DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

4 december 2014 (*)

”Fördragsbrott – Miljö – Direktiv 2008/1/EG – Samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar – Befintlig anläggning – Tillståndsförfarande – Pågående förfaranden – Dom varigenom domstolen fastställer ett fördragsbrott – Underlåtenhet att följa domen – Artikel 260.2 FEUF – Ekonomiska påföljder – Schablonbelopp – Löpande vite”

I mål C‑243/13,

angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 260.2 FEUF, som väckts den 30 april 2013,

Europeiska kommissionen, företrädd av S. Petrova och J. Enegren, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

mot

Konungariket Sverige, företrätt av E. Karlsson, A. Falk och S. Johannesson, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

samansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz samt domarna A. Rosas (referent), E. Juhász, D. Šváby och C. Vajda,

generaladvokat: M. Wathelet,

justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 juli 2014,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska

–        fastställa att Konungariket Sverige har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 260.1 FEUF genom att inte vidta nödvändiga åtgärder för att följa domen kommissionen/Sverige (C‑607/10, EU:C:2012:192),

–        förplikta Konungariket Sverige att till kommissionen, på kontot ”Europeiska unionens egna medel”, betala löpande vite med ett belopp som inledningsvis fastställdes till 14 912 euro per dag och senare sattes ned till 7 456 euro per dag, så länge Konungariket Sverige inte har vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa nämnda dom, räknat från och med den dag då dom meddelas i förevarande mål till den dag då domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) följs,

–        förplikta Konungariket Sverige att till kommissionen, på samma konto, betala ett schablonbelopp på 4 893 euro per dag så länge Konungariket Sverige inte har vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192), räknat från och med den dag då den domen meddelades till den dag då dom meddelas i förevarande mål eller den dag då Konungariket Sverige vidtar nödvändiga åtgärder för att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192), om denna infaller tidigare, och

–        förplikta Konungariket Sverige att ersätta rättegångskostnaderna.

 Tillämpliga bestämmelser

2        Enligt artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (kodifierad version) (EUT L 24, s. 8) (nedan kallat IPPC-direktivet) syftar detta direktiv till att genom samordnade åtgärder förebygga och minska föroreningar som härrör från sådan industriell verksamhet som anges i dess bilaga I och till att ”en hög skyddsnivå kan uppnås för miljön som helhet”.

3        En befintlig anläggning definieras i artikel 2.4 i IPPC-direktivet som ”en anläggning som den 30 oktober 1999 i enlighet med den före detta datum gällande lagstiftningen var i drift eller för vilken tillstånd har beviljats eller för vilken, enligt en behörig myndighets uppfattning, komplett tillståndsansökan har ingivits, under förutsättning att anläggningen togs i drift senast den 30 oktober 2000”.

4        Enligt artikel 5.1 i IPPC-direktivet ska medlemsstaterna vidta ”nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de behöriga myndigheterna, med hjälp av tillstånd i överensstämmelse med artiklarna 6 och 8 eller på lämpligt sätt genom en förnyad bedömning av villkoren och, i förekommande fall, genom en uppdatering av villkoren, övervakar att befintliga anläggningar drivs i överensstämmelse med kraven i artiklarna 3, 7, 9, 10, 13 och artikel 14 a och b samt artikel 15.2 senast den 30 oktober 2007, utan att det påverkar tillämpningen av andra särskilda gemenskapsbestämmelser”.

5        I artiklarna 3, 6–10 och 13–15 i IPPC-direktivet anges de allmänna principerna för verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter, ansökan om tillstånd, det samordnade förfaringssättet vid meddelande av tillstånd, besluten och villkoren för tillstånd, den bästa tillgängliga tekniken och miljökvalitetsnormerna, den behöriga myndighetens förnyade bedömning och uppdatering av villkoren i tillstånd, iakttagandet av dessa villkor samt tillgången till information och allmänhetens deltagande i tillståndsförfarandet.

 Domen i målet kommissionen mot Sverige

6        Den 22 december 2010 väckte kommissionen enligt artikel 258 FEUF talan om fördragsbrott mot Konungariket Sverige. Kommissionen yrkade att domstolen skulle fastställa att Konungariket Sverige hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5.1 i IPPC-direktivet, genom att inte senast den 30 oktober 2007 ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de behöriga myndigheterna – med hjälp av tillstånd i överensstämmelse med artiklarna 6 och 8 i direktivet eller på lämpligt sätt genom en förnyad bedömning av villkoren och, i förekommande fall, genom en uppdatering av villkoren – övervakar att samtliga befintliga anläggningar drivs i överensstämmelse med kraven i artiklarna 3, 7, 9, 10, 13, 14 a och b samt 15.2 i direktivet.

7        I domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) biföll domstolen kommissionens talan och fastställde att Konungariket Sverige hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5.1 i IPPC-direktivet.

 Det administrativa förfarandet

8        I skrivelse av den 1 oktober 2012 sände kommissionen en formell underrättelse till Konungariket Sverige, i vilken det angavs att denna medlemsstat ännu inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192). Kommissionen uppmanade Konungariket Sverige att, inom två månader från mottagandet av underrättelsen, vidta nödvändiga åtgärder för att följa nämnda dom.

9        I skrivelse av den 30 november 2012 svarade Konungariket Sverige på den formella underrättelsen genom att komma in med uppgifter om 29 anläggningar som inte drevs i överensstämmelse med kraven i artikel 5.1 i IPPC-direktivet vid tiden för det motiverade yttrande som föregick kommissionens talan i det mål som avgjordes genom domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192). Enligt denna skrivelse uppfyllde 27, eller 93 procent, av de 29 anläggningar som omfattas av den domen numera kraven i IPPC-direktivet. Vid utgången av den frist som angetts i den formella underrättelsen av den 1 oktober 2012 pågick således fortfarande handläggningen av ansökningar om tillstånd enligt den nationella lagstiftning genom vilken IPPC-direktivet införlivats beträffande två anläggningar, nämligen gruvanläggningen LKAB – Svappavaaragruvan och anläggningen Surahammars bruk.

10      Kommissionen ansåg att Konungariket Sverige inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) och beslutade därför att väcka denna talan.

 Händelseutvecklingen under målets handläggning

11      I skrivelse av den 30 januari 2014 upplyste kommissionen domstolen om att den önskade sätta ned det föreslagna dagsbeloppet för det löpande vitet till hälften till följd av att situationen reglerats avseende en av de två anläggningar som omfattas av kommissionens talan. Tillstånd hade nämligen beviljats för gruvanläggningen LKAB – Svappavaaragruvan.

12      Kommissionen har således yrkat att domstolen ska förplikta Konungariket Sverige att till denna institution, på kontot ”Europeiska unionens egna medel”, betala ett löpande vite på 7 456 euro för varje dag som dröjsmålet med att vidta de åtgärder som krävs för att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) består, räknat från och med den dag då dom i förevarande mål meddelas till den dag då domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) följs.

 Fördragsbrottet

 Parternas argumentation

13      Kommissionen har i sin ansökan angett att IPPC-direktivet innehåller viktiga regler för att genomföra målen och principerna för Europeiska unionens miljöpolitik. Enligt kommissionen utgör de två anläggningar som alltjämt saknade tillstånd den dag då talan väcktes en beaktansvärd fara för miljön och människors hälsa på grund av deras storlek. Konungariket Sverige hade emellertid inte uppdaterat tillstånden i enlighet med artikel 5 i IPPC-direktivet, oaktat att fristen för medlemsstatens införlivande av direktivet hade gått ut omkring fem och ett halvt år tidigare och att tillståndsförfarandena ännu inte hade avslutats mer än ett år efter meddelandet av domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192).

14      Konungariket Sverige har i sitt svaromål bestritt det påstådda fördragsbrottet och motsatt sig samtliga yrkanden som kommissionen framställt.

15      Konungariket Sverige har anfört följande. De åtgärder som krävs för att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) har vidtagits. Kommissionen har inte heller anmärkt på utformningen av det regelverk för tillståndsgivning som Sverige har inrättat för att införliva IPPC-direktivet. Konungariket Sveriges uppfattning är att det enligt artikel 260.2 är möjligt att anse att en medlemsstat har vidtagit alla åtgärder som är nödvändiga för att följa en fördragsbrottsdom även om åtgärderna ännu inte fått full effekt. Detta är särskilt fallet när det står klart att de resultat som eftersträvas med de vidtagna åtgärderna har uppnåtts och det endast återstår en del av en process som den berörda medlemsstaten inte kan påskynda.

16      När det gäller de två anläggningar för vilka tillstånd ännu inte hade beviljats framgår det av Konungariket Sveriges svaromål att domstolsförfarandet för beviljande av de tillstånd som krävs enligt IPPC-direktivet hade pågått sedan februari 2011 respektive juli 2011 och att det därmed hade inletts innan domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) meddelades den 29 mars 2012. Konungariket Sverige har vidare angett att det var konstitutionellt förhindrat att vidta ytterligare åtgärder för att påverka de pågående tillståndsförfarandena hos de behöriga domstolar där dessa förfaranden var anhängiga. Konungariket Sverige har således på intet sätt, vare sig medvetet eller av förbiseende, underlåtit att iaktta unionsrätten.

17      Konungariket Sverige har vidare anfört följande. Den tidsfrist som kommissionen gav Konungariket Sverige för att vidta nödvändiga åtgärder för att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) var alltför kort. Den tidsfrist som angetts i den formella underrättelsen av den 1 oktober 2012 gick ut bara åtta månader efter det att domen meddelades och kommissionen väckte förevarande talan fjorton månader efter domens meddelande, trots att Konungariket Sverige under denna korta period hade gjort stora framsteg vad gäller beviljande av tillstånd för IPPC-anläggningarna. Vid utgången av tidsfristen enligt den formella underrättelsen hade frågan lösts för 27 av 29, eller 93 procent, av de anläggningar som domen omfattade. Sett i relation till att 1 035 anläggningar från början hade identifierats som IPPC-anläggningar, var det endast knappt 0,2 procent av det ursprungliga antalet anläggningar som fortfarande inte uppfyllde direktivets krav.

18      Konungariket Sverige har dessutom angett att kommissionens påståenden vad gäller utsläppen från de anläggningar som ännu inte hade beviljats tillstånd saknar precisering och underlag.

19      De miljörapporter som är obligatoriska enligt gällande svensk lagstiftning och som gäller år 2012 visar nämligen, enligt Konungariket Sverige, att de aktuella anläggningarna har haft en mycket begränsad miljöpåverkan och att det således inte har funnits någon beaktansvärd fara för miljön eller människors hälsa.

20      Kommissionen har genmält att Konungariket Sverige har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter, eftersom det framgår av artikel 5 i IPPC-direktivet att medlemsstaterna ska se till att befintliga anläggningar senast den 30 oktober 2007 drivs i överensstämmelse med direktivets krav. Det ålåg Konungariket Sverige att utforma tillståndsförfarandet så att skyldigheterna enligt IPPC-direktivet skulle ha kunnat uppfyllas i rätt tid. Det förhållandet att Konungariket Sverige har valt att förlägga tillståndsgivningen till domstol utgör ingen förmildrande omständighet i det avseendet.

21      Kommissionen har anfört att Konungariket Sveriges tidsfrist för att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) inte kan anses alltför kort.

22      Kommissionen har i denna del anfört följande. Kommissionen beslutade att väcka talan omkring 13 månader efter domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192). Det förflöt visserligen endast sju månader från det att kommissionen tillställde Konungariket Sverige en formell underrättelse till dess att kommissionen väckte talan enligt artikel 260 FEUF. Med hänsyn till att kommissionen väntade fem och ett halvt år efter utgången av fristen för genomförande av IPPC-direktivet den 30 oktober 2007 med att väcka talan i det mål som avgjordes genom domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) hade Konungariket Sverige emellertid all den tid som behövdes för att uppfylla sina skyldigheter, det vill säga att se till att alla befintliga anläggningar beviljades tillstånd.

23      Från och med den 30 januari 2014, då kommissionen underrättade domstolen om att bristerna hade rättats till med avseende på situationen för en av de två anläggningar som anges i ansökan, avser detta mål endast en anläggning. När det gäller beviljandet av tillstånd för denna anläggning uppgav Konungariket Sverige vid förhandlingen att målet om tillstånd har satts ut till huvudförhandling före utgången av år 2014 och att dom kommer att meddelas senast några månader därefter.

 Domstolens bedömning

24      I artikel 260.2 FEUF föreskrivs att om kommissionen anser att den berörda medlemsstaten inte har vidtagit de åtgärder som krävs för att följa domstolens dom, får kommissionen, efter att ha gett medlemsstaten tillfälle att framföra sina synpunkter, väcka talan mot den vid domstolen, med angivande av det schablonbelopp eller löpande vite som den med hänsyn till omständigheterna anser det lämpligt att medlemsstaten ska betala.

25      I det avseendet är referenstidpunkten för att bedöma huruvida det föreligger ett fördragsbrott enligt artikel 260.1 FEUF utgången av den frist som har angetts i den, med stöd av samma bestämmelse, avgivna formella underrättelsen (se dom kommissionen/Spanien, C‑610/10, EU:C:2012:781, punkt 67, dom kommissionen/Republiken Tjeckien, C‑241/11, EU:C:2013:423, punkt 23, dom kommissionen/Belgien, C‑533/11, EU:C:2013:659, punkt 32, och dom kommissionen/Luxemburg, C‑576/11, EU:C:2013:773, punkt 29).

26      Det är i detta mål utrett att ingen av de båda aktuella anläggningarna hade beviljats ett sådant tillstånd som krävs enligt artikel 5 i IPPC-direktivet vid utgången av den tidsfrist som angetts i den formella underrättelsen.

27      Konungariket Sverige har emellertid påstått att det har vidtagit alla åtgärder som krävs för att till fullo följa domen. Enligt Konungariket Sverige har alla befintliga anläggningar nämligen antingen blivit föremål för prövning och meddelats tillstånd eller förelägganden i enlighet med kraven i IPPC-direktiven eller blivit föremål för tillståndsprövning i domstol.

28      I det avseendet har domstolen, i punkt 24 i domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192), slagit fast att unionslagstiftaren, såsom framgår av artikel 1 i IPPC-direktivet, har ålagt medlemsstaterna skyldigheter, inbegripet de skyldigheter som föreskrivs i artikel 5.1 i direktivet, för att en hög skyddsnivå ska kunna uppnås för miljön som helhet. Härav följer att detta miljöskyddsmål endast kan nås genom att medlemsstaterna i alla delar, och på ett med direktivet överensstämmande sätt, fullgör de skyldigheter de har ålagts genom direktivet.

29      Enligt domstolens rättspraxis avseende IPPC-direktivet krävs nämligen inte bara att det inrättas ett tillståndssystem, utan även att anläggningarna faktiskt drivs i överensstämmelse med kraven i detta direktiv. I det mål som avgjordes genom domen kommissionen/Irland (C‑158/12, EU:C:2013:234) bestred Irland exempelvis fördragsbrott på den grunden att det endast var några anläggningar i sista fasen i tillståndsförfarandet som inte hade beviljats tillstånd. Domstolen slog emellertid, i punkt 24 i nämnda dom, fast att Irland hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5.1 i IPPC-direktivet, eftersom Irland inte hade vidtagit de åtgärder som krävdes för att säkerställa att de berörda anläggningarna bringades i överensstämmelse med de bestämmelser som nämns i artikel 5 i direktivet och att bestämmelsen i artikel 5 i sig iakttogs.

30      Den omständigheten att det vid utgången av den tidsfrist som angetts i den formella underrättelse som utfärdats enligt artikel 260.1 FEUF endast var mycket få anläggningar som fortfarande inte uppfyllde kraven i IPPC-direktivet, i förhållande till hur situationen såg ut i början av det fördragsbrottsförfarande som avgjordes genom domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192), utgör inte hinder för att fastställa att den berörda medlemsstaten har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att följa nämnda dom.

31      Dessutom godtog domstolen, i domen kommissionen/Österrike (C‑352/11, EU:C:2012:315), inte Republiken Österrikes argument att fullgörandet av de skyldigheter som framgår av artikel 5.1 i IPPC-direktivet omfattas av delstaternas exklusiva befogenhet och att den aktuella förseningen berodde på att verksamhetsutövarna vid anläggningarna hade överklagat de avgöranden varigenom det konstaterats att de inte iakttagit sina skyldigheter på det område som regleras av direktivet.

32      Domstolen erinrar även om att en medlemsstat inte kan åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter och tidsfrister som föreskrivs i ett direktiv (se, bland annat, dom kommissionen/Spanien, C‑295/09, EU:C:2010:99, punkt 10, dom kommissionen/Grekland, C‑407/09, EU:C:2011:196, punkt 36, och dom kommissionen/Irland, C‑279/11, EU:C:2012:834, punkt 71).

33      Konungariket Sverige kan således inte, vad gäller prövningen av huruvida det har uppfyllt sina skyldigheter att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192), med framgång göra gällande att tillståndsförfarandet inte har kunnat påskyndas vad gäller de omtvistade anläggningarna.

34      Det följer av det anförda att två anläggningar drevs utan ett sådant tillstånd som föreskrivs i IPCC-direktivet (nedan kallat IPPC-tillstånd) vid utgången av den frist som angetts i den formella underrättelsen av den 1 oktober 2012 och att Konungariket Sverige vid denna tidpunkt således inte hade vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att till fullo uppfylla sina skyldigheter enligt domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192).

35      Mot bakgrund härav finner domstolen att Konungariket Sverige har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 260.1 FEUF genom att inte, vid utgången av den frist som angetts i den formella underrättelsen, ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192).

 De ekonomiska påföljderna

 Parternas argumentation

36      Med hänsyn till att bristerna hade rättats till med avseende på situationen för en av de anläggningar som detta mål avser justerade kommissionen sin talan i skrivelse av den 30 januari 2014. Kommissionen har således yrkat att domstolen ska förplikta Konungariket Sverige att till kommissionen betala ett löpande vite på 7 456 euro per dag så länge Konungariket Sverige inte har vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192), räknat från och med den dag då dom meddelas i förevarande mål till den dag då domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) följs.

37      Kommissionen har även yrkat att domstolen ska förplikta Konungariket Sverige att till kommissionen betala ett schablonbelopp på 4 893 euro per dag så länge Konungariket Sverige inte har vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192), räknat från och med den dag då den domen meddelades till den dag då dom meddelas i förevarande mål eller den dag då Konungariket Sverige vidtar nödvändiga åtgärder för att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192), om denna infaller tidigare.

38      Till stöd för sina yrkanden om att Konungariket Sverige ska förpliktas att betala löpande vite och ett schablonbelopp har kommissionen anfört följande. Varaktig underlåtenhet att följa en dom enligt artikel 258 FEUF utgör alltid, i sig, ett åsidosättande av legalitetsprincipen som beivras genom föreläggandet av ett schablonbelopp. Kommissionen yrkar regelmässigt att löpande vite och ett schablonbelopp ska föreläggas och den är inte skyldig att precisera skälen till att den på detta sätt kräver föreläggande av såväl löpande vite som ett schablonbelopp. En överträdelse som har pågått så länge som den som är aktuell i detta mål kan inte anses vara av underordnad betydelse, utan den måste däremot betraktas som allvarlig.

39      Den omständigheten att de anläggningar som ännu inte hade beviljats tillstånd då kommissionen väckte sin talan är mycket stora och att de drivs med tillstånd som beviljades år 1976 (Surahammars bruk) och år 1987 (LKAB – Svappavaaragruvan) tyder på att de släpper ut luftföroreningar som hade kunnat undvikas om de hade drivits med IPPC-tillstånd. Dessa anläggningar får, genom att de inte har behövt uppfylla de krav som gäller för IPPC-tillstånd, en ekonomisk fördel i förhållande till anläggningar inom samma bransch i andra medlemsstater, vilken medför en potentiell snedvridning av förhållandena på den inre marknaden.

40      Konungariket Sverige har i denna del anfört följande. Villkoren för att ådöma ekonomiska påföljder är inte uppfyllda. Det är särskilt angeläget med en noggrann och omsorgsfull tillståndsprövning för de verksamheter som bedöms kunna ha störst påverkan på miljön. Genom att förlägga denna prövning till domstol har Konungariket Sverige velat skapa så goda förutsättningar som möjligt för att tillgodose detta behov.

41      När det gäller kommissionens påståenden avseende de två befintliga anläggningarnas miljöpåverkan vid utgången av den tidsfrist som angetts i den formella underrättelsen av den 1 oktober 2012, framhöll Konungariket Sverige vid förhandlingen att miljörapporterna för år 2012 motsäger kommissionens påståenden om att effekterna av den påstådda överträdelsen på allmänna och enskilda intressen utgör skäl för att ådöma ekonomiska påföljder. När det gäller kommissionens påstående om en eventuell störning på den inre marknaden har Konungariket Sverige bestritt att det blir fråga om en sådan effekt och erinrat om att kommissionen under alla förhållanden, enligt domstolens praxis, måste styrka sitt påstående om negativ inverkan på den inre marknadens konkurrensvillkor.

42      Konungariket Sverige har vidare anfört följande. Kommissionen blandar ihop förfarandet enligt artikel 258 FEUF med förfarandet enligt artikel 260.2 FEUF. Det är endast utvecklingen efter det att domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) meddelades som ska bedömas och kommissionen har inte i tillräcklig utsträckning beaktat den omfattning i vilken Konungariket Sverige har följt domen. Tidsperioden på åtta månader mellan meddelandet av den nämnda domen och utgången av den tidsfrist som angetts i den formella underrättelsen av den 1 oktober 2012 är, enligt vad Konungariket Sverige känner till, den kortaste tidsfrist som domstolen någonsin har haft att pröva.

43      Kommissionen kan, i ett sådant fall som det som är aktuellt i detta mål, inte enbart utgå från principen att det är nödvändigt att kombinera de två påföljderna, utan det ankommer på institutionen att närmare redogöra för de skäl som i det enskilda fallet kan föranleda att både schablonbelopp och löpande vite ska föreläggas samtidigt.

44      När det gäller påståendet att det är nödvändigt att förelägga ett dagligt vitesbelopp har Konungariket Sverige gjort allt som står i dess makt för att införliva IPPC-direktivet. Det är därför inte nödvändigt att förelägga ett sådant vite för att förmå Konungariket Sverige att upphöra med det påstådda fördragsbrottet.

45      En samlad bedömning av alla omständigheter leder till den slutsatsen att det inte heller är nödvändigt att förelägga ett schablonbelopp, men om domstolen skulle finna att det finns anledning att ådöma en ekonomisk påföljd bör detta ske i form av ett schablonbelopp.

46      Slutligen står de ekonomiska påföljder som kommissionen har yrkat att domstolen ska ådöma i beloppsmässigt hänseende inte i proportion till den påstådda underlåtenheten att följa den aktuella domen. För det fall domstolen finner att Konungariket Sverige ska ådömas ekonomiska påföljder bör dessa således bestämmas till ett lägre belopp än vad kommissionen har yrkat.

 Domstolens bedömning

 Löpande vite

–       Huruvida löpande vite ska föreläggas

47      Enligt fast rättspraxis är löpande vite i princip endast motiverat såvida det fördragsbrott som består i att en tidigare dom från domstolen inte har följts fortgår fram till domstolens prövning av de faktiska omständigheterna (dom kommissionen/Irland, C‑374/11, EU:C:2012:827, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

48      I detta fall kan det konstateras att de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) ännu inte hade vidtagits helt och hållet när det hölls förhandling i förevarande mål.

49      Domstolen finner under dessa omständigheter att ett föreläggande till Konungariket Sverige att betala löpande vite är ett lämpligt ekonomiskt medel för att säkerställa att domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) följs fullt ut (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Italien, C‑496/09, EU:C:2011:740, punkt 45, dom kommissionen/Spanien, EU:C:2012:781, punkt 114, och dom kommissionen/Irland, EU:C:2012:827, punkt 35).

–       Det löpande vitets storlek

50      Domstolen ska, inom sitt utrymme för skönsmässig bedömning på området, fastställa det löpande vitet så, att det dels anpassas efter omständigheterna, dels står i proportion till det fastställda fördragsbrottet och den berörda medlemsstatens betalningsförmåga (dom kommissionen/Italien, EU:C:2011:740, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

51      De kriterier som domstolen i sin bedömning ska beakta för att säkerställa att det löpande vitet fungerar som tvångsmedel i syfte att uppnå en enhetlig och effektiv tillämpning av unionsrätten är i princip överträdelsens varaktighet, dess svårhetsgrad och den berörda medlemsstatens betalningsförmåga. Vid tillämpningen av dessa kriterier ska särskilt beaktas de konsekvenser som underlåtenheten att följa domen får för enskilda och allmänna intressen samt hur brådskande det är att få den berörda medlemsstaten att uppfylla sina skyldigheter (dom kommissionen/Italien, EU:C:2011:740, punkt 57).

52      Domstolen har även slagit fast att ett löpande vite ska bestämmas utifrån vilken grad av påtryckning som krävs för att den medlemsstat som underlåtit att vidta nödvändiga åtgärder för att följa en fördragsbrottsdom ska ändra sitt beteende och upphöra med det aktuella fördragsbrottet (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Frankrike, C‑304/02, EU:C:2005:444, punkt 91).

53      I förevarande mål har Konungariket Sverige visserligen gjort gällande att förseningen med att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) beror på interna problem förbundna med att denna medlemsstat är konstitutionellt förhindrad att vidta åtgärder för att påverka de pågående tillståndsförfarandena. En medlemsstat kan emellertid inte åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter som följer av unionsrätten (se, bland annat, dom kommissionen/Irland, EU:C:2012:834, punkt 71).

54      I detta avseende bör de ansträngningar som Konungariket Sverige gjort för att till fullo uppfylla de skyldigheter som följer av IPPC-direktivet beaktas. Under de senaste åren har denna medlemsstat vidtagit ytterligare åtgärder för att stärka de myndigheter som ansvarar för beviljande av miljötillstånd. Vid tidpunkten för förhandlingen var det bara en av de 29 anläggningar som omfattas av domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) som ännu inte hade beviljats IPPC-tillstånd.

55      Konungariket Sverige har dessutom samarbetat nära med kommissionen under det administrativa förfarande som föregått detta mål.

56      Härefter återstår det endast för Konungariket Sverige att slutföra de åtgärder som är nödvändiga för att till fullo följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192), i vilken det konstateras att denna medlemsstat underlåtit att uppfylla kraven i artikel 5.1 i IPPC-direktivet.

57      När det gäller de faktiska effekterna av den enda anläggning som ännu inte beviljats IPPC-tillstånd framhöll Konungariket Sverige vid förhandlingen att den aktuella anläggningen har gett upphov till en mycket begränsad miljöpåverkan och att det därmed inte har varit fråga om någon beaktansvärd fara för miljön och människors hälsa. Kommissionen har inte direkt bestritt detta påstående.

58      När det gäller de korta tidsfrister som kommissionen tillämpat i förevarande fall – särskilt tidsperioden på tretton månader mellan den dom där fördragsbrottet fastställdes enligt artikel 258 FEUF och väckande av talan med stöd av artikel 260.2 FEUF – och som Konungariket Sverige har åberopat, erinrar domstolen om att kommissionens beslut att reagera förhållandevis snabbt omfattas av denna institutions utrymme för skönsmässig bedömning.

59      Med hänsyn till samtliga omständigheter i förevarande mål finner domstolen att det är lämpligt att förelägga ett löpande vite på 4 000 euro per dag för att domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) ska följas.

60      Konungariket Sverige ska således förpliktas att till kommissionen, på kontot ”Europeiska unionens egna medel”, betala löpande vite med 4 000 euro för varje dag som nödvändiga åtgärder inte vidtas för att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192), räknat från och med den dag då dom meddelas i förevarande mål till den dag då domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) följs.

 Schablonbeloppet

–       Huruvida ett schablonbelopp ska föreläggas

61      Det ska inledningsvis erinras om att domstolen – med hänsyn till de mål som eftersträvas med det förfarande som föreskrivs i artikel 260.2 FEUF – är behörig att, inom sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt nämnda artikel, kombinera föreläggandet av löpande vite och föreläggandet av ett schablonbelopp (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2005:444, punkt 83, och dom kommissionen/Spanien, EU:C:2012:781, punkt 140).

62      Ett föreläggande av schablonbelopp måste, i varje enskilt fall, grunda sig på samtliga relevanta omständigheter avseende såväl det fastställda fördragsbrottets särdrag som den attityd som intas av den medlemsstat mot vilken ett förfarande har inletts med stöd av artikel 260 FEUF. Domstolen tillerkänns enligt denna bestämmelse ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra om en sådan påföljd ska ådömas eller inte (dom kommissionen/Spanien, EU:C:2012:781, punkt 141).

63      I förevarande mål anser domstolen att samtliga rättsliga och faktiska omständigheter kring det fastställda fördragsbrottet tyder på att det krävs en avskräckande åtgärd, såsom föreläggande av ett schablonbelopp, för att på ett effektivt sätt förhindra att liknande överträdelser av unionsrätten upprepas i framtiden (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Grekland, C‑369/07, EU:C:2009:428, punkt 145, och dom kommissionen/Spanien, EU:C:2012:781, punkt 142).

–       Schablonbeloppets storlek

64      Om domstolen beslutar att förelägga ett schablonbelopp ankommer det på den att, inom sitt utrymme för skönsmässig bedömning, fastställa detta belopp så att det dels anpassas efter omständigheterna, dels står i proportion till det fastställda fördragsbrottet och den berörda medlemsstatens betalningsförmåga (dom kommissionen/Grekland, EU:C:2009:428, punkt 146).

65      Relevanta faktorer härvidlag är bland annat fördragsbrottets svårhetsgrad, varaktigheten av fördragsbrottet efter den dom varigenom det fastställdes, fördragsbrottets konsekvenser för de berörda allmänna och enskilda intressena och svarandemedlemsstatens attityd (se dom kommissionen/Frankrike, C‑121/07, EU:C:2008:695, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

66      Mot bakgrund av ovan anförda omständigheter, och särskilt de överväganden som har gjorts i punkterna 48−57 ovan, anser domstolen att det i förevarande fall är skäligt att fastställa det schablonbelopp som Konungariket Sverige ska betala till 2 miljoner euro.

67      Konungariket Sverige ska följaktligen förpliktas att till kommissionen, på kontot ”Europeiska unionens egna medel”, betala ett schablonbelopp på 2 miljoner euro.

 Rättegångskostnader

68      Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Konungariket Sverige ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom fördragsbrottet har fastställts ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1)      Konungariket Sverige har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 260.1 FEUF genom att inte vidta nödvändiga åtgärder för att följa domen kommissionen/Sverige (C‑607/10, EU:C:2012:192).

2)      För det fall det fördragsbrott som fastställts i punkt 1 fortgår den dag då dom meddelas i förevarande mål ska Konungariket Sverige till Europeiska kommissionen, på kontot ”Europeiska unionens egna medel”, betala ett löpande vite på 4 000 euro för varje dag som dröjsmålet med att vidta nödvändiga åtgärder för att följa domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) består, räknat från och med den dag då domen i förevarande mål meddelas till den dag då domen kommissionen/Sverige (EU:C:2012:192) följs.

3)      Konungariket Sverige ska till Europeiska kommissionen, på kontot ”Europeiska unionens egna medel”, betala ett schablonbelopp på 2 miljoner euro.

4)      Konungariket Sverige ska ersätta rättegångskostnaderna.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: svenska.