—

Lidl Magyarország Kereskedelmi bt, genom R. Kölcsey-Rieden, ügyvéd,

—

Ungerns regering, genom J. Fazekas, R. Somssich och K. Szíjjártó, samtliga i egenskap av ombud,

—

Belgiens regering, genom T. Materne, i egenskap av ombud,

—

Polens regering, genom M. Dowgielewicz, i egenskap av ombud,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom W. Wils och A. Sipos, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (EGT L 91, s. 10) och av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (EGT L 11, 2002, s. 4), samt av artikel 30 EG.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Lidl Magyarország Kereskedelmi bt (nedan kallat Lidl) och Nemzeti Hírközlési Hatóság Tanácsa (rådet vid den ungerska kommunikationsmyndigheten) (nedan kallat Hatóság) angående myndighetens beslut att inte tillåta Lidls försäljning i Ungern av radioutrustning som tillverkats av ett bolag med säte i Belgien.

3

I artikel 1.1 i direktiv 1999/5 definieras direktivets tillämpningsområde enligt följande:

”Genom detta direktiv upprättas en rättslig ram för utsläppande på marknaden av[,] fri rörlighet för och ibruktagande av radioutrustning och teleterminalutrustning i gemenskapen.”

4

Enligt artikel 2 i direktiv 1999/5 gäller följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…”

5

Vad beträffar de väsentliga säkerhetskrav som utrustningen måste uppfylla stadgas följande i artikel 3.1 i nämnda direktiv:

”Följande väsentliga krav gäller för all utrustning:

6

I artikel 5 i direktiv 1999/5 anges följande:

”1.   Om utrustningen uppfyller kraven i relevanta harmoniserade standarder, eller delar av dem,..., skall medlemsstaterna förutsätta att de väsentliga krav som anges i artikel 3 och som omfattas av dessa harmoniserade standarder, är uppfyllda.

2.   Om en medlemsstat eller kommissionen anser att överensstämmelse med en harmoniserad standard inte säkerställer att de väsentliga kraven i artikel 3 som den är tänkt att omfatta, verkligen uppfylls, skall kommissionen eller den berörda medlemsstaten lägga fram ärendet för [Kommittén för bedömning av överensstämmelse och marknadsövervakning inom teleområdet]

3.   … [K]ommissionen [får], efter att ha samrått med kommittén..., dra tillbaka de harmoniserade standarderna genom att offentliggöra ett meddelande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.”

7

I artikel 6.1 och 6.4 i direktiv 1999/5 föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall säkerställa att utrustning släpps ut på marknaden endast om den uppfyller de tillämpliga väsentliga krav som fastställs i artikel 3 och andra relevanta bestämmelser i detta direktiv när den är korrekt installerad, underhålls och används för sitt avsedda ändamål. Den skall inte underkastas ytterligare nationella bestämmelser när det gäller utsläppande på marknaden.

…

4.   När det gäller radioutrustning som använder frekvensband som inte är harmoniserade inom hela gemenskapen, skall tillverkaren eller dennes representant etablerad inom gemenskapen, eller den person som är ansvarig för att släppa ut utrustningen på marknaden, anmäla sin avsikt att släppa ut sådan utrustning på sin nationella marknad till den nationella myndighet som är ansvarig i den berörda medlemsstaten för radiofrekvensspektrumet.

Denna anmälan skall sändas minst fyra veckor innan utsläppandet på marknaden inleds och innehålla information om radioutrustningens kännetecken... och det anmälda organets identifikationsnummer enligt bilagorna IV eller V.”

8

Enligt artikel 8.1 i direktiv 1999/5 gäller följande:

”Medlemsstaterna skall inte förbjuda, begränsa eller förhindra att utrustning som försetts med det CE-märke som avses i bilaga VII, och som anger att utrustningen uppfyller alla bestämmelser i detta direktiv,..., släpps ut på marknaden eller tas i bruk på deras territorium. Detta påverkar inte tillämpningen av artiklarna 6.4, 7.2 och 9.5.”

9

När det gäller CE-märkning om överensstämmelse anges följande i artikel 12.1 första stycket i direktiv 1999/5:

”Utrustning som uppfyller samtliga relevanta väsentliga krav skall vara försedd med den CE-märkning om överensstämmelse som avses i bilaga VII. Ansvaret för att den anbringas bär tillverkaren, dennes representant i gemenskapen, eller den person som har ansvar för att utrustningen släpps ut på marknaden.”

10

I artikel 1 i direktiv 2001/95 definieras ändamålet och tillämpningsområdet för nämnda direktiv på följande sätt:

”1.   Detta direktiv syftar till att säkerställa att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra.

2.   Detta direktiv skall tillämpas på alla de produkter som definieras i artikel 2 a. Var och en av bestämmelserna skall tillämpas när specifika bestämmelser om säkerheten hos de berörda produkterna saknas i gemenskapslagstiftning med samma syfte.

Om produkter omfattas av gemenskapslagstiftning med särskilda säkerhetskrav för dessa produkter, skall detta direktiv endast gälla för de aspekter, risker eller riskkategorier som inte omfattas av dessa krav....”

11

I artikel 2 a, e och f, i direktiv 2001/95 föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

12

Enligt artikel 6.1 i direktiv 2001/95 gäller följande:

”Medlemsstaterna skall se till att tillverkare och distributörer iakttar sina skyldigheter enligt detta direktiv, så att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra.”

13

I artikel 8.2 första och andra styckena i samma direktiv föreskrivs följande:

”När de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna vidtar sådana åtgärder som anges i punkt 1, särskilt sådana som avses i d–f, skall de, med beaktande av försiktighetsprincipen när detta är lämpligt, handla i enlighet med fördraget, särskilt artiklarna 28 och 30 i detta, så att de genomför dem på ett sätt som står i proportion till graden av risk.

I samband med dessa åtgärder skall de uppmuntra och gynna frivilliga insatser från tillverkare och distributörer i enlighet med de skyldigheter som åligger dem enligt detta direktiv, särskilt i kapitel III, däribland i förekommande fall utarbetande av uppförandekoder.”

14

Enligt artikel 188 punkt 32 i lag nr C. av år 2003 om elektronisk kommunikation (2003. évi C. törvény az elektronikus hírközlésről) gäller följande:

”I denna lag avses med:

…

15

Enligt artikel 1.2 i ministeriets för databehandling och kommunikation dekret nr 5/2004 (IV.13.) IHM om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (5/2004. (IV. 13.) IHM rendelet a rádióberendezésekről és az elektronikus hírközlő végberendezésekről, valamint megfelelőségük kölcsönös elismeréséről), ”omfattar förordningens tillämpningsområde i Ungern, förutom den ungerska kommunikationsmyndigheten, varje fysisk eller juridisk person, varje enhet som inte utgör ett rättssubjekt, och varje filial eller representant i Ungern som tillhör bolag med hemvist i utlandet och som tillverkar, importerar, saluför (nedan gemensamt kallade tillverkare), distribuerar, intygar, tar i bruk och använder utrustning som omfattas av tillämpningsområdet för första punkten”.

16

Enligt artikel 4.4 i dekretet gäller att tillverkaren ska underrätta myndigheten, i enlighet med den specifika lagstiftningen, om sin avsikt att i Ungern saluföra radioutrustning som använder frekvenser eller frekvensband som inte är harmoniserade inom Europeiska unionen.

17

Tillverkaren är enligt artikel 10.6 skyldig att ”avge en försäkran om överensstämmelse avseende uppfyllandet av de huvudsakliga rekvisiten för utrustningen. För saluföring av utrustning som tillverkats i Ungern ska en försäkran om överensstämmelse upprättas på ungerska eller på andra språk samt ungerska. För utrustning som inte tillverkats i Ungern får försäkran upprättas på ett officiellt språk i någon av Europeiska unionens medlemsstater. Grundkraven avseende försäkran om överensstämmelse anges i bilaga 6”.

18

Lidl saluför radioutrustning av typen ”UC Babytalker 500” i Ungern. Utrustningen tillverkas av ett bolag i Belgien som även CE-märker utrustningen och upprättar en försäkran om överensstämmelse för produkten. Denna utrustning använder frekvenser som inte har harmoniserats.

19

Efter en kontroll som utfördes under år 2007 vid ett av Lidls försäljningsställen slog Hatóság fast att nämnda utrustning inte uppfyllde den försäkran om överensstämmelse som föreskrevs i den ungerska lagstiftningen. Hatóság förbjöd följaktligen Lidl att saluföra den ifrågavarande utrustningen till dess att en i enlighet med ungersk lag upprättad försäkran om överensstämmelse presenterats, eftersom Lidl, enligt Hatóság, skulle betraktas som tillverkare av utrustningarna på grund av att det var Lidl som släppte ut dem på den ungerska marknaden.

20

Hatóság godtog inte den försäkran om överensstämmelse som upprättats av den belgiska tillverkaren. Lidl överklagade därefter beslutet om förbud mot saluföring till domstol och yrkade att beslutet skulle ogiltigförklaras.

21

Fővárosi Bíróság bedömde att den aktuella produkten kan saluföras i samtliga medlemsstater enligt de tillämpliga gemenskapsdirektiven och beslutade, med hänsyn till den motsatta uppfattning som motparten i målet vid den nationella domstolen hade framfört, att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

22

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida direktiv 1999/5 ger en medlemsstat möjlighet att kräva att en aktör som släpper ut en radioutrustning på den nationella marknaden ska tillhandahålla en försäkran om överensstämmelse även när tillverkaren av nämnda utrustning, vars säte är beläget i en annan medlemsstat, har försett utrustningen med CE-märke och upprättat en försäkran om överensstämmelse för denna produkt.

23

Domstolen konstaterar i detta hänseende att de relevanta bestämmelserna för lösningen av tvisten i målet vid den nationella domstolen återfinns i artiklarna 6, 8 och 12 i direktiv 1999/5, vilka bildar en rättslig ram för utsläppande på marknaden, fri rörlighet och ibruktagande av radioutrustning inom gemenskapen.

24

Genom artiklarna 6 och 8 i direktiv 1999/5 säkerställs den fria rörligheten för utrustning som uppfyller bestämmelserna i det direktivet (dom av den 8 maj 2003 i mål C-14/02, ATRAL, REG 2003, s. I-4431, punkt 50).

25

Även om medlemsstaterna i enlighet med artikel 6.1 första meningen i direktiv 1999/5 ska tillse att utrustningen släpps ut på marknaden bara om den överensstämmer med de väsentliga krav som uppställs i det direktivet, innebär inte detta att de med stöd av andra meningen i den bestämmelsen kan tillämpa andra krav för utsläppandet av utrustningen på marknaden. Enligt artikel 8.1 i nämnda direktiv får de inte heller hindra att CE-märkt utrustning släpps ut på marknaden inom sina respektive territorier.

26

Direktiv 1999/5 innehåller nämligen en presumtion om överensstämmelse för CE-märkt utrustning. Denna märkning anger att utrustningen överensstämmer med samtliga bestämmelser i det berörda direktivet, inbegripet de förfaranden för bedömning av överensstämmelse som föreskrivs i detta direktiv (se domen i det ovannämnda målet ATRAL, punkt 51).

27

I detta system gäller enligt artikel 12.1 andra stycket andra meningen i direktiv 1999/5 att ansvaret för att CE-märket anbringas åvilar tillverkaren, dennes representant i gemenskapen, eller den person som har ansvar för att utrustningen släpps ut på marknaden.

28

CE-märkta produkter kan följaktligen släppas ut på marknaden även om de inte dessförinnan har behandlats i ett förfarande för förhandsgodkännande (se, för ett liknande förfarande, domen i det ovannämnda målet ATRAL, punkt 52) eller något annat förfarande som syftar till att utöka kretsen av personer som måste anbringa ett CE-märke om överensstämmelse.

29

Medlemsstaterna är alltså, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna 6.4, 7.2 och 9.5 i direktiv 1999/5, skyldiga att erkänna den CE-märkning som anbringats av någon av de personer som räknas upp i artikel 12.1 i samma direktiv. Att ålägga någon av dessa personer att avge försäkran om överensstämmelse för en radioutrustning på vilken CE-märkning redan anbringats av någon av de personer som avses i artikel 12.1 i direktiv 1999/5 skulle hindra utsläppandet på marknaden av denna produkt, eftersom den skulle bli föremål för andra krav än de som föreskrivs i direktiv 1999/5.

30

Direktiv 1999/5 utgör alltså hinder för nationella bestämmelser vilka, på det område som harmoniserats genom detta direktiv, innebär en skyldighet för personer som ansvarar för utsläppandet på marknaden av en produkt som CE-märkts, och försetts med en av tillverkaren upprättad försäkran om överensstämmelse, att själva upprätta ytterligare en försäkran om överensstämmelse.

31

Den omständigheten att den tillverkare som har anbringat CE-märkningen har sitt hemvist i en annan medlemsstat än den där utsläppandet på marknaden sker, ändrar inte denna bedömning. Genom att direktivet avser fri rörlighet för radioutrustning och ömsesidigt erkännande av deras överensstämmelse täcker direktiv 1999/5 tvärtom just denna situation.

32

Vidare kan, med hänsyn till artikel 6.4 i direktiv 1999/5, inte heller den omständigheten att den berörda utrustningen i målet vid den nationella domstolen använder en icke harmoniserad frekvens ändra denna bedömning. Den förfaranderegel som anges i denna bestämmelse innebär inte någon skyldighet för tillverkaren eller dennes representant etablerad inom gemenskapen, eller den person som är ansvarig för att släppa ut utrustningen på marknaden, att anmäla sin avsikt att släppa ut sådan utrustning på sin nationella marknad till den nationella myndighet som är ansvarig i den berörda medlemsstaten för radiofrekvensspektrumet. Syftet med förfaranderegeln är visserligen att denna ska åtfölja genomförandet av mekanismerna i direktiv 1999/5 i nationell rätt, men den innebär inte på något sätt att det står medlemsstaterna fritt att införa villkor eller att inskränka förbudet enligt artikel 6.1 andra meningen i direktivet (se dom av den 20 juni 2002 i de förenade målen C-388/00 och C-429/00, Radiosistemi, REG 2002, s. I-5845, punkt 53).

33

Den första frågan ska alltså besvaras enligt följande. Medlemsstaterna får enligt direktiv 1999/5 inte ålägga en person som släpper ut en radioutrustning på marknaden att upprätta en försäkran om överensstämmelse, när tillverkaren av denna utrustning, vars säte är beläget i en annan medlemsstat, redan har anbringat ett CE-märke på utrustningen och upprättat en försäkran om överensstämmelse för denna produkt.

34

Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra till femte samt tionde fråga, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida den som distribuerar en radioutrustning kan betraktas som tillverkare av denna produkt med stöd av direktiv 2001/95, när denne inte har tagit del i tillverkningen och dennes verksamhet saknar inverkan på produktens säkerhetsegenskaper, samt huruvida distributören kan åläggas att upprätta en försäkran om överensstämmelse med tekniska uppgifter rörande den ifrågavarande radioutrustningen, eller om distributören kan åläggas skyldigheter som åvilar tillverkaren, när denne inte saluför de ifrågavarande produkterna.

35

Domstolen erinrar inledningsvis om att direktiv 2001/95 enligt artikel 1.2 i direktivet inte är tillämpligt, eftersom det finns särskild gemenskapslagstiftning som reglerar säkerheten avseende de berörda produkterna och vars ändamål är detsamma.

36

Som den belgiska regeringen och kommissionen har gjort gällande utgör direktiv 1999/5 en sådan särskild lagstiftning vad beträffar försäkran om överensstämmelse avseende radioutrustning.

37

Direktiv 2001/95 och de definitioner av termerna tillverkare och distributör som avses i artikel 2 e och 2 f i direktivet saknar således betydelse för bedömningen av de frågor som rör skyldigheten för en person att avge en försäkran om överensstämmelse avseende en radioutrustning.

38

I den mån den hänskjutande domstolen söker få klarhet i huruvida en medlemsstat kan ålägga en sådan distributör skyldigheter som normalt åvilar tillverkarna och som följer av direktiv 2001/95, konstaterar domstolen att de handlingar som tillställts domstolen i förevarande mål inte antyder något om att det skulle föreligga andra skyldigheter än den, avseende upprättandet av en försäkran om överensstämmelse, vilken åvilar dem som distribuerar radioutrustningen i Ungern.

39

Domstolen konstaterar under alla förhållanden, vad beträffar fastställandet av vilka specifika skyldigheter som följer av direktiv 2001/95, att en person som saluför en produkt kan betraktas som tillverkare av produkten endast om de villkor som anges i artikel 2 e i det direktivet är uppfyllda, och denne kan endast betraktas som distributör av produkten om de villkor som anges i artikel 2 f i direktivet är uppfyllda. Tillverkaren och distributören är endast bundna av de skyldigheter som de har var för sig enligt direktiv 2001/95.

40

Andra till femte frågorna ska alltså besvaras enligt följande. Direktiv 2001/95 saknar betydelse för bedömningen av de frågor som avser en persons skyldighet att avge en försäkran om överensstämmelse med avseende på en radioutrustning. När det gäller medlemsstaternas befogenhet att med stöd av direktiv 2001/95 föreskriva andra skyldigheter vid saluföring av radioutrustning än skyldigheten att avge en försäkran om överensstämmelse, kan en person som saluför en produkt betraktas som tillverkare av produkten bara om de villkor som anges i artikel 2 e i det direktivet är uppfyllda, och denne kan endast betraktas som distributör av produkten om de villkor som anges i artikel 2 f i direktivet är uppfyllda. Tillverkaren och distributören är endast bundna av de skyldigheter som de har var för sig enligt direktiv 2001/95.

41

Sjätte till nionde frågorna, vilka ska prövas tillsammans, avser de eventuella skäl som en medlemsstat kan åberopa för att rättfärdiga hinder för den fria rörligheten för radioutrustning som har CE-märkts, samt tolkningen av artikel 30 EG.

42

I likhet med vad bland annat kommissionen har hävdat ska det i detta avseende erinras om att när en fråga omfattas av harmoniserad lagstiftning på gemenskapsnivå ska all nationell lagstiftning i denna fråga bedömas mot bakgrund av harmoniseringsåtgärdens bestämmelser och inte mot bakgrund av artiklarna 28 EG och 30 EG (se dom av den 13 december 2001 i mål C-324/99, Daimler Chrysler, REG 2001, s. I-9897, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

43

När det gäller skyldigheten att avge en försäkran om överensstämmelse med avseende på en radioutrustning, innehåller direktiv 1999/5 särskild lagstiftning. Avfattningen av och ändamålet med detta direktiv ger vid handen att direktivet syftar till en fullständig harmonisering inom dess tillämpningsområde. På de områden som omfattas av detta direktiv måste medlemsstaterna således till fullo rätta sig efter direktivet, och de kan inte behålla nationella bestämmelser som strider mot detsamma (se domen i det ovannämnda målet ATRAL, punkt 44).

44

Den fria rörligheten för utrustning som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 1999/5, vilken utrustning förutsätts överensstämma med de väsentliga krav och sålunda med de säkerhetsnormer som avses i direktivet, får alltså bara hindras under de förutsättningar som anges i detta direktiv i sig. Om en medlemsstat anser att överensstämmelse med en harmoniserad standard inte säkerställer att de väsentliga krav i artikel 3 som den är tänkt att omfatta verkligen uppfylls, ska den berörda medlemsstaten lägga fram ärendet för kommittén. Om harmoniserade standarder uppvisar brister med avseende på de väsentliga kraven, får dessa dras tillbaka bara om detta sker i enlighet med det i artikel 5 i direktiv 1999/5 föreskrivna förfarandet. Domstolen konstaterar under dessa omständigheter att det system som inrättats genom direktiv 1999/5 säkerställer iakttagandet av de väsentliga krav som avses i detta direktiv.

45

Som kommissionen har påpekat gäller dessutom, i fall där en medlemsstat till stöd för en restriktion åberopar skäl som hämtats utanför det område som har harmoniserats genom direktiv 1999/5, att den staten kan göra artikel 30 EG gällande. I ett sådant fall får medlemsstaten endast åberopa något av de skäl av allmänintresse som definieras i artikel 30 EG eller något av de tvingande krav som har uppställts i domstolens rättspraxis (se, bland annat, dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe-Zentral, kallat Cassis de Dijon, REG 1979, s. 649, punkt 8; svensk specialutgåva, volym 4, s. 377). I båda dessa fall måste den nationella bestämmelsen vara ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, och den får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se domarna i de ovannämnda målen Radiosistemi, punkt 42, och ATRAL, punkt 64).

46

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska sjätte till nionde frågorna besvaras enligt följande. När det finns en harmoniserad reglering av en fråga på gemenskapsnivå, ska alla nationella åtgärder avseende denna fråga bedömas med hänsyn till bestämmelserna i denna harmoniseringsåtgärd och inte med hänsyn till bestämmelserna i artiklarna 28 EG och 30 EG. Inom de områden som omfattas av direktiv 1999/5 ska medlemsstaterna fullständigt rätta sig efter bestämmelserna i detta direktiv, och de får inte behålla några däremot stridande nationella bestämmelser. Om en medlemsstat anser att överensstämmelsen med en harmoniserad standard inte säkerställer att de väsentliga krav, föreskrivna i direktiv 1999/5, som denna standard är tänkt att omfatta verkligen uppfylls, ska denna medlemsstat följa det förfarande som föreskrivs i artikel 5 i direktivet. En medlemsstat kan däremot, till stöd för en restriktion, åberopa skäl som hämtats utanför det område som har harmoniserats genom direktiv 1999/5. I ett sådant fall får medlemsstaten endast åberopa de skäl som anges i artikel 30 EG, eller de tvingande skyldigheter som är av allmänintresse.

47

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande: