1

År 1960 ingick Alouminion tis Ellados AE (nedan kallat AtE), vilket Alouminion AE, sökanden, efterträdde i juli 2007 på området för aluminiumtillverkning i Grekland, ett avtal (nedan kallat avtalet) med intervenienten, det statliga elbolaget Dimosia Epicheirisi Ilektrismou AE (DEI). Enligt avtalet skulle en förmånlig prissättning på el tillämpas på AtE (nedan kallad den förmånliga prissättningen).

2

Artikel 2.3 i avtalets olika lydelser stipulerade att avtalet skulle förlängas med fem år i taget, såvida det inte sades upp av en av parterna. Uppsägning skulle ske med två års varsel genom ett till motparten ställt rekommenderat brev med mottagningsbevis.

3

Enligt en överenskommelse mellan AtE och den grekiska staten, formaliserad genom ett lagstiftningsdekret av år 1969, skulle avtalet, i dess ändrade lydelse, löpa ut den 31 mars 2006, såvida det inte förlängdes enligt bestämmelserna i avtalet.

4

I beslut SG (92) D/867 av den 23 januari 1992, Omtvistat stöd till förmån för företaget A[tE], stöd NN 83/91, slog Europeiska gemenskapernas kommission fast att den förmånliga prissättningen inte utgjorde statligt stöd.

5

I februari 2004 sände DEI ett meddelade till AtE om att avtalet sades upp (nedan kallat uppsägningen) och slutade, från och med mars 2006, att tillämpa den förmånliga prissättningen gentemot företaget.

6

AtE bestred uppsägningen vid behöriga nationella domstolar.

7

Genom beslut nr 80/2007 av den 5 januari 2007 beviljade Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten, Grekland), i ett interimistiskt beslut, tills vidare och med verkan för framtiden (ex nunc) uppskov med verkningarna av uppsägningen, i väntan på att målet prövades i sak (nedan kallat det första interimistiska beslutet, eller den aktuella åtgärden).

8

Monomeles Protodikeio Athinon fann i det första interimistiska beslutet att uppsägningen var ogiltig enligt bestämmelserna i avtalet och tillämpliga nationella bestämmelser.

9

DEI överklagade det första intermistiska beslutet till Polymeles Protodikeio Athinon (allmän domstol i Aten), vilken, interimistiskt, biföll DEI:s yrkande med verkan för framtiden (ex nunc), genom beslut nr 72/2008 meddelat i mars 2008 (nedan kallat det andra interimistiska beslutet).

10

DEI har således för perioden från uppsägningen och fram till det första intermistiska beslutet, och för tiden efter det andra interimistiska beslutet inte tillämpat den förmånliga prissättningen. AtE, och därefter sökanden, har för perioden mellan det första och det andra interimistiska beslutet (nedan kallad den aktuella perioden) dragit nytta av den förmånliga prissättningen.

11

I juli 2008 inkom klagomål till kommissionen angående påstått statligt stöd till förmån för sökanden i form av bland annat den förmånliga prissättningen.

12

Genom skrivelse av den 27 januari 2010 upplyste kommissionen Republiken Grekland om sitt beslut att inleda ett förfarande i enlighet med artikel 108.2 FEUF avseende bland annat den förmånliga prissättningen och anmodade parterna att inom en månad från dagen för beslutets offentliggörande inkomma med sina synpunkter (nedan kallat beslutet att inleda förfarandet).

13

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 16 april 2010 (EUT C 96, s. 7).

14

I beslutet att inleda förfarandet uttryckte kommissionen tvivel med avseende på huruvida de förmånliga priser som DEI fakturerade AtE, och därefter sökanden, under den aktuella perioden låg på samma nivå som de priser som andra stora industrikonsumenter av högspänningsel fick betala, eftersom den förmånliga prissättningen skulle upphöra att gälla i mars 2006 men förlängdes genom det första interimistiska beslutet.

15

Kommissionen mottog Republiken Greklands synpunkter den 31 mars 2010.

16

Kommissionen mottog sökandens synpunkter den 12 maj 2010, den 3 mars och den 4 maj 2011. DEI:s synpunkter mottogs den 17 maj 2010. Kommissionen vidarebefordrade synpunkterna till Republiken Grekland och beredde staten möjlighet att yttra sig över dessa, vilket den gjorde den 16 juli och den 6 augusti 2010 och den 16 maj 2011.

17

Den 1 december 2010 begärde kommissionen att de grekiska myndigheterna skulle inkomma med ytterligare upplysningar. Republiken Grekland hörsammade denna begäran genom skrivelse av den 11 februari 2011.

18

Den 31 maj och den 4 juli 2011 mottog kommissionen ytterligare synpunkter från sökanden.

19

Den 13 juli 2011 antog kommissionen beslut 2012/339/EU om det statliga stöd nr SA.26117 – C 2/10 (f.d. NN 62/09) som Grekland har genomfört till förmån för AtE och Alouminion (EUT L 166, 2012, s. 83) (nedan kallat det angripna beslutet).

20

Kommissionen fastställde i artikel 1 i det angripna beslutet att Republiken Grekland, i strid med artikel 108.3 FEUF, olagligen beviljat AtE och sökanden, som efterträdde AtE, statligt stöd med ett belopp på 17,4 miljoner euro i form av förmånlig prissättning på elenergi under den aktuella perioden, det vill säga från januari 2007 till mars 2008.

21

Vidare fastställdes att stödet i fråga var oförenligt med den inre marknaden och att Republiken Grekland skulle kräva tillbaka stödet från sökanden (se artiklarna 1 och 2.1 i det angripna beslutet).

22

Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 6 oktober 2011.

23

Sökanden har begärt att tribunalen ska inhämta ett sakkunnigutlåtande, såsom en åtgärd för bevisupptagning enligt artikel 65 d i dess rättegångsregler.

24

DEI har, genom handling som inkom till tribunalens kansli den 30 januari 2012, ansökt om att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

25

DEI:s interventionsansökan beviljades genom beslut av ordföranden för tribunalens tredje avdelning den 27 mars 2012.

26

Intervenienten inkom med sin interventionsinlaga den 11 juni 2012.

27

Kommissionen och sökanden yttrade sig över nämnda interventionsinlaga den 19 respektive den 23 november 2012.

28

I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på fjärde avdelningen, varför målet tilldelades denna avdelning.

29

Tribunalen begärde med stöd av artikel 64.2 a i rättegångsreglerna att kommissionen skulle inkomma med vissa handlingar. Kommissionen efterkom denna begäran inom den utsatta fristen.

30

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

31

Kommissionen har, med stöd av intervenienten, yrkat att tribunalen ska

32

Sökanden har till stöd för sin talan åberopat tio grunder, vilka syftar till att, i första hand, ifrågasätta kvalificeringen av den aktuella åtgärden som nytt stöd (den första, den andra, den tredje och den fjärde grunden). I andra hand ifrågasätts att den förmånliga prissättningen ska kvalificeras som statligt stöd (den femte, den sjätte, den sjunde och den åttonde grunden). I tredje hand ifrågasätts skyldigheten att återkräva det nya stöd som den aktuella åtgärden har resulterat i (den nionde och den tionde grunden).

33

Domstolen börjar med att pröva den första grunden, angående den felaktiga kvalificering av stödet som nytt stöd.

34

Beträffande kvalificeringen av den aktuella åtgärden som nytt stöd, anförde kommissionen följande i det angripna beslutet:

…

35

Genom det angripna beslutet gjorde kommissionen, enligt sökanden, en uppenbart oriktig bedömning genom att slå fast att avtalet hade löpt ut i mars 2006, eftersom avtalet även stipulerade att det skulle förlängas med fem år i taget, såvida det inte sades upp inom vissa tidsfrister och enligt bestämda villkor. Avtalet upphörde således inte automatiskt att gälla i mars 2006.

36

Uppsägningen stred mot den nationella lagstiftningen om skyldighet att leverera el samt utgjorde missbruk av dominerande ställning.

37

Kommissionens bedömning att det första interimistiska beslutet förlängde den förmånliga prissättningen var också uppenbart oriktig, eftersom nämnda beslut absolut inte innebar en prövning på förhand av tvisten i sak. Beslutet vann endast provisorisk laga kraft och hade som enda effekt att med verkan för framtiden (ex nunc) skjuta upp verkningarna av uppsägningen.

38

Kommissionen gjorde även en uppenbart oriktig bedömning när den fann att det andra interimistiska beslutet upphävde det första interimistiska beslutet. Enligt nationell processrätt innebar det andra interimistiska beslutet att det första beslutet ”återkallades”, det vill säga utan retroaktiv verkan.

39

Slutligen gjorde kommissionen en uppenbart oriktig bedömning när den fann att den aktuella åtgärden hade antagits med stöd av bestämmelser som liknade dem med stöd av vilka det befintliga stödet hade antagits, trots att den aktuella åtgärden bestod av exakt samma förmånliga prissättning, och därför inte kunde kvalificeras som ett nytt stöd.

40

Kommissionen å sin sida har gjort gällande att den, i det angripna beslutet, fastställde att det första interimistiska beslutet utgjorde ett nytt stöd som, för att inte betraktas som olagligt, borde ha anmälts till den.

41

För det första framgår det av avtalet att detta faktiskt löpte ut i mars 2006, i motsats till vad som, på grund av en felaktig tolkning av tillämpliga nationella bestämmelser, fastställts i det första interimistiska beslutet.

42

För det andra utgjorde det första interimistiska beslutet en visserligen provisorisk och i förevarande fall de facto tidsbegränsad åtgärd som samtidigt gav rättigheter med verkan för framtiden (ex nunc), vilket innebar att den utgjorde ett nytt stöd.

43

Kommissionen har för det tredje – och under medgivande av att beräkningen av den förmånliga prissättningen är oförändrad – anfört flera argument i syfte att visa att det rör sig om ett nytt stöd. För det första står den rättsliga och avtalsmässiga grunden för stödet under rättslig prövning, för det andra utgörs den materiella grunden för stödet inte längre av ett avtal mellan parterna utan har indirekt, genom en civilrättslig tvist, ensidigt påtvingats staten av det stödmottagande företaget, för det tredje är de hänsyn till allmänintresset som förelåg år 1960 inte längre aktuella och det enda som står på spel är det stödmottagande företagets lönsamhet och slutligen råder det osäkerhet kring stödets varaktighet vilket, i vilket fall som helst, saknar koppling till den ekonomiska situation som förelåg när avtalets ursprungliga giltighetstid fastställdes.

44

Härav följer, enligt rättspraxis, att det första interimistiska beslutet, genom vilket den förmånliga prissättningen förlängdes, utgjorde en ny stödåtgärd.

45

Intervenienten har i sin interventionsinlaga hänvisat till flera omständigheter till stöd för kommissionens argument.

46

Intervenienten har för det första gjort gällande att, i motsats till vad sökanden har påstått, avtalets ordalydelse möjliggjorde en uppsägning av avtalet med verkan från och med den 31 mars 2006, såsom framgår av det andra interimistiska beslutet, vilket var ett definitivt beslut med avseende på det interimistiska förfarandet.

47

Intervenienten håller för det andra med kommissionen om att den aktuella åtgärden förlängde ett befintligt stöd, och att detta innebar att det skulle kvalificeras som ett nytt stöd.

48

Tribunalen erinrar inledningsvis om att alla planer på att vidta stödåtgärder enligt artikel 108.3 FEUF ska anmälas till kommissionen innan de genomförs och att alla nya stödåtgärder som vidtas utan kommissionens medgivande är olagliga.

49

Vidare följer det av artikel 1 c och b i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, s. 1) att med nytt stöd avses ”allt stöd, det vill säga stödordningar och individuellt stöd, som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd”och att med befintligt stöd avses ”godkänt stöd, det vill säga stödordningar och individuella stöd som har godkänts av kommissionen eller av [Europeiska unionens råd]”.

50

Med nytt stöd avses således sådana åtgärder som har vidtagits efter tidpunkten för fördragets ikraftträdande och som innebär att stöd inrättas eller ändras, varvid ändringarna kan avse befintligt stöd (dom av den 20 maj 2010, Todaro Nunziatina & C., C‑138/09, REU, EU:C:2010:291, punkt 46).

51

Kommissionen har i förevarande fall, i skäl 35 i det angripna beslutet, medgett att de förmånliga tariffer som överenskommits genom avtalet, vilket ingicks år 1960, det vill säga långt före Republiken Greklands anslutning till Europeiska gemenskaperna, utgjorde befintligt stöd, åtminstone fram till dess att den aktuella åtgärden vidtogs, det vill säga före antagandet av det första interimistiska beslutet.

52

Däremot anfördes, i samma skäl 35 i det angripna beslutet, att den aktuella åtgärden hade förlängt ett befintligt stöd genom att ändra avtalets löptid och således även de fördelar som den förmånliga prissättningen gav upphov till.

53

Det framgår av rättspraxis att en förlängning av en befintlig stödordning visserligen medför att ett nytt stöd ges som skiljer sig från den stödordning som förlängts och att en ändring av ett befintligt stöds varaktighet ska betraktas som ett nytt stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 december 2013, kommissionen/rådet, C‑111/10, REU, EU:C:2013:785, punkt 58, dom av den 4 december 2013, kommissionen/rådet, C‑121/10, REU, EU:C:2013:784, punkt 59 och där angiven rättspraxis, och dom av den 6 mars 2002, Diputación Foral de Álava m.fl./kommissionen, T‑127/99, T‑129/99 och T‑148/99, REG, EU:T:2002:59, punkt 175).

54

Emellertid har det, med avseende på tillämpningen av artikel 108.1 och 108.3 FEUF, även slagits fast att uppkomsten av ett nytt stöd eller en ändring av ett befintligt stöd ska bedömas mot bakgrund av de bestämmelser som reglerar såväl stödet som dess villkor och begränsningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 augusti 1994, Namur-Les assurances du crédit, C‑44/93, REG, EU:C:1994:311, punkt 28). Det är således endast när ändringen påverkar den ursprungliga stödordningens materiella innehåll som stödordningen kan anses ha omvandlats till en ny stödordning (se, för ett liknande resonemang, dom Todaro Nunziatina & C., EU:C:2010:291, punkterna 46 och 47).

55

Det är i förevarande mål utrett att det första interimistiska beslutet sköt upp verkningarna av uppsägningen av det avtal genom vilket de förmånliga tarifferna hade beviljats, på så sätt att det första interimistiska beslutet de facto tillfälligt bibehöll de förmånliga tarifferna under den aktuella perioden. Det interimistiska beslutet hade dock varken till syfte eller verkan att ändra det befintliga stödets materiella innehåll. Beslutet innebar nämligen ingen ändring av vare sig bestämmelserna i avtalet eller av lagbestämmelser om förmånlig prissättning, och inte heller ändrade det villkoren eller begränsningarna för denna prissättning, utan utgjorde endast en bedömning av huruvida uppsägningen av avtalet var giltig.

56

Det första interimistiska beslutet innebar endast en provisorisk bedömning av den tvist som hade anhängiggjorts vid rätten, det vill säga frågan huruvida avtalet bakom den förmånliga prissättningen hade upphört att gälla. Domaren med behörighet att besluta om provisoriska åtgärder beviljade inte ett nytt stöd, såsom kommissionen har påstått. Härav följer med nödvändighet att uppskovet med uppsägningen av avtalet till följd av det första interimistiska beslutet inte ska betraktas som en ny förmån som är skild från det befintliga stödet.

57

Det första interimistiska beslutet kan således inte förstås så, att en stödåtgärd vidtogs eller ändrades i den mening som avses i artikel 108.3 FEUF.

58

Att inta den motsatta ståndpunkten skulle i själva verket, och rättsligt sett, vara liktydigt med att kräva att den nationella domstolen skulle underrätta kommissionen om stöd och låta dessa genomgå en förebyggande granskning från kommissionens sida, och då inte enbart nya stöd eller ändringar av stöd i egentlig mening som har beviljats till ett företag som mottar ett befintligt stöd, utan även alla åtgärder som påverkar tolkningen och tillämpningen av nämnda avtal som kan påverka den inre marknadens funktion, konkurrensen eller helt enkelt den faktiska varaktigheten, under en bestämd tid, för stöd som i princip står till förfogande och trots att kommissionen inte har fattat något beslut om att godkänna stödet eller förklara det oförenligt med den inre marknaden.

59

Det ska således fastställas att det angripna beslutet är rättsstridigt i den mån kommissionen kvalificerade den aktuella åtgärden som ett nytt stöd.

60

De argument som kommissionen och intervenienten har anfört i sina skriftliga yttranden till tribunalen påverkar inte denna slutsats.

61

I domen Diputación Foral de Álava m.fl./kommissionen (EU:T:2002:59), fastställde tribunalen visserligen att även om de aktuella förmånerna endast utgjorde en förlängning av en åtgärd som utgjorde befintligt stöd, kvarstod det faktum att den även måste anses utgöra ett nytt stöd på grund av ändringen av det ifrågavarande stödets varaktighet.

62

På samma sätt fastställde tribunalen, i domen av den 1 juli 2010, Italien/kommissionen (T‑53/08, REU, EU:T:2010:267), som gällde förlängningar av en förmånlig prissättning för ett företag, förvisso att nämnda förlängningar utgjorde nytt stöd.

63

Tribunalen kom emellertid fram till dessa slutsatser enbart av det skälet att nämnda förlängningar inte alls skedde per automatik, och att det istället krävdes lagstiftningsåtgärder för att ändra den förmån som ursprungligen hade fastställts (dom Diputación Foral de Álava m.fl./kommissionen, EU:T:2002:59, punkterna 11–20, och dom Italien/kommissionen, EU:T:2010:267, punkt 70).

64

Det ska dock konstateras att någon lagstiftningsåtgärd inte har vidtagits i förevarande fall för att ändra den förmånliga prissättningen och att det första interimistiska beslutet inte innebar någon ändring av de nationella bestämmelser som ursprungligen var tillämpliga.

65

Därefter fastställde tribunalen visserligen, i domen av den 20 september 2011, Regione autonoma della Sardegna/kommissionen (T‑394/08, T‑408/08, T‑453/08 och T‑454/08, REU, EU:T:2011:493), att sådant stöd som beviljades på en rättslig grund som skiljer sig på ett påtagligt sätt från den stödordning som godkändes genom beslutet om godkännande, ska betraktas som nytt stöd.

66

I sistnämnda mål kvarstår dock dels det faktum att det ursprungliga stödet hade godkänts av kommissionen, dels det faktum att det nya stödet hade beviljats genom en ny rättsakt som var oförenlig med kommissionens beslut om godkännande (dom Regione autonoma della Sardegna/kommissionen, EU:T:2011:493, punkterna 175–177).

67

Det är i förevarande fall uppenbart att den aktuella åtgärden inte har syftat till att ändra de bestämmelser som låg till grund för den förmånliga prissättningen i förhållande till dem som godkänts genom ett kommissionsbeslut, oberoende av vilken inverkan beslutet av den 23 januari 1992 kan ha haft i förevarande mål (se ovan punkt 4), beträffande ett befintligt stöd, inte för att det godkänts av kommissionen, utan för att det godkänts innan fördraget trädde i kraft.

68

Slutligen påpekas att, inte nog med att den rättsliga och avtalmässiga grunden för stödet inte har varit föremål för domstolsprövning i förevarande fall på grund av verkningarna av det första interimistiska beslutet, utan grunden består fortfarande i avtalet och relevant nationell lagstiftning, såsom den har tolkats i det första interimistiska beslutet, oberoende av den ekonomiska situation som rådde när avtalet ingicks och huruvida uppsägningen var möjlig och giltig, vilka frågor inte hade prövats i sak när det angripna beslutet antogs.

69

Talan ska således vinna bifall på den första grunden och det angripna beslutet ska ogiltigförklaras. Det saknas således anledning att pröva såväl de övriga grunderna för talan som sökandens begäran om bevisupptagning.

70

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

71

I enlighet med artikel 87.4 tredje stycket i rättegångsreglerna ska intervenienten bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

följande: