1

Den 1 september 2011 mottog Irland en ansökan i enlighet med artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden och om upphävande av rådets direktiv 79/117/EEG och 91/414/EEG (EUT L 309, 2009, s. 1) om godkännande av det verksamma ämnet sulfoxaflor.

2

Den 23 november 2012 överlämnade Irland ett utkast till bedömningsrapport till Europeiska kommissionen, i vilken det gjordes en bedömning av om det aktuella verksamma ämnet kunde förväntas uppfylla kriterierna för godkännande i artikel 4 i förordning nr 1107/2009.

3

Med tillämpning av artikel 12.3 i förordning nr 1107/2009 uppmanade Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) den som ansökte om godkännandet att inkomma med kompletterande uppgifter. Irlands utvärdering av de kompletterande uppgifterna lämnades till Efsa i form av ett uppdaterat utkast till bedömningsrapport i januari 2014.

4

Den 12 maj 2014 offentliggjorde Efsa sina slutsatser om granskningen av riskbedömningen av bekämpningsmedel med det verksamma ämnet sulfoxaflor i enlighet med förordning nr 1107/2009. En ny version av dessa slutsatser offentliggjordes av Efsa den 11 mars 2015.

5

Den 11 december 2014 lade kommissionen fram granskningsrapporten om sulfoxaflor för ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder tillsammans med ett utkast till förordning där det föreskrevs att sulfoxaflor ska godkännas.

6

Den 27 juli 2015 antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2015/1295 om godkännande av det verksamma ämnet sulfoxaflor i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden, och om ändring av bilagan till kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 540/2011 (EUT L 199, 2015, s. 8) (nedan kallad den angripna rättsakten).

7

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 22 oktober 2015 väckte sökandena Pesticide Action Network Europe (PAN Europe), Bee Life European Beekeeping Coordination (Bee Life) och Unione nazionale associazioni apicoltori italiani (Unaapi) förevarande talan.

8

Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 25 januari 2016 framförde kommissionen en invändning om rättegångshinder med stöd av artikel 130 i tribunalens rättegångsregler. Sökandena ingav sitt yttrande över denna invändning den 11 mars 2016.

9

Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 31 mars respektive den 5 april 2016, ansökte European Crop Protection Association (ECPA) samt Dow AgroSciences Ltd och Dow AgroSciences Iberica SA om att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

10

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

11

Sökandena har yrkat att tribunalen ska

12

Enligt artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler får tribunalen, om svaranden ansöker om det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder eller tribunalens behörighet utan att själva saken prövas.

13

I detta fall ska tribunalen, enligt artikel 130.7 i rättegångsreglerna, så snart som möjligt pröva ansökan eller, om det framstår som befogat på grund av särskilda omständigheter, besluta att ansökan ska prövas i samband med att målet avgörs i sak.

14

I förevarande fall finner tribunalen att handlingarna i målet innehåller tillräckliga upplysningar och den beslutar att avgöra målet utan vidare handläggning.

15

Kommissionen har hävdat att sökandena av olika skäl saknar talerätt. Nämnda institution har anfört dels att den angripna rättsakten inte berör sökandena direkt, dels att rättsakten inte berör dem individuellt och att den medför genomförandeåtgärder.

16

Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får alla fysiska eller juridiska personer på de villkor som anges i första och andra stycket väcka talan mot en akt som är riktad till dem eller som direkt och personligen berör dem samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder.

17

Det är ostridigt att den angripna rättsakten inte är riktad till sökandena. Således kan sökandena endast ha talerätt på grundval av det andra eller det tredje fallet som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. För att dessa två fall ska vara aktuella krävs att den angripna rättsakten berör sökandena direkt. Detta villkor ska därför undersökas först.

18

Av domstolens fasta praxis följer att villkoret direkt berörd för det första förutsätter att den påtalade åtgärden har direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning och för det andra att den inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning till dem som åtgärden riktar sig till och som ska genomföra den, eftersom åtgärden har en rent automatisk karaktär och endast följer av unionslagstiftningen utan att några mellanliggande regler behöver tillämpas (dom av den 5 maj 1998, Dreyfus/kommissionen, C‑386/96 P, EU:C:1998:193, punkt 43, dom av den 29 juni 2004, Front national/parlamentet, C‑486/01 P, EU:C:2004:394, punkt 34, och dom av den 10 september 2009, kommissionen/Ente per le Ville vesuviane och Ente per le Ville vesuviane/kommissionen, C‑445/07 P och C‑455/07 P, EU:C:2009:529, punkt 45).

19

Förvisso är det korrekt att, såsom sökandena har påpekat, artikel 263 fjärde stycket FEUF inte är en kopia av den äldre artikeln 230 fjärde stycket EG. Villkoret direkt berörd i artikel 263 fjärde stycket FEUF har emellertid inte ändrats, varför den rättspraxis som anges ovan i punkt 18 är tillämplig även i förevarande fall (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 9 juli 2013, Regione Puglia/kommissionen, C‑586/11 P, ej publicerat, EU:C:2013:459, punkt 31, beslut av den 15 juni 2011, Ax/rådet, T‑259/10, ej publicerat, EU:T:2011:274, punkt 21, och beslut av den 12 oktober 2011, GS/parlamentet och rådet, T‑149/11, ej publicerat, EU:T:2011:590, punkt 19).

20

Härvidlag har kommissionen för det första anfört att den mekanism som införts genom det regelverk som är tillämplig i förevarande fall utesluter att sökandena kan vara direkt berörda av den angripna rättsakten. I synnerhet agerar medlemsstaterna inte per automatik inom ramen för godkännandeförfarandet. Tvärtom förfogar de över ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning och handlingsutrymme, särskilt vad gäller den komplicerade tekniska bedömningen och fastställandet av villkor för godkännande beroende på situationen på deras territorium och i den zon i vilken de ingår.

21

För det andra har kommissionen påpekat att även om en medlemsstat i framtiden skulle meddela ett godkännande av ett växtskyddsmedel som innehåller sulfoxaflor skulle detta endast kunna påverka sökandens faktiska situation och det skulle inte påverka sökandenas rättigheter eller skyldigheter, och således inte deras rättsliga ställning.

22

Sökandena har för det första gjort gällande att godkännandet av det verksamma ämnet sulfoxaflor genom den angripna förordningen har direkta rättsverkningar.

23

För det andra har sökandena anfört att det följer av unionsdomstolarnas praxis att enskilda ska anses direkt berörda av en rättsakt inte endast om denna har direkt inverkan på deras rättsliga ställning, utan även när denna har direkt inverkan på deras faktiska situation.

24

Den angripna rättsakten syftar till att, under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda, godkänna det verksamma ämnet sulfoxaflor som ingrediens i växtskyddsmedel i enlighet med förordning nr 1107/2009 och upptagande av detta ämne i bilagan till genomförandeförordning (EU) nr 540/2011 av den 25 maj 2011 om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 vad gäller förteckningen över godkända verksamma ämnen (EUT L 153, 2011, s. 1).

25

Godkännandet av sulfoxaflor och dess upptagande i förteckningen över godkända verksamma ämnen får till rättsverkning att medlemsstaterna har möjlighet att, under förutsättning att ett antal ytterligare villkor som anges i artikel 29 i förordning nr 1107/2009 är uppfyllda, godkänna utsläppande på marknaden av växtskyddsmedel som innehåller sulfoxaflor, om en begäran om detta lämnas in.

26

Det är således medlemsstaternas rättsliga ställning, och den rättsliga ställningen för potentiella sökande av godkännande för utsläppande på marknaden av växtskyddsmedel innehållande sulfoxaflor, som den angripna rättsakten har direkt inverkan på, i den mening som avses i den rättspraxis som redovisats i punkt 18 ovan.

27

Inget av de argument som anförts av svarandena kan vidare påverka slutsatsen att den angripna rättsakten varken har som syfte eller följd att medföra rättigheter eller skyldigheter för andra rättssubjekt än medlemsstaterna och de potentiella sökandena av godkännanden för utsläppande på marknaden.

28

Sökandena har gjort gällande att godkännandet av det verksamma ämnet sulfoxaflor i den angripna förordningen medför direkta rättsverkningar för medlemmarna i Unaapi, genom att slutgiltigt fastställa, till exempel, de acceptabla exponeringsnivåerna och villkoren för riskreducerande åtgärder. Med beaktande av sulfoxaflors skadliga effekter för bin innebär dess godkännande ett hot mot biodlarnas produktion och medför således rättsverkningar rörande deras äganderätt och deras rätt att bedriva näringsverksamhet.

29

Det framgår härvidlag av handlingarna i målet att Unaapi är en sammanslutning av italienska biodlare vars syfte är att i alla avseenden främja, försvara och utveckla italiensk biodling med stöd, samordning och representation av de biodlare och biodlarorganisationer som är medlemmar i sammanslutningen. I synnerhet företräder Unaapi biodlarnas intressen vid institutioner och myndigheter på nationell och internationell nivå.

30

Tribunalen erinrar i detta sammanhang om att när en talan väcks av en sådan organisation som företräder sina medlemmar, som Unaapi, kan en sådan talan enligt rättspraxis tas upp till prövning när organisationen företräder sina medlemmars intressen och dessa medlemmar själva skulle ha rätt att väcka talan (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 30 september 1997, Federolio/kommissionen, T‑122/96, EU:T:1997:142, punkt 61, dom av den 28 juni 2005, FederDoc m.fl./kommissionen, T‑170/04, EU:T:2005:257, punkt 49, och dom av den 18 mars 2010, Forum 187/kommissionen, T‑189/08, EU:T:2010:99, punkt 58). I förevarande fall ska det således kontrolleras huruvida Unaapis medlemmar är direkt berörda av den angripna rättsakten.

31

Vad vidare gäller de påstådda rättsverkningarna för Unaapimedlemmarnas äganderätt och rätt att bedriva näringsverksamhet har sökandena hävdat att godkännandet av sulfoxaflor skulle utgöra ett hot mot deras produktion.

32

Det kan härvidlag konstateras att även om det antogs att användningen av växtskyddsmedel innehållande sulfoxaflor verkligen kan hota Unaapimedlemmarnas näringsverksamhet, berör dessa ekonomiska följder inte deras rättsliga ställning, utan endast deras faktiska situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2000, Salamander m.fl./parlamentet och rådet, T‑172/98 och T‑175/98–T‑177/98, EU:T:2000:168, punkt 62, och beslut av den 11 juli 2005, Bonino m.fl./parlamentet och rådet, T‑40/04, EU:T:2005:279, punkt 56).

33

Vidare förutsätter detta påstådda hot även att en medlemsstat godkänner ett växtskyddsmedel som innehåller sulfoxaflor. Som kommissionen har påpekat är beviljandet av ett sådant godkännande emellertid inte en automatisk konsekvens av godkännandet av sulfoxaflor. När det gäller prövningen av villkoren för godkännande i artikel 29 i förordning nr 1107/2009 har medlemsstaterna nämligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och manöverutrymme. Dessutom finns under rubriken ”Särskilda bestämmelser” i bilagan till genomförandeförordning nr 540/2011, i dess lydelse enligt den angripna förordningen, ytterligare specifika kriterier som ska beaktas av en medlemsstat vid dess prövning av en ansökan om godkännande. Såsom kommissionen har påpekat är risken för bin beroende av användningsvillkoren för en specifik produkt, vilka kommer att definieras i de godkännanden som beviljas av medlemsstaterna. Av detta följer att även om den angripna rättsaktens antogs ha rättsverkningar för Unaapimedlemmarnas äganderätt och rätt att bedriva näringsverksamhet, så kan denna inverkan under alla förhållanden inte anses vara direkt.

34

Av samma skäl kan inte heller sökandenas argument godtas, vilket argument bygger på påståendet att en inverkan som endast avser den faktiska situationen har beaktats vad gäller villkoret direkt berörd, bland annat i rättspraxis angående statligt stöd.

35

Samma överväganden är tillämpliga vad gäller acceptabla exponeringsnivåer och villkoren för riskreducerande åtgärder, vilka sökandena har hävdat fastställs slutgiltigt genom den angripna rättsakten. Även om det antas att dessa nivåer och villkor faktiskt kan hota Unaapimedlemmarnas ekonomiska verksamhet och bikupor, kan dessa nämligen i praktiken endast medföra sådana effekter för det fall medlemsstaterna kommer att godkänna växtskyddsmedel innehållande sulfoxaflor, vilket inte är säkert.

36

Följaktligen kan Unaapimedlemmarna inte med framgång åberopa de påstådda ingreppen i deras äganderätt och deras rätt att bedriva näringsverksamhet för att visa att de är direkt berörda av den angripna rättsakten.

37

Sökandena har hävdat att den angripna rättsakten har en direkt inverkan på de syften som eftersträvas med den europeiska kampanjen till skydd för bin mot skadliga växtskyddsmedel som sulfoxaflor, som förs av PAN Europe och Bee Life, varför dessa två sökande är direkt berörda av nämnda rättsakt.

38

Det framgår härvidlag av ansökan att PAN Europe är en miljöskyddsorganisation med paneuropeisk inriktning som är verksam i 24 länder, varav 21 är medlemmar i unionen. Enligt sina stadgar har organisationen bland annat till mål att främja verksamheter som syftar till att minska, eller eliminera, användningen av växtskyddsmedel. Av handlingarna i målet framgår även att Bee Life är en miljöskyddsorganisation. Enligt sina stadgar har den bland annat till mål att upptäcka och lösa miljöproblem för pollinerande insekter, och särskilt honungsbin, och att arbeta för ett bättre miljöskydd, och särskilt för ett jordbruk som är förenligt med pollinatörernas välbefinnande och den biologiska mångfalden.

39

Även om det följer av fast rättspraxis att miljöskyddsorganisationer, som PAN Europe och Bee Life, ska ha tillgång till ett effektivt domstolsskydd av de rättigheter de har enligt unionsrätten, innebär likväl rätten till detta skydd inte att villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF – vilka avser alla personer, såväl fysiska som juridiska – kan kringgås (se beslut av den 24 september 2009, Município de Gondomar/kommissionen, C‑501/08 P, ej publicerat, EU:C:2009:580, punkt 38 och där angiven rättspraxis, beslut av den 13 mars 2015, European Coalition to End Animal Experiments/Echa,T‑673/13, EU:T:2015:167, punkt 63).

40

I förevarande mål är det för det första tillräckligt att konstatera att den angripna rättsakten inte påverkar PAN Europes och Bee Lifes rätt att bedriva kampanjer för vilka miljömål de vill men att miljöskyddsorganisationer däremot inte enligt unionens rättsordning har någon rätt som innebär att syftena för deras kampanjer inte ska påverkas av unionsakter. I den mån den angripna rättsakten påverkar syftet med den kampanj som förs av PAN Europe och Bee Life är detta följaktligen under alla förhållanden endast en påverkan av den faktiska situationen och inte av den rättsliga ställningen.

41

Såsom angetts ovan gäller för det andra att eftersom en faktisk användning av växtskyddsmedel innehållande sulfoxaflor beror på huruvida medlemsstaterna godkänner sådana produkter, vilket är osäkert, kan den angripna rättsakten eventuella påverkan på syftena med den kampanj som PAN Europe och Bee Life endast vara indirekt.

42

Följaktligen kan PAN Europe och Bee Life inte med framgång åberopa den angripna rättsakten påstådda påverkan på deras kampanj för att visa att de är direkt berörda av denna rättsakt.

43

Sökandebolagen har hävdat att Bee Life har rätt att väcka talan på grund av sitt deltagande i beslutsförfarandet. Bee Life inkom nämligen med skriftliga synpunkter på utkastet till bedömningsrapport om sulfoxaflor med stöd av artikel 12 i förordning nr 1107/2009.

44

I vissa fall kan förvisso omständigheten att sökanden har deltagit i det administrativa förfarande som föregick antagandet av det angripna beslutet, i kombination med andra omständigheter, göra det möjligt att anse denna sökande vara personligen berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 1994, Air France/kommissionen, T‑2/93, EU:T:1994:55, punkterna 44 och 47, och beslut av den 6 juli 1995, AITEC m.fl./kommissionen, T‑447/93–T‑449/93, EU:T:1995:130, punkt 36). Ett sådant deltagande gör det emellertid inte möjligt att anse att sökanden är direkt berörd av den berörda rättsakten.

45

Följaktligen kan Bee Life inte med framgång åberopa omständigheten att organisationen har ingett skriftliga synpunkter på utkastet till bedömningsrapport om sulfoxaflor för att visa att den är direkt berörd av den angripna rättsakten.

46

Sökandena har anfört att deras rätt till miljöskydd och till ett effektivt domstolsskydd ska beaktas vid tolkningen av villkoret direkt berörd. Dessa rättigheter är stadfästa i artikel 37 respektive artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken enligt artikel 6.1 FEU ska ha samma rättsliga värde som fördragen. Enligt sökandena borde detta leda till en tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF som kan ge sökandena rätt att väcka en ogiltighetstalan vid unionsdomstolarna när det gäller miljöfrågor. Av tribunalens praxis följer att tillämpningen av allmänna principer i unionsrätten av högre dignitet i vissa fall kan medföra att kriterier för upptagande till sakprövning ges en vidare tolkning.

47

Vad gäller sökandenas åberopande av artikel 37 i stadgan om de grundläggande rättigheterna räcker det att påpeka att denna artikel endast innehåller en princip som föreskriver en generell skyldighet för unionen vad gäller de mål som ska eftersträvas i unionens politik, och inte någon rätt att väcka talan vid unionsdomstolarna i miljöfrågor.

48

I stadgan om de grundläggande rättigheterna görs det en skillnad mellan principer och rättigheter, vilket till exempel framgår av artikel 51.1 andra meningen och av artikel 52.2 och 52.5 i stadgan. I förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) – vilka enligt artikel 52.7 i denna stadga ”ska vederbörligen beaktas av unionens … domstolar” – förtydligas dessutom, vad gäller artikel 52.5 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, att principerna får genomföras genom lagstiftningsakter eller verkställighetsakter, som antas av unionen i enlighet med dess befogenheter och av medlemsstaterna endast när de tillämpar unionsrätten, och de blir viktiga för domstolarna endast när sådana akter tolkas eller ses över. De ger dock inte upphov till någon rätt till aktivt handlande från unionens institutioner eller medlemsstaternas myndigheter. Detta överensstämmer både med domstolens rättspraxis och med inställningen i medlemsstaternas konstitutionella system till ”principer”. Som exempel på sådana principer nämner härvidlag dessa förklaringar bland annat artikel 37 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

49

Vad gäller artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna framgår det av fast rättspraxis att ändamålet med denna bestämmelse inte är att det i fördragen föreskrivna systemet med domstolsprövning ska ändras, särskilt inte bestämmelserna om upptagande av talan som väckts direkt vid Europeiska unionens domstol, vilket även framgår av förklaringarna till denna artikel. Dessa förklaringar ska, i enlighet med artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan, beaktas vid tolkningen av densamma (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 42, beslut av den 18 juli 2013, Alemo-Herron m.fl., C‑426/11, EU:C:2013:521, punkt 32, och beslut av den 3 oktober 2013, dom av den 18 mars 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 97).

50

De villkor för upptagande till prövning som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF ska således tolkas mot bakgrund av den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd, utan att detta emellertid leder till ett kringgående av de i nämnda fördrag uttryckligen föreskrivna villkoren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 98 och där angiven rättspraxis).

51

Det är förvisso korrekt att, såsom sökandena har påpekat, de inte har hävdat att artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska ersätta artikel 263 fjärde stycket FEUF. De har istället anfört att sistnämnda bestämmelse, och i synnerhet kriteriet direkt berörd, ska tolkas mindre snävt, i enlighet med den förstnämnda bestämmelsen. Det framgår emellertid inte att de garantier som ges i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna skulle gå längre än de garantier som redan uppställs i unionsrätten, såsom dessa fastslås i bland annat den rättspraxis som redovisats i punkt 18 ovan. Sökandena har för övrigt inte själva hävdat att detta skulle vara fallet.

52

Följaktligen kan sökandena inte med framgång åberopa artiklarna 37 och 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna för att ifrågasätta tolkningen av artikel 263 fjärde stycket FEUF och, särskilt, av villkoret direkt berörd, såsom denna följer av unionsdomstolarnas fasta praxis.

53

Sökandena har gjort gällande att tribunalen borde tolka artikel 263 fjärde stycket FEUF mot bakgrund av konventionen från Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa (FN/ECE) om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, som undertecknades i Århus (Danmark) den 25 juni 1998 och som godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2005/370/EG av den 17 februari 2005 (EUT L 124, 2005, s. 1) (nedan kallad Århuskonventionen).

54

I synnerhet har sökandena hänvisat till artikel 9.3 i Århuskonventionen, i vilken anges att ”[v]arje part skall … se till att den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt har rätt att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning”. Av detta har sökandena dragit slutsatsen att villkoret direkt berörd i artikel 263 fjärde stycket FEUF ska tolkas så, att det säkerställer ett effektivt rättsligt skydd och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor för allmänheten och miljöskyddsorganisationer.

55

Tribunalen erinrar härvidlag för det första om att enligt artikel 216.2 FEUF ska avtal som ingås av unionen vara bindande för unionens institutioner, och de har därför företräde framför unionens sekundärrätt (dom av den 3 juni 2008, Interntanko m.fl., C‑308/06 P, EU:C:2008:312, punkt 42, dom av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht, C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkt 52, och dom av den 13 januari 2015, rådet och kommissionen/Stichting Natuur en Milieu et Pesticide Action Network Europe, C‑404/12 P och C‑405/12 P, EU:C:2015:5, punkt 44).

56

De internationella avtal som unionen ingår, såsom Århuskonventionen, har således inte företräde framför unionens primärrätt, varför nämnda konvention inte kan medföra undantag från artikel 263 fjärde stycket FEUF.

57

För det andra framgår det av domstolens fasta praxis att bestämmelserna i ett internationellt avtal, i vilken unionen är part, endast kan åberopas direkt av enskilda om avtalets beskaffenhet och systematik inte utgör hinder därför, och dessa bestämmelser, till sitt innehåll, framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa (se dom av den 14 december 2000, Dior m.fl., C‑300/98 och C‑392/98, EU:C:2000:688, punkt 42, och dom av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht, C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

58

Domstolen har emellertid redan slagit fast att artikel 9.3 i Århuskonventionen inte innehåller någon ovillkorlig och tillräckligt precis skyldighet som är ägnad att direkt reglera enskildas situation, varför bestämmelsen inte uppfyller dessa villkor. Eftersom endast ”den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt” tillerkänns de rättigheter som föreskrivs i artikel 9.3, är nämligen verkställigheten eller verkningarna av bestämmelsen beroende av att det antas en ytterligare rättsakt (se dom av den 8 mars 2011, Lesoochranárske zoskupenie, C‑240/09, EU:C:2011:125, punkt 45, av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht, C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkt 55).

59

Följaktligen kan enskilda inte direkt åberopa artikel 9.3 i Århuskonventionen vid unionsdomstolarna.

60

För det tredje ska det under alla förhållanden påpekas att sökandena inte har visat att artikel 263 fjärde stycket FEUF, såsom denna har tolkats av unionsdomstolarna, var oförenlig med artikel 9.3 i Århuskonventionen. Det är faktiskt Århuskonventionen själv – genom formuleringen ”den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt” – som villkorar de rättigheter som enligt artikel 9.3 i konventionen ska ges allmänheten med att dessa uppfyller villkoren för upptagande till sakprövning som följer av artikel 263 fjärde stycket FEUF.

61

Följaktligen kan sökandenas argument angående Århuskonventionen inte godtas.

62

Av det föregående framgår att ingen bestämmelse i den angripna rättsakten är direkt tillämplig på sökandena, i den meningen att den ger dem rättigheter eller ålägger dem skyldigheter. Den angripna rättsakten har följaktligen ingen påverkan på deras rättsliga ställning, varför de inte uppfyller villkoret direkt berörd såsom detta följer av det andra och tredje fallet som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

63

Eftersom den angripna rättsakten inte är riktad till sökandena (se punkt 17 ovan) ska förvarande talan avvisas, utan att det är nödvändigt att pröva övriga villkor för upptagande till prövning.

64

Enligt artikel 142.2 i rättegångsreglerna är interventionen accessorisk till huvudtvisten, och ändamålet med interventionen förfaller bland annat om talan avvisas.

65

Följaktligen finns inte längre anledning att pröva interventionsansökningarna från ECPA, Dow AgroSciences och Dow AgroSciences Iberica.

66

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

67

Kommissionen har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Sökandena har tappat målet och ska därför bära sina egna rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

68

Av artikel 144.10 i rättegångsreglerna följer att om målet avgörs slutligt innan interventionsansökan har prövats, ska interventionssökanden och parterna var och en bära sina rättegångskostnader i den mån de hänför sig till interventionsansökan.

69

I förevarande fall ska sökandena, kommissionen, ECPA, Dow AgroSciences och Dow AgroSciences Iberica var och en bära sina rättegångskostnader i den mån de hänför sig till interventionsansökningarna från ECPA, Dow AgroSciences och Dow AgroSciences Iberica.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande: