—

Lilian Pallikaropoulos, genom R. Buxton, solicitor, och D. Wolfe, QC,

—

Förenade kungarikets regering, genom C. Murrell och J. Maurici, båda i egenskap av ombud, biträdda av R. Palmer, barrister,

—

Danmarks regering, genom S. Juul Jørgensen och V. Pasternak Jørgensen, båda i egenskap av ombud,

—

Irland, genom E. Creedon och D. O’Hagan, båda i egenskap av ombud, biträdda av N. Hyland, barrister-at-law,

—

Greklands regering, genom G. Karipsiades, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom P. Oliver och L. Armati, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 10a femte stycket i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226) och artikel 15a femte stycket i rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (EGT L 257, s. 26), i deras ändrade lydelser genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 (EUT L 156, s. 17) (nedan kallade direktiv 85/337 respektive direktiv 96/61).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, David Edwards och Lilian Pallikaropoulos och, å andra sidan, Environment Agency, First Secretary of State och Secretary of State for Environment, Food and Rural Affairs rörande ett driftstillstånd för en cementfabrik som Environment Agency beviljat. Talan avser frågan huruvida House of Lords beslut att Lilian Pallikaropoulos, vars överklagande ogillats, ska ersätta motparternas rättegångskostnader är förenligt med unionsrätten.

3

I ingressen till konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, vilken godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2005/370/EG av den 17 februari 2005 (EUT L 124, s. 1) (nedan kallad Århuskonventionen), anges följande:

”...

som även erkänner att var och en har rätt att leva i en miljö som är förenlig med hälsa och välbefinnande och att var och en har skyldighet att, både ensam och tillsammans med andra, skydda och förbättra miljön för nuvarande och kommande generationer,

som beaktar att medborgarna för att kunna utöva denna rättighet och fullgöra denna skyldighet måste ha tillgång till information, rätt att delta i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, och som i detta hänseende erkänner att medborgarna kan behöva hjälp att utöva sina rättigheter,

...

som är angelägna om att allmänheten, organisationer inbegripna, bör ha tillgång till effektiva rättsliga mekanismer så att deras berättigade intressen skyddas och lagen följs,

...”

4

I artikel 1 i Århuskonventionen föreskrivs, under rubriken ”Syften”, följande:

”För att bidra till att skydda den rätt som var och en i nuvarande och framtida generationer har att leva i en miljö som är förenlig med hans eller hennes hälsa och välbefinnande skall varje part garantera rätten att få tillgång till information, allmänhetens rätt att delta i beslutsprocesser och rätten att få tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor i enlighet med bestämmelserna i denna konvention.”

5

I punkt 8 i konventionens artikel 3, vilken har rubriken ”Allmänna bestämmelser”, föreskrivs följande:

”Varje part skall se till att personer som utövar sina rättigheter i enlighet med bestämmelserna i denna konvention inte på något sätt bestraffas, förföljs eller trakasseras för detta. Denna bestämmelse skall inte inverka på de nationella domstolarnas befogenheter att besluta om rimlig ersättning för kostnader i samband med rättsliga förfaranden.”

6

Artikel 9 i konventionen har rubriken ”Tillgång till rättslig prövning”. Häri föreskrivs följande:

”…

2.   Varje part skall inom ramen för sin nationella lagstiftning se till att den berörda allmänhet

har rätt att få den materiella och formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av artikel 6 eller, om detta föreskrivs i nationell rätt och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3, andra tillämpliga bestämmelser i denna konvention prövad av domstol eller något annat oberoende och opartiskt organ som inrättats genom lag.

...

3.   Varje part skall dessutom, utan att det påverkar tillämpningen av de prövningsförfaranden som avses i punkterna 1 och 2, se till att den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt har rätt att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning.

4.   De förfaranden som avses i punkterna 1–3 skall, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, erbjuda tillräckliga och effektiva rättsmedel, inbegripet förelägganden där så är lämpligt, och vara objektiva, rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma …

5.   För att göra bestämmelserna i denna artikel ännu effektivare skall varje part se till att allmänheten informeras om tillgången till prövning i domstol eller i administrativ ordning, och överväga att införa lämpliga stödåtgärder som kan undanröja eller minska ekonomiska och andra hinder för utnyttjandet av tillgången till rättslig prövning.”

7

I artikel 10a i direktiv 85/337 och i artikel 15a i direktiv 96/61 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall inom ramen för den relevanta nationella lagstiftningen se till att de medlemmar av den berörda allmänheten

har rätt att få den materiella eller formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av bestämmelserna om allmänhetens deltagande i detta direktiv prövad i domstol eller något annat oberoende och opartiskt organ som inrättats genom lag.

Medlemsstaterna skall fastställa i vilket skede beslut, handlingar eller underlåtenhet kan prövas.

Vad som utgör ett tillräckligt intresse och kränkning av en rättighet skall fastställas av medlemsstaterna, i enlighet med målet att ge den berörda allmänheten en omfattande rätt till rättslig prövning. …

Bestämmelserna i denna artikel skall inte utesluta möjligheten av ett preliminärt prövningsförfarande inför en förvaltningsmyndighet och skall inte påverka kravet att de administrativa prövningsförfarandena skall vara uttömda innan rättsliga prövningsförfaranden får användas, om detta krav finns enligt den nationella lagstiftningen.

Sådana förfaranden skall vara rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma.

...”

8

Direktiv 85/337 har kodifierats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EUT L 26, 2012, s. 1). Bestämmelserna i artikel 11.4 andra stycket i direktiv 2011/92 är identiska med bestämmelserna i artikel 10a femte stycket i direktiv 85/337.

9

Direktiv 96/61 har kodifierats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (EUT L 24, s. 8). Bestämmelserna i artikel 16.4 andra stycket i direktiv 2008/1 är identiska med bestämmelserna i artikel 15a femte stycket i direktiv 96/61.

10

I rule 49.1 i 2009 års rättegångsregler för Supreme Court (Supreme Court Rules 2009, SI 2009, nr 1603) föreskrivs följande:

”Den närmare bedömningen av rättegångskostnaderna ska företas av två tjänstemän (costs officers) som utses av ordföranden, varvid

11

David Edwards har överklagat beslutet från Environment Agency om driftstillstånd för en cementfabrik, vilket även omfattar bränning av avfall, i Rugby (Förenade kungariket), med stöd av miljörättsliga bestämmelser, varvid han särskilt gjort gällande att projektet inte varit föremål för någon miljökonsekvensbedömning. David Edwards beviljades rättshjälp i målet om överklagande.

12

Överklagandet ogillades i första domstolsinstans, och David Edwards överklagade den domen till Court of Appeal. David Edwards återkallade emellertid sitt överklagande på förhandlingens sista dag.

13

Lilian Pallikaropoulos ansökte om att få inträda som klagande i målet och Court of Appeal biföll denna ansökan. Hon uppfyllde inte villkoren för att få rättshjälp men Court of Appeal beslutade att begränsa hennes betalningsansvar för rättegångskostnaderna till 2 000 GBP.

14

Court of Appeal ogillade Lilian Pallikaropoulos överklagande samt förpliktade henne att bära sina egna rättegångskostnader och ersätta motparternas rättegångskostnader upp till ovannämnda belopp.

15

Lilian Pallikaropoulos överklagade domen till House of Lords och yrkade att åläggandet att i denna instans ställa säkerhet om 25000 GBP för förväntade rättegångskostnader skulle upphävas. House of Lords lämnade yrkandet utan bifall.

16

Lilian Pallikaropoulos yrkade även att House of Lords skulle meddela ett förordnande (protective costs order) om begränsning av hennes betalningsansvar för rättegångskostnaderna för det fall att hennes överklagande skulle lämnas utan bifall. Även detta yrkande ogillades av House of Lords.

17

House of Lords fastställde, genom dom av den 16 april 2008, Court of Appeals avgörande, varigenom Lilian Pallikaropoulos överklagande ogillades. Den 18 juli 2008 förpliktade House of Lords Lilian Pallikaropoulos att ersätta motparternas rättegångskostnader i målet om överklagande till ett belopp som, i händelse av att parterna inte kunde enas härom, skulle fastställas av Clerk of the Parliaments. Motparterna yrkade ersättning med stöd av kostnadsräkningar på 55810 GBP respektive 32290 GBP.

18

Supreme Court of the United Kingdom, vilken inrättades den 1 oktober 2009, har tagit över House of Lords dömande befogenheter. I enlighet med 2009 års rättegångsregler för Supreme Court företogs den närmare bedömningen av rättegångskostnaderna av två costs officers som utsetts av ordföranden för Supreme Court of the United Kingdom. I detta ärende bestred Lilian Pallikaropoulos betalningsskyldighet för rättegångskostnaderna med stöd av direktiven 85/337 och 96/61.

19

Costs officers fann, i beslut av den 4 december 2009, att de i princip var behöriga att pröva huruvida Lilian Pallikaropoulos hade fog för detta argument.

20

Motparterna i ärendet avseende rättegångskostnaderna överklagade beslutet till en ensamdomare vid Supreme Court of the United Kingdom. De anmodade härvid om att ärendet skulle hänskjutas till ett domarkollegium om fem domare, vilket slutligen beslutades.

21

Domarkollegiet avgjorde ärendet den 15 december 2010. Det fann att costs officers borde ha agerat inom ramen för den behörighet de tillerkänns i 2009 års rättegångsregler för Supreme Court och därmed ha begränsat sig till att beloppsbestämma rättegångskostnaderna. Enligt domarkollegiet är det endast den domstol som ska avgöra målet i sak som kan pröva frågan huruvida domstolsförfarandet är oöverkomligt kostsamt i den mening som avses i direktiven 85/337 och 96/61. Denna prövning kan ske antingen när förfarandet inleds – i samband med att domstolen tar ställning till om betalningsansvaret för rättegångskostnaderna ska begränsas – eller i samband med att målet avgörs i sak.

22

Domarkollegiet fann även att frågan huruvida beslutet att förplikta Lilian Pallikaropoulos att ersätta motparternas rättegångskostnader stred mot direktiven inte hade prövats av House of Lords vid prövningen av hennes yrkande om begränsning av betalningsansvaret för rättegångskostnaderna.

23

Mot denna bakgrund beslutade Supreme Court of the United Kingdom att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

24

Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att EU-domstolen, för det första, ska precisera innebörden av kravet i artikel 10a femte stycket i direktiv 85/337 och artikel 15a femte stycket i direktiv 96/61 att de domstolsförfaranden som avses i dessa bestämmelser inte får vara oöverkomligt kostsamma och, för det andra, ska ange vilka bedömningskriterier avseende detta krav som en nationell domstol kan tillämpa när den tar ställning till fördelningen av rättegångskostnaderna och vilket handlingsutrymme som tillkommer medlemsstaterna när de ska fastställa dessa kriterier i nationell rätt. När det gäller den nationella domstolens bedömning av huruvida förfarandet är oöverkomligt kostsamt önskar den hänskjutande domstolen även att EU-domstolen ska precisera huruvida den nationella domstolen måste beakta det faktum att den part som kan komma att förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna rent faktiskt inte har avskräckts från att väcka eller föra talan och även huruvida domstolens analys kan skilja sig åt beroende på om den dömer i första, andra eller tredje instans.

25

Såsom domstolen redan har slagit fast innebär kravet i artikel 10a femte stycket i direktiv 85/337 och artikel 15a femte stycket i artikel 96/61 att domstolsförfarandena inte får vara oöverkomligt kostsamma inte att de nationella domstolarna är förhindrade att förplikta en part att ersätta rättegångskostnaderna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009 i mål C-427/07, kommissionen mot Irland, REG 2009, s. I-6277, punkt 92).

26

Detta framgår uttryckligen av Århuskonventionen, till vilken unionslagstiftningen – enligt vad som anges i skäl 5 i direktiv 2003/35 om ändring av direktiven 85/337 och 96/61 – ”bör anpassas”. Det föreskrivs nämligen i artikel 3.8 i Århuskonventionen att de nationella domstolarnas befogenheter att besluta om rimlig ersättning för kostnader i samband med rättsliga förfaranden inte ska påverkas.

27

Domstolen påpekar vidare att kravet att en rättegång inte får vara oöverkomligt kostsam avser samtliga kostnader för att delta i domstolsförfarandet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Irland, punkt 92).

28

Frågan huruvida domstolsförfarandena är oöverkomligt kostsamma måste således bli föremål för en helhetsbedömning, varvid det tas hänsyn till samtliga kostnader som åsamkats den berörda parten.

29

Dessutom följer det av såväl kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas (se, bland annat, dom av den 14 februari 2012 i mål C-204/09, Flachglas Torgau, punkt 37).

30

Härav följer att även om det varken i Århuskonventionen – vars artikel 9.4 föreskriver att de förfaranden som avses i punkterna 1–3 i denna artikel inte får vara oöverkomligt kostsamma – eller i direktiven 85/337 och 96/61 anges hur kostnaden för ett domstolsförfarande ska bedömas när det ska avgöras huruvida ett sådant förfarande är oöverkomligt kostsamt, kan denna bedömning inte göras endast utifrån nationell rätt.

31

Såsom uttryckligen anges i artikel 10a tredje stycket i direktiv 85/337 och artikel 15a tredje stycket i direktiv 96/61 är unionslagstiftarens syfte att ge den berörda allmänheten ”en omfattande rätt till rättslig prövning”.

32

Detta syfte ingår mer allmänt i unionslagstiftarens vilja att bevara, skydda och förbättra miljön och att ge allmänheten en aktiv roll i detta sammanhang.

33

Dessutom bidrar kravet att domstolsförfaranden inte får vara oöverkomligt kostsamma, på miljörättens område, till att rätten till ett effektivt rättsmedel, vilken säkerställs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, iakttas och till att effektivitetsprincipen – enligt vilken de processuella regler som gäller för den talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter inte får göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten – iakttas (se, bland annat, dom av den 8 mars 2011 i mål C-240/09, Lesoochranárske zoskupenie VLK, REU 2011, s. I-1255, punkt 48).

34

Även om dokumentet ”The Aarhus Convention: An Implementation Guide”, som utgavs år 2000 av Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa (UN/ECE), inte innehåller någon bindande tolkning av konventionen ska det emellertid noteras att det i detta dokument anges att kostnaden för att väckta talan med stöd av konventionen eller för att göra nationell miljörätt gällande inte får vara så hög att det hindrar allmänheten från att väcka talan om de anser det nödvändigt.

35

Av det ovan anförda följer att kravet att ett domstolsförfarande inte får vara oöverkomligt kostsamt, i den mening som avses i artikel 10a femte stycket i direktiv 85/337 och artikel 15a femte stycket i direktiv 96/61, innebär att de personer som omfattas av dessa bestämmelser inte, till följd av det kostnadsansvar som detta kan medföra, får hindras från att vid domstol väcka eller föra en sådan talan som faller inom tillämpningsområdet för dessa artiklar. När en nationell domstol har att avgöra en fråga om förpliktande för en enskild rättssökande som inte vunnit bifall för sin talan i ett miljörättsligt mål att ersätta rättegångskostnaderna eller när den, mer allmänt, har att under ett tidigare skede i handläggningen ta ställning till huruvida kostnadsansvaret för den tappande parten ska begränsas, såsom kan vara fallet när det gäller domstolarna i Förenade kungariket, måste den försäkra sig om att detta krav iakttas och därvid beakta såväl den rättssökandes intressen som allmänintresset av miljöskydd.

36

Såsom angetts i punkt 24 i denna dom önskar Supreme Court of the United Kingdom få klarhet i vilka bedömningskriterier den nationella domstolen ska använda för att säkerställa att kravet att förfarandet inte får vara oöverkomligt kostsamt uppfylls när den ska fatta beslut i fråga om rättegångskostnaderna. Supreme Court of the United Kingdom har särskilt frågat huruvida bedömningen ska vara objektiv eller subjektiv samt i vilken mån nationell rätt ska beaktas.

37

Domstolen erinrar om att det följer av fast rättspraxis att medlemsstaterna – för det fall unionsrätten saknar precision – vid införlivandet av ett direktiv är skyldiga att säkerställa direktivets fulla verkan, samtidigt som de förfogar över ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning avseende valet av tillvägagångssätt (se, bland annat, dom av den 9 november 2006 i mål C-216/05, kommissionen mot Irland, REG 2006, s. I-10787, punkt 26).

38

Härav följer, när det gäller de sätt på vilka syftet att säkerställa ett effektivt domstolsskydd på det miljörättsliga området utan orimlig kostnad kan uppnås, att alla relevanta bestämmelser i nationell rätt måste beaktas, särskilt ett nationellt system för rättshjälp och en nationell ordning för begränsning av betalningsansvaret för rättegångskostnaderna, såsom det som avses i punkt 16 i denna dom. Betydande skillnader mellan de nationella lagstiftningarna på detta område ska nämligen beaktas.

39

Dessutom måste den nationella domstol som ska besluta i fråga om rättegångskostnaderna, såsom tidigare angetts, se till att detta krav uppfylls, varvid den ska beakta såväl den rättssökandes intressen som allmänintresset av miljöskydd.

40

Bedömningen kan således inte göras endast utifrån den rättssökandes ekonomiska situation, utan den måste även grunda sig på en objektiv analys av rättegångskostnadernas storlek. Detta gäller i än högre grad eftersom enskilda och sammanslutningar, såsom har angetts i punkt 32 i denna dom, av naturliga skäl spelar en aktiv roll när det gäller miljöskydd. Därför får kostnaden för ett förfarande inte framstå som objektivt orimlig i vissa fall. Denna kostnad får således inte överskrida den rättssökandes ekonomiska resurser, och den får under inga omständigheter framstå som objektivt orimlig.

41

När det gäller analysen av den rättssökandes ekonomiska situation får den nationella domstolens bedömning inte grunda sig endast på de ekonomiska resurser som en ”genomsnittlig” rättssökande kan antas ha, eftersom sådana uppgifter kan ligga långt från den berörda personens verkliga situation.

42

Den nationella domstolen får vid denna bedömning även beakta de aktuella parternas situation, huruvida det föreligger rimliga utsikter att den rättssökande når framgång med sin talan, den betydelse som talan har för den rättssökande och för miljöskyddet, huruvida de materiella och processuella rättsreglerna är komplicerade samt huruvida talan i något skede har varit att anse som grundlös (se, analogt, dom av den 22 december 2010 i mål C-279/09, DEB, REU 2010, s. I-13849, punkt 61).

43

Domstolen påpekar även att den omständighet som Supreme Court of the United Kingdom anfört, nämligen att den aktuella rättssökanden i praktiken inte har avskräckts från att föra talan, inte i sig är tillräcklig för att förfarandet inte ska anses oöverkomligt kostsamt för vederbörande, i den mening som avses i direktiven 85/337 och 96/61, vilken domstolen redogjort för ovan.

44

När det slutligen gäller frågan, vilken likaledes väckts av den hänskjutande domstolen, huruvida bedömningen av om förfarandet är oöverkomligt kostsamt bör skilja sig åt beroende på om den nationella domstolen fattar beslut i fråga om rättegångskostnaderna i första, andra eller tredje instans, konstaterar domstolen att en sådan åtskillnad inte föreskrivs i direktiven 85/337 och 96/61 och att en sådan tolkning inte fullt ut beaktar unionslagstiftarens syfte, vilket är att säkerställa en omfattande tillgång till rättslig prövning och att bidra till ett förbättrat miljöskydd.

45

Kravet att ett domstolsförfarande inte får vara oöverkomligt kostsamt ska således inte bedömas olika beroende på om den nationella domstolen fattar sitt beslut i första, andra eller tredje instans.

46

När den nationella domstolen, i det sammanhang som angetts i punkt 41 i denna dom, har att avgöra huruvida ett domstolsförfarande på det miljörättsliga området är oöverkomligt kostsamt för den rättssökande får den inte grunda sig enbart på den rättssökandes ekonomiska situation, utan den måste även göra en objektiv analys av kostnadernas storlek. Den nationella domstolen får härutöver beakta de aktuella parternas situation, huruvida det föreligger rimliga utsikter att den rättssökande når framgång med sin talan, den betydelse som talan har för den rättssökande och för miljöskyddet, huruvida de materiella och processuella rättsreglerna är komplicerade, huruvida talan i något skede har varit att anse som grundlös samt förekomsten av ett nationellt system för rättshjälp eller en nationell ordning för begränsning av betalningsansvaret för rättegångskostnaderna.

47

Den omständigheten att rättssökanden i praktiken inte har avskräckts från att föra talan är däremot inte i sig tillräcklig för att förfarandet inte ska anses oöverkomligt kostsamt för vederbörande.

48

Slutligen får bedömningen inte grunda sig på olika kriterier beroende på om den görs i första, andra eller tredje instans.

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Kravet att domstolsförfarandet inte får vara oöverkomligt kostsamt – vilket föreskrivs i artikel 10a femte stycket i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt och i artikel 15a femte stycket i rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, i deras ändrade lydelser genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 – innebär att de personer som omfattas av dessa bestämmelser inte, till följd av det kostnadsansvar som detta kan medföra, får hindras från att vid domstol väcka eller föra en talan som faller inom tillämpningsområdet för dessa artiklar. När en nationell domstol har att avgöra en fråga om förpliktande för en rättssökande som inte vunnit bifall för sin talan i ett miljörättsligt mål att ersätta rättegångskostnaderna eller när den, mer allmänt, har att under ett tidigare skede i handläggningen ta ställning till huruvida kostnadsansvaret för den tappande parten ska begränsas, såsom kan vara fallet när det gäller domstolarna i Förenade kungariket, måste den försäkra sig om att detta krav iakttas och därvid beakta såväl den rättssökandes intressen som allmänintresset av miljöskydd.

Vid denna bedömning får den nationella domstolen inte grunda sig enbart på den rättssökandes ekonomiska situation, utan den måste även göra en objektiv analys av kostnadernas storlek. Den nationella domstolen får härutöver beakta de aktuella parternas situation, huruvida det föreligger rimliga utsikter att den rättssökande når framgång med sin talan, den betydelse som talan har för den rättssökande och för miljöskyddet, huruvida de materiella och processuella rättsreglerna är komplicerade, huruvida talan i något skede har varit att anse som grundlös samt förekomsten av ett nationellt system för rättshjälp eller en nationell ordning för begränsning av betalningsansvaret för rättegångskostnaderna.

Den omständigheten att rättssökanden i praktiken inte har avskräckts från att föra talan är däremot inte i sig tillräcklig för att förfarandet inte ska anses oöverkomligt kostsamt för vederbörande.

Slutligen får bedömningen inte grunda sig på olika kriterier beroende på om den görs i första, andra eller tredje instans.