1

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 29 april 2015, Total och Elf Aquitaine/kommissionen (T-470/11, EU:T:2015:241) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen delvis kommissionens skrivelser BUDG/DGA/C4/BM/s746396 av den 24 juni 2011 (nedan kallad skrivelsen av den 24 juni 2011) och BUDG/DGA/C4/BM/s812886 av den 8 juli 2011 (nedan kallad skrivelsen av den 8 juli 2011) (nedan gemensamt kallade de omtvistade skrivelserna). De omtvistade skrivelserna rör Total SA:s och Elf Aquitaine SA:s betalning av bötesbeloppet och dröjsmålsränta därpå till följd av kommissionens beslut K(2006) 2098 slutligt av den 31 maj 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) (ärende COMP/F/38.645 – Metakrylater) (nedan kallat beslutet i ärendet metakrylater).

2

Tribunalen har redogjort för bakgrunden till tvisten i punkterna 2–28 i den överklagade domen på följande sätt:

…

…

3

Motparterna väckte genom ansökan som ingavs till tribunalens kansli den 1 september 2011 talan om ogiltigförklaring av de omtvistade skrivelserna. Motparterna yrkade i andra hand att de belopp som krävdes däri skulle sättas ned och i tredje hand att den dröjsmålsränta som krävdes däri skulle undanröjas.

4

Kommissionen framställde, genom handling som inkom till tribunalens kansli den 17 november 2011, en invändning om rättegångshinder enligt artikel 114 i tribunalens rättegångsregler. Kommissionen gjorde bland annat gällande att det inte gick att väcka talan mot de omtvistade skrivelserna, eftersom de saknar tvingande rättsverkningar som kan påverka motparterna och att motparternas betalningsskyldighet följer enbart av beslutet i ärendet metakrylater.

5

I punkterna 72–101 i den överklagade domen behandlade tribunalen till att börja med denna invändning om rättegångshinder.

6

Tribunalen ansåg härvidlag särskilt att de omtvistade skrivelserna, vad avser det kapitalbelopp som motparterna avkrävdes i desamma, inte påverkat deras intressen genom att klart förändra deras rättsliga ställning enligt artikel 263 FEUF till följd av beslutet i ärendet metakrylater.

7

Vad avser skyldigheten att betala dröjsmålsränta ansåg tribunalen däremot att denna inte alls följde av detta beslut. Detta gäller även dom av den 7 juni 2011, Total och Elf Aquitaine/kommissionen (T-206/06, EU:T:2011:250), och dom av den 7 juni 2011, Arkema France m.fl./kommissionen (T-217/06, EU:T:2011:251), eftersom Arkema, som ett direkt resultat av nämnda beslut, hade betalat de ursprungliga böterna i deras helhet. Den angripna rättsakten förändrade således verkligen deras rättsliga ställning genom att höja det belopp som motparterna skulle betala enligt samma beslut.

8

Tribunalen fann följaktligen att talan kunde tas upp till sakprövning i den del den avser den dröjsmålsränta som motparterna krävdes på i de omtvistade skrivelserna.

9

Tribunalen prövade därefter, i punkterna 107–118 i den överklagade domen, talan i sak vad avser kravet att motparterna skulle betala dröjsmålsränta. Tribunalen biföll talan i denna del.

10

Tribunalen ogiltigförklarade därför de omtvistade skrivelserna i den del kommissionen krävde att motparterna skulle betala dröjsmålsränta och ogillade talan i övriga delar.

11

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

12

Motparterna har yrkat att domstolen ska

13

Genom beslut fattat av domstolens ordförande den 17 februari 2016 tilläts Eftas övervakningsmyndighet att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden. Interventionsansökan hade dock ingetts efter utgången av den tidsfrist som anges i artikel 190.2 i domstolens rättegångsregler, varför Eftas övervakningsmyndighet, enligt artikel 129.4 i samma rättegångsregler, endast tilläts att yttra sig vid förhandlingen den 9 juni 2016.

14

Kommissionen har i sin tredje grund, som ska prövas först, hävdat att den överklagade domen har motiverats på ett motsägelsefullt sätt.

15

Tribunalen har, enligt kommissionen, i punkt 113 i den överklagade domen felaktigt konstaterat att kommissionen hade fått sina anspråk gentemot både Arkema och samtliga solidariskt ansvariga medgäldenärer tillgodosedda fullt ut, trots att tribunalen i punkt 9 korrekt konstaterat att Arkema ”tyvärr inte kan tillåta att kommissionen behåller något som helst belopp för det fall dess talan vid gemenskapsdomstolen [skulle] vinn[a] framgång”.

16

Arkemas uttalande i denna del innebär enligt kommissionen emellertid med nödvändighet att det inte förelåg ett tillkännagivande om gemensam betalning. Tribunalen kunde således inte förklara att kommissionen hade fått sina anspråk gentemot både Arkema och samtliga solidariskt ansvariga medgäldenärer tillgodosedda fullt ut.

17

Motparterna har hävdat att överklagandet ska avvisas såvitt avser den tredje grunden, eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak. Under alla omständigheter anser motparterna att kommissionens överklagande inte kan bifallas i sak såvitt avser den tredje grunden.

18

Kommissionen har hävdat att tribunalen i punkt 113 i den överklagade domen felaktigt förklarat att kommissionen fått sina anspråk tillgodosedda fullt ut, trots att Arkema, i sin skrivelse av den 25 september 2008, inte tillkännagivit gemensam betalning. Nämnda institution försöker, med sitt påstående om motsägelsefull motivering, i själva verket ifrågasätta tribunalens tolkning av denna skrivelses innehåll, vilket är något som ingår i tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna.

19

Frågan huruvida motiveringen av en av tribunalens domar är motsägelsefull eller otillräcklig utgör en rättsfråga, vilken som sådan kan åberopas i ett mål om överklagande (se, bland annat, dom av den 8 februari 2007, Groupe Danone/kommissionen, C-3/06 P, EU:C:2007:88, punkt 45, och dom av den 14 oktober 2010, Deutsche Telekom/kommissionen, C-280/08 P, EU:C:2010:603, punkt 123). Så är emellertid inte fallet med bedömningen av de faktiska omständigheterna vilken enligt fast rättspraxis – utom i det fall då de faktiska omständigheterna eller bevisningen eventuellt har missuppfattats, vilket inte har gjorts gällande i förevarande mål – inte utgör en rättsfråga som är underställd domstolens prövning (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 10 juli 2014, Grekland/kommissionen, C‑391/13 P, ej publicerad, EU:C:2014:2061, punkt 29, och dom av den 20 januari 2016, Toshiba Corporation/kommissionen, C-373/14 P, EU:C:2016:26, punkt 40).

20

Den tredje grunden kan således inte upptas till sakprövning.

21

Kommissionens första grund rör bland annat punkterna 81–87 i den överklagade domen. Den består av tre delar. Kommissionen har i denna grund gjort gällande att tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning genom att anse att de omtvistade skrivelserna har bindande rättsverkningar som kan påverka motparternas intressen. Eftas övervakningsmyndighet har i huvudsak delat denna bedömning.

22

Den första grundens första del går ut på att de omtvistade skrivelserna är rena betalningsuppmaningar med anledning av beslutet i ärendet metakrylater i syfte att förbereda eventuell tvångsverkställighet av beslutet i enlighet med dom av den 7 juni 2011, Total och Elf Aquitaine/kommissionen (T‑206/06, EU:T:2011:250), och dom av den 7 juni 2011, Arkema France m.fl./kommissionen (T-217/06, EU:T:2011:251). Dessa skrivelser utgjorde emellertid vid denna tidpunkt ännu inte ”tvångsverkställighet” av detta beslut och de innebar således inte att kommissionen meddelat sin slutgiltiga ståndpunkt. Endast nämnda beslut skulle kunna bli föremål för tvångsverkställighet, vilket dock inte längre är aktuellt på grund av motparternas betalning.

23

Kommissionen har i den första grundens andra del gjort gällande att innehållet i de omtvistade skrivelserna visar att de inte har några bindande rättsverkningar. Dessa skrivelser uttrycker nämligen räkenskapsförarens uppfattning om inbetalningen av de böter som ålagts genom beslutet i ärende metakrylater, och de innehåller endast påminnelser om hur betalning ska ske eller hur ”säkerhet för utestående böter ställs”, vilket helt klar är en åtgärd som vidtas i samband med att nämnda beslut verkställs.

24

Kommissionen har i den första grundens tredje del gjort gällande att de omtvistade skrivelserna inte innebär att något nytt tillförs innehållet i beslutet i ärendet metakrylater. Motparternas skyldighet att betala bötesbeloppet jämte dröjsmålsränta är endast en följd av beslutet i ärendet metakrylater, jämfört med dom av den 7 juni 2011, Total och Elf Aquitaine/kommissionen (T-206/06, EU:T:2011:250), och dom av den 7 juni 2011, Arkema France m.fl./kommissionen (T-217/06, EU:T:2011:251), samt beslut av den 7 februari 2012, Total och Elf Aquitaine/kommissionen (C-421/11 P, ej publicerat, EU:T:2012:60). Såsom framgår av tribunalens och domstolens praxis förfogar inte kommissionen över något utrymme för eget skön på området, eftersom dröjsmålsräntans storlek bestäms av relevanta bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1) och i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 966/2012 (EUT L 362, 2012, s. 1).

25

Enligt kommissionen visar de omtvistade skrivelserna endast på kommissionens avsikt att tillämpa beslutet i ärendet metakrylater och de har inga rättsverkningar som går utanför detta beslut. Dessa skrivelser kan således inte skiljas från det beslut vars verkställighet de förbereder.

26

Motparterna anser att överklagandet ska ogillas såvitt avser den första grunden, eftersom den delvis inte kan tas upp till prövning och delvis inte kan bifallas i sak.

27

Motparterna anser att det är uppenbart att överklagandet inte kan upptas till sakprövning såvitt avser den första grundens andra och tredje del. Kommissionen har i dessa delgrunder endast upprepat de argument som redan framförts vid tribunalen, utan att visa på vilket sätt tribunalen skulle ha gjort en felaktig rättstillämpning och utan att ange vilka punkter i den överklagade domen som kommissionen riktar invändningar emot.

28

Överklagandet kan enligt motparterna inte bifallas i sak såvitt avser den första grundens första del.

29

Kommissionen har i sin första grund hävdat att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning genom att anse att de omtvistade skrivelserna utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas i den mening som avses i artikel 236 FEUF, i den del kommissionen i dessa krävt dröjsmålsränta.

30

Vad avser frågan om denna grund kan tas upp till sakprövning, såvitt avser den andra och den tredje delgrunden, erinrar domstolen om att det följer av artikel 168.1 d och artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. Ett överklagande som endast upprepar eller ordagrant återger grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen, inbegripet sådana som avser omständigheter som tribunalen uttryckligen har underkänt, uppfyller inte detta krav (se, bland annat, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C-583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

31

När en klagande bestrider tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan dock de rättsfrågor som prövades av tribunalen på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om en klagande inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen, skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (dom av den 12 september 2006, Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen, C‑131/03 P, EU:C:2006:541, punkt 51, och dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C-583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 47).

32

Domstolen anser emellertid att kommissionens syfte med den första grunden, och särskilt med den andra och den tredje delgrunden, inte endast utgör en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, utan just syftar till att ifrågasätta det juridiska resonemang som ligger till grund för tribunalens slutsats att de omtvistade skrivelserna har bindande rättsverkningar som förändrar de berörda företagens situation.

33

Kommissionen har härvidlag dessutom på det sätt som krävs angett de avsnitt i den överklagade domen som den anser utgöra ett resultat av felaktig rättstillämpning samt de rättsliga argument som den åberopat till stöd för sitt yrkande, vilket således innebär att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning.

34

Således kan den första grunden tas upp till sakprövning.

35

Den första grundens olika delar bör prövas i ett och samma sammanhang. Domstolen erinrar härvid inledningsvis om att det av fast rättspraxis angående frågan huruvida en talan om ogiltigförklaring kan upptas till sakprövning framgår att man vid bedömningen huruvida en rättsakt kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring ska fästa avseende vid innehållet i denna rättsakt, varvid dess form i princip saknar betydelse i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 22 juni 2000, Nederländerna/kommissionen, C‑147/96, EU:C:2000:335, punkt 27, och dom av den 17 juli 2008, Athinaïki Techniki/kommissionen,C-521/06 P, EU:C:2008:422, punkt 43).

36

Det framgår även av fast rättspraxis att det endast är åtgärder som har sådana bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra sökandens rättsliga ställning, som utgör sådana akter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (se, bland annat, dom av den 17 juli 2008, Athinaïki Techniki/kommissionen, C-521/06 P, EU:C:2008:422, punkt 29, dom av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑362/08 P, EU:C:2010:40, punkt 51, och dom av den 9 december 2014, Schönberger/parlamentet, C-261/13 P, EU:C:2014:2423, punkt 13).

37

Det går således i princip endast att väcka talan om ogiltigförklaring mot en åtgärd varigenom den berörda institutionen slutgiltigt tar ställning i frågan efter avslutat administrativt förfarande. Däremot kan bland annat mellanliggande rättsakter som syftar till att förbereda det slutliga beslutet, bekräftande åtgärder eller rena genomförandeåtgärder inte betraktas som rättsakter mot vilka talan kan väckas, eftersom sådana rättsakter inte syftar till att åstadkomma bindande rättsverkningar som är självständiga i förhållande till verkningarna av den unionsrättsakt som förbereds, bekräftas eller genomförs (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 12 september 2006, Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen, C-131/03 P, EU:C:2006:541, punkt 55, dom av den 6 december 2007, kommissionen/Ferriere Nord, C‑516/06 P, EU:C:2007:763, punkt 29, och dom av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑362/08 P, EU:C:2010:40, punkt 52).

38

Det är därför som kommissionen i sin första grund har hävdat att de omtvistade skrivelserna, i den del som rör skyldigheten att betala dröjsmålsränta såsom krävs enligt dessa, inte syftar till att åstadkomma bindande rättsverkningar som kan skiljas från rättsverkningarna av beslutet i ärendet metakrylater, eftersom skyldigheten att betala dröjsmålsränta uppstått genom just detta beslut och genom relevanta bestämmelser i tillämplig lagstiftning och eftersom nämnda skrivelser inte tillför något nytt i detta avseende. De omtvistade skrivelserna är således, enligt kommissionen, endast förberedande rättsakter som rör eventuell tvångsverkställighet av beslutet i ärendet metakrylater.

39

Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall finner domstolen emellertid inte dessa argument övertygande.

40

Det ska härvidlag till att börja med erinras om följande. Samtidigt som Arkema i beslutet i ärendet metakrylater ålades böter på 219131250 euro, så hölls motparterna, i deras egenskap av moderbolag till Arkema, ”tillsammans och solidariskt” ansvariga att betala böter på 140,4 miljoner euro respektive 181,35 miljoner euro.

41

Genom dom av den 7 juni 2011, Arkema France m.fl./kommissionen (T-217/06, REU, EU:T:2011:251) nedsattes bötesbeloppet senare vad avser Arkema. Det nya beloppet uppgår till 113343750 euro. I dom av den 7 juni 2011, Total och Elf Aquitaine/kommissionen (T-206/06, EU:T:2011:250), vilken dessutom fastställts genom beslut av den 7 februari 2012, Total och Elf Aquitaine/kommissionen (C‑421/11 P, ej publicerat, EU:C:2012:60, punkt 83), bibehölls däremot bötesbeloppet vad gäller motparterna.

42

Det är slutligen, såsom tribunalen angett i punkt 112 i den överklagade domen, ostridigt att Arkema till fullo betalat de ursprungliga böterna enligt beslutet i ärendet metakrylater den 7 september 2006. Nämnda bötesbelopp uppgick till 219131250 euro.

43

Domstolen konstaterar härvidlag, för det första, att tribunalen i punkt 113 i den överklagade domen förklarat att det framgår av den skrivelse som Arkema sänt till kommissionen den 25 september 2008 att Arkema klart meddelat att kommissionen hade ”fått sina anspråk gentemot både [bolaget] och samtliga solidariskt ansvariga medgäldenärer tillgodosedda fullt ut” och att Arkema således hade betalat de ursprungliga böterna i deras helhet även vad avser motparternas del. Denna bedömning kan, såsom framgår av punkterna 18–20 ovan, inte ifrågasättas inom ramen för förevarande mål om överklagande.

44

Domstolen erinrar för det andra om att moderbolagets ansvar – i en situation där det ansvaret helt härrör från dotterbolagets ansvar och det inte förekommit något som moderbolaget kan hållas individuellt ansvarigt för – inte kan vara mer omfattande än dotterbolagets ansvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2013, kommissionen/Tomkins, C-286/11 P, EU:C:2013:29, punkterna 37, 39, 43 och 49, och dom av den 17 september 2015, Total/kommissionen, C‑597/13 P, EU:C:2015:613, punkt 38).

45

I förevarande fall härrör motparternas gemensamma och solidariska ansvar gentemot Arkema helt från deras dotterbolags ansvar. Ingen annan faktor är av betydelse. Såsom framgår av domstolens praxis, och såsom generaladvokaten påpekat i punkterna 64–68 i sitt förslag till avgörande, och oberoende av huruvida Arkema gjort ett tillkännagivande om gemensam betalning, har kommissionen – sedan Arkema betalat de ursprungliga böterna i deras helhet, vilket är ostridigt – under alla omständigheter inte längre rätt att begära ytterligare betalning från motparterna i detta avseende.

46

Domstolen konstaterar således att kommissionen, såsom tribunalen med rätta angett i punkt 116 i den överklagade domen, inte hade fog för att i de omtvistade skrivelserna kräva att motparterna skulle betala dröjsmålsränta på de böter som ålagts i beslutet i ärendet metakrylater.

47

Detta innebär att tvärtemot vad kommissionen har hävdat kan dessa skrivelser, i den del kommissionen framställer krav på dröjsmålsränta, inte anses som en ren bekräftelse av de skyldigheter som följer av beslutet i ärendet metakrylater och som blott förberedande rättsakter som rör eventuell tvångsverkställighet av nämnda beslut.

48

Detta innebär således att även om skrivelser – varigenom kommissionen endast begär att mottagarna av ett beslut angående en överträdelse av konkurrensreglerna, såsom beslutet i ärendet metakrylater, ska betala det däri angivna bötesbeloppet eller eventuell dröjsmålsränta därpå – i princip endast kan anses som rena förelägganden om verkställighet av det aktuella beslutet, då de inte kan anses medföra bindande rättsverkningar som kan påverka de berörda företagens intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2007, kommissionen/Ferriere Nord, C-516/06 P, EU:C:2007:763, punkt 29), så gäller detta dock inte de omtvistade skrivelserna, med beaktande av deras innehåll. De omtvistade skrivelserna innehåller nämligen ett krav att motparterna ska betala dröjsmålsränta, trots att de ursprungliga böterna redan har betalats i sin helhet. Skrivelserna innehåller således en ändring av den ekonomiska skyldighet som åligger nämnda företag.

49

Tribunalen har således inte gjort någon felaktig rättstillämpning dels genom att bland annat i punkt 99 i den överklagade domen anse att de omtvistade skrivelserna, i den del kommissionen i dessa krävt dröjsmålsränta, medförde bindande rättsverkningar som kan påverka motparternas intressen genom att klart förändra deras rättsliga ställning, dels genom att därmed förklara att dessa skrivelser utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas i den mening som avses i artikel 236 FEUF.

50

Överklagandet kan därför inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

51

Kommissionen har i sin andra grund gjort gällande att tribunalen åsidosatt principerna om litispendens och rättskraft genom att, bland annat i punkterna 80 och 93–101 i den överklagade domen, avskilja frågan om vilken dröjsmålsränta som ska betalas från övriga aspekter av beslutet i ärendet metakrylater.

52

Artikel 2 i beslutet i ärendet metakrylater innehöll bestämmelser om bötesbeloppet som kapitalbelopp och om vilken dröjsmålsränta som ska utgå därpå om betalning inte sker inom angiven frist. Vid den tidpunkt då ansökan inkom i det mål som avgjordes genom den överklagade domen, handlades emellertid fortfarande ett överklagande vid domstolen i mål C-421/11 P, vilket rörde detta beslut. Beslutet av den 7 februari 2012, Total och Elf Aquitaine/kommissionen (C‑421/11 P, ej publicerat, EU:T:2012:60), innebar dessutom att beslutet i ärendet metakrylater vann laga kraft i förhållande till motparterna i samtliga delar, däribland i räntefrågan.

53

Motparterna menar att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den andra grunden. De har härvid bland annat angett att villkoren för att det ska anses råda litispendens mellan två mål och villkoren för rättskraft, såsom dessa villkor har fastställts i domstolens och tribunalens praxis, inte är uppfyllda i förevarande fall.

54

Den andra grunden bygger på kommissionens premiss, vilken denna utvecklat i sin första grund, att kravet på dröjsmålsränta i de omtvistade skrivelserna endast rör verkställigheten av beslutet i ärendet metakrylater, och att detta krav inte kan skiljas från vad som föreskrivs i nämnda beslut. Domstolen konstaterar emellertid att denna premiss inte håller, såsom domstolen förklarat bland annat i punkterna 44–52 ovan.

55

Domstolen har dessutom, i punkt 89 i beslut av den 7 februari 2012, Total och Elf Aquitaine/kommissionen (C-421/11 P, ej publicerat, EU:T:2012:60), såsom tribunalen slagit fast i punkt 100 i den överklagade domen, avvisat motparternas yrkande om befrielse från ränta, vilket framställdes inom ramen för deras överklagande som avgjordes genom nämnda beslut, genom att slå fast att det var uppenbart att detta yrkande skulle avvisas; det avsåg nämligen inte den dom som överklagats i nämnda mål och därmed beslutet i ärendet metakrylater, utan de omtvistade skrivelserna med krav på dröjsmålsränta.

56

Överklagandet ska följaktligen ogillas såvitt avser den andra grunden.

57

Eftersom ingen av de grunder som kommissionen har åberopat har vunnit framgång, ska överklagandet ogillas i sin helhet.

58

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

59

Enligt artikel 138.1 i samma rättegångsregler, som är tillämplig i mål om överklagande med stöd av artikel 184.1 i dessa regler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Motparterna har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska motparternas yrkande bifallas.

60

Enligt artikel 140.2 i samma rättegångsregler, som är tillämplig i mål om överklagande med stöd av artikel 184.1 i dessa regler, ska Eftas övervakningsmyndighet bära sina rättegångskostnader när den intervenerat i ett mål.

61

Eftas övervakningsmyndighet ska således bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: