Mål C‑442/10

Churchill Insurance Company Limited

mot

Benjamin Wilkinson

och

Tracy Evans

mot

Equity Claims Limited

(begäran om förhandsavgörande från

Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division))

”Obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon – Direktiv 84/5/EEG – Artiklarna 1.4 och 2.1 – Tredje man som orsakats skador – Uttryckligt eller underförstått tillstånd att framföra fordon – Direktiv 90/232/EEG – Artikel 1 första stycket – Direktiv 2009/103/EG – Artiklarna 10, 12.1 och 13.1 – Skadelidande vid en trafikolycka som är passagerare i ett fordon med avseende på vilket personen är försäkrad i egenskap av förare – Fordon som framförs av en person som inte omfattas av försäkringen – Skadelidande person som är försäkrad omfattas av försäkringen”

Sammanfattning av domen

Tillnärmning av lagstiftning – Ansvarsförsäkring för motorfordon – Omfattningen av den garanti till förmån för tredje man som den obligatoriska försäkringen innebär – Friskrivningsklausuler – Olycka som orsakas av oförsäkrad förare

(Rådets direktiv 72/166,84/5, artikel 2.1, och 90/232, artikel 1 första stycket)

Artiklarna 1 första stycket i tredje direktivet 90/232 och 2.1 i andra direktivet 84/5 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon ska tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser som innebär att en skadelidande i en trafikolycka med automatik utesluts från försäkringsskydd när olyckan orsakades av en oförsäkrad förare och denna skadelidande, passagerare i fordonet vid tidpunkten för olyckan, var försäkrad att framföra det ifrågavarande fordonet och hade gett den oförsäkrade föraren tillåtelse att framföra fordonet.

Svaret på den andra frågan blir inte annorlunda, om den försäkrade som lidit skada kände till att den förare som han gett tillstånd att framföra fordonet saknade försäkring för detta fordon eller trodde att föraren var försäkrad eller inte hade övervägt huruvida föraren var försäkrad.

Sådan ansvarsförsäkring för motorfordon som avses i artikel 3.1 i första direktivet 72/166 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon ska nämligen omfatta alla andra skadelidande än föraren av det fordon som orsakat skadan, om inte ett av de undantag som föreskrivs i det första, det andra eller det tredje direktivet är tillämpligt.

(se punkterna 44, 46 och 50 samt punkterna 1 och 2 i domslutet)

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 1 december 2011(*)

”Obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon – Direktiv 84/5/EEG – Artiklarna 1.4 och 2.1 – Tredje man som orsakats skador – Uttryckligt eller underförstått tillstånd att framföra fordon – Direktiv 90/232/EEG – Artikel 1 första stycket – Direktiv 2009/103/EG – Artiklarna 10, 12.1 och 13.1 – Skadelidande vid en trafikolycka som är passagerare i ett fordon med avseende på vilket personen är försäkrad i egenskap av förare – Fordon som framförs av en person som inte omfattas av försäkringen – Skadelidande person som är försäkrad omfattas av försäkringen”

I mål C‑442/10,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (Förenade kungariket) genom beslut av den 26 augusti 2010, som inkom till domstolen den 13 september 2010, i målen

Churchill Insurance Company Limited

mot

Benjamin Wilkinson,

och

Tracy Evans

mot

Equity Claims Limited,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot samt domarna A. Prechal, L. Bay Larsen, C. Toader och E. Jarašiūnas (referent),

generaladvokat: P. Mengozzi,

justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 7 juli 2011,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Churchill Insurance Company Limited, genom F. Randolph, barrister, och S. Worthington, QC,

–        Benjamin Wilkinson, genom C. Quigley och S. Grime, QC,

–        Tracy Evans, genom G. Wood och C. Quigley, QC,

–        Equity Claims Limited, genom W.R.O. Hunter, QC, befullmäktigad av J. Herzog, solicitor,

–        Förenade kungarikets regering, genom L. Seeboruth, i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom K.-P. Wojcik och N. Yerrell, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 6 september 2011 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 12.1 och 13.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, s. 11).

2        Begäran har framställts i mål mellan dels Churchill Insurance Company Limited (nedan kallat Churchill) och Benjamin Wilkinson, dels Tracy Evans och Equity Claims Limited (nedan kallat Equity) om ersättning för skador till följd av trafikolyckor.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätten

3        Artikel 3.1 i rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT L 103, s. 1, svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 111) (nedan kallat första direktivet) har följande lydelse:

”… varje medlemsstat [ska] vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium skall omfattas av ansvarsförsäkring. Försäkringens omfattning och villkor skall bestämmas inom ramen för dessa åtgärder.”

4        I sjätte, sjunde och åttonde skälen i rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 8, 1984, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 90) (nedan kallat andra direktivet) anges följande:

”Det är nödvändigt att tillskapa ett organ som garanterar att skadelidande inte blir utan ersättning, när det fordon som orsakat skadan är oförsäkrat eller oidentifierat. Det är viktigt att den skadelidande får möjlighet att direkt och i första hand vända sig till detta organ, dock utan att ändring sker i de bestämmelser som tillämpas i medlemsstaterna med avseende på om den ersättning som utbetalas av detta organ är subsidiär eller ej eller beträffande bestämmelser som gäller vid subrogation. Medlemsstaterna bör emellertid ha möjlighet att förordna om vissa begränsade undantag beträffande utbetalning av ersättning från detta organ och att ersättning för sakskador orsakade av oidentifierade fordon skall begränsas eller innehållas, detta med hänsyn till risken för bedrägeri.

Det ligger i de skadelidandes intresse att rättsverkningarna av särskilda friskrivningsklausuler begränsas till förhållandet mellan försäkringsgivaren och den person som varit vållande till olyckshändelsen. För fall då ett fordon stulits eller tillgripits med våld får medlemsstaterna föreskriva att ersättning skall utbetalas av det ovannämnda organet.

För att lätta den ekonomiska bördan för detta organ får medlemsstaterna införa bestämmelser om viss självrisk i de fall organet svarar för ersättning för sakskador orsakade av oförsäkrade fordon eller, där det är motiverat, fordon som stulits eller tillgripits med våld.”

5        I artikel 1.4 i andra direktivet föreskrivs att varje medlemsstat ska inrätta eller auktorisera ett organ (nedan kallat det nationella organet) med uppgift att svara för ersättning, åtminstone upp till den gräns som den obligatoriska försäkringen ska ersätta, för sakskador och personskador orsakade av oidentifierade eller oförsäkrade fordon. Tredje stycket i denna bestämmelse har följande lydelse:

”Medlemsstaterna får … förordna att ersättning från detta organ inte skall ske till förmån för personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om organet kan bevisa att dessa personer känt till att fordonet var oförsäkrat.”

6        Med stöd av fjärde stycket i nämnda bestämmelse får medlemsstaterna begränsa eller utesluta ersättning från detta organ såvitt gäller sakskador orsakade av oidentifierade fordon. Enligt femte stycket får medlemsstaterna, i fråga om sakskador orsakade av oförsäkrade fordon, tillåta en självrisk om högst 500 euro, som den skadelidande har att svara för.

7        Reglerna för dessa nationella organ har därefter preciserats och kompletterats, bland annat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon (EUT L 149, s. 14). Artikel 1.4 tredje stycket i andra direktivet har således i allt väsentligt blivit artikel 1.5 andra stycket i andra direktivet, i dess lydelse enligt direktiv 2005/14.

8        I artikel 2.1 i andra direktivet föreskrivs följande:

”Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att lagregler och villkor i vissa försäkringsavtal inte skall, såvitt avser tillämpningen av artikel 3.1 i [första direktivet], tillämpas på ersättningskrav från tredje man som orsakats skador vid en trafikolycka. Detta gäller de avtal, utfärdade i enlighet med artikel 3.1 i [första direktivet], som föreskriver att försäkringen inte omfattar fordon som nyttjas eller förs av

–        personer som inte har uttryckligt eller underförstått tillstånd härtill,

–        personer som inte har körkort för det ifrågavarande fordonet, eller

–        personer som bryter mot lagstadgade tekniska föreskrifter rörande fordonets skick och säkerhet.

Bestämmelser eller villkor som avses i första stycket får dock göras gällande gentemot personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om försäkringsgivaren kan bevisa att dessa personer känt till att fordonet var stulet.

...”

9        Fjärde och femte skälen i rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 129, s. 33; svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 189) (nedan kallat tredje direktivet) har följande lydelse:

”De skadelidande vid olyckshändelser med motorfordon bör tillförsäkras jämförbar behandling, oavsett var inom gemenskapen skadan inträffar.

Särskilt finns det i vissa medlemsstater luckor i den obligatoriska ansvarsförsäkringens omfattning beträffande passagerare i motorfordon. För att skydda denna särskilt sårbara grupp av skadelidande bör sådana luckor fyllas.”

10      I artikel 1 första stycket i tredje direktivet föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 2.1 andra stycket i [andra direktivet], skall den försäkring som avses i artikel 3.1 i [första direktivet] omfatta ansvarighet för personskador som drabbar alla passagerare med undantag av föraren.”

11      De tidigare direktiven om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon kodifierades genom direktiv 2009/103, genom vilket de tidigare direktiven följaktligen upphävdes från och med den 27 oktober 2009. Enligt den jämförelsetabell som återfinns i bilaga II till detta direktiv, motsvaras artikel 3.1 första och andra styckena i första direktivet av artikel 3 första och andra styckena i direktiv 2009/103 och artiklarna 1.4 tredje stycket och 2.1 i andra direktivet av artikel 10.2 andra stycket respektive artikel 13.1 i direktiv 2009/103. Slutligen motsvaras artikel 1 första stycket i tredje direktivet av artikel 12.1 i direktiv 2009/103.

 Nationell rätt

12      I section 151 i vägtrafiklagen (Road Traffic Act 1988), vilken avser försäkringsgivares skyldighet att verkställa en dom om sådant ansvar som omfattas av den obligatoriska försäkringen, föreskrivs följande:

”1      Detta avsnitt tillämpas när, efter ett försäkringsintyg … har utfärdats ... till en person som är försäkrad enligt ett försäkringsavtal ... en dom på vilket denna punkt är tillämplig har erhållits.

…

5      Försäkringsgivaren är, oavsett den eventuella möjligheten att upphäva eller säga upp försäkringen, eller att försäkringsgivaren eventuellt har upphävt eller sagt upp försäkringen, … skyldig att enligt bestämmelserna i detta avsnitt till personerna som enligt domen har rätt till ersättning, utge

a)      vad beträffar ansvar för dödsfall eller personskada, varje belopp som i detta avseende fastställs i domen ...

…

8.      När en försäkringsgivare enligt detta avsnitt blir skyldig att utge ersättning för en oförsäkrad persons ansvarighet ... har försäkringsgivaren rätt att återkräva detta belopp från varje person som

a)      täcks av försäkringsavtalet ... enligt vilket ansvaret täcks om försäkringen omfattar alla personer ... och

b)      orsakade eller tillät användning av det fordon som gav upphov till olyckan.

…”

 Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

13      I ett försäkringsavtal tecknat hos Churchill avseende ett fordon hade Benjamin Wilkinson angetts som förare. Den 23 november 2005 lät han en vän framföra nämnda fordon och åkte själv med som passagerare. Det är ostridigt att Benjamin Wilkinson visste att denna person inte omfattades av försäkringsavtalet. Föraren förlorade kontrollen över fordonet som kolliderade med ett mötande fordon. Benjamin Wilkinson skadades allvarligt. Churchill medgav sin skyldighet att ersätta Benjamin Wilkinson men återkrävde från honom, med stöd av section 151.8 i vägtrafiklagen, ersättning i egenskap av försäkrad med samma belopp som den ersättning han hade rätt till. Benjamin Wilkinson bestred detta återkrav. Domstolen i första instans dömde till Benjamin Wilkinsons fördel och Churchill överklagade detta avgörande vid den hänskjutande domstolen.

14      Tracy Evans var ägare till en motorcykel som var försäkrad hos Equity och var den enda person som var försäkrad som förare av nämnda fordon. Den 4 augusti 2004 lät hon en vän framföra motorcykeln och tog plats bakom honom som passagerare. Denne körde av oaktsamhet in i en lastbil bakifrån varvid Tracy Evans skadades allvarligt. Enligt domstolen i första instans hade Tracy Evans inte frågat sig huruvida hennes vän var försäkrad när hon tillät honom att framföra motorcykeln. Denna domstol slog även fast att Equity enligt section 151.8 i vägtrafiklagen hade rätt till ersättning för de belopp som bolaget varit tvunget att betala till Tracy Evans, då hon tillåtit en oförsäkrad person att framföra motorcykeln. Tracy Evans överklagade detta avgörande vid den hänskjutande domstolen.

15      Churchill och Equity gjorde vid den hänskjutande domstolen gällande att section 151.8 i vägtrafiklagen inte utgör en bestämmelse som ”föreskriver att försäkringen inte omfattar fordon” i den mening som avses i artikel 13.1 i direktiv 2009/103 och att var och en av de aktuella förarna hade nödvändiga tillstånd för att nyttja eller framföra fordonet i fråga. Benjamin Wilkinson och Tracy Evans anförde däremot att denna bestämmelse, när den tillämpas på en försäkrad person som är skadelidande så att denna inte kan tillerkännas ersättning från försäkringsgivaren, innebär att denna skadelidande utesluts från försäkringsskydd i den mening som avses i artikel 13.1 och att de tillstånd som anges gäller försäkringsgivaren, och inte försäkringstagaren.

16      Den hänskjutande domstolen har angett att i engelsk rätt medför räckvidden av section 151.8 att en försäkringstagare som åkt som passagerare i det fordon för vilket denne är försäkrad och som gett en oförsäkrad förare tillstånd att framföra fordonet, med automatik utesluts från försäkringsskydd. Denna domstol frågar sig huruvida unionsrätten utgör hinder för ett sådant uteslutande, och i förekommande fall, om denna bestämmelse kan tolkas på ett sätt som överensstämmer med unionsrätten.

17      Den hänskjutande domstolen anser att enligt rättspraxis ska artikel 12.1 i direktiv 2009/103 tolkas extensivt. Denna domstol har emellertid angett att under sådana omständigheter som de här aktuella skulle en sådan tolkning leda till en skillnad i behandling jämfört med de fall som omfattas av artikel 10.2 i direktivet. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att en passagerare i ett fordon, som är försäkrad och som tillåter en oförsäkrad förare att framföra fordonet, kan behandlas olika beroende på om passageraren hade haft kännedom om huruvida föraren var försäkrad eller ej, eller om passageraren hade frågat sig huruvida föraren var försäkrad eller ej.

18      Mot denna bakgrund beslutade Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) att vilandeförklara målen och ställa följande frågor till domstolen:

”1.      Ska artiklarna 12.1 och 13.1 i direktiv [2009/103] tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser som innebär att en skadelidande i en trafikolycka enligt tillämplig nationell lag utesluts från försäkringsskydd under följande omständigheter?

–        Olyckan orsakades av en oförsäkrad förare.

–        Den oförsäkrade föraren hade getts tillåtelse av den skadelidande att framföra fordonet.

–        Den skadelidande var passagerare i fordonet vid tidpunkten för olyckan.

–        Den skadelidande var försäkrad att framföra det ifrågavarande fordonet.

I synnerhet:

–        Ska en sådan nationell bestämmelse anses utgöra en bestämmelse som ’föreskriver att försäkringen inte omfattar fordon’ i den mening som avses i artikel 13.1 i direktiv [2009/103]?

–        Under sådana omständigheter som är aktuella i förevarande fall, ska en tillåtelse som [den försäkrade] ger den oförsäkrade anses utgöra ett ’uttryckligt eller underförstått tillstånd’ i den mening som avses i artikel 13.1 a i direktiv [2009/103]?

–        Påverkas svaret på denna fråga av den omständigheten att nationella organ som är ansvariga för att utge ersättning för skador som orsakats av oidentifierade eller oförsäkrade fordon enligt artikel 10 i direktiv [2009/103] får utesluta ersättning till förmån för personer som frivilligt har stigit in i det fordon som orsakade sak- eller personskadan, om organet kan styrka att personerna visste att fordonet var oförsäkrat?

2.      Beror svaret på fråga 1 på huruvida den ifrågavarande tillåtelsen … hade sin grund i en verklig kännedom om att föraren saknade försäkring eller … hade sin grund i ett antagande om att föraren var försäkrad eller … gavs av den försäkrade personen som inte hade övervägt huruvida föraren var försäkrad?”

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Den första frågan

19      Det ska inledningsvis erinras om att direktiv 2009/103 inte hade trätt i kraft vid tiden för omständigheterna i de nationella målen. Den ställda frågan ska således uppfattas så att den inte avser bestämmelserna i direktiv 2009/103 utan motsvarande bestämmelser i de andra och tredje direktiven, vilka var tillämpliga vid tidpunkten för dessa omständigheter, och som därefter överförts till direktiv 2009/103.

20      Härav följer att den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1 första stycket i tredje direktivet och 2.1 i andra direktivet ska tolkas så att de utgör hinder för nationella bestämmelser som innebär att en skadelidande i en trafikolycka med automatik utesluts från försäkringsskydd, när olyckan orsakades av en oförsäkrad förare och denna skadelidande, passagerare i fordonet vid tidpunkten för olyckan, var försäkrad att framföra det ifrågavarande fordonet och hade gett den oförsäkrade föraren tillåtelse att framföra fordonet.

21      Churchill och Equity har för det första gjort gällande att de bestämmelser i direktiv 2009/103 som motsvarar artikel 2.1 i andra direktivet inte är tillämpliga i förevarande mål. Section 151.8 i vägtrafiklagen innebär inte en uteslutning från den obligatoriska försäkringens skydd. Enligt dessa två bolag leder den sistnämnda bestämmelsen endast till att en försäkringsgivare, när denna är skyldig att utge ersättning till följd av att en olycka vållats av en förare som inte täcks av försäkringen, ges rätt att återkräva denna ersättning när försäkringstagaren förorsakat eller tillåtit att fordonet används av nämnda förare.

22      I förfaranden enligt artikel 267 FEUF råder emellertid enligt fast rättspraxis tydlig åtskillnad mellan domstolens och den nationella domstolens funktioner, och den sistnämnda är ensam behörig att tolka den nationella lagstiftningen (se dom av den 3 februari 1977 i mål 52/76, Benedetti, REG 1977, s. 163, punkt 25, av den 21 september 1999 i mål C‑397/96, Kordel m.fl., REG 1999, s. I‑5959, punkt 25, samt av den 17 juli 2008 i mål C‑500/06, REG 2008, s. I‑5785, punkt 21).

23      Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att den nationella domstolen under de i den första tolkningsfrågan angivna omständigheterna inte tolkar section 151.8 i vägtrafiklagen som en bestämmelse enligt vilken försäkringsgivaren ska ersätta den skadelidande försäkringstagaren och därefter återkräva denna ersättning av den försäkrade, utan som en bestämmelse som innebär att en försäkrad passagerare som skadats i en trafikolycka och som tillåtit en oförsäkrad förare att framföra fordonet med automatik utesluts från försäkringsskydd.

24      Härav följer att de frågor som domstolen har att besvara i förevarande mål inte avser huruvida en bestämmelse om civilrättsligt ansvar är förenlig med unionsrätten, utan huruvida en bestämmelse som enligt den hänskjutande domstolens tolkning begränsar omfattningen av det civilrättsliga ansvarets tillämpningsområde, genom att den försäkrade med automatik utesluts från eventuell försäkringsersättning, är förenlig med unionsrätten. Tolkningsfrågorna omfattas således av unionslagstiftningens tillämpningsområde på nämnda område.

25      Churchill, Equity samt Förenade kungarikets regering har bland annat gjort gällande att den första frågan ska besvaras nekande. Personer som befinner sig i en sådan situation som Benjamin Wilkinson eller Tracy Evans kan nämligen aldrig betraktas som tredjemän som orsakats skada i den mening som avses i artikel 2.1 i andra direktivet.

26      Benjamin Wilkinson, Tracy Evans och kommissionen anser däremot att unionslagstiftningen om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som den som anges i den första frågan. Kommissionen anser särskilt att enbart den omständigheten att en person som lidit skada av en trafikolycka även är den försäkrade personen, inte kan medföra att denna inte ska betraktas som passagerare. Följaktligen ska, enligt kommissionen, en skadelidande som även är den person som är försäkrad likställas med en tredje man som orsakats skada i den mening som avses i artikel 2.1 i andra direktivet.

27      Domstolen erinrar om att syftet med unionslagstiftningen om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon är att säkerställa fri rörlighet såväl för fordon som normalt är hemmahörande inom unionen som för personer som färdas i dessa samt att säkerställa att personer som lider förlust eller skada vid olyckor som orsakas av dessa fordon behandlas på ett likvärdigt sätt, oavsett på vilken plats inom unionen som olyckan inträffat (se, bland annat, dom av den 28 mars 1996 i mål C‑129/94, Ruiz Bernáldez, REG 1996, s. I‑1829, punkt 13, samt av den 30 juni 2005 i mål C‑537/03, Candolin m.fl., REG 2005, s. I‑5745, punkt 17). Dess syfte är enligt femte skälet i tredje direktivet även att skydda denna särskilt sårbara grupp av skadelidande personer som passagerare i motorfordon utgör genom att fylla de luckor i det obligatoriska försäkringsskyddet för dessa passagerare som finns i vissa medlemsstater (dom av den 19 april 2007 i mål C‑356/05, Farrell, REG 2007, s. I‑3067, punkt 24).

28      Artikel 3.1 i första direktivet, såsom den har preciserats och kompletterats genom andra och tredje direktivet, medför således en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att fordon som normalt är hemmahörande inom deras territorium omfattas av ansvarsförsäkring, varvid det har preciserats vilka typer av skador och vilka skadelidande som denna försäkring ska omfatta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2000 i mål C‑348/98, Mendes Ferreira och Delgado Correia Ferreira, REG 2000, s. I‑6711, punkterna 25–27, samt av den 17 mars 2011 i mål C‑484/09, Carvalho Ferreira Santos, REU 2011, s. I‑0000, punkterna 25–27).

29      Domstolen har tidigare slagit fast att syftet med artikel 3.1 i första direktivet, artikel 2.1 i andra direktivet och artikel 1 i tredje direktivet är att garantera att samtliga passagerare som råkat ut för en olycka som har orsakats av ett fordon kan erhålla ersättning från den obligatoriska trafikförsäkringen för de skador de har lidit (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Candolin m.fl., punkt 27). Domstolen har således slagit fast att det i artikel 1 i tredje direktivet, genom att det däri föreskrivs att den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon ska omfatta ansvarighet för personskador som drabbar alla passagerare med undantag av föraren, endast upprättas en åtskillnad mellan nämnda förare och de andra passagerarna och en obestridlig rätt till försäkringsskydd för samtliga passagerare (domarna i de ovannämnda målen Candolin m.fl., punkt 32, och Farrell, punkt 23).

30      Domstolen har, som det erinras om i punkt 27 i förevarande dom, slagit fast att skyddssyftet med det första, det andra och det tredje direktivet, medför att fordonets ägare – som vid olyckstillfället färdades med fordonet i egenskap av passagerare – ska befinna sig i en situation som ska jämställas med den situation i vilken övriga passagerare som var med om olyckan befinner sig (domen i det ovannämnda målet Candolin m.fl., punkt 33). Domstolen har även slagit fast att detta syfte innebär ett hinder för att en nationell lagstiftning inskränker räckvidden av begreppet passagerare som omfattas av den obligatoriska ansvarförsäkringen för motorfordon, genom att personer som färdas i en del av ett fordon som varken är avsedd eller utrustad för persontransport exkluderas från begreppet passagerare (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Farrell, punkterna 28–30).

31      Den enda åtskillnad som medges enligt unionens lagstiftning om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon är således, såsom anges i punkt 29 i förevarande dom och som generaladvokaten har angett i punkt 28 i sitt förslag till avgörande, mellan föraren och passagerarna. Samma skyddssyfte medför även att den rättsliga situationen för en person som är försäkrad som förare av fordonet men som var passagerare vid tidpunkten för olyckan måste jämställas med situationen för andra passagerare som lidit skada i samma olycka.

32      Härav följer att den omständigheten att en person är försäkrad som förare av det fordon som orsakat olyckan inte kan leda till att denna person exkluderas från begreppet tredje man som orsakats skada, i den mening som avses i artikel 2.1 i andra direktivet, på den grunden att personen var passagerare, och inte förare, av nämnda fordon.

33      Det är mot bakgrund av rättigheterna för tredje män som orsakats skada som domstolen har slagit fast att det strider mot artikel 3.1 i första direktivet att en försäkringsgivare kan göra gällande lagregler eller villkor för att vägra ersätta en tredje man som lidit skada till följd av en olycka som har orsakats av det försäkrade fordonet (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Ruiz Bernáldez, punkt 20, Candolin m.fl., punkt 18, samt Carvalho Ferreira Santos, punkt 29).

34      Domstolen har även uttalat att artikel 2.1 första stycket i andra direktivet enbart utgör en upprepning av denna skyldighet såvitt gäller regler och försäkringsvillkor som avses i nämnda artikel och som innebär att ansvarsförsäkringen för motorfordon inte omfattar fordon som nyttjas eller framförs av personer som inte har tillstånd att föra fordonet, av personer som inte har körkort eller av personer som bryter mot lagstadgade tekniska föreskrifter rörande fordonets skick och säkerhet (domarna i de ovannämnda målen Ruiz Bernáldez, punkt 21, Candolin m.fl., punkt 19, samt Carvalho Ferreira Santos, punkt 30).

35      I artikel 2.1 andra stycket i andra direktivet anges visserligen som undantag från denna skyldighet att försäkringsgivaren inte behöver utge ersättning till vissa skadelidande på grund av att de själva har försatt sig i situationen i fråga, det vill säga personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om försäkringsgivaren kan bevisa att dessa personer känt till att fordonet var stulet (domarna i de ovannämnda målen Ruiz Bernáldez, punkt 21, samt Candolin m.fl., punkt 20). Som domstolen redan konstaterat kan emellertid undantag från artikel 2.1 första stycket i andra direktivet endast göras i denna särskilda situation (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Candolin m.fl., punkt 23).

36      Härav följer att artiklarna 1 första stycket i tredje direktivet och 2.1 i andra direktivet ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en passagerare som skadats i en trafikolycka med automatik utesluts från försäkringsgivarens skyldighet att ersätta en passagerare som skadats vid en trafikolycka därför att passageraren var försäkrad som förare av fordonet som förorsakat skadan och den som faktiskt framförde fordonet var oförsäkrad.

37      Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang även frågat domstolen huruvida, under de i det nationella målet aktuella omständigheterna, det förhållandet att en försäkrad förare tillåter en oförsäkrad förare att framföra fordonet utgör ett ”uttryckligt eller underförstått tillstånd”, i den mening som avses i artikel 2.1 första strecksatsen i andra direktivet. Såsom generaladvokaten har angett i punkt 42 i sitt förslag till avgörande, har den hänskjutande domstolen ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida regler eller villkor som innebär att försäkringsskydd utesluts när fordonet förts av en person som inte getts uttryckligt eller underförstått tillstånd av försäkringsgivaren kan göras gällande mot den skadelidande.

38      Detta argument kan inte godtas. Även om det skulle antas att uttrycket ”uttryckligt eller underförstått tillstånd” endast avser tillstånd som getts av den försäkrade, följer likväl inte härav att ett villkor – som innebär att försäkringsskydd utesluts när fordonet förts av en person utan tillstånd från försäkringsgivaren – är giltigt och kan göras gällande mot en tredje man som orsakats skador vid en trafikolycka. Det enda fall där en skadelidande tredje man inte omfattas av försäkringen är nämligen det fall som avses i artikel 2.1 andra stycket i det andra direktivet. Det är emellertid ostridigt att detta inte är fallet i förevarande mål.

39      Den hänskjutande domstolen har även ställt sig frågan huruvida svaret på den första frågan påverkas av den omständigheten att medlemsstaterna med stöd av artikel 1.4 tredje stycket i andra direktivet får förordna att ersättning från det nationella organet inte ska ske till förmån för personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om organet kan bevisa att dessa personer känt till att såväl föraren som fordonet saknade försäkring.

40      Det ska för det första erinras om att det fall då det fordon som orsakat olyckan framfördes av en person som inte var försäkrad som förare, trots att det fanns en förare som var försäkrad för att framföra detta fordon, och det fall som avses i artikel 1.4 tredje stycket i andra direktivet, som avser det fall då det fordon som orsakade olyckan var oförsäkrat, inte liknar varandra och inte är jämförbara. Den omständigheten att ett fordon framförs av en person som inte anges i försäkringsavtalet for fordonet kan nämligen, särskilt mot bakgrund av syftet med det första, det andra och det tredje direktivet att skydda skadelidande vid trafikolyckor, inte medföra att ett sådant fordon är oförsäkrat i den mening som avses i denna bestämmelse.

41      För det andra och i likhet med vad kommissionen har påstått ska ingripande från det nationella organet betraktas som en sista utväg som endast ska tillgripas för det fall skadorna orsakats av ett oidentifierat fordon eller av ett fordon som inte uppfyller kravet på försäkring enligt artikel 3.1 i första direktivet.

42      Av denna orsak har unionslagstiftaren, trots det allmänna syftet med unionslagstiftningen om ansvarsförsäkring för motorfordon – att skydda skadelidande – medgett att medlemsstaterna i vissa fall får förordna att ersättning från detta organ inte ska ske, särskilt till förmån för personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om organet kan bevisa att dessa personer känt till att såväl föraren som fordonet saknade försäkring.

43      Följaktligen saknar den omständigheten att medlemsstaterna enligt artikel 1.4 tredje stycket i andra direktivet får förordna att ersättning från detta organ inte ska beviljas personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om organet kan bevisa att dessa personer känt till att såväl föraren som fordonet saknade försäkring, i det aktuella fallet betydelse för tolkningen av artiklarna 1 första stycket i tredje direktivet och 2.1 i andra direktivet.

44      Av vad som ovan anförts följer att den första frågan ska besvaras på följande sätt: Artiklarna 1 första stycket i tredje direktivet och 2.1 i andra direktivet ska tolkas så att de utgör hinder för nationella bestämmelser som innebär att en skadelidande i en trafikolycka med automatik utesluts från försäkringsskydd när olyckan orsakades av en oförsäkrad förare och denna skadelidande, passagerare i fordonet vid tidpunkten för olyckan, var försäkrad att framföra det ifrågavarande fordonet och hade gett den oförsäkrade föraren tillåtelse att framföra fordonet.

 Den andra frågan

45      Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida svaret på den första frågan skulle bli annorlunda om den försäkrade som lidit skada kände till att den förare som han gett tillstånd att framföra fordonet saknade försäkring för detta fordon eller trodde att föraren var försäkrad eller inte hade övervägt huruvida föraren var försäkrad.

46      Domstolen erinrar om att, i likhet med vad generaladvokaten har angett i punkt 50 i sitt förslag till avgörande, sådan ansvarsförsäkring för motorfordon som avses i artikel 3.1 i första direktivet ska omfatta alla andra skadelidande än föraren av det fordon som orsakat skadan, om inte ett av de undantag som föreskrivs i det första, det andra eller det tredje direktivet är tillämpligt.

47      Den omständigheten att den försäkrade som lidit skada kände till att den förare som han gett tillstånd att framföra fordonet saknade försäkring för detta fordon eller trodde att föraren var försäkrad eller inte hade övervägt huruvida föraren var försäkrad saknar således betydelse för svaret på den första frågan.

48      Detta innebär emellertid inte att medlemsstaterna i sina regler om civilrättsligt ansvar inte kan beakta denna omständighet, under förutsättning att de utövar sina befogenheter under iakttagande av unionsrätten, och särskilt av artikel 3.1 i första direktivet, artikel 2.1 i andra direktivet och av artikel 1 i tredje direktivet, och att dessa nationella regler inte fråntar direktiven deras ändamålsenliga verkan (domarna i de ovannämnda målen Ruiz Bernáldez, punkt 19, Candolin m.fl., punkterna 27 och 28, Farrell, punkt 34, Carvalho Ferreira Santos, punkterna 35 och 36, samt dom av den 9 juni 2011 i mål C‑409/09, Ambrósio Lavrador och Olival Ferreira Bonifácio, REU 2011, s. I‑0000, punkt 28).

49      En nationell lagstiftning, som utformats på grundval av allmänna och abstrakta kriterier, kan således inte begränsa passagerarens rätt till ersättning från den obligatoriska ansvarsförsäkringen på ett oproportionerligt sätt, endast på grund av den skadelidandes medverkan till uppkomsten av skadan. Det är endast under särskilda omständigheter och efter en bedömning av det enskilda fallet som ersättningen till den skadelidande kan sättas ned (domarna i de ovannämnda målen Candolin m.fl., punkterna 29, 30 och 35, Farrell, punkt 35, Carvalho Ferreira Santos, punkt 38, samt Ambrósio Lavrador och Olival Ferreira Bonifácio, punkt 29).

50      Av vad som ovan anförts följer att svaret på den andra frågan inte blir annorlunda, om den försäkrade som lidit skada kände till att den förare som han gett tillstånd att framföra fordonet saknade försäkring för detta fordon eller trodde att föraren var försäkrad eller inte hade övervägt huruvida föraren var försäkrad.

 Rättegångskostnader

51      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

1)      Artiklarna 1 första stycket i rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och 2.1 i rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon ska tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser som innebär att en skadelidande i en trafikolycka med automatik utesluts från försäkringsskydd när olyckan orsakades av en oförsäkrad förare och denna skadelidande, passagerare i fordonet vid tidpunkten för olyckan, var försäkrad att framföra det ifrågavarande fordonet och hade gett den oförsäkrade föraren tillåtelse att framföra fordonet.

2)      Svaret på den andra frågan blir inte annorlunda, om den försäkrade som lidit skada kände till att den förare som han gett tillstånd att framföra fordonet saknade försäkring för detta fordon eller trodde att föraren var försäkrad eller inte hade övervägt huruvida föraren var försäkrad.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: engelska.