13.10.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 361/4

1.

Är en nationell domstol som har att pröva en invändning mot verkställighet av ett kreditavtal för utfärdande av ett American Express Gold kreditkort, i det fall verkställigheten har beviljats i konsumentens utevaro, skyldig enligt direktiv 93/13/EEG (1), när den har fått kännedom om alla faktiska och rättsliga omständigheter som krävs härför, att bedöma, även ex officio, huruvida följande avgifter i ifrågavarande avtal: a) – avgift för utfärdande av kort; b) – årsavgift för kort; c) – årsavgift för extrakort; d) – avgift för förnyelse av kort; e) – avgift för byte av kort; f) – avgift för byte av PIN-kod; g) – avgift för kontantuttag från bankomat och i kassa (i egna eller andra banker i Rumänien eller utlandet); h) – avgift för betalning av varor och/eller tjänster från näringsidkare i utlandet eller Rumänien; i) – avgift för utskrift och utskick av kontoutdrag; j) – avgift för saldouppgift via bankomat; k) – förseningsavgift; l) – avgift för överskridande av kreditgräns; m) – avgift för oberättigad vägran att betala, är oskäliga, när beloppet för dessa avgifter inte är preciserat i avtalet?

2.

Är angivandet av den årliga räntan med hänvisning till följande formel: ”krediträntan beräknas utifrån dagssaldot, som är fördelat på poster (betalningar, kontantuttag, utgifter och avgifter), och räntesatsnivån för varje dag i beräkningsperioden – räntan beräknas dagligen enligt följande formel: summan av produkterna av beloppet för varje post i dagssaldot multiplicerad med den aktuella dagliga räntan för respektive dag; den dagliga räntan beräknas som förhållandet mellan den årliga räntesatsen och 360 dagar” – vilket utgör en grundläggande komponent inom ramen för rådets direktiv 87/102/[EEG] av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, i dess ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG av den 16 februari 1998, som har en liknande formulering – klart och begripligt formulerat på det sätt som avses i artiklarna 3 och 4 i direktiv 93/13/EEG?

3.

Om beloppen för de avtalsenliga avgifterna inte specificeras i avtalet, utan avtalet endast anger en metod för beräkning av ränta utan specifikation av beloppet, har då den nationella domstolen i enlighet med bestämmelserna i rådets direktiv 87/102[/EEG] av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (2), i dess ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG av den 16 februari 1998 (3), samt bestämmelserna i rådets direktiv 93/13/EEG rätt att anta att avsaknaden av dessa uppgifter i konsumentkreditavtalet medför att ifrågavarande kredit ska anses ha getts ränte- och avgiftsfritt?

4.

Omfattas medgäldenären i ett kreditavtal av begreppet konsument såsom det definieras i artikel 2 a i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal samt artikel 1.2 a i direktiv 87/102/EEG?

5.

Om den föregående frågan besvaras jakande, iakttas då effektivitetsprincipen med avseende på de rättigheter som följer av direktiven om det enbart är huvudgäldenären som via månadsvisa kontoutdrag eller kungörelse vid bankens filial får kännedom om beloppet för räntan, avgifterna och utgifterna?

6.

Ska direktiv 87/102/EEG tolkas så, att banken har en skyldighet att skriftligen informera såväl gäldenären som medgäldenären om den kreditgräns, den årliga ränta och de kostnader som är tillämpliga från det datum kreditavtalet ingås samt villkoren för ändring av dessa komponenter, om förutsättningar för uppsägning av kreditavtalet samt om alla eventuella ändringar under kreditavtalets löptid i den årliga räntan eller de kostnader som tillkommer efter undertecknandet av kreditavtalet vid den tidpunkt då ändringen inträffar, antingen genom ett rekommenderat brev med mottagningsbevis eller genom ett kostnadsfritt kontoutdrag?