verkställighet av denna dom.

93.

För det tredje har den hänskjutande domstolen anmodat domstolen att tolka unionens primärrätt, det vill säga artikel 82.1 FEUF, i vilken principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden på straffrättens område föreskrivs, och betonat den omständigheten att de nationella domstolarna då skulle få möjlighet att bortse från den ungerska lagstiftning som strider mot unionens primärrätt, vilket de inte kan göra om domstolen begränsar sig till att tolka rambeslut och att fastställa att den nationella lagstiftningen strider mot dessa rambeslut. ( 52 ) Således uppkommer frågan om rambesluten kan åberopas vid de nationella domstolarna för att hindra tillämpningen av en nationell lagstiftning som strider mot dessa.

94.

Det är enligt min mening uppenbart att det särskilda ungerska förfarandet strider mot principen om ömsesidigt erkännande som föreskrivs i artikel 82.1 FEUF. Såsom kommissionen med fog har påpekat, utgör detta förfarande hinder mot att automatiskt erkänna domar som meddelats i andra medlemsstater, eftersom det, i stället för att dessa domar erkänns, innebär att de ska ersättas med ett nationellt avgörande som ensamt ska ha rättsverkningar i den ungerska rättsordningen. Ordalydelsen i 47 § 3 lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området är mycket klar i detta avseende i den del det föreskrivs att ”[f]ör det fall att den ungerska domstolen erkänner den utländska domens rättsverkan ska gärningarna anses ha prövats genom en lagakraftvunnen dom meddelad av den ungerska domstolen”. Dessutom kan den behöriga ungerska domstolen, såsom framgår av 48 § 2–6 lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området, i ett beslut som antagits inom ramen för det särskilda förfarandet för erkännande, i förekommande fall, anpassa den utländska domen för att göra den förenlig med ungersk rätt.

95.

Domstolen kan således välja att fokusera sitt svar till den nationella domstolen på artikel 82.1 FEUF. I denna artikel föreskrivs principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden på straffrättens område, och den har ersatt artikel 31 EU som såväl rambeslut 2009/315 och beslut 2009/316 som rambeslut 2008/675 grundar sig på.

96.

Domstolen valde emellertid inte detta tillvägagångssätt i domen av den 9 juni 2016, Balogh ( 53 ) och i domen av den 21 september 2017, Beshkov, ( 54 ) för att enbart nämnda dessa, utan hänvisade i domskälen i dessa domar till principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden på straffrättens område och tolkade därefter bestämmelser i unionens sekundärrätt, genom vilka denna princip genomförs.

97.

Detta tillvägagångssätt ska enligt min uppfattning följas, eftersom det rör sig om bestämmelser i unionens sekundärrätt som anger de villkor och gränser inom vilka principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden på straffrättens område ska tillämpas, med hänsyn till särdragen hos de olika delarna i brottmålsförfarandet, och som följaktligen kan kräva ett klargörande av domstolen.

98.

Domstolen måste emellertid även precisera vilka slutsatser de nationella domstolarna måste dra av fastställandet att en nationell lagstiftning strider mot ett rambeslut, och i synnerhet klargöra att dessa domstolar, om de inte kan tolka en sådan nationell lagstiftning i överensstämmelse med en sådan bestämmelse i unionens sekundärrätt, är skyldiga att, i enlighet med principen om unionsrättens företräde, underlåta att tillämpa de nationella bestämmelser som strider mot unionsrätten.

99.

Jag har redan prövat denna fråga i mitt förslag till avgörande i domen av den 29 juni 2017, Popławski. ( 55 ) Efter den domen ställde Rechtbank Amsterdam (domstolen i Amsterdam, Nederländerna) återigen denna fråga till domstolen i målet Popławski (C‑573/17). Domstolen har således vid upprepade tillfällen getts möjlighet att klargöra om en nationell domstol som anser att det är omöjligt att tolka dess nationella rätt i enlighet med ett rambeslut ska underlåta att tillämpa denna lagstiftning.

100.

Det ska i detta avseende erinras om att konstaterandet att ett rambeslut inte kan ha direkt effekt inte påverkar det faktum att detta beslut, i enlighet med artikel 34.2 b EU, ( 56 ) ska vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som ska uppnås, samtidigt som det ska överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. ( 57 ) Dessutom följer det av domstolens fasta praxis att medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att deras skyldigheter enligt ett rambeslut fullgörs. ( 58 )

101.

Framför allt framgår det av EU-domstolens fasta praxis att rambeslutens tvingande karaktär medför en skyldighet för nationella myndigheter, inklusive nationella domstolar, att göra en konform tolkning av nationell rätt. De nationella domstolarna är vid tillämpningen av nationell rätt skyldiga att i möjligaste mån tolka den nationella rätten mot bakgrund av rambeslutets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i rambeslutet. Denna skyldighet att göra en konform tolkning av nationell rätt följer av EUF-fördragets systematik, eftersom den gör det möjligt för de nationella domstolarna att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan när de avgör tvister som anhängiggjorts vid dem. ( 59 )

102.

Principen om konform tolkning av nationell rätt har förvisso vissa begränsningar. En nationell domstols skyldighet att beakta innehållet i ett rambeslut vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt begränsas således av allmänna rättsprinciper, särskilt principerna om rättssäkerhet och om förbud mot retroaktiv tillämpning. Dessa principer utgör särskilt hinder för att nämnda skyldighet – på grundval av ett rambeslut och utan hänsyn till en lag som antagits för dess genomförande – kan medföra att det straffrättsliga ansvaret för dem som bryter mot bestämmelserna fastställs eller skärps. ( 60 ) Dessutom kan principen om konform tolkning inte tjäna som grund för att tolka nationell rätt contra legem. ( 61 )

103.

Principen om konform tolkning innebär icke desto mindre att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att det aktuella rambeslutet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som överensstämmer med rambeslutets syfte. ( 62 ) EU-domstolen har i detta sammanhang redan slagit fast att skyldigheten att göra en konform tolkning tvingar de nationella domstolarna att, i förekommande fall, ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett rambesluts syften. ( 63 ) EU-domstolen har också slagit fast att för det fall en nationell domstol anser sig förhindrad att tolka en nationell bestämmelse i överensstämmelse med ett rambeslut, på grund av att den nationella domstolen är bunden av hur landets högsta domstol har tolkat den nationella bestämmelsen i ett tolkningsbeslut, ankommer det på den nationella domstolen att säkerställa att rambeslutet ges full verkan genom att, med stöd av sin egen behörighet, om det behövs underlåta att tillämpa den tolkning som gjorts av landets högsta domstol, då den tolkningen inte är förenlig med unionsrätten. ( 64 )

104.

Efter dessa preciseringar angående de nationella domstolarnas skyldighet att göra en konform tolkning, ska det erinras om att det i sista hand ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida den nationella lagstiftningen, och särskilt 46–48 §§ lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området, kan tolkas i överensstämmelse med rambesluten 2009/315 och 2008/675.

105.

I den mån det inte är säkert att den hänskjutande domstolen kan göra en med unionsrätten konform tolkning av nationell rätt anser jag att det måste fastställas, för det fallet att en konform tolkning visar sig omöjlig, vilka konkreta slutsatser den nationella domstolen måste dra av att 46–48 §§ lagen om internationell rättslig hjälp inom det straffrättsliga området inte är förenliga med rambesluten 2009/315 och 2008/675.

106.

Om de aktuella nationella bestämmelserna inte lämpar sig för en konform tolkning är den hänskjutande domstolen i princip skyldig att inte tillämpa dem, så att hela unionsrätten ska kunna tillämpas.

107.

Även om domstolen redan har haft tillfälle att uttala sig om den rättsliga räckvidden av instrument som antas inom ramen för avdelning VI i EU-fördraget, som handlar om polissamarbete och straffrättsligt samarbete, begränsade den sig, i domen av den 16 juni 2005, Pupino, ( 65 ) till att utvidga principen om konform tolkning till dessa instrument, genom att medge att ett rambeslut i detta avseende kan jämföras med ett direktiv.

108.

Däremot har domstolen hittills aldrig uttalat sig i frågan huruvida den omständigheten att en nationell bestämmelse inte är förenlig med ett rambeslut innebär att den nationella domstolen blir skyldig att bortse från en nationell bestämmelse som inte kan utgöra föremål för en konform tolkning.

109.

I ställningstagandet av den 28 april 2008 i målet Kozlowski, ( 66 )gjorde jag således gällande att skälen till att domstolen i domen av den 15 juli 1964, Costa, ( 67 ) fann att medlemsstaterna, efter att frivilligt ha godtagit en överföring av sin behörighet till gemenskapen, inte kunde göra gällande någon som helst nationell bestämmelse mot en bindande gemenskapsrättslig akt, är tillämpliga på ett rambeslut. Enligt min mening ska ett rambeslut liksom alla tvingande gemenskapsrättsakter ges företräde framför alla nationella bestämmelser, även om de är av konstitutionell art eller utgör grundlag. Således innebär principen om unionsrättens företräde att en nationell domstol ska säkerställa att unionsrätten ges full verkan ”genom att, med stöd av sin egen behörighet, … underlåta att tillämpa varje motstridande nationell bestämmelse”. ( 68 )

110.

Flera aspekter talar för att principen om företräde ska erkännas för rambeslut som antagits inom ramen för den tredje pelaren. ( 69 )

111.

Den första aspekten är av textanalytisk art. Med undantag av förbehållet om att rambeslut inte har direkt effekt har unionslagstiftaren använt sig av precis samma ordning för rambeslut som för direktiv, genom att föreskriva att dessa ”skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt”. ( 70 ) Rambeslutens ofrånkomliga särart inskränker sig till deras avsaknad av direkt effekt, ( 71 ) och därför finns det ingen anledning i övrigt att dessa instrument inte skulle ges företräde av det skälet att de hör till det mellanstatliga samarbetet.

112.

Den andra aspekten avser EU-domstolens erkännande av den nationella domstolens skyldighet att göra en konform tolkning för att säkerställa att rambesluten ges full verkan och finna en lösning som är förenlig med rambeslutens syfte.

113.

Det är visserligen riktigt att domstolen för att motivera tillämpningen av principen om konform tolkning inte grundade sig på principen om unionsrättens företräde utan på principen om lojalt samarbete. Domstolen har således angett att den sistnämnda principen, som bland annat innebär att medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att deras skyldigheter enligt unionsrätten fullgörs, också gäller inom ramen för det polisiära och straffrättsliga samarbetet, vilket för övrigt helt grundas på samarbetet mellan medlemsstaterna och institutionerna. ( 72 ) Grundtanken i detta resonemang fanns redan med i domen av den 10 april 1984, Von Colson och Kamann, ( 73 ) i vilken domstolen bland annat härledde skyldigheten att göra en konform tolkning ur medlemsstaternas skyldighet att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att deras skyldigheter till följd av unionsrätten fullgörs och angav att denna rätt gäller för samtliga nationella myndigheter, även domstolarna inom ramen för deras behörighet. ( 74 )

114.

Icke desto mindre följer skyldigheten att göra en konform tolkning, som domstolen enligt fast rättspraxis anser följer ”av EUF-fördragets systematik, eftersom denna skyldighet gör det möjligt för de nationella domstolarna att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan när de avgör tvister som anhängiggjorts vid dem”, ( 75 ) av kravet på effektivitet i unionsrätten och nödvändigheten av att garantera unionsrättens företräde framför medlemsstaternas nationella rätt. ( 76 ) En nödvändig förutsättning för att principen om konform tolkning ska kunna erkännas med hjälp av principen om lojalt samarbete är att man åtminstone implicit medger att unionsrätten äger företräde. Frågan är nämligen hur skyldigheten till lojalt samarbete, som följer av unionsrätten, skulle kunna motivera att en nationell domstol är skyldig att ändra den nationella rättens innebörd så att den blir konform med unionsrätten om inte denna skyldighet ansågs väga tyngre än den nationella domstolens skyldighet att pröva en tvist i enlighet med nationell lagstiftning.

115.

Den tredje aspekten rör regelverkets utveckling i och med att övergångsperioden enligt protokoll (nr 36) om övergångsbestämmelser i bilaga till fördragen är slut. Enligt artikel 10.3 i detta protokoll ska den övergångsåtgärd som anges i punkt 1 upphöra att gälla fem år efter dagen för ikraftträdandet av Lissabonfördraget, det vill säga den 30 november 2014. Det definitiva upptagandet av tredje pelaren i det område som anges i tredje delen av EUF-fördraget, avdelning V, avseende området med frihet, säkerhet och rättvisa, kräver en ”gemenskapstolkning”. ( 77 ) Härvidlag ska det framför allt påpekas att medan domstolens behörighet enligt före detta artikel 35 EU återspeglade den mellanstatliga karaktären av samarbetet inom ramen för tredje pelaren, har domstolen sedan detta datum fått en automatisk och obligatorisk behörighet att meddela förhandsavgöranden, eftersom den inte längre är beroende av den förklaring genom vilken varje medlemsstat medgav denna behörighet och angav vilka nationella domstolar som kunde hänskjuta en fråga till domstolen. I detta avseende är det intressant att domstolen i domen av den 16 juni 2005, Pupino, ( 78 ) grundade sig på ”[b]etydelsen av att domstolen är behörig att meddela förhandsavgöranden med stöd av artikel 35 EU” för att motivera att enskilda ska medges rätt att åberopa rambeslut för att erhålla en konform tolkning av nationell rätt vid medlemsstaternas domstolar. ( 79 ) Erkännandet att domstolen hade samma behörighet som inom ramen för första pelaren visar på den starka konvergensprocessen mellan dessa båda pelare, vilken motiverar att rambesluten ska ha samma verkningar som direktiven, naturligtvis med undantag av den direkta effekten som uttryckligen är utesluten.

116.

Mot den bakgrunden drar jag slutsatsen att ett rambeslut, enligt principen om unionsrättens företräde, ska väga tyngre än varje motstridig bestämmelse i nationell rätt.

117.

Jag anser att det även är viktigt att erinra om att domstolen i sin dom av den 26 februari 2013, Melloni, ( 80 ) som avsåg tolkningen av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, ( 81 ) med eftertryck angav att det ”[e]nligt fast rättspraxis … av principen om unionsrättens företräde, som är ett väsentligt kännetecken för unionens rättsordning …, [följer] att den omständigheten att en medlemsstat hänvisar till bestämmelser i nationell rätt inte kan påverka unionsrättens verkan i den staten, även om de nationella bestämmelserna har grundlagsstatus”. ( 82 )

118.

Jag anser, enligt den logik som bygger på att det inte finns någon koppling mellan ”substitutionseffekten” och ”möjligheten att åberopa ett undantag”, ( 83 ) att den omständigheten att ett rambeslut inte har direkt effekt inte betyder att en nationell domstol inte har en skyldighet att låta bli att tillämpa bestämmelser i nationell lagstiftning som är oförenliga med unionsrätten. Denna skyldighet är nämligen en direkt följd av unionsrättens företräde framför nationella bestämmelser som hindrar unionsrättens fulla verkan.

119.

Ovanstående överväganden gäller enligt min mening i synnerhet med avseende på beslut som antagits i enlighet med artikel 34.2 c EU, såsom beslut 2009/316.

120.

Jag anser följaktligen att det ankommer på den nationella domstolen att, med beaktande av den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av dess tolkningsmetoder, i möjligaste mån tolka de bestämmelser som är aktuella i det nationella målet mot bakgrund av ordalydelsen i och syftet med rambeslut 2009/315, beslut 2009/316 och rambeslut 2008/675. Om detta inte är möjligt är den nationella domstolen skyldig att inte tillämpa dessa nationella bestämmelser som strider mot unionsrätten.

121.

Mot bakgrund av det ovan angivna föreslår jag att domstolen ska besvara Szombathelyi Törvényszéks (Domstolen i Szombathely, Ungern), tolkningsfrågor på följande sätt: