FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

VERICA TRSTENJAK

föredraget den 8 september 2011(1)

Mål C‑327/10

Hypoteční banka, a.s.

mot

Udo Mike Lindner

(begäran om förhandsavgörande från Okresní soud, Cheb (Republiken Tjeckien))

”Förordning (EG) nr 44/2001– Utseende av en förvaltare för en konsument vars hemvist inte är känd – Regler om internationell behörighet – Tillämplighet – Artikel 24 i förordning nr 44/2001 – Svaromål från en god man som har utsetts utan svarandens önskan och kännedom – Artikel 17.3 i förordning nr 44/2001 – Avtal om territoriell behörighet som innehåller ett underförstått avtal om internationell behörighet – Artiklarna 3.1 och 6 i direktiv 93/13/EEG – Effekterna av ett oskäligt avtal om territoriell behörighet för det underförstådda avtalet om internationell behörighet – Artikel 16.2 i förordning nr 44/2001 – Bedömning av om en konsument har hemvist i en medlemsstat – Artikel 4 i förordning nr 44/2001 – Behörighet när svaranden inte har hemvist i en medlemsstat – Svarandens rätt till försvar – Artikel 26.2 i förordning nr 44/2001 – Artikel 47 andra stycket i stadgan om de grundläggande rättigheterna”

I –    Inledning

1.        Förevarande begäran om förhandsavgörande från Okresní soud i Cheb (nedan kallad den hänskjutande domstolen) avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område(2).

2.        Den hänskjutande domstolen önskar huvudsakligen få klarhet i huruvida bestämmelserna i förordning nr 44/2001 utgör hinder för tillämpning av en nationell regel enligt vilken en god man kan utses för att företräda svaranden i förfarandet när talan väcks mot en svarande med okänd hemvist. Förevarande mål har samband med mål C‑292/10, G.(3), i vilket delvis liknande frågor ställdes.

3.        I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen dessutom ställt frågan huruvida den enligt artikel 24 i förordning nr 44/2001 kan bli behörig, om en sådan god man går i svaromål utan att göra gällande att den hänskjutande domstolen inte är behörig (nedan kallat svaromål utan foruminvändning).

4.        Vidare önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida ett avtal om territoriell behörighet underförstått kan medföra att denna domstol även ges internationell behörighet enligt artikel 17.3 i förordning nr 44/2001 och hur giltigheten av avtalet om internationell behörighet kan påverkas av att avtalet om territoriell behörighet eventuellt inte är bindande på grund av att det är oskäligt enligt artiklarna 3.1 och 6 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal(4).

 I –   Tillämpliga bestämmelser

A –    Unionsrätten(5)

1.      Stadgan om de grundläggande rättigheterna

5.        I artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) regleras rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol. I artikel 47 första och andra styckena föreskrivs följande:

”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.

Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.”

2.      Förordning nr 44/2001

6.        I förordning nr 44/2001 finns bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.(6) Skälen 2, 3, 11 och 13 i förordningen har följande lydelse:

”(2)      Vissa olikheter i medlemsstaternas bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande av domar hindrar den inre marknaden från att fungera väl. Det är därför nödvändigt att införa bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och som förenklar formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt.

(3)      Denna fråga hör hemma inom det civilrättsliga samarbetet enligt artikel 65 i fördraget.

…

(11)      Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning. I fråga om juridiska personer bör hemvisten definieras autonomt så att de gemensamma reglerna blir klara och behörighetskonflikter kan undvikas.

…

(13)      Vid försäkrings-, konsument- och anställningsavtal bör den svagare parten skyddas genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna.”

7.        Kapitel II i förordningen innehåller regler om behörighet. Avsnitt 1 i detta kapitel innehåller allmänna bestämmelser. I artiklarna 2–4 i förordningen, vilka finns i detta avsnitt, föreskrivs följande:

”Artikel 2

(1) Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.

(2) För den som inte är medborgare i den medlemsstat där han har hemvist gäller samma bestämmelser om domstols behörighet som för statens egna medborgare.

Artikel 3

1. Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.

2. Särskilt de nationella bestämmelser om domstols behörighet som återfinns i bilaga I får inte tillämpas mot en sådan person.

Artikel 4

1. Om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag, om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 22 och 23.

2. Mot en sådan svarande kan den som har hemvist i en medlemsstat, oberoende av medborgarskap, på samma sätt som statens egna medborgare, åberopa de bestämmelser om domstols behörighet som gäller där och särskilt de bestämmelser som anges i bilaga I.”

8.        I avsnitt 4 regleras behörighet vid konsumenttvister. Det avsnittet innehåller artiklarna 15, 16 och 17. I artikel 15 föreskrivs följande:

”1. Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten, om inte annat följer av föreskrifterna i artikel 4 och artikel 5.5, bestämmelserna i detta avsnitt

…

b) om avtalet gäller lån som skall återbetalas i särskilda poster eller någon annan form av kredit om lånet eller krediten var avsedd att finansiera köp av varor, eller

c) i övriga fall, om avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.”

I artikel 16.2 i förordningen föreskrivs följande:

”Talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.”

Artikel 17.3 i denna förordning har följande lydelse:

”Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt i ett avtal om domstols behörighet gäller endast om avtalet

…

3. har ingåtts av en konsument och dennes avtalspart, vilka vid tiden för avtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma medlemsstat, och avtalet ger domstolarna i den medlemsstaten behörighet, såvida inte ett sådant avtal strider mot lagen i den medlemsstaten.”

9.        Avsnitt 7 i förordning nr 44/2001 avser avtal om domstols behörighet och omfattar artiklarna 23 och 24.

10.      Artikel 23.5 i förordningen har följande lydelse:

”Avtal om domstols behörighet eller motsvarande bestämmelser i en handling varigenom en trust har bildats har ingen verkan om de strider mot bestämmelserna i artiklarna 13, 17 och 21 eller om de domstolar vilkas behörighet de utesluter har exklusiv behörighet enligt artikel 22.”

11.      Artikel 24 i förordningen har följande lydelse:

”Utöver den behörighet som en domstol i en medlemsstat har enligt andra bestämmelser i denna förordning, är domstolen behörig om svaranden går i svaromål inför denna. Detta gäller dock inte om svaranden gick i svaromål för att bestrida domstolens behörighet eller om en annan domstol har exklusiv behörighet enligt artikel 22.”

12.      I artikel 26.1 och 26.2 i förordningen föreskrivs följande:

”1. Om talan väcks vid en domstol i en medlemsstat mot en svarande som har hemvist i en annan medlemsstat, och svaranden inte går i svaromål, skall domstolen självmant förklara sig obehörig, såvida den inte är behörig enligt bestämmelserna i denna förordning.

2. Domstolen skall låta handläggningen av målet vila till dess att det har klarlagts att svaranden har haft möjlighet att få del av stämningsansökan eller motsvarande handling i så god tid att han kunnat förbereda sitt svaromål eller att alla nödvändiga åtgärder för detta syfte har vidtagits.”

13.      Kapitel V i förordningen innehåller allmänna bestämmelser. I artikel 59 i detta kapitel i förordningen föreskrivs följande:

”1. Vid avgörandet av frågan huruvida en part har hemvist i den medlemsstat där talan är väckt skall domstolen tillämpa sin egen lag.

2. Om en part inte har hemvist i den medlemsstat där talan är väckt skall domstolen, vid avgörandet av frågan huruvida parten har hemvist i en annan medlemsstat, tillämpa den medlemsstatens lag.”

14.      I kapitel VII i förordningen regleras förordningens förhållande till andra rättsakter. I artikel 67 i detta kapitel föreskrivs följande:

”Denna förordning skall inte påverka tillämpningen av de bestämmelser som, på särskilda områden, reglerar domstols behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar och som finns i gemenskapsrättsakter eller i nationell lagstiftning som harmoniserats för att genomföra sådana rättsakter.”

3.      Direktiv 93/13

15.      Direktiv 93/13 avser oskäliga villkor i konsumentavtal.

16.      Enligt artikel 3 gäller följande:

”1. Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

…

3. Bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga.”

17.      Enligt punkt q i bilagan avses med avtalsvillkor enligt artikel 3.1 i direktivet sådana villkor vars mål eller konsekvens är att upphäva eller inskränka konsumentens rätt att gå till domstol eller vidta andra rättsliga åtgärder, särskilt genom att kräva att konsumenten för tvister enbart till skiljeförfarande som inte är reglerat i lag, genom att orättmätigt inskränka konsumentens tillgång till bevismedel eller genom att pålägga konsumenten en bevisbörda som enligt gällande rätt bör ligga hos någon annan avtalspart.

18.      I artikel 5 första och andra meningarna i direktivet föreskrivs följande:

”I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla.”

19.      I artikel 6.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

B –    Den nationella lagstiftningen

20.      I 173.1 § i civilprocesslagen (Občanský soudní řád, nedan kallad OSŘ) föreskrivs att betalningsföreläggande ska delges svaranden personligen.

21.      Enligt 29.3 § OSŘ kan en god man utses för en part vars adress är okänd, som inte har kunnat delges på en känd adress utomlands, som lider av sinnesstörning, som av andra hälsoskäl inte kan delta i målet ens tillfälligt, eller som inte kan uttrycka sig begripligt.

II – Bakgrund, förfarandet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

A –    Bakgrund

22.      Sökanden i målet vid den nationella domstolen är en juridisk person enligt tjeckisk rätt med säte i Republiken Tjeckien. Svaranden i målet vid den nationella domstolen är en tysk medborgare.

23.      Sökanden och svaranden ingick den 19 augusti 2005 ett avtal om ett hypotekslån. Med lånet skulle köpet av en fastighet finansieras. När avtalet ingicks hade svaranden hemvist i Republiken Tjeckien.

24.      I 8.8 § i låneavtalet avtalade sökanden och svaranden i målet vid den nationella domstolen att vid en eventuell tvist den domstol skulle vara behörig i vars domkrets sökanden i målet vid den nationella domstolen, vid tidpunkten för talans väckande, hade sitt säte enligt handelsregistret.

B –    Förfarandet vid den nationella domstolen

25.      Den 16 september 2008 väckte sökanden talan mot svaranden vid den hänskjutande domstolen och yrkade betalning av 4 383 584,60 CZK plus dröjsmålsränta, på grund av att svaranden inte hade fullgjort sina skyldigheter enligt låneavtalet. Den 16 oktober 2008 utfärdade den hänskjutande domstolen ett betalningsföreläggande.

26.      Den personliga delgivning av beslutet till svaranden som föreskrivs i 173.1 § OSŘ kunde inte genomföras. Svaranden var inte längre bosatt på den adress som sökanden hade angett, nämligen Velká Hled’sebe (CZ), Žižkova 356. I det allmänna befolkningsregistret är adressen Mariánské Lázně (Marienbad), Třída Vítězství 30/30 angiven som svarandens stadigvarande vistelseort. Enligt uppgift från utlänningspolisen i Tjeckien den 20 februari 2009, bodde svaranden emellertid inte heller på den aktuella adressen. Enligt uppgift från polisen den 2 juni 2009 bor svaranden bara på pensionat eller i privata lägenheter när han vistas i Tjeckien. Enligt uppgift från kriminalvårdsmyndigheten i Tjeckien av den 20 februari 2009 satt svaranden den 18 februari 2009 inte i fängelse eller i förvar i Tjeckien. Den hänskjutande domstolen har inte heller kunnat utreda huruvida svaranden har några släktingar i Tjeckien som skulle kunna ge upplysningar om dennes bostadsort. Enligt uppgift från den hänskjutande domstolen kunde ingen av de ovannämnda platserna anses vara bostadsort enligt den nationella lagstiftningen. Av detta drogs slutsatsen att svaranden inte hade hemvist i Tjeckien.

27.      Den 8 september 2009 upphävdes betalningsföreläggandet eftersom det inte kunde delges. För att kunna fortsätta handlägga målet beslutade den hänskjutande domstolen den 3 juni 2009 att med tillämpning av 29.3 § OSŘ utse advokaten Josef Heyduk till god man för svaranden som en person med okänd adress. Genom en inlaga av den 26 oktober 2009 gjorde den gode mannen invändningar i sak avseende räntan.

C –    Tolkningsfrågor

28.      Genom en begäran om förhandsavgörande, som inkom till domstolen den 5 juli 2010, har den hänskjutande domstolen ställt följande tolkningsfrågor:

”1.      Medför den omständigheten att en av parterna i en tvist är medborgare i en annan stat än den där förfarandet äger rum, att det är fråga om en sådan gränsöverskridande följd som avses i artikel 81 FEUF, vilken omständighet utgör ett av villkoren för att förordning nr 44/2001 ska vara tillämplig?

2.      Utgör förordning nr 44/2001 hinder för bestämmelser i nationell rätt enligt vilka talan kan väckas mot personer med okänd adress?

3.      För det fall svaret på fråga 2 är nekande, kan det anses att en inlaga som ingetts av en av domstolen utsedd god man för svaranden, som sådan ska betraktas som svarandens godkännande av domstolens behörighet i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001, även om målet i sak har sin grund i ett konsumentavtal och domstolarna i Republiken Tjeckien inte skulle vara behöriga att avgöra målet enligt artikel 16.2 i förordningen?

4.      Kan en prorogationsklausul medföra att den valda domstolen ges internationell behörighet i den mening som avses i artikel 17.3 i förordning nr 44/2001? Om så är fallet, gäller detta förhållande även om prorogationsklausulen är ogiltig eftersom det strider mot artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal?”

III – Förfarandet vid EU‑domstolen

29.      Svaranden i målet vid den nationella domstolen, den tjeckiska, den danska, den franska, den ungerska och den nederländska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

30.      Den 25 maj 2011 ägde en muntlig förhandling rum, i vilken den tjeckiska och den danska regeringen samt kommissionen kompletterade sina skriftliga redogörelser och besvarade frågor.

IV – Parternas huvudsakliga argument

A –    Den första frågan

31.      Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 är tillämpliga. Den hänskjutande domstolen utgår från att ett villkor för att tillämpa dessa regler är att tvisten har internationell karaktär, men den undrar om denna kan bestå enbart i att svaranden är medborgare i en annan medlemsstat.

32.      Enligt sökanden, den tjeckiska, den danska, den franska och den ungerska regeringen samt kommissionen är ett villkor för att tillämpa behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 att tvisten har internationell karaktär, och kommissionen anser att denna karaktär måste fastställas med hänsyn till det enskilda fallet.

33.      Enligt sökanden, den tjeckiska och den franska regeringen samt kommissionen är det för att en sådan internationell karaktär ska föreligga tillräckligt att frågor beträffande domstolens internationella behörighet uppkommer i målet, vilket skulle kunna vara fallet när svaranden är medborgare i en annan medlemsstat. Kommissionen har dessutom påpekat att det i det aktuella fallet är osäkert var svaranden har hemvist.

34.      Enligt den ungerska, den danska och den nederländska regeringen ska däremot den omständigheten att en svarande är medborgare i en annan medlemsstat inte i sig räcka för att motivera att behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 ska vara tillämpliga. Medborgarskapet spelar nämligen ingen roll enligt behörighetsreglerna i förordningen.

B –    Den andra frågan

35.      Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i förordning nr 44/2001 utgör hinder för tillämpning av 29.3 § OSŘ. Enligt dessa bestämmelser är det möjligt att genomföra förfaranden mot personer vars hemvist inte är känd genom att en god man utses för dessa personer. Den hänskjutande domstolen är osäker på om en sådan bestämmelse i synnerhet är förenlig med artikel 2 i förordningen.

36.      Alla parter som har yttrat sig i målet har gjort gällande att en sådan nationell bestämmelse är förenlig med de unionsrättsliga bestämmelserna. De processrättsliga reglerna har nämligen inte harmoniserats helt genom förordningen och följer således fortfarande den nationella rätten. Om medlemsstaterna tar hänsyn till bestämmelserna i förordning nr 44/2001 har de utrymme för skönsmässig bedömning när de tillämpar sådana nationella regler.

37.      Beträffande de regler i förordningen om internationell behörighet som ska beaktas har den tjeckiska och den danska regeringen förklarat att behörigheten i princip avgörs av svarandens hemvist. Den hänskjutande domstolen ska därför först undersöka huruvida svaranden har hemvist i Tjeckien eller i en annan medlemsstat, och enligt artikel 59 i förordningen ska alltid den ifrågavarande medlemsstatens nationella lagstiftning tillämpas. Om den hänskjutande domstolen kommer fram till att en svarande inte har hemvist i någon medlemsstat bestäms den internationella behörigheten enligt artikel 4 i förordning nr 44/2001 av den nationella lagstiftningen. Den tjeckiska regeringen har föreslagit ett tillvägagångssätt enligt vilket den nationella domstolen i ett sådant fall kan utgå från en fingerad hemvist i en medlemsstat, men medger att detta tillvägagångssätt är en lösning de lege ferenda. Sökanden har i detta sammanhang hävdat att svaranden, som inte är konsument i den mening som avses i förordningen, har hemvist i Tjeckien. Sökanden kunde på grund av det långfristiga avtalet med svaranden förlita sig på att svaranden skulle vistas i Tjeckien under lång tid.

38.      Beträffande svarandens rätt till försvar har sökanden, den ungerska, den nederländska, den franska och den danska regeringen förklarat att när en sådan nationell regel tillämpas ska hänsyn också tas till artikel 26.2 i förordning nr 44/2001 och till svarandens rätt till försvar som kommer till uttryck i denna förordning Enligt denna bestämmelse ska en nationell domstol vidta alla nödvändiga åtgärder för att svaranden ska kunna försvara sig. Om dessa åtgärder vidtas skyddas svarandens rätt till försvar enligt artikel 47 andra stycket i stadgan i tillräcklig utsträckning. Förordningen kan emellertid inte tolkas så, att en sökande inte kan väcka talan mot en part vars hemvist är okänd. Sökandens rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 första stycket i stadgan måste nämligen också respekteras.

39.      Sökanden och den franska regeringen har däremot hävdat att svarandens rätt till försvar inte begränsas genom att en god man utses enligt 29.3 § OSŘ. Genom att en god man utses tillvaratas tvärtom rätten till försvar. Den tjeckiska regeringen har framfört att förordning nr 44/2001 ändå inte är tillämplig i ett fall där behörigheten enligt artikel 4 i förordningen bestäms av den nationella lagstiftningen.

40.      Slutligen har den nederländska och den ungerska regeringen i detta sammanhang förklarat att en dom som meddelas med tillämpning av en nationell bestämmelse som 29.3 § OSŘ inte kan erkännas och verkställas i en annan medlemsstat, enligt artikel 34.2 i förordning nr 44/2001. Även kommissionen har hävdat att artikel 34.2 i förordningen kan tillämpas i vissa fall.

C –    Den tredje frågan

41.      Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida den har blivit behörig enligt artikel 24 i förordning nr 44/2001, genom den omständigheten att den gode man som har tillsatts enligt 29.3 § OSŘ har gått i svaromål utan att ifrågasätta domstolens behörighet. Den har i detta sammanhang påpekat att låneavtalet mellan sökanden och svaranden är ett konsumentavtal i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. Enligt artikel 16.2 i förordningen är därför domstolarna i de medlemsstater där konsumenten har hemvist behöriga.

42.      Enligt kommissionen, den ungerska, den franska och den tjeckiska regeringen kan artikel 24 i förordning nr 44/2001 också tillämpas på konsumentavtal.

43.      Den tjeckiska, den nederländska och den franska regeringen samt kommissionen anser att en god mans svaromål dock inte utgör svaromål i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001. Kommissionen har i detta sammanhang förklarat att begreppet svarandens svaromål i förfarandet i den mening som avses i artikel 24 i förordningen ska tolkas självständigt. I ett fall som det förevarande ska på grund av skyddet av rätten till försvar inget svaromål från svaranden i den mening som avses i artikel 24 i förordningen antas föreligga, och detta oberoende av vilken ställning en god man har enligt nationell rätt.

44.      Däremot utgår den ungerska regeringen och sökanden från att en god mans svaromål enligt artikel 24 i förordning nr 44/2001 medför att den hänskjutande domstolen blir behörig. Förvaltarens befogenheter ska bedömas enligt nationell rätt.

45.      Enligt den danska regeringen ska frågan huruvida en god mans svaromål medför behörighet enligt artikel 24 i förordning nr 44/2001 bedömas från fall till fall.

D –    Den fjärde frågan

46.      Den hänskjutande domstolen har ställ den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida ett avtal om att en viss domstol ska ha territoriell behörighet också kan anses utgöra ett underförstått avtal om att domstolarna i medlemsstaten i fråga har internationell behörighet, i den mening som avses i artikel 17.3 i förordning nr 44/2001. Den hänskjutande domstolen önskar vidare få klarhet i huruvida den omständigheten att avtalet om territoriell behörighet inte är bindande på grund av att det är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13 också kan ha konsekvenser för ett sådant underförstått avtal om internationell behörighet.

47.      Den tjeckiska, den danska och den franska regeringen samt kommissionen har förklarat att ett sådant avtal är ett underförstått avtal om behörighet i den mening som avses i artikel 17.3 i förordning nr 44/2001. Enligt den ungerska regeringen ska följande åtskillnad göras: Om ärendet har internationell karaktär kan ett sådant avtalsvillkor utgöra ett avtalsvillkor om internationell behörighet i den mening som avses i artikel 17.3 i förordningen. Om ärendet inte har sådan karaktär kan ett sådant avtalsvillkor bara anses utgöra ett avtalsvillkor om internationell behörighet, om detta inte strider mot parternas vilja.

48.      Den franska regeringen och kommissionen har vidare framfört att den nationella domstolen ska undersöka ex officio huruvida avtalsvillkoret är oskäligt i den mening som avses i artikel 6 i direktiv 93/13.

49.      Enligt sökanden ska ett sådant avtalsvillkor inte anses vara ett oskäligt avtalsvillkor i den mening som avses i artikel 6 i direktiv 93/13, eftersom för det första inget konsumentavtal föreligger och för det andra avståndet mellan Prag, där sökanden har sitt säte, och svarandens adress inte är särskilt stort.

50.      Slutligen anser den tjeckiska och den ungerska regeringen att ett sådant avtal om internationell behörighet ska vara giltigt även när avtalet om territoriell behörighet enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 inte är giltigt. Artikel 17.3 i förordning nr 44/2001 ska i detta avseende anses vara en speciallag (lex specialis) till artiklarna 3.1 och 6 i direktiv 93/13. Däremot har den danska och den franska regeringen samt kommissionen förklarat att ett avtalsvillkor som är ogiltigt enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 inte heller kan vara ett giltigt avtal om internationell behörighet i den mening som avses i artikel 17.3 i förordning nr 44/2001.

V –    Bedömning

51.      Målet vid den nationella domstolen utmärks av att sökanden har väckt talan vid den hänskjutande domstolen mot en svarande vars hemvist inte är känt. Enligt 29.3 § OSŘ kan den hänskjutande domstolen utse en god man för svaranden i ett sådant fall. Den hänskjutande domstolen frågar sig emellertid om det är förenligt med de unionsrättsliga bestämmelserna, i synnerhet med förordning nr 44/2001, att målet mot svaranden drivs vidare under dessa omständigheter.

52.      Eftersom de fyra tolkningsfrågorna som den hänskjutande domstolen har ställt i detta sammanhang hänger nära samman med varandra, ska jag behandla dem tillsammans. Jag ska till att börja med behandla frågan huruvida det i princip är förenligt med förordning nr 44/2001 att tillämpa en bestämmelse som 29.3 § OSŘ (A). Frågan måste besvaras jakande. Dock måste en nationell domstol när den tillämpar en sådan regel ta hänsyn till de unionsrättsliga bestämmelser som särskilt anges i förordningen. Hit hör för det första behörighetsreglerna (B) i förordningen och dessutom minimikraven beträffande svarandens rätt till försvar (C).

A –    Huruvida en bestämmelse som 29.3 § OSŘ i princip är förenlig med unionsrätten

53.      Såsom framgår av beslutet om hänskjutande är det genom att den gode mannen utses enligt 29.3 § OSŘ möjligt att fortsätta målet mot svaranden, trots att hans hemvist inte är känd och han inte har delgetts stämningsansökan.

54.      Reglerna i förordning nr 44/2001 utgör i princip inte hinder för tillämpning av en sådan nationell bestämmelse. Genom förordning nr 44/2001 skulle nämligen reglerna om fördelning av domstolarnas behörighet för att lösa privaträttsliga tvister i relationerna mellan konventionsstaterna och underlättande av verkställandet av domstolsavgöranden harmoniseras, men medlemsstaternas övriga processuella regler skulle inte göras enhetliga.(7) Medlemsstaterna kan således i princip efter eget skön utfärda en processuell regel som 29.3 OSŘ, enligt vilken en god man kan utses för en svarande med okänd hemvist, för att målet ska kunna drivas vidare mot denne.(8)

55.      När en nationell domstol tillämpar den nationella rätten ska den emellertid säkerställa att unionsrätten gäller i sin helhet. I ett fall som det förevarande måste den i synnerhet ta hänsyn till behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 och säkerställa skyddet av svarandens rätt till försvar.(9)

B –    Beaktande av behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001

56.      Den hänskjutande domstolen befrias inte från skyldigheten att iaktta behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 genom att en god man utses för svaranden. Dessa regler är tillämpliga i ett fall som det förevarande (1). Därför åligger det den hänskjutande domstolen att undersöka huruvida den är behörig enligt dessa regler (2).

1.      Huruvida behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 är tillämpliga

57.      Såsom framgår av den första frågan önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida behörighetsreglerna som anges i förordning nr 44/2001 kan tillämpas i ett fall som det förevarande.

58.      Denna fråga måste besvaras jakande.

59.      Enligt domstolens praxis,(10) som visserligen ännu avsåg behörighetsreglerna i Brysselkonventionen, men kan tillämpas på förordning nr 44/2001,(11) är en förutsättning för att tillämpa dessa bestämmelser att ärendet har internationell karaktär.(12) För att ett ärende ska ha internationell karaktär är det tillräckligt att en domstol i en medlemsstat ställer frågor om sin internationella behörighet.(13)

60.      Ett fall som det förevarande ger anledning till sådana frågor.

61.      Dylika frågor kan nämligen inte bara uppkomma när andra stater är berörda på grund av parternas hemvist, anledningen till tvisten eller den plats där de omtvistade händelserna har inträffat. Också den omständigheten att svaranden är medborgare i en annan medlemsstat(14) och att den hänskjutande domstolen inte känner till dennes adress medför att sådana frågor om en domstols internationella behörighet uppkommer.

62.      Vidare talar syftet med artikel 16.2 i förordning nr 44/2001 för att behörighetsreglerna i förordningen ska tillämpas i ett fall som det förevarande. Enligt denna regel ska nämligen talan i princip bara kunna väckas mot en konsument vid domstolarna i dennes bosättningsstat. Om dessa bestämmelser inte tillämpades i ett fall som det förevarande där den nationella domstolen enbart har fastställt att svaranden inte har hemvist i den medlemsstat där domstolen ligger, skulle svaranden riskera att talan väcks mot honom i den medlemsstat där domstolen ligger, trots att han har hemvist i en annan medlemsstat. Det skulle undergräva skyddssyftet enligt artikel 16.2 i förordningen.

63.      För det första har den ungerska regeringen förklarat att behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 inte kan tillämpas i ett fall som det förevarande och att samma regler enligt artikel 2.2 i förordningen ska gälla för främmande och egna medborgare som har hemvist i samma medlemsstat. För det andra har den nederländska regeringen förklarat att reglerna om internationell behörighet i förordningen i princip utgår från hemvisten men däremot inte tar hänsyn till medborgarskapet.

64.      Dessa argument är inte övertygande.

65.      Åtskillnad ska nämligen göras mellan å ena sidan frågan under vilka villkor behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 ska tillämpas och å andra sidan frågan vilka kriterier som ska gälla för internationell behörighet enligt dessa regler. I de bestämmelser som regeringarna stöder sig på finns de kriterier som gäller för den internationella behörigheten, i den mån behörighetsreglerna i förordningen är tillämpliga. Av kriterierna framgår däremot inte när behörighetsreglerna i förordningen över huvud taget ska tillämpas.

66.      Som slutsats i denna del kan därför fastslås att behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 är tillämpliga i det aktuella fallet och att de ska beaktas av den hänskjutande domstolen.

2.      Den hänskjutande domstolens behörighet

67.      Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att undersöka huruvida den är behörig enligt reglerna i förordning nr 44/2001.

68.      Såsom framgår av den tredje frågan önskar den hänskjutande domstolen i detta sammanhang till att börja med få klarhet i huruvida den kan ha blivit behörig enligt artikel 24 i förordning nr 44/2001, på grund av svaromålet utan foruminvändning från gode mannen som har utsetts för svaranden, utan dennes önskan och kännedom (a). Med den fjärde frågan önskar den hänskjutande domstolen vidare få klarhet i huruvida den kan vara internationellt behörig på grundval av ett avtal om internationell behörighet enligt artikel 17.3 i förordningen (b).

69.      Om den hänskjutande domstolen inte kan stödja sin behörighet på någon av de ovannämnda bestämmelserna måste den ta hänsyn till behörighetsregeln enligt artikel 16.2 i förordning nr 44/2001. Enligt denna får den andra avtalsparten endast väcka talan mot en konsument vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist (c). Om inte heller denna bestämmelse är tillämplig ska enligt min mening artikel 4 i förordningen tillämpas, enligt vilken nationell behörighet avgörs av den hänskjutande domstolens nationella rätt (d).

a)      Svaromål utan foruminvändning enligt artikel 24 i förordning nr 44/2001

70.      Enligt artikel 24 i förordning nr 44/2001 blir en domstol behörig om svaranden går i svaromål vid denna. Detta gäller dock inte om svaranden gick i svaromål för att bestrida domstolens behörighet eller om en annan domstol har exklusiv behörighet enligt artikel 22.

71.      Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida bestämmelsen också är tillämplig på konsumenttvister. Svaret kan endast bli jakande (i). Dock uppkommer också frågan huruvida svaromål från en god man som har utsetts utan svarandens önskan och kännedom kan utgöra svaromål från svaranden enligt denna bestämmelse (ii).

i)      Tillämpning på konsumenttvister

72.      Det ska till att börja med erinras om att artikel 24 i förordning nr 44/2001 också ska tillämpas på konsumenttvister i den mening som avses i avsnitt 4 i kapitel II.

73.      I domen i målet Bilas fastställde domstolen att artikel 24 i förordningen är tillämplig på försäkringstvister i den mening som avses i avsnitt 3 i kapitel II.(15) Denna rättspraxis kan tillämpas på konsumenttvister i den mening som avses i avsnitt 4 i samma kapitel. Såsom domstolen klargjorde i denna dom gäller artikel 24 första meningen i förordningen för alla tvister för vilka behörigheten för den domstol där talan har anhängiggjorts inte följer av andra bestämmelser. Bestämmelsen är således också tillämplig i de fall där talan har anhängiggjorts vid domstolen i strid med bestämmelserna i denna förordning. I bestämmelsen anges att svarandens svaromål kan anses som ett tyst godkännande av domstolens behörighet och därmed som prorogation till förmån för den domstolen.(16) Vidare har domstolen fastslagit att undantag från principen om svaromål utan foruminvändning visserligen anges i artikel 24 andra meningen i förordningen, men att detta undantag, som ska ges en snäv tolkning, bara gäller för de fall som uttryckligen nämns där.(17) Dock anges där varken att reglerna om försäkringstvister i den mening som avses i avsnitt 3 i kapitel II i förordningen inte ska beaktas, eller att bestämmelsen om konsumenttvister i den mening som avses i avsnitt 4 i kapitel II i förordningen inte ska beaktas.

74.      Artikel 24 i förordning nr 44/2001 är följaktligen också tillämplig på konsumenttvister i den mening som avses i avsnitt 4 i kapitel II i förordningen.(18)

ii)    Begreppet svarandens svaromål

75.      Dock uppkommer ytterligare en fråga, nämligen huruvida, i ett fall som det förvarande, det föreligger ett svarandens svaromål i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001. Den hänskjutande domstolen har visserligen inte uttryckligen ställt frågan, men inom ramen för ett mål om förhandsavgörande kan EU-domstolen ge den hänskjutande domstolen alla anvisningar som kan vara användbara för att avgöra målet vid den nationella domstolen.(19)

76.      Begreppet svarandens svaromål i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001 är ett självständigt begrepp i unionsrätten, som ska tolkas enhetligt. Bestämmelserna i förordningen ska i princip enligt fast rättspraxis tolkas självständigt med hänsyn tagen till förordningens systematik och syfte.(20) Detta gäller inte när det uttryckligen hänvisas till den nationella rätten eller det av bestämmelserna i fråga framgår att unionslagstiftaren avsåg att låta frågan regleras i den nationella rätten i medlemsstaterna. Detta framgår inte när det gäller begreppet svarandens svaromål i den mening som avses i artikel 24 i förordningen.

77.      Av det självständiga begreppet svarandens svaromål enligt artikel 24 i förordning nr 44/2001 följer således att det finns unionsrättsliga minimikrav som medlemsstaterna ska ta hänsyn till.(21) Det betyder emellertid inte att den nationella processrätten helt och hållet saknar betydelse. Den ska i stället tillämpas som ett komplement.(22)

78.      I ett fall som det förevarande uppkommer frågan huruvida det är förenligt med de unionsrättsliga minimikraven att anta att det också ska anses föreligga ett svarandens svaromål i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001, om det rör sig om svaromål från en god man som har utsetts för en konsument utan dennes önskan eller kännedom.

79.      I domen i målet Hendrikman(23) fastställde domstolen att svaromål från ett ombud som självt inte har anlitats av svaranden inte kan tolkas som svarandens svaromål i den mening som aves i artikel 27.2 i Bryssel I‑konventionen, vilken har ersatts av förordning nr 44/2001.(24)

80.      Med hänsyn till denna rättspraxis anser jag att begreppet svarandens svaromål i artikel 24 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en god man som har utsetts för en konsument mot vilken talan har väckts, och som har utsetts utan personens önskan och kännedom, inte får gå i svaromål i dennas namn. I det aktuella fallet rör det sig visserligen om en god man som har utsetts av domstolen och inte om en advokat utan fullmakt som i fallet Hendrikman. Vidare handlar det i det aktuella fallet om tolkningen av artikel 24 i förordning nr 44/2001, som ska tillämpas i det första förfarandet, och inte av artikel 34.2 i förordningen, som ska tillämpas i verkställighetsförfarande. Ändå kan skälen bakom denna rättspraxis enligt min mening tillämpas på ett fall som det förevarande.

81.      Ett viktigt syfte med förordning nr 44/2001 är nämligen att skydda svarandens rätt till försvar,(25) vilken är förankrad som en grundläggande rättighet i artikel 47 andra stycket i stadgan. Jag anser att det inte är förenligt med detta syfte att, i ett fall som det förevarande, ett svaromål från en god man som har utsetts för svaranden utan dennes önskan och kännedom tillskrivs svaranden. För det första kan nämligen svaranden i ett sådant fall inte fatta något medvetet beslut om hur förhandlingarna ska föras. För det andra har en god man som inte har kontakt med svaranden i regel inte tillgång till nödvändig information för att kunna bedöma om ett svaromål i den mening som avses i artikel 24 i förordningen kan ligga i svarandens intresse. För det tredje finns det risk för att bristen på information gör det svårare för gode mannen att ifrågasätta domstolens behörighet.

82.      Det ska vidare tas hänsyn till att artikel 16.2 i förordning nr 44/2001 ska skydda konsumenten från den situationen att talan väcks vid andra domstolar än domstolarna i dennes medlemsstat. Om en konsument tillskrevs ett svaromål från en god man, som har utsetts för konsumenten utan dennes önskan eller kännedom, och därmed motiverade domstolens behörighet, skulle det finnas risk för att den ändamålsenliga verkan av artikel 16.2 i förordningen begränsades.

83.      Det ska även påpekas att svaromålet i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001 bestämmer domstolsorten och följaktligen också domstolens lag (lex fori), vilket kan få långtgående konsekvenser för utgången av tvisten.

84.      Av nämnda skäl kan svaromålet från en god man som har utsetts utan svarandens önskan och kännedom i princip inte tillskrivas denna enligt artikel 24 i förordningen som ett eget svaromål.

iii) Slutsats

85.      Det kan fastslås att artikel 24 i förordningen visserligen är tillämplig på konsumenttvister, men att svaromål från en god man som har utsetts för en konsument utan dennes önskan och kännedom inte kan tillskrivas konsumenten som ett svaromål i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001. Den hänskjutande domstolen kan följaktligen inte stödja sig på denna bestämmelse för att motivera sin behörighet.(26)

b)      Avtalet om internationell behörighet enligt artikel 17.3 i förordningen

86.      Såsom framgår av den fjärde frågan önskar den hänskjutande domstolen vidare få klarhet i huruvida den i ett fall som det förevarande kan stödja sin internationella behörighet på ett avtal om internationell behörighet i den mening som avses i artikel 17.3 i förordning nr 44/2001.

87.      Enligt den hänskjutande domstolen är det aktuella fallet en konsumenttvist i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, varför specialbestämmelserna i avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 44/2001 ska tillämpas. Enligt artikel 16.2 i förordningen kan talan i princip bara väckas mot konsumenten vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist. Avtal kan emellertid träffas om att en annan domstol ska vara behörig under de villkor som anges i artikel 17 i förordningen. Enligt punkt 3 i bestämmelsen kan till exempel en konsument och dennes avtalspart, vilka vid tiden för avtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma medlemsstat, komma överens om att domstolarna i den medlemsstaten ska vara behöriga såvida inte ett sådant avtal strider mot lagen i medlemsstaten.

i)      Tillämpningsområdet för artikel 17.3 i förordning nr 44/2001

88.      I ett fall som det förevarande uppkommer till att börja med frågan huruvida artikel 17.3 i förordning nr 44/2001 också kan tillämpas, om svaranden i målet vid den nationella domstolen när talan väcks eventuellt inte längre har hemvist på medlemsstatens territorium.

89.      Denna fråga måste besvaras jakande.

90.      För att ovanstående bestämmelse ska kunna tillämpas är det nämligen tillräckligt att parterna vid tiden för avtalets ingående båda hade hemvist i den ifrågavarande medlemsstaten.(27) En sådan tolkning står i överensstämmelse med bestämmelsens syfte, vilket är att skydda konsumentens avtalspart.(28) Det målet kan bara uppnås på ett effektivt sätt om ett sådant avtal inte påverkas av att en part senare flyttar, och detta inte heller om han flyttar till en tredjestat.(29)

ii)    Konsumenten och dennes avtalspart har hemvist i samma medlemsstat

91.      Enligt den hänskjutande domstolen hade både sökanden och svaranden hemvist i Tjecken vid tiden för avtalets ingående, varför det första villkoret i artikel 17.3 i förordning nr 44/2001 är uppfyllt.

iii) Underförstått avtal om de tjeckiska domstolarnas internationella behörighet

92.      Den hänskjutande domstolen har ställt frågan huruvida ett avtal om territoriell behörighet, enligt vilket den domstol där sökanden i målet vid den nationella domstolen var etablerad när talan väcktes är behörig, kan utgöra ett avtal om internationell behörighet i den mening som avses i artikel 17.3 i förordning nr 44/2001.

93.      Den hänskjutande domstolen har till att börja med att undersöka huruvida sökanden och svaranden hade avtalat att de tjeckiska domstolarna skulle vara internationellt behöriga för tvister på grund av låneavtalet. Eftersom unionsrättsliga bestämmelser om detta saknas, åligger det den hänskjutande domstolen att med tillämpning av sina nationella bestämmelser undersöka huruvida avtalet om territoriell behörighet innebär ett underförstått avtal om internationell behörighet. Enligt den hänskjutande domstolen tycks detta vara möjligt om den tjeckiska rätten tillämpas. Genom ett avtal om vilken domstol som faktiskt ska vara behörig i händelse av en tvist torde två parter som båda har hemvist i samma medlemsstat i själva verket inte bara vilja bestämma vilken domstol som ska vara territoriellt behörig, utan underförstått också vilka domstolar som ska vara internationellt behöriga.

94.      Vidare uppkommer frågan huruvida hänsyn kan tas till sådana underförstådda avtal enligt artikel 17.3 i förordning nr 44/2001. Denna fråga måste besvaras jakande. Enligt bestämmelsens ordalydelse ska ingen begränsning till endast uttryckligen formulerade avtal göras. Dessutom skulle en begränsning av bestämmelsens tillämpningsområde till uttryckligen formulerade avtal begränsa avtalens ändamålsenliga verkan. I regel ska artikel 17.3 i förordningen tillämpas i de fall där ärendet inte har internationell karaktär vid tiden för avtalets ingående och denna karaktär först senare uppkommer genom att konsumenten flyttar till en annan medlemsstat. I en sådan utgångssituation torde avtalsparterna i regel inte anse att det är nödvändigt att avtala om internationell behörighet för domstolarna i den medlemsstat där de båda har hemvist. Att göra en begränsning till uttryckligen formulerade avtal skulle också knappast vara förenligt med bestämmelsens syfte, det vill säga att skydda konsumentens avtalspart från en situation där en annan domstol kan bli behörig genom att konsumenten flyttar till en annan medlemsstat.(30)

iv)    Avtalets tillåtlighet enligt nationell rätt

95.      Om den hänskjutande domstolen kommer fram till att sökanden och svaranden har ingått ett avtal om att de tjeckiska domstolarna ska vara behöriga, ska den, enligt artikel 17.3 i förordning nr 44/2001, dessutom undersöka huruvida ett sådant villkor är tillåtet enligt tjeckisk rätt.

96.      Den hänskjutande domstolen anser att det är oklart huruvida ett sådant avtal är bindande. Den har i detta sammanhang påpekat att avtalsvillkoret om territoriell behörighet enligt vilket domstolen på den plats där sökanden har sitt säte ska vara behörig kan vara oskäligt, enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13, och därmed inte bindande enligt artikel 6 i direktivet, eftersom sökanden vid tiden för avtalets ingående hade sitt säte i Prag och svaranden hade hemvist i Mariánské Lázně (Marienbad).

97.      I detta sammanhang uppkommer för det första frågan huruvida det underförstådda avtalet om internationell behörighet som sådant ska bedömas med ledning av direktiv 93/13. För det andra uppkommer frågan huruvida den omständigheten att den territoriella behörigheten eventuellt inte är bindande också kan påverka det underförstådda avtalet om internationell behörighet. För det tredje ska jag också behandla de kriterier som avgör huruvida avtalet om territoriell behörighet är oskäligt.

–       Prövning av avtalet om internationell behörighet med ledning av direktiv 93/13

98.      Enligt artikel 17.3 i förordning nr 44/2001 måste avtalet om internationell behörighet vara tillåtet enligt nationell rätt. Eftersom medlemsstaterna när de utformar sin nationella lagstiftning måste följa de unionsrättsliga bestämmelserna ska hänsyn i synnerhet tas till bestämmelserna i direktiv 93/13 i detta sammanhang.(31) För avtalsvillkor om internationell behörighet som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet, och alltså används i näringsidkarens allmänna affärsvillkor, gäller därmed i princip att de ska kontrolleras med avseende på skälighet enligt artikel 3.1 i direktivet liksom kravet på klar och begriplig formulering i artikel 5 i direktivet.

99.      Vid bedömningen av huruvida ett sådant avtalsvillkor är oskäligt måste emellertid hänsyn tas till att unionslagstiftaren, när artikel 17.3 i förordning nr 44/2001 antogs, avsåg att göra det möjligt för konsumentens avtalspart att förhindra att den internationella behörigheten ändras, om konsumenten flyttade från den gemensamma medlemsstaten. Med hänsyn tagen till lagstiftarens värdering kan ett avtalsvillkor om internationell behörighet som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 inte anses vara oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1, redan av den anledningen att den föreskriver att domstolarna i den medlemsstat där de båda parterna vid tiden för avtalets ingående har hemvist ska vara internationellt behöriga för tvister mellan konsumenten och näringsidkaren. Om tillämpningen av artikel 17.3 i förordningen begränsades till avtal som inte är allmänna affärsvillkor i den mening som avses i direktiv 93/13, skulle den ändamålsenliga verkan av artikel 17.3 i förordning nr 44/2001 avsevärt begränsas.

100. Något liknande gäller för de krav som ställs i artikel 5 första meningen i direktiv 93/13, att ett sådant underförstått avtalsvillkor om internationell behörighet som har avtalats tillsammans med ett avtalsvillkor om territoriell behörighet ska vara klart och begripligt formulerat. Också i detta sammanhang måste hänsyn tas till lagstiftarens värdering som kommer till uttryck i artikel 17.3 i förordning nr 44/2001. Ett tillvägagångssätt som på grund av kravet på en klar och begriplig formulering utgör hinder för att inbegripa ett sådant underförstått samtidigt avtalsvillkor om internationell behörighet skulle i allt för hög grad begränsa tillämpningsområdet för artikel 17.3 i förordningen.(32)

–       Hur ett eventuellt icke bindande avtalsvillkor om territoriell behörighet påverkar avtalsvillkoret om internationell behörighet

101. Vidare uppkommer i det aktuella fallet frågan huruvida ett eventuellt icke bindande avtalsvillkor om territoriell behörighet enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13 kan påverka det underförstådda samtidiga avtalet om internationell behörighet.

102. Enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 är oskäliga villkor i avtal som en näringsidkare har ingått med en konsument inte bindande för konsumenten. Dock ska avtalet fortfarande vara bindande i övrigt, om det kan fortsätta gälla utan de oskäliga villkoren. Enligt dessa unionsrättsliga bestämmelser kommer det, om avtalsvillkoret om territoriell behörighet är ogiltigt, an på huruvida avtalsvillkoret om territoriell behörighet och det underförstådda samtidiga avtalsvillkoret om internationell behörighet till sitt innehåll kan anses utgöra ett enda avtalsvillkor, eller om avtalsvillkoret om internationell behörighet i övrigt kan räknas till avtalet och således fortfarande kan gälla för konsumenten och den andra avtalsparten, trots att avtalsvillkoret om territoriell behörighet inte är bindande.

103. Frågan huruvida avtalsvillkoret om territoriell behörighet och det underförstådda samtidiga avtalsvillkoret om internationell behörighet ska betraktas som en innehållsmässig enhet eller inte beror till sist på parternas önskan. Eftersom motsvarande unionsrättsliga bestämmelser saknas, ankommer det på den hänskjutande domstolen att ta reda på denna partsvilja med tillämpning av de nationella reglerna i fråga. I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen dock att ta hänsyn till att det i sig inte är tillräckligt att avtalsvillkoret om internationell behörighet speciellt härleds ur avtalsvillkoret om territoriell behörighet för att de båda avtalsvillkoren ska kunna ses som en enhet i ett fall som det förevarande. Avtalsvillkor om territoriell och om internationell behörighet fyller nämligen olika funktion. Genom ett avtalsvillkor om internationell behörighet kan också de behöriga domstolarna avgränsas territoriellt efter statsgränser, men i regel har parterna också andra avsikter med ett avtalsvillkor om internationell behörighet. Valet av domstolar med internationell behörighet får nämligen olika rättsliga och faktiska konsekvenser som kan påverka behandlingen av tvisten och resultatet av processen. Hit hör särskilt bestämmande av domstolens lag (lex fori), de på domstolsorten gällande lagvalsreglerna och rättegångsspråket.(33)

104. Om den hänskjutande domstolen med hänsyn tagen till ovanstående redogörelser kommer fram till att avtalet om territoriell behörighet och avtalet om internationell behörighet enligt parternas avsikt inte utgör en enhet, påverkas inte avtalsvillkoret om internationell behörighet av den omständigheten att avtalsvillkoret om territoriell behörighet inte är bindande.(34)

–       Ett oskäligt avtalsvillkor om territoriell behörighet

105. Enligt det ovan anförda torde i ett fall som det förevarande ett eventuellt oskäligt avtal om territoriellt behörig domstol inte påverka avtalet om internationell behörighet. Detta kan dock inte uteslutas helt. Eftersom det dessutom ligger nära till hands att den hänskjutande domstolen, när det gäller den territoriella behörigheten, kommer att ta upp problemet med att bedöma huruvida avtalsvillkoret om territoriell behörighet är skäligt, ska jag i det följande kortfattat gå in på bedömning av huruvida avtal om territoriell behörighet är oskäliga.

106. Enligt artikel 3 i direktiv 93/13 ska ett avtalsvillkor anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, till nackdel för konsumenten. I bestämmelsen anges således endast på ett abstrakt sätt vad som gör ett avtalsvillkor oskäligt när detta inte har varit föremål för individuell förhandling.(35) I detta sammanhang hänvisas i artikel 3.3 i direktivet till en bilaga med en förteckning över avtalsvillkor som kan förklaras vara oskäliga. I punkt 1 q i bilagan med avtalsvillkor nämns sådana villkor vars mål eller konsekvens är att upphäva eller inskränka konsumentens rätt att gå till domstol eller vidta andra rättsliga åtgärder, särskilt genom att kräva att konsumenten för tvister enbart till sådant skiljeförfarande som inte är reglerat i lag, genom att orättmätigt inskränka konsumentens tillgång till bevismedel eller genom att pålägga konsumenten en bevisbörda som enligt gällande rätt bör ligga hos någon annan avtalspart. Förteckningen ska emellertid endast tjäna som vägledning och är inte uttömmande.(36) Frågan huruvida ett visst avtalsvillkor är oskäligt eller inte ska nämligen enligt artikel 4 i direktiv 93/13 bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks. Det ska härvid påpekas att det i detta sammanhang även ska bedömas vilka konsekvenser avtalsvillkoret kan ha enligt den lag som är tillämplig på avtalet, vilket medför en granskning av det nationella rättssystemet.(37)

107. Mot bakgrund av den ovan beskrivna unionsrättsliga ramen begränsar sig domstolen i mål om förhandsavgörande till att tolka de allmänna kriterier som unionslagstiftaren använde för att definiera begreppet oskäligt avtalsvillkor. Det ankommer på de nationella domstolarna att bedöma huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt med hänsyn till dessa kriterier. Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har klargjort i sin senare praxis gäller denna uppgiftsfördelning också för bedömning av avtalsvillkor om exklusiv territoriell behörighet.(38)

108. Såsom framgår av domstolens fasta praxis måste en nationell domstol, när den bedömer huruvida avtalsvillkor om exklusiv territoriell behörighet är oskäliga, ta hänsyn till att konsumenten kan få oproportionerligt höga kostnader för att infinna sig i rätten, om domstolen i fråga befinner sig långt från konsumentens hemvist och det rör sig om en tvist om mindre värden. Under sådana omständigheter kan ett avtalsvillkor om exklusiv territoriell behörighet nämligen medföra att det blir svårare för konsumenten att inställa sig och att denne till och med avstår från att väcka talan vid domstol eller avstår från allt försvar.(39)

109. I det aktuella fallet rör det sig emellertid inte om en tvist om mindre värden, utan om en tvist om stora värden, närmare bestämt 4 383 584,60 CZK jämte dröjsmålsränta. På grund av proportionerna mellan tvisteföremålets värde och konsumentens kostnader för att infinna sig i rätten till följd av avtalsvillkoret om territoriell behörighet kan man inte utgå från att denne faktiskt inte väcker talan.

110. När den hänskjutande domstolen bedömer huruvida ett avtalsvillkor om territoriell behörighet som det förevarande är oskäligt, måste den ta hänsyn till att ett sådant avtalsvillkor gör det möjligt för näringsidkaren att samla alla tvister som avser dennes verksamhet vid en enda domstol, vilken inte är den domstol i vars domkrets konsumenten är bosatt. Även om detta i ett fall som det förevarande inte leder till att talan faktiskt inte väcks kan det dock göra det svårare för konsumenten att inställa sig, och dennes kostnader kan bli högre. Vidare kan ett sådant avtalsvillkor göra det lättare organisatoriskt sett för näringsidkaren att inställa sig och medföra att kostnaderna i samband med detta blir lägre.(40)

v)      Slutsats

111. Som första slutsats i denna del kan fastslås att avtal om internationell behörighet i den mening som avses i artikel 17.3 i förordning nr 44/2001 underförstått också kan uppkomma genom avtal om territoriell behörighet, såvitt detta överensstämmer med partsviljan, vilket ska fastställas av den nationella domstolen.

112. För det andra påverkas bara giltigheten av ett sådant underförstått samtidigt avtal om internationell behörighet av den omständigheten att ett avtal om territoriell behörighet inte är bindande på grund av att det är oskäligt, i den mening som avses i artiklarna 3.1 och 6 i direktiv 93/13, om det framgår att det överensstämmer med partsviljan, vilket man inte alltid kan utgå från.

c)      Hänsynstagande till den domstol där konsumenten har hemvist enligt artikel 16.2 i förordning nr 44/2001

113. Om den hänskjutande domstolen inte kan stödja sin internationella behörighet på ett avtal om internationell behörighet mellan sökanden och svaranden måste den följa bestämmelserna i artikel 16.2 i förordning nr 44/2001. Enligt denna får talan endast väckas mot en konsument vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist. Detta medför att det för en nationell domstol finns två regler, närmare bestämt en som utgör grund för dess behörighet, och en som utesluter dess behörighet.

114. Av bestämmelsen följer till att börja med att en nationell domstol är internationellt behörig om konsumenten har hemvist i den medlemsstat där domstolen är belägen. En nationell domstol ska därför först undersöka huruvida svaranden har hemvist i medlemsstaten. Den ska då enligt artikel 59.1 i förordning nr 44/2001 tillämpa sin egen lagstiftning.

115. Frågan uppkommer huruvida det av omständigheterna i samband med avtalets ingående, och i synnerhet av det avtalsvillkor enligt vilket svaranden är skyldig att meddela sökanden att han flyttar, framgår att parterna som hemvist har avtalat svarandens hemvist som gällde vid tiden för avtalets ingående. Beträffande detta argument kan till att börja med fastslås att den nationella rätten gäller enligt artikel 59.1 i förordningen när det ska avgöras var svaranden har hemvist och att den hänskjutande domstolen därför i princip ska tillämpa den nationella rätten när den gör sin bedömning. I beslutet om hänskjutande förklarade emellertid den hänskjutande domstolen att svaranden inte har hemvist i Tjeckien. Enligt min mening är ändå ett tillvägagångssätt enligt vilket ett avtal om byte av bostadsort följer av en skyldighet att meddela byte av bostadsort knappast förenligt med de unionsrättsliga bestämmelserna. I den mån det gäller ett avtalsvillkor som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 torde ett sådant tillvägagångssätt i synnerhet inte vara förenligt med kravet på en klar och begriplig formulering enligt artikel 5 i direktiv 93/13.

116. Av artikel 16.2 i förordning nr 44/2001 följer vidare att domstolen i en medlemsstat inte är internationellt behörig, om konsumenten har hemvist i en annan medlemsstat. Den hänskjutande domstolen ska därför dessutom undersöka huruvida svaranden har hemvist i en annan medlemsstat.

117. När rätten gör sin bedömning ska den enligt artikel 59.2 i förordningen tillämpa lagen i medlemsstaten i fråga.

118. Av artikel 26.1 i förordningen framgår dessutom att den hänskjutande domstolen måste göra bedömningen ex officio. Skyldigheten att göra en bedömning ex officio gäller visserligen enligt denna bestämmelse bara när svaranden har hemvist i en medlemsstat, men i enlighet med bestämmelsens skyddssyfte ska skyldigheten bara gälla så länge som den hänskjutande domstolen inte är övertygad om att svaranden inte har hemvist i en annan medlemsstat.

119. I förordningen finns inga ytterligare uttryckliga bestämmelser om hur bedömningen ska genomföras. Huruvida de omständigheter som är relevanta i detta sammanhang ska utredas ex officio, huruvida det kan underlättas för sökanden att bevisa att svaranden inte har hemvist i någon annan medlemsstat och från och med vilken tidpunkt det finns tillräckliga bevis för att den hänskjutande domstolen ska kunna anse att det är bevisat att konsumenten inte har hemvist i en annan medlemsstat är frågor som den hänskjutande domstolen följaktligen har att besvara i enlighet med den tillämpliga nationella rätten.(41)

120. Dock måste den hänskjutande domstolen när den tillämpar den nationella rätten säkerställa att artikel 16.2 i förordning nr 44/2001 får den verkan som krävs. I detta sammanhang ska hänsyn särskilt tas till bestämmelsens syfte, det vill säga att skydda en konsument så att inte talan väcks mot denne i en annan medlemsstat än den där han har hemvist. Det ska vidare beaktas att svaranden inte har anlitat gode mannen i ett fall som det förevarande och att gode mannen inte kommer att få någon information från denne. I ett sådant fall behöver den nationella domstolen inte ta hänsyn till sökandens uppgifter. Den kan inte använda uppgifterna i ansökan utan att kontrollera dem, och den måste undanröja eventuella misstankar om att den inte är internationellt behörig.(42)

121. Om den hänskjutande domstolen inte med den säkerhet som krävs enligt den nationella processrätten kan utgå från att en konsument inte har hemvist i en annan medlemsstat ska den självmant förklara sig obehörig i enlighet med artikel 26.1 i förordning nr 44/2001. Detta gäller också när domstolen har utsett en god man för svaranden i enlighet med en bestämmelse som 29.3 § OSŘ.

d)      Artikel 4.1 i förordning nr 44/2001

122. Om den hänskjutande domstolen är övertygad om att svaranden inte har hemvist vare sig i Republiken Tjeckien eller i en annan medlemsstat uppkommer frågan vilka kriterier som ska gälla för den internationella behörigheten i ett sådant fall.

123. De lege ferenda finns det olika möjligheter i detta sammanhang. Det skulle vara tänkbart att utgå från svarandens vanliga vistelseort i stället för hemvisten eller från att domstolarna i medlemsstaten i fråga utgör forum necessitatis.(43)De lege lata finner jag dock att ett sådant fall omfattas av artikel 4.1 i förordning nr 44/2001. Enligt denna avgörs en domstols internationella behörighet i ett fall där svaranden inte har hemvist i en medlemsstat av den medlemsstatens egen lag.

124. Om artikel 4 i förordning nr 44/2001 tillämpas är det förenligt med förordningens behörighetsregler att den hänskjutande domstolen utser en god man för svaranden enligt en bestämmelse som 29.3 § OSŘ och förklarar sig behörig enligt den nationella rätten.

3.      Slutsats

125. I ett fall som det förevarande är det förenligt med behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 att fortsätta handlägga målet mot svaranden när den hänskjutande domstolen antingen är behörig enligt ett avtal om internationell behörighet i den mening som avses i artikel 17.3 i förordningen eller enligt dess egna lagar i enlighet med artikel 4 i förordningen. Ett villkor för att tillämpa artikel 4 i förordningen är att den hänskjutande domstolen genom en bedömning ex officio enligt artikel 26.1 i förordningen kommer fram till att svaranden inte har hemvist vare sig i den medlemsstat där den hänskjutande domstolen är belägen eller i någon annan medlemsstat.

C –    Iakttagande av svarandens rätt till försvar

126. När en nationell bestämmelse som 29.3 § OSŘ tillämpas måste utöver behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 också svarandens rätt till försvar respekteras. Det är nödvändigt att särskilja två situationer i detta hänseende.

127. I den första situationen har den hänskjutande domstolen vid bedömningen av sin behörighet inte blivit övertygad om att svaranden inte har hemvist i någon annan medlemsstat. Detta torde i ett fall som det förevarande särskilt inträffa när domstolen stöder sin internationella behörighet på ett avtal enligt artikel 17.3 i förordning nr 44/2001, utan att kontrollera var svaranden har sitt hemvist. I denna situation åligger det den hänskjutande domstolen att iaktta artikel 26.2 i förordningen. Enligt denna ska den hänskjutande domstolen låta handläggningen av målet vila till dess att det har klarlagts att svaranden har haft möjlighet att få del av stämningsansökan i så god tid att han har kunnat förbereda sitt svaromål, eller att alla nödvändiga åtgärder för detta syfte har vidtagits. Visserligen ska artikel 26.2 i förordningen bara tillämpas när svaranden har hemvist i en medlemsstat, men bestämmelsen ska med hänsyn till dess skyddssyfte av ovan nämnda skäl(44) tolkas så, att den hänskjutande domstolen måste följa bestämmelserna i denna till dess att den är övertygad om att svaranden inte har hemvist i någon annan medlemsstat.

128. Enligt artikel 26.2 i förordning nr 44/2001 kan rätten till att börja med fortsätta handlägga målet om svaranden har fått del av stämningsansökan i så god tid att denne har kunnat förbereda sitt svaromål. Bestämmelsen är avsedd att göra ett effektivt försvar möjligt för svaranden.

129. Delgivning av en stämningsansökan till en god man som en domstol har utsett för svaranden utan dennes önskan och kännedom torde i princip inte uppfylla dessa krav.(45) Av ovan angivna skäl(46) torde ett effektivt försvar för svaranden i regel inte vara garanterat i en sådan situation.

130. Vidare kan den hänskjutande domstolen enligt artikel 26.2 i förordning nr 44/2001 också fortsätta handlägga målet om alla nödvändiga åtgärder har vidtagits för att göra det möjligt för svaranden att förbereda sitt svaromål. Det är således inget tvingande villkor att svaranden faktiskt har tagit emot stämningsansökan på ett sådant sätt att han har kunnat försvara sig effektivt. Artikel 26.2 i förordningen utgör således i princip inte hinder för en nationell bestämmelse som 29.3 § OSŘ enligt vilken en god man kan utses för en svarande vars hemvist inte är känd. Dock måste den hänskjutande domstolen säkerställa att dessförinnan alla efterforskningar har gjorts som omsorg och god sed kräver för att finna svaranden.(47) För detta gäller liknande krav som för den prövning som ska genomföras enligt artikel 16.2 i förordningen för att fastställa om svaranden har hemvist i en annan medlemsstat. Jag vill därför i sammanhanget hänvisa till mina redogörelser i punkt 116 och följande punkter i detta förslag till avgörande, särskilt punkt 120.

131. En sådan tolkning av artikel 26.2 i förordning nr 44/2001 är också förenlig med svarandens rätt till försvar som är primärrättsligt förankrad i artikel 47 andra stycket i stadgan. Delgivning av en stämningsansökan till en god man som har utsetts utan svarandens önskan och kännedom inskränker visserligen svarandens rätt till försvar enligt artikel 47 andra stycket i stadgan, men inskränkningen är motiverad med hänsyn till sökandens rätt till ett effektivt rättsmedel som skyddas enligt artikel 47 första stycket i stadgan.(48) Om en sökande inte kunde väcka talan mot en svarande som inte har gått att nå efter det att alla de efterforskningar har vidtagits som omsorg och god sed kräver, skulle sökandens rätt till ett effektivt rättsmedel urholkas helt. Detta skulle dessutom kunna missbrukas på så vis att en person som vill undvika att talan väcks avsiktligt lämnar sitt hemvist eller regelbundet byter bostadsort.(49)

132. I den andra situationen är artikel 26.2 i förordningen däremot inte direkt tillämplig. Så är fallet när den hänskjutande domstolen inte stöder sin behörighet på ett avtal om internationell behörighet enligt artikel 17.3 i förordning nr 44/2001, utan på sin egen lag enligt artikel 4 i förordningen. I artikel 4 i förordningen förutsätts att svaranden inte har hemvist i en medlemsstat. Artikel 26.2 i förordningen ska emellertid enligt ordalydelsen bara tillämpas när svaranden har hemvist i en medlemsstat. I detta sammanhang uppkommer frågan huruvida artikel 26.2 i förordningen ska tillämpas analogt med hänsyn till rätten till försvar enligt artikel 47 andra stycket i stadgan, eller direkt enligt artikel 47 andra stycket i stadgan.(50)

133. I det aktuella fallet behöver dessa frågor dock inte utredas närmare. Artikel 4 i förordning nr 44/2001 kan nämligen bara tillämpas om den hänskjutande domstolen dessförinnan är övertygad om att artikel 16.2 inte utgör hinder för detta. I detta sammanhang ankommer det på den hänskjutande domstolen att genomföra den bedömning som har beskrivits ovan i punkt 116 och följande punkter, särskilt punkt 120, i detta förslag till avgörande. För bedömningen gäller liknande krav som i artikel 26.2 i förordningen eller artikel 47 andra stycket i stadgan. Den hänskjutande domstolen torde följaktligen ha uppfyllt kraven i dessa bestämmelser redan i samband med utredningen av hemvist.

VI – Förslag till avgörande

134. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts på följande sätt:

1.      Ett villkor för att tillämpa behörighetsreglerna i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område är att det föreligger en situation där den nationella domstolen kan ställa frågor om sin internationella behörighet. Det är i förevarande fall, där talan har väckts vid en domstol i en medlemsstat mot en medborgare i en annan medlemsstat som tidigare hade hemvist i den medlemsstat där domstolen är belägen, men vars aktuella hemvist domstolen i medlemsstaten dock inte känner till, möjligt att utgå från detta.

2.      Förordning nr 44/2001 utgör i princip inte hinder för tillämpning av en nationell bestämmelse som 29.3 § i den tjeckiska civilprocesslagen, enligt vilken en god man får utses för en svarande vars hemvist inte är känd. När den nationella bestämmelsen tillämpas måste emellertid de unionsrättsliga bestämmelser som särskilt följer av behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 och av svarandens rätt till försvar, beaktas.

3.       Artikel 24 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den kan tillämpas på konsumenttvister i den mening som avses i avsnitt 4 i kapitel II. Svaromål från en god man som har utsetts utan svarandens önskan och kännedom utgör dock inte svaromål från svaranden enligt denna bestämmelse och kan således inte motivera att den domstol vid vilken gode mannen går i svaromål är behörig.

4.      Om det av ett avtal om att en domstol ska vara territoriellt behörig också följer att parterna önskar ingå ett underförstått avtal om att domstolarna i medlemsstaten i fråga ska vara internationellt behöriga, kan ett sådant underförstått avtal motivera att en domstol i denna medlemsstat är internationellt behörig enligt artikel 17.3 i förordning nr 44/2001. Om avtalet om territoriell behörighet inte är bindande på grund av att det är oskäligt enligt artiklarna 3.1 och 6 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, påverkar detta i regel inte avtalet om internationell behörighet, såvida inte något annat framgår av partsviljan.

---

1 – Originalspråk: tyska; rättegångsspråk: tjeckiska

---

2 – EGT L 12, 2001, s. 1.

---

3 – EGT C 346, s. 23.

---

4 – EGT L 95, s. 29.

---

5 – I enlighet med de benämningar som används i FEU och FEUF används begreppet ”unionsrätt” som ett sammanfattande begrepp för gemenskapsrätten och unionsrätten. Om det i det följande rör sig om enskilda primärrättsliga bestämmelser anförs de av tidsmässiga skäl (ratione temporis) gällande föreskrifterna.

---

6 – I det följande återges de tidsmässigt tillämpliga bestämmelserna i förordning nr 44/2001.

---

7 – Domstolens dom av den 5 februari 2004 i mål C‑18/02, DFDS Torline (REG 2004, s. I‑1417), punkt 23. Se, beträffande Brysselkonventionen, domstolens dom av den 15 maj 1990 i mål C‑365/88, Hagen (REG 1990, s. I-1845), punkt 17, och av den 7 mars 1995 i mål C‑68/93, Shevill m.fl. (REG 1995, I‑415), punkt 35.

---

8 – Se domstolens dom av den 11 juni 1985 i mål 49/84, Debaecker och Plouvier (REG 1985, s. 1‑779), punkt 10 och följande punkter, i vilken domstolen fastslog att sådana regler finns och att de i princip inte är oförenliga med systematiken i Brysselkonventionen.

---

9 – Domen i målet Hagen (ovan fotnot 7), punkt 20, och domen i målet Shevill (ovan fotnot 7), punkt 36.

---

10 – Domstolens dom av den 1 mars 2005 i mål C‑281/02, Owusu (REG 2005, s. I‑1383), punkt 25 och 26.

---

11 – Se, beträffande frågan huruvida denna rättspraxis i princip är tillämplig, domstolens dom av den 16 juli 2009 i mål C‑189/08, Zuid-Chemie (REG 2009, s. I‑6917), punkt 18, och av den 14 maj 2009 i mål C‑180/06, Ilsinger (REG 2009, s. I‑3961), punkt 41.

---

12 – Domen i målet Owusu (ovan fotnot 10), punkt 25.

---

13 – Domen i målet Owusu (ovan fotnot 10), punkt 26.

---

14 –      Redogörelserna på s. 8 i Jenards rapport (EGT C 59, 1979, s. 1) ska enligt min mening också förstås så, att ett ärende har internationell karaktär i den mening som avses i Bryssel‑I‑konventionen, om svaranden är utlänning.

---

15 – Domstolens dom av den 20 maj 2010 i mål C‑111/09, ČPP Vienna Insurance Group (REU 2010, s. I-0000), punkterna 19–33.

---

16 – Ibidem, punkt 21.

---

17 – Ibidem, punkterna 23–26.

---

18 – Geimer, R., i: Geimer, R., Schütze, R., Europäisches Zivilverfahrensrecht, Beck, andra upplagan 2004, artikel 24, punkt 36, är av samma uppfattning, liksom Staudinger, A., i: Rauscher, T., Europäisches Zivilprozess- und Kollisionsrecht, Sellier 2011, artikel 24, punkt 11. Se, för en översikt över den rådande uppfattningen där de flesta har samma åsikt, Mankowski, P., Besteht der Europäische Gerichtsstand der rügelosen Einlassung auch gegen von Schutzregimes besonders geschützte Personen?, Recht der Internationalen Wirtschaft 2010, s. 667 och följande sidor, som dock själv kritiserar att inte tillräcklig hänsyn tas till det avsedda skyddet av konsumenten som svagare part.

---

19 – Dom av den 28 februari 1984 i mål 294/82, Einberger (REG 1984, s. 1177; svensk specialutgåva, s. 541), punkt 6, och av den 16 juli 1992 i mål C 187/91, Belovo (REG 1992, s. I‑4937), punkt 13.

---

20 – Dom av den 16 juli 2009 i mål C‑189/08, Zuid-Chemie (REG 2009, s. I‑6917), punkt 17, av den 2 oktober 2008 i mål C‑372/07, Hassett och Doherty (REG 2008, s. I-7403), punkt 17, och av den 23 april 2009 i mål C‑167/08, Draka NK Cables m.fl. (REG 2009, s. I‑3477), punkt 19.

---

21 – Domstolens dom av den 24 juni 1981 i mål 150/80, Elefanten Schuh (REG 1981, s. 1671), punkt 16. Se, för ett liknande resonemang, Geimer, R. (ovan fotnot 18), artikel 24, punkt 30.

---

22 –      Calvo Caravaca, A. L., Carrascosa Gonzalez, J., i: Mangus, U., Mankowski, P., Brussels I Regulation, Sellier 2007, artikel 24, punkt 10; Kropholler, J., Europäisches Zivilprozessrecht, Verlag Recht und Wirtschaft, åttonde upplagan 2005, artikel 24, punkt 7. Mot detta talar enligt min mening inte heller redogörelserna på s. 38 i Jenards rapport (ovan fotnot 14). Där förklaras det att frågan hur begreppet svaromål ska tolkas ska avgöras av den nationella rätten. Detta kan nämligen som jag ser det inte förstås så, att frågan huruvida ett svaromål föreligger enbart ska avgöras av den nationella rätten. Detta bör i stället förstås så, att det finns bestämmelser i unionsrätten avseende begreppet svaromål som emellertid kan kompletteras av motsvarande nationella rättegångsregler.

---

23 – Domstolens dom av den 10 oktober 1996 i mål C‑78/95, Hendrikman och Feyen (REG 1996, s. I‑4943).

---

24 – Ibidem, punkt 18. I detta sammanhang bör också domen i målet ČPP Vienna Insurance Group nämnas (ovan fotnot 15), punkt 33. Enligt denna behöver en nationell domstol visserligen inte ex officio undersöka huruvida en svarande som anses vara den svagare parten i den mening som avses i avsnitten 3–5 i kapitel II i förordning nr 44/2001 i full utsträckning kan bedöma effekterna av sitt försvar i målet. Det står emellertid den nationella domstolen fritt att, med hänsyn tagen till det syfte som kommer till uttryck i dessa bestämmelser, nämligen att säkerställa ett bättre skydd för den som anses vara den svagare parten, försäkra sig om att svaranden under dessa omständigheter har omfattande kunskap om följderna av sitt svaromål.

---

25 – Domen i målet Hendrikman (ovan fotnot 23), punkt 18.

---

26 – För det aktuella fallet kommer det inte heller an på om artikel 24 i förordningen över huvud taget kan tillämpas, om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat. Se, beträffande denna fråga, Geimer, R., (ovan fotnot 18), artikel 24, punkterna 22–25; Calvo Caravaca, A.L., Carrascosa Gonzalez, J. (ovan fotnot 22), artikel 24, punkt 28 och följande punkter.

---

27 – Se, för ett liknande resonemang, Geimer, R. (ovan fotnot 18), artikel 17, punkt 10.

---

28 – Se s. 33 i Jenards rapport (ovan fotnot 14); Geimer, R. (ovan fotnot 18), artikel 17, punkt 7.

---

29 – Artikel 4 i förordningen, enligt vilken domstolarnas behörighet i varje medlemsstat bestäms i enlighet med den medlemsstatens lag, om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat, ska följaktligen tolkas så, att den bara ska tillämpas under förutsättning att det finns ett avtal i den mening som avses i artikel 17.3.

---

30 – Se s. 33 i Jenards rapport (ovan fotnot 14).

---

31 – Av samma uppfattning: Heinig, J., Grenzen von Gerichtsstandsvereinbarungen im Europäischen Zivilprozessrecht, Jenaer Wissenschaftliche Verlagsgesellschaft 2010, s. 337 och följande sidor; Staudinger, A., i: Rauscher, T. (ovan fotnot 18), artikel 17, punkterna 3 och 6; Nielsen, P.A., i: Magnus, U., Mankowsky, P. (ovan fotnot 22), artikel 17, punkt 4. Av annan uppfattning: Geimer, R. (ovan fotnot 18), artikel 17, punkt 3, med hänvisning till principen om nyare lag (lex-posterior). Denna princip kan dock inte motivera att direktiv 93/13 helt och hållet ersätts av förordning nr 44/2001, eftersom det i artikel 17.3 i förordning uttryckligen anges ett förbehåll för tillåtlighet enligt nationell rätt.

---

32 – Jag hänvisar i detta sammanhang till de skäl som nämns i punkt 94 i detta förslag till avgörande.

---

33 – Se, för ytterligare information, Heinig, Jens (ovan fotnot 31), s. 62 och 69.

---

34 – Om den hänskjutande domstolen däremot skulle komma fram till att avtalsvillkoren om internationell respektive territoriell behörighet är ett enda avtalsvillkor, skulle avtalsvillkoret enligt artikel 6 första meningen i direktiv 93/13 i princip inte vara bindande. I detta fall uppkommer frågan huruvida det enhetliga avtalsvillkoret kan reduceras så att dess giltighet inte ifrågasätts och den internationella komponenten fortfarande gäller. Något som i princip talar emot att en reducering som medför att giltigheten inte ifrågasätts skulle vara förenlig med artikel 6 i direktivet är att näringsidkare då inte i tillräcklig utsträckning skulle avskräckas från att använda oskäliga villkor.

---

35 – Domstolens dom av den 1 april 2004 i mål C‑237/02, Freiburger Kommunalbauten (REG 2004, s. I‑3403), punkt 19.

---

36 – Ibidem, punkt 20.

---

37 – Ibidem, punkt 21.

---

38 – Se domstolens dom av den 4 juni 2009 i mål C-243/08, Pannon (REG 2009, s. I‑4713), punkterna 42 och 43, och av den 9 november 2010 i mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing (REU 2010, s. I-0000), punkterna 42 och 43. I dessa domar avvek domstolen från sin ståndpunkt i domen av den 27 juni 2000 i de förenade målen C‑240/98–C‑244/98, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (REG 2000, s. I‑4941), punkt 21 och följande punkter, enligt vilken EU-domstolen själv ska kunna göra en slutgiltig bedömning av ett avtalsvillkor, om det är fråga om ett villkor som enbart är fördelaktigt för näringsidkaren, utan motprestation till fördel för konsumenten, eftersom giltigheten av domstolsskyddet för de rättigheter som konsumenten ges i direktiv 93/13 ifrågasattes oberoende av typen av avtal.

---

39 – Domen i målet Océano Grupo (ovan fotnot 38), punkt 22; domen i målet Pannon (ovan fotnot 38), punkt 41, och domen i målet Pénzügyi Lízing (ovan fotnot 38), punkt 54.

---

40 – Domen i målet Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (ovan fotnot 38), punkt 23, och domen i målet Pénzügyi Lízing (ovan fotnot 38), punkt 55.

---

41 – Queirolo, I., i: Mangus, U., Mankowsky, P. (ovan fotnot 22); Mankowsky, P., i: Rauscher, T. (ovan fotnot 18), artikel 26, punkt 5.

---

42 – Mankowsky, P., i: Rauscher, T. (ovan fotnot 18), artikel 26, punkt 6.

---

43 – Se, beträffande möjliga tillvägagångssätt, Staudinger, A., i: Rauscher, T. (ovan fotnot 18), artikel 59, punkt 8; Kropholler, J. (ovan fotnot 18), artikel 59, punkt 9.

---

44 – Se punkt 118 i detta förslag till avgörande.

---

45 – Enligt Jenards rapport (ovan fotnot 14), s. 40, ska ett villkor vara att svaranden har tagit emot stämningsansökan personligen eller på sin adress. Det är däremot inte nödvändigt att svaranden också faktiskt har fått kännedom om stämningsansökan i god tid.

---

46 – Se punkt 81 i detta förslag till avgörande.

---

47 – Se s. 40 i Jenards rapport (ovan fotnot 14).

---

48 – Se, beträffande villkoren för att en sådan inskränkning ska vara motiverad, artikel 52.1 i stadgan och domstolens dom av den 2 april 2009 i mål C‑394/07, Gambazzi (REG 2009, s. I‑2563), punkt 28 och följande punkter.

---

49 –      Queirolo, I., i: Magnus, U., Mankowski, P. (ovan fotnot 22), artikel 26, punkt 20.

---

50 – I ett fall som det förevarande där en medborgare från en annan medlemsstat utnyttjar sin garanterade rätt till fri rörlighet torde unionens grundläggande rättigheter gälla. Artikel 51.1 i stadgan, enligt vilken de grundläggande rättigheterna endast är bindande för EU:s organ och för medlemsstaterna, torde inte heller utgöra hinder för tillämpning av artikel 47 andra stycket i stadgan. I det aktuella fallet är det nämligen fråga om rätten till prövning i domstol och således om förhållandet mellan en medborgare och en medlemsstats domstolar.