—

Jürgen Blödel-Pawlik, genom M. Sauren, Rechtsanwalt,

—

HanseMerkur Reiseversicherung AG, genom G. Heinemann, Rechtsanwalt,

—

Tysklands regering, genom T. Henze och J. Kemper, båda i egenskap av ombud,

—

Belgiens regering, genom T. Materne och J.-C. Halleux, båda i egenskap av ombud,

—

Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

—

Estlands regering, genom M. Linntam, i egenskap av ombud,

—

Greklands regering, genom K. Paraskevopoulou och I. Bakopoulos, båda i egenskap av ombud,

—

Spaniens regering, genom S. Centeno Huerta, i egenskap av ombud,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av L. Ventrella, avvocato dello Stato,

—

Ungerns regering, genom Z. Fehér Miklós samt genom K. Szíjjártó och Z. Tóth, samtliga i egenskap av ombud,

—

Österrikes regering, genom A. Posch, i egenskap av ombud,

—

Polens regering, genom M. Szpunar, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom M. Owsiany-Hornung och S. Grünheid, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Jürgen Blödel-Pawlik och HanseMerkur Reiseversicherung AG (nedan kallat HanseMerkur Reiseversicherung) angående HanseMerkur Reiseversicherungs vägran att återbetala det pris som konsumenten betalat för en paketresa vilken aldrig genomfördes av researrangören.

3

I sjunde, artonde, tjugoförsta och tjugoandra skälen i direktiv 90/314 anges följande:

”Turistnäringen spelar en allt större och viktigare roll för ekonomierna i medlemsstaterna. Systemet med resepaket utgör en väsentlig del av denna näring. Paketresebranschen i medlemsstaterna skulle stimuleras till en snabbare tillväxt och en högre produktivitet om åtminstone några gemensamma regler antogs för att ge den en gemenskapsdignitet. …

...

Arrangören och/eller återförsäljaren bör inför konsumenten svara för att åtagandena fullgörs enligt avtalet. Dessutom bör arrangören och/eller återförsäljaren vara ansvariga för skada för konsumenten vid avtalsbrott såvida detta inte orsakas av fel som varken begåtts av dem själva eller någon annan leverantör av tjänster.

...

Det skulle vara till fördel både för konsumenten och för arrangörer av resepaket om arrangörerna och/eller återförsäljarna var skyldiga att visa att de har tillförlitlig säkerhet i händelse av obestånd [eller konkurs].

Det bör stå medlemsstaterna fritt att anta eller behålla strängare bestämmelser för paketresor i syfte att skydda konsumenten.”

4

I artikel 1 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Avsikten med detta direktiv är att inbördes närma medlemsstaternas lagar och andra författningar om resepaket som säljs eller bjuds ut till försäljning inom gemenskapens territorium.”

5

I artikel 4.6 första stycket i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”Om konsumenten häver avtalet enligt punkt 5 eller om arrangören ställer in resepaketet före avtalat avresedatum av någon orsak som inte kan tillskrivas konsumenten skall konsumenten ha rätt att

6

Artikel 5.1 och 5.2 i direktiv 90/314 har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att se till att den arrangör och/eller återförsäljare som är part i avtalet är ansvarig för att åtagandena enligt avtalet fullgörs på ett korrekt sätt, oavsett om dessa skall fullgöras av arrangören eller återförsäljaren eller av andra leverantörer av tjänster. Detta ansvar skall inte inverka på arrangörens eller återförsäljarens rätt att kräva ersättning av dessa övriga leverantörer av tjänster.

2.   Vad gäller den skada som förorsakas konsumenten på grund av att avtalet inte fullgörs, skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att arrangören eller återförsäljaren är ansvariga såvida avtalsbrottet inte orsakas av fel som vare sig begåtts av dem själva eller av någon annan leverantör av tjänster …”

7

I artikel 7 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”Den arrangör eller återförsäljare som är part i avtalet skall visa att han, i händelse av obestånd [eller konkurs], har tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och för hemtransport av konsumenten.”

8

I artikel 8 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får för att skydda konsumenten anta eller upprätthålla strängare bestämmelser på det område som omfattas av detta direktiv.”

9

651 k § stycke 1 punkt 1 i den tyska civillagen (Bürgerliches Gesetzbuch), genom vilken artikel 7 i direktiv 90/314 har införlivats med tysk rätt, har följande lydelse:

”Arrangören ska säkerställa att paketresenären erhåller återbetalning

1.   av det pris som har betalats för resan, om resan ställs in till följd av arrangörens obestånd eller på grund av att ett insolvensförfarande inletts avseende arrangörens tillgångar, …”

10

Den 4 augusti 2009 bokade Jürgen Blödel-Pawlik en paketresa för sig och sin hustru med Rhein Reisen GmbH (nedan kallat Rhein Reisen), som i egenskap av researrangör hade tecknat en försäkring med HanseMerkur Reiseversicherung för det fall att företaget kom på obestånd. Försäkringen började gälla den 1 augusti 2009.

11

Rhein Reisen företedde två intyg avseende säkerhet för Jürgen Blödel-Pawlik enligt vilka priset för resan skulle återbetalas till honom om resetjänsterna inte skulle komma att tillhandahållas på grund av researrangörens obestånd.

12

Innan resan påbörjades underrättades Jürgen Blödel-Pawlik av Rhein Reisen om att det var på obestånd.

13

Det framgår av handlingarna i målet att Rhein Reisen, som endast hade en person anställd, i själva verket aldrig haft för avsikt att genomföra den aktuella resan. Av såväl händelseförloppet som researrangörens kontoutdrag framgår nämligen att arrangören har förfarit bedrägligt.

14

Jürgen Blödel-Pawlik väckte talan mot HanseMerkur Reiseversicherung vid Landgericht Hamburg och yrkade att bolaget skulle förpliktas att återbetala det pris som han erlagt för resan.

15

HanseMerkur Reiseversicherung har emellertid gjort gällande att det inte har en sådan återbetalningsskyldighet, eftersom det fallet att resan ställs in enbart på grund av att researrangören har förfarit bedrägligt inte omfattas av artikel 7 i direktiv 90/314.

16

Även Landgericht Hamburg är osäker på huruvida syftet med direktiv 90/314 är att skydda konsumenterna mot att researrangörerna förfar bedrägligt.

17

Enligt Landgericht Hamburg kräver lösningen av tvisten en tolkning av direktiv 90/314, och den beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Är artikel 7 i [direktiv 90/314] tillämplig även när researrangören kommer på obestånd på grund av att han med ett från början bedrägligt uppsåt använt samtliga medel som erhållits från resenärerna till annat ändamål än avsett och det aldrig har varit planerat att genomföra resan?”

18

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7 i direktiv 90/314 ska tolkas så, att dess tillämpningsområde omfattar den situationen att researrangören är på obestånd till följd av att denne förfarit bedrägligt.

19

Domstolen erinrar i det avseende för det första om att det är researrangören som enligt artikel 7 i direktiv 90/314 är skyldig att ha tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och för hemtransport av konsumenten i händelse av att arrangören kommer på obestånd eller försätts i konkurs. Syftet med denna säkerhet är nämligen att skydda konsumenterna mot de ekonomiska riskerna av att researrangörerna kommer på obestånd eller försätts i konkurs (se dom av den 8 oktober 1996 i de förenade målen C-178/94, C-179/94 och C-188/94-C-190/94, Dillenkofer m.fl., REG 1996, s. I-4845, punkterna 34 och 35).

20

Det huvudsakliga syftet med denna bestämmelse är således att säkerställa hemtransport av konsumenten och återbetalning av de medel som vederbörande har betalat till researrangören, i händelse av arrangörens obestånd eller konkurs (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Dillenkofer m.fl., punkterna 35 och 36).

21

Enligt ordalydelsen i artikel 7 i direktiv 90/314 är dock denna säkerhet inte förenad med något särskilt villkor beträffande orsaken till researrangörens obestånd.

22

I det avseendet har domstolen, i punkt 74 i sin dom av den 15 juni 1999 i mål C-140/97, Rechberger m.fl. (REG 1999, s. I-3499), slagit fast att artikel 7 i nämnda direktiv innebär en skyldighet att uppnå resultatet att paketresenärerna får rätt till säkerheten avseende återbetalning av erlagda belopp och hemtransport i händelse av researrangörens konkurs och att denna säkerhet är avsedd just att skydda konsumenten mot följderna av konkursen, oavsett vilka orsaker denna har.

23

Domstolen drog härav slutsatsen att sådana omständigheter som researrangörens vårdslöshet eller osedvanliga eller oförutsebara händelser inte kan utgöra ett hinder för återbetalning av inbetalda medel eller för hemtransport av konsumenterna i den mening som avses i artikel 7 i direktiv 90/314 (se domen i det ovannämnda målet Rechberger m.fl., punkterna 75 och 76).

24

En sådan tolkning av artikel 7 i direktiv 90/314 har också stöd i det syfte som bestämmelsen måste ha, nämligen att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå (se domen i det ovannämnda målet Dillenkofer m.fl., punkt 39).

25

Med hänsyn till vad som redovisats ovan ska den fråga som ställts besvaras enligt följande. Artikel 7 i direktiv 90/314 ska tolkas så, att dess tillämpningsområde omfattar den situationen att en researrangör kommer på obestånd till följd av att denne förfarit bedrägligt.

26

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 7 i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang ska tolkas så, att dess tillämpningsområde omfattar den situationen att en researrangör kommer på obestånd till följd av att denne förfarit bedrägligt.