1. 

Mot bakgrund av tre mål som belyser frågan huruvida registrerade partner har rätt till ett bidrag som äkta makar ges rätt till enligt tysk rätt, har Bundesverwaltungsgericht ställt frågan till EU-domstolen om ett sådant krav kan göras gällande med stöd av den princip om likabehandling som har införts i arbetslivet genom unionsrätten.

2. 

Därmed ges domstolen möjlighet att precisera vad som gäller för tillämpningen av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 ( 2 ) om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet. I det aktuella fallet handlar det om att avgöra huruvida direktivet är tillämpligt på ett bidrag som offentliga tjänstemän har rätt till vid sjukdom.

3. 

För att göra detta krävs det en utredning av huruvida nämnda bidrag utgör lön i den mening som avses i direktiv 2000/78. Direktivets tillämplighet i de föreliggande målen beror på – vilket framgår av en tolkning av direktivets skäl 13 jämförd med dess artikel 3.1 c – huruvida bidraget i fråga jämställs med ”lön” i den betydelse som denna term ges vid tillämpningen av artikel 141 i EG-fördraget (nu artikel 157 FEUF). Härvid är det påkallat att ansluta sig till de kriterier som domstolen redan har använt sig av i sina domar på området, vilka hittills endast har gällt pensioner, och samtidigt fastställa i vilken utsträckning regeln i artikel 3.3 innebär att direktiv 2000/78 inte ska tillämpas på utbetalningar från offentliga system eller liknande.

4.

Skäl 13 i direktiv 2000/78 har följande lydelse:

”Detta direktiv gäller inte system för social trygghet och socialt skydd vilkas förmåner inte jämställs med lön i den betydelse denna term ges vid tillämpningen av artikel 141 i EG-fördraget, och inte heller statliga utbetalningar som syftar till att ge tillträde till anställning eller fortsatt anställning.”

5.

Artikel 1 i direktiv 2000/78 innehåller följande beskrivning av syftet med detta:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.”

6.

I artikel 2 i direktiv 2000/78 föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2.   Enligt punkt 1 skall

…”

7.

Tillämpningsområdet för direktiv 2000/78 framgår av dess artikel 3:

”1.   Inom ramen för gemenskapens befogenheter skall detta direktiv tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om följande:

…

…

3.   Detta direktiv skall inte tillämpas på utbetalningar från offentliga system eller liknande, däribland offentliga system för social trygghet eller socialt skydd.

…”

8.

1 § stycke 1 i Gesetz über die Eingetragene Lebenspartnerschaft (nedan kallad LPartG) (lag om registrerat partnerskap) av den 16 februari 2001, ( 3 ) i dess lydelse enligt 7 § i lagen av den 6 juli 2009, ( 4 ) har följande lydelse:

”Ett registrerat partnerskap ingås när två personer av samma kön personligen, och i bådas närvaro, inför en offentlig tjänsteman förklarar att de önskar ingå ett livslångt partnerskap. Sådana förklaringar kan inte villkoras eller avse en bestämd tid.”

9.

Enligt 5 § LPartG är registrerade partner ”skyldiga att båda bidra på lämpligt sätt till de gemensamma kostnaderna, genom arbete och förmögenhet …”.

10.

Bundesbeamtengesetz (lagen om statliga tjänstemän) (nedan kallad BBG) innehåller en rätt till bidrag vid sjukdom för statliga tjänstemän. Enligt 80 § i lagen omfattar rätten till bidrag under vissa villkor också den statliga tjänstemannens make och barn.

11.

Enligt den lagstiftning som gällde fram till den 14 februari 2009 var den statliga tjänstemannens make och barn berättigade till bidrag, men däremot inte tjänstemannens registrerade partner. Det rörde sig inte på något sätt om ett ovillkorligt bidrag, eftersom en make endast var bidragsberättigad om hans eller hennes inkomster understeg 18000 euro eller om maken – trots innehav av en sjukförsäkring – inte kunde beviljas några försäkringsförmåner, eller om rätten till försäkringsförmåner hade upphävts på obestämd tid på grund av uteslutning till följd av medfödd eller särskild sjukdom. Följaktligen hade maken till en bidragsberättigad tjänsteman rätt till bidrag om han var ekonomiskt beroende på grund av ringa inkomst eller på grund av att vederbörande hade ett otillräckligt sjukförsäkringsskydd och maken inte själv kunde lastas för denna situation.

12.

Den 13 februari 2009 ( 5 ) utfärdade inrikesministern Bundesbeihilfeverordnung (förordning om statliga bidrag) (nedan kallad BBhV) med stöd av bemyndigandet i 80 § stycke 4 BBG. Det tidigare systemet behölls i här relevanta avseenden, innebärande att registrerade partner till bidragsberättigade inte omfattades av sjukförsäkringen.

13.

Det ska påpekas – även om det saknar relevans för prövningen i de föreliggande målen – att det efter de omtvistade omständigheterna har genomförts en lagstiftningsreform varigenom registrerade partner har getts rätt till det omstridda bidraget. ( 6 )

14.

Klagandena i de nationella målen utgör statliga tjänstemän som har ingått registrerade partnerskap. Deras respektive partner är ekonomiskt beroende av dem.

15.

I målen C-124/11 och C-125/11 avslog myndigheterna ansökan om rätt till det statliga bidraget vid sjukdom, men därefter vann klagandena framgång med sina överklaganden till Verwaltungsgericht i Berlin. Denna domstol fann att även om registrerade partner inte ingår bland de bidragsberättigade har de ändock rätt till dessa bidrag med stöd av direktiv 2000/78, eftersom det framgår av EU-domstolens praxis att sådana bidrag utgör ”lön” i direktivets mening då de endast betalas ut på grund av ett anställningsförhållande och inte som en förmån inom det allmänna offentliga systemet för social trygghet och socialt skydd.

16.

Däremot fick klaganden i mål C-143/11 avslag på sina krav såväl från myndigheternas sida som vid den förvaltningsrättsliga domstolen. Den motivering som lämnades var att direktiv 2000/78 inte har åsidosatts eftersom situationen för en make och för en registrerad partner inte kan jämställas.

17.

I vart fall har tappande part i samtliga mål väckt talan vid Bundesverwaltungsgericht.

18.

Den hänskjutande domstolen utgår från att registrerade partner enligt den nationella lagstiftningen inte ingår bland de personer som kan vara berättigade till de offentliga bidrag som föreskrivs för statliga tjänstemän vid sjukdom. Däremot ingår dessa tjänstemäns äkta makar bland nämnda bidragsberättigade i förekommande fall.

19.

Bundesverwaltungsgericht är tveksam när det gäller tillämpligheten av direktiv 2007/78 på omständigheterna i de nationella målen. Om direktivet var tillämpligt skulle följden bli att registrerade partner måste behandlas på samma sätt som äkta makar, så att de berörda personerna i de aktuella målen skulle ha rätt till det omstridda bidraget.

20.

Den hänskjutande domstolen anser att frågan huruvida direktiv 2000/78 är tillämpligt beror på vilken rättslig kvalificering som det offentliga bidraget ska ges. Mer exakt handlar det om huruvida det ska ses som en del av en lön i den mening som avses i artikel 157 FEUF – vilket betyder att direktiv 2000/78 är tillämpligt – eller som en förmån inom ett system för social trygghet eller liknande och därmed inte omfattas av direktivet.

21.

Enligt Bundesverwaltungsgericht kan de kriterier som EU-domstolen har använt för att skilja mellan olika pensioner beroende på deras finansiering inte anses vara lämpliga på sjukförsäkringsområdet, bland annat därför att bidrag vid sjukdom inte är beroende av en tjänstemans anställningstid.

22.

Mot bakgrund av dessa omständigheter har Bundesverwaltungsgericht ställt följande fråga till domstolen:

”Kan rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet tillämpas på nationella bestämmelser om beviljande av bidrag till tjänstemän vid sjukdom?”

23.

Tolkningsfrågorna i målen C-124/11 och C-125/11 registrerades vid domstolen den 9 mars 2011. Frågan i mål C-143/11 registrerades vid domstolen den 24 mars 2011.

24.

Domstolens ordförande beslutade den 27 maj 2011 att avgöra målen gemensamt.

25.

Karen Dittrich, Robert Klinke, Jörg-Detlef Müller och kommissionen inkom med skriftliga yttranden.

26.

Vid förhandlingen den 3 maj 2012 yttrade sig de berörda personernas ombud muntligen.

27.

I kallelsen till den offentliga förhandlingen uppmanades parterna att skriftligen precisera på vilket sätt det aktuella bidraget finansieras, närmare bestämt om det helt eller devis finansieras genom att Förbundsrepubliken Tyskland erlägger betalning i egenskap av de statliga tjänstemännens arbetsgivare eller om det finansieras genom budgeten för social säkerhet. Fristen för att inkomma med nämnda förtydliganden löpte ut den 13 april 2012.

28.

Klagandena i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande att direktiv 2000/78 är tillämpligt på det aktuella bidraget. Skälet till detta är enligt klagandena, vilket är i enlighet med EU-domstolens praxis, dels att direktivet är tillämpligt på allt som utgör lön i den mening som avses i artikel 157 FEUF, dels att anställningsbegreppet också innefattar det förhållande som knyter en offentlig tjänsteman till staten. ( 7 )

29.

Klagandena har anfört att kvalificeringen av bidraget som lön inte kan ifrågasättas på grund av att bidragssystemet fastställs genom lag, eftersom lagstiftaren i detta fall agerar i egenskap av arbetsgivare och inte i egenskap av offentlig makt. Klagandena har också, med hänvisning till domen av den 17 maj 1990 i målet Barber ( 8 ), anfört att kvalificeringen inte heller kan ifrågasättas på grund av att tjänstemännen utgör en allmänt angiven grupp arbetstagare. Slutligen har klagandena anfört att kvalificeringen som lön inte heller kan ifrågasättas på grund av att bidraget inte är beroende på anställningsförhållandets varaktighet och att bidragsbeloppet inte beräknas utifrån de senast utbetalade lönerna. Kort sagt har klagandena gjort gällande att dessa omständigheter kan vara relevanta vid fastställandet av pensioners karaktär, men inte för att fastställa huruvida det aktuella bidraget utgör en lön eller inte.

30.

Kommissionens ståndpunkt överensstämmer med klagandenas. Kommissionen har inlett med att påminna om att lönebegreppet, såsom följer av rättspraxis, ska ges en vid tolkning och således anses omfatta alla förmåner och ersättningar som utgår till en arbetstagare på grund av dennes arbete, oavsett om det utförs med stöd av ett avtal, bestämmelser i lag eller ett domstolsavgörande. Vidare har kommissionen anfört att domstolen alltid har ansett att det avgörande – men inte det enda – kriteriet när det gäller pensioner är att pensionen beviljas på grund av det anställningsförhållande som kopplar arbetstagaren till sin före detta arbetsgivare. Vid sidan av detta första kriterium finns det ytterligare tre kompletterande kriterier för att en pension ska kunna betecknas som en förmån inom ett företags- eller yrkesbaserat system för social trygghet och sålunda som en lön i den mening som avses i artikel 157 FEUF, vilket skiljer den från en förmån som betalats ut från ett offentligt system för social trygghet, nämligen a) att pensionen inte tillerkänns en särskild grupp av arbetstagare, b) att den är direkt beroende av anställningens varaktighet och c) att beloppet beräknas utifrån den sista lönen.

31.

När det gäller det omstridda bidraget har kommissionen för det första gjort gällande att det utgör en förmån som tillerkänns en särskild grupp av arbetstagare, för det andra att det beviljas på grund av ett anställningsförhållande och att det är kopplat till en tjänstemannalön eller tjänstemannapension – varför det utgör en del av denna lön – och för det tredje att de övriga kriterier som har fastställts i rättspraxis beträffande pensioner saknar relevans i det aktuella fallet. Såväl villkoret om anställningsförhållandets varaktighet som kravet på att beräkningen ska ske på grundval av den senaste lönen har nämligen endast använts av domstolen för att fastställa huruvida tjänstemäns pensioner kan betraktas som en lön trots att de normalt sett inte uppfyller de kriterier som domstolen i målet Barber ansåg utmärka ett privat pensionssystem. När det gäller bidraget till tjänstemän vid sjukdom existerar det inte något liknande system inom den privata sektorn. Därför är det omöjligt att fastställa kriterier för avgränsningen av det lagstadgade systemet för social trygghet genom att stödja sig på liknande system inom den privata sektorn.

32.

Det enda som är av avgörande betydelse är sålunda att bidraget i fråga beviljas på grund av anställningsförhållandet mellan personen i fråga och staten, och att staten agerar som arbetsgivare och inte i egenskap av försäkringsgivare inom det offentliga lagstadgade systemet. Därmed ska bidraget betraktas som en lön i den mening som avses i artikel 157 FEUF, trots att det beviljas med stöd av lagbestämmelser och trots att det också återspeglar socialpolitiska överväganden.

33.

Med anledning av den uppmaning som nämnts ovan i punkt 24 har såväl klagandena i de nationella målen som den tyska regeringen uppgett att det omstridda bidraget finansieras av Förbundsrepubliken Tyskland i dess egenskap av arbetsgivare, och att det helt saknas finansiering från systemet för social trygghet.

34.

Såsom jag redan har angett handlar tolkningsfrågorna om huruvida direktiv 2000/78 är tillämpligt i fall där det ska fastställas huruvida registrerade partner enligt lagstiftningen i en medlemsstat har rätt till en förmån som äkta makar är berättigade till enligt den nationella rätten i den medlemsstaten.

35.

De aktuella tolkningsfrågorna stannar vid detta. Det jag menar är att frågan inte ställs huruvida det föreligger en kränkning av klagandenas rätt till likabehandling i förhållande till äkta makar, utan man vill bara veta om villkoren för att direktiv 2000/78 ska tillämpas i dessa mål är uppfyllda.

36.

Det förväntas således inte att domstolen uttalar sig om en eventuell diskriminering, utan endast om huruvida villkoret för att den hänskjutande domstolen ska kunna tillämpa direktivet i de anhängiga målen är uppfyllt. För att besvara den frågan räcker det med att fastställa huruvida de omtvistade bidragen utgör en lön i den mening som avses i artikel 3.1 c i direktiv 2000/78, vilket dock beror på om det omstridda bidraget kan jämställas med en ”lön” enligt artikel 157 FEUF. Det är till denna bestämmelse det hänvisas i skäl 13 i direktivet för att definiera nämnda begrepp.

37.

Såsom Bundesverwaltungsgericht mycket riktigt har uppgett är frågan huruvida direktiv 2000/78 är tillämpligt beroende av om det omstridda bidraget kan kvalificeras som ”lön” i den mening som avses i artikel 157 FEUF.

38.

Av artikel 3.1 i direktivet framgår nämligen att detsamma ”ska tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som inom den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om … c) [a]nställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner”.

39.

När det, liksom i det förevarande fallet, rör sig om en ersättning som betalas ut av en offentlig myndighet är det oundvikligt att fästa avseende vid det undantag som föreskrivs i själva artikel 3.3 i direktiv 2000/78: ”[D]etta direktiv skall inte tillämpas på utbetalningar från offentliga system eller liknande, däribland offentliga system för social trygghet eller socialt skydd.”

40.

Detta undantag måste dock nyanseras mot bakgrund av vad som anges i skäl 13 i direktiv 2000/78, nämligen följande: ”Detta direktiv gäller inte system för social trygghet och socialt skydd vilkas förmåner inte jämställs med lön i den betydelse denna term ges vid tillämpningen av artikel 141 i EG-fördraget, och inte heller statliga utbetalningar som syftar till att ge tillträde till anställning eller fortsatt anställning.”

41.

En sådan tolkning av artikel 3.3 jämförd med skäl 13 i direktiv 2000/78, som domstolen gjorde i målet Maruko ( 9 ), innebär att inte alla ersättningar som utges av offentliga myndigheter är uteslutna från tillämpningsområdet för direktiv 2000/78, och av dessa inte ens alla ersättningar som härrör från myndigheterna för social trygghet, utan bara de av nämnda myndigheter utbetalade ersättningar som inte kan betraktas som ”lön” i den mening som avses i vad som nu är artikel 157 FEUF.

42.

För att besvara den tolkningsfråga som har ställts krävs det således att man bringar klarhet i en mycket konkret fråga, nämligen huruvida det omstridda bidraget utgör en ”lön” i den mening som avses i artikel 157 FEUF. Såsom jag redan har angett innehåller direktiv 2000/78 en hänvisning till den bestämmelsen i syfte att definiera det lönebegrepp som används i artikel 3.1 c. I samband med att vi undersöker huruvida de olika beståndsdelarna av lönebegreppet föreligger kommer det att bli uppenbart att det undantag som följer av en tolkning av artikel 3.3 jämförd med skäl 13 i direktiv 2000/78 har en logisk innebörd. Undantaget innehåller kort sagt inget annat än ett konstaterande av en nödvändig konsekvens av själva lönebegreppet.

43.

I artikel 157 FEUF definieras lön som ”den gängse grund- eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen”. Begreppet har således ett materiellt innehåll (lön eller förmåner), en subjektiv aspekt (arbetsgivaren och arbetstagaren) och en kausal aspekt (anställningen). Vi ska undersöka om samtliga beståndsdelar är för handen i fallet med det omstridda bidraget.

44.

När det gäller den materiella delen tvivlar jag inte på att det omtvistade bidraget täcks av hänvisningen i artikel 157 FEUF till ”alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får”. Nämnda bidrag innebär nämligen att arbetstagaren får tillbaka mellan 50 procent och 80 procent av de sjukvårdskostnader som denne själv, eller vissa andra personer som är beroende av arbetstagaren, har haft. ( 10 )

45.

Enligt min uppfattning föreligger också den kausala aspekten i de aktuella fallen. Bidraget är nämligen förbehållet de statliga tjänstemännen som sådana, på grund av att de är statliga tjänstemän. Dessutom krävs det att de inte bara är statliga tjänstemän, utan också att de faktiskt tjänstgör som sådana. Det framgår av artikel 2.2 BBhV, enligt vilken statliga tjänstemän som är tjänstlediga utan lön också har rätt till bidraget under förutsättning att ledigheten inte överstiger en månad. Att det föreligger ett orsakssamband mellan det omtvistade bidraget och anställningsförhållandet är enligt min mening uppenbart. ( 11 )

46.

Slutligen återstår den besvärligaste delen. Vi har konstaterat att bidraget utgör en penningförmån som en statlig tjänsteman är berättigad till på grund av anställningsförhållandet mellan tjänstemannen och den statliga förvaltningen – men rör det sig om en förmån ”som arbetstagaren … får av arbetsgivaren”, vilket är ett krav enligt artikel 157 FEUF? Detta är enligt min uppfattning frågans kärna.

47.

En förmån som en arbetstagare erhåller på grund av anställningsförhållandet mellan arbetstagaren och hans eller hennes arbetsgivare utgör endast ”lön” i den mening som avses i artikel 157 FEUF om den som betalar ut ersättningen är just arbetsgivaren själv. Det betyder att andra förmåner som arbetstagaren kan åtnjuta, även när det sker på grund av anställningsförhållandet, faller utanför lönebegreppet, och att ett skydd mot diskriminering i så fall får sökas någon annanstans än i direktiv 2000/78.

48.

Detta är förklaringen till att inte alla förmåner inom systemet för social trygghet omfattas av lönebegreppet, utan endast de som – förutom att de utgör en ersättning ”på grund av anställningen” – betalas av arbetsgivaren, även om det sker via ett organ för social trygghet, det vill säga indirekt.

49.

Det är, såsom domstolen redan på ett tidigt stadium konstaterade i domen av den 25 maj 1971 i målet Defrenne ( 12 ), så att systemen för social trygghet ”säkerställer för arbetstagarna förmånen av ett rättsligt reglerat system till vars finansiering arbetstagarna, arbetsgivarna och eventuellt statsmakterna bidrar i en utsträckning som i mindre grad baseras på anställningsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare än på socialpolitiska överväganden” (punkt 8). ”Arbetsgivarens deltagande i finansieringen av ett sådant system utgör följaktligen inte en direkt eller indirekt betalning till arbetstagarna” (punkt 9). ”Arbetstagarna åtnjuter för övrigt normalt de rättsligt fastställda förmånerna inte på grund av arbetsgivarnas bidrag, utan enbart genom att arbetstagarna uppfyller de i lag föreskrivna kraven för att beviljas förmånerna” (punkt 10).

50.

Den omständigheten att direktiv 2000/78 inte är tillämpligt på ”system för social trygghet och socialt skydd vilkas förmåner inte jämställs med lön i den betydelse denna term ges vid tillämpningen av artikel [157 FEUF]” (skäl 13) innebär att eftersom jämställandet endast kan ske om den förmån som arbetstagaren erhåller betalas av hans eller hennes arbetsgivare, är det nödvändigt att fastställa huruvida finansieringen av systemet för social trygghet på denna punkt åligger arbetsgivaren, arbetstagaren eller det offentliga. Det är endast om det är styrkt att det är arbetsgivaren som står för finansieringen och man kan sluta sig till att systemet för social trygghet i själva verket utger en förmån som indirekt kan tillskrivas arbetsgivaren som det kan anses vara fråga om en ”lön” i den mening som avses i artikel 157 FEUF.

51.

Detta måste gälla lika mycket för organ för social säkerhet, i synnerhet, som för samtliga offentliga system för finansiering av arbetsrelaterade förmåner, i allmänhet. Eftersom det avgörande kriteriet är huruvida förmånen i slutändan betalas av arbetsgivaren, måste det nämligen vara irrelevant om betalningen sker direkt eller via en mellanhand och – i det andra fallet – om den mellanliggande utbetalaren är en privaträttslig enhet eller ett offentligt organ, oavsett karaktären, och för det fall det rör sig om ett förvaltningsrättsligt rättssubjekt måste det vara irrelevant vilken typ av juridisk person det är fråga om och under vilket regelverk det lyder.

52.

Det innebär att man i varje enskilt fall behöver avgöra vem som finansierar den förmån som arbetstagaren beviljas. Om man konstaterar att den slutliga utbetalaren inte är densamme som arbetsgivaren, måste man utröna om utbetalaren inte är något annat än arbetsgivarens mellanhand. Då det rör sig om förmåner som betalas av offentliga organ i allmänhet, eller organ för social trygghet i synnerhet, blir uppgiften att ta reda på om dessa förmåner finansieras genom avgifter som påförs arbetsgivaren eller om kostnaderna för dessa får bäras av andra bidragsgivare, arbetstagarna själva, det offentliga eller av alla dessa i olika utsträckning. Med hänsyn till de variationer som finns mellan de olika medlemsstaterna i detta avseende, är det uppenbart att denna uppgift faller på de nationella domstolarna.

53.

Enligt min uppfattning är finansieringskriteriet – tillsammans med kriteriet om förmånens materiella innehåll och kriteriet om arbetet som ”grund”, eftersom det är tvärgående - mer användbart än ett kriterium för indelning av bidragsberättigade eller ett kriterium som tar fasta på hur nära det aktuella bidraget ligger andra motsvarande bidrag inom den privata sektorn.

54.

Således måste detta gälla på samma sätt för den förmån som består av en pension som för en förmån som består av ett bidrag vid sjukdom. När det rör sig om en materiell förmån som utges på grund av ett anställningsförhållande är det enda viktiga huruvida det är arbetsgivaren som finansierar den eller någon annan. Jag tror att de fördelar som denna lösning erbjuder genom att förenkla frågan huruvida ett bidrag ska klassificeras som ”lön” vid tillämpningen av artikel 157 FEUF knappast kan bestridas. ( 13 )

55.

Vad gäller omständigheterna i de mål som har gett upphov till de aktuella tolkningsfrågorna framgår det av den information som har lämnats till domstolen att de omtvistade förmånerna kan härledas ur ett anställningsförhållande mellan de statliga tjänstemännen och den statliga förvaltningen och att de finansieras direkt via statsbudgeten, med hjälp av allmänna medel som medlemsstaten bidrar med i egenskap av de statliga tjänstemännens arbetsgivare.

56.

Således pekar allt på att förmånerna i fråga, enligt de skäl som redovisas i detta förslag till avgörande, i detta fall kan betecknas som ”lön” i den mening som avses i artikel 157 FEUF, varav följer att direktiv 2000/78 är tillämpligt på de nationella bestämmelser som reglerar nämnda förmåner.

57.

Av allt detta följer att det ankommer på den nationella domstolen att i sista hand pröva huruvida finansieringen av de nämnda förmånerna – med hänsyn till det speciella förmånssystemet – ankommer på medlemsstaten i dess egenskap av arbetsgivare till de berörda tjänstemännen i de nationella målen.

58.

Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan på följande sätt:

Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet är tillämpligt på nationella bestämmelser om beviljande av statliga bidrag till tjänstemän vid sjukdom, om bidragen huvudsakligen finansieras av staten i dess egenskap av offentlig arbetsgivare, vilket det ankommer på den nationella domstolen att avgöra.