1

Genom överklagande som inkom till domstolens kansli den 19 september 2014 har Republiken Grekland yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade i målet Grekland/kommissionen (T‑52/12, EU:T:2014:677) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogillade Republiken Greklands talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2012/157/EU av den 7 december 2011 om den ersättning som betalades ut av den grekiska organisationen för jordbruksförsäkringar (ELGA) under 2008 och 2009 (EUT L 78, 2012, s. 21) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

Den 30 september 2014 inkom Republiken Grekland till domstolens kansli med en ansökan om interimistiska åtgärder med stöd av artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF, i vilken det yrkades att domstolen skulle förordna om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen fram till meddelandet av dom i målet om överklagande.

3

Den grekiska organsationen för jordbruksförsäkringar ELGA är en allmännyttig organisation som inrättades genom lag nr 1790/1988 (FEK A’ 134/20.6.1988). ELGA är en privaträttslig juridisk person som ägs helt av staten. ELGA:s verksamhet består framför allt i att försäkra jordbruksföretagens vegetabilie- och animalieproduktion samt deras kapital i form av växter och djur vid skador som orsakas av naturrisker.

4

Enligt artikel 3a i lag 1790/1988, som infördes genom lag 2945/2001 (FEK A’223/8.10.2001), är ELGA:s försäkringssystem obligatoriskt och täcker naturrisker. Enligt artikel 5a i lag 1790/1988, som infördes genom lag 2040/1992 (FEK A’ 70/23.4.1992), ska de producenter av jordbruksprodukter som omfattas av detta försäkringssystem betala en särskild försäkringsavgift till ELGA.

5

Genom beslut nr 262037, som antogs av finansministeriet och ministeriet för landsbygdsutveckling och livsmedel den 30 januari 2009, om ersättning i undantagsfall på grund av skada på jordbruksproduktionen (FEK B’ 155/2.2.2009) fastställde Republiken Grekland att ersättning på 425 miljoner euro genom undantag skulle betalas ut av ELGA för minskad produktion av vissa grödor till följd av ogynnsamma väderförhållanden under odlingssäsongen 2008. Det framgick av beslutet att de kostnader som tillämpningen av detsamma skulle innebära för ELGA:s budget skulle finansieras genom ett banklån som garanterades av den grekiska staten.

6

Genom skrivelse av den 20 mars 2009, som skickades som svar på en begäran om upplysningar från Europeiska kommissionen, informerade Republiken Grekland om att ELGA under 2008 hade betalat ut ersättning på 386986648 euro till jordbrukare för skador som täcks av försäkringen. Detta belopp kom delvis från försäkringsavgifter (88353000 euro) och delvis från ett banklån på 444 miljoner euro som, med staten som garant, hade tagits av ELGA och som skulle betalas tillbaka över tio år.

7

Genom beslut av den 27 januari 2010 (EUT C 72, s. 12) inledde kommissionen det förfarande som anges i artikel 108.2 FEUF i ärende C 3/10 (ex NN 39/09) om den ersättning som betalades ut av ELGA under 2008 och 2009 (nedan kallad det aktuella stödet). Den 7 december 2011 antog kommissionen det omtvistade beslutet.

8

Artiklarna 1–3 i det angripna beslutet har följande lydelse:

”Artikel 1

1.   Den ersättning som [ELGA] betalade ut till producenter av jordbruksprodukter 2008 och 2009 utgör statligt stöd.

2.   Den ersättning som beviljades 2008 enligt det särskilda obligatoriska försäkringssystemet är förenlig med den inre marknaden när det gäller det stöd på 349493652,03 euro som ELGA beviljade producenterna för förluster i vegetabilieproduktionen och det stöd på 91500 euro som beviljades för förluster i vegetabilieproduktionen orsakade av björn samt det stöd som beviljades för korrigeringar inom ramen för de båda ovan nämnda stöden. Övrig ersättning som betalades ut 2008 enligt det särskilda försäkringssystemet är oförenlig med den inre marknaden.

3.   Den ersättning på 27614905 euro som beviljades 2009 enligt [det interministeriella beslutet] är förenlig med den inre marknaden.

Den ersättning på 387404547 euro som beviljades producenterna före den 28 oktober 2009 är oförenlig med den inre marknaden. Denna slutsats påverkar inte det stöd som vid tidpunkten för beviljandet uppfyllde alla de villkor som fastställs i [kommissionens förordning (EG) nr 1535/2007 av den 20 december 2007 om tillämpningen av artiklarna (107 FEUF och 108 FEUF) på stöd av mindre betydelse inom sektorn för produktion av jordbruksprodukter (EUT L 337, s. 35)].

Artikel 2

1.   [Republiken] Grekland ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att från stödmottagarna återkräva det oförenliga stöd som avses i artikel 1 och som redan betalats ut till dem.

2.   Det stöd som ska återkrävas ska innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till mottagarnas förfogande till den dag det har återbetalats.

…

4.   Återkravet ska ske utan dröjsmål och i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa detta beslut.

Artikel 3

Återkravet av det stöd som avses i artikel 1.2 och 1.3 ska ske omedelbart och effektivt. [Republiken] Grekland ska se till att detta beslut verkställs inom fyra månader från delgivningen av beslutet.”

9

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 8 februari 2012 väckte Republiken Grekland talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Genom särskild handling, som inkom till tribunalens kansli samma dag, ingav Republiken Grekland en ansökan om interimistiska åtgärder med stöd av artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF. I denna ansökan yrkades att tribunalens ordförande skulle förordna om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet. Genom beslut Grekland/kommissionen (T-52/12 R, EU:T:2012:447) som fattades av tribunalens ordförande beviljades uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet i den del beslutet innebar att Republiken Grekland skulle återkräva de utbetalade beloppen från mottagarna.

10

Republiken Grekland åberopade sju grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Som första grund gjordes gällande att kommissionen hade gjort en felaktig tolkning och tillämpning av artiklarna 107.1 FEUF och 108 FEUF jämförda med bestämmelserna i lag nr 1790/1988 samt en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna vad gällde utbetalningarna av ersättning under år 2009. Genom den andra grunden gjorde Republiken Grekland gällande att det hade gjorts en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och att kommissionen hade åsidosatt väsentliga formföreskrifter, samt brustit i motiveringen, när den slog fast att 2009 års utbetalningar utgjorde olagligt statligt stöd. Såvitt avser den tredje grunden hävdade Republiken Grekland att det hade gjorts en oriktig tolkning och tillämpning av artiklarna 107 FEUF och 108 FEUF samt att det förelåg en bristande motivering, då kommissionen i det belopp som skulle återkrävas inräknade ett belopp på 186011000,60 euro som motsvarade de avgifter som jordbrukarna hade betalat in under åren 2008 och 2009 för ELGA:s obligatoriska försäkring. Som fjärde grund gjorde Republiken Grekland alternativt gällande att kommissionen hade gjort en oriktig tolkning och tillämpning av artikel 107.3 b FEUF och att den på ett olämpligt sätt hade använt sig av sitt utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller statligt stöd, med motiveringen att 2009 års utbetalningar borde ha ansetts som förenliga med den gemensamma marknaden med stöd av denna bestämmelse. Inom ramen för den femte grunden gjordes det, likaså alternativt, gällande att kommissionen hade åsidosatt artiklarna 39 FEUF, 107.3 b FEUF och 296 FEUF samt flera allmänna rättsprinciper genom att ha underlåtit att tillämpa meddelandet från kommissionen om tillfällig gemenskapsram för statliga stödåtgärder för att främja tillgången till finansiering i den aktuella finansiella och ekonomiska krisen, offentliggjort den 22 januari 2009 (EUT C 16, 2009, s. 1) (nedan kallat meddelandet om den tillfälliga gemenskapsramen) på företag verksamma inom primärproduktion av jordbruksprodukter sedan den 17 december 2008 (då ramen var tillämplig). Som sjätte grund gjorde Republiken Grekland, likaså alternativt, gällande att kommissionen hade begått bedömnings- och beräkningsfel vid fastställandet av de stödbelopp som ska återkrävas. Såvitt avser den sjunde grunden gjordes det gällande att kommissionen hade gjort en oriktig tolkning och tillämpning av riktlinjerna för statligt stöd till jordbruk och skogsbruk 2007–2013 (EUT C 319, 2006, s. 1) och att den således på ett olämpligt sätt hade använt sig av sitt utrymme för skönsmässig bedömning beträffande den ersättning som utbetalats år 2008 för skador på jordbruksproduktionen vållade av björnar.

11

Tribunalen fann att talan inte kunde bifallas på någon av de sju grunderna och ogillade den således i dess helhet genom den överklagade domen.

12

Republiken Grekland har yrkat att domstolen ska

13

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

14

Enligt artikel 60 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska ett överklagande av en dom av tribunalen i princip inte hindra verkställighet av domen. Domstolen får emellertid, med tillämpning av artikel 278 FEUF, om den anser att omständigheterna så kräver, besluta om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen (beslut av domstolens ordförande Front national och Martinez/parlamentet, C-486/01 P-R och C-488/01 P-R, EU:C:2002:116, punkt 71).

15

Det outsagda men tydliga syftet med ansökan om interimistiska åtgärder i det aktuella fallet är, såsom kommissionen med rätta har påpekat, inte endast att få domstolen att förordna om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen utan även, och framför allt, att få den att förordna om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet.

16

Att ansökan om interimistiska åtgärder avser uppskov med det omtvistade beslutet, och sålunda mer än uppskov med verkställigheten av den överklagade domen, innebär inte att ansökan om interimistiska åtgärder ska avvisas.

17

Visserligen får de begärda åtgärderna inom ramen för artikel 278 FEUF i princip inte gå utanför den formella ramen för det överklagande som de hänför sig till. Det ska dock påpekas att en ansökan om uppskov med verkställighet i enlighet med fast rättspraxis inte annat än undantagsvis kan framställas mot ett negativt beslut, eftersom beviljandet av ett uppskov inte kan medföra att sökandens ställning ändras (se beslut av domstolens ordförande Front National och Martinez/parlamentet, EU:C:2002:116, punkt 73 och där angiven rättspraxis). Med hänsyn till att den överklagade domen kan likställas med ett negativt beslut, eftersom tribunalen därigenom ogillade Republiken Greklands talan i dess helhet, och med beaktande av att återbetalningsskyldigheten av det omtvistade beloppet följer av det omtvistade beslutet, krävs det av skäl som syftar till att säkerställa rätten till ett effektivt domstolsskydd att sökanden i förevarande fall ska ha rätt att begära uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet (se, analogt, beslut av domstolens ordförande Le Pen/parlamentet, C‑208/03 P‑R, EU:C:2003:424, punkterna 78–88).

18

Ansökan om interimistiska åtgärder har dessutom grundats på artikel 279 FEUF, enligt vilken domstolen får föreskriva nödvändiga interimistiska åtgärder i mål som anhängiggjorts vid den.

19

I artikel 160.3 i domstolens rättegångsregler föreskrivs att ansökningar om interimistiska åtgärder ska innehålla uppgifter om ”saken, de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de grunder avseende faktiska och rättsliga omständigheter på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad”. Uppskov med verkställigheten och andra interimistiska åtgärder kan således beviljas av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, om det fastställs att de vid första påseendet framstår som faktiskt och rättsligt befogade (fumus boni juris) och ställer krav på skyndsamhet, på så sätt att åtgärderna – för att undvika att den som ansöker om de interimistiska åtgärderna orsakas allvarlig och irreparabel skada – måste beviljas och ha verkan redan innan målet har avgjorts i sak. Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt. Domstolen ska även, i förekommande fall, göra en avvägning mellan de föreliggande intressena (beslut av domstolens ordförande Technische Glaswerke Ilmenau/kommissionen, C-404/04 P-R, EU:C:2005:267, punkterna 10 och 11 och där angiven rättspraxis, och beslut av domstolens vice ordförande kommissionen/ANKO, C-78/14 P-R, EU:C:2014:239, punkt 14).

20

Villkoret avseende fumus boni juris är uppfyllt om det vid tidpunkten för det interimistiska förfarandet föreligger en betydande rättslig eller faktisk tvistefråga varpå svaret inte omedelbart gör sig gällande, varför överklagandet inte är ogrundat vid första anblicken (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelade av domstolens ordförande Publishers Association/kommissionen, 56/89 R, EU:C:1989:238, punkt 31, samt kommissionen/Artegodan m.fl., C-39/03 P-R, EU:C:2003:269, punkt 40). Då syftet med ett interimistiskt förfarande nämligen är att säkerställa att det kommande slutliga avgörandet får full effekt, för att undvika att det uppstår en lucka i det rättsliga skydd som domstolen tillhandahåller, ska domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder endast bedöma huruvida de grunder som åberopats inom ramen för målet i sak ”vid första påseendet” framstår som välgrundade, för att undersöka huruvida talan i sak med tillräckligt stor sannolikhet kommer att bifallas (beslut av domstolens vice ordförande kommissionen/Tyskland, C-426/13 P(R), EU:C:2013:848, punkt 41].

21

Den omständigheten att ansökan om interimistiska åtgärder i det aktuella sammanhanget syftar till uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet, och inte av den överklagade domen, medför konsekvenser för bedömningen av om villkoret fumus boni juris är uppfyllt (beslut av tribunalens ordförande Technische Glaswerke Ilmenau/kommissionen, EU:C:2005:267, punkt 16).

22

Ett uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet kan nämligen inte anses vara rättsligt befogat med stöd av enbart de grunder och argument som sökanden anfört mot den överklagade domen, hur välunderbyggda dessa grunder och argument än är. För att styrka att villkoret om fumus boni juris är uppfyllt måste Republiken Grekland dessutom visa att det begärda uppskovet omedelbart framstår som befogat mot bakgrund av de grunder och argument som i samband med talan om ogiltigförklaring åberopats till stöd för att beslutet inte är lagenligt (se, analogt, beslut av domstolens ordförande Le Pen/parlamentet, EU:C:2003:424, punkt 90).

23

Det ska vidare påpekas att trots att domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder i första instans fann att det förelåg fumus boni juris vid tiden för den ansökan om interimistiska åtgärder som gavs in i samband med talan om ogiltigförklaring (beslut av tribunalens ordförande Grekland/kommissionen, EU:T:2012:447), underkände tribunalen dock i den överklagade domen samtliga de grunder som hade åberopats av sökanden till stöd för sin talan i sak.

24

Vad gäller förevarande ansökan om interimistiska åtgärder ska det vid bedömningen av om villkoret om fumus boni juris är uppfyllt följaktligen beaktas att det omtvistade beslutet, som ansökan om uppskov med verkställigheten avser, i såväl faktiskt som rättsligt hänseende redan har varit föremål för prövning vid en av unionsdomstolarna och att den domstolen fastslog att talan mot detta beslut skulle ogillas (beslut av domstolens ordförande Technische Glaswerke Ilmenau/kommissionen, EU:C:2005:267, punkt 19). Kravet på att det i förevarande ansökan om interimistiska åtgärder måste åberopas sådana rättsliga grunder som vid första anblicken förefaller särskilt väl underbyggda beror således framför allt på att det utifrån dessa grunder ska vara möjligt att ifrågasätta tribunalens bedömning i sak av de argument som Republiken Grekland åberopade i första instans (se, för ett liknande resonemang, beslut Technische Glaswerke Ilmenau/kommissionen, EU:C:2005:267, punkt 20).

25

Republiken Grekland har åberopat tre grunder till stöd för sin ansökan om interimistiska åtgärder.

26

Genom den första grunden för överklagandet, som består av två delar enligt vad som framgår av ansökan om interimistiska åtgärder, har Republiken Grekland kritiserat tribunalen för att ha förbisett rättsföljderna av det faktum att en betydande andel av stödet i fråga, nämligen omkring 186000000 euro, motsvarade de obligatoriska försäkringsavgifter som betalades in till ELGA av jordbrukarna själva.

27

Först och främst ska tribunalen ha åsidosatt artikel 107.1 FEUF, eftersom denna del av stödet inte kan anses ha getts med hjälp av statliga medel, då den aldrig har stått till statens förfogande. Tribunalen konstaterade dock i punkterna 117–120 i den överklagade domen att det framgår av domstolens och tribunalens fasta praxis att sådana omständigheter som dem som har åberopats av Republiken Grekland beträffande ursprunget till de resurser som används för stödfinansieringen – bland annat att resurserna ursprungligen var privata eftersom de utgjordes av avgifter som betalades in av aktörer inom ramen för en stödordning som gynnade vissa ekonomiska aktörer inom en viss sektor – inte hindrar att dessa resurser kan anses vara hämtade från statliga medel (se, för ett liknande resonemang, dom Steinike & Weinlig, 78/76, EU:C:1977:52, punkt 22; dom PreussenElektra, C‑379/98, EU:C:2001:160, punkt 58; dom Frankrike/kommissionen, C-482/99, EU:C:2002:294, punkterna 23, 24 och 37, samt dom Doux Élevage och Coopérative agricole UKL-ARREE, C-677/11, EU:C:2013:348, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

28

Tribunalen har i punkterna 121–129 i den överklagade domen tillämpat denna rättspraxis på de faktiska omständigheterna i det aktuella målet. Först erinrade den i punkt 122 i den överklagade domen bland annat om att domstolen redan har slagit fast att förmånerna från ELGA var finansierade genom statliga medel och att de var hänförliga till staten (dom Freskot, C-355/00, EU:C:2003:298, punkt 81). Därefter analyserade tribunalen ELGA:s utbetalningar av ersättning under år 2008, med avseende på utbetalningars art och deras ursprung, utifrån de uppgifter som hade fastställts i målet, och slöt sig då till att dessa till viss del härrörde från försäkringsavgifter och till viss del från inkomster som hade erhållits med hjälp av ett lån. Av detta drog tribunalen slutsatsen att utbetalningarna var finansierade genom statliga medel, inbegripet den del av dem som var hänförlig till avgifterna, eftersom det föreskrivs i den nationella lagstiftningen att avgifterna i fråga bokförs som intäkter för staten. Tribunalen uttalade sig på liknande sätt i punkterna 130–133 i den överklagade domen vad gäller de utbetalningar under år 2009 som finansierades genom ett lån med staten som garant.

29

Vidare har det gjorts gällande att tribunalen åsidosatte artikel 107.1 FEUF genom att inte ange skälen till att de aktuella stöden skulle anses ge mottagarna en olaglig fördel som kan snedvrida konkurrensen inom unionen, trots att stödet delvis motsvarade de avgifter som samma mottagare hade betalat in till ELGA. Tribunalen lämnade dock i punkterna 59–64 i den överklagade domen en detaljerad redogörelse för skälen till att detta stöd faktiskt utgjorde en fördel för mottagarna, trots inbetalningen av avgifterna. Det erinrades även bland annat i punkterna 66–68 i den överklagade domen om att det framgår av domstolens fasta praxis att det i artikel 107.1 FEUF inte tas någon hänsyn till de statliga åtgärdernas orsaker eller syften, vilket betyder att det aktuella stödets kompensatoriska eller sociala funktion inte hindrar att de kan kvalificeras som stöd enligt denna bestämmelse (dom Frankrike/kommissionen, C-251/97, EU:C:1999:480, punkt 37; dom Spanien/kommissionen, C-409/00, EU:C:2003:92, punkt 48, och dom France Télécom/kommissionen, C-81/10 P, EU:C:2011:811, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

30

Dessutom framhöll tribunalen i punkt 102 och följande punkter i den överklagade domen att det följer av fast rättspraxis att för att konkurrensen ska anses ha snedvridits räcker det att en åtgärd minskar kostnaderna för det stödmottagande företaget och därigenom stärker dess ställning i förhållande till andra konkurrerande företag. Tribunalen angav härvid att kommissionen inte är skyldig att visa att åtgärden har en verklig effekt på handeln mellan medlemsstaterna eller att konkurrensen verkligen har snedvridits (se dom Italien/kommissionen, C‑372/97, EU:C:2004:234, punkt 44, samt dom Belgien och Forum 187/kommissionen, C-182/03 och C-217/03, EU:C:2006:416, punkt 131 och där angiven rättspraxis). Tribunalen tillade också att denna effekt på konkurrensen, liksom inverkan på handeln inom gemenskapen, föreligger oavsett om ett stöd är av relativt ringa storlek eller de mottagande företagen är relativt små, när den berörda sektorn är särskilt konkurrensutsatt, vilket är fallet med jordbrukssektorn och särskilt i det aktuella fallet (se, för ett liknande resonemang, dom Spanien/kommissionen, C-114/00, EU:C:2002:508, punkt 47, samt dom Grekland/kommissionen, C-278/00, EU:C:2004:239, punkterna 69 och 70).

31

Härav följer att de argument som har anförts av Republiken Grekland inom ramen för den första grunden, såsom den framställs i ansökan om interimistiska åtgärder, i själva verket innebär ett ifrågasättande av tribunalens tillämpning av domstolens fasta praxis på de omständigheter som tribunalen fastställde i den överklagade domen. Republiken Grekland har inte heller förklarat på vilket sätt tribunalen skulle ha missuppfattat dessa omständigheter. Således går det inte att av dessa argument sluta sig till att det är tillräckligt sannolikt att den första delen av den första grunden ska vinna framgång att det är motiverat att bevilja uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet.

32

Genom den andra grunden, såsom den framställs i ansökan om interimistiska åtgärder, har Republiken Grekland hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att utbetalningen av ersättning under år 2009 utgjorde en selektiv ekonomisk fördel för mottagarna, vilken kunde snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna, utan att beakta de exceptionella omständigheter som rådde vid denna tidpunkt i den grekiska ekonomin och särskilt i dess jordbrukssektor. Genom att nöja sig med att tillämpa den praxis från domstolen som sammanfattas ovan i punkterna 29 och 30 gjorde tribunalen enligt Republiken Grekland en felaktig tolkning av denna praxis, eftersom de domarna avsåg ekonomiska fördelar som hade beviljats under normala ekonomiska förhållanden. Tribunalen förbisåg det faktum att andra domar som har meddelats på området för statligt stöd, bland annat dom Belgien/kommissionen (C‑75/97, EU:C:1999:311, punkterna 66 och 67), dom Italien/kommissionen (C‑310/99, EU:C:2002:143, punkterna 98 och 99), samt dom Italien/kommissionen (EU:C:2004:234, punkt 104), innehåller vissa förbehåll för det fall det skulle föreligga exceptionella omständigheter.

33

Domstolen konstaterar härvid att kommissionen med rätta har påpekat att denna rättspraxis beträffande kvalificeringen av ”stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel” i den mening som avses i artikel 107 FEUF, särskilt den rättspraxis som sammanfattas ovan i punkterna 29 och 30, ska tillämpas i det aktuella fallet. Denna kvalificering är nämligen inte beroende av de – bland annat ekonomiska – omständigheter under vilka de ekonomiska fördelarna har beviljats eller av skälen till varför dessa har beviljats. De villkor som ett stöd måste uppfylla för att förklaras vara förenligt med den inre marknaden fastställs i punkterna 2 och 3 i nämnda artikel. Det är artikel 107.3 b FEUF som, även om den inte påverkar kvalificeringen av en fördel som statligt stöd, möjliggör för kommissionen att i förekommande fall förklara att ett stöd som syftar till att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi är förenligt med den inre marknaden. Vad beträffar den rättspraxis som Republiken Grekland har åberopat och som nämns i föregående punkt räcker det att konstatera att den inte är tillämplig på kvalificeringen av en statlig åtgärd som stöd, utan på återkrav av stöd efter det att stödet har förklarats vara oförenligt med den inre marknaden.

34

Republiken Grekland har således genom den andra grunden, såsom den framställs i ansökan om interimistiska åtgärder, försökt ifrågasätta tribunalens tillämpning av domstolens fasta praxis på de omständigheter som tribunalen fastställde i den överklagade domen. Republiken Grekland har inte heller förklarat på vilket sätt tribunalen skulle ha missuppfattat dessa omständigheter. Således är det, liksom vad gäller den första grunden, inte tillräckligt sannolikt att Republiken Grekland kommer att vinna framgång med den andra grunden för att det ska vara motiverat att bevilja det uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet som har begärts i detta förfarande.

35

Genom den första delen i den tredje grunden för överklagandet, såsom den framställs i ansökan om interimistiska åtgärder, har Republiken Grekland kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt artikel 107.3 b FEUF, genom att den inte ogiltigförklarade kommissionens felaktiga bedömning av denna bestämmelse. Enligt Republiken Grekland borde tribunalen har slagit fast att artikel 107.3 b FEUF var direkt tillämplig i det aktuella fallet med hänsyn till de exceptionella omständigheter som påverkade den grekiska ekonomin under år 2009, eller åtminstone fastställa det misstag som kommissionen begick genom att inte tillämpa denna bestämmelse. Tribunalen gjorde nämligen, precis som kommissionen, en felaktig rättstillämpning genom att bedöma att nämnda bestämmelse inte skulle tillämpas utanför de specifika situationer som tas upp i meddelandet om den tillfälliga gemenskapsramen.

36

Tribunalen erinrade i punkterna 159 och 160 i den överklagade domen om att det framgår av domstolens fasta praxis att alla undantag från den allmänna principen att statliga stöd är oförenliga med den gemensamma marknaden i artikel 107.1 FEUF ska tolkas restriktivt (dom Tyskland/kommissionen, C-277/00, EU:C:2004:238, punkt 20 och där angiven rättspraxis). Dessutom följer det av en fast rättspraxis, som även den nämndes av tribunalen i punkt 161 i den överklagade domen, att kommissionen vid tillämpningen av artikel 107.3 FEUF har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, i vilket ingår att göra komplicerade ekonomiska och sociala bedömningar (dom Tyskland m.fl./Kronofrance, C-75/05 P och C-80/05 P, EU:C:2008:482, punkt 59 och där angiven rättspraxis). En fastställelse, som kan bli föremål för unionsdomstolens prövning, av att ett statligt stöd eventuellt inte är förenligt med den inre marknaden ska för övrigt ske som en följd av ett särskilt förfarande som det åvilar kommissionen att genomföra (dom DM Transport, C-256/97, EU:C:1999:332, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

37

Vidare följer det av fast rättspraxis, och särskilt av dom Tyskland m.fl./Kronofrance (EU:C:2008:482, punkterna 60 och 61 och där angiven rättspraxis) samt dom Holland Malt/kommissionen (C-464/09 P, EU:C:2010:733, punkterna 46 och 47), som nämndes av tribunalen i punkterna 186 och 187 i den överklagade domen, och av kommissionen i skäl 92 i det omtvistade beslutet, närmare bestämt dom Tyskland/kommissionen (C-288/96, EU:C:2000:537, punkt 62), att kommissionen, genom att anta förhållningsregler och offentliggöra dessa, och genom att tillkännage att den fortsättningsvis kommer att tillämpa dem på de fall som omfattas av dem, själv har begränsat utrymmet för sin skönsmässiga bedömning och riskerar, om den frångår dessa regler, att dömas för att ha åsidosatt allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar. Domstolen har i sin fasta rättspraxis inom området statligt stöd slagit fast att kommissionen är bunden av de bestämmelser och meddelanden som den antar, förutsatt att de inte avviker från normerna i fördraget på detta område.

38

Tribunalen behandlade i punkterna 146–189 i den överklagade domen tillsammans samtliga anmärkningar som hade framförts av Republiken Grekland inom ramen för den fjärde och den femte grunden beträffande tillämpningen av artikel 107.3 b FEUF på det aktuella stödet. I punkterna 148–166 i den överklagade domen gjorde tribunalen en detaljerad prövning av och tillbakavisade de argument som är hänförliga till den femte grunden beträffande uteslutandet av företag som är verksamma inom sektorn för primär jordbruksproduktion från den tillfälliga gemenskapsramen, och samma sak i punkterna 168–184 i nämnda dom beträffande de argument som avsåg meddelandet från kommissionen om tillfällig gemenskapsram för statliga stödåtgärder för att främja tillgången till finansiering i den aktuella finansiella och ekonomiska krisen (EUT 2009, C 261, s. 2), vilken utvidgade möjligheten att bevilja ett begränsat stödbelopp som kan anses förenligt med den inre marknaden för företag som är verksamma inom primär jordbruksproduktion från och med den 28 oktober 2009. I punkterna 185–189 i den överklagade domen underkände tribunalen likaså de argument som är hänförliga till den fjärde grunden och som avser kommissionens underlåtenhet att direkt tillämpa artikel 107.3 b FEUF utanför de situationer som särskilt avses i den version av meddelandet om gemenskapsramen som var i kraft vid tiden för beviljandet av det aktuella stödet.

39

Vad beträffar argumentet i ansökan om interimistiska åtgärder enligt vilket tribunalen själv borde ha gjort en direkt tillämpning av artikel 107.3 FEUF, ska det framhållas att det i första hand ankommer på kommissionen att tillämpa denna bestämmelse, och att denna därvid har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. För övrigt konstaterar domstolen att Republiken Grekland genom den första delen av den tredje grunden för överklagandet, såsom den framställs i ansökan om interimistiska åtgärder, försöker ifrågasätta tribunalens tillämpning av domstolens fasta praxis på de omständigheter som tribunalen fastställde i den överklagade domen. Republiken Grekland har inte heller förklarat på vilket sätt tribunalen skulle ha missuppfattat dessa omständigheter. Således är det inte heller tillräckligt sannolikt att Republiken Grekland kommer att vinna framgång med den första delen av den tredje grunden för att det ska vara motiverat att bevilja uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet.

40

Slutligen har det i den andra delen av den tredje grunden, såsom den framställs i ansökan om interimistiska åtgärder, gjorts gällande att den överklagade domen var bristfälligt motiverad på grund av att tribunalen inte bemötte en invändning som påstås ha framförts i målet, nämligen att kommissionen hade åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att förordna om återbetalning av det aktuella stödet trots att den redan mycket svåra situationen i den grekiska jordbrukssektorn, vid den tidpunkt då det omtvistade beslutet antogs, hade förvärrats ytterligare sedan tiden för utbetalningen av stödet.

41

Inom ramen för den femte grunden i första instans hade Republiken Grekland anfört ett särskilt argument grundat på ett påstått åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Den hade nämligen gjort gällande att kommissionen bland annat hade åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att underlåta att tillerkänna kommissionens meddelande om ändring av den tillfälliga gemenskapsramen retroaktiv verkan så att det aktuella stödet – på samma sätt som liknande senare utbetalat stöd till jordbrukare i andra medlemsstater – skulle kunna förklaras vara förenligt med den inre marknaden med stöd av detta. Republiken Grekland hade anfört att kravet på återbetalning av det aktuella stödet utgjorde en åtgärd med betydande konsekvenser för de grekiska jordbrukarna som hade skapat ”oproportionerliga situationer och förhållanden”. Tribunalen bemötte detta argument i punkterna 175–179 i den överklagade domen genom att påpeka att Republiken Grekland inte hade visat att underlåtenheten att retroaktivt tillämpa ändringen av gemenskapsramen hade gått utöver gränserna för vad som krävdes för genomförandet av de legitima målsättningar som eftersträvas genom den aktuella lagstiftningen, och att situationen i denna medlemsstat i vart fall var annorlunda än situationen i de medlemsstater som hade beviljat liknande stöd efter det att ändringen hade trätt i kraft.

42

Republiken Grekland har inom ramen för den sjätte grunden i första instans kritiserat kommissionen för att ha gjort en felaktig bedömning och beräkning vid fastställandet av det stödbelopp som ska återkrävas, eftersom den inte undantog stöd som ska betraktas som stöd av mindre betydelse enligt den gällande lagstiftningen. Här räcker det på samma sätt att konstatera att tribunalen i punkterna 190–203 i den överklagade domen gjorde en detaljerad prövning av och tillbakavisade samtliga de argument som anfördes till stöd för denna grund. Tribunalen erinrade i punkt 194 i den överklagade domen om att det i det omtvistade beslutet uttryckligen sades att stöd som uppfyller villkoren i förordning nr 1535/2007 och som därmed är att betrakta som stöd av mindre betydelse inte kan kvalificeras som stöd som är oförenligt med den inre marknaden. Därefter slog den bland annat fast (punkt 198 i den överklagade domen) att kommissionen enligt domstolens fasta praxis kan nöja sig med att fastställa skyldigheten att återbetala stödbeloppen i fråga och överlåta åt de nationella myndigheterna att ombesörja beräkningen av de exakta stödbelopp som ska återbetalas.

43

Det framgår av det ovan anförda att tribunalen uttryckligen har bemött de argument som anfördes inom ramen för den femte och den sjätte grunden i första instans och genom vilka Republiken Grekland invände att den skyldighet att återbetala det aktuella stödet som kommissionen förordnade om genom det omtvistade beslutet var oproportionerlig. Om det däremot är så att Republiken Grekland har avsett att inom ramen för det aktuella interimistiska förfarandet hänvisa till andra argument som anfördes i första instans beträffande återkravsbeslutets oproportionerliga karaktär med hänsyn till den svåra situationen i den grekiska jordbrukssektorn, konstaterar domstolen att dessa argument inte på ett riktigt sätt i detalj angivits i ansökan om interimistiska åtgärder.

44

Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder är således oförmögen att på grundval av ansökan om interimistiska åtgärder urskilja några särskilda invändningar som vederbörligen har anförts i målet vid tribunalen, enligt vilka beslutet att återkräva det aktuella stödet skulle strida mot proportionalitetsprincipen med hänsyn till den grekiska jordbrukssektorns svåra situation och vilka inte skulle ha bemötts av tribunalen i den överklagade domen.

45

I vart fall framgår det av domstolens praxis, såsom kommissionen har påpekat, att undanröjandet av ett olagligt stöd genom återkrav är en följd av att det har slagits fast att stödet är olagligt, vilket innebär att kravet på återbetalning av ett sådant stöd i syfte att återställa den tidigare situationen i princip inte kan betraktas som en oproportionerlig åtgärd i förhållande till målen med fördragsbestämmelserna om statligt stöd (dom Belgien/kommissionen, C-142/87, EU:C:1990:125, punkt 66 och där angiven rättspraxis). I artikel 14.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, s. 1) föreskrivs dessutom att ”[v]id negativa beslut i fall av olagligt stöd skall kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren … Kommissionen skall inte återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i [unions]srätten”.

46

Republiken Grekland har inte genom att i ansökan om interimistiska åtgärder blott nämna den grekiska jordbrukssektorns svåra situation förklarat varför domstolen i målet om interimistiska åtgärder, enligt Republiken Grekland, ska slå fast att kravet på återbetalning av det aktuella stödet utgör en oproportionerlig åtgärd i förhållande till det legitima syftet att återställa den situation som förelåg innan stödet betalades ut. Således är det inte heller tillräckligt sannolikt att Republiken Grekland kommer att vinna framgång med den andra delen av den tredje grunden för att det ska vara motiverat att bevilja uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet.

47

Det framgår av det ovan anförda att villkoret om fumus boni juris inte är uppfyllt. Ansökan om interimistiska åtgärder ska således avslås utan att det i det aktuella fallet behöver göras någon prövning av kravet på skyndsamhet eller någon intresseavvägning.

Mot denna bakgrund beslutar domstolens vice ordförande följande: