1

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva Europeiska unionens tribunals dom ANKO/kommissionen (T‑117/12, EU:T:2013:643) (nedan kallad den överklagade domen).

2

Kommissionen har, i ansökan som inkom till domstolens kansli den 17 februari 2014, yrkat att domstolen ska besluta om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen till dess att den avkunnar dom i målet om överklagande. Kommissionen yrkade även, i skrivelse som gavs in till domstolens kansli den 18 februari 2014, att domstolen provisoriskt skulle bifalla yrkandet om uppskov med verkställigheten, redan innan den andra parten i förfarandet inkommit med yttrande i målet, till dess att domstolen meddelar det beslut genom vilket det interimistiska förfarandet avslutas.

3

Domstolens vice ordförande beslutade den 21 februari 2014, med stöd av artikel 160.7 i domstolens rättegångsregler, om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen till dess att domstolen meddelar det beslut genom vilket det interimistiska förfarandet avslutas, innan den andra parten i förfarandet hade inkommit med yttrande i målet. Den sistnämnda parten, ANKO AE Antiprosopeion, Emporiou kai Viomichanias (nedan kallad ANKO), inkom med skriftligt yttrande över det interimistiska yrkandet den 4 mars 2014.

4

ANKO är ett bolag bildat enligt grekisk rätt, vars verksamhet består i försäljning och tillverkning av metallprodukter, elektroniska produkter, elektronisk utrustning och elektroniska apparater samt motsvarande varor för telekommunikationsändamål. Bolaget har sedan år 2006 deltagit i flera olika projekt som subventionerats av Europeiska gemenskapen eller av Europeiska unionen.

5

Av punkt 2 i den överklagade domen framgår följande: Kommissionen ingick den 19 december 2007 och den 21 januari 2008 för gemenskapens räkning avtal med Siemens SA respektive FIMI Srl, i deras egenskap av samordnare för två olika konsortier i vilka ANKO ingick. Det första avtalet var bidragsavtal nr 215754 om finansiering av projektet ”En öppen arkitektur för tillgängliga tjänster och för integration och normalisering” (nedan kallat Oasisprojektet). Det andra avtalet var bidragsavtal nr 215952 om finansiering av projektet ”Ett komplext system med ett stort antal parametrar för effektiv och kontinuerlig bedömning och uppföljning av den motoriska förmågan hos personer med Parkinsons sjukdom eller andra neurodegenerativa sjukdomar” (nedan kallat Performprojektet). Avtalen ingicks i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1906/2006 av den 18 december 2006 om regler för företags, forskningscentrums och universitets deltagande i sjunde ramprogrammet och för spridning av forskningsresultat (2007–2013) (EUT L 391, s. 1) inom den ram som fastställts genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 1982/2006/EG av den 18 december 2006 om Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013) (EUT L 412, s. 1), och i synnerhet inom ramen för det särskilda programmet Samarbete.

6

Av punkt 3 i den överklagade domen framgår att de gemensamma allmänna villkoren i bidragsavtal nr 215754 om finansiering av Oasisprojektet och i bidragsavtal nr 215952 om finansiering av Performprojektet (nedan gemensamt kallade bidragsavtalen) föreskrivs i bilaga II till dessa avtal (nedan kallad bilaga II). I punkt 46 i den överklagade domen konstaterade tribunalen vidare att kommissionen, efter att ha mottagit de rapporter som avses i punkt II.4 i nämnda bilaga, när som helst får inställa betalningen av hela eller del av det belopp som bidragsmottagaren annars skulle ha erhållit,

7

Kommissionen ansåg, i huvudsak, att det fanns goda skäl att misstänka att ANKO brutit mot bidragsavtalen och, i synnerhet, mot punkt II.5.3 d i bilaga II genom att göra sig skyldigt till oegentligheter. Kommissionen meddelade därför i två skrivelser daterade den 9 augusti 2011 att den, i förebyggande syfte, hade inställt betalningen av de belopp som detta bolag skulle erhålla enligt avtalen.

8

ANKO gav med stöd av artikel 272 FEUF och skiljedomsklausuler i de aktuella bidragsavtalen in en ansökan till tribunalens kansli. Bolaget yrkade i ansökan att tribunalen skulle

9

Tribunalen fann i punkt 79 i den överklagade domen att ANKO:s första yrkande skulle bifallas på den av bolaget åberopade grunden, att kommissionens betalningsinställelse avseende Oasis- och Performprojekten saknade rättslig grund och att den stred mot bidragsavtalen beträffande dessa projekt. Tribunalen fann i punkt 93 i domen att även ANKO:s andra yrkande skulle bifallas, ”i den del det avser förpliktande för kommissionen att betala ut de belopp som innehållits avseende Performprojektet, under förutsättning att de utgifter som [ANKO] har redovisat är bidragsberättigande”. Tribunalen ogillade däremot, i punkt 98 i den överklagade domen, ANKO:s tredje yrkande.

10

Punkterna 1 och 2 i domslutet i den överklagade domen har följande lydelse:

11

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

12

ANKO har yrkat att domstolen ska

13

Enligt artikel 60 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska ett överklagande av en dom av tribunalen i princip inte hindra verkställighet av domen. Domstolen får emellertid, med tillämpning av artikel 278 FEUF, om den anser att omständigheterna så kräver, besluta om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen (beslut av domstolens ordförande Front national och Martinez/parlamentet, C‑486/01 P‑R och C‑488/01 P‑R, EU:C:2002:116, punkt 71).

14

I artikel 160.3 i rättegångsreglerna föreskrivs att ansökningar om interimistiska åtgärder ska innehålla ”uppgifter om saken, de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de grunder avseende faktiska och rättsliga omständigheter på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad”. Uppskov med verkställigheten och andra interimistiska åtgärder kan således beviljas av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, om det fastställs att de vid första påseendet framstår som faktiskt och rättsligt befogade (fumus boni juris) och att omständigheterna ställer krav på skyndsamhet, på så sätt att åtgärderna – för att undvika att den som ansöker om de interimistiska åtgärderna orsakas allvarlig och irreparabel skada – måste beviljas och ha verkan redan innan målet har avgjorts i sak. Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att det inte kan beslutas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt (beslut av domstolens ordförande Technische Glaswerke Ilmenau/kommissionen, C‑404/04 P‑R, EU:C:2005:267, punkterna 10 och 11 och där angiven rättspraxis).

15

Villkoret avseende fumus boni juris är uppfyllt om det vid tidpunkten för det interimistiska förfarandet föreligger en betydande rättslig tvist vars lösning inte är självklar och överklagandet därför vid första påseendet inte framstår som uppenbart ogrundat (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande Publishers Association/kommissionen, 56/89 R, EU:C:1989:238, punkt 31, och kommissionen/Artegodan m.fl., C‑39/03 P‑R, EU:C:2003:269, punkt 40). Syftet med ett interimistiskt förfarande är nämligen att säkerställa att det kommande slutliga avgörandet får full effekt för att undvika att det uppstår en lucka i det rättsliga skydd som domstolen tillhandahåller. Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ska således endast bedöma huruvida de grunder som åberopats till stöd för talan i huvudsaken ”vid första påseendet” framstår som välgrundade, för att undersöka huruvida talan med tillräckligt stor sannolikhet kommer att bifallas (beslut av domstolens vice ordförande kommissionen/Tyskland, C‑426/13 P(R), EU:C:2013:848, punkt 41)

16

I förevarande fall har kommissionen åberopat en enda grund till stöd för sitt överklagande, vilken emellertid kan delas upp i fem delgrunder vilka i huvudsak rör åsidosättanden av de avtalsvillkor som är tillämpliga på bidragsavtalen, i synnerhet punkt II.5.3 d i bilaga II. Kommissionen har till utveckling av den första delgrunden gjort gällande att tribunalen har gjort en felaktig tolkning och tillämpning av detta avtalsvillkor i samband med att den bedömde huruvida de aktuella oegentligheterna var ”allvarliga och systematiska”, vilket utgjorde ett skäl för att inställa betalningen av de belopp som skulle erläggas enligt bidragsavtalen. Som andra delgrund görs gällande att tribunalen gjort en felaktig bedömning av risken för att dessa oegentligheter skulle upprepas. Som tredje delgrund görs gällande att de nedsättningar av bidragsbeloppen som tribunalen företagit, på grundval av vissa ad hoc-korrigeringar och återbetalningar som ANKO gjort, var felaktiga. Som fjärde delgrund görs gällande att tribunalen gjort en felaktig tolkning av bilaga II vad gäller bidragsmottagarnas möjlighet att använda sig av en metod för att beräkna utgifterna utifrån de genomsnittliga kostnaderna och att fiktiva utgifter skulle kunna användas i stället för verkliga utgifter vid tillämpningen av denna metod, samt att tribunalen missuppfattat bevisningen härom. Som femte delgrund görs slutligen gällande att tribunalen blandat ihop villkoren för inställning av betalningarna med villkoren för att redovisade utgifter ska vara bidragsberättigande.

17

Dessa olika delgrunder rör komplicerade frågor vars svar inte är självklara. Vid tribunalens prövning av den tvist som ligger till grund för kommissionens överklagande var tribunalen nämligen tvungen att bedöma en rad olika faktorer, innefattande rättsfrågor och den rättsliga kvalificeringen, bedömningen och fastställandet av de faktiska omständigheterna. Det finns ett nära samband mellan samtliga dessa frågor. Det måste följaktligen göras en ingående prövning för att bedöma om de grunder som åberopats till stöd för överklagandet kan tas upp till prövning och om de är välgrundade. Det måste således anses att det, vid tidpunkten för det interimistiska förfarandet, inte är uteslutet att klaganden kan vinna framgång med sitt överklagande i huvudsaken.

18

Kommissionen har till utveckling av den fjärde delgrunden hävdat att tribunalen, i punkterna 71–75 i den överklagade domen, har missförstått innebörden av avtalsvillkoren i fråga genom att anse att vissa personalkostnader som ANKO redovisat var bidragsberättigande enligt avtalsvillkoren, i synnerhet enligt punkt II.14.1 andra stycket i bilaga II enligt vilken bidragsmottagarens genomsnittliga personalkostnader får beaktas under vissa villkor. Enligt kommissionen får genomsnittliga kostnader användas vid utgiftsberäkningen endast i den mån som de genomsnittliga kostnaderna beräknas på grundval av verkliga personalkostnader och inte på grundval av fiktiva kostnader. Användningen av ”genomsnittliga kostnader” med tillämpning av de aktuella avtalsvillkoren kan inte medföra att fiktiva kostnader får användas, då de genomsnittliga kostnaderna ska grundas på verkliga kostnader. ANKO har under alla omständigheter gett in bevisning till tribunalen som grundas på specifika och noggrant angivna kostnader och inte på ”genomsnittliga” kostnader. Tribunalen har följaktligen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i den överklagade domen vid tolkningen av de aktuella avtalsvillkoren samt missuppfattat den bevisning som förebringats av ANKO.

19

ANKO har bestritt att de argument som kommissionen anfört inom ramen för den fjärde delgrunden till stöd för överklagandet innebär att överklagandet vid första påseendet framstår som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris). Enligt ANKO är det uppenbart att kommissionens argument saknar grund vad gäller frågan huruvida bevisningen har missuppfattats. I övrigt kan argumenten inte tas upp till prövning, eftersom kommissionen därmed i själva verket försöker ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna.

20

Rätten konstaterar att det av denna fjärde delgrund, som kommissionen åberopat till stöd för överklagandet, framgår att det råder betydande oenighet mellan kommissionen och tribunalen om hur ANKO får beräkna de aktuella kostnaderna och följaktligen även om hur de ska kvalificeras enligt bestämmelserna i bidragsavtalen. Det kan bli nödvändigt att göra en ingående analys både av de avtalsvillkor som tribunalen lagt till grund för sin bedömning att ANKO:s beräkningsmetod var korrekt och av den bevisning som ANKO gett in härom till tribunalen och som tribunalen påstås ha missuppfattat. Med hänsyn till den tekniska karaktären av dessa frågor finner rätten att denna delgrund för överklagandet vid tidpunkten för det interimistiska förfarandet faktiskt får anses väcka viktiga rättsfrågor vars svar inte är självklara, särskilt frågan huruvida bevisningen har missuppfattats. Överklagandet framstår således vid första påseendet inte som uppenbart ogrundat i den mening som avses i rättspraxis enligt punkt 15 ovan.

21

Om det antas att domstolen i den kommande domen rörande huvudsaken anser att det finns fog för den fjärde delgrunden, kan detta komma att påverka giltigheten av tribunalens slutsats, i punkterna 78 och 79 i den överklagade domen, att det saknades förutsättningar för att tillämpa punkt II.5.3 d i bilaga II och att kommissionens beslut att med stöd av denna bestämmelse inställa betalningen av bidragsbeloppen stred mot bidragsavtalen. Det skulle även påverka giltigheten av tribunalens slutsats i punkterna 88 och 93 i den överklagade domen, på grundval av de ovannämnda punkterna 78 och 79, att de belopp som kommissionen innehållit skulle utbetalas till ANKO jämte dröjsmålsränta. Det förhållandet att rätten anser att den fjärde delgrunden vid första påseendet framstår som faktiskt och rättsligt befogad (fumus boni juris) är således relevant i förevarande fall för beslutet om huruvida kommissionens yrkande om uppskov med verkställigheten ska bifallas.

22

Mot bakgrund av vad som anförts ovan finner rätten att villkoret att överklagandet vid första påseendet ska framstå som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris) är uppfyllt i förevarande fall.

23

Vad gäller villkoret att omständigheterna ställer krav på skyndsamhet gäller att det ankommer på den part som ansökt om interimistiska åtgärder att styrka att denne inte kan avvakta utgången av målet rörande huvudsaken utan att lida allvarlig och irreparabel skada (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande Matra/kommissionen, C‑225/91 R, EU:C:1991:460, punkt 19, och SCK och FNK/kommissionen, C‑268/96 P(R), EU:C:1996:381, punkt 30). För att styrka en sådan skada krävs inte att sökanden styrker att skadan kommer att inträffa med full säkerhet, utan det räcker att skadan kan förutses med en tillräcklig grad av sannolikhet (beslut av domstolens vice ordförande EMA/InterMune UK m.fl., C‑390/13 P(R), EU:C:2013:795, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

24

Kommissionen har i detta sammanhang åberopat att den skulle lida ekonomisk skada om den överklagade domen verkställdes. Kommissionen har till stöd för att denna skada inte skulle kunna repareras anfört följande: Den överklagade domen är verkställbar enligt artikel 280 FEUF och kommissionen förpliktas genom nämnda dom att till ANKO betala ”de belopp som har innehållits med stöd av punkt II.5.3 d [i bilaga II]” jämte dröjsmålsränta. Det finns därför en risk att åtgärder för tvångsverkställighet när som helst kan komma att vidtas med anledning av domen. Enligt de uppgifter som ANKO själv har lämnat till kommissionen står detta bolag ”på randen till en konkurs” och bolaget är även föremål för insolvensförfaranden i Grekland i vilka det framgår att bolaget saknar tillgångar för att täcka borgenärernas fordringar.

25

ANKO har bestritt kommissionens argument och anfört följande: Kommissionens påståenden beträffande bolagets ekonomiska situation ”är helt grundlösa” och baseras på föråldrade uppgifter som är felaktiga och irrelevanta. ANKO har åberopat andra uppgifter till stöd för sin egen uppfattning, att bolaget inte har några solvensproblem och att det bedriver normal affärsverksamhet. För övrigt följer det av artikel 1 i Protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier, som utgör en bilaga till EU-, EUF- och Euratomfördragen, att det inte finns någon risk för att åtgärder för tvångsverkställighet vidtas gentemot kommissionen, utan att domstolen har gett tillstånd till utmätning av unionen tillhörig egendom.

26

Av domstolens praxis följer i detta sammanhang att det i princip är motiverat att bevilja de sökta interimistiska åtgärderna när den åberopade skadan är av ekonomiskt slag, om det framgår att sökandens ekonomiska överlevnad, om åtgärderna inte vidtogs, skulle kunna äventyras innan målet avgjorts i sak, eller att sökandens marknadsandelar väsentligt skulle påverkas (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande Camar/kommissionen och rådet, C‑43/98 P(R), EU:C:1998:166, punkt 36, och beslut av domstolens vice ordförande EDF/kommissionen, C‑551/12 P(R), EU:C:2013:157, punkt 54). Den ekonomiska skada som kommissionen åberopat i förevarande fall motsvarar emellertid inte någon av dessa båda kategorier.

27

Den ekonomiska skada som kommissionen skulle lida av att den överklagade domen verkställs skiljer sig visserligen från den skada som beskrivs i de beslut som nämns i föregående punkt. Den skulle emellertid vara irreparabel i lika hög grad som den där beskrivna skadan, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i förevarande mål, om det antas att ANKO:s ekonomiska situation verkligen är sådan att bolaget står på randen till en konkurs. Om kommissionen betalade ANKO de belopp som anges i den överklagade domens domslut, skulle det nämligen finnas en risk för att dessa oåterkalleligen skulle gå förlorade för unionens budget.

28

Även om ANKO har bestritt att bolaget befinner sig i en sådan situation, ger de uppgifter som kommissionen har lämnat om bolagets ekonomiska situation stöd för kommissionens uppfattning. Kommissionen har i detta sammanhang anfört att det på bolagets begäran har inletts ett ackordsförfarande med bolagets borgenärer och att Protodikeio Athinon (domstol som dömer i första instans i Aten) i det förfarandet har slagit fast att ANKO:s ekonomiska situation är så dålig att dess tillgångar inte täcker kostnaderna för att försätta bolaget i konkurs. ANKO har inte ifrågasatt dessa uppgifter.

29

Kommissionen har, utan invändning från ANKO på denna punkt, hänvisat till den grekiska konkurslagstiftningen, särskilt till artikel 6.2 i lag 3588/2007. Enligt denna bestämmelse ska konkursdomaren ogilla en ansökan, om det står klart att gäldenärens tillgångar inte räcker till för att täcka kostnaderna för förfarandet, även om det annars föreligger förutsättningar för att försätta sökanden i konkurs. Om ansökan ogillas av detta skäl, ska konkursdomaren besluta om att gäldenärens namn eller firma, alltefter omständigheterna, ska föras in i det allmänna handelsregistret och i konkursregistren, för att officiellt kungöra gäldenärens ekonomiska situation. Gäldenären avförs från registret efter tre år. Av det intyg som Protodikeio Athinons kansli utfärdade den 20 januari 2014, vilket bifogats ansökan om uppskov med verkställigheten, framgår emellertid att även om ANKO:s ansökan inte bifallits och bolaget således inte försatts i konkurs, har det likväl gjorts en anteckning om detta bolag i det allmänna handelsregistret och i konkursregistren, i enlighet med artiklarna 6.2 och 8.3 i lag 3588/2007.

30

Av nämnda intyg, som gäller fram till den 20 januari 2017, jämfört med artikel 6.2 i lag 3588/2007 framgår följaktligen tydligt dels att ANKO:s ekonomiska situation uppenbart är så dålig att bolaget står på konkursens rand, då konkursdomaren har bedömt att bolagets tillgångar inte räcker till för att täcka ens kostnaderna för förfarandet, dels, som en följd av den första slutsatsen, att det saknas fog för bolagets argument att det av Protodikeio Athinons kansli utfärdade intyget inte visar något annat än att bolaget inte har försatts i konkurs. Av intyget framgår för övrigt att ANKO alltjämt är inskrivet i de aktuella registren.

31

De uppgifter som ANKO har åberopat till stöd för att bolaget inte har underlåtit att betala socialförsäkringsavgifter eller skatt och att bolaget fortsätter att ingå affärsavtal är inte tillräckliga för att vederlägga den slutsats som följer av det av kommissionen ingivna intyget från Protodikeios Athinons kansli.

32

Vad gäller ANKO:s argument om att det inte finns någon överhängande risk för tvångsverkställighet med hänsyn till lydelsen i artikel 1 i Protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier, konstaterar rätten att den överklagade domens existens i sig är tillräcklig för att det ska anses styrkt att kommissionen inte kan avvakta utgången i målet rörande huvudsaken utan att lida en irreparabel skada och att skadan kan förutses med en tillräcklig grad av sannolikhet i den mening som avses i den rättspraxis som nämnts i punkt 23 ovan. Det är tillräckligt att en medlemsstat vidtar rättsligt bindande åtgärder för att risken för uppkomsten av skada vid återkrav av ett statligt stöd ska anses kunna förutses med en tillräcklig grad av sannolikhet för att villkoret att omständigheterna ska ställa krav på skyndsamhet ska vara uppfyllt (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens vice ordförande Frankrike/kommissionen, C-574/13 P(R), EU:C:2014:36, punkterna 22–26). Detsamma gäller i förevarande mål på grund av att den överklagade domen är verkställbar.

33

Vad så gäller frågan huruvida den av kommissionen åberopade skadan är allvarlig, framgår det vid en genomläsning av ansökan om interimistiska åtgärder i dess helhet, och i synnerhet av punkterna 5 och 6 i denna, att denna skada består i att denna institution till ANKO måste betala ”de belopp som har innehållits med stöd av punkt II.5.3 d [i bilaga II]” jämte dröjsmålsränta på beloppen. Även om det exakta belopp som kommissionen ska betala till ANKO inte anges i punkt 1 i domslutet till denna dom, har tribunalen i sak bifallit bolagets andra yrkande avseende betalning av ett belopp på 637117,17 euro jämte dröjsmålsränta, vilket har påpekats av kommissionen i ansökan om interimistiska åtgärder.

34

Rätten anser att den omständigheten att kommissionen, och följaktligen unionens offentliga medel, förlorar ett belopp i denna storleksordning – ett objektivt sett icke försumbart belopp – måste anses som en allvarlig skada i förevarande förfarande för beviljande av interimistiska åtgärder.

35

Det kan därmed konstateras att även villkoret att omständigheterna ställer krav på skyndsamhet är uppfyllt.

36

Vad slutligen gäller avvägningen mellan de förevarande intressena, har ANKO hävdat att kommissionen har orsakat bolaget en irreparabel skada genom att beröva det värdefulla likvida medel under en period som var av avgörande betydelse för bolagets fortsatta överlevnad, trots att bolaget framgångsrikt har fullgjort avtal med denna institution sedan flera år tillbaka. Bolaget har även framhållit att det belopp som kommissionen har innehållit är obetydligt i förhållande till den relevanta delen av kommissionens budget, men är av mycket större betydelse för bolagets verksamhet. Beloppet 637117,17 euro motsvarar således endast 0,007 % av de budgetmedel som kommissionen anslagit för projekt avseende teknisk utveckling vilka genomförs inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration, vilka uppgår till 9,05 miljarder euro för åren 2007–2013. Detta belopp motsvarar däremot 0,953 % av ANKO:s omsättning för åren 2007–2012, som uppgick till 66 835 051,14 euro.

37

Rätten konstaterar i detta sammanhang att den omständigheten att ANKO berövas möjligheten att erhålla omedelbar verkställighet av den överklagade domen, och således möjligheten att utan dröjsmål uppbära beloppen i fråga, inte innebär att bolaget eller, i förekommande fall, dess borgenärer, slutgiltigt berövas möjlighet att komma i åtnjutande av sina rättigheter, för det fall överklagandet senare ogillas. Av domslutet i den överklagade domen framgår vidare att dröjsmålsränta ska utgå på kapitalbeloppet, varför betalningen av denna ränta ska anses kompensera den eventuella skada som kan uppstå till följd av att verkställigheten av domen uppskjuts.

38

Som konstaterats i punkt 27 ovan skulle däremot omedelbar verkställighet av den överklagande domen, innan dom avkunnas i målet om överklagande, kunna orsaka en irreparabel skada för unionens ekonomiska intressen, vilka värnas av kommissionen. Det är således nödvändigt att bifalla yrkandet om uppskov med verkställigheten för att säkerställa att den kommande domen får ändamålsenlig verkan, för det fall den skulle innebära att den överklagade domen upphävs.

39

De argument som ANKO framfört på grundval av en jämförelse mellan bolagets egna resurser och de som kommissionen förfogar över inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration, föranleder inte någon annan bedömning. Dessa argument kan inte medföra att ANKO:s intressen ska ges företräde vid intresseavvägningen, eftersom det inte föreligger någon risk för att ANKO slutgiltigt går miste om de aktuella beloppen, vilket inte har bestritts av bolaget, medan kommissionen löper en icke obetydlig risk, med hänsyn till bolagets ekonomiska situation, att inte kunna återfå dessa belopp, för det fall domstolen skulle upphäva den överklagade domen.

40

Vad slutligen gäller ANKO:s påstående att bolaget riskerar att lida en irreparabel skada om den överklagade domen inte verkställs omedelbart, på grund av att bolaget därmed skulle berövas värdefulla likvida medel under en period om är av avgörande betydelse för dess fortsatta överlevnad, framgår det visserligen av den prövning som gjorts i punkterna 23–35 ovan, beträffande villkoret att omständigheterna ställer krav på skyndsamhet, att ANKO står på randen till konkurs, vilket ger detta påstående en viss trovärdighet. Denna omständighet kan emellertid inte medföra att ANKO:s intresse av att den överklagade domen omedelbart verkställs, vilket skulle innebära att bolaget uppbar ett belopp som enligt dess egen utsago endast uppgår till ca 1 % av dess omsättning under den aktuella perioden, ska ges företräde framför intresset av att skydda unionens finanser, vilket värnas av kommissionen. Det är nämligen just ANKO:s dåliga ekonomiska situation som utgör skälet till att företräde ska ges för unionens intresse av att offentliga medel inte betalas ut till ett bolag beträffande vilket det förligger en stor risk för att det inte kommer att kunna betala tillbaka dessa medel jämte dröjsmålsränta, för det fall att bolaget förpliktas att göra detta i den slutliga domen i målet om överklagande eller i en eventuell senare dom av tribunalen.

41

Med hänsyn till intresset av en god rättskipning ska det under dessa omständigheter beslutas om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen till dess att den slutliga domen i målet om överklagande avkunnas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolens vice ordförande följande: