This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 62014CA0085
Case C-85/14: Judgment of the Court (Third Chamber) of 17 September 2015 (request for a preliminary ruling from the College van Beroep voor het bedrijfsleven — Netherlands) — KPN BV v Autoriteit Consument en Markt (ACM) (Reference for a preliminary ruling — Electronic communications networks and services — Universal service and users’ rights — Directive 2002/22/EC — Article 28 — Access to numbers and to services — Non-geographic numbers — Directive 2002/19/EC — Articles 5, 8 and 13 — Powers of the national regulatory authorities — Price control — Call transit services — National legislation requiring providers of telephone call transit services not to charge higher tariffs for calls to non-geographic numbers than for calls to geographic numbers — Undertaking without significant market power — Relevant national authority)
Mål C-85/14: Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 17 september 2015 (begäran om förhandsavgörande från College van Beroep voor het Bedrijfsleven – Nederländerna) – KPN BV mot Autoriteit Consument en Markt (ACM) (Begäran om förhandsavgörande — Elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster — Samhällsomfattande tjänst och användarnas rättigheter — Direktiv 2002/22/EG — Artikel 28 — Tillgång till nummer och tjänster — Icke-geografiska nummer — Direktiv 2002/19/EG — Artiklarna 5, 8 och 13 — De nationella regleringsmyndigheternas befogenheter — Priskontroll — Transittjänster — Nationell lagstiftning enligt vilken den som tillhandahåller transittjänster inte får tillämpa en högre taxa för samtal till icke-geografiska nummer än för samtal till geografiska nummer — Företag utan betydande inflytande på marknaden — Behörig nationell myndighet)
Mål C-85/14: Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 17 september 2015 (begäran om förhandsavgörande från College van Beroep voor het Bedrijfsleven – Nederländerna) – KPN BV mot Autoriteit Consument en Markt (ACM) (Begäran om förhandsavgörande — Elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster — Samhällsomfattande tjänst och användarnas rättigheter — Direktiv 2002/22/EG — Artikel 28 — Tillgång till nummer och tjänster — Icke-geografiska nummer — Direktiv 2002/19/EG — Artiklarna 5, 8 och 13 — De nationella regleringsmyndigheternas befogenheter — Priskontroll — Transittjänster — Nationell lagstiftning enligt vilken den som tillhandahåller transittjänster inte får tillämpa en högre taxa för samtal till icke-geografiska nummer än för samtal till geografiska nummer — Företag utan betydande inflytande på marknaden — Behörig nationell myndighet)
EUT C 371, 9.11.2015, p. 9–10
(BG, ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, HR, IT, LV, LT, HU, MT, NL, PL, PT, RO, SK, SL, FI, SV)
9.11.2015 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 371/9 |
Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 17 september 2015 (begäran om förhandsavgörande från College van Beroep voor het Bedrijfsleven – Nederländerna) – KPN BV mot Autoriteit Consument en Markt (ACM)
(Mål C-85/14) (1)
((Begäran om förhandsavgörande - Elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster - Samhällsomfattande tjänst och användarnas rättigheter - Direktiv 2002/22/EG - Artikel 28 - Tillgång till nummer och tjänster - Icke-geografiska nummer - Direktiv 2002/19/EG - Artiklarna 5, 8 och 13 - De nationella regleringsmyndigheternas befogenheter - Priskontroll - Transittjänster - Nationell lagstiftning enligt vilken den som tillhandahåller transittjänster inte får tillämpa en högre taxa för samtal till icke-geografiska nummer än för samtal till geografiska nummer - Företag utan betydande inflytande på marknaden - Behörig nationell myndighet))
(2015/C 371/11)
Rättegångsspråk: nederländska
Hänskjutande domstol
College van Beroep voor het Bedrijfsleven
Parter i målet vid den nationella domstolen
Klagande: KPN BV
Motpart: Autoriteit Consument en Markt (ACM)
Domslut
1) |
Unionsrätten ska tolkas så, att en behörig nationell myndighet får införa en skyldighet avseende taxor, såsom den i det nationella målet, med stöd av artikel 28 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009, för att undanröja ett hinder för samtal till icke-geografiska nummer inom Europeiska unionen som inte är av teknisk karaktär utan beror på de taxor som tillämpas, utan att det har gjorts någon marknadsanalys som visar att det berörda företaget har ett betydande inflytande på marknaden, om detta är en nödvändig och proportionell åtgärd för att tillse att slutanvändarna kan få tillgång till tjänster som använder icke-geografiska nummer inom unionen. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva att det villkoret är uppfyllt och att skyldigheten avseende taxor är objektiv, öppet redovisad, proportionell och icke-diskriminerande, grundad på det fastställda problemets art och motiverad mot bakgrund av målen i artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009, samt att förfarandena i artiklarna 6, 7 och 7a i direktiv 2002/21, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140, har följts. |
2) |
Unionsrätten ska tolkas så, att en medlemsstat får föreskriva att en skyldighet avseende taxor med stöd av artikel 28 i direktiv 2002/22, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136, såsom den i det nationella målet, ska införas av en annan nationell myndighet än den nationella regleringsmyndighet som har det allmänna ansvaret för att tillämpa unionens nya regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, förutsatt att den myndigheten uppfyller kraven i direktiv 2002/21, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140, på kompetens, oberoende, opartiskhet och öppenhet och att de beslut som den fattar kan överklagas på ett effektivt sätt till en instans som är fristående från de berörda parterna, något som det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva. |