Mål C‑520/09 P

Arkema SA

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Konkurrensbegränsande samverkan – Artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet – Den europeiska marknaden för monoklorättiksyra – Reglerna om moderbolags ansvar för dotterbolags konkurrensbegränsande beteende Presumtionen om att moderbolaget faktiskt utövar ett avgörande inflytande – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning av domen

1.        Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion för att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande i sina helägda dotterbolag

(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

2.        Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion för att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande i sina helägda dotterbolag – Dotterbolag som ägs av ett icke-rörelsedrivande holdingbolag

(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

3.        Överklagande – Grunder – Krav på att det klart anges på vilka punkter som tribunalens resonemang ifrågasätts

(Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; domstolens rättegångsregler, artikel 112.1 c)

4.        Överklagande – Grunder – Grund som åberopas för första gången i ett överklagande – Avvisning

(Domstolens rättegångsregler, artikel 113.2)

5.        Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Riktlinjer för beräkning av böter för överträdande av konkurrensreglerna

(Artikel 81.1 EG; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

1.        Begreppet företag omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och hur den finansieras. Begreppet företag ska, i sammanhang som avser unionens konkurrensrätt, förstås som en ekonomisk enhet, även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer. Då en sådan ekonomisk enhet har överträtt konkurrensreglerna ska den, enligt principen om personligt ansvar, ansvara för överträdelsen. Ett dotterbolags handlande kan tillskrivas moderbolaget särskilt då dotterbolaget, trots att det är en fristående juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt agerande på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget mot bakgrund av de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dessa två juridiska enheter.

I det specifika fall då ett moderbolag innehar 100 procent av kapitalet i ett dotterbolag som överträtt unionens konkurrensregler kan detta moderbolag utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagets handlande. Vidare föreligger det en presumtion, som kan motbevisas, om att moderbolaget verkligen utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets handlande. Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget innehade hela aktiekapitalet i ett dotterbolag för att det ska presumeras att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets affärspolitik. Kommissionen kan då hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för betalning av de böter som påförs dotterbolaget, förutsatt att moderbolaget, på vilket det ankommer att motbevisa presumtionen, inte kan förete tillräcklig bevisning för att visa att dotterbolaget agerar självständigt på marknaden.

(se punkterna 37, 38, 40 och 41)

2.        Det är inte uteslutet att ett icke-rörelsedrivande holdingbolag, trots att det inte direkt agerar på marknaden, kan utöva ett avgörande inflytande över sina dotterbolags affärspolicy, med hänsyn bland annat till holdingbolagets samordnande roll och finansiella ledningsroll, och att det således kan antas att moderbolaget faktiskt utövar ett sådant inflytande när det är fråga om ett helägt eller ett i det närmaste helägt dotterbolag. Detta är anledningen till att det inte är tillräckligt att åberopa att ett moderbolag är icke-rörelsedrivande för att bryta presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande över dotterbolagens affärspolicy, vilken dock endast är en presumtion som kan motbevisas.

(se punkterna 48 och 49)

3.        Det framgår av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i domstolens stadga och artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande.

Även om det av överklagandet klart framgår på vilka punkter som den överklagade domen ifrågasätts, ska överklagandet avvisas om de argument som anförs i överklagandet inte är så klara och precisa att domstolen kan företa sin lagenlighetsprövning. Om de väsentliga omständigheterna inte framgår på ett tillräckligt konsekvent och begripligt sätt av ordalydelsen i överklagandet, som i detta hänseende har formulerats på ett oklart och tvetydigt sätt, kan domstolen nämligen inte företa sin lagenlighetsprövning, utan att riskera att döma utöver vad som har yrkats (ultra petita).

(se punkterna 59–61)

4.        Överklagandet får inte avse annan sak än den som varit föremål för talan vid tribunalen. I mål om överklagande är domstolen nämligen endast behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som åberopats i den lägre instansen. En part får därmed inte ändra föremålet för talan genom att vid domstolen åberopa en ny grund som parten kunde ha åberopat vid tribunalen men som inte åberopats där, eftersom detta skulle innebära att vederbörande vid domstolen, vilken har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat. En sådan grund kan följaktligen inte tas upp till sakprövning på överklagandestadiet.

(se punkt 64)

5.        Enligt den metod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 EKSG-fördraget beräknas beståndsdelarna i sådana böter som hänför sig till försvårande omständigheter, exempelvis upprepade överträdelser, utifrån ett ”grundbelopp”, som i sin tur beräknas med utgångspunkt i ett ”utgångsbelopp”, vilket ökas med en multiplikationsfaktor som fastställs utifrån överträdelsens varaktighet.

Utgångsbeloppet fastställs i huvudsak utifrån överträdelsens allvar och utifrån den faktiska påverkan på konkurrensen som den aktuella enhetens överträdelse har medfört. I förekommande fall kan detta belopp, för att säkerställa att böterna är tillräckligt avskräckande, justeras med hänsyn till den aktuella enhetens faktiska ekonomiska kapacitet. Enligt punkterna 2 och 3 i riktlinjerna ska kommissionen, efter att ha fastställt grundbeloppet utifrån överträdelsens allvar och varaktighet, i förekommande fall öka eller minska detta belopp för att ta hänsyn till försvårande eller förmildrande omständigheter.

Dessa riktlinjer utgör emellertid endast vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och administrationen får, i ett enskilt fall, inte avvika från dessa utan att ange skäl som är förenliga med likabehandlingsprincipen.

(se punkterna 72, 73, 81 och 88)

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 29 september 2011 (*)

”Överklagande – Konkurrensbegränsande samverkan – Artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet – Den europeiska marknaden för monoklorättiksyra – Reglerna om moderbolags ansvar för dotterbolags konkurrensbegränsande beteende – Presumtionen om att moderbolaget faktiskt utövar avgörande inflytande – Motiveringsskyldighet”

I mål C‑520/09 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 14 december 2009,

Arkema SA, Colombes (Frankrike), företrätt av M. Debroux, avocat,

klagande,

i vilket den andra parten är:

Europeiska kommissionen, företrädd av A. Bouquet och F. Castillo de la Torre, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.N. Cunha Rodrigues samt domarna A. Arabadjiev, A. Rosas, A. Ó Caoimh (referent) och P. Lindh,

generaladvokat: P. Mengozzi,

justitiesekreterare: handläggaren B. Fülöp,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 25 november 2010,

och efter att den 17 februari 2011 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Arkema SA (tidigare Elf Atochem SA, därefter Atofina SA) (nedan kallat Arkema) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt meddelade den 30 september 2009 i mål T‑168/05, Arkema mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen). I denna dom ogillade förstainstansrätten Arkemas talan om, i första hand, delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2004) 4876 slutlig av den 19 januari 2005 i ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/E-1/37.773 — MCAA) (nedan kallat det omtvistade beslutet) och, i andra hand, nedsättning av det bötesbelopp som Arkema ålagts.

 Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet

2        Bakgrunden till tvisten och det omtvistade beslutet – såsom de har beskrivits i punkterna 2–31 i den överklagade domen – kan, i de delar som är relevanta för förevarande överklagande, sammanfattas enligt följande.

3        Europeiska kommissionen fann, i det omtvistade beslutet, att bland andra klaganden och dess moderbolag Elf Aquitaine SA (nedan kallat Elf Aquitaine) hade gjort sig skyldiga till en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3), genom klagandens deltagande i en olaglig kartell på marknaden för monoklorättiksyra.

4        Kommissionen höll Elf Aquitaine och klaganden ansvariga för överträdelsen för perioden 1 januari 1984–7 maj 1999. Kommissionen fann att den omständigheten att Elf Aquitaine innehade 98 procent av aktierna i Atofina SA i sig var tillräckligt för att tillskriva bolaget ansvaret för dotterbolagets beteende och underkände Elf Aquitaines motargument i detta avseende. Kommissionen ansåg dessutom att den omständigheten att Elf Aquitaine inte hade deltagit i framställningen och marknadsföringen av monoklorättiksyran inte hindrade att bolaget och koncernens operativa enheter betraktades som en enda ekonomisk enhet.

5        Kommissionen fastställde bötesbeloppet med tillämpning av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [KS] (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade 1998 års riktlinjer) och av meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat meddelandet om samarbete).

6        Kommissionen fann att böterna skulle höjas på grund av att det var fråga om en upprepad överträdelse, då Elf Atochem SA redan hade varit föremål för kommissionens beslut 94/599/EG av den 27 juli 1994 om ett förfarande enligt artikel [101 FEUF] (EGT L 239, s. 14). Detta skulle endast gälla klaganden och inte Elf Aquitaine, eftersom klaganden inte stod under Elf Aquitaines kontroll vid tiden för den första överträdelsen.

7        Klaganden ålades följaktligen att, utöver de böter på 45 miljoner euro som kommissionen gemensamt och solidariskt hade ålagt Elf Aquitaine och klaganden, ensam betala ett separat bötesbelopp om 13,5 miljoner euro med hänsyn till att bolaget begått upprepade överträdelser.

 Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

8        Enligt vad som framgår av punkt 38 i den överklagade domen yrkade klaganden i förstainstansrätten, i första hand, att artikeldelen i det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras i den del det avsåg Elf Aquitaine och, i andra hand, att de böter som hade ålagts klaganden och Elf Aquitaine skulle nedsättas.

9        Det framgår av punkterna 40–42 i den överklagade domen att klaganden anförde åtta förstahandsgrunder till stöd för sin talan vid förstainstansrätten. Klaganden åberopade bland annat, såsom första grund, att kommissionen inte hade iakttagit reglerna om moderbolags ansvar för dotterbolags beteende och att den hade diskriminerat Elf Aquitaine-koncernen och, såsom andra grund, att kommissionen hade åsidosatt principen om dotterbolags rättsliga och affärsmässiga självständighet. Såsom femte grund åberopade klaganden att det omtvistade beslutet var bristfälligt motiverat. Klaganden åberopade även, i andra hand, en nionde grund genom vilken det gjordes gällande att kommissionen hade åsidosatt proportionalitetsprincipen vid fastställandet av en multiplikationsfaktor i avskräckande syfte, genom att den beaktade Arkemas omsättning två gånger i sin beräkning.

10      Förstainstansrätten fann, i den överklagade domen, att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg någon av de grunder som klaganden, i första och andra hand, hade anfört och förpliktade klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

11      Inom ramen för den första grunden som åberopades vid förstainstansrätten bestred klaganden bland annat att Elf Aquitaine, klagandens moderbolag vid tiden för överträdelsen, kunde hållas ansvarigt för dess överträdelse, varvid klaganden hävdade att bolaget inte hade följt den policy som hade utstakats av Elf Aquitaine.

12      I detta hänseende anförde förstainstansrätten, i punkt 67 i den överklagade domen, följande:

”I ett sådant fall där moderbolaget innehar 100 procent av aktiekapitalet i ett dotterbolag som har gjort sig skyldigt till en överträdelse, föreligger det en motbevisbar presumtion om att nämnda moderbolag utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende … och att de utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG … Det ankommer således på det moderbolag som väckt talan vid gemenskapsdomstolen mot ett beslut av kommissionen att påföra moderbolaget böter för dotterbolagets beteende, att motbevisa denna presumtion genom att visa att dotterbolaget var självständigt ... Om presumtionen inte motbevisas kan kommissionen hålla moderbolaget solidariskt betalningsansvarigt för de böter som ålagts dotterbolaget.”

13      I punkt 71 i den överklagade domen slog förstainstansrätten fast att kommissionen, eftersom klaganden vid tidpunkten för överträdelsen var ett i det närmaste helägt dotterbolag till Elf Aquitaine, hade gjort en riktig bedömning när den presumerade att klaganden inte var självständig i förhållande till sitt moderbolag och när den fann att det ankom på moderbolaget att visa att dotterbolaget självständigt bestämde sitt beteende på marknaden.

14      När det gäller de indicier och den bevisning som klaganden åberopat till styrkande av sin självständighet, fann förstainstansrätten för det första, i punkt 73 i den överklagade domen, att kommissionen, i skäl 257 i det omtvistade beslutet, hade upprepat de argument som Elf Aquitaine åberopat i sitt svar på meddelandet om invändningar. Förstainstansrätten konstaterade vidare, i punkt 74 i den överklagade domen, att ”de argument sökanden anfört till styrkande av sin självständighet även har åberopats av sökandens moderbolag, i dess svar på meddelandet om invändningar, till styrkande av att moderbolaget inte utövat något avgörande inflytande över dotterbolagets affärspolicy”.

15      Förstainstansrätten anförde i detta hänseende, i punkt 75 i den överklagade domen, att kommissionen, genom att förkasta de argument som framförts av moderbolaget, gett ett samlat svar till båda bolagen och, i enlighet med rättspraxis, prövat om moderbolaget – i syfte att motbevisa presumtionen – hade visat att dotterbolaget självständigt bestämde sitt beteende på marknaden.

16      I punkterna 76–80 i den överklagade domen utvecklade förstainstansrätten sitt resonemang enligt följande:

”76      Förstainstansrätten påpekar, vad avser frågan om värdet av den bevisning som sökanden har åberopat till styrkande av att bolaget är självständigt, att den omständigheten att Elf Aquitaine endast är ett icke-rörelsedrivande holdingbolag med mycket begränsat deltagande i förvaltningen av sina dotterbolag, inte räcker för att utesluta att bolaget utövar ett avgörande inflytande över sökanden, genom att det samordnar bland annat kapitalinvesteringarna inom Elf Aquitaine-koncernen. Inom en koncern har ett holdingbolag, som samordnar bland annat koncernens kapitalinvesteringar, nämligen till uppdrag att samla andelarna i olika bolag och till syfte att, bland annat genom sådan budgetkontroll, säkerställa en enhetlig ledning av dotterbolagen i koncernen.

77      I detta hänseende erinrar förstainstansrätten om att det inte är det förhållandet att moderbolaget har anstiftat dotterbolaget till att begå en överträdelse eller, i ännu mindre grad, att moderbolaget varit delaktigt i överträdelsen, som gör det möjligt för kommissionen att genom beslut påföra moderbolaget böter, utan det är det faktum att moderbolaget och dotterbolaget utgör ett enda företag.

78      När det gäller den omständigheten att sökanden aldrig har infört någon särskild informationspolicy till Elf Aquitaines fördel på marknaden för monoklorättiksyra, kan underlåtenheten att informera Elf Aquitaine, om en sådan skulle styrkas, inte anses utgöra tillräcklig bevisning för att sökanden var självständig i förhållande till moderbolaget.

79      Detsamma gäller argumentet att Elf Aquitaine-koncernens verksamhet inom området monoklorättiksyra var av underordnad omfattning, eftersom detta inte kan styrka att [Arkema] var självständigt i förhållande till moderbolaget.

80      Det kan inte heller dras någon slutsats utifrån det faktum att de båda bolagen var verksamma på separata marknader och inte hade någon kund–leverantör-relation. Som kommissionen har anfört i skäl 261 i det [omtvistade] beslutet måste fördelningen av arbetsuppgifter inom en sådan koncern som Elf Aquitaine-koncernen nämligen anses utgöra en normal företeelse som inte kan motbevisa presumtionen att Elf Aquitaine och Atofina [SA] utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG.”

17      I punkt 82 i den överklagade domen har förstainstansrätten prövat klagandens argument att det är omöjligt att förebringa direkt och ovedersäglig bevisning för att dotterbolaget agerar självständigt på marknaden och att detta således måste anses innebära att det ställs krav om bevisning för något som inte kan bevisas (probatio diabolica). Punkt 82 har följande lydelse:

”… det krävs inte att berörda parter förebringar direkt och ovedersäglig bevisning för att dotterbolaget agerar självständigt på marknaden, utan endast att de visar att det förhåller sig på detta sätt … Den omständigheten att sökanden inte i förevarande fall har förebringat någon bevisning som kan motbevisa presumtionen för att dotterbolaget inte är självständigt innebär inte att denna presumtion aldrig kan motbevisas. Sökandens argument kan följaktligen inte godtas.”

18      Förstainstansrätten fann att talan inte kunde vinna bifall på den första delen av den första grunden och konstaterade, i punkt 85 i den överklagade domen, att ”kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att Elf Aquitaine och Arkema utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG och att de därmed kunde hållas solidariskt ansvariga för det beteende som de har klandrats för, varvid Arkemas överträdelse kunde tillskrivas Elf Aquitaine och därmed kunde anses ha begåtts av detta bolag”.

19      Förstainstansrätten fann vidare att talan inte kunde vinna bifall på den andra grunden, enligt vilken det gjordes gällande att kommissionen hade åsidosatt principen om dotterbolags rättsliga och affärsmässiga självständighet genom att presumera att moderbolaget hade utövat ett avgörande inflytande över dotterbolaget. Den konstaterade bland annat, i punkt 100 i den överklagade domen, att ”även om det faktum att ett dotterbolag är helägt eller i det närmaste helägt innebär att det kan presumeras att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över dotterbolaget och att de båda bolagen följaktligen kan anses utgöra ett och samma företag, så kan presumtionen att dotterbolaget inte är självständigt motbevisas av berörd part, som har att förebringa tillräcklig bevisning … Principen om dotterbolagets affärsmässiga självständighet ifrågasätts således på intet sätt genom att presumtionen tillämpas på sätt som har skett i förevarande fall.”

20      Förstainstansrätten fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den femte grunden avseende bristande motivering av det omtvistade beslutet och konstaterade, i punkt 126 i den överklagade domen, att kommissionen hade behandlat huvudpunkterna i Elf Aquitaines argumentation. I punkt 127 i domen konstaterade förstainstansrätten följande:

”… det ankom inte på kommissionen att bemöta alla sökandens invändningar. Eftersom kommissionens svar på huvudpunkterna i Elf Aquitaines argumentation ... inte påverkas av om det är moderbolaget eller dess dotterbolag som är föremål för bedömningen, var kommissionen inte skyldig att besvara dotterbolagets argument separat (se punkt 75 ovan). …”

21      Förstainstansrätten fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den nionde grunden och konstaterade, i punkt 205 i den överklagade domen, följande:

”Argumentet att kommissionen skulle ha beaktat Arkemas omsättning två gånger [för] att höja böterna i avskräckande syfte kan inte godtas. Bötesbeloppet [på 13,5 miljoner euro] som ålagts Arkema med stöd av artikel 2 d i [det omtvistade] beslutet motsvarar nämligen endast den ökning på grund av upprepade överträdelser som gjordes av det hypotetiska basbeloppet, vilket kommissionen hade nedsatt med 40 procent till följd av bolagets samarbete. För att kunna göra detta hade kommissionen inget annat val, om den inte ville avvika från den beräkningsmetod som anges i [1998 års riktlinjer], än att på nytt räkna fram ett hypotetiskt grundbelopp som om Arkema ensamt skulle ha ansetts ansvarigt för överträdelsen.”

 Parternas yrkanden och förfarandet vid domstolen

22      Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

23      Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Överklagandet

 Den första grunden: Kommissionen har inte iakttagit reglerna om moderbolags ansvar för dotterbolags konkurrensbegränsande beteende

 Parternas argument

24      Enligt klaganden motsade förstainstansrätten sig själv, genom att den, i punkt 67 i den överklagade domen, slog fast att presumtionen om moderbolags avgörande inflytande över dotterbolag är ”motbevisbar” och kan brytas, om moderbolaget och/eller dotterbolaget visar att dotterbolaget är självständigt, medan den, i punkt 76 i den överklagade domen, angav att alla holdingbolag har till syfte att säkerställa en enhetlig ledning av dotterbolagen i koncernen.

25      Härav följer, enligt Arkema, att presumtionen om moderbolags avgörande inflytande faktiskt inte kan motbevisas. Förstainstansrätten har, genom att begära att Arkema förebringar bevis som den själv anser är rättsligt omöjligt att förebringa, ställt krav om att bolaget ska bevisa något som inte kan bevisas (probatio diabolica).

26      Arkema har vidare gjort gällande att förstainstansrätten, genom att ställa krav om att bolaget förebringar sådan bevisning, har åsidosatt dess rätt till en rättvis rättegång, vilken fastställs i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950.

27      Kommissionen anser att överklagandet inte kan prövas såvitt avser denna grund, eftersom de slutsatser som förstainstansrätten drog i punkterna 78–80 och 82 i den överklagade domen inte härigenom har bestritts.

28      När det gäller Arkemas argument att dess rätt till en rättvis rättegång har åsidosatts, har bolaget, enligt kommissionen, inte heller redogjort för vad det påstådda åsidosättandet skulle bestå i.

29      Kommissionen anser att det under alla omständigheter framgår av innehållet i den överklagade domen att presumtionen om moderbolags avgörande inflytande över dotterbolag kan motbevisas. Enligt kommissionen är klaganden av den uppfattningen att presumtionen borde ha kunnat motbevisas genom det blotta påståendet att moderbolaget Elf Aquitaine var ett ”icke-rörelsedrivande holdingbolag”. Kommissionen anser att om det förhållandet att det är fråga om ett icke-rörelsedrivande holdingbolag i sig räckte för att bryta presumtionen, skulle denna presumtion förlora sin verkan. Dessutom innebär det faktum att en presumtion kan motbevisas inte att den ska vara lätt att bryta.

 Domstolens bedömning

30      När det gäller den invändning om rättegångshinder som nämns i punkt 27 i denna dom ska det noteras att kommissionen rent faktiskt har hävdat att denna grund saknar verkan.

31      Det faktum att en åberopad grund saknar verkan innebär emellertid inte att talan inte kan tas upp till sakprövning såvitt avser denna grund, utan endast att den inte kan leda till att talan bifalls (se dom av den 30 september 2003 i mål C‑76/01 P, Eurocoton m.fl. mot rådet, REG 2003, s. I‑10091, punkt 52, och av den 6 november 2008, i mål C‑203/07 P, Grekland mot kommissionen, REG 2008, s. I‑8161, punkterna 42 och 43). Härav följer att den invändning om rättegångshinder som nämns i punkt 27 i denna dom ska avslås.

32      Kommissionen har gjort gällande att talan inte kan vinna bifall på den första grunden, eftersom punkterna 78–80 och 82 i den överklagade domen – vilka avser ett moderbolags ansvar för dess dotterbolags beteende och vilka i sig skulle räcka som skäl för domslutet – inte uttryckligen har bestritts inom ramen för denna grund.

33      Det saknas fog för denna argumentation.

34      Det framgår nämligen av handlingarna att Arkema i huvudsak har gjort gällande att förstainstansrätten, bland annat i punkt 76 i den överklagade domen, motsade sig själv genom att slå fast att presumtionen om att ett moderbolag som har ett helägt eller i det närmaste helägt dotterbolag utövar ett avgörande inflytande över detta dotterbolag i princip kan motbevisas, samtidigt som den oåterkalleligen förhindrade Arkema att föra bevis för motsatsen. Om Arkemas uppfattning är riktig, har förstainstansrätten – i domslutet i den överklagade domen och dessutom i domskälen i de ovannämnda punkterna 78–80 och 82 – gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning på det sätt som Arkema påstått.

35      Det framgår för övrigt av en fotnot i Arkemas ansökan att bolaget uttryckligen har ifrågasatt punkt 82 i den överklagade domen.

36      Den första grunden kan således inte anses sakna verkan.

37      Domstolen erinrar vidare om att begreppet företag omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras. Domstolen har härvid preciserat att begreppet företag i detta sammanhang ska förstås som en ekonomisk enhet, även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer. Domstolen har även preciserat att då en sådan ekonomisk enhet har överträtt konkurrensreglerna ska den, enligt principen om personligt ansvar, ansvara för överträdelsen (dom av den 20 januari 2011 i mål C‑90/09 P, General Química m.fl. mot kommissionen, REU 2011, s. I‑0000, punkterna 34 och 35 och där angiven rättspraxis, och dom av den 29 mars 2011 i de förenade målen C‑201/09 P och C‑216/09 P, ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., REU 2011, s. I‑0000, punkt 95).

38      Det följer av fast rättspraxis att ett dotterbolags beteende kan tillskrivas moderbolaget då dotterbolaget, trots att det är en fristående juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden, utan i huvudsak följer instruktioner som det får av moderbolaget, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska band som binder samman dessa två juridiska enheter (se dom av den 10 september 2009 i mål C‑97/08 P, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I‑8237, punkt 58, och domen i det ovannämnda målet General Química m.fl. mot kommissionen, punkt 37).

39       I en sådan situation ingår moderbolaget och dotterbolaget nämligen i samma ekonomiska enhet och den omständigheten att de utgör ett och samma företag i den mening som avses i artikel 81 EG medför att kommissionen kan besluta att ålägga moderbolaget böter utan att det krävs att moderbolaget personligen har deltagit i överträdelsen (se domarna i de ovannämnda målen Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 59, och General Química m.fl. mot kommissionen, punkt 38).

40      Domstolen har i detta hänseende påpekat att i det särskilda fall då ett moderbolag innehar 100 procent av kapitalet i ett dotterbolag som har överträtt unionens konkurrensregler kan detta moderbolag utöva ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende. Vidare föreligger en presumtion, som kan motbevisas, om att moderbolaget faktiskt utövar ett sådant inflytande (se, bland annat, dom av den 25 oktober 1983 i mål 107/82, AEG‑Telefunken mot kommissionen, REG 1983, s. 3151, punkt 50, svensk specialutgåva, volym 7, s. 287, samt domarna i de ovannämnda målen Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 60, General Química m.fl. mot kommissionen, punkt 39, och ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 97).

41      Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget innehar hela kapitalet i ett dotterbolag för att presumera att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över dotterbolagets affärspolicy. Kommissionen kan då hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för betalningen av de böter som dotterbolaget ålagts, såvida inte moderbolaget, på vilket det ankommer att kullkasta presumtionen, visar att dotterbolaget agerar självständigt på marknaden (se dom av den 16 november 2000 i mål C‑286/98 P, Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9925, punkt 29, samt domarna i de ovannämnda målen Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 61, General Química m.fl. mot kommissionen, punkt 40, och ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 98).

42      I förevarande fall har Arkema inte bestritt lagenligheten av presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande, vilken det har redogjorts för i punkterna 40 och 41 i denna dom. Bolaget har inte heller bestritt att en sådan presumtion i det aktuella fallet är tillämplig då ett moderbolag innehar 98 procent av kapitalet i ett dotterbolag.

43      Arkema har emellertid gjort gällande att resonemanget i den överklagade domen strider mot den rättspraxis som det redogjorts för i punkterna 38–41 i denna dom, genom att den leder till att presumtionen om att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över dotterbolaget inte kan motbevisas.

44      I detta avseende har Arkema i huvudsak anfört att förstainstansrätten – genom att i den andra meningen i punkt 76 i den överklagade domen påstå att ett holdingbolag har ”till syfte” att säkerställa ”en enhetlig ledning” av sina dotterbolag – skapade en i rättsligt hänseende icke motbevisbar presumtion för att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över dotterbolaget. Varje försök att styrka att ett dotterbolag agerar självständigt på marknaden skulle nämligen strida mot själva det syfte som förstainstansrätten tillskrivit holdingbolag och följaktligen vara dömt att misslyckas.

45      Det är riktigt att nämnda punkt 76 har formulerats på ett sådant sätt att den inte utan svårighet kan anses förenlig med den rättspraxis som det redogjorts för i punkterna 38–41 i denna dom.

46      Klagandens argumentation i punkterna 43 och 44 i denna dom bygger emellertid på en felaktig tolkning av den överklagade domen som helhet.

47      Enligt första meningen i punkt 76 avser denna punkt ”frågan om värdet av den bevisning som sökanden har åberopat till styrkande av att bolaget är självständigt” i förhållande till moderbolaget och särskilt ”den omständigheten att Elf Aquitaine endast är ett icke-rörelsedrivande holdingbolag med mycket begränsat deltagande i förvaltningen av sina dotterbolag”. Det framgår dessutom av handlingarna i kommissionens ärende, vilka överlämnats till förstainstansrätten, att Arkema i detta avseende bland annat hade gjort gällande att bolaget var ”självständigt i ekonomiskt hänseende, eftersom den kontroll som utövades av Elf Aquitaine var begränsad till sådana investeringar eller avyttringar från Arkemas sida som påverkade bolagets eget kapital eller långfristiga skulder” och att sådana investeringar eller avyttringar aldrig avsåg verksamheten inom området monoklorättiksyra.

48      I det omstridda avsnittet i denna punkt 76 konstaterade förstainstansrätten endast att det inte är uteslutet att ett icke-rörelsedrivande holdingbolag, trots att det inte direkt agerar på marknaden, kan utöva ett avgörande inflytande över sina dotterbolags affärspolicy, med hänsyn bland annat till holdingbolagets samordnande roll och finansiella ledningsroll, och att det således kan antas att moderbolaget faktiskt utövar ett sådant inflytande när det är fråga om ett helägt eller ett i det närmaste helägt dotterbolag. Detta är, enligt förstainstansrättens resonemang, anledningen till att det inte är tillräckligt att åberopa att ett moderbolag är icke-rörelsedrivande för att bryta presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande över dotterbolagens affärspolicy, vilken dock endast är en presumtion.

49      I detta hänseende framgår det av flera punkter i den överklagade domen, såsom punkterna 67 och 82, att förstainstansrätten anser att den aktuella presumtionen kan brytas.

50      Av vad som anförts ovan följer att det saknas stöd för påståendet att förstainstansrätten inte iakttog reglerna om moderbolags ansvar för dotterbolags agerande genom att slå fast att presumtionen som baseras på moderbolagets innehav av hela kapitalet i ett dotterbolag inte kan motbevisas. Påståendet utgår nämligen från en felaktig tolkning av den överklagade domen.

51      Mot bakgrund härav kan klaganden inte vinna framgång med argumentet att bolagets rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har åsidosatts. Detta argument grundar sig nämligen på en felaktig förutsättning.

52      Överklagandet kan således inte bifallas såvitt avser den första grunden.

 Den andra grunden: Åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen

 Parternas argument

53      Enligt sökanden utgör förstainstansrättens konstaterande, att presumtionen om moderbolags avgörande inflytande över dotterbolag inte kan motbevisas, även ett åsidosättande av principen om förbud mot olika behandling av deltagarna i en kartell, beroende på om de tillhör en koncern eller inte.

54      Kommissionen anser att den andra grunden är svårbegriplig och att den inte avser något av domskälen i den överklagade domen. Enligt kommissionen kan denna grund således inte prövas.

 Domstolens bedömning

55      Eftersom den andra grunden bygger på samma felaktiga tolkning av den överklagade domen som den första grunden för överklagandet, finner domstolen att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna grund.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av principen om likabehandling och klagandens rätt till en rättvis rättegång

 Parternas argument

56      Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten, vid behandlingen av klagandens femte grund i denna instans, endast prövade de argument som hade framförts av Elf Aquitaine, och inte dem som hade framförts av klaganden, vilket innebär att den ”således åsidosatte principen om likabehandling och rätten till en rättvis rättegång”.

57      Kommissionen har inledningsvis ifrågasatt tydligheten i den argumentation som klaganden har anfört till stöd för förevarande grund. Dessutom har klaganden, enligt kommissionen, inte i första instans anmärkt på att kommissionen i det omtvistade beslutet i huvudsak bemötte Elf Aquitaines argument. Kommissionen har hävdat att den tredje grunden således utgör en ny grund, vilken inte kan tas upp till prövning inom ramen för överklagandet.

58      I sak anser kommissionen att det förhållandet att förstainstansrätten endast prövade motiveringen av det omtvistade beslutet utifrån Elf Aquitaines argument inte har varit till skada för klaganden. Eftersom Arkemas argument under alla omständigheter ska underkännas saknar förevarande grund verkan.

 Domstolens bedömning

59      Enligt fast rättspraxis framgår det av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i domstolens stadga och artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande (se, bland annat, dom av den 1 juli 2010 i mål C‑407/08 P, Knauf Gips mot kommissionen, REU 2010, s. I‑0000, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

60      I förevarande fall framgår det klart av överklagandet vilka punkter i den överklagade domen som ifrågasätts, nämligen punkterna 121–129 i domen.

61      Den argumentation som åberopats till stöd för förevarande grund är emellertid inte så klar och precis att domstolen kan företa sin lagenlighetsprövning. De väsentliga omständigheter som förevarande grund bygger på framgår nämligen inte på ett tillräckligt konsekvent och begripligt sätt av ordalydelsen i överklagandet, som i detta hänseende har formulerats på ett oklart och tvetydigt sätt. Under dessa omständigheter kan domstolen inte företa sin lagenlighetsprövning, utan att riskera att döma utöver vad som har yrkats (ultra petita) (se bland annat, analogt, dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑194/99 P, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 2003, s. I‑10821, punkt 106, av den 11 september 2007 i mål C‑227/04 P, Lindorfer mot rådet, REG 2007, s. I‑6767, punkt 83, av den 14 januari 2010 i mål C‑343/08, kommissionen mot Republiken Tjeckien, REU 2010, s. I‑275, punkt 26, och av den 14 oktober 2010, i mål C‑67/09 P, Nuova Agricast och Cofra mot kommissionen, REU 2010, s. I‑0000, punkterna 48 och 49).

62      Även om det antas att förevarande grund ska tolkas så, att det har gjorts gällande att förstainstansrätten har underlåtit att inskrida mot det faktum att kommissionen, enligt vad som påståtts, har underlåtit att beakta bevisning som klaganden förebringat, konstaterar domstolen att en sådan invändning utgör en ny grund som kan ändra föremålet för talan vid förstainstansrätten.

63      Såsom framgår av handlingarna i målet vid förstainstansrätten har klaganden, genom sin talan, nämligen inte i första instans ifrågasatt att det huvudsakligen är Elf Aquitaines argument som har bemötts i det omtvistade beslutet.

64      Enligt artikel 113.2 i domstolens rättegångsregler får överklagandet inte avse annan sak än den som varit föremål för talan vid förstainstansrätten. Domstolen är således endast behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som åberopats i den lägre instansen. En part får därmed inte ändra föremålet för talan genom att vid domstolen åberopa en ny grund som parten kunde ha åberopat vid förstainstansrätten men som inte åberopats där, eftersom detta skulle innebära att vederbörande vid domstolen, vilken har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som förstainstansrätten har prövat (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 1 juni 1994 i mål C‑136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., REG 1994, s. I‑1981, punkt 59, av den 30 mars 2000 i mål C‑266/97 P, VBA mot VGB m.fl., REG 2000, s. I‑2135, punkt 79, och av den 14 oktober 2010 i mål C‑280/08 P, Deutsche Telekom mot kommissionen, REU 2010, s. I‑0000, punkt 34). En sådan grund kan således inte tas upp till prövning inom ramen för överklagandet.

65      Mot bakgrund av ovanstående kan överklagandet inte bifallas såvitt avser den tredje grunden.

 Den fjärde grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

 Parternas argument

66      Klaganden anser att förstainstansrätten åsidosatte proportionalitetsprincipen genom att godkänna kommissionens beräkningsmetod för fastställande av bötesbeloppet med hänsyn till Arkemas upprepade överträdelser. Denna metod innebar att Arkemas omsättning beaktades två gånger vid fastställandet av beräkningsunderlaget för Elf Aquitaine respektive Arkema, vilket sedan låg till grund för tillämpningen av de multiplikationsfaktorer som i avskräckande syfte hade fastställts för de båda bolagen. Förstainstansrätten har inte förnekat att omsättningen har beaktats två gånger, utan motiverade detta med kommissionens krav på att inte frångå beräkningsmetoden i 1998 års riktlinjer, vilket ger dessa riktlinjer ”en absolut bindande verkan” som de faktiskt inte har.

67      Enligt kommissionen vilar den fjärde grunden på en missuppfattning av det omtvistade beslutet.

 Domstolens bedömning

68      Förevarande grund bygger i huvudsak på påståendet att förstainstansrätten underlät att inskrida mot att kommissionen i det omtvistade beslutet hade beaktat Arkemas omsättning två gånger, vilket enligt klaganden inte är tillåtet.

69      Detta påstående grundar sig emellertid på en felaktig tolkning av såväl det omtvistade beslutet som den överklagade domen.

70      Enligt vad som framgår av punkt 6 i denna dom konstaterade kommissionen, i det omtvistade beslutet, att det endast var klaganden, och inte moderbolaget Elf Aquitaine, som skulle bötfällas för upprepade förseelser. Anledningen härtill var att klaganden inte stod under Elf Aquitaines kontroll vid tiden för den första överträdelsen. Kommissionen ålade därmed klaganden ensam, utöver de böter på 45 miljoner euro som ålades klaganden och Elf Aquitaine gemensamt och solidariskt, separata böter på 13,5 miljoner euro med hänsyn till att bolaget begått upprepade överträdelser.

71      Såsom framgår bland annat av punkt 204 i den överklagade domen använde kommissionen, vid fastställandet av det sistnämnda bötesbeloppet, en metod som grundar sig på den metod som följer av 1998 års riktlinjer.

72      Enligt denna metod beräknas beståndsdelarna i sådana böter som hänför sig till försvårande omständigheter, exempelvis upprepade överträdelser, utifrån ett ”grundbelopp”, som i sin tur beräknas med utgångspunkt i ett ”utgångsbelopp”, vilket ökas med en multiplikationsfaktor som fastställs utifrån överträdelsens varaktighet.

73      Utgångsbeloppet fastställs i huvudsak utifrån överträdelsens allvar och utifrån den faktiska påverkan på konkurrensen som den aktuella enhetens överträdelse har medfört. I förekommande fall kan detta belopp, för att säkerställa att böterna är tillräckligt avskräckande, justeras med hänsyn till den aktuella enhetens faktiska ekonomiska kapacitet.

74      Det framgår av punkt 199 i den överklagade domen att kommissionen, vid beräkningen av de böter som endast ålades klaganden, ville undvika att en koefficient, som inte avspeglade den faktiska ekonomiska kapacitet som klaganden hade oberoende av moderbolaget Elf Aquitaine, togs med i beräkningen när utgångsbeloppet för dessa böter justerades i avskräckande syfte.

75      Fotnot 222 i det omtvistade beslutet, vilken återges i nämnda punkt 199 i den överklagade domen, har således följande lydelse:

”… Den multiplikationsfaktor som tillämpats på Elf [Aquitaine] – det vill säga 2,5 – ingår inte i beräkningen. För de upprepade överträdelserna används i stället multiplikationsfaktorn 1,5, som skulle ha använts om [Arkema] hade varit ensam mottagare av beslutet (med hänsyn till dess globala omsättning på 17,8 miljarder euro)…”

76      Med andra ord använde kommissionen – vid fastställandet av utgångsbeloppet för beräkningen av de böter som endast skulle åläggas bolaget Arkema – en hypotetisk multiplikationsfaktor på 1,5 och inte den multiplikationsfaktor på 2,5 som hade använts vid beräkningen av de böter som ålades Elf Aquitaine och Arkema gemensamt och solidariskt. Skälet härtill var att kommissionen ville beakta att sistnämnda bolag har mindre ekonomisk kapacitet sett som en separat enhet, skilt från moderbolaget.

77      Såsom framgår av punkterna 9, 16–21 och 203 i den överklagade domen tillämpade kommissionen den hypotetiska multiplikationsfaktorn på 1,5 – vilken i nämnda punkt 203 kallas ”multiplikationsfaktor i avskräckande syfte” – på ett utgångsbelopp på 12 miljoner euro, vilket likaledes var hypotetiskt och skulle användas vid beräkningen av de böter som endast ålades bolaget Arkema. Detta utgångsbelopp fastställdes utifrån den aktuella överträdelsens allvar och den relativa betydelsen av Arkemas deltagande i förhållande till de övriga företagens deltagande i denna överträdelse. Produkten av dessa två siffror (18 miljoner euro) ökades därefter med 150 procent med beaktande av överträdelsens varaktighet, i klagandens fall perioden 1 januari 1984–7 maj 1999.

78      Såsom förstainstansrätten konstaterade i punkt 203 i den överklagade domen är det grundbelopp som räknats fram enligt vad som redogjorts för i föregående punkt i denna dom, det vill säga 45 miljoner euro, således hypotetiskt. Det används uteslutande vid beräkningen av de böter som endast ska åläggas bolaget Arkema på grund av bolagets upprepade överträdelser.

79      Såsom kommissionen har anfört är det dessutom endast en tillfällighet att detta hypotetiska grundbelopp motsvarar de separata böter som slutligen ålades klaganden och Elf Aquitaine gemensamt och solidariskt.

80      Det var först utifrån detta hypotetiska grundbelopp som kommissionen kunde beräkna bötesbeloppet för de upprepade överträdelser som endast begåtts av klaganden, oberoende av moderbolaget.

81      Såsom förstainstansrätten slog fast i punkt 201 i den överklagade domen framgår det av punkterna 2 och 3 i 1998 års riktlinjer att kommissionen, efter att ha fastställt böternas grundbelopp utifrån överträdelsens allvar och varaktighet, i förekommande fall ska öka eller minska detta belopp på grund av försvårande eller förmildrande omständigheter.

82      I förevarande fall tillämpade kommissionen, såsom förstainstansrätten i huvudsak konstaterade i punkt 203 i den överklagade domen, rent faktiskt en koefficient på 50 procent på det hypotetiska grundbeloppet på 45 miljoner euro för att beakta klagandens upprepade överträdelser.

83      Resultatet härav blev ett belopp på 22,5 miljoner euro för de upprepade överträdelser som endast klaganden, oberoende av Elf Aquitaine, hade gjort sig skyldig till.

84      Såsom framgår av punkterna 26–28 i den överklagade domen ansåg kommissionen emellertid att klaganden skulle få en betydande minskning av bötesbeloppet och nedsatte därmed, med tillämpning av punkt D 2 första och andra strecksatserna i meddelandet om samarbete, de böter som klaganden skulle ha ålagts om bolaget inte hade samarbetat med kommissionen, med 40 procent.

85      Med utgångspunkt i beloppet på 22,5 miljoner euro uppgick det bötesbelopp som slutligen ålades Arkema, enligt artikel 2 d i det omtvistade beslutet, till 13,5 miljoner euro.

86      Mot bakgrund härav har Arkemas omsättning beaktats dels vid beräkningen av det grundbelopp som ligger till grund för de böter som ålagts klaganden och Elf Aquitaine gemensamt och solidariskt, dels för att beräkna det bötesbelopp som endast skulle åläggas klaganden på grund av bolagets upprepade överträdelser. Kommissionen har därmed inte, såsom klaganden har påstått, på ett oproportionerligt sätt beaktat Arkemas omsättning två gånger, mot vilket förstainstansrätten borde ha inskridit.

87      Klaganden har dessutom klandrat förstainstansrätten för att, i punkt 205 i den överklagade domen, ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ha tolkat 1998 års riktlinjer så, att de har en absolut bindande verkan.

88      Såsom Arkema har anfört framgår det visserligen av rättspraxis att 1998 års riktlinjer endast utgör vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange skäl som är förenliga med likabehandlingsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkterna 209 och 210).

89      I motsats till vad klaganden hävdat har förstainstansrätten, i punkt 205 i den överklagade domen, emellertid på intet sätt olovligen tillskrivit dessa riktlinjer en absolut bindande verkan.

90      Denna kritik vilar rent faktiskt på en selektiv, eller rentav felaktig, tolkning av nämnda punkt 205.

91      Det framgår nämligen av lydelsen i punkt 205, vilken det redogjorts för i punkt 21 i denna dom, att förstainstansrätten endast slog fast att kommissionen, ”om den inte ville avvika från den beräkningsmetod som anges i [1998 års riktlinjer]”, var tvungen att tillämpa den metod som angetts ovan och därmed på nytt räkna fram ”ett hypotetiskt grundbelopp”.

92      Förstainstansrätten har således inte alls uteslutit att kommissionen i förekommande fall, under iakttagande av unionsrätten och med stöd av en tillfredsställande motivering, kan använda en annan metod vid beräkningen av böter i ärenden som rör unionens konkurrensrätt.

93      Förstainstansrätten fann dessutom, i punkt 207 i den överklagade domen, att kommissionen – eftersom den inte är skyldig att tillämpa en precis matematisk formel, utan har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av bötesbeloppet – utan att åsidosätta proportionalitetsprincipen kunde beakta skillnaden i ekonomisk kapacitet genom att tillämpa en multiplikationsfaktor på 1,5 för Arkema och på 2,5 för hela Elf Aquitaine-koncernen.

94      När det gäller valet av multiplikationsfaktorerna på 1,5 respektive 2,5 har klaganden varken ifrågasatt det sätt på vilket dessa faktorer har fastställts eller deras nivå, eftersom bolaget endast har påstått att tillämpningen av dessa båda multiplikationsfaktorer ledde till att bolagets omsättning togs med två gånger, vilket inte är tillåtet.

95      Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

96      Mot bakgrund av ovanstående ska överklagandet ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

97      Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 118 i samma rättegångsregler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Arkema ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Arkema har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1)      Överklagandet ogillas.

2)      Arkema SA ska ersätta rättegångskostnaderna.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: franska.