—

Provincie Antwerpen, genom G. van Gelder, advocaat,

—

Belgacom NV van publiek recht, genom H. de Bauw och B. Den Tandt, advocaten,

—

Mobistar NV, genom T. De Cordier, H. Waem och E. Taelman, advocaten,

—

Belgiens regering, genom A. Vandewalle och M. Jacobs, båda i egenskap av ombud,

—

Ungerns regering, genom Z. Fehér, K. Szíjjártó och A. Szilágyi, samtliga i egenskap av ombud,

—

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

—

Sveriges regering, genom A. Falk, C. Meyer‑Seitz, U. Persson, E. Karlsson, L. Swedenborg och C. Hagerman, samtliga i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom L. Nicolae, F. Wilman och T. van Rijn, samtliga i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6 och 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (EGT L 108, s. 21).

2

Respektive begäran har framställts i målen mellan, å ena sidan, Provincie Antwerpen (provinsen Antwerpen) och, å andra sidan, Belgacom NV van publiek recht (nedan kallat Belgacom) respektive Mobistar NV (nedan kallat Mobistar). Målen rör besluten att ta ut allmän provinsskatt från dessa två företag för deras driftställen i Provincie Antwerpen.

3

Artikel 1 i auktorisationsdirektivet med rubriken ”Mål och tillämpningsområde”, har följande lydelse:

”1.   Syftet med detta direktiv är att genomföra en inre marknad för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster genom harmonisering och förenkling av de bestämmelser och villkor som gäller för auktorisation av sådana nät och tjänster, så att dessa lättare kan tillhandahållas inom gemenskapen.

2.   Detta direktiv skall gälla auktorisation för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.”

4

I artikel 6 i direktivet med rubriken ”Villkor som är fogade till den allmänna auktorisationen och till nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer samt särskilda skyldigheter”, anges följande:

”1.   Den allmänna auktorisationen för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster samt nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer får endast omfattas av de villkor som är upptagna i delarna A, B och C i bilagan. Sådana villkor skall vara objektivt motiverade med avseende på det nät eller den tjänst som berörs, samt öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella.

2.   Särskilda skyldigheter som kan åläggas leverantörer som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster … eller företag … utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall i rättsligt avseende vara åtskilda från de rättigheter och skyldigheter som följer av den allmänna auktorisationen. I syfte att ge företagen insyn skall den allmänna auktorisationen hänvisa till de kriterier och förfaranden som gäller när sådana särskilda skyldigheter införs för enskilda företag.

3.   Den allmänna auktorisationen får bara innehålla sådana villkor som är specifika inom det området och som anges i del A i bilagan, och den får inte innehålla någon upprepning av villkor som gäller för företagen enligt annan nationell lagstiftning.

4.   Medlemsstaterna får inte upprepa de villkor som gäller för den allmänna auktorisationen när de beviljar nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer.”

5

Artikel 13 i direktivet med rubriken ”Avgifter för nyttjanderätter och rättigheter att installera faciliteter” har följande lydelse:

”Medlemsstaterna får låta den berörda myndigheten införa avgifter för nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer eller för rättigheter att installera faciliteter på, över eller under offentlig eller privat egendom, varvid avgifterna skall beakta behovet av en optimal användning av dessa resurser. Medlems-staterna skall säkerställa att avgifterna är sakligt motiverade, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella till det avsedda syftet, och att de tar hänsyn till de mål som avses i artikel 8 i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, s. 33)].”

6

I del B i bilagan till auktorisationsdirektivet föreskrivs följande:

”Villkor som får knytas till nyttjanderätter till radiofrekvenser”

…

…”

7

Artikel 97 i lagen om omorganisation av vissa offentliga affärsdrivande företag (wet betreffende de hervorming van sommige economische overheidsbedrijven) av den 21 mars 1991 (Belgisch Staatsblad av den 27 mars 1991, s. 6155), i den lydelse som är tillämplig i målen vid den nationella domstolen (nedan kallad lagen av den 21 mars 1991):

”1.   I enlighet med de villkor som fastställs i detta kapitel är varje leverantör av ett allmänt telekommunikationsnät auktoriserad att nyttja allmän mark och offentliga egendomar för att anlägga kablar, luftledningar och tillhörande utrustning samt utföra allt härför nödvändigt arbete, med beaktande av markens och egendomarnas avsedda användning och de bestämmelser i lagar och andra författningar som reglerar nyttjandet härav.

…

2.   Leverantören av det berörda allmänna telekommunikationsnätet förblir ägare till de anlagda kablarna, luftledningarna och den tillhörande utrustningen.”

8

I artikel 98 i nämnda lag anges följande:

”1.   Innan kablar, luftledningar och tillhörande utrustning anläggs på allmän mark ska varje leverantör av ett allmänt telekommunikationsnät lämna in en ritning över anläggningsplatsen och dess särskilda egenskaper till den myndighet som förvaltar den allmänna marken för att inhämta denna myndighets godkännande.

…

2.   Myndigheten får för beviljandet av en sådan nyttjanderätt inte ta ut någon skatt, avgift, punktskatt, ersättning eller annat vederlag, oavsett form, av leverantören av det allmänna telekommunikationsnätet.

Dessutom förfogar varje leverantör av ett allmänt telekommunikationsnät över en kostnadsfri ledningsrätt för kablar, luftledningar och tillhörande utrustning i offentliga eller privata byggnader som anläggs på allmän mark.

...”

9

Provincieraad van de Provincie Antwerpen (regionstyrelsen i provinsen Antwerpen) antog fyra förordningar om införande av en allmän provinsskatt för driftställen belägna i provinsen för åren 2005–2008. Det framgår av handlingarna i målen att ordalydelsen av de centrala bestämmelserna i förordningarna avseende åren 2005–2007 (nedan kallade skatteförordningarna 2005–2007) är identisk. Skatteförordningen avseende år 2008 (nedan kallad skatteförordningen 2008) skiljer sig från de andra skatteförordningarna bland annat med hänsyn till skattens storlek.

10

Det anges i artikel 1 i skatteförordningarna 2005–2007 att den allmänna provins-skatten bland annat ska betalas för varje driftställe, vilket definieras som ”varje enskild eller gemensam yta, oavsett form, [de] ytor som gränsar till varandra anses som ett enda driftställe, förutsatt att ytorna inte avskiljs av en allmän väg, avgränsande mur eller liknande, [och att] två eller fler ytor, som är förbundna med varandra via det allmänna vägnätet, anses som ett enda driftställe”.

11

Den allmänna provinsskatten ska enligt artikel 1.B.2 i skatteförordningarna bland annat betalas av ”varje juridisk person enligt belgisk eller utländsk rätt som är skyldig att betala bolagsskatt, inklusive en juridisk person som är föremål för likvidation, och som den 1 januari [det aktuella året] innehar ett eller flera driftställen i Provincie Antwerpen som används av ovannämnda juridiska person eller som är förbehållna att användas av denne”.

12

I artikel 2.B i skatteförordningarna föreskrivs att skatten normalt är 99 euro för varje driftställe med en yta på upp till 1 000 m2.

13

Även den skatt som föreskrivs i skatteförordning 2008, som antogs den 5 oktober 2007, ska betalas för varje driftställe i Provincie Antwerpen. Artikel 1.B.2 i den skatteförordningen har samma ordalydelse som den i skatteförordningarna 2005–2007.

14

Artikel 8 första och andra stycket i skatteförordningen 2008 har följande lydelse:

”Varje skattskyldig person är skyldig att betala skatt för varje enskilt driftställe, oberoende av hur detta benämns, som han använder eller som är förbehållet att användas av vederbörande och som är beläget i Provincie Antwerpen.

Som beskattningsbart driftställe räknas varje yta som är avsedd för förvärvsverksamhet eller som används inom ramen för förvärvsverksamhet, är förbehållet sådan användning [eller] bidrar till utövandet av förvärvsverksamhet”.

15

I artikel 11 i den skatteförordningen fastställs skatten normalt till 135 euro för varje driftställe med en yta på upp till 1 000 m2.

16

Belgacom och Mobistar är leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

17

Det framgår av beslutet om hänskjutande att Belgacom och Mobistar installerade ett stort antal master, pyloner och antenner för mobiltelefoni i Provincie Antwerpen som var nödvändiga för tillhandahållandet av elektroniska kommunikationstjänster.

18

Myndigheterna i Provincie Antwerpen utfärdade, i enlighet med skatte-förordningarna i punkt 9 ovan, skattebesked rörande den skatt som skulle betalas av Belgacom avseende åren 2007 och 2008, och av Mobistar avseende åren 2005–2007 för deras driftställen i Provincie Antwerpen.

19

Belgacom och Mobistar begärde att Provincie Antwerpens guvernör skulle ompröva skattebeskeden. De tidigare besluten ändrades inte varpå bolagen överklagade till rechtbank van eerste aanleg te Antwerpen (domstol i första instans i Antwerpen), som upphävde skattebeskeden. Provincie Antwerpen överklagade de två domarna i första instans till den hänskjutande domstolen.

20

Det framgår dessutom av besluten om hänskjutande att Grondwettelijk Hof (författningsdomstol) i dom av den 15 december 2011 uttalade sig angående huruvida artikel 98.2 i lagen av den 21 mars 1991 var förenlig med grundlagen. Grondwettelijk Hof fann att bestämmelsen inte förbjuder provinserna att av budgetskäl eller av andra skäl beskatta den ekonomiska verksamhet som telekomoperatörerna bedriver i provinsen via på allmän eller privat mark belägna master, pyloner och antenner för mobiltelefoni som används för denna verksamhet.

21

Belgacom och Mobistar har inom ramen för de pågående förfarandena vid den hänskjutande domstolen väckt frågan huruvida skattebeskeden i fråga är förenliga med auktorisationsdirektivet. Bolagen har dessutom gjort gällande att Grondwettelijk Hofs bedömning av den allmänna provinsskatten som är i fråga i de nationella målen inte är förenlig med EU-domstolens rättspraxis, särskilt inte med domen Vodafone España och France Telecom España (C‑55/11, C‑57/11 och C‑58/11, EU:C:2012:446), i vilken EU-domstolen fann att i enlighet med auktorisationsdirektivet får medlemsstaterna inte ta ut andra avgifter för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster än dem som anges i detta direktiv.

22

Med hänsyn till den domen (från EU‑domstolen) vill hof van beroep te Antwerpen få klarhet i huruvida Grondwettelijk Hofs tolkning av artikel 98.2 i lagen av den 21 mars 1991 är förenlig med artiklarna 6 och 13 i auktorisationsdirektivet.

23

Mot denna bakgrund beslutade hof van beroep te Antwerpen att vilandeförklara målen och, i både målet C‑256/13 och målet C‑264/13, ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artikel 6 och artikel 13 i [auktorisations]direktivet tolkas så, att de utgör ett hinder för att en myndighet i en medlemsstat av budgetskäl eller andra skäl beskattar den ekonomiska verksamhet som telekomoperatörerna bedriver i medlemsstaten eller i en del av medlemsstaten via de på allmän eller privat mark belägna master, pyloner eller antenner [för mobiltelefoni] som används för denna verksamhet?”

24

Domstolens ordförande beslutade den 6 juni 2013 att förena målen C‑256/13 och C‑264/13 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

25

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 6 och 13 i auktorisationsdirektivet ska tolkas så, att de utgör hinder för att de operatörer som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster blir skyldiga att betala en allmän skatt för driftställen på allmän eller privat mark där master, pyloner eller antenner för mobiltelefoni som är nödvändiga för deras verksamhet är belägna.

26

Domstolen påpekar att artikel 6 i auktorisationsdirektivet rör de villkor och särskilda skyldigheter som kan fogas till den allmänna auktorisationen samt nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer. Det föreskrivs i artikeln att den allmänna auktorisationen för tillhandahållande av elektroniska kommunikations-nät eller kommunikationstjänster samt nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer endast får omfattas av de villkor som är upptagna i delarna A, B och C i bilagan till det direktivet.

27

Det framgår i detta hänseende av del B punkt 6 i bilagan till auktorisations-direktivet att avgifterna för nyttjanderätter till radiofrekvenser i enlighet med artikel 13 i det direktivet ingår bland de villkor som är fogade till nyttjanderätterna.

28

Det framgår i förevarande fall inte av besluten om hänskjutande att den skatt som är i fråga i de nationella målen ingår bland de villkor och särskilda skyldigheter som är upptagna på ett uttömmande sätt i bilagan till auktorisationsdirektivet, och som är fogade till den allmänna auktorisationen eller till nyttjanderätter till radiofrekvenser i enlighet med artikel 6 i auktorisationsdirektivet. Denna artikel i auktorisationsdirektivet är därför inte relevant i de nationella målen.

29

Vad gäller frågan huruvida artikel 13 i auktorisationsdirektivet utgör hinder för att de berörda företagen påförs en skatt såsom den som är i fråga i de nationella målen, ska det erinras om att domstolen redan funnit att auktorisationsdirektivet inte endast innehåller bestämmelser om förfaranden för att bevilja allmän auktorisation eller nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer samt gällande deras innehåll, utan även bestämmelser om vilken typ av avgifter som medlemsstaterna kan ta ut av företag inom sektorn för elektroniska kommunikationstjänster i samband med dessa förfaranden samt avgifternas storlek (dom Vodafone Malta och Mobisle Communications, C‑71/12, EU:C:2013:431, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

30

Enligt fast rättspraxis får medlemsstaterna, i enlighet med auktorisationsdirektivet, inte ta ut andra avgifter för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster än dem som anges i detta direktiv (dom Vodafone España och France Telecom España, EU:C:2012:446, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

31

Vad gäller artikel 13 i auktorisationsdirektivet, ska det erinras om att den artikeln avser villkor för att införa avgifter för nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer eller för rättigheter att installera faciliteter på, över eller under offentlig eller privat egendom (se, för ett liknande resonemang, dom Vodafone Malta och Mobisle Communications, EU:C:2013:431, punkt 19).

32

Enligt denna artikel i auktorisationsdirektivet får medlemsstaterna införa en avgift för nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer och för rättigheter att installera faciliteter i syfte att säkerställa ett optimalt utnyttjande av dessa resurser (se, för ett liknande resonemang, dom Belgacom m.fl., C‑375/11, EU:C:2013:185, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

33

Begreppet faciliteter och uttrycket installera i artikel 13 avser sådana fysiska infrastrukturer som möjliggör tillhandahållande av elektroniska kommunikations-nät och kommunikationstjänster respektive fysiskt inrättande på den ifrågavarande offentliga eller privata egendomen (se, för ett liknande resonemang, om Vodafone España och France Telecom España, EU:C:2012:446, punkt 32).

34

Alla de avgifter, som ska betalas för infrastrukturer som möjliggör tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster omfattas emellertid inte av artikel 13 i auktorisationsdirektivet.

35

Enligt artikel 1.2 i auktorisationsdirektivet ska direktivet nämligen gälla auktorisation för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och direktivets artikel 13 avser endast avgifter för nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer eller för rättigheter att installera faciliteter på, över eller under offentlig eller privat egendom, varvid avgifterna ska beakta behovet av en optimal användning av dessa resurser.

36

Det framgår av besluten om hänskjutande att varje juridisk person enligt belgisk eller utländsk rätt som innehar ett driftställe som är beläget i Provincie Antwerpen och som används eller är förbehållet att användas av denne är skyldig att betala den skatt som är i fråga i de nationella målen, och detta oavsett typen av driftställe och de skattskyldiga personernas verksamhet. Skattebeloppets storlek beror på den yta som upptas av driftställena. Det är således inte endast operatörer som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster eller de som åtnjuter de rättigheter som anges i artikel 13 i auktorisationsdirektivet som är skyldiga att betala denna skatt.

37

Det följer härav att den beskattningsgrundande händelsen som ger upphov till skatten som är i fråga i de nationella målen inte är kopplad till beviljandet av nyttjanderätter till radiofrekvenser eller rättigheter att installera faciliteter i den mening som avses i artikel 13 i auktorisationsdirektivet. En sådan skatt utgör därför inte en avgift i den mening som avses i artikeln och således omfattas den inte av direktivets tillämpningsområde.

38

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6 och 13 i auktorisationsdirektivet ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att operatörer som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster blir skyldiga att betala en allmän skatt för driftställen på allmän eller privat mark där master, pyloner eller antenner för mobiltelefoni som är nödvändiga för deras verksamhet är belägna.

39

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artiklarna 6 och 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektivet) ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att operatörer som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster blir skyldiga att betala en allmän skatt för driftställen på allmän eller privat mark där master, pyloner eller antenner för mobiltelefoni som är nödvändiga för deras verksamhet är belägna.