a)

Ska medlemsstaterna vid fastställandet av sådana maximinivåer, alltmedan de är bundna av bestämmelserna i artiklarna 28 och 30 i EG fördraget, även använda sig av kriterierna i artikel 5 i direktivet, däribland kravet på en riskbedömning på grundval av allmänt erkända vetenskapliga rön, när den antar bestämmelser i en sektor som fortfarande kännetecknas av relativ osäkerhet?

b)

Får en medlemsstat fastställa maximinivåer när det är omöjligt att – såsom i fallet med fluor – för varje konsumentgrupp och område exakt beräkna intag av vitaminer och mineralämnen från andra kostkällor, bland annat kranvattnet? Får den i så fall, när det finns en fastslagen risk, fastställa en nollgräns utan att använda skyddsförfarandet i artikel 12 i direktiv 2002/46/EG?

c)

Är det vid fastställandet av maximinivåer möjligt att beakta olika konsumentgruppers varierande grad av känslighet, i likhet med vad som föreskrivs i artikel 5.1 a i direktivet, och kan en medlemsstat också grunda sig på att en åtgärd som avser enbart den del av allmänheten som är särskilt utsatt för risken, såsom en anpassad märkning, skulle kunna avskräcka den konsumentgruppen från att inta ett näringsämne som är gynnsamt för den i liten dos? Får beaktandet av denna variation i känslighet leda till att medlemsstaten tillämpar maximinivåerna för en känslig grupp, bland annat barn, på hela befolkningen?

d)

I vilken mån får maximinivåer fastställas när säkerhetsgränser saknas på grund av att det inte finns någon fastslagen hälsofara? Mer allmänt, i vilken mån och på vilka villkor får bedömningen av de kriterier som ska beaktas leda till att det fastställs maximinivåer som är påtagligt lägre än säkerhetsgränserna för dessa näringsämnen?