1.

De båda mål som är föremål för detta förslag rör huruvida ersättning ska utgå, genom den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon, för den skada som uppkommit genom en närstående persons dödsfall i en trafikolycka. ( 2 ) Mot bakgrund av de gemensamma nämnare som dessa båda mål har, och i synnerhet den omständigheten att den centrala rättsliga fråga som de avser är identisk, är det lämpligt att föredra ett gemensamt förslag till avgörande avseende dessa, även om domstolen, då det inte föreligger något verkligt samband mellan dem, inte har beslutat att förena dem.

2.

Det första målet, som är registrerat under nummer C-22/12 (nedan kallat målet Haasová) hänför sig till en begäran om förhandsavgörande som Krajský súd v Prešove (Slovakien) har framställt och som rör tolkningen av artikel 3.1 i rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet ( 3 ) (nedan kallat första direktivet) och av artikel 1 första stycket i rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon ( 4 ) (nedan kallat tredje direktivet).

3.

Det andra målet, som har nummer C-277/12 (nedan kallat målet Drozdovs), rör en begäran om förhandsavgörande från Augstākās tiesas Senāts (Lettland) som också avser tolkningen av artikel 3 i första direktivet, men även av artikel 1.1 och 1.2 i rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon, ( 5 ) (nedan kallat andra direktivet).

4.

Vid en jämförelse mellan de tolkningsfrågor som har ställts till domstolen i målen Haasová och Drozdovs framgår tre frågeställningar.

5.

För det första är huvudfrågan, vilken är gemensam för de båda målen, huruvida artikel 3.1 i första direktivet, artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet och artikel 1.1 i tredje direktivet ( 6 ) ska tolkas så att en icke-ekonomisk eller moralisk skada (nedan kallad ideell skada ( 7 )), såsom en skada till följd av en förälders eller makas/makes dödsfall i en trafikolycka, omfattas av de skador som ska täckas av en obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon. Detta innebär i synnerhet att definiera räckvidden av begreppet ”personskada” i dessa båda bestämmelser, för att fastställa huruvida detta kan inbegripa en ideell skada som närstående till en person som avlidit under dessa omständigheter har lidit utan att ha varit direkt inblandade i olyckan.

6.

För det andra har domstolen, genom den andra tolkningsfrågan som ställts i målet Drozdovs, ombetts att fastställa huruvida medlemsstaterna, för det fall de skulle behöva vidta nödvändiga åtgärder för att ersättning för en sådan skada skulle omfattas av den obligatoriska försäkring som föreskrivs i artikel 3.1 i första direktivet och i artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet, har en möjlighet att anta en förordning som fastställer en gräns för denna ersättning från försäkringsgivarens sida och detta på en mycket lägre nivå än de lägsta garantibelopp som föreskrivs i dessa direktiv.

7.

För det tredje gäller den andra tolkningsfråga som ställts i målet Haasová i huvudsak den motsatta hypotetiska situationen i förhållande till den föregående, det vill säga en situation där en nationell förordning som inte föreskriver någon ersättning för den berörda skadan skulle anses vara förenlig med artikel 3.1 i första direktivet och artikel 1.1 i tredje direktivet. Domstolen har ombetts att klargöra huruvida en medlemsstats domstol i det fallet skulle kunna tolka nämnda förordning i ljuset av dessa unionsrättsliga bestämmelser så att den godkänner en sådan ersättning trots den motsatta lydelsen i tillämplig nationell rätt.

8.

Skälen 1–3 i första direktivet anger dels att det enda syftet med gränskontroll av obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon är att ge skydd åt de personer som kan drabbas av skador orsakade av sådana fordon, dels att skillnaderna mellan ländernas bestämmelser på detta område är sådana att de kan verka hämmande för den fria rörligheten inom Europeiska gemenskapen för motorfordon och personer och därmed också har en direkt inverkan på upprättandet av den gemensamma marknaden och dess funktion.

9.

Artikel 1.2 i nämnda direktiv anger att med ”skadelidande” i detta direktiv avses ”personer som är berättigade till ersättning för förlust eller skada orsakad av fordon”.

10.

I artikel 3.1 i nämnda direktiv föreskrivs att ”varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium ska omfattas av en ansvarsförsäkring. Försäkringens omfattning och villkor ska bestämmas inom ramen för dessa åtgärder.”

11.

Enligt skäl 3 i andra direktivet har de väsentliga skillnader som fortfarande föreligger mellan de olika medlemsstaternas lagstiftning rörande omfattningen av denna obligatoriska försäkring en direkt inverkan på genomförandet av den gemensamma marknaden och dess funktion.

12.

I skälen 4 och 5 i detta direktiv tilläggs att ”[det] särskilt är … berättigat att utsträcka den obligatoriska försäkringen till att omfatta ansvarighet för sakskada” och att ”den obligatoriska försäkringen ska ha en sådan omfattning, att utfallande ersättningsbelopp under alla omständigheter tillförsäkrar de skadelidande en adekvat ersättning, oavsett i vilken medlemsstat skadan inträffat”.

13.

I artikel 1.1 och 1.2 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Den försäkring som avses i artikel 3.1 i [första direktivet] skall obligatoriskt omfatta både sakskador och personskador.

2.   Varje medlemsstat skall, utan att det påverkar dess rätt att fastställa högre garantibelopp, kräva att den obligatoriska försäkringen ger ersättning med minst följande:

Medlemsstaterna får, i stället för nämnda minimibelopp, föreskriva ett minimibelopp om 500000 ecu för personskador, om mer än en skadelidande omfattas av samma skadehändelse, eller ett minsta sammantaget belopp om 600000 ecu för personskador och sakskador vid varje skadetillfälle, oavsett antalet skadelidande eller skadornas art.” ( 9 )

14.

I skäl 4 i tredje direktivet anges att ”[d]e skadelidande vid olyckshändelser med motorfordon bör tillförsäkras jämförbar behandling, oavsett var inom gemenskapen skadan inträffar”. I skäl 5 föreskrivs att ”[s]ärskilt finns det i vissa medlemsstater luckor i den obligatoriska ansvarsförsäkringens omfattning beträffande passagerare i motorfordon. För att skydda denna särskilt sårbara grupp av skadelidande bör sådana luckor fyllas”.

15.

I artikel 1 i detta direktiv föreskrivs därför att ”den försäkring som avses i artikel 3.1 i [första direktivet] skall omfatta ansvarighet för personskador som drabbar alla passagerare med undantag av föraren”.

16.

Även om tolkningsfrågorna i målet Haasová avser såväl bestämmelser i tjeckisk rätt som bestämmelser i slovakisk rätt, ( 10 ) kommer endast de förstnämnda att nämnas i detta förslag, med vetskap om att dessa är materiellt tillämpliga (ratione materiae) avseende det civilrättsliga ansvar som uppkommit genom den berörda olyckan, med stöd av Haagkonventionen av den 4 maj 1971 om tillämplig lag rörande trafikolyckor ( 11 ) (nedan kallad 1971 års Haagkonvention), varvid det ska preciseras att detta inte avgör vilken lag som i övrigt ska tillämpas på försäkringsavtalet. ( 12 )

17.

I artikel 11 i civillagen, lag nr 40/1964, ( 13 ) (nedan kallad den tjeckiska civillagen) föreskrivs bland annat att ”den fysiska personen har rätt till individuellt skydd, särskilt för sitt liv”.

18.

I artikel 13 i denna lag föreskrivs följande:

”1)   Den fysiska personen har särskilt rätt att kräva att andra avstår från rättsstridiga handlingar som kränker hans eller hennes personliga rättigheter, att konsekvenserna av sådant handlande elimineras och att han eller hon tillerkänns en rimlig ersättning.

2)   När rimlig ersättning enligt punkt 1 inte är möjlig, och särskilt då det är fråga om en grov kränkning av en fysisk persons värdighet eller erkännande i samhället har den enskilde dessutom rätt till ersättning för ideell skada i form av ett penningbelopp.

3)   Omfattningen av den i punkt 2 angivna ersättningen fastställs av domstol med beaktande av omfattningen av den vållade ideella skadan och av de omständigheter under vilka rättigheten kränktes.”

19.

I artikel 444.3 a i denna lag föreskrivs att vid dödsfall ska de överlevande ha rätt till ett engångsbelopp på 240000 tjeckiska kronor (CZK), det vill säga ca 9300 euro, när det rör sig om förlust av make/maka.

20.

I artikel 6.1 i lag nr 168/1999 ( 14 ) om ansvarsförsäkring för motorfordon (nedan kallad den tjeckiska lagen om obligatorisk ansvarsförsäkring) föreskrivs bland annat att denna försäkring ”omfattar varje person som är ansvarig för skada som vållas genom framförande av det i försäkringsavtalet angivna fordonet”.

21.

I artikel 6.2 preciseras att, med förbehåll för vad som anges i övriga bestämmelser i denna lag, ”kan försäkringstagaren kräva att försäkringsbolaget, på försäkringstagarens vägnar, utger ersättning till den skadelidande – i den omfattning och till det belopp som anges i civillagen – för [bland annat] hälsoskada eller dödsfall … under förutsättning att den skadelidande har framställt sitt krav och inkommit med bevisning till styrkande härav samt att den skadevållande händelsen, som försäkringstagaren är ansvarig för, har inträffat inom ansvarsförsäkringens giltighetsperiod, med undantag av försäkringens upphörande”.

22.

Den lettiska lagen om obligatorisk ansvarsförsäkring för ägare av terrängfordon ( 15 ), den så kallade OCTA-lagen (nedan kallad den lettiska lagen om obligatorisk försäkring) genomförde bland andra de första, andra och tredje direktiven. Innehållet i följande bestämmelser är det som var i kraft vid tidpunkten för de i målet aktuella omständigheterna.

23.

I artikel 15 i denna lag, som har rubriken ”Gräns för försäkringsbolagets ansvar”, föreskrivs följande:

”1.   Vid skadehändelse ska det försäkringsbolag som har tagit sig an ansvarsförsäkringen för ägaren till det fordon som har orsakat olyckan … ersätta skadan, inom gränserna för försäkringsbolagets ansvar:

2.   Tredjemän kan kräva ersättning enligt allmänna rättsregler, för skador för vilka ersättning inte har utgått med stöd av denna lag eller som överskrider gränserna för försäkringsbolagets ansvar.”

24.

I artikel 19 i denna lag finns en förteckning över de sakskador och ideella skador som skadelidande kan orsakas vid trafikolyckor som omfattas av lagen. Bland ideella skador, vilka definieras som ”skador knutna till psykologiskt lidande” nämns i punkterna 2 och 3 i denna artikel särskilt ”försörjande persons dödsfall”. I punkt 3 preciseras att ”[b]elopp och beräkningsmetod för försäkringsersättning för sakskador och ideella skador som åsamkats personer fastställs av ministerrådet”.

25.

I artikel 23.1 a i denna lag föreskrivs att minderåriga barn, även adopterade, har rätt till försäkringsersättning vid deras försörjande persons dödsfall.

26.

Ministerrådets dekret nr 331 av den 17 maj 2005 angående belopp och beräkningssätt för försäkringsersättning för ideell skada som orsakats personer ( 16 ) (nedan kallat lettiska dekretet nr 331) antogs för verkställande av artikel 19.3 i den lettiska lagen om obligatorisk försäkring.

27.

I artiklarna 7 och 10 i detta dekret anges att beloppet för försäkringsersättning för smärta och psykiskt lidande till följd av en försörjande persons död är 100 LVL för varje sökande och per person, i den mening som avses i artikel 23.1 i den lettiska lagen om obligatorisk försäkring, och att det totala beloppet för försäkringsersättning är begränsat till 1 000 LVL för varje trafikskadelidande om alla de skador som avses i punkterna 3, 6, 7 och 8 ersätts.

28.

Den 7 augusti 2008 omkom Vladimír Haas på Republiken Tjeckiens territorium i en trafikolycka som Rastislav Petrík vållat. Den sistnämnde körde ett motorfordon som var registrerat och försäkrat i Slovakien och som tillhörde Blanka Holingová. Vladimír Haas var passagerare i fordonet som kolliderade med en lastbil registrerad i Republiken Tjeckien. Han var gift med Katarína Haasová och hade en dotter, född den 22 april 1999, vilka inte var närvarande vid olyckan. Alla berörda var eller är slovakiska medborgare och hade hemvist i Slovakien.

29.

Genom en straffrättslig dom av Okresný súd Vranov nad Topľou (Slovakien), dömdes Rastislav Petrík, som funnits skyldig till vållande till annans död, till två års villkorligt fängelsestraff och hans körkort återkallades för en period på två år. Han ålades också, med tillämpning av den slovakiska brottslagen och straffprocesslagen, att under denna period och enligt förmåga ersätta de orsakade skadorna, inbegripet den ersättning som skulle utbetalas till Katarína Haasová och som hade fastställts till 1 057,86 euro.

30.

Katarína Haasová väckte en civilrättslig talan, för sin egen och för sin minderåriga dotters räkning, mot Rastislav Petrík och Blanka Holingová i syfte att på grundval av artikel 13.2 och 13.3 i den slovakiska civillagen erhålla ersättning i form av ett penningbelopp för skada som benämndes som ”ideell” och som orsakats genom förlusten av deras make och fader. I första instans dömdes fordonets förare och innehavare att till henne betala en ersättning på 15000 euro för nämnda skada.

31.

Alla parter i målet överklagade domen vid Krajský súd v Prešove. Den domstolen har preciserat att Blanka Holingovás försäkringsbolag, Allianz – Slovenská poisťovňa a.s. (nedan kallat Allianz), vägrade att utbetala ersättning för den aktuella skadan på den grunden att den rätt till ersättning som gjorts gällande inte täcktes av försäkringsavtalet med stöd av tjeckiska och slovakiska lagar om obligatorisk försäkring för motorfordon.

32.

Enligt den hänskjutande domstolen ska, mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i målet, den materiella tjeckiska lagstiftningen tillämpas, i enlighet med artikel 3 i 1971 års Haagkonvention, och i synnerhet artikel 444.3 i den tjeckiska civillagen som, i motsats till den slovakiska civillagen, uttryckligen föreskriver ersättning för ideella skador inom ramen för ersättning för den skada som orsakats efterlevande närstående, med belopp som fastställs genom lagen, och bland annat en engångsersättning på 240000 CZK, det vill säga ca 9300 euro, för förlust av en make/maka.

33.

Vidare anser den domstolen dels att rätten till ersättning för en ideell skada ska följa av den rätt till ersättning för skada som täcks av det obligatoriska försäkringsavtalet, dels att Katarína Haasovás krav grundar sig på en rätt som härrör från offret för trafikolyckan, eftersom Vladimír Haas liv var skyddat av artikel 11 i den tjeckiska civillagen.

34.

Trots dessa överväganden frågar sig Krajský súd v Prešove vilken karaktär den aktuella ersättningen bör ha med hänsyn till unionsrätten, varvid det ska preciseras att de slovakiska domstolarnas beslut uppvisar motsägelsefulla ståndpunkter på detta område när det gäller bestämmelserna i den slovakiska lagstiftningen. Krajský súd v Prešove har tillagt att domstolens svar kommer att vara avgörande för att uppskatta huruvida försäkringsbolagets intervenering i målet vid den nationella domstolen var rättsenlig och följaktligen för att fastställa huruvida det beslut som ska fattas i detta förfarande ska vara bindande för detta bolag.

35.

Det är mot denna bakgrund som Krajský súd v Prešove har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

36.

Skriftliga yttranden har ingetts till domstolen av den slovakiska, den tyska och den estniska regeringen samt av Europeiska kommissionen. ( 19 ) Det hölls ingen förhandling.

37.

Den 14 februari 2006 omkom Vitālijs Drozdovs, född den 25 augusti 1995, föräldrar i en trafikolycka som inträffade i Riga (Lettland). Eftersom han var minderårig placerades han under sin mormor Valentina Balakirevas förmyndarskap (nedan kallad förmyndaren).

38.

Olyckan orsakades av föraren till ett motorfordon som var försäkrat av försäkringsbolaget AAS ”Baltikums” (nedan kallat Baltikums). Genom en straffrättslig dom som bekräftades i andra instans dömdes denne förare till sex års fängelse och hans körkort återkallades under fem år. ( 20 )

39.

Den 13 december 2006 informerade förmyndaren försäkringsbolaget om skadan och bad det att betala ersättning till Vitālijs Drozdovs, bland annat för den skada som han lidit vilken benämndes som ”ideell” och som värderades till 200 000 LVL. Den 29 januari 2007 betalade Baltikums, med tillämpning av artikel 7 i det lettiska dekretet nr 331, en ersättning på 200 LVL för barnets psykologiska lidande, ( 21 ) och en ersättning på 4497,47 LVL för hans förmögenhetsskada, ett belopp som inte är föremål för tvist.

40.

Den 13 september 2007 väckte förmyndaren talan mot Baltikums avseende utbetalningen av en ersättning på 200000 LVL för den ideella skada som Vitālijs Drozdovs lidit på grund av sina föräldrars bortgång vid en ung ålder, och grundade sig på artiklarna 15.1 första stycket, 19.2 tredje stycket och 39 första och sjätte styckena i den lettiska lagen om obligatorisk försäkring, samt på artikel 1.2 i andra direktivet.

41.

Förmyndarens talan och överklagande ogillades genom dom av den 27 november 2008 respektive av den 16 november 2010, på den grunden att Baltikums hade respekterat det belopp som fastställts genom artikel 7 i det lettiska dekretet nr 331.

42.

Förmyndaren inlämnade ett överklagande till Augstākās tiesas Senāts i syfte att andrainstansdomstolens dom skulle ogiltigförklaras och att målet skulle återförvisas till den domstolen för en ny prövning. Hon gjorde gällande att den domstolen hade gjort en felaktig tillämpning av artikel 15.1 första stycket i den lettiska lagen om obligatorisk försäkring då denna bestämmelse skulle tolkas i enlighet med bland annat första och andra direktiven. Av dessa direktiv följer att en medlemsstat inte kan fastställa gränser för ersättning som är lägre än de minimibelopp som föreskrivs i unionsrätten. Härav följer att artikel 7 i det lettiska dekretet nr 331 strider mot de gränser som fastställts i nämnda bestämmelse i den lettiska lagen om obligatorisk försäkring och i de ovannämnda direktiven, som denna lag genomför.

43.

Augstākās tiesas Senāts beslutade under dessa omständigheter att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

44.

Skriftliga yttranden har inkommit till domstolen från Vitālijs Drozdovs förmyndare, Baltikums, den lettiska, den tyska och den litauiska regeringen och från kommissionen.

45.

Vid förhandlingen den 20 mars 2013 var Vitālijs Drozdovs förmyndare, Baltikums, den lettiska och den tyska regeringen samt kommissionen representerade.

46.

Fastställande av vilken lag som är tillämplig på en gränsöverskridande tvist är en etapp som föregår varje bedömning vad gäller materiell rätt. Den är särskilt viktig i förevarande mål, mot bakgrund av de olikheter som föreligger mellan medlemsstaternas lagstiftningar på området ersättning genom obligatorisk försäkring för motorfordon. ( 24 )

47.

Detta medför inga svårigheter i målet Drozdovs eftersom det inte av handlingarna i målet framgår någon utlandsanknytning som skulle kunna leda till att den aktuella situationen hänförs till någon annan medlemsstat än Republiken Lettland.

48.

Denna frågeställning kan däremot uppkomma i målet Hassová, mot bakgrund av de faktiska omständigheterna beträffande trafikolyckan som är ursprunget till målet vid den nationella slovakiska domstolen. Platsen där den olyckan inträffade ligger nämligen inom Republiken Tjeckiens territorium och ett av de fordon som var materiellt inblandat är registrerat där, medan de övriga anknytningspunkterna, det vill säga registreringsorten för det fordon i vilket det direkta offret befann sig samt de berörda personernas nationalitet och hemvist, binder tvisten till Republiken Slovakien.

49.

I artikel 28.1 och 28.2 i förordning (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser ( 25 ) föreskrivs att denna förordning inte ska inverka på tillämpningen av internationella konventioner som en eller flera medlemsstater har tillträtt när denna förordning antas och som fastställer lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser, men att denna förordning emellertid bland medlemsstaterna ska ha företräde framför konventioner som ingåtts uteslutande mellan två eller flera av dem i den mån som konventionerna gäller frågor som regleras genom denna förordning.

50.

När det gäller utomobligatoriskt ansvar till följd av en trafikolycka, ska lagvalsreglerna i 1971 års Haagkonvention, som vid tidpunkten för antagandet av nämnda förordning band såväl medlemsstaterna som tredjeländer, ha företräde framför förordningens bestämmelser i alla de stater som har ratificerat denna konvention, vilket i synnerhet är fallet för Republiken Slovakien. ( 26 )

51.

Enligt artikel 3 i nämnda konvention är tillämplig lag på området ( 27 ) i princip den nationella lagstiftningen i den stat där olyckan inträffade. Således ansåg den hänskjutande slovakiska domstolen i målet Haasová med rätta att denna bestämmelse medförde att tjeckisk rätt skulle tillämpas. ( 28 ) Det ska erinras om att det i artikel 4 i konventionen föreskrivs undantag från tillämpningen av lagen på den plats där den skadevållande handlingen inträffat (lex loci delicti). I synnerhet anges i punkt b i denna artikel den situation där flera fordon är inblandade i en olycka och alla är registrerade i samma stat. Detta villkor förefaller emellertid inte vara uppfyllt i målet vid den nationella domstolen. ( 29 )

52.

Det ska preciseras att övervägandena angående tillämpningen av tjeckisk rätt på utomobligatoriskt ansvar med anledning av den aktuella olyckan inte på något sätt på förhand avgör fastställandet av vilken lag som ska styra de rättigheter och skyldigheter som följer av bilförsäkringsavtalet i de fall då ett val ska göras mellan lagarna i olika länder. ( 30 )

53.

I målet Haasová har den hänskjutande domstolen, i sin första tolkningsfråga, i huvudsak bett domstolen att klargöra huruvida artikel 3.1 i första direktivet och artikel 1 i tredje direktivet ska tolkas så, att de utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt som medför att ersättning i form av ett penningbelopp för en ideell skada som de efterlevande efter en trafikolycka som vållats vid framförande av ett motorfordon inte täcks av den obligatoriska ansvarsförsäkring som den civilrättsligt ansvariga personen har tecknat.

54.

Den första tolkningsfråga som ställts i målet Drozdovs är närliggande då den ställts i ett liknande sammanhang, ( 31 ) även om de bestämmelser som avses och de formuleringar som använts inte är helt identiska, eftersom den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida artikel 3 i första direktivet och artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet ska tolkas så att obligatorisk försäkring för personskador också inbegriper sådan ideell skada som föreskrivs i nationell rätt.

55.

Mot bakgrund av deras materiella likhet, ska dessa tolkningsfrågor behandlas tillsammans i detta förslag till avgörande, varav följer att den föreslagna tolkningen kommer att kombinera de ovannämnda bestämmelserna i första, andra och tredje direktiven.

56.

De synpunkter som har gjorts gällande i detta hänseende i de yttranden som inkommit till domstolen skiljer sig åt. Förmyndaren för Vitālijs Drozdovs och kommissionen anser att dessa bestämmelser kräver att den ideella skada som åsamkats en person med en närstående som har avlidit i en trafikolycka ska omfattas av den obligatoriska ansvarsförsäkring som föreskrivs i dessa texter. Baltikums och de regeringar som har intervenerat – det vill säga den slovakiska, den tyska och den estniska regeringen i målet Haasová och den lettiska, den tyska och den litauiska regeringen i målet Drozdovs – är av motsatt uppfattning.

57.

Även om vissa delar av svaren lätt kan utläsas av den rättspraxis som ska nämnas nedan, är två delfrågor som här tas upp nyare och måste enligt min uppfattning prövas separat. Det gäller för det första huruvida ideell skada ska omfattas av de system för obligatorisk försäkring som föreskrivs i nämnda direktiv, och för det andra utvidgningen av detta omfattande till personer som inte själva är inblandade i den trafikolycka som har åsamkat dem en sådan skada.

58.

Det ska inledningsvis påpekas att det i förevarande mål enligt min uppfattning är lämpligt att inte bara hänvisa till praxis från Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen), utan även till praxis från Europeiska frihandelssammanslutningens domstol ( 32 ) (nedan kallad Efta-domstolen). Det finns en dom från Efta-domstolen ( 33 ) (nedan kallad Efta-domstolens dom i målet Nguyen), vilken ett flertal gånger har nämnts av parterna och intervenienterna i dessa förfaranden, som avser den aktuella frågan. ( 34 )

59.

Enligt fast praxis från domstolen visar ingresserna i första, andra och tredje direktiven att syftet med dessa direktiv är dels ( 35 ) att säkerställa fri rörlighet såväl för fordon som är normalt hemmahörande inom Europeiska unionen som för personer som färdas i dessa, dels ( 36 ) att säkerställa att personer som lider förlust eller skada vid olyckor som orsakas av dessa fordon behandlas på ett likvärdigt sätt, oavsett på vilken plats inom unionen som olyckan inträffat, ( 37 ) för att genomföra den gemensamma marknaden.

60.

Domstolen har av dessa texter dragit slutsatsen att första direktivet, såsom det har preciserats och kompletterats genom det andra och det tredje direktivet, medför en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att fordon som är normalt hemmahörande inom deras territorium omfattas av ansvarsförsäkring, varvid det har preciserats vilka typer av skador och vilka skadelidande som denna försäkring ska omfatta. ( 38 )

61.

Domstolen har emellertid erinrat om att frågan om skyldigheten att tillse att den obligatoriska ansvarsförsäkringen omfattar skador som motorfordon har åsamkat tredje man skiljer sig från frågan om i vilken mån dessa skador ska ersättas till följd av den försäkrades civilrättsliga skadeståndsansvar. Den förstnämnda företeelsen säkerställs och regleras nämligen i unionslagstiftningen, medan den sistnämnda företeelsen i huvudsak regleras i nationell rätt. ( 39 )

62.

Domstolen har i detta hänseende uttalat att det följer av målsättningen med och lydelsen i första, andra och tredje direktiven, att de inte syftar till att harmonisera medlemsstaternas system för civilrättsligt ansvar, och att medlemsstaterna, på unionsrättens nuvarande stadium, är fria att bestämma vilket system för civilrättsligt ansvar som ska tillämpas vid trafikolyckor. ( 40 )

63.

Den har preciserat att medlemsstaterna emellertid är skyldiga att säkerställa att det civilrättsliga ansvar för motorfordon som följer av nationell rätt omfattas av en försäkring som överensstämmer med bestämmelserna i de tre ovannämnda direktiven. ( 41 )

64.

Slutligen framgår det av domstolens praxis att medlemsstaterna ska utöva sin behörighet på detta område med iakttagande av unionsrätten och att de nationella bestämmelserna om ersättning vid trafikolyckor inte får medföra att första, andra och tredje direktiven förlorar sin ändamålsenliga verkan. ( 42 )

65.

Av de skäl som anges nedan skulle dessa direktiv emellertid enligt min uppfattning förlora sin ändamålsenliga verkan om rätten till ersättning för en sådan skada som den som är aktuell i målen vid den nationella domstolen ( 43 ) påverkades av nationella bestämmelser antagna på försäkringsområdet som begränsar omfattningen av ansvaret för skada som vållats vid framförande av motorfordon. Däremot skulle detta inte vara fallet om den aktuella rätten till ersättning var begränsad, inte med hänsyn till bestämmelser angående försäkring, utan med hänsyn till bestämmelser som hänför sig till den nationella ordningen för civilrättsligt ansvar tillämplig på olyckor vållade av motorfordon. ( 44 )

66.

Efta-domstolen ombads i det ovannämnda målet Nguyen att besvara en fråga angående huruvida en nationell lagstiftning, i det fallet norsk lagstiftning, ( 45 ) som uteslöt ersättning för ideell skada ( 46 ) (”smärta och lidande” eller ”pretium doloris”) från systemet för obligatorisk försäkring i den nationella lagstiftningen. Efta-domstolen tolkade dessa direktiv så att ett sådant uteslutande inte var förenligt med dessa texter, eftersom ersättning för ideell skada är en form av civilrättsligt ansvar. ( 47 )

67.

Efta-domstolen grundade domen i det målet inte bara på de allmänna slutsatser som den drog av den rättspraxis som jag har erinrat om ovan, utan även på följande skäl, vilka även jag är fullt övertygad om:

68.

För det första påpekade Efta-domstolen med rätta att nämnda direktiv inte innehåller någon bestämmelse som uttryckligen utesluter ersättning för ideell skada från deras tillämpningsområde. Den angav i detta hänseende att artikel 1.2 i första direktivet, som definierar begreppet ”skadelidande”, hänvisar till ”personer som är berättigade till ersättning för förlust eller skada orsakad av fordon”. I artikel 1.1 i andra direktivet och artikel 1 i tredje direktivet hänvisas särskilt till ”personskador” eller ”personal injuries” i den engelska versionen, ( 48 ) för att definiera vad som ska underställas obligatorisk försäkring. Efta-domstolen har angett att formuleringen ovan omfattar alla typer av skador, oberoende av huruvida det rör sig om en materiell skada eller en ideell skada, och bekräftar således inte resonemanget att denna sistnämnda skada inte omfattas av tillämpningsområdet för dessa direktiv. ( 49 )

69.

Efta-domstolen drog härav slutsatsen att artikel 3.1 i första direktivet, jämförd med artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet och artikel 1 i tredje direktivet, ska tolkas så, att de täcker såväl materiell som ideell skada, inbegripet smärta och psykiskt lidande. En motsatt tolkning skulle stå i strid med dessa direktivs mål, som är att säkerställa den fria rörligheten och säkerställa en jämförbar behandling av offren oavsett på vilken plats inom EES olyckorna inträffar. ( 50 )

70.

Efta-domstolen tillade med fog att en sådan ersättning som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, genom sin natur ger en person rätt att erhålla en kompensation från en annan person och således utgör en form av civilrättsligt ansvar. Vidare följer av ovannämnda rättspraxis ( 51 ) att de berörda direktiven inte har till syfte att framtvinga en bestämd typ av ansvarssystem, men att de kräver att civilrättsligt ansvar till följd av trafikolyckor alltid omfattas av en försäkring, oavsett om detta ansvar grundas på oaktsamhet eller är strikt. En annan tolkning skulle medföra att artikel 3.1 i första direktivet, såsom den kompletterats och ändrats genom det andra och det tredje direktivet, fråntogs sin ändamålsenliga verkan. Denna verkan är att de som lidit skada vid trafikolyckor skyddas genom en obligatorisk ansvarsförsäkring. ( 52 )

71.

Enligt min uppfattning ska ett analogt svar ges på tolkningsfrågorna i målen Haasová och Drozdovs, med hänsyn till såväl lydelsen som syftet och den ändamålsenliga verkan med de berörda direktiven, varför det ska fastställas att ersättning för en ideell skada omfattas av systemet för obligatorisk försäkring för civilrättsligt ansvar till följd av framförande av ett motorfordon som föreskrivs i första, andra och tredje direktiven.

72.

Det ska påpekas att den hänskjutande domstolen i målet Drozdovs särskilt har önskat få klarhet i huruvida den obligatoriska försäkringen för ”personskador”, som bland annat krävs enligt artikel 1 i andra direktivet, kan omfatta ideell skada. Jag insisterar i detta hänseende på att begreppet ”kroppsliga skador (dommages corporels)” som bland annat ( 53 ) använts i den franska versionen av andra och tredje direktiven inte i sig kan utgöra ett hinder för den extensiva tolkning som här föreslås.

73.

Det uttryck som använts i flera andra språkversioner ( 54 ) tillåter nämligen enligt min uppfattning att hänvisa till ett mer vidsträckt begrepp, som inte bara omfattar skador på kroppen, och således på offrets fysiska integritet, utan även varje skada av ”personlig” karaktär, med andra ord ideell, vilket omfattar såväl fysiskt som psykiskt lidande. ( 55 ) Detta måste enligt min uppfattning vara ett resultat av dels den åtskillnad som görs, bland annat i artikel 1 i andra direktivet, mellan denna typ av skador och ”sakskador”, det vill säga dem som avser den berördes egendom, ( 56 ) dels önskan att stärka skyddet för offer, vilken tydligt har präglat utvecklingen av nämnda artikel. ( 57 )

74.

Det är således relativt lätt att ge en första del av svaret, under förutsättning att domstolen, såsom jag föreslår, godtar att följa det synsätt som den antagit i sin tidigare praxis och att sluta sig till det resonemang som Efta-domstolen på motsvarande sätt anförde i sin dom i det ovannämnda målet Nguyen.

75.

Även om det enligt min uppfattning av dessa rättsfall följer att bestämmelserna i de berörda direktiven ska tolkas så att den obligatoriska försäkring för ansvar till följd av framförande av motorfordon som föreskrivs i dessa direktiv ska täcka ideell skada som har åsamkats en person som har varit inblandad i en trafikolycka, såsom var fallet i målet Nguyen, ( 58 ) kvarstår det emellertid att avgöra huruvida detta synsätt även ska gälla för offer som inte har varit direkt berörda, såsom är fallet i målen Haasová och Drozdovs.

76.

Den ideella skada som sökandena i målen vid de nationella domstolarna har gjort gällande åsamkades personer som inte själva varit inblandade i den aktuella olyckan, nämligen maka och dotter till den man som är direkt offer för denna (målet Haasová), och barn till makar som är direkta offer för denna (målet Drozdovs). En individs dödsfall medför, särskilt under sådana omständigheter, en oundviklig omstörtning av livet och den känslomässiga balansen för de personer som stod denna individ nära. För att fastställa huruvida en sådan skada kan omfattas av de bestämmelser i direktiven som avses i tolkningsfrågorna, ska domstolen enligt min uppfattning överföra de bedömningsfaktorer som tidigare fastställts, genom en tolkning som samtidigt är bokstavlig, teleologisk och grundad på bestämmelsernas ändamålsenliga verkan.

77.

För det första tillåter inte en bedömning av lydelsen i de relevanta bestämmelserna att utesluta ersättning för den aktuella skadan från tillämpningsområdet för täckning av den försäkring för civilrättsligt ansvar som föreskrivs i första, andra och tredje direktiven. Den definition av ”skadelidande” som ges i artikel 1.2 i första direktivet är tillräckligt bred för att omfatta indirekta offer, varvid det enda villkor som ställs är att de är ”berättigade till ersättning för förlust eller skada orsakad av fordon” enligt tillämpliga nationella bestämmelser.

78.

Förvisso avser artikel 1 i tredje direktivet, som bryter med den terminologi som används i de tidigare texterna, ( 59 )”personskador som drabbar alla passagerare med undantag för föraren”, vilket skulle kunna leda till antagandet att en person som inte är inblandad i en olycka inte skulle täckas av den obligatoriska ansvarsförsäkringen. Denna bestämmelse ska emellertid tolkas mot bakgrund av det fjärde och det femte skälet i nämnda direktiv, av vilka följer att de offer som berörs av unionsrättens skyddsregler inte begränsar sig till passagerare, vilka endast förefaller vara en viss kategori av de samlade tredjemän som är skyddade av den försäkring som innehas av ägaren till det fordon som har orsakat olyckan. ( 60 ) Nämnda artikel har till syfte att klargöra vilka personer som omfattas av den garanti som den obligatoriska försäkringen erbjuder (ratione personae) och inte på något sätt att begränsa tillämpningsområdet till nämnda passagerare. ( 61 ) Denna bedömning bekräftas av utvecklingen på området. ( 62 )

79.

För det andra ska ansvarsförsäkringen täcka ideella skador för indirekta offer för en trafikskada med hänsyn till målen med första, andra och tredje direktiven, vilka är att säkerställa fri rörlighet och att säkerställa att personer behandlas på ett likvärdigt sätt, oavsett på vilken plats inom unionen som olyckan inträffat. ( 63 ) Om artikel 3.1 i första direktivet, artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet och artikel 1 i tredje direktivet tolkades annorlunda, skulle dessa personer underkastas osäkerheter i nationella bestämmelser på försäkringsområdet, vars innehåll kan variera beroende på var olyckan inträffat i brist på harmonisering genom unionsrätten.

80.

För det tredje framgår det av ovannämnda fasta rättspraxis ( 64 ) att även om första, andra och tredje direktiven inte har till syfte att harmonisera de ordningar för civilrättsligt ansvar till följd av framförande av motorfordon som är i kraft i de olika medlemsstaterna, föreskriver de emellertid en skyldighet för dessa att säkerställa att det civilrättsliga ansvar som är tillämpligt enligt deras nationella rätt täcks av en försäkring som överensstämmer med bestämmelserna i nämnda direktiv. Härav följer att när det föreligger en rätt till ersättning för en skada med anledning av en försäkringstagares civilrättsliga ansvar med stöd av tillämplig nationell rätt, ( 65 ) ska den täckning av den obligatoriska försäkringen för civilrättsligt ansvar som föreskrivs i direktiven tillämpas på den.

81.

Det ska påpekas att rätten till ersättning för den ideella skada som orsakats genom förlusten av en närstående person i en trafikskada erkänns i rättsordningarna i ett flertal medlemsstater, ( 66 ) även om tillgången till denna rättighet varierar då vissa av dem endast medger en sådan möjlighet till ersättning under exceptionella omständigheter, ( 67 ) medan andra föreskriver en lättad bevisbörda. ( 68 ) Då medlemsstaternas lagstiftare har en behörighet på området civilrättsligt skadeståndsansvar, följer härav att det ankommer på dem att fastställa huruvida rätten till ersättning för en sådan skada ska godtas principiellt och i så fall på vilka villkor. I synnerhet är det de som ska avgöra frågan om huruvida det rör sig om en rätt som tillkommer själva offret, eller om en rätt som ska härledas från den avlidna personens rätt.

82.

Enligt rättspraxis ( 69 ) ska medlemsstaterna emellertid utöva denna behörighet med iakttagande av unionsrätten och på ett sådant sätt att första, andra och tredje direktiven behåller sin ändamålsenliga verkan. Denna verkan skulle dock enligt min uppfattning påverkas betydligt om det var tillåtet att sådana indirekta offer för trafikolyckor som dem i målen vid den nationella domstolen inte skyddades av en obligatorisk försäkring avseende civilrättsligt skadeståndsansvar trots att den försäkrades ansvar tydligt uppkommit i förhållande till dessa offer.

83.

Mot bakgrund av dessa omständigheter föreslår jag att domstolen ska svara att artikel 3.1 i första direktivet, artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet och artikel 1 i tredje direktivet ska tolkas så, att under förutsättning att en försäkrads civilrättsliga skadeståndsansvar enligt nationell rätt uppkommer beträffande den ideella skada som en person vars närstående har avlidit i en olycka i trafik med motorfordon, ska en sådan ersättning täckas av de bestämmelser om obligatorisk försäkring som föreskrivs i dessa direktiv.

84.

Den hänskjutande domstolen har i målet Drozdovs ställt en andra tolkningsfråga i andra hand, för det fall domstolen skulle ge ett jakande svar på dess första fråga, det vill säga att den obligatoriska ansvarsförsäkring som föreskrivs i artikel 3.1 i första direktivet och i artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet, även omfattar ersättning för sådan ideell skada som den som sökanden i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande.

85.

Den hänskjutande domstolen önskar i huvudsak få klarhet i huruvida ovannämnda artiklar utgör hinder för en nationell bestämmelse i vilken, avseende ett försäkringsbolags ersättning för en ideell skada, föreskrivs ett maxbelopp som är betydligt lägre än dels de lägsta gränserna för det obligatoriskt försäkrade kapitalet som föreskrivs i andra direktivet, dels de gränser för försäkringsbolagens ansvar som föreskrivs i den nationella lagstiftningen.

86.

Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att domstolen genom tolkningsfrågan ombeds att slå fast huruvida takbeloppet avseende ersättning för en sådan ideell skada som den som Vitālijs Drozdovs har lidit som föreskrivs i artikel 7 i det lettiska dekretet nr 331 ( 70 ) är tillåten, inte bara med hänsyn till de minimibelopp som anges i artikel 1.2 i andra direktivet, ( 71 ) utan också det som specificeras i artikel 15.1 första stycket i den lettiska lagen om obligatorisk försäkring, ( 72 ) som bland annat genomförde detta direktiv.

87.

I denna sista del av beslutet om hänskjutande speglas de grunder för överklagandet till den nationella högsta domstolen som framställdes av Vitālijs Drozdovs förmyndare, vilken bland annat gjorde gällande att den ersättningsgräns som föreskrivs i det lettiska dekretet nr 331 är försumbar och strider mot de bestämmelser i den lettiska lagen om obligatorisk försäkring som nämnda dekret haft till syfte att genomföra. ( 73 ) Domstolen har emellertid inte behörighet att uttala sig angående huruvida nationella bestämmelser är konstitutionsenliga eller lagenliga, och särskilt för att fastställa huruvida de nationella förordningarnas bestämmelser är förenliga med de nationella lagarnas bestämmelser. Denna aspekt av tolkningsfrågan kommer således inte att prövas.

88.

Både Vitālijs Drozdovs och kommissionen anser att artikel 3 i första direktivet och artikel 1 i andra direktivet utgör hinder för att en medlemsstat begränsar ersättningen för en ideell skada med hänsyn till obligatorisk försäkring för civilrättsligt skadeståndsansvar till ett belopp som är lägre än den gräns för försäkringsbolagets ansvar som fastställs i dessa texter. Jag vill inledningsvis påpeka att jag delar denna uppfattning, av följande skäl.

89.

Ursprunget och bakgrunden till de unionsrättsliga bestämmelser som avses i Augstākās tiesas Senāts andra tolkningsfråga, samt deras utveckling, innehåller många upplysningar som ska beaktas vid tolkningen av dessa.

90.

Som domstolen redan har understrukit, ankom det enligt artikel 3.1 sista meningen i första direktivet, i dess ursprungliga lydelse, på medlemsstaterna att bestämma omfattning och närmare utformning för den obligatoriska försäkringen avseende civilrättsligt skadeståndsansvar. ( 74 ) Enligt tredje skälet i andra direktivet var det för att minska kvarvarande skillnader mellan de olika medlemsstaternas lagstiftning rörande omfattningen av denna obligatoriska försäkring som det i artikel 1 i andra direktivet på området civilrättsligt skadeståndsansvar föreskrevs att försäkringen obligatoriskt skulle omfatta både sakskador och personskador upp till vissa belopp, i syfte att säkerställa en lägsta skyddsnivå för de skadelidande vid en trafikolycka. ( 75 )

91.

En undersökning av förarbetena till andra direktivet visar att dess artikel 1.2, i vilken dessa lägsta garantibelopp fastställs, var en av de bestämmelser som ändrats oftast, under det ursprungliga lagstiftningsförfarandet. ( 76 ) Samma sak gällde under de efter varandra följande revideringarna av nämnda direktiv, ( 77 ) varvid det ska preciseras att jag anser att det är de senare texterna som ska beaktas, ( 78 ) med avseende på den riktning som de återspeglar, även om deras bestämmelser inte är tidsmässigt tillämpliga (ratione temporis) i målet Drozdovs. Härav följer att artikel 1 i andra direktivet särskilt har beaktats av unionslagstiftaren. Vidare visar den utveckling som denna bestämmelse har genomgått, mot en gradvis förstärkning av de krav som anges i denna, en växande önskan att skydda offren. Som lagstiftaren uttryckligen har angett utgör nämligen ”[m]edlemsstaternas skyldighet att se till att försäkringen omfattar åtminstone vissa minimibelopp … ett viktigt inslag” för att uppnå detta mål. ( 79 )

92.

Domstolen har genom att följa detta resonemang tydligt slagit fast att artikel 1.2 i andra direktivet utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver högsta ersättningsbelopp som understiger de garanterade minimibelopp som har fastställts i nämnda artikel. ( 80 )

93.

Som motivering till de domar som meddelats i denna riktning angav domstolen, såsom jag har erinrat om ovan för att besvara de första tolkningsfrågorna, att medlemsstaterna har skyldighet att säkerställa att det civilrättsliga ansvar som är tillämpligt enligt inhemsk rätt omfattas av en försäkring som överensstämmer med bestämmelserna i första, andra och tredje direktiven. Medlemsstaterna ska utöva sin behörighet på området med beaktande av unionsrätten, vilket i synnerhet innebär att lagstiftaren vid omfattandet av civilrättsligt ansvar respekterar de minimibelopp som fastställts i andra direktivet och således att det inte i den nationella lagstiftningen får föreskrivas maximibelopp för ersättning som är lägre än dessa minimibelopp. ( 81 )

94.

Domstolen har tillagt att ”[e]n annan tolkning skulle medföra att artiklarna 3.1 i första direktivet och 1.2 i andra direktivet fråntogs sin ändamålsenliga verkan. Denna verkan är att de som lidit skada vid trafikolyckor skyddas genom en obligatorisk ansvarsförsäkring, och den skulle äventyras om det var upp till den nationella lagstiftaren att avgöra när ansvaret ska omfattas av denna försäkring”. ( 82 )

95.

Samtliga dessa överväganden kan enligt min uppfattning överföras på sådana bestämmelser som dem som förekommer i det lettiska dekretet nr 331, i vilket fastställs ett för lågt takbelopp för garantier i synnerhet avseende ideell skada till följd av dödsfall avseende en person av vilken en individ är beroende för sin försörjning, då beaktandet av syftet med och den ändamålsenliga verkan av dessa bestämmelser garanterar en tillräcklig ersättning för offren för trafikolyckor oberoende av i vilken medlemsstat olyckan inträffade. ( 83 ) Följaktligen ska Augstākās tiesas Senāts andra tolkningsfråga besvaras jakande.

96.

Jag vill precisera att det enligt min uppfattning inte är avgörande huruvida den alltför låga nivå som fastställts i den nationella rätten endast är något lägre än den gräns för försäkringsbolagens ansvar som fastställs i direktivet eller betydligt lägre än denna, såsom den hänskjutande domstolen har gjort gällande i sin tolkningsfråga. ( 84 ) Det räcker att miniminivån för försäkringens omfattning inte har uppnåtts för att en nationell bestämmelse inte ska överensstämma med dessa krav enligt unionsrätten. I motsats härtill tillåter formuleringen i början av artikel 1.2 i andra direktivet ( 85 ) medlemsstaterna att överskrida de föreskrivna takbeloppen, varvid preciseras att de antingen kan kräva ett obegränsat skydd eller fastställa utfallande ersättningsbelopp för vilka försäkring är obligatorisk, varvid det enda kravet är att dessa inte är lägre än de föreskrivna takbeloppen. ( 86 )

97.

Jag vill med hänsyn till den risk för tvetydighet som kan finnas mot bakgrund av de synpunkter som domstolen har gett precisera att det inte är själva begränsningen av beloppen för garantierna som är oförenlig med unionsrätten, ( 87 ) utan den omständigheten att en medlemsstat fastställer det högsta möjliga ersättningsbeloppet till ett lägre belopp än det som fastställs i de aktuella direktiven.

98.

Visserligen ska enligt ovannämnda fasta rättspraxis varje civilrättsligt ansvar till följd av framförande av motorfordon som föreskrivs i en nationell rättsordning omfattas av en försäkring. Denna princip ska emellertid enligt min uppfattning endast förstås så att en nationell försäkringsbestämmelse inte får utesluta vissa typer av skador eller vissa kategorier av skadelidande från försäkringsskydd när offren kan göra gällande den försäkrades civilrättsliga ansvar i syfte att erhålla en ersättning med hänsyn härtill. Unionslagstiftarens beslut att införa en garantinivå uppgående till ”minst” de belopp som föreskrivs i de berörda direktiven tjänar sitt syfte endast om det godtas att dessa direktiv däremot tillåter att medlemsstaterna fastställer högre takbelopp och således att civilrättsligt ansvar som överskrider dessa nationella takbelopp inte behöver omfattas av den obligatoriska försäkringen. ( 88 ) Således kan rättsordningarna i de medlemsstater där den allmänna lagstiftning som är tillämplig på civilrättsligt ansvar inte innehåller några takbelopp ändå begränsa omfattningen av denna ersättning av den obligatoriska försäkringen genom att införa takbelopp som överskrider de högsta belopp som föreskrivs i dessa direktiv.

99.

Augstākās tiesas Senāts har i motiveringen till sin ansökan insisterat på vikten av att finna en balans mellan de föreliggande intressena. Den har påpekat att offrens intresse, som är att erhålla en så fullständig ersättning som möjligt för deras skada, skiljer sig såväl från intressena för ägaren av det fordon som orsakat olyckan, vilket är att betala lägsta möjliga premier för obligatorisk försäkring, som från försäkringsbolagets mål, som är att uppbära intäkter som till stor del består av förhållande mellan inkasserade premier och ersättningar som utbetalats vid skador. ( 89 ) Augstākās tiesas Senāts har gjort gällande att det för att förlika dessa skilda intressen krävs ett tydligt fastställande av gränserna för det skydd som försäkringsbolaget ska ge, för att nämnda fordonsägare ska kunna teckna en sådan försäkring med tillämpning av rimliga premietariffer ( 90 ) och att offret följaktligen erhåller den ersättning som föreskrivs för skadan.

100.

Den lettiska och den litauiska regeringen instämmer med denna synpunkt. De har tillagt att fastställandet av sådana gränser i lagen även innebär den fördelen att rättssäkerheten garanteras, medan betydande ersättningar med anledning av en ideell skada i händelse av en olycka med flera inblandade personer skulle riskera att påverka en rättvis fördelning av de begränsade belopp som är tillgängliga. ( 91 ) De har därav dragit slutsatsen att tillämpningen av gränserna i artikel 1 i andra direktivet på ideell skada medför svårigheter beträffande effektiviteten av det aktuella systemet för försäkring och civilrättsligt ansvar.

101.

Visserligen skulle den europeiska försäkringsmarknadens funktion sannolikt kunna påverkas av en skyldighet för försäkringsbolagen att låta försäkringarna omfatta ett bredare spektrum av skador och på en högre nivå, när det gäller fordon som är normalt hemmahörande inom medlemsstaternas territorium, vilket skulle kunna medföra en höjning av priserna för de försäkrade.

102.

Det ska emellertid påpekas att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén från början hade beaktat ”de problem som fastställande av dessa minimibelopp oundvikligen kommer att skapa i vissa länder (bland annat en höjning av de aktuella premietarifferna)” men den hade, enligt min uppfattning med fog, ansett att det rörde sig om en ”oundviklig ansträngning för att nå det eftersträvade målet, nämligen ett bättre skydd för skadeoffer” och den hade således gett sitt stöd till det förslag som innebar att minimibelopp för garantier skulle införas. ( 92 ) Andra direktivet innehåller, med hänsyn till situationen i vissa medlemsstater när det gäller nämnda belopp, övergångsbestämmelser för ett gradvist genomförande av de härtill knutna bestämmelserna i dessa medlemsstater. ( 93 )

103.

Dessutom visar praxis att en vidsträckt tolkning av området för den obligatoriska försäkringens ingripande avseende civilrättsligt skadeståndsansvar inte nödvändigtvis får lika allvarliga följder som dem som gäller beträffande nivån för premietarifferna. ( 94 ) Således har den ändring som nyligen gjorts i Bulgarien av lagen som anger vilka belopp som täcks av nämnda försäkring, vilka omfattar ersättning för ideell skada ( 95 ) ingen större inverkan på premietarifferna för denna. ( 96 ) Även i Sverige borde, enligt de förarbeten som lett till att rätten till ersättning för personskada vid en närstående persons dödsfall i en trafikolycka ( 97 ) införts i lagstiftningen, denna reform endast få en marginal verkan på försäkringsbolagens kostnader och följaktligen på premietarifferna, vilka borde öka med 1–1,5 procent eller mindre. ( 98 )

104.

Vidare förefaller den oro som de regeringar som har intervenerat i förevarande mål har uttryckt vara berättigad, eftersom det, ska det erinras om, enligt min uppfattning inte är förbjudet för medlemsstaterna att fastställa takbelopp, för att det skydd som försäkringsbolagen ska betala inte ska vara obegränsat, varvid det enda krav som följer av artikel 1 i andra direktivet är att detta takbelopp ska vara högre än de minimibelopp som föreskrivs i den artikeln.

105.

Mot denna bakgrund anser jag att den andra tolkningsfrågan i målet Drozdovs ska besvaras så, att artikel 3 i första direktivet och artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet utgör hinder för en nationell bestämmelse i vilken det, i syfte att begränsa ersättningen för en ideell skada som eventuellt ska utbetalas genom den obligatoriska försäkringen för civilrättsligt ansvar, föreskriver maxbelopp för garantier som är lägre än de minimibelopp för garantier som fastställts avseende ersättning för personskador i artikel 1 i andra direktivet.

106.

Enligt lydelsen i den andra tolkningsfrågan som domstolen ska pröva i målet Haasová, utgår Krajský súd v Prešove från hypotesen att domstolen, som svar på den första tolkningsfrågan, slår fast att de nationella bestämmelser på försäkringsområdet som inte godkänner ersättning i form av ett penningbelopp för ideell skada som åsamkats överlevande efter offer för en trafikolycka till följd av framförande av ett motorfordon.

107.

Den hänskjutande domstolen har således grundat sig på ett antagande som är motsatt i förhållande till det svar som jag föreslår att domstolen ska ge beträffande den första tolkningsfrågan. Med hänsyn till innehållet i det svar som domstolen enligt min uppfattning bör lämna beträffande denna, anser jag inte att det är nödvändigt att besvara den andra tolkningsfrågan, som endast har ställts i andra hand.

108.

Det ska emellertid påpekas att den hänskjutande domstolen har bett domstolen att tolka nationella bestämmelser, ( 99 ) vilket är uteslutet i enlighet med fast rättspraxis. ( 100 )

109.

För det fall domstolen inte skulle följa mitt förslag, bör tolkningsfrågan enligt min uppfattning omformuleras på så sätt att den, i huvudsak, avser en eventuell möjlighet för en domstol i en medlemsstat att tolka en nationell bestämmelse som är förenlig med de berörda bestämmelserna i det första och andra direktivet. Under alla omständigheter kan principen om direktivkonform tolkning inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem, vilket i förevarande fall skulle innebära att ersättning för en skada skulle betalas av försäkringsbolaget i strid med vad som föreskrivs i en nationell bestämmelse. ( 101 )

110.

I målet Haasová (C-22/12) föreslår jag, mot bakgrund av vad som anförts ovan, att domstolen ska besvara Krajský súd v Prešoves tolkningsfrågor på följande sätt:

111.

I målet Drozdovs (C-277/12) föreslår jag, mot bakgrund av vad som anförts ovan, att domstolen ska besvara Augstākās tiesas Senāts tolkningsfrågor på följande sätt: