—

Sloveniens regering, genom N. Pintar Gosenca och A. Vran, båda i egenskap av ombud,

—

Lettlands regering, genom A. Bogdanova och I. Kalniņš, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom M. Šimerdová och M. Žebre, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG av den 29 juni 2000 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EGT L 200, 2000, s. 35).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Drago Nemec och Republika Slovenija (Republiken Slovenien). Målet rör en begäran om ersättning för skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av att den nationella lagstiftningen är oförenlig med direktiv 2000/35.

3

Artikel 2 i akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till Europeiska unionen och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen (EUT L 236, 2003, s. 33) (nedan kallad 2003 års anslutningsakt), har följande lydelse:

”Från och med dagen för anslutningen skall bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i rättsakter som har antagits av institutionerna och Europeiska centralbanken före anslutningen vara bindande för de nya medlemsstaterna och skall tillämpas i dessa på de villkor som anges i de fördragen och i denna anslutningsakt.”

4

Artikel 54 i denna akt har följande lydelse:

”De nya medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att från och med dagen för anslutningen följa bestämmelser i direktiv och beslut enligt artikel 249 i EG‑fördraget och artikel 161 i Euratomfördraget, om någon annan dag för detta inte anges i de bilagor som avses i artikel 24 eller i någon annan bestämmelse i denna anslutningsakt eller dess bilagor.”

5

Skälen 7, 9, 10, 13 och 16 i direktiv 2000/35 har följande lydelse:

…

…

…

6

Artikel 1 i direktivet, som definierar dess tillämpningsområde, lyder enligt följande:

”Bestämmelserna i detta direktiv skall gälla alla betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner.”

7

Artikel 2.1 i direktivet innehåller följande bestämmelser:

”I detta direktiv avses med

…

företag: varje organisation som handlar inom sin oberoende ekonomiska eller yrkesmässiga verksamhet, även om den drivs av en ensam person.”

8

Artikel 3 i direktivet 2000/35 är rubricerad ”Ränta vid sen betalning”. I artikel 3.1 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall säkerställa

…

…”

9

Artikel 6 i direktivet har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 8 augusti 200[2]. …

…

3.   Vid överföringen av detta direktiv får medlemsstaterna utesluta

…

…”

10

Enligt artikel 277.1 i Zakon o obligacijskih razmerjih (lagen om avtalsförpliktelser) är en gäldenär skyldig att erlägga dröjsmålsränta på kapitalbeloppet om vederbörande inte har betalat sin fordran på förfallodagen.

11

Denna lag ersattes den 1 januari 2002 av Obligacijski zakonik (lagen om förpliktelser, nedan kallad OZ). Sistnämnda lag innehöll i princip samma bestämmelse som den som nämnts i föregående punkt, samt en ny regel, i artikel 376, enligt vilken dröjsmålsränta ska upphöra att löpa när den upplupna ränta som inte har betalats uppgår till samma belopp som kapitalbeloppet (nedan kallad regeln ne ultra alterum tantum).

12

Det framgår av beslutet om hänskjutande att vid tiden för omständigheterna i det nationella målet, i juni 1993, reglerades självständig ekonomisk verksamhet som drivs av en fysisk person av Obrtni Zakon (lagen om utövande av hantverk) i den lydelse som då var i kraft. Enligt denna lag, som därefter har ändrats, krävdes det för att en fysisk person skulle kunna utöva en ekonomisk verksamhet i egenskap av oberoende hantverkare att vederbörande hade erhållit en licens från den behöriga myndigheten i vilken det berörda verksamhetsområdet angavs.

13

Drago Nemec innehar sedan den 8 november 1989 en hantverkarlicens för att bedriva verksamhet som avser tillverkning av mekaniska komponenter och svetsning. I juni 1993 ingick han ett avtal med Gasilsko Društvo i Murska Sobota (förening för frivilliga brandmän i Murska Sobota, nedan kallad föreningen) om uthyrning av en cistern för vattentransport under perioder av torka.

14

Under år 1996 väckte Drago Nemec talan mot föreningen och yrkade att denna skulle åläggas att i enlighet med avtalet utge ett belopp på 17669,51 euro till honom.

15

Genom dom av den 17 februari 2010 förpliktade Višje sodišče v Mariboru (Appellationsdomstolen i Maribor, Slovenien) föreningen att utge ett belopp på 15061,44 euro jämte lagstadgad dröjsmålsränta för tiden från den 25 mars 1996 till den 31 december 2001. Däremot ogillade Appellationsdomstolen yrkandet om dröjsmålsränta för tiden från och med den 1 januari 2002, då regeln ne ultra alterum tantum trädde i kraft. Redan den 31 december 2001 överskred nämligen den upplupna räntan kapitalbeloppet.

16

Den 18 maj 2010 erlade föreningen betalning i enlighet med domen.

17

Drago Nemec ansåg att regeln ne ultra alterum tantum var oförenlig med direktiv 2000/35 och att Višje sodišče v Mariboru (Appellationsdomstolen i Maribor) således inte borde ha ogillat hans yrkande om dröjsmålsränta för tiden mellan den 1 januari 2002 och den 18 maj 2010. Drago Nemec väckte talan mot Republiken Slovenien med yrkande om ersättning för den skada som han påstår sig ha lidit på grund av nämnda oförenlighet. Domstolen i första instans ogillade hans talan genom dom av den 18 maj 2011, vilken fastställdes i andra instans den 24 januari 2012, med motiveringen att direktivet inte var tillämpligt på omständigheterna i det nationella målet. Drago Nemec överklagade domen till den hänskjutande domstolen, Vrhovno sodišče (Högsta domstolen, Slovenien).

18

Sistnämnda domstol konstaterar att det föreligger osäkerhet om huruvida avtalet i fråga i det nationella målet omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2000/35. Framför allt ställer domstolen sig frågan huruvida Drago Nemec har ingått avtalet i egenskap av ”företag” i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet, det vill säga i egenskap av en organisation som handlar inom sin oberoende ekonomiska eller yrkesmässiga verksamhet, vilket skulle innebära att avtalet utgör en ”handelstransaktion” enligt den bestämmelsen och således omfattas av direktivets tillämpningsområde. Även om avtalet i fråga i det nationella målet avser en ekonomisk verksamhet och har lett till att en faktura utfärdats, är det inte hänförligt till den verksamhet för vilken Drago Nemec innehar en licens för sin yrkesverksamhet som självständig hantverkare, det vill säga tillverkning av mekaniska komponenter och svetsning.

19

Om frågan ska besvaras jakande frågar sig den hänskjutande domstolen också huruvida regeln ne ultra alterum tantum i artikel 376 OZ är förenlig med direktiv 2000/35.

20

Mot denna bakgrund beslutade Vrhovno sodišče (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

Om föregående fråga besvaras nekande:

21

Under förhandlingen vid domstolen anförde den slovenska regeringen och Europeiska kommissionen att domstolen saknar behörighet att svara på de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen. Det nationella målet avser nämligen en situation som förelåg innan Republiken Slovenien anslöt sig till Europeiska unionen den 1 maj 2004, och vars samtliga verkningar uppkommit före det datumet.

22

Det ska i detta avseende konstateras att avtalet i fråga i och för sig ingicks i juni 1993 och att det aktuella målet således har uppkommit på grund av en situation som uppstod före Republiken Sloveniens anslutning till unionen.

23

Emellertid har nämnda situation fortsatt att ha verkningar även efter anslutningen. Den underlåtenhet att betala huvudfordringen som har lett till den dröjsmålsränta som Drago Nemec har krävt har nämligen fortgått fram till den 18 maj 2010, då föreningen erlade betalning, och den talan som har väckts av Drago Nemec syftar just till att erhålla ersättning för den skada som han påstår sig ha lidit på grund av att Višje sodišče v Mariboru (Appellationsdomstolen i Maribor) avslog hans yrkande om betalning av nämnda dröjsmålsränta för tiden från den 1 januari 2002 till den 18 maj 2010.

24

Enligt artiklarna 2 och 54 i 2003 års anslutningsakt är, från dagen för anslutningen, bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i rättsakter som har antagits av institutionerna före anslutningen bindande för de nya medlemsstaterna och ska tillämpas i dessa på de villkor som fördragen och denna anslutningsakt anger.

25

Enligt domstolens fasta praxis ska en ny bestämmelse, förutom i undantagsfall, tillämpas omedelbart på framtida verkningar av en situation som har uppkommit under en äldre bestämmelses giltighetstid. Domstolen har, med tillämpning av denna princip, slagit fast att då akten om villkoren för en medlemsstats anslutning inte innehåller någon precisering om hur en unionsrättslig bestämmelse ska tillämpas, ska denna bestämmelse vara omedelbart tillämplig och bindande för medlemsstaten från dagen för dess anslutning, och därmed vara tillämplig på de framtida verkningarna av sådana situationer som uppstått före anslutningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 2009, Elektrownia Pątnów II, C‑441/08, EU:C:2009:698, punkt 32, dom av den 22 december 2010, kommissionen/Polen, C‑385/08, ej publicerad, EU:C:2010:801, punkt 29, och dom av den 21 december 2011, Ziolkowski och Szeja, C‑424/10 och C‑425/10, EU:C:2011:866, punkt 57).

26

När det särskilt gäller direktiv 2000/35, innehåller 2003 års anslutningsakt ingen särskild bestämmelse beträffande tillämpningen av direktivet på Republiken Slovenien. Det betyder att detta omedelbart blev tillämpligt på och bindande för den medlemsstaten den dag då denna anslöt sig till unionen, och att direktivet från och med den dagen kunde tillämpas på framtida verkningar av situationer som uppstått före anslutningen, såsom de som är i fråga i det nationella målet.

27

Av det ovan anförda framgår att eftersom unionsrätten är tillämplig i det nationella målet, är EU-domstolen behörig att besvara de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen.

28

Den hänskjutande domstolen har ställt sina två första frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 2.1 i direktiv 2000/35 ska tolkas på så sätt att en fysisk person som innehar en licens för utövande av verksamhet i egenskap av oberoende hantverkare ska betraktas som ett ”företag” i den mening som avses i denna bestämmelse, med följden att en transaktion mellan vederbörande och en annan part utgör en ”handelstransaktion” i den bestämmelsens mening, i ett fall då transaktionen inte ingår i den verksamhet som licensen avser men ändock avser en ekonomisk verksamhet.

29

För att besvara frågorna ska det inledningsvis preciseras att även om medlemsstaterna enligt artikel 6.3 b i direktiv 2000/35 hade rätt att vid införlivandet av direktivet utesluta avtal som ingåtts före den 8 augusti 2002 från direktivets tillämpningsområde, framgår det dock av beslutet om hänskjutande att Republiken Slovenien inte använde sig av den möjligheten, vilket den slovenska regeringen bekräftade under förhandlingen vid domstolen.

30

När det gäller de hänskjutna frågorna framgår det av artikel 1 i direktiv 2000/35 att detta direktiv ska gälla alla betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner. Artikel 2.1 första stycket i direktivet definierar ”handelstransaktioner” som transaktioner mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter som leder till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning. Skäl 13 i direktivet preciserar att detta begrepp däremot inte omfattar transaktioner med konsumenter. Enligt artikel 2.1 tredje stycket i samma direktiv syftar ett ”företag” enligt denna bestämmelse på varje organisation som handlar inom sin oberoende ekonomiska eller yrkesmässiga verksamhet, även om den drivs av en ensam person.

31

Det framgår dessutom av skälen 7, 10 och 16 i direktiv 2000/35 att detta direktiv syftar till att få den inre marknaden att fungera bättre och till att skydda företagare, och framför allt små och medelstora företag, mot sena betalningar.

32

Det betyder att detta direktiv inte är tänkt att tillämpas på samtliga transaktioner som leder till en leverans av varor eller till ett tillhandahållande av tjänster mot ersättning. Exempelvis är det inte tänkt att tillämpas på alla de transaktioner som varje dag genomförs av enskilda.

33

Härav följer att det inte räcker med att en person genomför en transaktion som hänför sig till en ekonomisk verksamhet, såsom uthyrning av egendom, för att den ska falla under begreppet företag, och för att transaktionen ska kvalificeras som ”handelstransaktion” i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet. Det krävs dessutom att personen i fråga agerar i egenskap av organisation inom ramen för en oberoende ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet.

34

Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 82 i förslaget till avgörande innebär detta krav att den personen, oavsett dess form och rättsliga ställning enligt nationell rätt, ska utöva nämnda verksamhet på ett strukturerat och stabilt sätt – verksamheten kan sålunda inte endast utgöras av ett punktvis och isolerat tillhandahållande – och att den berörda transaktionen ingår i denna verksamhet.

35

Däremot finner domstolen, för det första, att det, till skillnad från vad kommissionen har gjort gällande, inte följer av artikel 2.1 i direktiv 2000/35 att verksamheten i fråga nödvändigtvis måste utgöra den berörda personens huvudsakliga ekonomiska eller yrkesmässiga verksamhet, eller vara knuten till denna.

36

För det andra bedömer domstolen, till skillnad från den slovenska regeringen och kommissionen, att kvalificeringen av en person såsom ”företag” i den mening som avses i denna bestämmelse inte kan vara beroende av huruvida de behöriga nationella myndigheterna har utfärdat en licens för utövandet av den berörda verksamheten.

37

I ett nationellt system där det krävs en licens för att som fysisk person bedriva ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet i egenskap av hantverkare eller oberoende företagare är det sålunda inte möjligt att utesluta att en fysisk person som innehar en sådan licens från begreppet ”företag”, och de transaktioner som vederbörande utför från begreppet ”handelstransaktioner”, endast av det skälet att dessa transaktioner hänför sig till en annan oberoende ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet än den som licensen avser eller ingår i en oberoende ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet som är bredare än denna.

38

Motsatt tolkning skulle nämligen göra innehållet i dessa begrepp beroende av den nationella rätten, och närmare bestämt av de olika system som medlemsstaterna har infört för utövandet av oberoende ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet, och det följer såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att då artikel 2.1 i direktiv 2000/35 inte innehåller någon hänvisning till nationell rätt, ska begreppen ”företag” och ”handelstransaktion” ges en självständig och enhetlig tolkning (se, analogt, dom av den 29 september 2015, Gmina Wrocław, C‑276/14, EU:C:2015:635, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

39

Dessutom är det så, såsom generaladvokaten framhöll i punkt 90 i förslaget till avgörande, att en tolkning som resulterar i att innehållet i begreppet ”företag”, och därmed tillämpningsområdet för direktiv 2000/35, både vad gäller personkretsen och materiellt sett, blir beroende av huruvida de behöriga nationella myndigheterna i en medlemsstat har utfärdat en licens för utövandet av den berörda verksamheten, skulle strida mot direktivets syfte, vilket enligt skäl 10 i direktivet är att underlätta handelstransaktionerna mellan medlemsstaterna. Det skulle nämligen innebära att företagen eller myndigheterna i övriga medlemsstater blev tvungna att, för att avgöra huruvida en viss transaktion omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/35, systematiskt kontrollera om transaktionen hänför sig till den verksamhet för vilken licensen utfärdats, vilket skulle kunna begränsa eller störa de gränsöverskridande transaktionerna.

40

Härav följer att även om den omständigheten att den berörda personen har genomfört en transaktion inom ramen för den verksamhet för vilken han eller hon har erhållit en licens kan beaktas – tillsammans med andra uppgifter – för att pröva huruvida personen har agerat i egenskap av ”företag” i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2000/35, kan denna omständighet inte betraktas som ensamt avgörande.

41

Således ska samtliga omständigheter i det enskilda fallet beaktas för att fastställa huruvida en person agerar i denna egenskap – det vill säga, såsom förklarats ovan i punkt 34, inom ramen för en oberoende ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet som är strukturerad och stabil – och huruvida de transaktioner som vederbörande genomför således utgör handelstransaktioner i denna bestämmelses mening.

42

En sådan omständighet kan exempelvis vara att personen i fråga använder sig av sitt firmanamn eller sitt yrkesmässiga namn, eller att transaktionen leder till utställandet av en faktura.

43

Det är mot denna bakgrund som det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida Drago Nemec, i förevarande fall, har ingått avtalet i fråga i egenskap av ”företag” i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2000/35.

44

Med hänsyn till det ovan anförda ska de två första frågorna besvaras på följande sätt. Artikel 2.1 i direktiv 2000/35 ska tolkas på så sätt att en fysisk person som innehar en licens för utövande av verksamhet i egenskap av oberoende hantverkare ska betraktas som ett ”företag” i den mening som avses i denna bestämmelse, och att en transaktion som vederbörande genomför ska betraktas som en ”handelstransaktion” i samma bestämmelses mening om denna transaktion – trots att den inte hänför sig till den verksamhet som licensen avser – ingår i utövandet av en oberoende ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet som är strukturerad och stabil. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

45

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2000/35 ska tolkas på så sätt att det utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom artikel 376 OZ, som innebär att dröjsmålsränta ska upphöra att löpa när den upplupna ränta som inte har betalats uppgår till samma belopp som kapitalbeloppet.

46

För av besvara den frågan erinrar EU-domstolen om att det framgår av dess fasta praxis att direktiv 2000/35 inte innebär en fullständig harmonisering av alla bestämmelser som rör sena betalningar vid handelstransaktioner (dom av den 26 oktober 2006, kommissionen/Italien, C‑302/05, EU:C:2006:683, punkt 23, dom av den 3 april 2008, 01051 Telecom, C‑306/06, EU:C:2008:187, punkt 21, och dom av den 11 september 2008, Caffaro, C‑265/07, EU:C:2008:496, punkt 15).

47

Framför allt harmoniserar direktivet inte samtliga aspekter av dröjsmålsräntan. I artikel 3 i direktivet regleras nämligen endast vissa aspekter: rätten att kräva ränta vid sen betalning, tidpunkten för räntebetalningen, räntenivån, rätten för borgenären att kräva ersättning för de indrivningskostnader som har uppstått till följd av sen betalning samt konsekvenserna av att grovt oskäliga avtalsvillkor använts mot borgenären.

48

Däremot innehåller direktiv 2000/35 inga regler om under vilken tid dröjsmålsräntan ska löpa eller om vilket som är det högsta belopp som dröjsmålsräntan kan uppgå till.

49

Medlemsstaterna är således fria att lagstifta om denna fråga, dock med förbehåll för att de inte får åsidosätta de syften som eftersträvas med direktiv 2000/35 och inte får frånta direktivet dess ändamålsenliga verkan (se, analogt, dom av den 14 september 2016, Pérez López, C‑16/15, EU:C:2016:679, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

50

I detta sammanhang ska det understrykas att, såsom framgår av skälen 7 och 16, det främsta syftet med nämnda direktiv är att avskräcka från sena betalningar, bland annat genom att förhindra att sena betalningar blir ekonomiskt intressanta för gäldenärerna, och att skydda borgenärerna från sådana förseningar.

51

Den slovenska regeringen har, med stöd från den lettiska regeringen, hävdat att regeln ne ultra alterum tantum i artikel 376 OZ inte strider mot dessa syften. De anser tvärtom att nämnda regel skyddar dröjsmålsräntans funktion, som just är att få gäldenären att uppfylla sin betalningsskyldighet – inte att göra det möjligt för borgenären att berika sig. Genom nämnda regel kan det nämligen, samtidigt som borgenären skyddas, undvikas att den upplupna dröjsmålsräntan når en sådan nivå att gäldenärens skuldsättning blir orimlig och att det därmed uppstår en orättvis och oproportionerlig situation mellan borgenären och gäldenären, som kan leda till att den sistnämnde blir insolvent.

52

Det ska visserligen framhållas att en sådan regel, som säger att dröjsmålsräntan inte kan överstiga kapitalbeloppet, kan komma att begränsa dröjsmålsräntans avskräckande effekt.

53

En sådan övre gräns äventyrar dock inte det syfte att skydda borgenärerna som eftersträvas genom direktiv 2000/35 och fråntar inte heller direktivet dess ändamålsenliga verkan.

54

Regeln ne ultra alterum tantum medför nämligen inte en sådan begränsning av dröjsmålsräntan att den urholkar den rätt att kräva dröjsmålsränta vid sen betalning som borgenären har enligt artikel 3.1 a–c i direktivet, och den är heller inte sådan att dröjsmålsräntan helt förlorar sin avskräckande verkan för gäldenären. Dessutom påverkar denna regel inte den tillämpliga räntenivån för dröjsmålsräntan, vilken ska vara den räntenivå som föreskrivs i artikel 3.1 d i direktivet.

55

Vidare ska det framhållas, såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 66 och 67 i sitt förslag till avgörande, att den nationella lagstiftaren med åberopande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning hade rätt att göra bedömningen att det krävdes en avvägning mellan syftet att skydda borgenärerna och behovet av att undvika en orimlig skuldbörda för gäldenären. Inom ramen för detta utrymme för skönsmässig bedömning hade lagstiftaren möjlighet att konstatera att en viss regel, såsom regeln ne ultra alterum tantum, utgjorde ett lämpligt verktyg för detta ändamål.

56

Dessutom ska en sådan regel inte prövas för sig, utan betraktas i sitt sammanhang. I detta syfte ska hänsyn även tas till övriga bestämmelser i nationell rätt som gäller vid sena betalningar.

57

I detta avseende har den slovenska regeringen framför allt nämnt artikel 380 OZ, som säkerställer att den borgenär som på grund av sen betalning har åsamkats en skada som uppgår till ett belopp överstigande den erhållna räntan beviljas ersättning som täcker mellanskillnaden.

58

Den nationella lagstiftaren kunde, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, komma fram till att en sådan bestämmelse, i kombination med hela det regelverk som föreskrivs genom direktiv 2000/35, säkerställde ett skydd för borgenärerna mot sena betalningar.

59

Med hänsyn till det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2000/35 ska tolkas på så sätt att det inte utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom artikel 376 OZ, som innebär att dröjsmålsränta ska upphöra att löpa när den upplupna ränta som inte har betalats uppgår till samma belopp som kapitalbeloppet.

60

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: