—

Sodiaal International SA, genom F. Plottin och J.‑ C. Cavaillé, avocats,

—

Frankrikes regering, genom D. Colas och S. Ghiandoni, båda i egenskap av ombud,

—

Greklands regering, genom I. Chalkias och A. Vasilopoulou, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom A. Sauka och D. Triantafyllou, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Établissement national des produits de l’agriculture et de la mer (FranceAgriMer) och Sodiaal International SA (nedan kallat Sodiaal International). Målet rör ett gemenskapsstöd som Sodiaal International erhållit på ett otillbörligt sätt för framställning av kaseinater av skummjölk.

3

Tredje skälet i förordning nr 2988/95 har följande lydelse:

”Reglerna för denna decentraliserade förvaltning och för kontrollsystemen är föremål för detaljerade bestämmelser som är olika beroende på vilket slags gemenskapspolitik det gäller. Det är emellertid viktigt att inom alla områden bekämpa handlingar som kan skada gemenskapernas finansiella intressen.”

4

I artikel 1 i förordning nr 2988/95 anges följande:

”1.   För att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen antas härmed allmänna regler om enhetliga kontroller och om administrativa åtgärder och sanktioner rörande oegentligheter i förhållande till gemenskapsrätten.

2.   Med oegentligheter avses varje överträdelse av en bestämmelse i gemenskapsrätten som är följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör och som har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för gemenskapernas allmänna budget eller budgetar som de förvaltar, antingen genom en otillbörlig utgift eller genom minskning eller bortfall av inkomster som kommer från de egna medel som uppbärs direkt för gemenskapernas räkning.”

5

Artikel 3 i förordning nr 2988/95 har följande lydelse:

”1.   Preskriptionstiden för att vidta åtgärder är fyra år från det att den oegentlighet som avses i artikel 1.1 begicks. Kortare preskriptionstider, dock inte under tre år, kan emellertid föreskrivas i de regler som gäller för vissa sektorer.

För kontinuerliga eller upprepade oegentligheter löper preskriptionstiden från den dag då oegentligheten upphörde. För fleråriga program sträcker sig preskriptionstiden åtminstone fram till programmets definitiva avslutning.

Preskriptionstiden avbryts av varje åtgärd som den behöriga myndigheten underrättar den berörda personen om och som har still syfte att utreda eller beivra oegentligheten. Preskriptionstiden börjar åter löpa efter varje åtgärd som innebär avbrott.

Preskriptionen inträder emellertid senast den dag då en tid som motsvarar den dubbla preskriptionstiden löper ut utan att den behöriga myndigheten beslutat om någon sanktion, utom i de fall då det administrativa förfarandet inställts i enlighet med artikel 6.1.

…

3.   Medlemsstaterna har möjlighet att tillämpa en längre frist än den som anges i punkt 1 respektive punkt 2.”

6

I artikel 4 i förordningen föreskrivs följande:

”1.   Varje oegentlighet medför som en allmän regel att den förmån som erhållits på ett otillbörligt sätt dras in

2.   Tillämpningen av de åtgärder som anges i punkt 1 skall begränsas till indragning av den förmån som erhållits samt, om så föreskrivs, ränta som kan beräknas på en fast räntesats.

…

4.   De åtgärder som anges i denna artikel skall inte anses som sanktioner.”

7

Artikel 5.1 i förordning nr 2988/95 lyder som följer:

”1.   De oegentligheter som begås uppsåtligen eller som orsakas av oaktsamhet kan medföra följande administrativa sanktioner:

8

Artikel 2262 i civillagen (code civil) har följande lydelse:

”Inga anspråk, oavsett huruvida de rör sak eller person, kan göras gällande längre än 30 år.”

9

Under år 1998 åtnjöt Sodiaal Industrie SA gemenskapsstöd enligt bestämmelserna i kommissionens förordning (EEG) nr 2921/90 av den 10 oktober 1990 om beviljande av stöd för framställningen av kasein och kaseinater av skummjölk (EGT L 279, s. 22; svensk specialutgåva, område 3, volym 34, s. 180).

10

Under år 2001 genomförde Agence centrale des organismes d’intervention dans le secteur agricole (ACOFA) en kontroll. Denna kontroll visade att Sodiaal Industrie SA under år 1998 hade framställt mindre kaseinater av skummjölk än vad bolaget hade beviljats stöd för.

11

Genom beslut av den 11 juli 2007 av Office national interprofessionnel de l’élevage et de ses productions anmodades Sodiaal Industrie SA att återbetala ett belopp på 288051,14 euro, vilket motsvarade det belopp som bolaget hade uppburit på ett otillbörligt sätt.

12

Den 30 juni 2008 fusionerades genom absorption Sodiaal Industrie SA med Sodiaal International.

13

Genom dom av den 11 februari 2010 biföll Tribunal administratif de Paris det yrkande om upphävande av ovan nämnda beslut som framställts av Sodiaal International, som trätt i stället för Sodiaal Industrie SA.

14

FranceAgriMer, som trätt istället för Office national interprofessionnel de l’elevage et de ses productions, överklagade denna dom till Cour administrative d’appel de Paris, som i dom av den 29 maj 2012 lämnade överklagandet utan bifall.

15

FranceAgriMer överklagade denna dom till Conseil d’État.

16

Till stöd för överklagandet anförde FranceAgriMer att den preskriptionstid som anges i artikel 3.1 fjärde stycket i förordning nr 2988/95 inte var tillämplig vad gäller det omtvistade beslutet, eftersom detta beslut inte var ett beslut om en administrativ sanktion utan om en administrativ åtgärd.

17

Enligt FranceAgriMer är nämligen bestämmelserna i artikel 3.1 fjärde stycket i förordning nr 2988/95 tillämpliga endast för det fall behörig myndighet inte har beslutat om någon administrativ sanktion, i den mening som avses i artikel 5 i denna förordning, vid utgången av en tid som motsvarar den dubbla preskriptionstiden. För det fall det inte inom denna tid har vidtagits några administrativa åtgärder, i den mening som avses i artikel 4 i samma förordning, är de ovan nämnda bestämmelserna inte tillämpliga. FranceAgriMer anser sålunda att den frist på trettio år som föreskrivs i artikel 2262 i civillagen, som förvisso har gjorts kortare i rättspraxis, borde ha tillämpats.

18

Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska bestämmelserna i fjärde stycket i artikel 3.1 i förordning nr 2988/85 – enligt vilka preskription inträder senast den dag då en tid som motsvarar den dubbla preskriptionstiden löper ut utan att behörig myndighet beslutat om någon sanktion, utom i de fall då det administrativa förfarandet inställts i enlighet med artikel 6.1 i förordningen – tillämpas endast för det fall behörig myndighet inte beslutat om någon sanktion i den mening som avses i artikel 5 i förordningen vid utgången av den tid som motsvarar den dubbla preskriptionstiden, eller ska de även tillämpas för det fall någon administrativ åtgärd inte vidtagits i den mening som avses i artikel 4 i förordningen inom denna frist?”

19

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 fjärde stycket i förordning nr 2988/95 ska tolkas så, att den däri föreskrivna preskriptionstiden är tillämplig inte bara när oegentligheter leder till att administrativa sanktioner påförs i den mening som avses i artikel 5 i denna förordning, utan även när oegentligheter leder till att administrativa åtgärder vidtas i den mening som avses i artikel 4 i nämnda förordning.

20

Av fast rättspraxis framgår att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom Yaesu Europe, C‑433/08, EU:C:2009:750, punkt 13, dom ebookers.com Deutschland, C‑112/11, EU:C:2012:487, punkt 12, dom Brain Products, C‑219/11, EU:C:2012:742, punkt 13, och dom Utopia, C‑40/14, EU:C:2014:2389, punkt 27).

21

Domstolen erinrar om att det genom artikel 1.1 i förordning nr 2988/95 införts ”allmänna regler om enhetliga kontroller och om administrativa åtgärder och sanktioner rörande oegentligheter i förhållande till [unionsrätten]” och detta, enligt tredje skälet i samma förordning, i syfte att ”inom alla områden bekämpa handlingar som kan skada [unionens] finansiella intressen”.

22

I artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95 föreskrivs vidare att preskriptionstiden för att vidta åtgärder löper från det att oegentligheten begicks. Med oegentlighet avses enligt artikel 1.2 i samma förordning ”varje överträdelse av en bestämmelse i [union]srätten som är följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör och som har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för [unionens] allmänna budget”.

23

Det kan konstateras att artikel 3.1 fjärde stycket enligt sin lydelse avser beslut om en ”sanktion”, vilket skulle kunna ge vid handen att detta stycke endast är tillämpligt då oegentligheter leder till att administrativa sanktioner påförs i den mening som avses i artikel 5 i denna förordning.

24

Denna texttolkning är emellertid inte tillräcklig. Det är nämligen nödvändigt att även göra en systematisk tolkning av artikel 3.1 i förordningen.

25

Det kan inledningsvis konstateras att en sådan systematisk tolkning av artikel 3.1 i förordning nr 2988/95 ger vid handen att styckena däri utgör en enhet vars bestämmelser inte kan betraktas var för sig. I fjärde stycket i artikel 3.1 fastställs nämligen en ”sista” preskriptionstid för den i artikel 3.1 första stycket föreskrivna preskriptionstiden på fyra år från det att oegentligheten begicks. Att anse att dessa stycken har olika tillämpningsområden skulle stå i strid med systematiken i det preskriptionssystem som fastställts i denna artikel. Ett sådant synsätt skulle dessutom strida mot det med förordning nr 2988/95 eftersträvade målet att ge en sammanhängande ram för detta system.

26

En systematisk och teleologisk tolkning av artikel 3.1 i förordning nr 2988/95 kräver således att den ”sista” tidsgräns som föreskrivs i artikel 3.1 fjärde stycket i förordningen måste anses tillämplig vad gäller administrativa åtgärder.

27

Ett sådant synsätt står även i överensstämmelse med domstolens fasta rättspraxis, som fastslagits genom domen Pfeifer & Langen (C‑52/14, EU:C:2015:381). Enligt denna praxis ska det inte göras någon skillnad mellan en administrativ sanktion och en administrativ åtgärd vid tillämpningen av artikel 3.1 i förordning nr 2988/95. Domstolen har härvidlag på ett tydligt sätt slagit fast att denna bestämmelse är tillämplig både på oegentligheter som leder till en sådan administrativ sanktion som avses i artikel 5 i förordningen och på oegentligheter som leder till en sådan administrativ åtgärd som avses i artikel 4 i förordningen och som, utan att åtgärden utgör en sanktion, innebär att den förmån som felaktigt har uppburits dras in (se, för ett liknande resonemang, dom Handlbauer, C‑278/02,EU:C:2004:388, punkterna 33 och 34, dom Josef Vosding Schlacht-, Kühl- und Zerlegebetrieb m.fl., C‑278/07–C‑280/07, EU:C:2009:38, punkt 22, dom Cruz & Companhia, C‑341/13, EU:C:2014:2230, punkt 45, och dom Pfiefer & Langen, C‑52/14, EU:C:2015:381, punkt 23).

28

Domstolen har dessutom redan framhållit att oegentligheter som leder till att administrativa åtgärder vidtas enligt artikel 4 i förordning nr 2988/95, såsom de åtgärder som är aktuella i det nationella målet, ska anses preskriberade inom fyra år från det att oegentligheterna begicks, med förbehåll för preskriptionsavbrytande åtgärder enligt artikel 3.1 tredje stycket i denna förordning och med beaktande av den maximala tidsgräns som föreskrivs i artikel 3.1 fjärde stycket (dom Cruz & Companhia, C‑341/13, EU:C:2014:2230, punkt 64).

29

Det framgår även på ett tydligt sätt av rättspraxis som nyligen lagts fast av domstolen att artikel 3.1 tredje stycket i förordning nr 2988/95 ska tolkas på så sätt att den avser såväl en sanktion som en administrativ åtgärd (dom Pfeifer & Langen, C‑52/14, EU:C:2015:381, punkterna 40, 43 och 47).

30

Det finns slutligen skäl att framhålla de mål som eftersträvas i artikel 3.1 i förordning nr 2988/95. Det kan härvid konstateras att den preskriptionstid som anges i denna bestämmelse fyller funktionen att garantera rättssäkerheten för ekonomiska aktörer (se, för ett liknande resonemang, dom Handbauer, C‑278/02, EU:C:2004:388, punkt 40, och dom SGS Belgium m.fl., C‑367/09, EU:C:2010:648, punkt 68). De ekonomiska aktörerna måste nämligen kunna identifiera vilka av deras transaktioner som har blivit slutgiltiga och vilka som fortfarande kan bli föremål för åtgärder (dom Pfeifer & Langen, C‑52/14, EU:C:2015:381, punkterna 24 och 64).

31

Med hänsyn till det ovan anförda ska den rättspraxis som anges i föregående punkt varken förstås på så sätt att den begränsar sig till en tolkning av artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95, eller att artikel 3.1 fjärde stycket endast och på ett uttömmande sätt hänvisar till administrativa sanktioner enligt artikel 5 i denna förordning.

32

För fullständighetens skull ska det erinras om att denna tolkning inte påverkar tillämpningen av artikel 3.3 i förordning nr 2988/95, enligt vilken medlemsstaterna behåller möjligheten att tillämpa en längre preskriptionstid än den som föreskrivs i punkt 1 respektive punkt 2 i artikel 3 (se, för ett liknande resonemang, dom Cruz & Companhia, C‑341/13, EU:C:2014:2230, punkt 54, och dom Ze Fu Fleischhandel och Vion Trading, C‑201/10 och C‑202/10, EU:C:2011:282, punkt 25).

33

Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 3.1 fjärde stycket i förordning 2988/95 ska tolkas så, att den däri föreskrivna preskriptionstiden är tillämplig inte bara när oegentligheter leder till att administrativa sanktioner påförs i den mening som avses i artikel 5 i denna förordning, utan även när oegentligheter leder till att administrativa åtgärder vidtas i den mening som avses i artikel 4 i denna förordning.

34

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Artikel 3.1 fjärde stycket i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen ska tolkas så, att den däri föreskrivna preskriptionstiden är tillämplig inte bara när oegentligheter leder till att administrativa sanktioner påförs i den mening som avses i artikel 5 i denna förordning, utan även när oegentligheter leder till att administrativa åtgärder vidtas i den mening som avses i artikel 4 i denna förordning.