—

Livio Missir Mamachi di Lusignano, genom F. Di Gianni, G. Coppo och A. Scalini, avvocati,

—

Europeiska kommissionen, genom J. Curral, G. Gattinara och D. Martin, båda i egenskap av ombud,

1

Förevarande mål avser omprövning av den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal (avdelningen för överklaganden) den 10 juli 2014, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625). Tribunalen upphävde i denna dom den dom som meddelats av Europeiska unionens personaldomstol den 12 maj 2011, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (F‑50/09, EU:F:2011:55). Personaldomstolen hade i nämnda dom ogillat den av Livio Missir Mamachi di Lusignano väckta talan om ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut av den 3 februari 2009 om avslag på hans begäran om ersättning för den ekonomiska och ideella skada som uppkommit till följd av mordet på hans son Alessandro Missir Mamachi di Lusignano (nedan kallad den avlidne tjänstemannen), som var unionstjänsteman, och om att kommissionen skulle förpliktas att till honom och hans sons arvingar utge diverse belopp som ersättning för förmögenhetsskador och ideella skador som uppstått till följd av detta mord.

2

Omprövningen rör frågan huruvida dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) undergräver enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten, genom att tribunalen i denna dom, som överinstans, ansett sig behörig att, som domstol i första instans, pröva en talan rörande unionens utomobligatoriska ansvar

3

Artikel 1 i bilaga I till stadgan för Europeiska unionens domstol har följande lydelse:

”Europeiska unionens personaldomstol, nedan kallad ’personaldomstolen’, ska i första instans utöva den behörighet att avgöra tvister mellan unionen och dess anställda, inbegripet tvister mellan organ eller byråer och deras personal, som tilldelats Europeiska unionens domstol genom artikel 270 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.”

4

I artikel 8 i bilaga I till domstolens stadga föreskrivs följande:

”1.   Om en ansökan eller någon annan rättegångsinlaga som är ställd till personaldomstolen av misstag ges in till domstolens eller tribunalens justitiesekreterare ska denne omedelbart skicka handlingen till personaldomstolens justitiesekreterare. Likaså ska personaldomstolens justitiesekreterare, om en ansökan eller någon annan rättegångsinlaga som är ställd till domstolen eller tribunalen av misstag ges in till honom, omedelbart skicka den till domstolens eller tribunalens justitiesekreterare.

2.   Om personaldomstolen finner att den inte har behörighet att pröva och avgöra ett ärende som omfattas av domstolens eller tribunalens behörighet ska den hänskjuta ärendet till domstolen eller tribunalen. Likaså ska domstolen eller tribunalen, om den finner att ett ärende omfattas av personaldomstolens behörighet, hänskjuta ärendet till personaldomstolen; denna kan inte därefter förklara sig obehörig.

3.   Om personaldomstolen och tribunalen behandlar ärenden som avser samma tolkningsfråga eller angår giltigheten av samma rättsakt kan personaldomstolen efter att ha hört parterna skjuta upp förfarandet till dess att tribunalen har dömt i ärendet.

Om personaldomstolen och tribunalen behandlar ärenden som avser samma sakfråga ska personaldomstolen förklara sig obehörig för att tribunalen ska kunna döma i ärendet.”

5

Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, vilken infördes genom rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT L 56, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 (EUT L 124, s. 1) (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), har följande lydelse:

”Gemenskaperna skall biträda en tjänsteman, särskilt vid rättsliga förfaranden mot någon som uttalat hotelser, förolämpningar eller varit upphov till ärekränkande handlingar eller yttranden, eller angrepp på person eller egendom som tjänstemannen eller medlemmarna av hans familj utsätts för på grund av hans ställning eller uppgifter.

De skall solidariskt ersätta tjänstemannen för den skada han lidit i den mån han inte uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet själv orsakat skadan och i den mån han inte kunnat få ersättning från den som vållat skadan.”

6

I artikel 73 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”1.   En tjänsteman är från den dag han tillträder tjänsten försäkrad mot yrkessjukdomar och olycksfall … Han skall bidra till kostnadstäckningen för risker utanför tjänsten med upp till 0,1 % av sin grundlön.

I dessa regler skall de risker som inte täcks anges.

2.   De förmåner som utbetalas är följande:

…”

7

I artikel 90 i tjänsteföreskrifterna anges följande:

”1.   Varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter har rätt att ansöka om att tillsättningsmyndigheten fattar beslut i en fråga som rör honom. Myndigheten skall delge berörd person sitt motiverade beslut inom fyra månader från den dag då begäran lämnades in. Om det vid utgången av denna tidsfrist ännu inte lämnats något svar, skall detta anses vara ett tyst avslag, som tjänstemannen kan anföra klagomål mot i enlighet med punkt 2.

2.   Varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter kan vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål mot en åtgärd som går honom emot; detta gäller oavsett om myndigheten har fattat ett beslut eller har underlåtit att vidta en åtgärd som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. …”

8

Artikel 91 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”1.   Europeiska [unionens] domstol skall vara behörig att avgöra alla tvister mellan gemenskaperna och varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter vad gäller lagligheten av en åtgärd som går en tjänsteman emot enligt artikel 90.2. I tvister av ekonomisk art skall domstolen ha oinskränkt behörighet.

2.   Överklaganden till Europeiska [unionens] domstol kan endast tas upp till prövning

3.   Överklagande enligt punkt 2 skall ske inom tre månader. …”

9

Den avlidne tjänstemannen, som var unionstjänsteman, mördades den 18 september 2006, tillsammans med sin maka, i Rabat (Marocko), där han hade en tjänst som politisk och diplomatisk rådgivare vid kommissionens delegation. Mordet begicks i ett möblerat hus som hyrdes av kommissionens delegation åt tjänstemannen, hans hustru och hans fyra barn.

10

Till följd av denna händelse anförtroddes vårdnaden om barnen till deras farfar (sökanden) och deras farmor.

11

Kommissionen betalade ut de förmåner som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna till den avlidne tjänstemannens barn och arvtagare och förklarade att dessa barn även hade rätt till andra förmåner som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna.

12

I skrivelse av den 25 februari 2008 till kommissionen förklarade sig sökanden missnöjd med de belopp som betalats ut till hans barnbarn. Eftersom det beslut kommissionen fattade med anledning av denna skrivelse inte var det önskade, anförde sökanden genom skrivelse av den 10 september 2008 klagomål mot detta beslut med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Sökanden hävdade i detta klagomål att kommissionen var skadeståndsansvarig för det fel denna hade begått genom att åsidosätta sin skyldighet att skydda sin personal. Han gjorde även gällande att kommissionen är skadeståndsansvarig även om det skulle visa sig att denna inte begått något fel och, i andra hand, att kommissionen åsidosatt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken gemenskaperna är skyldiga att solidariskt ersätta den skada som någon av deras anställda har orsakats av tredje man. Kommissionen avslog klagomålet genom beslut av den 3 februari 2009.

13

Sökanden väckte talan vid personaldomstolen, med motiveringen att kommissionen åsidosatt sin skyldighet att säkerställa skydd för de egna tjänstemännen. Sökanden yrkade dels ogiltigförklaring av beslutet av den 3 februari 2009 om avslag på hans klagomål, dels ersättning för 1) den ekonomiska skada som den avlidne tjänstemannens barn lidit personligen, 2) den ideella skada som dessa barn lidit personligen, 3) den ideella skada som sökanden lidit personligen som far till den avlidne tjänstemannen, och 4) den ideella skada som den avlidne tjänstemannen lidit, varvid ersättningen ska gå till hans barn som arvingar till honom.

14

I dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (F‑50/09, EU:F:2011:55) ogillade personaldomstolen nämnda talan, vad avser yrkandena om ersättning för ekonomisk skada, och avvisade talan, vad avser yrkandena om ersättning för ideell skada. Sökanden överklagade denna dom.

15

I dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) prövade tribunalen på eget initiativ huruvida personaldomstolen var behörig att pröva talan i första instans. Tribunalen undersökte härvid, i punkterna 20 och 39‐42 i denna dom, de olika former av skada som sökanden yrkade ersättning för och vad sökanden hade för ställning vad avser de olika formerna av skada. Tribunalen konstaterade att sökanden framfört följande yrkanden:

16

Tribunalen förklarade sig behörig att pröva samtliga yrkanden, varvid den gjorde åtskillnad mellan, å ena sidan, den skada som den avlidne tjänstemannen lidit, och, å andra sidan, den skada som dennes barn och sökanden lidit.

17

Vad avsåg den ekonomiska och ideella skada sökanden och den avlidne tjänstemannens barn lidit förklarade tribunalen att personaldomstolen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara sig behörig att pröva målet i den del som rör yrkandena om ersättning för dessa skador, och att denna aspekt av målet därför skulle förvisas till tribunalen, för avgörande i första instans.

18

Tribunalen fastslog i punkterna 47‐53 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) följande, vad avser tribunalens och personaldomstolens respektive behörighet:

19

Tribunalen ansåg att denna inriktning i rättspraxis bekräftats av domstolen i andra avgöranden. Tribunalen angav följande överväganden i punkterna 55‐59 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625):

20

Vad avser frågan om en avliden tjänstemans arvingars möjlighet att väcka talan med stöd av artikel 270 FEUF och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, konstaterade tribunalen följande i punkterna 61‐65 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625):

”61   Unionsdomstolen har visserligen redan åtminstone implicit erkänt möjligheten eller till och med skyldigheten för en avliden tjänstemans arvingar att väcka talan med stöd av artikel 270 FEUF och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, om de vill tillerkännas de förmåner som föreskrivs i artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna ([dom Bitha/kommissionen, T‑23/95, EU:T:1996:3, dom Klein/kommissionen, F‑32/08, EU:F:2009:3]; se även, för ett liknande resonemang och analogt [beslut Hotzel-Wagenknecht/kommissionen, T‑145/00, EU:T:2001:164], punkt 17).

62   Detta argument är emellertid endast giltigt för de arvingar som särskilt uppräknas i artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna, det vill säga maken och barnen eller, i avsaknad därav, andra arvsberättigade eller, i avsaknad därav, institutionen själv. Detta innebär att även om kommissionens argument skulle kunna tillämpas på [den avlidne tjänstemannens] fyra barn, så är det inte giltigt vad rör klaganden Livio Missir Mamachi di Lusignano själv, eftersom han inte är en rättsinnehavare, i den mening som avses i artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna, eftersom det finns barn som har företräde. Samma sak gäller i förhållande till [den avlidne tjänstemannens] mor, bror och syster, som är klagande i det parallella målet T‑494/11.

63   För det andra innebär denna argumentationslinje att genomförandet av allmän rätt avseende unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ges lägre prioritet än den särskilda rättsordning som gäller social trygghet för unionens tjänstemän enligt tjänsteföreskrifterna. Det finns dock inga giltiga skäl varför personaldomstolens särskilda exklusiva behörighet vad rör tjänstemän också ska ha företräde framför tribunalens allmänna behörighet att pröva samtliga tvister som rör unionens skadeståndsansvar.

64   Till och med vad rör [den avlidne tjänstemannens] fyra barn är det som är avgörande i förevarande fall, för det tredje, inte kommissionens skyldighet att betala de förmåner som garanteras av tjänsteföreskrifterna, vilka för övrigt redan har utbetalats till de berörda, utan kommissionens eventuella skyldighet att ersätta samtliga fall av ekonomisk och ideell skada som görs gällande. Tribunalen erinrar härvid om att klaganden särskilt har hävdat, i den tredje grunden för överklagandet, att personaldomstolen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att beakta de förmåner enligt tjänsteföreskrifterna som utbetalats till [den avlidne tjänstemannens] barn, vid bedömningen av ersättningen för dessa skadefall. Det går således inte att se artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna som en regel som ger personaldomstolen behörighet, när det samtidigt anges att nämnda artikel inte utgör grunden för [den avlidne tjänstemannens] fyra barns talan.

65   Av det ovanstående följer att under sådana omständigheter som här är för handen leder artiklarna 268 FEUF och 270 FEUF, artikel 1 i bilaga I till domstolens stadga och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna tillsammans till slutsatsen att en avliden tjänstemans anhöriga med nödvändighet måste väcka talan i två olika mål, det ena vid personaldomstolen, och det andra vid tribunalen, beroende på om de anhöriga väcker talan som rättsinnehavare till tjänstemannen i fråga eller om de begär ersättning för personlig ekonomisk eller ideell skada.”

21

För att undvika ett ”dubbelt förfarande” ansåg tribunalen, i punkterna 73 och 74 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625), mot bakgrund av domstolens praxis och med hänsyn till tvingande skäl knutna till rättssäkerhetshänsyn, god rättskipning, processekonomi och nödvändigheten av att undvika att domstolsavgöranden strider mot varandra, att när arvingarna till en avliden tjänsteman eller anställd begär ersättning för olika skador som orsakats av samma handling, både som arvingar och i eget namn, så har de rätt att förena dessa yrkanden i en och samma talan. Tribunalen tillade att ”denna enda talan” ska väckas vid tribunalen, dels eftersom den är den ”allmänna” domstolen och den därför har ”fullständig jurisdiktion”, till skillnad från personaldomstolen, som är en domstol som hanterar undantagsfall, dels eftersom tribunalen är den överordnade domstolen i förhållande till personaldomstolen.

22

Tribunalen påpekade härvid, i punkterna 75 och 76 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625), bland annat att under sådana förutsättningar som här är för handen, skulle, om en avliden tjänstemans anhöriga vore skyldiga att väcka talan i två olika mål, tribunalen och personaldomstolen samtidigt ha att handlägga två mål som avser samma sak. Under sådana förutsättningar ska personaldomstolen, med tillämpning av artikel 8.3 andra stycket i bilaga I till domstolens stadga, förklara sig obehörig för att tribunalen ska kunna döma i ärendet. Tribunalen ansåg, i punkterna 77 och 78 i ovannämnda dom, att i det aktuella fallet var personaldomstolen ”inledningsvis inte behörig” att pröva sökandens talan, annat än vad avser yrkandet om ersättning för den avlidne tjänstemannens ideella skada. Tribunalen konstaterade därför, i punkt 78 i nämnda dom, ex officio att personaldomstolen saknar behörighet att pröva yrkandet om ersättning för den ekonomiska och ideella skada som sökanden och den avlidne tjänstemannens barn lidit, och upphävde därför den överklagade domen i denna del.

23

Mot bakgrund av dessa överväganden fann tribunalen, i punkterna 102 och 103 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625), att personaldomstolen, efter att ha konstaterat att den inte är behörig att pröva yrkandet om ersättning för sökandens skada och den avlidne tjänstemannens skada, borde ha förvisat den till tribunalen i enlighet med artikel 8.2 i bilaga I till domstolens stadga. Tribunalen ansåg att tvisten i detta avseende var färdig för avgörande, varför den förvisade den till sig själv i detta avseende, för prövning i första instans.

24

Vad avser den avlidne tjänstemannens ideella skada som sökanden yrkar ersättning för i dennes barns namn, erinrade tribunalen, i punkt 80 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625), först om att personaldomstolen var behörig att pröva detta yrkande. Därefter prövade den överklagandet, i punkterna 81‐98 i denna dom. Tribunalen konstaterade härvid att personaldomstolen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att bifalla kommissionens invändning om rättegångshinder om att detta yrkande inte kan upptas till prövning, varför den, i denna del, upphävde dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (F‑50/09, EU:F:2011:55).

25

I punkterna 113‐117 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) ansåg tribunalen att tvisten inte var färdig för avgörande vad avsåg detta yrkande, eftersom personaldomstolen inte hade tagit ställning till kommissionens övriga invändningar om rättegångshinder, och att målet i detta avseende i princip skulle återförvisas till personaldomstolen. Tribunalen konstaterade emellertid att om en sådan återförvisning skulle ske, kommer personaldomstolen också bli tvungen att konstatera att både nämnda domstol och tribunalen har mål anhängiga som rör samma sak (mål T‑494/11 för den förstnämnda och förevarande mål för den sistnämnda). Enligt artikel 8.3 andra stycket i bilaga I till domstolens stadga ska personaldomstolen därför förklara sig obehörig för att tribunalen ska kunna döma i dessa två mål.

26

Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden beslutade tribunalen att mål F‑50/09 i sin helhet skulle förvisas till tribunalen, för avgörande i första instans.

27

Till följd av förste generaladvokatens förslag att ompröva dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) fann domstolens omprövningsavdelning i beslut Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (C‑417/14 RX, EU:C:2014:2219), antaget med stöd av artikel 62 andra stycket i domstolens stadga och artikel 193.4 i domstolens rättegångsregler, anledning att ompröva domen för att fastställa om den undergräver enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten.

28

Den fråga som enligt nämnda beslut ska bli föremål för omprövning återges i punkt 2 i denna dom.

29

Personaldomstolen ska enligt artikel 1 i bilaga I till domstolens stadga i första instans utöva den behörighet att avgöra tvister mellan unionen och dess anställda som tilldelats Europeiska unionens domstol genom artikel 270 FEUF. Denna behörighet omfattar enligt sistnämnda artikel ”alla tvister mellan unionen och dess anställda inom de gränser och på de villkor som fastställts i tjänsteföreskrifterna för unionens tjänstemän och de anställningsvillkor som gäller för unionens övriga anställda”.

30

Eftersom det hänvisas till tjänsteföreskrifterna ska personaldomstolens behörighet bestämmas med hänsyn till desamma, särskilt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, som genomför artikel 270 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom Syndicat général du personnel des organismes européens/kommissionen, 18/74, EU:C:1974:96, punkt 14).

31

Tjänsteföreskrifterna har som syfte att reglera de juridiska relationerna mellan de europeiska institutionerna och deras tjänstemän, genom att fastställa en rad ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, och, i förhållande till vissa av tjänstemännens familjemedlemmar, genom att erkänna vissa rättigheter som de kan åberopa inför Europeiska unionen (dom Johannes, C‑430/97, EU:C:1999:293, punkt 19).

32

I artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna preciseras domstolens behörighet i personalmål genom att det anges att domstolen är behörig att avgöra ”alla tvister” mellan unionen och ”varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter” vad gäller rättsenligheten av en åtgärd som går den personen emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. I sistnämnda bestämmelse anges att ”[v]arje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter kan vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål mot en åtgärd som går honom emot”.

33

Vad avser personaldomstolens behörighet med avseende på person (ratione personae) ska det påpekas att dessa bestämmelser i allmänna ordalag talar om ”varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter”, varför de inte i sig gör det möjligt att avgöra om det ska göras åtskillnad mellan en talan som väcks av en tjänsteman och en talan som väcks av någon annan person som omfattas av tjänsteföreskrifterna. Personaldomstolen är således, tvärtemot vad tribunalen ansåg i punkt 51 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625), behörig med avseende på person både vad gäller en talan som väcks av en tjänsteman och en talan som väcks av någon annan person som omfattas av tjänsteföreskrifterna.

34

Artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna nämner uttryckligen både tjänstemannens ”barn” och tjänstemannens ”anförvanter i uppåtstigande led” som personer som kan ha rätt till ersättning vid tjänstemannens död. Denna bestämmelse omfattar således både sökanden och den avlidne tjänstemannens barn.

35

Tribunalen har i punkterna 62 och 64 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) gjort en felaktig bedömning i frågan huruvida sökanden och den avlidne tjänstemannens barn verkligen har rätt till de förmåner som anges i tjänsteföreskrifterna, däribland den rätt som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. Denna fråga kan tvärtemot, och såsom generaladvokaten påpekat i punkt 35 i sitt ställningstagande, inte beaktas vid bedömningen av personaldomstolens behörighet med avseende på person enligt artikel 1 i bilaga I till domstolens stadga, jämförd med artikel 270 FEUF och artikel 91.1, i tjänsteföreskrifterna. Om det motsatta vore fallet, skulle personaldomstolen endast anses behörig med avseende på person efter en prövning huruvida talan vid persondomstolen ska bifallas.

36

Av detta följer att personaldomstolen i förevarande fall är behörig med avseende på person vad gäller att pröva sökandens skadeståndstalan, både vad avser talan i eget namn och för den avlidne tjänstemannens barn.

37

Vad avser frågan huruvida personaldomstolens behörighet med avseende på person även omfattar en skadeståndstalan som grundas på att en institution inte har uppfyllt sin skyldighet att säkerställa skydd för de egna tjänstemännen påpekar tribunalen att såväl artikel 270 FEUF som artikel 91 i tjänsteföreskrifterna, vilka rör ”alla tvister mellan unionen och dess anställda”, inte innehåller någon uppgift om vilka typer av talan som kan väckas med anledning av att ett administrativt klagomål lämnats utan bifall. Om en tvist rör rättsenligheten av en åtgärd som går en sökande emot, i den mening som avses i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, är således personaldomstolen behörig att pröva talan, oavsett vad det är fråga om för typ av talan (se, vad avser domstolens behörighet, innan tribunalen och personaldomstolen instiftades, dom Meyer-Burckhardt/kommissionen, 9/75, EU:C:1975:131, punkt 10).

38

Domstolen har i sådana fall ansett att en tvist mellan en tjänsteman och den institution som denne tillhör omfattas av tillämpningsområdet för artikel 270 FEUF och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, när den har sitt ursprung i anställningsförhållandet mellan den berörda personen och institutionen, och detta även om det rör sig om en skadeståndstalan (se dom Meyer-Burckhardt/kommissionen, 9/75, EU:C:1975:131, punkt 10, dom Reinarz/kommissionen och rådet, 48/76, EU:C:1977:30, punkterna 10 och 11, dom Allo m.fl./kommissionen, 176/83, EU:C:1985:290, punkt 18, beslut Pomar/kommissionen, 317/85, EU:C:1987:267, punkt 7, och dom Schina/kommissionen, 401/85, EU:C:1987:425, punkt 9).

39

Genom att personaldomstolen i artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 270 FEUF och artikel 1 i bilaga I till domstolens stadga, ges oinskränkt behörighet i tvister av ekonomisk art kan den dessutom, inom ramen för denna behörighet om nödvändigt ex officio förplikta svaranden att betala ersättning för den skada denne vållat. Personaldomstolen kan i det fallet värdera skadan utifrån rätt och billighet (ex aequo et bono), med hänsyn tagen till samtliga omständigheter i målet (se, för ett liknande resonemang, dom Reinarz/kommissionen och rådet, 48/76, EU:C:1977:30, punkt 11, dom Houyoux och Guery/kommissionen, 176/86 och 177/86, EU:C:1987:461, punkt 16, dom kommissionen/Girardot, C‑348/06 P, EU:C:2008:107, punkt 58, och dom Gogos/kommissionen, C‑583/08 P, EU:C:2010:287, punkt 44). Begreppet ”tvister av ekonomisk art”, i den mening som avses i ovannämnda bestämmelse, omfattar särskilt mål om skadestånd i vilka anställda har väckt talan mot en institution (dom Gogos/kommissionen, C‑583/08 P, EU:C:2010:287, punkt 45).

40

Domstolen har av detta dragit slutsatsen att det ankommer på unionsdomstolen att, i förekommande fall, förplikta en institution att betala ett belopp som sökanden har rätt till enligt tjänsteföreskrifterna eller någon annan rättsakt (dom Weißenfels/parlamentet, C‑135/06 P, EU:C:2007:812, punkt 68).

41

Personaldomstolen är således, vad avser det materiella tillämpningsområdet (ratione materiae), behörig att pröva en tjänstemans skadeståndstalan mot den institution denne tillhör, när den har sitt ursprung i anställningsförhållandet mellan den berörda personen och institutionen.

42

Samma sak gäller en skadeståndstalan som väcks av en person som inte är tjänsteman men som ändå omfattas av tjänsteföreskrifterna på grund av dennes familjeband till en tjänsteman, när talan har sitt ursprung i anställningsförhållandet mellan tjänstemannen och den berörda institutionen, eftersom artikel 1 i bilaga I till domstolens stadga, jämförd med artikel 270 FEUF och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna, såsom redan konstaterats i punkterna 32, 33 och 37 ovan, ger personaldomstolen behörighet att avgöra ”alla tvister” mellan unionen och ”varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter”.

43

Tvärtemot tribunalens åsikt, bland annat i punkterna 54‐56 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625), finner domstolen att varken beslut Fournier/kommissionen (114/79–117/79, EU:C:1980:124) eller dom Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, ECLI:EU:C:1986:371) ger stöd för slutsatsen att en sådan tvist som den här aktuella omfattas av tribunalens behörighet men inte av personaldomstolens behörighet.

44

För det första meddelade domstolen dessa avgöranden vid en tidpunkt då tribunalen och personaldomstolen ännu inte hade instiftats och det således inte var aktuellt att ta ställning till gränserna för olika domstolars behörighet.

45

I dom Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371) förklarade domstolen att en skadeståndstalan som väcks av en tjänstemans familjemedlemmar med stöd av artikel 178 i EEG-fördraget (senare artikel 178 EG, senare artikel 235 EG, nu artikel 268 FEUF), med yrkande om ersättning för den ideella skada som de lidit till följd av tjänstemannens arbetsskada ska behandlas som ett personalmål. I punkt 25 i denna dom, vilken rörde rättegångskostnaderna i målet, tillämpade domstolen nämligen artikel 70 i sina rättegångsregler, i den då gällande lydelsen, med innebörden att institutionerna ska bära sina rättegångskostnader i personalmål, eftersom talan i det aktuella målet visserligen väckts med stöd av artikel 178 i EEG-fördraget men ändå hade sitt ursprung i relationen mellan den berörde tjänstemannen och den institution denne tillhör.

46

Beslut Fournier/kommissionen (114/79–117/79, EU:C:1980:124) ger inte stöd för en viss slutsats i frågan huruvida en talan som väckts av en tjänstemans familjemedlemmar, med yrkande om ersättning för deras personliga skada, ska behandlas som ett personalmål och således omfattas av personaldomstolens behörighet. Domstolen nöjde sig nämligen i detta beslut med att precisera att det skulle strida mot det system med olika typer av talan som upprättats i unionsrätten för att hantera oregelmässigheter i arbetsvillkoren att tillåta rättegångsmissbruk i form av att en talan om ansvar med anledning av sådana oregelmässigheter kan väckas av en tjänstemans eller en anställds familjemedlemmar som agerar för egen räkning men som begär ersättning för en skada som de lidit personligen.

47

Domstolen har vidare förklarat att en skadeståndstalan som väcks av en familjemedlem till en tjänsteman som omfattas av det gemensamma sjukförsäkringssystemet ska behandlas som ett personalmål (se beslut Lenz/kommissionen, C‑277/95, ECLI:EU:C:1996:456, punkt 55).

48

I förevarande fall har samtliga yrkanden om ersättning för skada, vilka återges i punkt 15 ovan, anknytning till den avlidne tjänstemannens dödsfall och de grundas på påståendet att kommissionen har åsidosatt sin skyldighet att säkerställa skydd för de egna tjänstemännen. Sökanden har härvid gjort gällande att förevarande tvist har sitt ursprung i anställningsförhållandet mellan den avlidne tjänstemannen och institutionen, och att detta inte endast gäller för den ideella skada som den avlidne tjänstemannen lidit, utan även gäller för yrkandet om ersättning för tjänstemannens barns ekonomiska och ideella skada och för sökandens ideella skada. Domstolen anser därför, i enlighet med den lösning som valdes i dom Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), att tvisten i sin helhet har sitt ursprung i detta anställningsförhållande.

49

Enligt tribunalen är unionens utomobligatoriska ansvar gentemot de medlemmar av en tjänstemans familj som avses i tjänsteföreskrifterna underkastade materiella villkor som följer av artikel 340 FEUF, medan ansvaret gentemot tjänstemannen lyder under särskilda regler som avviker från dessa villkor. Detta innebär, tvärtemot tribunalens slutsats i punkterna 52‐59 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625), inte att personaldomstolen saknar materiell behörighet enligt artikel 1 i bilaga I till domstolens stadga, jämförd med artikel 270 FEUF och artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna.

50

Såsom domstolen konstaterat i punkterna 37 och 38 ovan, omfattas en skadeståndstalan, som väckts av en person som avses i tjänsteföreskrifterna, av personaldomstolens materiella behörighet, när den har sitt ursprung i anställningsförhållandet mellan den berörda personen och institutionen, varvid tvistens natur saknar relevans i detta avseende. I likhet med vad som är fallet vad gäller en tvist som rör en rättighet som uttryckligen föreskrivs i tjänsteföreskrifterna, kan en tvist rörande skadestånd i princip kräva att unionsdomstolen gör bedömningar som har anknytning till detta anställningsförhållande, vilket motiverar att personaldomstolen har behörighet att avgöra denna typ av tvist, som specialdomstol i personalmål. Personaldomstolens materiella behörighet är således knuten till den aktuella tvistens ursprung och inte till den rättsliga grunden för rätten till ersättning, vilket bekräftats i dom Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), som det hänvisas till i punkt 45 ovan.

51

Såsom framgår av punkt 2 i förevarande dom ingår det inte i förevarande omprövningsförfarande att bestämma de materiella villkoren för unionens utomobligatoriska ansvar i det aktuella fallet.

52

Mot bakgrund av samtliga ovan angivna överväganden konstaterar domstolen att personaldomstolen är behörig att, på grundval av artikel 1 i bilaga I till domstolens stadga, jämförd med artikel 270 FEUF och artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, pröva sökandens talan i dess helhet.

53

Tribunalen har således gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) förklara att

54

Personaldomstolen, som instiftats med stöd av artikel 225 A EG (nu artikel 257 FEUF), är en specialdomstol, i den mening som avses i artikel 256 FEUF. Personaldomstolen är enligt artikel 270 FEUF, jämförd med artikel 1 i bilaga I till domstolens stadga och artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, behörig att avgöra tvister i personalmål inom unionen. I motsats till den slutsats tribunalen drog i punkterna 63 och 74 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) är personaldomstolen endast behörig i ”undantagsfall”.

55

Tribunalen har genom att förvisa förevarande talan till sig själv, för avgörande i första instans, berövat personaldomstolen dess ursprungliga behörighet och uppställt en behörighetsregel till sin egen förmån, vilket påverkar vilken domstol ska pröva överklaganden och följaktligen hierarkin inom domstolen.

56

Unionens rättssystem, såsom det för närvarande ser ut enligt EUF‑fördraget, domstolens stadga och rådets beslut 2004/752/EG, Euratom av den 2 november 2004 om upprättande av Europeiska unionens personaldomstol (EUT L 333, s. 7), innehåller emellertid en tydlig behörighetsfördelning mellan domstolens tre domstolar, nämligen domstolen, tribunalen och personaldomstolen, vilket innebär att om en av dessa tre domstolar är behörig att pröva en talan, saknar de två andra domstolarna med nödvändighet behörighet att göra det (se, för ett liknande resonemang, beslut kommissionen/IAMA Consulting, C‑517/03, EU:C:2004:326, punkt 15).

57

Behörighetsreglerna för unionsdomstolarna som framgår av EUF‑fördraget, domstolens stadga och bilagan till domstolens stadga ingår således i primärrätten och spelar en central roll i unionens rättsordning. Att de följs är inte bara viktigt för det personalmål som ska avgöras, utan utgör ett grundläggande krav i unionens rättsordning och det är absolut nödvändigt för att bevara unionsrättens enhetlighet.

58

Den felaktiga rättstillämpning som förekommer i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) påverkar, såsom konstaterats i punkt 53 ovan, således unionsrättens enhetlighet.

59

I artikel 62b första stycket i domstolens stadga föreskrivs att om domstolen finner att tribunalens avgörande innebär att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten undergrävs, ska den återförvisa målet till tribunalen, som är bunden av de bedömningar avseende rättsfrågor som domstolen gjort. När domstolen återförvisar målet kan den dessutom ange de verkningar av tribunalens avgörande som ska anses ha vunnit rättskraft i förhållande till parterna i målet. I undantagsfall får domstolen själv avgöra målet slutligt, om utgången i målet, mot bakgrund av resultatet av omprövningen, framgår av de faktiska omständigheter som tribunalens avgörande grundar sig på.

60

Domstolen kan följaktligen inte inskränka sig till att konstatera att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten har undergrävts, utan den ska samtidigt ange vilka verkningar detta får med avseende på målet i fråga (dom Omprövning kommissionen/Strack, C‑579/12 RX‑II, EU:C:2013:570, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

61

Detta innebär i förevarande mål att dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) ska upphävas i den del tribunalen, punkt 78 i denna dom, förklarat att personaldomstolen saknar behörighet att pröva yrkandet om ersättning för den skada som sökanden personligen och den avlidne tjänstemannens arvingar har lidit och, i punkterna 102 och 103 i samma dom, förklarat att den själv är behörig att pröva detta yrkande och att talan i denna del ska förvisas till tribunalen, för avgörande i första instans.

62

Vad avser yrkandet om ersättning för den ideella skada som den avlidne tjänstemannen lidit finner domstolen att dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) ska upphävas i den del tribunalen, i punkt 117 i nämnda dom, förklarat att även denna aspekt av målet ska förvisas till tribunalen, för avgörande i första instans.

63

Vad avser sökandens överklagande ska det inledningsvis påpekas att han i den första grunden för överklagandet gjort gällande att personaldomstolen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att bifalla en av kommissionens invändningar om rättegångshinder och genom att i punkt 91 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (F‑50/09, EU:F:2011:55) avvisa yrkandet om ersättning för den ideella skada som sökanden, den avlidne tjänstemannen och den avlidne tjänstemannens barn lidit. Denna första grund bifölls, vad avser yrkandet om ersättning för den skada som den avlidne tjänstemannen lidit, emellertid av tribunalen i punkterna 98 och 104‐112 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625). Genom tribunalens dom har dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (F‑50/09, EU:F:2011:55) upphävts. Då det inte gjorts någon omprövning i detta avseende ska tribunalens slutsats hållas för slutgiltig.

64

Tribunalen har emellertid inte prövat den första grunden vad avser den omständigheten att personaldomstolen, i punkt 91 i dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (F‑50/09, EU:F:2011:55), ogillat yrkandet om ersättning för den ideella skada som sökanden, den avlidne tjänstemannen och den avlidne tjänstemannens barn lidit. Målet ska därför i denna del återförvisas till tribunalen, som ska avgöra målet som ett mål om överklagande.

65

Vad avser den andra och den tredje grunden för överklagandet, vilka riktar sig mot personaldomstolens beslut att inte bifalla yrkandet ersättning för den ekonomiska skada den avlidne tjänstemannens barn lidit, har tribunalen begränsat sin prövning i målet om överklagande till att endast avse behörighetsfrågan. Målet ska därför i denna del återförvisas till tribunalen, som ska avgöra målet som ett mål om överklagande.

66

Enligt artikel 195.6 i domstolens rättegångsregler beslutar domstolen om rättegångskostnaderna om det avgörande som är föremål för omprövning har meddelats av tribunalen med stöd av artikel 256.2 FEUF.

67

I avsaknad av särskilda regler angående fördelningen av rättegångskostnaderna i ett omprövningsförfarande beslutar domstolen att de parter i målet vid Europeiska unionens tribunal som vid domstolen inkommit med inlagor eller skriftliga yttranden rörande de frågor som omprövningen avser ska bära sina rättegångskostnader för omprövningsförfarandet.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: