Överklagande ingett den 23 februari 2012 av Louis Vuitton Malletier av den dom som tribunalen (tredje avdelningen) meddelade den 14 december 2011 i mål T-237/10, Louis Vuitton Malletier mot Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) och Friis Group International ApS

(Mål C-97/12)

2012/C 126/16

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: Louis Vuitton (ombud: P. Roncaglia, G. Lazzeretti, M. Boletto och E. Gavuzzi, avvocati)

Övrig(a) part(er) i målet: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) och Friis Group International ApS

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Detta överklagade har skett för att få fastställt att tribunalen åsidosatte artikel 7.1 b i rådets förordning (EG) nr 207/2009, när den fastslog att det absoluta registreringshinder som föreskrivs i denna bestämmelse ska tillämpas på gemenskapsvarumärkesregistrering nr 3693116 (figurmärke) (det så kallade ”FERMOIR S”) beträffande varor i klasserna 9, 14 och 18 med undantag för ”smycken, inklusive ringar, nyckelringar, spännen och örhängen, manchettknappar, armband, prydnadsföremål, broscher, halskedjor, slipsnålar, dekorationsföremål, medaljonger, ur och kronometriska instrument och apparater, inklusive klockor, golvur, väckarklockor, nötknäckare av ädelmetall, legeringar av ädelmetaller eller överdragna med ädelmetaller, ljusstakar av ädelmetall, legeringar av ädelmetaller eller överdragna med ädelmetaller” i klass 14 och ”läder och läderimitationer” samt ”paraplyer” i klass 18.

För det första gör klaganden gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den tillämpade rättspraxis avseende tredimensionella varumärken i det aktuella målet (åtminstone avseende största delen av de varor som omfattas av det omtvistade varumärket) och därvidlag som rättsligt kriterium för särskiljningsförmåga angav att ”FERMOIR S””avviker betydligt från normen eller branschsedvänjan”, vilket är en grad mer än det allmänna (det vill säga ”ett minimum av särskiljningsförmåga”).

Det framgår nämligen tydligt av rättspraxis att för att tillämpa kravet om ”betydande avvikelse”, vilket ursprungligen endast gällde för tredimensionella varumärken, ska det relevanta tecknet vara otvetydigt förbundet med de berörda varorna, vilket ska tolkas så, att ett sådant tecken ska bestå av och av konsumenten uppfattas som en trogen återgivning av antingen varan i dess helhet eller en av dess huvudsakliga beståndsdelar, vilka omedelbart känns igen.

Tribunalen fann istället att varje tecken som återger en form av en del av en vara omfattas av de principer som gäller för tredimensionella varumärken, om det inte är fullständigt omöjligt att föreställa sig ett sådant tecken som en del av den vara varumärket betecknar. Som följd av detta resonemang begränsade tribunalen sig till att bedöma om detta varumärke teoretiskt sett kunde användas som låsanordning för varor i klasserna 9, 14 och 18 istället för att fråga sig om det omtvistade varumärket av allmänheten kunde uppfattas som en väsentlig del av den vara det betecknar.

För det andra gör klaganden gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida det omtvistade varumärket avsåg de varor som tribunalen hade funnit kunde omfattas av låsanordningen genom att åsidosätta regler om bevisbördans fördelning och genom att tolka bevisen felaktigt.

Tribunalen har bland annat underlåtit att bedöma giltighetspresumtionen för registreringar av gemenskapsvarumärken då tribunalen krävde att klaganden ”lägger fram konkreta och välunderbyggda upplysningar för att bevisa att det varumärke för vilket det lämnats in en begäran om registrering har tillräcklig särskiljningsförmåga.” Tribunalen har därmed befriat Friis från att visa att det omtvistade varumärket var ogiltigt.

Mot bakgrund av samtliga ovan angivna grunder yrkar klaganden att domstolen ska upphäva den överklagade domen i den del denna dom delvis fastställer det beslut som meddelades av första överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) den 24 februari 2010 (ärende R 1590/2008-1) i vilket det omtvistade varumärket förklarades ogiltigt för varor i klasserna 9, 14 och 18.