1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Katalin Sebestyén å ena sidan och Zsolt Csaba Kővári, OTP Bank, OTP Faktoring Követeléskezelő Zrt och Raiffeisen Bank Zrt å andra sidan. Käranden har yrkat fastställelse av att skiljedomsklausulen i ett avtal om hypotekslån som ingåtts med Raiffeisen Bank Zrt är ogiltig.

3

I tolfte skälet i direktiv 93/13 anges följande:

”… detta direktiv täcker endast avtalsvillkor som inte förhandlats fram individuellt. …”

4

Artikel 3 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”1.   Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

2.   Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.

Den omständigheten att vissa delar av ett villkor eller ett särskilt villkor har varit föremål för individuell förhandling utesluter inte att denna artikel tillämpas på resten av avtalet, om en samlad bedömning av avtalet leder till slutsatsen att det likväl rör sig om ett i förväg formulerat standardavtal.

Om en näringsidkare hävdar att ett standardvillkor har varit föremål för individuell förhandling, har han bevisbördan för sitt påstående.

3.   Bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga.”

5

I artikel 4.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.”

6

I artikel 5 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla. …”

7

Artikel 6.1 i direktivet har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

8

Bilagan till direktivet innehåller följande uppräkning av de villkor som artikel 3.3 i direktivet hänvisar till. Punkt 1 q i denna bilaga har följande lydelse:

”Avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är

…

9

I 209 § i lag nr IV av år 1959 om införande av civillagen (Polgári törvénykönyvről szóló 1959. évi IV. Törvény), i dess tillämpliga lydelse i det nationella målet, stadgas följande:

”1.   Allmänna avtalsvillkor och villkor i konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling är oskäliga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, i strid mot kraven om god tro och lojalitet, ensidigt och utan giltigt skäl har fastställs till nackdel för den avtalspart som inte har utarbetat villkoren.

2.   Vid bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt ska samtliga omständigheter beaktas som förelåg när avtalet ingicks och som ledde fram till detta, liksom vilket slag av tjänst som avses och förhållandet mellan det ifrågavarande villkoret och övriga villkor i avtalet eller i andra avtal.

3.   Det får genom särskilda föreskrifter fastställas vilka villkor i konsumentavtal som är oskäliga eller som ska anses oskäliga om inte motsatsen bevisas.

4.   Bestämmelser om oskäliga avtalsvillkor får inte tillämpas på avtalsvillkor som beskriver avtalets huvudprestation eller förhållandet mellan prestation och motprestation.

5.   Ett avtalsvillkor ska inte anses vara oskäligt om det har uppställts i enlighet med lag eller har förts in i avtalet för att uppfylla bestämmelser i lag.”

10

Lag nr LXXI av år 1994 om skiljeförfaranden föreskriver i 3 § 1 att en tvist kan avgöras genom skiljeförfarande i stället för domstolsförfarande om

11

Enligt 5 § 1 lagen om skiljeförfaranden är ett skiljeavtal en överenskommelse mellan parterna som innebär att de till skiljeförfarande hänskjuter tvister som har uppkommit eller som kan uppkomma inom ramen för ett visst avtalsförhållande eller utomobligatoriskt rättsförhållande parterna emellan.

12

Enligt 8 § 1 i lagen om skiljeförfaranden ska en domstol vid vilken talan väcks om en fråga som är föremål för skiljeavtal – med undantag av sådan talan som avses i 54 § – avvisa talan utan att kalla parterna eller avskriva målet på yrkande av en av parterna, såvida inte domstolen finner att inget skiljeavtal föreligger eller att skiljeavtalet är ogiltigt, verkningslöst eller omöjligt att uppfylla.

13

Enligt 54 § lagen om skiljeförfaranden kan en skiljedom inte överklagas. Talan om ogiltigförklaring av skiljedom får emellertid väckas vid domstol i de fall som anges i 55 § i samma lag.

14

I 1 § 1 i regeringsdekret nr 18/1999 om oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal (a fogyasztóval kötött szerződésben tisztességtelennek minősülő feltételekről szóló 18/1999. (II. 5.) Kormányrendelet) föreskrivs att följande avtalsvillkor i låneavtal som ingås med konsumenter ska anses oskäliga:

”…

…”

15

Den 15 oktober 2008 ingick Katalin Sebastyén ett avtal om hypotekslån med Raiffeisen Bank Zrt jämte ett hypotekariskt pantavtal. Parterna kom där överens om att eventuella tvister mellan dem rörande dessa avtal endast, med vissa specifikt angivna undantag, skulle avgöras av en skiljenämnd med tre skiljemän från Pénz- és Tőkepiaci Állandó Választottbíróság (finans- och kapitalmarknadens ständiga skiljedomstol).

16

Parterna avtalade även om möjligheten att hänskjuta ett betalningsföreläggande eller, i det fall gäldenären skulle bestrida yrkandet, förfarandet i fråga till Pesti Központi Kerületi Bíróság (central domstol i distriktet Pest) eller Fővárosi Bíróság (Budapests domstol), beroende på det omtvistade beloppets storlek, i båda fallen med exklusiv behörighet.

17

Som framgår av begäran om förhandsavgörande hade banken, innan avtalet undertecknades, informerat Katalin Sebastyén om skillnaderna mellan skiljenämndernas och de allmänna domstolarnas processuella regler. I samband med att avtalet ingicks påpekade banken dessutom särskilt att ett skiljeförfarande är ett förfarande i en enda instans och att parterna inte har någon möjlighet att överklaga, samt att kostnaderna för att inleda eller genomföra ett skiljeförfarande brukar överstiga kostnaderna för att inleda eller genomföra ett förfarande vid allmän domstol.

18

Katalin Sebastyén ansåg emellertid att skiljedomsklausulerna i avtalen dels hade gett Raiffeisen Bank Zrt en fördelaktig ställning, dels på ett omotiverat sätt hade begränsat hennes grundlagsstadgade rätt att väcka talan i domstol. Hon yrkade därför att Szombathelyi Törvényszék skulle förklara att dessa klausuler var ogiltiga.

19

Mot denna bakgrund beslutade den nationella domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

20

Om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande klart kan utläsas av rättspraxis eller om svaret på frågan inte lämnar utrymme för rimligt tvivel, får domstolen enligt artikel 99 i dess rättegångsregler, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat.

21

Det finns skäl att tillämpa nämnda bestämmelse i förevarande mål.

22

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka kommer att prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att en klausul i ett låneavtal som ingåtts mellan en bank och en konsument, vilken ger en permanent skiljenämnd – vars avgörande enligt nationell rätt inte kan överklagas – exklusiv behörighet att pröva alla tvister till följd av avtalet, ska anses oskälig i den mening som avses i den bestämmelsen, och så även om konsumenten fick allmän information om skillnaderna mellan skiljeförfarandet och förfarandet i allmän domstol innan avtalet ingicks.

23

Inledningsvis vill domstolen framhålla att det, enligt vad som framgår av artikel 3.1 i direktiv 93/13, endast är avtalsvillkor som ingår i ett avtal vilket ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument och som inte har varit föremål för individuell förhandling som omfattas av direktivets tillämpningsområde (dom Constructora Principado, C-226/12, EU:C:2014:10, punkt 18).

24

I artikel 3.2 i direktiv 93/13 föreskrivs att ett avtalsvillkor aldrig ska anses ha varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll, särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal (beslut Pohotovost’, C-76/10, EU:C:2010:685, punkt 57).

25

Det följer av fast rättspraxis att EU-domstolens behörighet på detta område avser tolkningen av begreppet ”oskäligt villkor” i artikel 3.1 i direktiv 93/13 och i dess bilaga samt de kriterier som den nationella domstolen kan eller ska tillämpa när den prövar ett avtalsvillkor mot bakgrund av bestämmelserna i direktivet. Det ankommer därvid på sistnämnda domstol att, med beaktande av dessa kriterier och mot bakgrund av de specifika omständigheterna i det aktuella fallet, ta ställning till hur ett visst avtalsvillkor konkret ska kvalificeras. Härav följer att domstolen ska begränsa sig till att upplysa den nationella domstolen om vilka omständigheter den ska beakta vid bedömningen av huruvida det aktuella villkoret är oskäligt (dom Aziz, C-415/11, EU:C:2013:164, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

26

Det ska noteras att hänvisningen i artikel 3.1 i direktivet till begreppen god sed och betydande obalans mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten endast på ett abstrakt sätt anger vad som gör ett avtalsvillkor oskäligt när detta inte har varit föremål för individuell förhandling (dom Freiburger Kommunalbauten, C-237/02, EU:C:2004:209, punkt 19, och Pannon GSM, C-243/08, EU:C:2009:350, punkt 37).

27

Såsom domstolen har slagit fast ska frågan huruvida ett avtalsvillkor orsakar en ”betydande obalans” mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten bedömas med beaktande bland annat av de regler som enligt den nationella rätten blir tillämpliga om parterna inte har träffat något sådant avtal. Genom en sådan jämförelse kan domstolen avgöra om, och i så fall i vilken grad, avtalet försätter konsumenten i ett sämre läge än vad som följer av gällande nationell rätt. Det är likaså av relevans i detta sammanhang att undersöka konsumentens rättsliga ställning vad gäller de medel som enligt den nationella lagstiftningen står till hans eller hennes förfogande för att hindra fortsatt användning av oskäliga avtalsvillkor. Det är likaså relevant i detta sammanhang att undersöka konsumentens rättsliga ställning vad gäller de medel som enligt den nationella lagstiftningen står till hans eller hennes förfogande för att hindra fortsatt användning av oskäliga avtalsvillkor (dom Aziz, EU:C:2013:164, punkt 68).

28

När det gäller frågan om under vilka förhållanden en sådan obalans uppkommer ”i strid med kravet på god sed” konstaterar domstolen, mot bakgrund av sextonde skälet i direktiv 93/13, att den nationella domstolen vid denna bedömning ska pröva huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en individuell avtalsförhandling (dom Aziz, EU:C:2013:164, punkt 69).

29

Huruvida ett visst avtalsvillkor är oskäligt eller inte ska dessutom enligt artikel 4.1 i direktivet bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks (dom Pannon GSM, EU:C:2009:350, punkt 39, och VB Pénzügyi Lízing, C-137/08, EU:C:2010:659, punkt 42). Härav följer att det i detta sammanhang även ska bedömas vilka konsekvenser avtalsvillkoret kan ha enligt den lag som är tillämplig på avtalet, vilket kräver en undersökning av det nationella rättssystemet (dom Freiburger Kommunalbauten, EU:C:2004:209, punkt 21, och beslut Pohotovost’, EU:C:2010:685, punkt 59).

30

Det är utifrån dessa kriterier som Szombathelyi Törvényszék ska bedöma huruvida skiljedomsklausulen i fråga i det nationella målet är oskälig.

31

Bilagan till direktiv 93/13, som artikel 3.3 i direktivet hänvisar till, innehåller en vägledande, icke uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga (se dom Invitel, C-472/10, EU:C:2012:242, punkt 25 och där angiven rättspraxis). Bland dessa nämns, i punkt 1 q, just avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är att upphäva eller inskränka konsumentens rätt att gå till domstol eller vidta andra rättsliga åtgärder, särskilt genom att kräva att konsumenten för tvister enbart till skiljeförfarande som inte är reglerat i lag.

32

Även om innehållet i bilagan till direktiv 93/13 inte automatiskt och som sådant kan leda till att ett omtvistat villkor anses oskäligt, utgör det emellertid en viktig omständighet som den behöriga domstolen kan lägga till grund för sin bedömning av huruvida villkoret är oskäligt (dom Invitel, EU:C:2012:242, punkt 26).

33

Vad vidare gäller frågan huruvida ett avtalsvillkor som det i fråga i det nationella målet ska anses oskäligt trots att konsumenten fick allmän information om skillnaderna mellan skiljeförfarandet och förfarandet i allmän domstol innan avtalet ingicks, vill domstolen betona att den, vad gäller artikel 5 i direktiv 93/13, har konstaterat att det är av grundläggande betydelse för konsumenten att denne före ingåendet av ett avtal underrättas om avtalsvillkoren och om följderna av att avtalet ingås. Det är bland annat mot bakgrund av de uppgifterna som konsumenten avgör om han eller hon vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg (dom Constructora Principado, EU:C:2014:10, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

34

Även om det antas att den allmänna information som konsumenten fick innan avtalet ingicks uppfyller kraven på klarhet och öppenhet enligt artikel 5 i direktivet, utesluter inte den omständigheten i sig att ett sådant avtalsvillkor som det i fråga i det nationella målet kan vara oskäligt.

35

Om den berörda nationella domstolen kommer till slutsatsen att det aktuella avtalsvillkoret ska anses oskäligt i den mening som avses i direktiv 93/13, ankommer det enligt artikel 6.1 i direktivet på nämnda domstol att vidta alla nödvändiga åtgärder enligt nationell rätt för att säkerställa att det inte är bindande för konsumenten (se, för ett liknande resonemang, dom Asturcom Telecomunicaciones, C-40/08, EU:C:2009:615, punkt 59).

36

Av vad som anförts följer att de hänskjutna frågorna ska besvaras på följande sätt. Artikel 3.1 och 3.3 i direktiv 93/13 och punkt 1 q i bilagan till detta direktiv ska tolkas så, att det ankommer på den berörda nationella domstolen att bedöma huruvida en klausul i ett låneavtal som ingåtts mellan en bank och en konsument, vilken ger en permanent skiljenämnd – vars avgörande enligt nationell rätt inte kan överklagas – exklusiv behörighet att pröva alla tvister till följd av avtalet, ska anses oskälig i den mening som avses i dessa bestämmelser. Hänsyn ska därvid tas till samtliga omständigheter kring avtalets ingående. Den nationella domstolen ska vid sin bedömning särskilt

Det ankommer, vid ett jakande svar, på nämnda domstol att vidta alla nödvändiga åtgärder enligt nationell rätt för att säkerställa att klausulen inte är bindande för konsumenten.

37

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 3.1 och 3.3 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal och punkt 1 q i bilagan till detta direktiv ska tolkas så, att det ankommer på den berörda nationella domstolen att bedöma huruvida en klausul i ett låneavtal som ingåtts mellan en bank och en konsument, vilken ger en permanent skiljenämnd – vars avgörande enligt nationell rätt inte kan överklagas – exklusiv behörighet att pröva alla tvister till följd av avtalet, ska anses oskälig i den mening som avses i dessa bestämmelser. Hänsyn ska därvid tas till samtliga omständigheter kring avtalets ingående. Den nationella domstolen ska vid sin bedömning särskilt

Det ankommer, vid ett jakande svar, på nämnda domstol att vidta alla nödvändiga åtgärder enligt nationell rätt för att säkerställa att klausulen inte är bindande för konsumenten.