1

Europeiska kommissionen har yrkat att beslutet av den 19 december 2011 fattat av rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, om Europeiska unionens och dess medlemsstaters deltagande i förhandlingar om en Europarådskonvention om skydd av radio- och televisionsföretags rättigheter (nedan kallat det angripna beslutet) ska ogiltigförklaras.

2

Genom artikel 13 i den internationella konventionen om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag, som antogs i Rom den 26 oktober 1961 (nedan kallad Romkonventionen), infördes för första gången på internationell nivå till upphovsrätt närstående rättigheter för radio- och televisionsföretag i fråga om upptagning av deras utsändningar. Konventionen, i vilken Europeiska unionen inte är part, fastslog även, i artikel 1, den princip som återgetts i senare konventioner om närstående rättigheter, enligt vilken det skydd som ges för innehavare av sådana rättigheter inte ska påverka den rätt som en upphovsman kan ha till det verk som sprids vid utsändning, spelas in av skivproducenter eller framförs av utövande konstnärer.

3

Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter, vilket återfinns i bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), som ingicks den 15 april 1994 i Marrakech och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående på gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 1) behandlar också, i artikel 14.3, 14.5 och 14.6, upphovsrätten närstående rättigheter för radio- och televisionsföretag. I likhet med Romkonventionen avser det endast klassisk, trådlös radio- och TV-utsändning.

4

Wipos (Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten) fördrag om upphovsrätt och Wipos fördrag om framföranden och fonogram, vilka antogs i Genève den 20 december 1996 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2000/278/EG av den 16 mars 2000 (EGT L 89, s. 6) innebär en förstärkning av upphovsmäns, fonogramframställares och utövande konstnärers rättigheter i det sammanhang som avser ny digital teknik, men inte av radio- och televisionsföretags rättigheter.

5

Genom rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EGT L 346, s. 61) behandlades närstående rättigheter för radio- och televisionsföretag för första gången i unionsrätten. Direktivet har kodifierats och upphävts genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, s. 28).

6

Artikel 7 i direktiv 2006/115 har rubriken ”Upptagningsrätt”. Punkterna 2 och 3 i denna artikel har följande lydelse:

”2.   Medlemsstaterna skall föreskriva att radio- eller televisionsföretag har ensamrätt att medge eller förbjuda upptagning av sina utsändningar, när dessa sker över tråd eller trådlöst, inbegripet sändning genom kabel eller satellit.

3.   En kabeldistributör skall inte ha de rättigheter som avses i punkt 2 när den enbart genom kabel vidaresänder ett radio- eller TV-företags utsändningar.”

7

Artikel 8 i nämnda direktiv har rubriken ”Radio- och TV-utsändning och återgivning för allmänheten”. I punkt 3 i denna artikel föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att radio- och TV-företag har ensamrätt att medge eller förbjuda trådlös återutsändning av sina trådlösa utsändningar liksom återgivning för allmänheten av sina utsändningar om sådan återgivning sker på platser till vilka allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift.”

8

Artikel 9 i samma direktiv har rubriken ”Spridningsrätt”. I denna artikel anges följande:

”1.   Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att genom försäljning eller på annat sätt göra exemplar av de alster som nämns i a–d tillgängliga för allmänheten – nedan kallad ’spridningsrätt’ – för nedan nämnda rättighetshavare:

...

2.   Spridningsrätten till de alster som avses i punkt 1 skall inte konsumeras inom gemenskapen utom då första försäljningen av ett exemplar inom gemenskapen görs av rättighetshavaren själv eller med dennes samtycke.

3.   Spridningsrätten skall inte påverka tillämpningen av de särskilda reglerna i kapitel I, särskilt artikel 1.2.

4.   Spridningsrätten kan överlåtas, bli föremål för licensavtal eller på annat sätt upplåtas.”

9

I artikel 10 i direktiv 2006/115 anges de fall i vilka medlemsstaterna får föreskriva inskränkningar i dessa olika rättigheter.

10

Enligt artikel 12 i nämnda direktiv ”[får] [s]kyddet för upphovsrätten närstående rättigheter enligt detta direktiv … inte inskränka eller på något sätt påverka skyddet för upphovsrätten”.

11

Radio- och televisionsföretags närstående rättigheter behandlas även i rådets direktiv 93/83/EEG av den 27 september 1993 om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel (EGT L 248, s. 15; svensk specialutgåva, område 13, volym 25, s. 33).

12

Artikel 1 i nämnda direktiv har rubriken ”Definitioner”. I punkt 2 a i denna artikel föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med överföring till allmänheten via satellit den handling som innebär att ett sändarföretag under sin kontroll och på sitt ansvar för in programbärande signaler avsedda för mottagning av allmänheten i en oavbruten överföringskedja som leder till satelliten och sedan ner till jorden.”

13

Det hänvisas i artikel 4.1 i samma direktiv till de relevanta bestämmelserna i direktiv 92/100, som senare kodifierats och upphävts genom direktiv 2006/115, såvitt avser skyddet för radio- och televisionsföretags närstående rättigheter vid överföring till allmänheten via satellit. Det anges i nämnda artikel 4.2 att vid tillämpningen av punkt 1 ska begreppet ”trådlös sändning” i sistnämnda direktiv anses innefatta överföring till allmänheten via satellit.

14

Det föreskrivs i artikel 5 i direktiv 93/83 att ”[s]kydd av upphovsrätten närstående rättigheter enligt detta direktiv skall lämna intakt och inte på något sätt påverka skyddet för upphovsrätten”.

15

Bestämmelser om radio- och televisionsföretags närstående rättigheter finns även i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, s. 10).

16

Artikel 2 i detta direktiv har rubriken ”Rätten till mångfaldigande”. I denna artikel anges följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis

...

17

Artikel 3 i nämnda direktiv har rubriken ”Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten”. I denna artikel föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

2.   Medlemsstaterna skall ge ensamrätt att tillåta eller förbjuda tillgängliggörandet för allmänheten, på trådbunden eller trådlös väg, på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer,

...

3.   De rättigheter som avses i punkterna 1 och 2 skall inte anses vara konsumerade genom någon form av överföring till allmänheten eller genom att alster görs tillgängliga för allmänheten enligt denna artikel.”

18

I artikel 5 i samma direktiv anges de fall i vilka medlemsstaterna får föreskriva undantag från eller inskränkningar i rätten till mångfaldigande.

19

I artikel 6 i direktiv 2001/29 behandlas ”[f]örpliktelser i fråga om tekniska åtgärder”.

20

Artikel 7 i nämnda direktiv rör ”[f]örpliktelser beträffande information om rättighetsförvaltning”.

21

Artikel 8 i samma direktiv har rubriken ”Sanktioner och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder”. I denna artikel anges följande:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att det finns lämpliga sanktioner och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder i fråga om intrång i de rättigheter och skyldigheter som fastställs i detta direktiv samt vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att dessa sanktioner och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder tillämpas. Sanktionerna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

2.   Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att rättsinnehavare, vilkas intressen berörs av en intrångshandling som utförs inom dess territorium, kan föra talan om skadestånd och/eller begära föreläggande samt, i tillämpliga fall, föra talan om beslag av det material som använts vid intrånget och även av sådana anordningar, produkter eller komponenter som avses i artikel 6.2.

3.   Medlemsstaterna skall se till att rättsinnehavare har möjlighet att begära ett föreläggande gentemot mellanhänder vars tjänster utnyttjas av en tredje part för att begå intrång i en upphovsrätt eller närstående rättighet.”

22

Det föreskrivs i artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, s. 45, och rättelse i EUT L 195, s. 16) att detta direktiv ”gäller de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter”.

23

Enligt artikel 2.3 c i detta direktiv ska detsamma inte påverka ”nationella bestämmelser i medlemsstaterna som rör straffrättsliga förfaranden eller påföljder i fråga om immaterialrättsintrång”.

24

Rådets direktiv 93/98/EEG av den 29 oktober 1993 om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (EGT L 290, s. 9) har kodifierats och upphävts genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/116/EG av den 12 december 2006 om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (EUT L 372, s. 12). I artikel 3.4 i sistnämnda direktiv föreskrivs följande:

”Televisions- och radioföretags rättigheter skall löpa ut femtio år efter det att utsändningen först överförs via tråd eller trådlöst, inbegripet via kabel eller satellit.”

25

Den 11 september 2002 antog Europarådet rekommendation R(2002)7 om åtgärder för att förbättra skyddet för radio- och televisionsföretags närstående rättigheter (nedan kallad 2002 års rekommendation).

26

Europarådets ministerkommitté gav genom beslut av den 20 februari 2008 styrkommittén för media och nya kommunikationstjänster i uppdrag att bedöma huruvida det var genomförbart att stärka sådana rättigheter. Den 25 september 2008 lade ad hoc-gruppen för översyn av radio- och televisionsföretags närstående rättigheter fram en promemoria om en eventuell Europarådskonvention om detta skydd (nedan kallad 2008 års promemoria).

27

Promemorian innehåller en bilaga med rubriken ”Förteckning över eventuella frågor att pröva vid utarbetandet av ett nytt rättsligt instrument”, som har följande innehåll:

28

Mot bakgrund av 2008 års promemoria beslutade styrkommittén för media och nya kommunikationstjänster, den 27 maj 2009, att godkänna instruktionen för den särskilda rådgivande gruppen för skydd för radio- och televisionsföretags närstående rättigheter, och senare, vid sitt möte den 20–23 oktober 2009, att arbetet med att utarbeta en Europarådskonvention om detta skydd skulle fortsätta.

29

Före inrättandet av nämnda grupp hölls ett samrådsmöte den 28 och den 29 januari 2010 för att förbereda gruppens framtida arbete. Mötet ledde till upprättandet av en rapport (nedan kallad 2010 års rapport).

30

Den 9 februari 2011 förelade kommissionen Europeiska unionens råd en rekommendation om att det skulle bemyndiga kommissionen att delta i förhandlingarna om den framtida Europarådskonventionen om skydd för radio- och televisionsföretags närstående rättigheter.

31

Den 19 december 2011 antog rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, det angripna beslutet, som delgavs kommissionen den 21 december 2011.

32

I det angripna beslutet föreskrivs följande:

”[Rådet] och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet har antagit detta beslut

med beaktande av [EUF-fördraget], särskilt artikel 218.3 och 218.4,

med beaktande av kommissionens rekommendation, och

av följande skäl:

Härigenom föreskrivs följande:

Artikel 1

Artikel 2

Detta beslut riktar sig till kommissionen.”

33

I bilagan till det angripna beslutet anges förhandlingsdirektiven på följande sätt:

34

Enligt ett uttalande beträffande antagandet av det angripna beslutet har kommissionen under det förfarande som lett till nämnda antagande vidhållit att unionen på detta område har exklusiv befogenhet och motsatt sig antagandet av en rättsakt som den betraktar som en ”hybrid”, antagen av rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar.

35

Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogiltigförklara det angripna beslutet och förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

36

Rådet har yrkat på att talan ska avvisas och att kommissionen ska förpliktas ersätta rättegångskostnaderna.

37

Genom beslut av domstolens ordförande av den 14 augusti 2012 tilläts Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Nederländerna, Republiken Polen och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland att intervenera till stöd för rådets yrkanden, och Europaparlamentet tilläts att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

38

Utan att formellt framställa en invändning om rättegångshinder har rådet, med stöd av Förbundsrepubliken Tyskland och Konungariket Nederländerna, begärt att domstolen ska undersöka om talan kan bli föremål för sådan domstolsprövning som domstolen företar enligt artikel 263 FEUF, i den del den avser ett beslut som medlemsstaternas företrädare antagit i sin egenskap av företrädare för deras regeringar, och inte i egenskap av medlemmar i rådet.

39

Domstolen erinrar om att det ska vara möjligt att väcka talan om ogiltigförklaring i fråga om alla åtgärder – oavsett slag eller form – som har vidtagits av institutionerna och som är avsedda att ha rättsverkningar (dom kommissionen/rådet, kallad AETR-domen, 22/70, EU:C:1971:32, punkt 42; dom parlamentet/rådet och kommissionen, C‑181/91 och C‑248/91, EU:C:1993:271, punkt 13, och dom kommissionen/rådet, C‑27/04, EU:C:2004:436, punkt 44).

40

I förevarande fall har det angripna beslutet, som har rättsverkningar mellan unionen och dess medlemsstater och mellan unionens institutioner, antagits med stöd av artikel 218.3 och 218.4 FEUF.

41

Eftersom det angripna beslutet inbegriper bemyndiganden att förhandla såväl för kommissionen, å ena sidan, som för medlemsstaterna och ordförandeskapet i rådet, å andra sidan, följer härav dessutom med nödvändighet att rådet har medverkat i beviljandet av båda dessa bemyndiganden. Talan kan följaktligen tas upp till sakprövning med avseende på det angripna beslutet i sin helhet.

42

Till stöd för sin talan har kommissionen åberopat fyra grunder.

43

Kommissionen har genom den första grunden gjort gällande att artiklarna 2.2 FEUF och 3.2 FEUF har åsidosatts. Vad beträffar de tre andra grunderna, som har åberopats oberoende av frågan huruvida unionen i detta fall har delade eller exklusiva befogenheter, har kommissionen hävdat, genom den andra grunden, att förfarandena och villkoren för det bemyndigande som unionen ger för deltagande i förhandlingar om internationella avtal har åsidosatts, genom den tredje grunden, att de omröstningsregler som föreskrivs för rådet i artikel 218.8 FEUF har åsidosatts, och, genom den fjärde grunden, att de mål som anges i EUF- och EU-fördragen samt principen om lojalt samarbete, som slås fast i artikel 13 FEU, har åsidosatts.

44

Genom sin första grund har kommissionen, med stöd av parlamentet, gjort gällande att det av den rättspraxis som följer av AETR-domen (EU:C:1971:32), nu kodifierad i artikel 3.2 FEUF, framgår att unionen har exklusiv extern befogenhet, om, såsom i detta fall, de internationella åtagandena i vart fall i stor utsträckning omfattas av tillämpningsområdet för gemensamma regler som den har infört.

45

Kommissionen och parlamentet har för det första hävdat att förhandlingarna inom Europarådet om skyddet för radio- och televisionsföretags närstående rättigheter i synnerhet grundar sig på unionens regelverk på detta område. De har, efter att ha gått igenom de olika frågor som angetts i bilagan till 2008 års promemoria, förklarat varför dessa förhandlingar riskerar att påverka unionens gemensamma regler på området, även när de avser frågor som, enligt promemorian, kan falla utanför detta regelverk.

46

Kommissionen har dragit slutsatsen att när, såsom i detta fall, flera rättigheter som progressivt har införts genom unionsrätten når ett avancerat stadium och syftet med det planerade internationella avtalet är att befästa och, som mest, åstadkomma en marginell förbättring av de berörda innehavarnas skydd avseende yttre aspekter som för närvarande inte omfattas av denna rätt, ska unionen ha exklusiv befogenhet.

47

Kommissionen har, med stöd av parlamentet, för det andra gjort gällande att unionen har antagit ett sammanhängande regelverk, som går längre än att bara innehålla minimikrav, som behandlar radio- och televisionsföretags närstående rättigheter i syfte att säkerställa den inre marknadens funktion. Den omständigheten att dessa bestämmelser inte utgör en fullständig harmonisering och överlåter åt medlemsstaterna att reglera vissa frågor på det aktuella området hindrar inte att unionen har exklusiv befogenhet på detta område.

48

Kommissionen har för det tredje gjort gällande att radio- och televisionsföretags närstående rättigheter, såsom de regleras i unionsrätten, ingår i ett sammanhängande och väl avvägt regelverk om immaterialrätt, som är avsett att bevara unionsrättens enhetlighet på detta område. Det kan under dessa omständigheter, och med beaktande av det nära sambandet mellan radio- och televisionsföretags rättigheter och verksamheter och de rättigheter och verksamheter som andra immaterialrättsinehavare har, anses att varje ändring i rättigheterna för den ena eller den andra gruppen kan påverka tolkningen och tillämpningen av unionslagstiftningen i sin helhet.

49

Rådet har, med stöd av Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Nederländerna, Republiken Polen och Förenade kungariket, gjort gällande att den framtida Europarådskonventionen avser ett område där unionen och medlemsstaterna har delade befogenheter, nämligen den inre marknaden, som inbegriper skydd för immateriella rättigheter. Såväl unionen som medlemsstaterna bör följaktligen medverka i de kommande förhandlingarna genom att nära samarbeta i alla skeden av förfarandet i syfte att säkerställa enhetligheten i unionens externa representation. Det är just det som är det angripna beslutets syfte.

50

Rådet och nämnda medlemsstater har gjort gällande att den omständigheten att en del, även större, av det planerade internationella avtalet hör till ett område som omfattas av unionens gemensamma regler inte är tillräcklig för att dra slutsatsen att unionen har exklusiv befogenhet att förhandla om detta avtal. En sådan slutsats skulle endast kunna dras efter en precis och konkret bedömning av de aktuella unionsreglernas art och innehåll samt av förhållandet mellan dessa regler och det planerade avtalet, som visar att avtalet kan påverka nämnda regler eller ändra räckvidden för dessa.

51

Samma parter har även gjort gällande att slutet av artikel 3.2 FEUF ska läsas i förening med protokoll (nr 25) om utövandet av delade befogenheter, som fogats till EU- och EUF-fördragen.

52

Rådet, Konungariket Nederländerna och Förenade kungariket har tillagt att signatärerna av Lissabonfördraget, i slutet av artikel 3.2 FEUF, avsåg att kodifiera den rättspraxis som följer av AETR-domen (EU:C:1971:32), såsom den preciserats i yttrande 1/03 (EU:C:2006:81), varvid de motsatte sig kriteriet avseende ”ett område som redan i stor utsträckning regleras av unionens regler”, som tillämpats av domstolen, bland annat i dess yttrande 2/91 (EU:C:1993:106) och i domen kommissionen/Danmark (C‑467/98, EU:C:2002:625).

53

Mot bakgrund av dessa allmänna överväganden har rådet, Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Nederländerna, Republiken Polen och Förenade kungariket bestritt att unionen har exklusiv extern befogenhet i förevarande fall.

54

De har för det första gjort gällande att den framtida Europarådskonventionen kan gå längre än den befintliga unionslagstiftningen i tre avseenden.

55

För det första kan den framtida konventionen behandla en ensamrätt för radio- och televisionsföretagen i fråga om återutsändning av deras utsändningar för allmänheten utanför de platser till vilka allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift, medan nämnda företag inte tillerkänns en sådan ensamrätt i unionsrätten.

56

För det andra kan konventionen behandla skyddet för signaler före utsändning till allmänheten (nedan kallade signaler före utsändning), medan ett sådant skydd inte föreskrivs i någon unionsrättslig bestämmelse. De rättigheter som upphovsmännen har till sina verk enligt unionslagstiftningen omfattar nämligen inte radio- och televisionsföretagens rättigheter till sådana signaler.

57

För det tredje kan förhandlingarna om den framtida Europarådskonventionen avse införande av straffrättsliga åtgärder ämnade att säkerställa iakttagandet av de aktuella rättigheterna, medan sådana åtgärder inte omfattas av unionens gemensamma regler.

58

Republiken Polen har tillagt att det också är möjligt att den framtida konventionen kommer att innehålla en definition av begreppet radio- och televisionsföretag som är vidare än den som ges i unionsrätten så att det även omfattar aktörer som ägnar sig åt internetutsändning eller samsändning.

59

Republiken Polen har, i likhet med Förenade kungariket, dessutom understrukit att unionen för närvarande inte har någon gemensam regel som ger radio- och televisionsföretag en ensamrätt till trådöverförd återutsändning.

60

Rådet, Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland och Förenade kungariket har tillagt att ett erkännande av exklusiv extern befogenhet för unionen, trots att den saknar gemensamma regler, med motiveringen att det internationella avtalet i endast mindre utsträckning skulle utvidga en samling regler som progressivt har införts på unionsnivå, skulle medföra en otillåten utvidgning av tillämpningsområdet för artikel 3.2 FEUF och strida mot principen om tilldelade befogenheter.

61

Rådet, Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Nederländerna, Republiken Polen och Förenade kungariket har för det andra gjort gällande att det till förmån för radio- och televisionsföretagen endast har gjorts en splittrad minimiharmonisering som stärker skyddet för andra immateriella rättigheter.

62

Rådet, Republiken Polen och Förenade kungariket har för det tredje hävdat att unionslagstiftningen om upphovsrätt och andra närstående rättigheter än dem som radio- och televisionsföretag har helt saknar relevans för att bedöma huruvida unionen har gemensamma regler på det område som är aktuellt i detta fall. De har framhållit den grundläggande skillnaden, såväl i ett historiskt perspektiv som i fråga om skyddets art och syfte, mellan upphovsrätt och radio- och televisionsföretags rättigheter.

63

En förstärkning av skyddet för radio- och televisionsföretag kan under dessa omständigheter varken påverka den allmänna jämvikten för skyddet för andra innehavare av immateriella rättigheter eller de sistnämndas utövande av dessa rättigheter.

64

Den första grunden avser ett åsidosättande av artikel 3.2 FEUF.

65

Domstolen påpekar inledningsvis att det bland de fall för vilka det i denna bestämmelse föreskrivs exklusiv extern befogenhet för unionen endast är det fall som anges i slutet av bestämmelsen som är relevant i detta mål. Det som avses är således en situation i vilken ingåendet av ett internationellt avtal ”kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa”.

66

Ordalydelsen i slutet av bestämmelsen motsvarar den som domstolen använde sig av i punkt 22 i AETR-domen (EU:C:1971:32), när den angav vilka slags internationella förpliktelser som medlemsstaterna inte kan åta sig utanför ramen för unionens institutioner, om unionen har antagit gemensamma regler för förverkligandet av fördragets mål.

67

Ordalydelsen ska följaktligen tolkas mot bakgrund av de preciseringar som domstolen härvid gjorde i AETR-domen (EU:C:1971:32) och den rättspraxis som bygger på nämnda dom.

68

Enligt domstolens praxis finns det en risk för att internationella åtaganden kan påverka unionens gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa, vilket kan motivera att unionen har exklusiv extern befogenhet, om dessa åtaganden omfattas av tillämpningsområdet för nämnda regler (se, för ett liknande resonemang, AETR-domen, EU:C:1971:32, punkt 30, och dom kommissionen/Danmark, EU:C:2002:625, punkt 82).

69

För att det ska anses föreligga en sådan risk krävs emellertid inte att det föreligger en fullständig överensstämmelse mellan det område som omfattas av de internationella åtagandena och det som omfattas av unionslagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/03, EU:C:2006:81, punkt 126).

70

Såsom domstolen vid flera tillfällen har understrukit kan räckvidden för unionens gemensamma regler påverkas eller ändras genom sådana åtaganden, även när åtagandena omfattas av ett område som redan i stor utsträckning regleras av sådana regler (yttrande 2/91, EU:C:1993:106, punkt 25; dom kommissionen/Danmark, EU:C:2002:625, punkt 82, och yttrande 1/03, EU:C:2006:81, punkterna 120 och 126).

71

Medlemsstaterna kan inte göra sådana åtaganden utanför ramen för unionens institutioner, även om någon motsägelse mellan åtagandena och unionens gemensamma regler inte skulle vara möjlig (se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/91, EU:C:1993:106, punkterna 25 och 26, och dom kommissionen/Danmark, EU:C:2002:625, punkt 82).

72

Den föregående bedömningen ändras inte av rådets, Konungariket Nederländernas och Förenade kungarikets argumentering enligt vilken det, sedan Lissabonfördragets ikraftträdande, råder en mer restriktiv uppfattning i fråga om unionens exklusiva externa befogenhet.

73

Protokoll (nr 25) om utövandet av delade befogenheter, som åberopats till stöd för denna argumentering, i vars enda artikel det föreskrivs att ”[n]är unionen vidtar åtgärder på ett visst område ska tillämpningsområdet för detta befogenhetsutövande endast omfatta de delar som styrs av unionsakten i fråga och således inte omfatta hela området”, avser nämligen, såsom framgår av dess lydelse, endast artikel 2.2 FEUF, och inte artikel 3.2 FEUF. Protokollet är följaktligen endast avsett att klargöra räckvidden för unionens utövande av en befogenhet som den delar med medlemsstaterna och som den har tilldelats genom fördragen, och inte att begränsa räckvidden för unionens exklusiva externa befogenhet i de fall som avses i artikel 3.2 FEUF, såsom denna bestämmelse har preciserats i domstolens ovannämnda praxis.

74

Det ska dock understrykas att unionen inte har annat än tilldelade befogenheter och att en eventuell befogenhet som, till yttermera visso, är exklusiv måste grundas på en konkret bedömning av förhållandet mellan det planerade internationella avtalet och gällande unionsrätt, av vilken det framgår att ett sådant avtal kan påverka unionens gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa (se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/03, EU:C:2006:81, punkt 124).

75

Enligt principen om tilldelade befogenheter, som slås fast i artikel 5.1 och 5.2 FEU, ankommer det på den aktuella parten, vid en sådan bedömning, att anföra de omständigheter som kan visa att unionens externa behörighet, som parten avser att göra gällande, är exklusiv.

76

Det ska först påpekas att det angripna beslutet inte innehåller några preciserade uppgifter om innehållet i förhandlingarna om den framtida Europarådskonventionen om skydd för radio- och televisionsföretags rättigheter. I beslutet anges inte heller de förhandlingsfrågor som, enligt dess artikel 1.1, omfattas av unionens befogenhet och de som, enligt dess artikel 1.3, omfattas av medlemsstaternas befogenhet.

77

Det finns under dessa omständigheter, såvitt avser de planerade förhandlingarnas innehåll, anledning att vid denna bedömning beakta 2002 års rekommendation, 2008 års promemoria och 2010 års rapport. Dessa handlingar har tillförts akten i målet av kommissionen till stöd för dess första grund. Ingen part har bestritt att handlingarna innehåller de senaste upplysningar som är av relevans i detta avseende.

78

Vad beträffar det område som är aktuellt i detta fall, anges i dessa handlingar från Europarådet att de aktuella förhandlingarna syftar till antagande av en konvention om skydd för radio- och televisionsföretags närstående rättigheter.

79

Såsom framgår av direktiven 93/83, 2001/29, 2004/48, 2006/115 och 2006/116 är dessa rättigheter föremål för en rättslig harmonisering i unionsrätten som särskilt syftar till att säkerställa den inre marknadens funktion. Det har genom denna harmonisering, som i flera hänseenden inbegripit utveckling hänförlig till de tekniska utmaningarna, den nya digitala miljön och informationssamhällets utveckling, införts ett system för en hög och enhetlig skyddsnivå till förmån för radio- och televisionsföretag med avseende på deras utsändningar.

80

Av detta följer att skyddet för radio- och televisionsföretags närstående rättigheter, som åsyftas med Europarådets förhandlingar, ska anses utgöra det relevanta området vid förevarande undersökning.

81

Den omständigheten att den rättsliga harmoniseringen har skett genom olika rättsliga instrument som också reglerar andra immateriella rättigheter föranleder inte någon annan bedömning.

82

Bedömningen av huruvida det finns en risk för att internationella åtaganden kan påverka unionens gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa kan nämligen inte vara beroende av en konstlad åtskillnad som grundar sig på om sådana regler finns i ett och samma unionsrättsliga instrument eller inte.

83

Domstolen har således ansett, i punkterna 27 och 29 i domen kommissionen/Frankrike (C‑239/03, EU:C:2004:598), att skydd mot att vatten förorenas, som var föremålet för det internationella avtal som var aktuellt i det mål i vilket nämnda dom meddelades, utgör ”ett område”, trots att den relevanta unionslagstiftningen förekom i olika rättsliga instrument.

84

Efter detta klargörande av det aktuella området ska det påpekas att det av olika delar av 2008 års promemoria, nämligen punkterna 49, 52, 57 och 78 i promemorian, framgår att den aktuella Europarådskonventionen ska grunda sig på unionens regelverk, som den materiella delen av immaterialrätten i stor utsträckning omfattas av, däribland den som avser radio- och televisionsföretag.

85

Såsom har medgetts av rådet och de medlemsstater som har intervenerat till stöd för rådet omfattas redan ett stort antal frågor för de planerade förhandlingarna, frågor som anges i förteckningen i bilagan till 2008 års promemoria, av unionens gemensamma regler.

86

Vad för det första avser de frågor som anges under rubrik I i denna förteckning, har Republiken Polen visserligen hävdat att begreppet radio- och televisionsföretag i den framtida konventionen kan ges en vid definition så att det även omfattar aktörer som ägnar sig åt internetutsändning eller samsändning.

87

Under alla omständigheter – oberoende av frågan huruvida, i det sammanhang som avser ny digital teknik, hänvisningen till utsändningar som sker via tråd eller trådlöst i artiklarna 2 och 3.2 d i direktiv 2001/29, artiklarna 7.2 och 9.1 d i direktiv 2006/115, och artikel 3.4 i direktiv 2006/116, medför att sådana aktörer kan omfattas av tillämpningsområdet för unionens gemensamma regler på det aktuella området – är det emellertid, såsom kommissionen har gjort gällande, onekligen så att en förhandling som på ett eller annat sätt inbegriper dessa utsändare i den framtida Europarådskonventionens tillämpningsområde, särskilt genom att det i konventionen används en ”teknikneutralt formulerad” definition av ”radio- och televisionsföretag”, såsom föreslagits i punkt 13 i 2010 års rapport, på ett övergripande sätt skulle påverka räckvidden för alla unionens gemensamma regler om skydd för radio- och televisionsföretags närstående rättigheter.

88

Vad för det andra avser de frågor som anges under rubrik II i förteckningen i bilagan till 2008 års promemoria, är det ostridigt mellan parterna att de frågor som avser upptagningsrätt, rätt till mångfaldigande, rätt till tillgängliggörande för allmänheten, spridningsrätt, begränsningar av och undantag från dessa rättigheter, skyddstid för nämnda rättigheter, förpliktelser i fråga om tekniska åtgärder och förpliktelser beträffande information om rättighetsförvaltning omfattas av unionens gemensamma regler och att förhandlingarna om dessa frågor kan påverka eller ändra de gemensamma reglernas räckvidd.

89

Parterna är emellertid inte ense beträffande fyra av de frågor som anges under nämnda rubrik II. Det rör sig härvid om rätt till återutsändning, rätt till återgivning för allmänheten, rätt avseende programbärande signaler före utsändning och säkerställande av radio- och televisionsföretags närstående rättigheter.

90

Vad för det första avser rätten till återutsändning har Republiken Polen och Förenade kungariket gjort gällande att det i unionsrätten har gjorts en minimiharmonisering uteslutande – enligt lydelsen av artikel 8.3 i direktiv 2006/115 – vad gäller återutsändning av trådlösa utsändningar. De aktuella förhandlingarna kan emellertid leda till att det till förmån för radio- och televisionsföretagen införs en ensamrätt till återutsändning även via tråd, i synnerhet via internet.

91

Det ska härvid påpekas att artikel 8.3 i direktiv 2006/115 inte avser en situation som är jämförbar med den som anges i punkterna 18 och 21 i yttrande 2/91 (EU:C:1993:106), med avseende på vilken domstolen inte ansåg att unionen har exklusiv befogenhet på grund av att såväl de unionsrättsliga bestämmelserna som bestämmelserna i det internationella avtalet i fråga har karaktären av minimikrav. Genom denna bestämmelse ges rätten till återutsändning nämligen en precis materiell räckvidd i unionsrätten, genom att den begränsas till att avse återutsändning av trådlösa utsändningar.

92

Såsom kommissionen har gjort gällande kan Europarådsförhandlingar som, vilket föreslagits i punkt 54 i 2008 års promemoria, avser att utvidga denna rätt till att även omfatta återutsändning via tråd eller via internet följaktligen ändra räckvidden för unionens gemensamma regler om rätten till återutsändning.

93

Såsom kommissionen också har framhållit omfattas själva rätten som radio- och televisionsföretagen har i fråga om återutsändning via tråd för närvarande redan delvis av unionens gemensamma regler, på grund av den samverkan som finns mellan de olika immateriella rättigheter som nämnda företag har och som regleras i unionsrätten. Som domstolen slog fast i domen ITV Broadcasting m.fl. (C‑607/11, EU:C:2013:147) innefattar nämligen den ensamrätt till överföring till allmänheten som radio- och televisionsföretag har för deras markbundna radio- och tv-sändningar som omfattas av upphovsrätt, enligt artikel 3.1 i direktiv 2001/29, en ensamrätt att medge eller förbjuda återutsändning av dessa verk som en annan aktör företar via internet.

94

Vad för det andra avser rätten till överföring till allmänheten har rådet och flera medlemsstater som har intervenerat till stöd för rådet gjort gällande att de aktuella förhandlingarna kan gå längre än unionens regelverk genom att denna rätt, till skillnad från vad som föreskrivs i artikel 8.3 i direktiv 2006/115, ges en större räckvidd så att den även gäller utanför platser till vilka allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift.

95

I detta hänseende konstaterar domstolen emellertid, i likhet med kommissionen, att sådana upplysningar varken ges i 2008 års promemoria eller i 2010 års rapport och att rådet och de intervenerande medlemsstaterna, å sin sida, inte har lagt fram några uppgifter som styrker deras påståenden.

96

Enligt 2002 års rekommendation, i synnerhet punkt f under rubriken ”Rättigheter som ska beviljas” i bilagan till rekommendationen och punkt 24 i skälen i rekommendationen, ska räckvidden för rätten till överföring till allmänheten tvärtom bestämmas på grundval av den rättighet som föreskrivs i artikel 13 d i Romkonventionen, enligt vilken denna rättighet endast gäller platser till vilka allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift.

97

Vad för det tredje avser skyddet för signaler före utsändning har rådet och flera medlemsstater som har intervenerat till stöd för rådet visserligen korrekt påpekat att radio- och televisionsföretagen, enligt gällande unionsrätt, inte åtnjuter något skydd avseende dessa signaler i sig, medan det av punkterna 41–43 och 54 i 2008 års promemoria och punkt 14 i 2010 års rapport framgår att de aktuella förhandlingarna kan leda till att det införs ett sådant skydd på grund av nämnda signalers sårbarhet gentemot otillåtet tillägnande eller utnyttjande.

98

En av de lösningar som har lyfts fram av kommissionen och som, enligt punkt 43 i 2008 års promemoria, anges vara beaktansvärd, nämligen en utvidgning av begreppet utsändningar till signaler före utsändning så att dessa signaler omfattas av skyddsområdet för de olika rättigheter som radio- och televisionsföretag tillerkänns, skulle onekligen kunna medföra en övergripande ändring av räckvidden för unionens gemensamma regler på det aktuella området.

99

Såvitt avser de andra möjliga lösningar som har lyfts fram vid domstolen, såsom att införa ett rättsligt skydd i sitt eget slag för signaler före utsändning eller att låta dessa signaler omfattas av bestämmelserna om skydd för tekniska åtgärder, konstaterar domstolen att det inte har hänvisats till dessa lösningar i 2008 års promemoria eller i 2010 års rapport och att rådet och de intervenerande medlemsstaterna inte har lagt fram några uppgifter som styrker deras påståenden. Det framgår följaktligen att nämnda lösningar på detta stadium är hypotetiska och inte kan beaktas för att avgöra om unionen i detta fall har exklusiv eller delad befogenhet.

100

Vad för det fjärde avser säkerställandet av radio- och televisionsföretags närstående rättigheter konstaterar domstolen att rådet och flera medlemsstater som har intervenerat till stöd för rådet inte bestrider att unionsrätten innehåller bestämmelser om sanktioner och rättsmedel vid intrång i dessa rättigheter, i artikel 8 i direktiv 2001/29 och i flera gemensamma regler i direktiv 2004/48. De har dock gjort gällande att de aktuella förhandlingarna kan leda till att det, till skillnad från vad som föreskrivs i unionslagstiftningen, införs en förpliktelse för de konventionsslutande parterna att besluta om straffrättsliga påföljder för sådant rättighetsintrång.

101

Domstolen konstaterar emellertid, i likhet med kommissionen, att varken 2008 års promemoria eller 2010 års rapport innehåller en sådan uppgift och att de påståenden som återges i föregående punkt inte har styrkts genom några uppgifter angående de kommande förhandlingarna inom Europarådet.

102

Det framgår av den föregående undersökningen att innehållet i förhandlingarna om en Europarådskonvention om skydd för radio- och televisionsföretags närstående rättigheter, såsom det avgränsats genom 2002 års rekommendation, 2008 års promemoria och 2010 års rapport, hör till ett område som i stor utsträckning omfattas av unionens gemensamma regler och att förhandlingarna kan påverka nämnda regler eller ändra räckvidden för dessa. Förhandlingarna omfattas följaktligen av unionens exklusiva befogenhet.

103

Av detta följer att det angripna beslutet antogs i strid med artikel 3.2 FEUF.

104

Eftersom talan ska bifallas såvitt avser den första grunden, ska det angripna beslutet ogiltigförklaras, utan att det finns anledning att pröva de övriga grunder som kommissionen har åberopat till stöd för sin talan.

105

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet ska kommissionens yrkande bifallas. Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Nederländerna, Republiken Polen, Förenade kungariket och parlamentet ska således bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: