1

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 56 FEUF genom att införa artiklarna 137.8, 138 tredje strecksatsen, 153 och 157.3 i ramlag (I) av den 27 december 2006 (Moniteur belge av den 28 december 2006, s. 75178), i dess lydelse sedan den 1 april 2007 (nedan kallade de aktuella bestämmelserna eller ramlagen), genom vilka egenföretagare som tillhandahåller tjänster och som har etablerat sig i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien åläggs att göra en förhandsanmälan innan de inleder verksamhet i Belgien (nedan kallad Limosaanmälan).

2

Genom beslut av den 11 april 2011 av domstolens ordförande, tilläts Konungariket Danmark att intervenera till stöd för Konungariket Belgien.

3

Kapitel VIII i avdelning IV i ramlagen avser sociala frågor och behandlar ”förhandsanmälan för utstationerade arbetstagare och tillfälligt eller delvis verksamma egenföretagare”. Det kompletterades genom kunglig förordning av den 20 mars 2007 som infördes till genomförande av detta kapitel (Moniteur belge av den 28 mars 2007, s. 16975), i dess lydelse enligt kunglig förordning av den 31 augusti 2007 (Moniteur belge av den 13 september 2007, s. 48537) (nedan kallad den kungliga förordningen).

4

Den aktuella anmälningsskyldigheten infördes inom ramen för det vidare så kallade Limosaprojektet, där Limosa är en akronym för ”Landenoverschrijdend Informatiesysteem ten behoeve van Migratieonderzoek bij de Sociale Administratie” (gränsöverskridande informationssystem beträffande forskning om migration vid socialförvaltningen) (nedan kallat Limosasystemet). Syftet med projektet var att införa ett enhetligt elektroniskt kontaktställe för samtliga arbetsrelaterade åtgärder i Belgien. De uppgifter som samlas in via Limosasystemet är således avsedda för ett centralt register och kommer att göras tillgängliga för statistik och kontroll, bland annat för belgiska federala och regionala tillsynsmyndigheter, genom en gemensam IT-plattform.

5

I artikel 137 i den omtvistade ramlagen föreskrivs följande:

”Vid tillämpningen av detta kapitel och dess tillämpningsförordningar, avses med:

...

...”

6

I artikel 138 i ramlagen föreskrivs följande:

”Detta kapitel är tillämpligt på

...

...

Konungen äger ... att från tillämpningen av förevarande kapitel i förekommande fall och på de villkor som han bestämmer, med beaktande av varaktigheten av deras tillhandahållanden i Belgien eller arten av deras verksamhet, undanta kategorier av i Belgien tillfälligt eller delvis verksamma egenföretagare som saknar hemvist i landet …”

7

Avsnitt 3 i detta kapitel har rubriken ”Förhandsanmälan för i Belgien tillfälligt eller delvis verksamma egenföretagare som saknar hemvist i landet”. Artikel 153 i ramlagen avser förhandsanmälan, och där föreskrivs följande:

”Innan en i Belgien tillfälligt eller delvis verksam egenföretagare utövar yrkesverksamhet i landet ska vederbörande eller dennes företrädare göra en elektronisk anmälan i enlighet med föreskrifterna i artikel 154 till Institut national d’assurances sociales pour travailleurs indépendants (nationell myndighet som handhar socialförsäkring för egenföretagare), enligt närmare föreskrifter som beslutas av Konungen.

...

Då den i Belgien tillfälligt eller delvis verksamma egenföretagaren eller dennes företrädare, … inte har möjlighet att göra anmälan på elektronisk väg, får de skicka anmälan via telefax eller brev till Institut national d’assurances sociales, på det sätt denna institution har fastställt.

När anmälan som avses i föregående stycken har lämnats, erhåller den som har gjort anmälan ett mottagningsbevis … . Då anmälan har lämnats via telefax eller brev skickar Institut national d’assurances sociales pour travailleurs indépendants ett mottagningsbevis via telefax eller brev enligt en mall som myndigheten har fastställt.

Konungen fastställer inom vilken frist en förhandsanmälan kan återtas.

Då verksamheten pågår längre än den ursprungligen avsedda tiden ska den som har lämnat anmälan göra en ny anmälan innan den ursprungligen avsedda verksamhetstiden löpt ut.”

8

I artikel 154 i ramlagen föreskrivs att ”Konungen fastställer vilka uppgiftsgrupper som ska anges i den förhandsanmälan som avses i artikel 153.”

9

I artikel 157 i ramlagen, som återfinns i avsnitt 4 i kapitel VIII däri, med rubriken ”Övervakning och sanktioner”, föreskrivs följande:

”Utan att påverka tillämpningen av artiklarna 269–274 i strafflagen (Code pénal), ska följande personer dömas till fängelse i lägst åtta dagar och högst ett år och böter på lägst 500 euro och högst 2500 euro, eller till endast ett av dessa straff:

...

...”

10

I artikel 167 i ramlagen föreskrivs att kapitel VIII däri ska träda i kraft den 1 april 2007.

11

I artikel 2 i den kungliga förordningen föreskrivs följande:

”Följande kategorier av i Belgien tillfälligt eller delvis verksamma egenföretagare som saknar hemvist i landet undantas från tillämpningsområdet för kapitel 8 i avdelning IV i [ramlagen]:

12

I artikel 4.2 i den kungliga förordningen preciseras vilka uppgifter en så kallad ordinär förhandsanmälan ska innehålla. I denna bestämmelse föreskrivs följande:

”För i Belgien tillfälligt eller delvis verksamma egenföretagare som saknar hemvist i landet ska förhandsanmälan enligt artikel 154 i [ramlagen] innehålla följande uppgiftskategorier:

13

I artikel 5 i den kungliga förordningen preciseras vilka uppgifter en så kallad förenklad förhandsanmälan ska innehålla. I denna bestämmelse föreskrivs följande:

”Utstationerade arbetstagare eller egenföretagare som regelbundet bedriver verksamhet i Belgien och ett eller flera andra länder ska i förhandsanmälan, sådan den regleras i artiklarna 140 och 154 i [ramlagen], ange följande uppgifter:

Anmälan är giltig i högst 12 månader och får förlängas vid utgången av denna period med en sammanhängande period av högst 12 månader.

Bestämmelserna i förevarande artikel är dock inte tillämpliga på verksamhet inom byggsektorn eller inom bemanningsbranschen.

I denna förordning avses med regelbundet bedriven verksamhet i Belgien och ett eller flera andra länder en verksamhet som bedrivs strukturerat i olika länder med en väsentlig del i Belgien, på grund av vilken den aktuella personen befinner sig i Belgien för återkommande korta vistelser av yrkesmässig natur.”

14

Kommissionen skickade den 2 februari 2009 en formell underrättelse till Konungariket Belgien med tillkännagivande av sin uppfattning att en så allmänt utformad skyldighet för egenföretagare som tillhandahåller tjänster att ge in en förhandsanmälan som den i artiklarna 137–167 i ramlagen föreskrivna Limosaanmälan, inte är förenlig med den i artikel 49 EG föreskrivna friheten att tillhandahålla tjänster.

15

Konungariket Belgien bestred kommissionens bedömning i skrivelse av den 26 mars 2009, och hävdade bland annat att detta system framför allt möjliggjorde en bekämpning av att de som egentligen är arbetstagare missbrukar ställningen som egenföretagare (nedan kallade falska egenföretagare), i syfte att kringgå tillämpliga minimiregler i fråga om socialt skydd för arbetstagare.

16

Kommissionen skickade den 9 oktober 2009 ett motiverat yttrande till Konungariket Belgien med bestridande av att artiklarna 137.8, 138 tredje strecksatsen, 153 och 157.3 i ramlagen, avseende egenföretagare som tillhandahåller tjänster och som har hemvist i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien, är förenliga med artikel 49 EG.

17

Konungariket Belgiens argumentation i svarsskrivelsen av den 11 december 2009 på nämnda motiverade yttrande övertygade inte kommissionen som beslutade att väcka förevarande fördragsbrottstalan.

18

Kommissionen har för det första gjort gällande att de aktuella bestämmelserna utgör en diskriminerande inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom den aktuella anmälningsskyldigheten endast gäller egenföretagare som tillhandahåller tjänster och som har hemvist i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien.

19

Konungariket Belgien kan följaktligen, enligt kommissionen, till sitt försvar endast åberopa de i artikel 52 FEUF uppräknade grunderna, vilket staten inte kommer att göra. Fördragsbrottet är därmed bevisat.

20

Kommissionen har för det andra gjort gällande att de aktuella bestämmelserna i vilket fall som helst varken kan motiveras eller är proportionerliga med hänsyn till de ändamål av allmänintresse som Konungariket Belgien åberopat.

21

För det första gäller att även om ändamålet att undvika illojal konkurrens i den mån detta har en social dimension skulle kunna utgöra ett ändamål av allmänintresse, har Konungariket Belgien inte anfört något konkret argument till stöd för sitt påstående att den aktuella anmälningsskyldigheten bidrar till bekämpningen av social dumpning.

22

För det andra har denna medlemsstat inte anfört någon omständighet till styrkande av en faktisk risk för allvarlig skada på den ekonomiska balansen i socialförsäkringssystemet, då endast ett påstående om att det förekommer socialförsäkringsbedrägerier inte är tillräckligt i detta hänseende. Detta ändamål kan därmed inte godtas.

23

Kommissionen har för det tredje hävdat att om ändamålet att bekämpa bedrägeri och skydda arbetstagarna verkligen kan åberopas i förevarande mål, får åtgärderna för att kontrollera iakttagandet av de krav som motiveras av allmänintresset inte leda till att friheten att tillhandahålla tjänster blir illusorisk. Detta är dock fallet i förevarande mål.

24

Kommissionen har i detta avseende bland annat kritiserat det förhållandet att Limosaanmälan har allmän och transversell giltighet. Denna anmälningsskyldighet vilar på en generell bedrägeripresumtion som inte kan motivera en sådan åtgärd som den här aktuella anmälningsskyldigheten.

25

Kommissionen har även påpekat att det på Europeiska unionens nivå redan existerar flera mekanismer för att förbättra det administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna, i syfte att bekämpa dolt arbete och missbruk av friheten att tillhandahålla tjänster.

26

Konungariket Belgien har i första hand gjort gällande att förevarande talan ska ogillas eftersom den är uppenbart ogrundad. Den bygger på ett stort antal presumtioner, antaganden eller förmodanden och inte på objektiva uppgifter avseende den konkreta situation som de belgiska myndigheterna har att hantera vid utövandet av sin behörighet på området för kontroll av att sociallagstiftningen iakttas. Kommissionen kan dock inte påvisa något fördragsbrott genom att åberopa presumtioner eller antaganden. Kommissionen har därmed även åsidosatt artikel 38.1 e i domstolens rättegångsregler, enligt vilken ansökan i förekommande fall ska innehålla uppgifter om den bevisning som åberopas.

27

Konungariket Belgien har i andra hand gjort gällande att kommissionen inte visat att den aktuella anmälningsskyldigheten är onödig eller åtminstone oproportionerlig med hänsyn till de ändamål som åberopats.

28

Vad för det första gäller den påstådda diskriminerande inskränkningen i friheten att tillhandahålla tjänster har kommissionen inte visat att Limosasystemet kan verka avhållande, då en oberoende tjänsteleverantör enligt Konungariket Belgien i snitt endast lägger ned 20–30 minuter per år på formaliteter som betingas av detta system. Nämnda system är dessutom gratis och ger direkt tillgång till en officiell handling utan någon administrativ omgång som kan likställas med ett förhandstillstånd. De undantag som införts för vissa sektorer bevisar för övrigt de belgiska myndigheternas vilja att inta en mjuk linje.

29

Även om det skulle antas att Limosaanmälan utgör ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster, är den inte diskriminerande. Den kontroll som utövas över egenföretagare som tillhandahåller tjänster utan hemvist i Belgien kan inte likställas med den kontroll som utövas över dem som har etablerat sig i den medlemsstaten, eftersom det föreligger objektiva skillnader mellan dessa kategorier av egenföretagare.

30

Vad för det andra gäller frågan om den aktuella anmälningsskyldigheten kan motiveras och om den är proportionerlig, har Konungariket Belgien för det första hävdat att Limosasystemet delvis är motiverat av ändamålet att förebygga illojal konkurrens, vilket även omfattar en social dimension avseende skyddet för arbetstagare och konsumenter samt förebyggandet av social dumpning. Det bidrar till att skydda de tjänsteleverantörer som följer lagstiftningen från dem som inte följer denna och drar en obehörig konkurrensfördel av densamma.

31

För det andra följer det av rättspraxis att ett system med förhandsanmälan som används för insamling av erforderliga uppgifter för kontroll och spårning av bedrägerier, här bedrägerier avseende sociallagstiftningen – inte minst i form av dolt arbete och av falska egenföretagare, inte går utöver vad som är nödvändigt för att förebygga sådant missbruk som kan föranledas av genomförandet av friheten att tillhandahålla tjänster. Konungariket Belgien har bemött påståendet om en generell bedrägeripresumtion med att spårandet av bedrägerier avseende sociallagstiftningen, och eventuellt påförande av sanktioner för sådana bedrägerier förutsätter att systemet i princip tillämpas på samtliga tjänsteleverantörer.

32

För det tredje bör ändamålet att skydda arbetstagare, inklusive bekämpandet av människohandel och arbetsvillkor som innebär ett särskilt hårt utnyttjande, samt behovet av att säkerställa egenföretagarnas välbefinnande, skiljas från ändamålet att bekämpa bedrägerier. Konungariket Belgien har i detta hänseende särskilt betonat att den nya kontext som råder efter Lissabonfördragets ikraftträdande ska beaktas och anses stärka detta ändamåls legitimitet.

33

Konungariket Danmark har preciserat att det intervenerat till stöd för Konungariket Belgiens yrkanden på grund av att även den danska lagstiftningen innehåller bestämmelser om skyldighet för utländska tjänsteleverantörer att göra en förhandsanmälan, vilken är tillämplig på egenföretagare. Denna medlemsstat har i huvudsak anfört argument som är jämförbara med dem som Konungariket Belgien anfört. Konungariket Danmark har bland annat tillagt att kontrollen av att arbetsförhållanden och sociala regler iakttas är avsedd att förebygga risker för olyckor i arbetet och yrkessjukdomar, att svaret på frågan om en skyldighet avseende förhandsanmälan är diskriminerande inte får variera beroende på om det företag som tillhandahåller tjänsten har anställda eller inte, och att inget i dag gällande system i fråga om utbyte av upplysningar mellan medlemsstaterna kan ge samma möjligheter att uppnå de eftersträvade ändamålen, varvid nämnda medlemsstat betonat betydelsen i kontrollhänseende av att platsen där tillhandahållandet ska ske är känd.

34

Domstolen erinrar inledningsvis om att det vid ett fördragsbrottsförfarande enligt artikel 258 FEUF enligt fast rättspraxis åligger kommissionen, som har bevisbördan för det påstådda fördragsbrottet, att förse domstolen med de uppgifter som denna behöver för att kunna kontrollera om fördragsbrottet föreligger, och den kan därvid inte stödja sig på någon presumtion (dom av den 25 maj 1982 i mål 96/81, kommissionen mot Nederländerna, REG 1982, s. 1791, punkt 6, och av den 18 november 2010 i mål C-458/08, kommissionen mot Portugal, REU 2010, s. I-11599, punkt 54).

35

Även om domstolen visserligen redan slagit fast att dessa beviskrav är strängare när kommissionens anklagelser avser genomförandet av en nationell bestämmelse (se dom av den 12 maj 2005 i mål C-287/03, kommissionen mot Belgien, REG 2005, s. I-3761, punkt 28, och av den 22 januari 2009 i mål C-150/07, kommissionen mot Portugal, punkt 66), ska det emellertid konstateras att den förenlighet med artikel 56 FEUF som kommissionen med förevarande fördragsbrottstalan har ifrågasatt inte avser någon administrativ praxis utan lagbestämmelser vars faktiska existens och tillämpning aldrig har förnekats av Konungariket Belgien. Det tycks alltså inte som om förevarande talan grundats på enbart presumtioner.

36

Konungariket Belgiens huvudsakliga argument att förevarande talan ska ogillas då den är uppenbart ogrundad eftersom kommissionen inte uppfyllt sin bevisbörda, eller till och med avvisas eftersom talan strider mot kraven i artikel 38.1 e i rättegångsreglerna i fråga om bevisuppgift, ska alltså inte tillmätas någon betydelse.

37

För att avgöra om kommissionens talan är välgrundad ska det för det första undersökas huruvida de aktuella bestämmelserna utgör ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster, med den preciseringen att nämnda talan endast rör den förhandsanmälan som krävs av egenföretagare som tillhandahåller tjänster och som lagenligt har etablerat sig i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien och som önskar tillhandahålla tjänster tillfälligt i Belgien, och inte rör de fall där arbetstagare utstationerats i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, s. 1).

38

Enligt fast rättspraxis innebär artikel 56 FEUF inte bara krav på avskaffande av all form av diskriminering av en tjänsteleverantör på grund av dennes nationalitet eller på grund av att vederbörande har etablerat sig i en annan medlemsstat än den där tjänsten ska tillhandahållas, utan även ett krav på avskaffande av varje inskränkning – även om den är tillämplig på inhemska tjänsteleverantörer och tjänsteleverantörer från andra medlemsstater utan åtskillnad – som innebär att tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, där denne lagligen utför liknande tjänster, förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiva (dom av den 23 november 1999 i de förenade målen C-369/96 och C-376/96, Arblade m.fl., REG 1999, s. I-8453, punkt 33, och av den 21 juli 2011 i mål C-518/09, kommissionen mot Portugal, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

39

Domstolen konstaterar i förevarande fall att den här aktuella anmälningsskyldigheten innebär att personer som avses i artiklarna 137.8 och 138 tredje strecksatsen i ramlagen, vilka har hemvist i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien, har att registrera sig och skapa ett konto innan de därefter i princip, och i enlighet med artikel 153 i ramlagen, före varje tillhandahållande av tjänster i Belgien ska ge de belgiska myndigheterna ett antal uppgifter avseende bland annat tidpunkt, varaktighet och plats för det planerade tillhandahållandet, dess natur och identiteten hos den juridiska eller fysiska person som ska erhålla tjänsten. Dessa uppgifter ska lämnas i ett formulär som helst ska fyllas i elektroniskt eller, om detta inte är möjligt – vilket ska anmälas till den behöriga myndigheten – i brev eller telefax. Underlåtenhet att iaktta dessa formaliteter kan leda till straffrättsliga påföljder enligt artikel 157.3 i ramlagen.

40

De formaliteter som anmälningsskyldigheten innebär kan alltså hindra tillhandahållandet av tjänster i Konungariket Belgien av egenföretagare som tillhandahåller tjänster och som har etablerat sig i en annan medlemsstat. Nämnda skyldighet utgör alltså ett hinder mot friheten att tillhandahålla tjänster.

41

Detsamma gäller under sådana omständigheter där endast en så kallad förenklad anmälan krävs. En berörd egenföretagare är nämligen också skyldig att, efter registrering genom skapandet av ett konto, underrätta de belgiska myndigheterna bland annat om när vederbörande kommer att inleda verksamheten i Belgien och hur länge verksamheten kommer att pågå, samt om typen av tjänster som ska tillhandahållas. Även underlåtenhet att iaktta dessa skyldigheter kan leda till straffrättsliga påföljder enligt artikel 157.3 i ramlagen.

42

I motsats till vad Konungariket Belgien hävdat, kan det under dessa förhållanden inte anses att inverkan av den aktuella anmälningsskyldigheten på friheten att tillhandahålla tjänster är så osäker eller indirekt att den inte kan anses utgöra ett hinder.

43

Det ska därmed prövas huruvida den aktuella anmälningsskyldigheten kan motiveras med hänsyn till att föremålet för talan, nämligen egenföretagares gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster, ännu inte harmoniserats på unionsnivå.

44

En nationell lagstiftning inom ett område som ännu inte har varit föremål för harmonisering på unionsnivå och som tillämpas utan åtskillnad på alla personer eller företag som bedriver verksamhet på den berörda medlemsstatens territorium, kan trots sin restriktiva inverkan på friheten att tillhandahålla tjänster, motiveras i den mån som den grundas på tvingande skäl av allmänintresse som inte redan säkerställts genom de bestämmelser som tjänsteleverantören måste följa i den medlemsstat där denne är etablerad och förutsatt att den är ägnad att säkerställa att det mål som eftersträvas med lagstiftningen uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet (domen de ovannämnda förenade målen Arblade m.fl., punkterna 34 och 35, dom av den 19 januari 2006 i mål C-244/04, kommissionen mot Tyskland, REG 2006, s. I-885, punkt 31, och av den 1 oktober 2009 i mål C-219/08, kommissionen mot Belgien, REG 2009, s. I-9213, punkt 14).

45

Beträffande de ändamål som Konungariket Belgien åberopat i förvarande mål, konstaterar domstolen att dessa kan anses utgöra tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster. Härvid ska endast påpekas att ändamålet att bekämpa bedrägeri, bland annat på det sociala området, och förebyggande av missbruk, särskilt genom spårande av falska egenföretagare och bekämpandet av dolt arbete, inte enbart behöver avse strävan att värna den ekonomiska balansen inom socialförsäkringssystemen, utan också målet att förebygga illojal konkurrens och social dumpning samt att skydda arbetstagare, inklusive egenföretagare som tillhandahåller tjänster.

46

Kommissionen har emellertid hävdat att Konungariket Belgien i förevarande fall inte kan åberopa dessa grunder till sitt försvar, eftersom den aktuella anmälningsskyldigheten är diskriminerande.

47

Det ska, såsom Konungariket Belgien och Konungariket Danmark har hävdat när det gäller erforderliga kontroller, i detta hänseende endast konstateras att bland annat avsaknaden av harmonisering av de nationella lagstiftningarna på anställnings- och arbetsområdet i syfte att säkerställa iakttagandet av de tvingande krav av allmänintresse som Konungariket Belgien åberopat, medför att egenföretagare som har hemvist i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien och som tillfälligt beger sig till sistnämnda stat för att tillhandahålla tjänster där, befinner sig i en situation som objektivt sett är en annan än den som gäller för egenföretagare med hemvist i Belgien som stadigvarande tillhandahåller tjänster där.

48

Domstolen har nämligen redan konstaterat att det när det gäller möjligheten för myndigheterna, i den medlemsstat i vilken en tjänst tillhandahålls, att kontrollera huruvida regler för säkerställandet av att de rättigheter som lagstiftningen i nämnda medlemsstat skänker arbetstagarna i det landet iakttas, existerar objektiva skillnader mellan företag med hemvist i den medlemsstat i vilken tjänsten tillhandahålls, och företag med hemvist i en annan medlemsstat som sänder arbetstagare till förstnämnda medlemsstat i syfte att tillhandahålla en tjänst där (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2001 i de förenade målen C-49/98, C-50/98, C-52/98–C-54/98 och C-68/98–C-71/98, Finalarte m.fl., punkterna 63, 64 och 73). Den omständigheten att de skyldigheter som föreskrivs för egenföretagare med hemvist i Belgien inte är strikt likvärdiga, i fråga om bland annat de uppgifter som ska lämnas, med dem som följer av den aktuella anmälningsskyldigheten för egenföretagare som har etablerat sig i en annan medlemsstat kan alltså tillskrivas de objektiva skillnader som råder mellan dessa två kategorier av egenföretagare som tillhandahåller tjänster.

49

Det ska sålunda prövas huruvida de aktuella bestämmelserna är proportionerliga, varvid gäller att en bestämmelse som utgör en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster endast är proportionerlig om den är ägnad att säkerställa att de ändamål som eftersträvas med densamma uppnås, och den inte går utöver vad som krävs för att uppnå nämnda ändamål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2006 i mål C-255/04, kommissionen mot Frankrike, REG 2006, s. I-5251, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

50

De av kommissionen åberopade mekanismerna för administrativt samarbete har inte någon avgörande betydelse vid denna prövning. För det första har nämligen Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36) endast ett begränsat tillämpningsområde.

51

För det andra gäller att även om den inre marknadens system för upplysningar som inrättades genom Europaparlamentets och rådets beslut om driftskompatibla alleuropeiska e-förvaltningstjänster för offentliga förvaltningar, företag och medborgare (IDABC) (EUT L 144, s. 65, och rättelse i EUT L 181, s. 25) bland annat medger genomförande sedan den 28 december 2009 av de skyldigheter avseende administrativt samarbete som följer av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, s. 22), och även om artikel 4 i direktiv 96/71 också uppställer en huvudregel om administrativt samarbete mellan nämnda myndigheter, har det inte visats att dessa mekanismer ger Konungariket Belgien rätt att förfoga över samma uppgifter som de som det anser krävas för uppnåendet av de ändamål av allmänintresse som det åberopat.

52

Domstolen konstaterar för det tredje att det projekt avseende elektroniskt utbyte av sociala trygghetsuppgifter (EESSI) som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, s. 1, och rättelse i EUT L 200, s. 1, och EUT L 204, 2007, s. 30), ännu inte införts vid utgången av den frist som fastställts i det motiverade yttrandet.

53

Med detta sagt ska det erinras om att en generell bedrägeripresumtion inte är tillräcklig för att motivera en åtgärd som åsidosätter ändamålen med EUF-fördraget (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike, punkt 52, och dom av den 9 november 2006 i mål C-433/04, kommissionen mot Belgien, REG 2006, s. I-10653, punkt 35).

54

Även om det skulle medges att egenföretagare som tillhandahåller tjänster och som har etablerat sig i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien kan åläggas skattemässiga eller sociala skyldigheter i sistnämnda stat, är det utrett att den aktuella tillämpningen av anmälningsskyldigheten inte är begränsad till de fall där det finns skäl att kontrollera att dessa skattemässiga och sociala skyldigheter har iakttagits.

55

Vidare medför den aktuella anmälningsskyldigheten ett krav på att ge de belgiska myndigheterna mycket detaljerade uppgifter, bland annat inom ramen för den så kallade ordinära anmälan. Även om det är tänkbart att en medlemsstat kan begära att egenföretagare med hemvist i en annan medlemsstat, vilka beger sig till förstnämnda medlemsstat för att tillhandahålla en tjänst där, ger den medlemsstaten vissa specifika uppgifter, gäller detta på villkor att tillhandahållarnas uppgiftslämnande kan motiveras med hänsyn till de ändamål som eftersträvas. Konungariket Belgien har emellertid trots sin skyldighet att göra detta inte tillräckligt övertygande förmått motivera varför lämnandet av dessa mycket detaljerade uppgifter behövs för att uppnå de ändamål av allmänintresse som det åberopat, eller varför skyldigheten att i förväg lämna sådana uppgifter inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa ändamål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2008 i mål C-319/06, kommissionen mot Luxemburg, REG 2008, s. I-4323, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

56

De aktuella bestämmelserna ska under dessa omständigheter anses oproportionerliga eftersom de går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de ändamål av allmänintresse som Konungariket Belgien åberopat. Den aktuella anmälningsskyldigheten kan följaktligen inte anses förenlig med artikel 56 FEUF.

57

Härav följer att kommissionens talan ska bifallas och att det ska fastställas att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 56 FEUF genom att införa de aktuella bestämmelserna, genom vilka egenföretagare som tillhandahåller tjänster och som har etablerat sig i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien åläggs att göra en förhandsanmälan innan de inleder verksamhet i Belgien.

58

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Konungariket Belgien ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Konungariket Belgien har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas. I enlighet med artikel 140.1 i samma rättegångsregler ska Konungariket Danmark, som har intervenerat till stöd för Konungariket Belgiens yrkanden, bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: