—

ProRail BV, genom S. Van Moorleghem, advocaat,

—

Xpedys NV, DB Schenker Rail Nederland NV och Nationale Maatschappij der Belgische Spoorwegen NV, genom M. Godfroid, advocaat,

—

Belgiens regering, genom J.-C. Halleux och T. Materne, båda i egenskap av ombud,

—

Republiken Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

—

Tysklands regering, genom K. Petersen, i egenskap av ombud,

—

Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, i egenskap av ombud,

—

Schweiz regering, genom D. Klingele, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom A.-M. Rouchaud-Joët och R. Troosters, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 174, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan bolaget ProRail BV (nedan kallat ProRail), å ena sidan, och bolagen Xpedys NV (nedan kallat Xpedys), FAG Kugelfischer GmbH (nedan kallat FAG), DB Schenker Rail Nederland NV (nedan kallat DB Schenker) och Nationale Maatschappij der Belgische Spoorwegen NV (nedan kallat SNCB), å andra sidan, till följd av en olycka med ett tåg som kom från Belgien och var på väg till Nederländerna.

3

Enligt skäl 2 i förordning nr 1206/2001 bör, ”[f]ör att den inre marknaden skall fungera väl, … samarbetet mellan domstolarna i fråga om bevisupptagning förbättras, särskilt påskyndas och förenklas”.

4

I skälen 6 och 7 i denna förordning anges följande:

5

Skäl 15 i nämnda förordning har följande lydelse:

”För att bevisupptagningen skall underlättas bör det vara möjligt för en domstol i en medlemsstat att, i enlighet med den medlemsstatens lagstiftning, ta upp bevis direkt i en annan medlemsstat, förutsatt att detta godtas av den medlemsstaten och på de villkor som fastställs av det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten.”

6

I artikel 1 i förordning 1206/2001, som har rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”1.   Denna förordning skall tillämpas i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, när en domstol i en medlemsstat enligt sin nationella lagstiftning

2.   Bevisupptagning skall inte begäras om bevisningen inte är avsedd att användas i ett inlett eller planerat rättsligt förfarande.

3.   I denna förordning avses med termen ’medlemsstat’ samtliga medlemsstater med undantag av Danmark.”

7

I artikel 3 i förordning nr 1206/2001, som har rubriken ”Centralt organ”, föreskrivs följande:

”1.   Varje medlemsstat skall utse ett centralt organ med ansvar för att

2.   Federala stater, stater där flera rättssystem tillämpas eller stater med autonoma territoriella administrationer har rätt att utse flera centrala organ.

3.   Varje medlemsstat skall också utse det centrala organ som avses i punkt 1 eller en eller flera behöriga myndigheter med ansvar för att fatta beslut i fråga om framställningar enligt artikel 17.”

8

Kapitel II i förordningen, vilket rör översändande och verkställighet av framställningar om bevisupptagning, innehåller ett avsnitt 3 som har rubriken ”Bevisupptagning av den anmodade domstolen”. Nämnda avsnitt består av artiklarna 10–16 i nämnda förordning.

9

I artikel 10 i förordning nr 1206/2001, som har rubriken ”Allmänna bestämmelser om verkställighet av framställningen”, föreskrivs följande:

”1.   Den anmodade domstolen skall verkställa framställningen utan dröjsmål och senast inom 90 dagar från det att framställningen kommit in.

2.   Den anmodade domstolen skall verkställa framställningen enligt lagstiftningen i den medlemsstat där domstolen är belägen.

…”

10

I artikel 17 i förordningen, som avser direkt bevisupptagning av den ansökande domstolen, föreskrivs följande:

”1.   I fall då en domstol begär att direkt få ta upp bevis i en annan medlemsstat, skall den … översända en framställning till det centrala organ eller den behöriga myndighet i den staten som avses i artikel 3.3. …

2.   Direkt bevisupptagning får endast ske om den kan genomföras på frivillig grund utan att tvångsåtgärder behövs.

I fall då direkt bevisupptagning innebär att en person skall höras, skall den ansökande domstolen informera den berörda personen om att bevisupptagningen skall ske på frivillig grund.

3.   Bevisupptagningen skall verkställas av en medlem av den rättsliga personalen eller annan person till exempel en expert, som skall utses i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen.

4.   Inom 30 dagar efter det att en framställning inkommit skall det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten … meddela den ansökande domstolen huruvida framställningen har godtagits och, i erforderliga fall, på vilka villkor enligt lagstiftningen i den egna medlemsstaten bevisupptagningen skall ske.

Det centrala organet eller den behöriga myndigheten får till exempel utse en domstol i sin medlemsstat att delta vid bevisupptagningen för att säkerställa att denna artikel och de villkor som är fastställda tillämpas korrekt.

Det centrala organet eller den behöriga myndigheten skall uppmuntra användningen av kommunikationsteknik, t.ex. video- och telefonkonferenser.

5.   Det centrala organ eller den behöriga myndigheten kan vägra direkt bevisupptagning endast om

6.   Utan att det påverkar de villkor som fastställts i enlighet med punkt 4, skall den ansökande domstolen verkställa framställningen i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstaten där den är belägen.”

11

I artikel 21.2 i förordning nr 1206/2001, som rör förhållandet till gällande eller kommande avtal eller överenskommelser mellan medlemsstaterna, föreskrivs följande:

”Denna förordning skall inte hindra medlemsstaterna från att bibehålla eller ingå avtal eller överenskommelser mellan två eller flera medlemsstater för att ytterligare underlätta och förenkla bevisupptagning, så länge dessa är förenliga med denna förordning.”

12

I artikel 31 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, s. 1) föreskrivs följande:

”Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som kan vidtas enligt lagen i en medlemsstat, får begäras hos domstolarna i den staten, även om domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna förordning.”

13

I kapitel III i förordning nr 44/2001, som har rubriken ”Erkännande och verkställighet”, återfinns artikel 32 som har följande lydelse:

”I denna förordning förstås med dom varje avgörande som har meddelats av domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet, liksom domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader.”

14

I artikel 33.1 i denna förordning föreskrivs följande:

”En dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.”

15

Ett godståg på väg från Belgien till Nederländerna spårade ur den 22 november 2008 i Amsterdam (Nederländerna).

16

Till följd av olyckan inleddes rättsliga förfaranden i såväl belgisk som nederländsk domstol. Förfarandet i nederländsk domstol, vid vilken ProRail hade väckt talan i sak om ersättning för den skada som det nederländska järnvägsnätet hade åsamkats, utgör inte föremål för förevarande mål.

17

Parter i belgisk domstol, där det har framställts interimistiska yrkanden, är ProRail, å ena sidan, och fyra andra företag som har en koppling till ovannämnda olycka, nämligen Xpedys, FAG, DB Schenker och SNCB, å andra sidan.

18

ProRail, som har sitt säte i Utrecht (Nederländerna), förvaltar de huvudsakliga järnvägsspåren i Nederländerna och ingår avtal om tillgång till nämnda spår med järnvägstransportföretag, däribland DB Schenker.

19

DB Schenker, som också har sitt säte i Utrecht, är ett privat järnvägstransportföretag vars vagnpark består av järnvägsvagnar som ursprungligen hyrdes, år 2001, av SNCB med säte i Bryssel (Belgien).

20

Enligt DB Schenker och SNCB övertog Xpedys, som också har sitt säte i Bryssel, den 1 maj 2008 funktionen som uthyrare av dessa järnvägsvagnar.

21

FAG, som har sitt säte i Schweinfurt (Tyskland), tillverkar delar till järnvägsvagnar, såsom hjulaxlar, axellager, cylinderaxlar och kullagerhållare.

22

Efter olyckan, närmare bestämt den 11 februari 2009, inledde DB Schenker ett interimistiskt förfarande vid Rechtbank van koophandel te Brussel (handelsdomstolen i Bryssel) mot Xpedys och SNCB, i deras egenskap av uthyrare av en del av de järnvägsvagnar som hade varit inblandade i ovannämnda olycka, med yrkande om att en expert skulle förordnas. ProRail och FAG intervenerade i förfarandet. ProRail yrkade att rätten skulle ogilla yrkandet om att en expert skulle förordnas eller, för det fall en expert likväl förordnades, begränsa expertens uppdrag till fastställelse av skadorna på järnvägsvagnarna och inte besluta om en utredning av hela det nederländska järnvägsnätet, samt besluta om att experten skulle utföra sitt uppdrag i enlighet med bestämmelserna i förordning nr 1206/2001.

23

Genom beslut av den 5 maj 2009 biföll ordföranden för Rechtbank van koophandel te Brussel DB Schenkers yrkande om interimistiska åtgärder och förordnade en expert samt definierade innehållet i dennes uppdrag, som till största delen skulle utföras i Nederländerna. Inom ramen för uppdraget skulle experten bege sig till olycksplatsen i Nederländerna och till varje annan plats som kunde vara av betydelse för fullgörandet av uppdraget, för att fastställa orsakerna till olyckan, skadorna på vagnarna och skadornas omfattning. Vidare anmodades experten att fastställa vem som hade tillverkat vissa tekniska komponenter i vagnarna och att beskriva i vilket skick dessa var. Experten skulle också uttala sig om metoden för lastning av vagnarna och den faktiska lasten per hjulaxel. Slutligen skulle experten utvärdera det järnvägsnät och den järnvägsinfrastruktur som förvaltas av ProRail och ta ställning till huruvida, och i så fall i vilken omfattning, denna infrastruktur kunde ha bidragit till olyckan.

24

ProRail överklagade detta beslut till Hof van Beroep te Brussel (appellationsdomstolen i Bryssel) och yrkade i första hand att beslutet att förordna en expert skulle upphävas. I andra hand yrkade bolaget att den belgiska expertens uppdrag skulle begränsas till att fastställa vagnarnas skador i den mån denna uppgift kunde utföras i Belgien, att ingen expertutredning av det nederländska järnvägsnätet eller järnvägsinfrastrukturen skulle tillåtas, att uppdelning mellan parterna skulle förbjudas eller, för det fall förordnandet av experten godtogs, att denne skulle åläggas att utföra sitt uppdrag i Nederländerna i enlighet med det förfarande som föreskrivs i förordning nr 1206/2001.

25

Hof van beroep te Brussel avslog överklagandet, varpå ProRail överklagade till Hof van Cassatie. ProRail gjorde i överklagandet gällande dels att artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001 hade åsidosatts, dels att artikel 31 i förordning nr 44/2001 hade åsidosatts.

26

Hof van Cassatie frågar sig huruvida en domstol i en medlemsstat som önskar vidta en utredningsåtgärd, såsom inhämtande av ett expertutlåtande, direkt i en annan medlemsstat, enligt artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001, måste begära tillstånd i förväg av den sistnämnda staten. Hof van Cassatie undrar också om artikel 33.1 i förordning nr 44/2001, enligt vilken domar som meddelas i en medlemsstat ska erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas, har någon inverkan i förevarande mål.

27

Mot denna bakgrund beslutade Hof van Cassatie att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001 – med beaktande av bland annat unionslagstiftningen om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område och den princip som kommer till uttryck i artikel 33.1 i förordning nr 44/2001 med innebörden att en dom som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas – tolkas så, att den domstol som har fattat beslut om en expertutredning, vilken delvis ska genomföras i den medlemsstat där domstolen är belägen, men även i en annan medlemsstat, vid direkt bevisupptagning i den andra medlemsstaten endast och uteslutande ska tillämpa den metod som anges i ovannämnda artikel 17, eller ska ovannämnda bestämmelser tolkas så, att den av domstolen i den förstnämnda medlemsstaten utnämnda experten kan tilldelas uppdraget att genomföra en utredning, som delvis ska genomföras i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, även med stöd av andra bestämmelser än bestämmelserna i förordning nr 1206/2001?”

28

Xpedys, DB Schenker och SNCB har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning då den är helt hypotetisk och saknar relevans för lösningen av tvisten vid Hof van Cassatie, eftersom förordning nr 1206/2001 inte är tillämplig i förevarande mål.

29

Ovannämnda bolag har för det första gjort gällande att det var en av parterna i målet och inte en domstol som tog initiativet till det gränsöverskridande expertuppdraget, trots att artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001 föreskriver att initiativet ska tas av en domstol. För det andra är artikel 17 i denna förordning, mot bakgrund av skäl 7 i förordningen, endast tillämplig när den nationella domstolen ska avgöra målet i sak, vilket inte är fallet här. För det tredje kan det gränsöverskridande expertuppdraget inte anses utgöra offentligt maktutövande av en medlemsstat i en annan medlemsstat. För det fjärde skulle förfarandet fördröjas om förordning nr 1206/2001 tillämpades i målet. Detta skulle stå i motsättning till förordningens syften, som är att förenkla och påskynda bevisupptagningen.

30

EU-domstolen erinrar i detta hänseende om att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, enligt fast rättspraxis är den nationella domstolen som är ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i målet samt att tolka och tillämpa den nationella lagstiftningen. Det ankommer också uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl nödvändigheten som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Följaktligen är EU-domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (se, bland annat, dom av den 12 april 2005 i mål C-145/03, Keller, REG 2005, s. I-2529, punkt 33, av den 11 september 2008 i mål C-11/07, Eckelkamp m.fl., REG 2008, s. I-6845, punkterna 27 och 32, samt av den 25 oktober 2012 i mål C-553/11, Rintisch, punkt 15).

31

En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan således bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, bland annat, dom av den 14 juni 2012 i mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 77, och i det ovannämnda målet Rintisch, punkt 16).

32

Domstolen konstaterar emellertid att så inte är fallet här.

33

Av begäran om förhandsavgörande framgår nämligen tydligt att tolkningen av artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001 är nödvändig för att lösa den nationella tvisten. Överklagandet till Hof van Cassatie grundar sig nämligen på ett åsidosättande av dessa artiklar. EU-domstolens tolkning av dessa artiklar skulle sålunda klargöra för Hof van Cassatie huruvida nämnda artiklar utgör hinder för att beslut fattas om den aktuella expertutredningen, vilket till viss del ska genomföras i en annan medlemsstat, utan tillämpning av nämnda förordning.

34

Vad avser argumentet att det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1206/2001 då det inte var domstol som ex officio tog initiativ till bevisupptagningen utan en av parterna, noterar EU-domstolen att det följer av artikel 1.1 i nämnda förordning att förordningen är tillämplig så snart som en domstol i en medlemsstat antingen anmodar en domstol i en annan medlemsstat att ta upp bevis, eller begär att få ta upp bevis direkt i en annan medlemsstat. Huruvida det är en part i målet eller domstolen själv som har tagit initiativet är i detta sammanhang oviktigt.

35

Vad avser argumentet att det inte är möjligt att tillämpa förordning nr 1206/2001 inom ramen för ett interimistiskt förfarande, ska det noteras att framställningen om bevisupptagning, enligt artikel 1.2 i denna förordning, ska avse bevisning som är avsedd att användas i ett inlett eller planerat rättsligt förfarande. Nämnda förordning är således inte bara tillämplig inom ramen för ett förfarande i sak, utan även när fråga är om ett interimistiskt förfarande.

36

Vad gäller invändningarna att en sådan expert som det är fråga om i det nationella målet inte utövar offentlig makt och att tillämpning av förordning nr 1206/2001 inom ramen för det nationella målet skulle ha lett till att förfarandet fördröjdes, konstaterar EU-domstolen slutligen att dessa invändningar hänför sig till sakfrågan i målet och därför saknar betydelse för frågan huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning. Detta är även generaladvokatens uppfattning (punkt 32 i förslaget till avgörande).

37

Under dessa omständigheter anser EU-domstolen att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

38

Hof van Cassatie har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 1.1 b och 17 i förordning nr 1206/2001, jämförda med artikel 33.1 i förordning nr 44/2001, ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat som önskar att bevisupptagning som anförtrotts en expert genomförs i en annan medlemsstat är skyldig att använda den metod för bevisupptagning som föreskrivs i dessa bestämmelser i förordning nr 1206/2001 för att kunna förordna om sådan bevisupptagning.

39

Inledningsvis ska noteras att artikel 33 i förordning nr 44/2001 saknar betydelse för svaret på tolkningsfrågan, då tolkningsfrågan rör bevisupptagning i en annan medlemsstat och inte en medlemsstats erkännande av en dom som har avkunnats i en annan medlemsstat. När EU-domstolen besvarar denna fråga kommer den därför endast att tolka artiklarna 1.1 b och 17 i förordning nr 1206/2001.

40

Det ska noteras att enligt artikel 1.1 b i förordning nr 1206/2001 ska förordningen tillämpas i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur när en domstol i en medlemsstat enligt sin nationella lagstiftning begär att få ta upp bevis direkt i en annan medlemsstat.

41

Villkoren för sådan direkt bevisupptagning återfinns i artikel 17 i denna förordning. Med tillämpning av artikel 17.1 och 17.4 i denna artikel kan sådan bevisupptagning genomföras direkt i den anmodade medlemsstaten med föregående tillstånd från det centrala organet eller den behöriga myndigheten i denna stat. Enligt artikel 17.3 ska denna bevisupptagning verkställas av en medlem av den rättsliga personalen eller annan person, till exempel en expert, som ska utses i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen.

42

Det ska inledningsvis erinras om att förordning nr 1206/2001 i princip endast är tillämplig när en domstol i en medlemsstat beslutar att bevisupptagning ska ske enligt någon av de metoder som föreskrivs i förordningen, varvid den är skyldig att följa de förfaranden som föreskrivs för dessa metoder (dom av den 6 september 2012 i mål C-170/11, Lippens m.fl., punkt 28).

43

Vidare ska noteras att enligt skälen 2, 7, 8, 10 och 11 i förordning nr 1206/2001 är ändamålet med förordningen att gränsöverskridande bevisupptagning ska kunna genomföras enkelt, effektivt och snabbt. En domstols bevisupptagning i en annan medlemsstat får inte leda till att mål vid nationella domstolar fördröjs. Därför infördes genom förordning nr 1206/2001 bestämmelser som är bindande för alla medlemsstater – utom Konungariket Danmark – i syfte att undanröja de hinder som kan uppstå inom detta område (se dom av den 17 februari 2011 i mål C-283/09, Weryński, REU 2011, s. I-601, punkt 62, och i det ovannämnda målet Lippens m.fl., punkt 29).

44

Såsom generaladvokaten anfört i punkt 62 i sitt förslag till avgörande, finner EU-domstolen dessutom att denna förordning inte inskränker möjligheterna att förordna om bevisupptagning när det gäller bevis i andra medlemsstater, utan den ska tvärtom förstärka dessa möjligheter genom att främja samarbetet mellan domstolarna på detta område.

45

En tolkning av artiklarna 1.1 b och 17 i förordning nr 1206/2001, enligt vilken domstolen i en medlemsstat alltid måste använda den metod för bevisupptagning som föreskrivs i dessa artiklar för att direkt genomföra en expertutredning i en annan medlemsstat, är inte förenlig med dessa målsättningar. Under vissa omständigheter kan det nämligen vara lättare, effektivare och snabbare för den domstol som beslutat om en sådan expertutredning att genomföra bevisupptagningen i fråga utan att tillämpa nämnda förordning.

46

Tolkningen att förordning nr 1206/2001 inte uttömmande reglerar gränsöverskridande bevisupptagning utan endast avser att underlätta bevisupptagningen, vilket innebär att det är tillåtet att använda sig av andra instrument i samma syfte, stöds slutligen av artikel 21.2 i förordning nr 1206/2001. Denna bestämmelse tillåter uttryckligen att avtal eller överenskommelser ingås mellan medlemsstaterna för att ytterligare underlätta bevisupptagning, så länge dessa är förenliga med denna förordning (domen i det ovannämnda målet Lippens m.fl., punkt 33).

47

Det ska likväl preciseras att i den mån som en expert som utsetts av en domstol i en medlemsstat måste bege sig till en annan medlemsstat för att genomföra den utredning som vederbörande har anförtrotts kan denna person under vissa omständigheter komma att påverka utövandet av offentlig makt i den medlemsstat där undersökningen äger rum. Detta gäller särskilt när fråga är om en expertutredning som kräver att undersökningar genomförs på områden med koppling till utövande av sådan makt eller på platser till vilka tillträde eller annan intervention enligt medlemsstatens lag inte medges eller endast medges behöriga personer.

48

Under dessa omständigheter kan den metod för bevisupptagning som föreskrivs i artiklarna 1.1 b och 17 i nämnda förordning, om inte den domstol som önskar besluta om en gränsöverskridande expertutredning avstår från att ta upp nämnda bevis och ett sådant avtal eller en sådan överenskommelse mellan medlemsstaterna som avses i artikel 21.2 i förordning nr 1206/2001 saknas, vara den enda metod som en domstol i en medlemsstat förfogar över för att genomföra en expertutredning direkt i en annan medlemsstat.

49

Av det ovan anförda följer att en nationell domstol som önskar besluta om en expertutredning som ska genomföras i en annan medlemsstat inte nödvändigtvis måste använda den metod för bevisupptagning som föreskrivs i artiklarna 1.1 b och 17 i förordning nr 1206/2001.

50

En sådan tolkning kan inte ifrågasättas med argument som har att göra med förordningens tillkomst, och särskilt inte med hänvisning till att man inte godtog förslaget om att införa en bestämmelse i förordningen i vilken det uttryckligen anges att domstolen i en medlemsstat direkt kan utse en expert vid gränsöverskridande expertutredningar utan föregående tillstånd från den andra medlemsstaten eller utan att informera härom.

51

Denna bestämmelse ska nämligen förstås mot bakgrund av det ursprungliga förslaget till förordning nr 1206/2001, där det endast fanns en metod föreskriven för bevisupptagning, nämligen bevisupptagning av den anmodade domstolen i en annan medlemsstat. Då det enligt nämnda bestämmelse inte var möjligt för en domstol i en annan medlemsstat att genomföra en expertutredning utgjorde bestämmelsen ett undantag från den enda metoden för bevisupptagning. Den omständigheten att en sådan bestämmelse inte finns i förordning nr 1206/2001 innebär emellertid inte att en nationell domstol som beslutar om en gränsöverskridande expertutredning alltid måste använda de metoder för bevisupptagning som föreskrivs i denna förordning.

52

I motsats till vad ProRail har hävdat kan denna tolkning inte heller ifrågasättas med hänvisning till domstolens konstateranden i punkt 23 i domen av den 28 april 2005 i mål C-104/03, St. Paul Dairy (REG 2005, s. I-3481). Domstolen konstaterade därvid att en framställan om vittnesförhör, under sådana omständigheter som dem i det mål som avgjordes genom den domen, skulle kunna användas som ett medel för att undgå en tillämpning av bestämmelserna i förordning nr 1206/2001, vilka med samma garantier och verkningar för alla enskilda gäller för överföring och verkställande av framställningar från en domstol i en medlemsstat, och som syftar till att en bevisupptagning ska göras i en annan medlemsstat.

53

Såsom domstolen redan har fastställt ska detta konstaterande förstås mot bakgrund av de omständigheter som gav upphov till domen. Kännetecknande för dessa var att en begäran om provisoriskt vittnesförhör framställdes direkt till domstolen i den medlemsstat där vittnet hade hemvist, vilken dock inte var behörig att pröva målet i sak. En sådan begäran skulle faktiskt kunna utnyttjas som ett medel för att kringgå reglerna i förordning nr 1206/2001, eftersom den kan avhända den behöriga domstolen, till vilken begäran borde ha framställts, möjligheten att höra nämnda vittne enligt de regler som föreskrivs i nämnda förordning (se domen i det ovannämnda målet Lippens m.fl., punkt 36). Omständigheterna i förevarande mål skiljer sig däremot från omständigheterna i det ovannämnda målet St. Paul Dairy, eftersom den bevisning som skulle upptas till övervägande del befann sig i en annan medlemsstat än den domstol vid vilket målet hade anhängiggjorts, vilket innebar att den sistnämnda kunde tillämpa förordning nr 1206/2001.

54

Med beaktande av samtliga överväganden ovan ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 1.1 b och 17 i förordning nr 1206/2001 ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat som önskar att bevisupptagning som anförtrotts en expert genomförs i en annan medlemsstat, inte nödvändigtvis är skyldig att använda den metod för bevisupptagning som föreskrivs i dessa bestämmelser för att kunna förordna om sådan bevisupptagning.

55

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artiklarna 1.1 b och 17 i rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat som önskar att bevisupptagning som anförtrotts en expert genomförs i en annan medlemsstat, inte nödvändigtvis är skyldig att använda den metod för bevisupptagning som föreskrivs i dessa bestämmelser för att kunna förordna om sådan bevisupptagning.