1. 

Denna begäran om förhandsavgörande ger domstolen möjlighet att uttala sig om begreppen ”företag i svårigheter” ( 2 ) och ”kollektivt insolvensförfarande”, som återfinns i artikel 1.6 c respektive 1.7 c i förordning (EG) nr 800/2008. ( 3 )

2. 

Den hänskjutande domstolens frågor har uppkommit i ett mål där talan har väckts av ett företag (Nerea SpA) (nedan kallat Nerea) som yrkat att beslutet att återkalla det offentliga stöd som den italienska regionala myndigheten hade beviljat företaget inom ramen för Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) skulle upphävas.

3. 

När Nerea beviljades detta stöd (i mars 2012) uppfyllde företaget villkoren i kungörelsen om stödet, bland annat villkoret att stöd inte fick utbetalas till företag i svårigheter. Det organ som förmedlade stödet tolkade det emellertid så, att Nerea inte längre uppfyllde villkoren när företaget i december 2013 ansökte om ackord, vilket det förmedlande organet betecknade som ett insolvensförfarande, i den mening som avses i förordning nr 800/2008. Det förmedlande organet återkallade därför det ursprungliga beslutet och krävde att Nerea skulle betala tillbaka det stöd som hade beviljats.

4. 

Parterna i målet är oeniga om hur det ackordsförfarande som Nerea har ansökt om ska karaktäriseras och huruvida Nerea kunde betecknas som ett ”företag i svårigheter”. Tvisten handlar även om vid vilken tidpunkt det ska bedömas huruvida företaget befinner sig i svårigheter (redan från början eller vid ett senare tillfälle).

5.

Skäl 15 har följande lydelse:

”Stöd till företag i svårigheter i den mening som avses i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter … bör bedömas enligt de riktlinjerna för att undvika att de kringgås. Stöd till sådana företag bör således inte omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning. För att minska den administrativa bördan för medlemsstaterna när de beviljar små och medelstora företag stöd som omfattas av denna förordning, bör definitionen av vad som ska anses utgöra ett företag i svårigheter förenklas jämfört med den definition som används i riktlinjerna. Vid tillämpningen av denna förordning bör dessutom små och medelstora företag som har existerat under kortare tid än tre år inte betraktas som företag i svårigheter vad avser den perioden, om de inte uppfyller villkoren i relevant nationell lagstiftning för att vara föremål för ett kollektivt insolvensförfarande. Denna förenkling bör inte påverka riktlinjernas klassificering av dessa små och medelstora företag i fråga om stöd som inte omfattas av denna förordning och bör inte heller påverka denna förordnings klassificering av stora företag som företag i svårigheter, eftersom de fortsätter att omfattas av den fullständiga definitionen i riktlinjerna.”

6.

Artikel 1 har följande lydelse:

”…

6.   Denna förordning ska inte tillämpas på följande typer av stöd:

…

7.   Vid tillämpningen av punkt 6 c ska ett litet eller medelstort företag anses vara ett företag i svårigheter om det uppfyller följande villkor:

Ett litet eller medelstort företag som har existerat under kortare tid än tre år ska vid tillämpningen av denna förordning inte anses vara i svårigheter vad avser den perioden, om det inte uppfyller villkoren i första stycket c.”

7.

Punkt 9 har följande lydelse:

”Det finns ingen gemenskapsdefinition av 'företag i svårigheter’. I dessa riktlinjer anser kommissionen emellertid att ett företag är i svårigheter om det inte med egna finansiella medel eller med medel från ägare/aktieägare eller långivare kan hejda förluster som utan ingripanden från de offentliga myndigheterna leder till att företaget med största sannolikhet försätts i konkurs på kort eller medellång sikt.”

8.

Punkt 10 har följande lydelse:

”Oavsett storlek anses ett företag enligt dessa riktlinjer principiellt befinna sig i svårigheter under följande omständigheter:

9.

Punkt 11 har följande lydelse:

”Även om inga av de omständigheter som anges i punkt 10 föreligger, kan ett företag fortfarande anses befinna sig i svårigheter, i synnerhet om de vanliga tecknen på att ett företag befinner sig i svårigheter föreligger, såsom ökande förluster, sjunkande omsättning, växande lager, överkapacitet, minskande kassaflöde, stigande skuldsättningsgrad och finansiella kostnader samt ett sjunkande värde, som kan gå ned till noll, på nettotillgångarna. I de allvarligaste fallen kan företaget till och med vara insolvent eller befinna sig i ett kollektivt insolvensförfarande enligt nationell lagstiftning. I det sistnämnda fallet tillämpas dessa riktlinjer på stöd som ges inom ramen för ett sådant förfarande som leder till att företagets verksamhet fortsätter. Under alla omständigheter är företaget inte stödberättigat förrän det har visat sig att det inte är i stånd att genomföra en sanering med egna medel eller med medel från ägare/aktieägare eller marknaden.”

10.

I artikel 186 bis i kungligt dekret nr 267, ( 5 ) i den lydelse som av tidsmässiga skäl var tillämplig på de faktiska omständigheterna i målet, regleras institutet ”ackord” (nedan kallat ackord eller ackord med fortsatt näringsverksamhet) på följande sätt:

”Om det i den ackordsplan som avses i artikel 161.2 e föreskrivs att gäldenären ska fortsätta att bedriva näringsverksamheten, att den befintliga verksamheten ska överlåtas eller att den befintliga verksamheten ska övertas av ett eller flera bolag, även nybildade bolag, ska bestämmelserna i denna artikel tillämpas. I planen kan det även föreskrivas att tillgångar som inte är ändamålsenliga för att bedriva näringsverksamheten ska avyttras.

I de fall som föreskrivs i denna artikel gäller följande:

Utan att det påverkar vad som föreskrivs i artikel 169 bis, ska kontrakt som håller på att genomföras den dag då ansökan inges, även kontrakt som ingåtts med myndigheter, inte upphävas till följd av att förfarandet inleds. Eventuella överenskommelser om motsatsen saknar verkan. Att ansökan om ackord bifalls hindrar inte att offentliga kontrakt fortsätter att gälla om den sakkunnige som utsetts av gäldenären och som avses i artikel 67 har bekräftat att planen är förenlig med reglerna och att det finns rimlig kapacitet att fullgöra kontraktet. Även ett bolag som förvärvar eller övertar verksamhet eller verksamhetsgrenar som har överförts genom kontrakten kan få dra fördel av att kontraktet fortsätter att gälla på detta sätt, om de lagstadgade villkoren är uppfyllda. Ansvarig domare ska, när överlåtelsen eller övertagandet sker, besluta att inskrivningar i offentliga register ska annulleras.

Efter det att ansökan har ingetts ska deltagandet i offentliga upphandlingar godkännas av rätten, efter att ha inhämtat yttrande från rekonstruktören, om en sådan har utsetts. Om någon rekonstruktör inte har utsetts, ska rätten fatta beslut.

Att ansökan om ackord har bifallits utgör inte hinder för att delta i offentliga upphandlingar, om företaget företer följande under upphandlingen:

Utan att det påverkar vad som föreskrivs i föregående punkt, får ett företag som ingått ackordsuppgörelse inge anbud även som en del av en tillfällig företagssammanslutning, på villkor att företaget inte har ställning som företrädare för företagssammanslutningen och att de övriga företag som ansluter sig till företagssammanslutningen inte är föremål för ett rekonstruktionsförfarande. I ett sådant fall kan den förklaring som avses i punkt 4 b även härröra från en aktör som ingår i företagssammanslutningen.

Om utövandet av näringsverksamheten upphör eller visar sig vara uppenbart skadligt för borgenärerna under ett förfarande som inletts i enlighet med denna artikel, ska rätten fatta beslut enligt artikel 173. Gäldenärens befogenhet att ändra ackordsförslaget påverkas inte.”

11.

Den 9 november 2010 godkände styrelsen för regionen Marche ( 6 ) en kungörelse om förmåner för vissa verksamheter i små och medelstora företag i ett regionalt operativt program inom ramen för Europeiska regionala utvecklingsfonden för perioden 2007–2013. ( 7 )

12.

Bilaga I till dekretet om kungörelsen innehöll bland annat villkor om ”stödmottagare” (artikel 1), ”skäl för att avslå ansökningar ” om att få delta i förfarandet (artiklarna 10.3 och 19), ”skyldigheter med anknytning till insatsernas stabilitet” (artikel 17.3) samt ”skäl för återkallande” av stöd som beviljats (artikel 20).

13.

Beträffande stödmottagarna angavs i artikel 1 vilka krav som ett företag som ville få tillgång till stimulansåtgärderna skulle uppfylla, bland annat, vilket är relevant i förevarande mål, att ”[företaget] vid tidpunkten för ansökan inte befinner sig i svårigheter i den mening som avses i artikel 1.7 i förordning nr 800/2008”. ( 8 )

14.

I artikel 17.3 angavs att ”stödmottagaren, under fem år efter den dag då den medfinansierade insatsen slutfördes, är skyldig att iaktta stabilitetsrestriktionen för insatsen, det vill säga garantera att det med avseende på denna insats inte sker några väsentliga förändringar som ändrar insatsens art eller formerna för genomförande eller som ger upphov till otillbörliga fördelar för ett företag eller ett offentligt organ och som medför förändringar i infrastrukturens ägarförhållanden eller att en verksamhet upphör”.

15.

Nerea ingav en ansökan om förmåner den 13 april 2011. Ansökan bifölls och den 20 mars 2012 beviljades företaget stöd på totalt 144052,58 euro.

16.

Efter att ha erhållit ett förskott som motsvarade 50 procent av stödet (72026,29 euro), gjorde Nerea de investeringar som företaget hade förbundit sig till. ( 9 ) Den 18 november 2013 redovisade företaget sina kostnader och begärde samtidigt betalning av resterande del av det beviljade stödet.

17.

Drygt en månad senare, den 24 december 2013, ingav företaget en ansökan om ackord till Tribunale di Macerata (domstolen i Macerata), som förklarade ackordsförfarandet inlett den 15 oktober 2014.

18.

Den 11 februari 2015 underrättade det förmedlande organet ( 10 ) Nerea om att det hade inletts ett förfarande för att återkalla de beviljade förmånerna, vilket motiverades av att ”kraven för att beviljas finansiering inte längre var uppfyllda till följd av att företagets ansökan om att inleda ett rekonstruktionsförfarande hade bifallits, enligt artikel 1 jämförd med artikel 20 i kungörelsen”.

19.

Nerea begärde att förfarandet för att återkalla stödet skulle upphävas. Den 20 mars 2015 avslog det förmedlande organet Nereas begäran och motiverade det med att den omständigheten att företaget skulle genomgå ett ackordsförfarande utgjorde ett hinder för att bevilja förmånen, enligt artikel 1.7 c i förordning nr 800/2008 och artikel 1 i kungörelsen.

20.

Den 11 maj 2015 återkallade det behöriga organet i regionen Marche det stöd som Nerea hade beviljats och krävde tillbaka det belopp som redan hade utbetalats, jämte ränta på 4997,30 euro.

21.

Nerea överklagade beslutet till Tribunale Amministrativo Regionale per le Marche (Regionala förvaltningsdomstolen i Marche, Italien), som har begärt ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

22.

I förevarande begäran om förhandsavgörande, som inkom till domstolens kansli den 28 april 2016, hänskjuts följande tolkningsfrågor:

23.

Enligt den hänskjutande domstolen befinner sig Nerea i princip i en situation som är oförenlig med att det omtvistade stödet beviljas. Dels föreskrevs i kungörelsen att stödmottagaren under fem år var skyldig att iaktta stabilitetsrestriktionen för insatsen, dels att ”det … [är] mycket svårt att förneka att det föreligger en situation där företaget befinner sig i svårigheter, i den mening som avses i artikel 1.6 och 1.7 i förordning nr 800/2008, i ett fall där ansökan om ackord följer ett fåtal dagar efter dagen för slutredovisningen av åtgärderna. Det är uppenbart att 'svårigheterna’ för ett företag att fullgöra sina åtaganden inte uppstår på några dagar.” ( 11 )

24.

Den hänskjutande domstolen anser emellertid att det bör påpekas att ” det eventuellt föreligger en intern motsägelse i ett system som, å ena sidan, för att skydda EU-områdets samlade ekonomi tillåter att företag i svårigheter, men som har kvar objektiva produktionsmarginaler, rekonstrueras genom att dra fördel av uppenbara konkurrensfördelar (som dock kompenseras av att de omfattas av en extern domstolsprövning) och, å andra sidan, tillåter att dessa företag berövas – även i efterhand – finansiella resurser som härrör från det offentliga och som, till dess att motsatsen har bevisats, ska anses ha använts just för att eftersträva målet om omorganisering och nystart.” ( 12 )

25.

Regionen Marche, den italienska och den polska regeringen samt kommissionen har ingett skriftliga yttranden.

26.

Enligt regionen Marche skulle stödet återkallas och Nerea betala tillbaka det utbetalade beloppet, enligt artiklarna 1 och 17.3 i kungörelsen, där det föreskrevs att stödmottagaren, under fem år efter den dag då den medfinansierade insatsen slutfördes, var skyldig att iaktta stabilitetsrestriktionen för insatsen. Eftersom inledandet av ackordsförfarandet visade att Nerea befann sig i svårigheter när det begärde att resten av det beviljade stödet skulle utbetalas, uppfyllde företaget inte kravet på ekonomisk solvens i kungörelsen.

27.

Vidare har regionen Marche gjort gällande att den omständigheten att ansökan om ackord hade bifallits i förevarande fall är irrelevant, eftersom Eruf‑programmet godkändes innan de nationella bestämmelser som reglerar det nya rekonstruktionsförfarandet trädde i kraft. I de fall då inga specifika undantag anges i unionsrätten eller den nationella rätten, kan ingen hänsyn tas till särdragen hos detta institut.

28.

Vad beträffar den första tolkningsfrågan har den italienska regeringen gjort gällande att den hänskjutande domstolen felaktigt har utgått från att ett företag inte är föremål för ett insolvensförfarande om det är företaget självt som har ansökt om det. Enligt den italienska regeringen bör det först fastställas huruvida ett ackord är att betrakta som ett insolvensförfarande och om så inte är fallet bör det därefter prövas om förutsättningarna för att inleda ett insolvensförfarande är uppfyllda, oavsett om en ansökan om ackord har gjorts eller inte.

29.

Den italienska regeringen menar att eftersom ett ackord innebär att det berörda företaget befinner sig i svårigheter som inte nödvändigtvis behöver betyda att det är insolvent, kan inte slutsatsen dras att ett ackord är ett insolvensförfarande. Det kan emellertid inte uteslutas att ett företag som är föremål för ackord även uppfyller villkoren för att bli föremål för ett insolvensförfarande.

30.

Beträffande den andra frågan har den italienska regeringen, mot bakgrund av dess synpunkter rörande den första frågan, påpekat att enbart den omständigheten att villkoren för att inleda ett ackordsförfarande är uppfyllda inte kan hindra att ett företag får tillgång till strukturfonderna eller medföra att stöd som redan har beviljats ska återkallas. Det skulle knappast vara förenligt med ackordsförfarandets syfte, nämligen att säkerställa att företaget kan drivas vidare. Ett avslag på en ansökan om stöd eller ett återkallande av redan beviljat stöd kan således endast komma i fråga om det i det konkreta fallet har slagits fast att företaget befinner sig i svårigheter i den mening som avses i artikel 1.7 c i förordning nr 800/2008.

31.

Den polska regeringen har beträffande den första tolkningsfrågan gjort gällande att enligt 2004 års riktlinjer ska begreppet ”kollektivt insolvensförfarande”, i den mening som avses i artikel 1.7 i förordning nr 800/2008, anses syfta på sådana rättsliga och administrativa förfaranden utan vilka ett företag inte klarar att, med egna medel eller med medel från aktieägare eller långivare, hejda förluster som leder till att företaget med säkerhet försätts i konkurs på kort eller medellång sikt. Det saknar betydelse om dessa förfaranden har inletts ex officio eller på ansökan av det berörda företaget, eftersom förordning nr 800/2008 inte föreskriver någon sådan begränsning.

32.

Vad gäller den andra tolkningsfrågan anser den polska regeringen att villkoren för att vara stödberättigad enligt förordning nr 800/2008 ska vara uppfyllda vid den tidpunkt då stödet beviljas och att en senare ändring av förhållandena inte medför en skyldighet att betala tillbaka stödet.

33.

Kommissionen anser, beträffande den första tolkningsfrågan, att artikel 1.6 c och artikel 7 c i förordning nr 800/2008 innefattar alla insolvensförfaranden, däribland ackord enligt italiensk rätt. Det ankommer på de nationella myndigheterna att avgöra om villkoren i den nationella lagstiftningen (till vilken unionsrätten hänvisar) för att inleda sådana förfaranden är uppfyllda och det saknar betydelse om de inleds ex officio eller på ansökan av det berörda företaget. Den omständigheten att Nerea ansökte om ackord visar att företaget befann sig i svårigheter, i den mening som avses i förordning nr 800/2008.

34.

Beträffande den andra frågan anser kommissionen att förordning nr 800/2008 utesluter företag som befann sig i svårigheter när stödet beviljades, men den föreskriver inte att företag som inte befann sig i svårigheter när stödet beviljades ska återbetala detta när det väl har beviljats. Nerea befann sig inte i svårigheter när stödet beviljades och de nationella myndigheterna är därför inte skyldiga att återkalla det, enligt kommissionen. Det står emellertid medlemsstaterna fritt att enligt den nationella rätten bevilja eller avslå en ansökan om stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden och, i förekommande fall, kräva tillbaka det.

35.

För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar anser jag att det är lämpligt att skilja ut två olika plan i detta mål. Det ena rör tolkningen av unionsrätten (närmare bestämt förordning nr 800/2008) i förhållande till det nationella målet. Det andra handlar om en tolkning av de nationella bestämmelserna (bland annat vissa artiklar i kungörelsen) som inte nödvändigtvis kräver att förordningen tillämpas.

36.

Vad beträffar det första planet skulle det ha varit lämpligt att analysera artikel 1.7 c i förordning nr 800/2008, om Nerea hade varit föremål för ett insolvensförfarande (och därmed hade ansetts befinna sig i svårigheter) när företaget ansökte om och beviljades det stöd som medfinansierades med medel från Eruf. Samtliga parter har emellertid medgett, och den hänskjutande domstolen har understrukit det, att Nerea vid de tidpunkterna (år 2011 för ansökan och år 2012 för beviljandet av stödet) inte befann sig i svårigheter och inte var föremål för något insolvensförfarande, vilket inleddes först i slutet av år 2013.

37.

I artikel 1 i kungörelsen, i vilken det uttryckligen hänvisades till artikel 1 i förordning nr 800/2008 för att införliva begreppet företag som befinner sig i svårigheter och som är uteslutna från stimulansåtgärder, föreskrevs det att sådana åtgärder inte fick beviljas företag som när ansökan ingavs befann sig i svårigheter i den mening som avses i artikel 1 i förordningen. Nerea uppfyllde som sagt detta (negativa) villkor och var i det hänseendet stödberättigat. Artikel 1 i förordning nr 800/2008 hindrade inte att stödet beviljades och den kräver inte heller att det ska återkallas.

38.

Däremot föreskrivs i en annan artikel i kungörelsen (artikel 17.3) en skyldighet att ”iaktta stabilitetsrestriktionen för insatsen”, vilken i sig inte var knuten till att företaget redan från början befunnit sig i svårigheter, utan avsåg omständigheter som uppkommit under fem år efter den dag då den medfinansierade insatsen slutfördes. Varken denna artikel eller den stabilitetsrestriktion som den innehåller har något direkt samband med unionsrätten (det vill säga med förordning nr 800/2008). Huruvida den sistnämnda förordningen innehåller några tolkningsriktlinjer för dess tillämpning, vilket den hänskjutande domstolen tycks anse, är något som jag ska uttala mig om längre fram.

39.

Att döma av den första tolkningsfrågans lydelse (vilken den hänskjutande domstolen betecknar som ”inledande”) syftar den enbart till att få klarlagt om de kollektiva insolvensförfaranden som nämns i artikel 1.7 c i förordning nr 800/2008 innefattar såväl sådana förfaranden som inleds genom ansökan av näringsidkaren som de som inleds ex officio av förvaltningsmyndigheter och domstolar.

40.

Det krävs inga större tolkningsansträngningar för att besvara denna fråga. Den bestämmelsen i förordningen gör helt enkelt ingen skillnad mellan insolvensförfaranden som inleds ex officio och sådana som inleds på ansökan av part, utan är tillämplig på båda. Jag delar i detta avseende den uppfattning som de regeringar som intervenerat i målet och kommissionen har gett uttryck för.

41.

Närmare bestämt är institutet ”ackord med fortsatt näringsverksamhet” som infördes i italiensk lag år 2012 (och som företag med likviditetsproblem får ansöka om, som alternativ till att lägga ned verksamheten), en form av ackordsuppgörelse med borgenärer som enligt min uppfattning innefattas i begreppet insolvensförfarande i förordning nr 800/2008.

42.

Om den första tolkningsfrågan besvaras jakande leder det vidare till den andra frågan, det vill säga huruvida enbart den omständigheten att förutsättningarna är uppfyllda för att inleda ett rekonstruktionsförfarande (ex officio eller på ansökan av part), innebär att det anses styrkt att företaget befinner sig i svårigheter och därför inte kan beviljas stöd (eller kräver att redan beviljat stöd ska återbetalas) eller om situationen att företaget befinner sig i svårigheter tvärtom ska kontrolleras i det konkreta fallet.

43.

För att besvara denna fråga måste först begreppet ”företag i svårigheter” i den mening som avses i artikel 1.6 c i förordning nr 800/2008 dechiffreras, eftersom företag som befinner sig i en sådan situation inte kan komma i åtnjutande av sådant stöd som regleras i förordningen. Eftersom det i artikel 1.7 c i förordningen föreskrivs att ”ett litet eller medelstort företag [ska] anses vara ett företag i svårigheter””när det uppfyller villkoren i nationell lagstiftning för att vara föremål för ett kollektivt insolvensförfarande”, kan man vid tolkningen av det sistnämnda begreppet inte bortse från den nationella lagstiftningen. ( 13 )

44.

Jag anser därför att det är lämpligt att omformulera de två tolkningsfrågorna så att det prövas såväl vad ett ”insolvensförfarande” enligt artikel 1.7 c i förordning nr 800/2008 innebär, som vad som avses med begreppet ”företag i svårigheter” i artikel 1.6 c. Svaret på dessa frågor kan bidra till att ge den hänskjutande domstolen ett säkrare svar på den fråga som den domstolen anser vara den centrala i det aktuella målet, nämligen huruvida den omständigheten att det berörda företaget befinner sig i en sådan situation att ett rekonstruktionsförfarande kan inledas, innebär att det ska anses vara ett ”företag i svårigheter”, vilket i sin tur medför att det inte kan beviljas det sökta stödet, eller att stödet ska återkallas om det redan har beviljats.

45.

När 2004 års riktlinjer antogs medgav kommissionen att ”[d]et finns ingen gemenskapsdefinition av företag i svårigheter”. Det var därför nödvändigt att i en text fastställa vad som kännetecknar detta begrepp, eftersom det låg till grund för tillämpningen av andra unionsrättsliga bestämmelser (exempelvis om statligt stöd eller om kontroll av företagskoncentrationer) som inte kan bortse från den rättsliga, ekonomiska och sociala situation som företag i svårigheter befinner sig i.

46.

Man fick således använda sig av ad hoc‑begreppskonstruktioner som kunde ge detta komplexa sakförhållande en specifik innebörd vid tillämpningen av de unionsrättsliga bestämmelser som reglerade det. I detta syfte offentliggjordes 2004 års riktlinjer för att vägleda kommissionen i dess verksamhet inom området statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter. Förordning nr 800/2008 gjorde bedömningarna i dessa riktlinjer till sina egna och gav dem ett normativt värde som beståndsdelar i ett begrepp som måste betecknas som självständigt ur unionsrättslig synvinkel.

47.

Enligt skäl 15 i förordning nr 800/2008 bör stöd till företag i svårigheter ”bedömas enligt de riktlinjerna”, även om ”definitionen av vad som ska anses utgöra ett företag i svårigheter [bör] förenklas jämfört med den definition som används i riktlinjerna” när det gäller små och medelstora företag.

48.

2004 års riktlinjer omvandlades därigenom till rättsligt bindande kriterier för vad som ska anses vara ett ”företag i svårigheter”. Detta måste som sagt vara ett självständigt begrepp som är förbehållet unionsrätten, eftersom det är avsett att tillämpas i samtliga medlemsstater med samma innebörd.

49.

Enligt fast rättspraxis vid domstolen ”följer det … såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen”. ( 14 )

50.

Den definition av ”företag i svårigheter” som används i förordning nr 800/2008 (för att utesluta dem från förordningens tillämpningsområde) är inte exakt densamma som kommissionen använde sig av i 2004 års riktlinjer, utan den är som sagt en förenklad version av dessa. Av lydelsen av artikel 1.7 i förordning nr 800/2008 kan man sluta sig till att denna förenkling utgjordes av att endast de delar av begreppet ”företag i svårigheter” som fanns i punkt 10 i 2004 års riktlinjer användes och att de delar som fanns i punkt 11 således uteslöts.

51.

I själva verket återges innehållet i punkt 10 i 2004 års riktlinjer nästan ordagrant i artikel 1.7 i förordning nr 800/2008, förutom att där också finns en hänvisning till små eller medelstora företag som har existerat under kortare tid än tre år, vilken även återfinns i skäl 15 i förordningen. Ingenting nämns emellertid om de faktorer som enligt punkt 11 i 2004 års riktlinjer också skulle kunna leda till samma resultat, men som det skulle krävas en starkare bevisning för att slå fast. Unionslagstiftaren valde att avstå från dessa för att ”minska medlemsstaternas administrativa börda”.

52.

Av de tre villkor som återfinns i artikel 1.7 i förordning nr 800/2008 för att ett litet eller medelstort företag ska anses vara ett företag i svårigheter vid tillämpningen av förordningen, saknar villkoren i a ( 15 ) och b ( 16 ) relevans i förevarande mål. I de två fallen fastställs kriterierna för definitionen helt och hållet i förordning nr 800/2008, vilket innebär att medlemsstaternas lagstiftning inte behöver beaktas när det prövas om dessa villkor är uppfyllda i ett visst bestämt fall. Att det rör sig om ett självständigt unionsrättsligt begrepp är således odiskutabelt i dessa båda fall.

53.

I det tredje kriteriet, som är det som är av betydelse här (”[bolag som] uppfyller villkoren i nationell lagstiftning för att vara föremål för ett kollektivt insolvensförfarande”), hänvisas det däremot till den nationella lagstiftningen i varje medlemsstat. Det är emellertid inte någon fullständig hänvisning, utan den nationella lagstiftningen har bara betydelse för när ett företag anses uppfylla villkoren för att vara föremål för ett förfarande, som i sin tur också ska anses utgöra ett självständigt unionsrättsligt begrepp.

54.

Samma krav på enhetlighet och konsekvens i systemet som utformningen av begreppet ”företag i kris”, i egenskap av en egen unionsrättslig kategori, ställer, kan tillämpas på begreppet ”insolvensförfarande”, även om förordningen hänvisar till nationell rätt för dess konkretisering.

55.

Denna rättsliga kategori ska användas inom ramen för förordning nr 800/2008 (det vill säga med hänsyn till dess föremål och syfte), på grundval av att begreppet ”insolvensförfarande” inte är okänt för unionsrätten utan uttryckligen är förankrat där.

56.

I artikel 2 a i förordning (EG) nr 1346/2000 ( 17 ) definierades begreppet insolvensförfaranden som ”de kollektiva förfaranden som avses i artikel 1.1” i samma förordning, det vill säga de ”som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses”. Det var på grundval av denna premiss som artikel 2 a i förordning nr 1346/2000 kompletterades med förteckningen över de olika nationella insolvensförfaranden som återfinns i bilaga A till förordningen.

57.

I den bilagan, såvitt avsåg Italien, återfanns ”concordato preventivo” (ackord). ( 18 ) Där nämndes således inte ackord med fortsatt näringsverksamhet, eftersom det infördes senare i italiensk rätt (år 2012 enligt den hänskjutande domstolen). Det är således rimligt att fråga sig huruvida det sätt på vilket detta institut har utformats i den nationella lagstiftningen, innebär att det utgör ett annat förfarande än concordato preventivo eller om det helt enkelt är en variant av detta.

58.

Det är logiskt att det ankommer på den nationella domstolen att besvara denna fråga, även om placeringen av artikel 186 bis i den italienska konkurslagens systematik och själva lydelsen av artikeln tycks tala för att ackord med fortsatt näringsverksamhet generellt bara är en (ny) form av concordato preventivo, vilket innebär att den inte är utformad som något som skiljer sig från den sistnämnda, vidare, kategorin. ( 19 ) Den hänskjutande domstolen medger själv att ackord med fortsatt näringsverksamhet ”hör till gruppen rekonstruktionsförfaranden”. ( 20 )

59.

Följaktligen anser jag att om den hänskjutande domstolen bekräftar att ackord med fortsatt näringsverksamhet är en form av concordato preventivo som nämns i bilaga A till förordning nr 1346/2000, bör slutsatsen dras att ett sådant ackord är ett insolvensförfarande i den mening som avses i artikel 1.7 c i förordning nr 800/2008.

60.

Eftersom artikel 1.7 c i förordning nr 800/2008 inte gör någon skillnad mellan insolvensförfaranden som inletts ex officio och sådana som inletts på ansökan av näringsidkaren eller dennes borgenärer, anser jag för övrigt, som jag tidigare nämnt, att det är en skillnad som inte är relevant i förevarande fall.

61.

Den hänskjutande domstolen vill veta – och detta är själva kärnan i dess begäran om förhandsavgörande från EU-domstolen – om enbart den omständigheten att villkoren för att inleda ett insolvensförfarande är uppfyllda innebär att det berörda företaget befinner sig i svårigheter, i den mening som avses i förordning nr 800/2008, eller om det inte finns någon sådan automatik utan att omständigheterna i varje enskilt fall ska beaktas, för att avgöra huruvida företaget verkligen befinner sig i svårigheter.

62.

Medan regionen Marche och kommissionen förespråkar det förstnämnda alternativet, anser den italienska och den polska regeringen att det är det sistnämnda som är det riktiga.

63.

Jag anser att det utifrån syftet med förordning nr 800/2008 och lagstiftarens uttryckliga vilja går att sluta sig till att ett företag befinner sig i svårigheter, i den mening som avses i artikel 1.7 c i förordningen, när det utan vidare uppfyller de objektiva villkoren för att bli föremål för ett rekonstruktionsförfarande, i rent formell mening.

64.

I förordning nr 800/2008 har unionslagstiftaren velat ”förenkla” definitionen av ”företag i svårigheter” i 2004 års riktlinjer och det har skett genom att de delar som anges i punkt 11 i riktlinjerna har uteslutits, det vill säga de delar vars prövning skulle innebära en administrativ börda för medlemsstaternas myndigheter, vilket avsikten är att minska enligt vad som framgår av själva förordningen.

65.

Det skulle knappast vara förenligt med avsikten att förenkla – och det skulle strida mot lagstiftarens vilja att förbigå innehållet i punkt 11 i 2004 års riktlinjer – att de nationella myndigheterna inte bara skulle pröva om villkoren för att inleda ett insolvensförfarande är uppfyllda, utan även, utöver denna prövning – vilken för övrigt inte alltid är så lätt att göra – skulle vara skyldiga att göra en materiell bedömning som den som den hänskjutande domstolen har föreslagit.

66.

Utöver det finns ytterligare två argument. Det första rör den omständigheten att det ankommer på de domstolar som är behöriga i fråga om insolvens, för vilka ackordsuppgörelsen ska läggas fram, att avgöra, just mot bakgrund av de särskilda förhållandena vid varje enskilt företag, när det föreligger en situation som kräver att företagets betalningar till borgenärerna ställs in (det vill säga när det befinner sig i ekonomiska svårigheter). I förevarande fall ankom det utan tvekan på Tribunale di Macerata (domstol i Macerata, Italien), som enligt den hänskjutande domstolen ”fastställde” ( 21 ) ackordsuppgörelsen, att pröva om de lagstadgade villkoren för detta var uppfyllda.

67.

Det andra ytterligare argumentet är, i linje med det första, att syftet med förordningen inte är att slå fast att alla kategorier av stöd är förenliga med den gemensamma marknaden, utan endast de som är avsedda att tillgodose behov för vilka det krävs att det finns företag som har förmåga att göra detta, vilket utesluter stimulansåtgärder för företag som befinner sig i svårigheter. Att ett företag uppfyller villkoren för att bli föremål för ett insolvensförfarande är enligt min uppfattning i sig ett tillräckligt rimligt skäl för att ifrågasätta bärkraften i den verksamhet för vilken stimulansåtgärden sökts och det gör att det kan misstänkas att det sökta stödet syftar till att komma till rätta med svårigheter i företaget och därigenom undvika en tillämpning av 2004 års riktlinjer, vilket förordning nr 800/2008 syftar till att förhindra.

68.

När allt kommer omkring får man inte glömma att ”förordning nr 800/2008 och de villkor som föreskrivs däri ska tolkas strikt, eftersom de utgör undantag från huvudregeln att anmälningsskyldighet föreligger”. ( 22 )

69.

Jag anser följaktligen att den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt ska besvaras så att om ett företag uppfyller villkoren för att bli föremål för ett insolvensförfarande, är företaget inte berättigat till offentligt stöd från strukturfonderna.

70.

Denna slutsats måste emellertid omgående nyanseras, eftersom den hänskjutande domstolen även vill veta om de nationella förvaltningsmyndigheterna är skyldiga att återkalla stödet om ett insolvensförfarande har inletts efter det att stödet beviljades (vilket var fallet med Nerea). Denna fråga anknyter till det som jag i mina inledande anmärkningar kallade tvistens andra plan, det vill säga det som rör tolkningen och tillämpningen av artiklarna i kungörelsen.

71.

Som jag tidigare nämnt bör förmågan hos det företag som ansöker om stöd prövas när stödet beviljas, det vill säga ”vid den tidpunkt då de tillämpliga nationella bestämmelserna ger mottagaren rätt att motta dem”. ( 24 ) Det är i själva verket oomtvistat att Nerea uppfyllde villkoren för att erhålla det omtvistade stödet när det beviljades.

72.

Nereas svårigheter, som blev uppenbara när insolvensförfarandet inleddes den 15 oktober 2014, uppkom när företaget redan hade mottagit 50 procent av stödet och (enligt den hänskjutande domstolen) slutfört den investering som stödet avsåg, för vilket Nerea redovisade kostnaderna den 18 november 2013.

73.

Om Nerea inte blev ett ”företag i svårigheter” förrän efter det att stödet hade beviljats (och efter det att företaget hade fullgjort sina investeringsåtaganden), fanns det ingen bestämmelse i förordning nr 800/2008 som krävde att stödet skulle återkallas. Unionsrätten kräver inte att stödet ska krävas tillbaka i sådana fall.

74.

Såsom kommissionen har påpekat, ( 25 ) innebär den omständigheten att ett statligt stöd förklaras vara förenligt med den inre marknaden inte att en medlemsstat är skyldig att bevilja det eller att den inte kan kräva att stödet ska betalas tillbaka när det föreskrivs i de nationella bestämmelserna, antingen generellt eller i kungörelsen.

75.

I artikel 17.3 i kungörelsen föreskrevs något som jag tror skulle kunna betecknas som ett villkor om hävning i juridisk-teknisk mening: stödmottagaren var skyldig att ”iaktta stabilitetsrestriktionen” för den medfinansierade insatsen, under fem år efter den dag då insatsen slutfördes. Detta åtagande innefattade att förhindra att det skedde ”några väsentliga förändringar som ändrar insatsens art eller formerna för genomförande eller som ger upphov till otillbörliga fördelar för ett företag eller ett offentligt organ”. Något sådant villkor, oavsett om det anses vara ett villkor om hävning eller inte, finns inte i förordning nr 800/2008, vilken således inte kan ge några riktlinjer för dess tolkning eller genomförande.

76.

Eftersom EU-domstolen saknar behörighet att uttala sig om innehållet i och räckvidden av den konkreta artikeln i kungörelsen om stödet, ankommer det på den nationella domstolen att pröva huruvida den verkligen åsidosattes ( 26 ) och vilka följderna av ett sådant åsidosättande skulle vara.

77.

Det finns i de bestämmelser som granskats i förordning nr 800/2008 ingen lösning på det problem som uppstår när ett företag (senare) får svårigheter, efter det att mottagaren erhållit stödet och uppfyllt sina investeringsåtaganden. En tolkning av de begrepp i förordningen som jag tidigare har nämnt, ger inga riktlinjer för en lösning på den paradox som den hänskjutande domstolen beskriver, när den jämför syftet att främja omstrukturering av små och medelstora företag som har likviditetsproblem men som har kvar objektiva produktionsmarginaler, med den nationella regel som innebär att de i efterhand berövas ”finansiella resurser som härrör från det offentliga och som …, ska anses ha använts just för att eftersträva målet om omorganisering och nystart”.

78.

Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra i vilken mån en underlåtenhet att iaktta denna stabilitetsrestriktion ska medföra att stödet återkallas och att det belopp som har utbetalats till Nerea ska återkrävas. Om de tillämpliga nationella bestämmelserna kräver att stödet återkallas och att det förskotterade beloppet dessutom ska betalas tillbaka, jämte ränta, innebär det inte att förordning nr 800/2008 åsidosätts eller att stödets förenlighet med den inre marknaden när det utbetalades påverkas, vilka är de enda frågor som EU‑domstolen kan uttala sig om vad beträffar tolkningen av den förordningen.

79.

Jag föreslår således att domstolen ska besvara tolkningsfrågan så att enligt artikel 1.7 c i förordning (EG) nr 800/2008 är den omständigheten att de villkor som föreskrivs i den nationella rätten för att ett företag ska bli föremål för ett insolvensförfarande är uppfyllda av betydelse vid den tidpunkt då stödet beviljas, men inte när en sådan händelse inträffar senare, under de omständigheter som är i fråga i förevarande mål. De nationella myndigheterna får emellertid återkalla stödet och kräva tillbaka redan utbetalade belopp, om det mottagande företaget enligt nationell rätt har underlåtit att uppfylla villkoren i den kungörelse som reglerade beviljandet av stödet.

80.

Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som Tribunale Amministrativo Regionale per le Marche (Regionala förvaltningsdomstolen i Marche, Italien) har ställt enligt följande: