—

Generics (UK) Ltd, genom M. Brealey, QC, K. Bacon, barrister, och S. Cohen, avocat, befullmäktigade av G. Morgan, solicitor,

—

Shire Pharmaceuticals Ltd och Janssen-Cilag AB, genom D. Anderson, QC, J. Stratford, barrister, och P. Bogaert, advocaat, befullmäktigade av G. Castle, solicitor,

—

Förenade kungarikets regering, genom V. Jackson, i egenskap av ombud, biträdd av J. Coppel och T. de la Mare, barristers,

—

Polens regering, genom M. Dowgielewicz och T. Krawczyk, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom P. Oliver och M. Šimerdová, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (EGT L 311, s. 67), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/27/EG av den 31 mars 2004 (EUT L 136, s. 34) (nedan kallat direktiv 2001/83).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Generics (UK) Ltd (nedan kallat Generics), ett bolag bildat enligt brittisk rätt som distribuerar läkemedel, och Licensing Authority, den behöriga myndigheten i Förenade kungariket för utställande av godkännanden för försäljning av läkemedel. Målet avser frågan huruvida denna myndighets beslut att avslå Generics ansökan om godkännande för försäljning av det generiska läkemedlet galantamin är lagenligt.

3

Genom direktiv 2001/83 kodifierades och sammanfördes, enligt skäl 1 i direktivet, direktiven om tillnärmning av bestämmelser som fastställts genom lagar eller andra författningar beträffande humanläkemedel till en enda rättsakt. Bland dessa återfinns bland annat rådets direktiv 65/65/EEG av den 26 januari 1965 om tillnärmning av bestämmelser som fastställts genom lagar eller andra författningar och som gäller läkemedel (EGT 22, s. 369; svensk specialutgåva, område 13, volym 1, s. 67), i dess lydelse enligt rådets direktiv 93/39/EEG av den 14 juni 1993 (EGT L 214, s. 22; svensk specialutgåva, område 13, volym 24, s. 178) (nedan kallat direktiv 65/65), rådets direktiv 75/318/EEG av den 20 maj 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om analytiska, farmakologiska, toxikologiska och kliniska normer och prövningsplaner för undersökning av farmaceutiska specialiteter (EGT L 147, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 4, s. 86), i dess lydelse enligt kommissionens direktiv 1999/83/EG av den 8 september 1999 (EGT L 243, s. 9), och rådets direktiv 75/319/EEG av den 20 maj 1975 om tillnärmning av bestämmelser som fastställts genom lagar eller andra författningar och som gäller farmaceutiska specialiteter (EGT L 147, s. 13; svensk specialutgåva, område 13, volym 4, s. 98), i dess lydelse enligt kommissionens direktiv 2000/38/EG av den 5 juni 2000 (EGT L 139, s. 28) (nedan kallat direktiv 75/319).

4

Skälen 2, 4, 5 och 10 i direktiv 2001/83 har följande lydelse:

…

…

5

I artikel 6.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Ett läkemedel får saluföras i en medlemsstat endast om den ansvariga myndigheten i medlemsstaten meddelat godkännande för försäljning enligt detta direktiv eller om godkännande har meddelats enligt [rådets] förordning (EEG) nr 2309/93 [av den 22 juli 1993 om gemenskapsförfaranden för godkännande för försäljning av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet (EGT L 214, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 24, s. 158)].”

6

Enligt artikel 88 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet (EUT L 136, s. 1) ska förordning nr 2309/93 upphöra att gälla, och hänvisningar till denna förordning ska anses som hänvisningar till förordning nr 726/2004.

7

I artikel 8 i direktiv 2001/83, som i huvudsak motsvarar artikel 4 i direktiv 65/65, föreskrivs i punkt 3 i följande:

”Ansökan [om godkännande för försäljning] ska åtföljas av följande uppgifter och dokumentation i enlighet med bilaga 1:

…

…”

8

Artikel 10.1 och 10.2 i direktiv 2001/83 har följande lydelse:

”1.   Med avvikelse från artikel 8.3 i, och utan att det påverkar tillämpningen av lagstiftningen om skydd av industriell och kommersiell äganderätt, skall sökanden inte åläggas att tillhandahålla resultat av prekliniska och kliniska prövningar, om han/hon kan påvisa att läkemedlet är ett generikum till ett referensläkemedel som är eller har varit godkänt enligt artikel 6 i minst åtta år i en medlemsstat eller i gemenskapen [(nedan kallat skyddsperioden)].

…

2.   I denna artikel används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

9

Den tillämpliga skyddsperioden när ansökan om godkännande för försäljning inlämnades före den 30 oktober 2005 är, enligt artiklarna 2 och 3 i direktiv 2004/27, den period som angavs i artikel 10 i direktiv 2001/83, i den version som gällde före ändringen genom direktiv 2004/27. I artikel 10 i dess ursprungliga lydelse föreskrevs att skyddsperioden skulle vara minst sex år men att medlemsstaterna fick utsträcka denna skyddsperiod upp till tio år.

10

I artikel 28.1 i direktiv 2001/83 föreskrivs följande:

”Den som ansöker om godkännande för försäljning av ett läkemedel i fler än en medlemsstat skall lämna in en ansökan baserad på identisk ansökningsdokumentation i dessa medlemsstater. Dokumentationen skall innefatta de uppgifter och handlingar som anges i artikel 8 och artiklarna 10, 10a, 10b, 10c och 11. De bifogade handlingarna skall också innehålla en förteckning över de medlemsstater som berörs av ansökan.

Sökanden skall begära att en av medlemsstaterna fungerar som referensmedlemsstat och utarbetar ett utredningsprotokoll för läkemedlet i enlighet med punkterna 2 och 3.”

11

Enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3), i vilket republiken Österrike var part före dess anslutning till Europeiska unionen, var direktiv 65/65 och direktiv 75/319 tillämpliga i Österrike från och med den 1 januari 1994.

12

År 1963 meddelade de behöriga österrikiska myndigheterna, i enlighet med den vid denna tid gällande österrikiska lagstiftningen, bolaget Waldheim godkännande för försäljning av läkemedlet galantamin under varumärket Nivalin, avsett för behandling av polio.

13

Det förefaller som om godkännandet för försäljning av Nivalin ändrades år 1995, i enlighet med tillämplig gemenskapsrätt, till att omfatta experimentell användning vid behandling av Alzheimers sjukdom och senare till att omfatta ”symtomatisk behandling” av denna sjukdom. Det är emellertid utrett att den ursprungliga dokumentationen, vilken låg till grund för godkännandet för försäljning av Nivalin, aldrig uppdaterades i enlighet med kraven i direktiv 65/65 och direktiv 75/319, vilka framdeles var tillämpliga i Österrike.

14

Waldheim drog tillbaka Nivalin från marknaden under år 2001.

15

Under tiden, som ett resultat av samarbetsavtal som ingåtts med Waldheim, inlämnade Janssen-Cilag AB en fullständig ansökan till de behöriga svenska myndigheterna enligt artikel 4 i direktiv 65/65 (nu artikel 8 i direktiv 2001/83) om godkännande för försäljning av galantamin för behandling av Alzheimers sjukdom under varumärket Reminyl. Janssen-Cilag AB erhöll detta godkännande den 1 mars 2000 och fick härefter även godkännande för försäljning av Reminyl i Österrike den 22 augusti 2000.

16

I Förenade kungariket är Shire Pharmaceuticals Ltd, sedan den 14 september 2000, innehavare av godkännande för försäljning av Reminyl.

17

Den 14 december 2005 ingav Generics, inom ramen för ett decentraliserat förfarande enligt artikel 28.1 i direktiv 2001/83, till Licensing Authority en ansökan om godkännande för försäljning på den brittiska marknaden av ett i förhållande till galantamin generiskt läkemedel. Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland utsågs till referensmedlemsstat. Ansökningar ingavs samtidigt i 17 andra medlemsstater.

18

Ansökan lämnades in på grundval av undantaget för generiska läkemedel i artikel 10.1 i direktiv 2001/83. Nivalin, som hade varit godkänt för försäljning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) under minst tio år, angavs som referensläkemedel. I ansökan omnämndes även det godkännande för försäljning av Reminyl som Shire Pharmaceuticals Ltd erhållit i Förenade kungariket. Reminyl angavs som referensläkemedel i denna medlemsstat och som det läkemedel som använts för de biotillgänglighetsstudier som krävs för att visa att Generics läkemedel faktiskt är ett generikum till Nivalin/Reminyl.

19

Licensing Authority avslog Generics ansökan. Myndigheten fann att Nivalin, som omfattades av det godkännande som meddelats i Österrike, inte kunde användas som referensläkemedel vid en ansökan om godkännande för försäljning av ett generiskt läkemedel i den mening som avses i artikel 10.1 i direktiv 2001/83. Som skäl angavs att dokumentationen beträffande detta läkemedel inte hade uppdaterats sedan den 1 januari 1994 så att den uppfyllde kraven enligt gemenskapslagstiftningen, vilken hade blivit tillämplig i Österrike efter det att EES-avtalet trätt i kraft. Vad gällde Reminyl hade den tioåriga skyddsperiod som angavs i artikel 10 i direktiv 2001/83 i dess ursprungliga lydelse, ännu inte gått ut. Godkännande för försäljning kunde därför inte meddelas på denna grund.

20

Generics överklagade därför Licensing Authoritys avslagsbeslut till High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division (Administrative Court), som beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

21

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida ett läkemedel, såsom Nivalin som är i fråga i målet vid nämnda domstol, som inte omfattas av förordning nr 726/2004 och som har släppts ut på marknaden i en medlemsstat utan att ha godkänts för försäljning enligt direktiv 2001/83, ändå kan betraktas som ett referensläkemedel i den mening som avses i artikel 10.2 a i detta direktiv.

22

Innan denna fråga besvaras erinrar domstolen inledningsvis om att syftet med skyldigheten för den som ansöker om godkännande för försäljning av ett läkemedel, att till ansökan bifoga resultaten av sådana farmakologiska och toxokologiska undersökningar samt kliniska prövningar som avses i artikel 8.3 i, i direktiv 2001/83, är att det ska bevisas att ett läkemedel är säkert och effektivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 1995 i mål C-440/93, Scotia Pharmaceuticals, REG 1995, s. I-2851, punkt 17, och av den 3 december 1998 i mål C-368/96, Generics (UK) m.fl., REG 1998, s. I-7967, punkt 23).

23

Det ska även erinras om att syftet med det förenklade förfarande som inrättats genom artikel 10 i nämnda direktiv, och som innebär att den som ansöker om godkännande för försäljning av ett läkemedel som är generiskt i förhållande till ett referensläkemedel som redan godkänts i enlighet med detta direktiv befrias från skyldigheten att lägga fram resultaten av nämnda undersökningar och prövningar, såsom framgår av skäl 10 i direktiv 2001/83, är att undvika att tidigare undersökningar på människor eller djur upprepas då det inte finns tvingande skäl att göra det (domen i det ovannämnda målet Generics (UK) m.fl., punkterna 4 och 71).

24

Särskilt med beaktande av att det främsta syftet med alla regler om tillverkning och distribution av läkemedel ska vara att värna om folkhälsan, såsom anges i skäl 2 i direktiv 2001/83, får begreppet ”referensläkemedel” i den mening som avses i artikel 10.2 a i detta direktiv inte tolkas så att nämnda förenklade förfarande leder till att de effektivitets- och säkerhetsnormer som läkemedlen ska uppfylla mildras (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Scotia Pharmaceuticals, punkterna 17 och 22, och Generics (UK) m.fl., punkt 22).

25

För att ett godkännande för försäljning ska kunna beviljas för ett generiskt läkemedel enligt detta förenklade förfarande är det således viktigt att den behöriga myndighet dit ansökan inlämnats har tillgång till samtliga uppgifter och handlingar som rör referensläkemedlet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2003 i mål C-223/01, AstraZeneca, REG 2003, s. I-11809, punkt 27).

26

Om detta inte var fallet skulle nämligen iakttagandet av de effektivitets- och säkerhetsnormer som läkemedel ska uppfylla i hög grad äventyras, vilket skulle strida mot de krav som uppställts i den rättspraxis som nämnts i punkt 24 i denna dom, eftersom tillverkarna av generiska läkemedel skulle befrias från skyldigheten att företa sådana farmakologiska och toxikologiska undersökningar samt kliniska prövningar som normalt krävs enligt gemenskapslagstiftningen, även i ett sådant fall då det inte framlagts bevis för att det aktuella referensläkemedlet är säkert och effektivt.

27

Med andra ord är det endast i de fall då den behöriga myndigheten har tillgång till alla uppgifter och dokument som rör referensläkemedlet som skyldigheten för den som ansöker om godkännande för försäljning att lägga fram resultaten av de undersökningar och prövningar som avses i artikel 8.3 i, i direktiv 2001/83, enligt artikel 10.1 i detta direktiv ersätts av skyldigheten att visa att det aktuella läkemedlet i sådan utsträckning överensstämmer med nämnda referensläkemedel, vilket redan har godkänts, att det inte uppvisar några betydande skillnader i förhållande till referensläkemedlet vad gäller säkerhet och effektivitet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Generics (UK) m.fl., punkterna 23 och 24).

28

I detta hänseende har Generics i huvudsak gjort gällande att ett läkemedel som släppts ut på marknaden i en medlemsstat för flera år sedan med stöd av ett godkännande som meddelats endast på grundval av denna medlemsstats nationella bestämmelser, vilka var tillämpliga innan medlemsstaten införlivade gemenskapslagstiftningen på området, kan betraktas som ett referensläkemedel i den mening som avses i artikel 10.2 a i direktiv 2001/83.

29

En sådan tolkning av gemenskapsrätten är inte befogad.

30

Det följer nämligen såväl av lydelsen som av systematiken i direktiv 2001/83, och särskilt artiklarna 6, 8 och 10 i detta direktiv, att endast sådana läkemedel som har meddelats godkännande för försäljning i enlighet med detta direktiv kan betraktas som ett referensläkemedel. Även när det gäller läkemedel för vilka en ansökan om godkännande för försäljning gjorts innan nämnda direktiv trädde i kraft framgår det av rättspraxis att sökanden, för att kunna använda det förenklade förfarandet, måste visa att referensläkemedlet har godkänts på grundval av den gemenskapsrätt som var gällande då ansökan om godkännande för försäljning av referensläkemedlet gjordes (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet AstraZeneca, punkt 23).

31

En annan tolkning av nämnda direktiv skulle dessutom strida inte bara mot kraven på läkemedels säkerhet och effektivitet och således mot syftet att värna om folkhälsan, utan även mot syftet med direktiv 65/65, och sedermera syftet med direktiv 2001/83, såsom detta särskilt framgår av skälen 4 och 5 i sistnämnda direktiv, det vill säga tillnärmning av de nationella bestämmelserna på området.

32

Om ett läkemedel som har godkänts endast på grundval av nationella bestämmelser, såsom de som var tillämpliga i den aktuella medlemsstaten innan nämnda direktiv införlivades i denna medlemsstats rättsordning, betraktades som referensläkemedel, skulle detta i själva verket innebära att det gjordes undantag från den bestämmelse som bland annat återfinns i artikel 6.1 i direktiv 2001/83 och som innebär att ett läkemedel som inte har godkänts i enlighet med gemenskapsrätten inte får släppas ut på marknaden i en medlemsstat. Som generaladvokaten har påpekat i punkterna 31–34 i sitt förslag till avgörande framgår det emellertid inte av någon av bestämmelserna i detta direktiv att ett sådant undantag kan göras. Det framgår inte heller av någon bestämmelse i direktivet att endast det faktum att ett läkemedel, som inte har varit föremål för något godkännande för försäljning meddelat i enlighet med gemenskapsrätten, har släppts ut på marknaden skulle kunna anses ersätta ett sådant godkännande, även om läkemedlet har funnits på marknaden i flera år.

33

Det framgår av det ovan anförda att för att ett läkemedel ska kunna betraktas som ett referensläkemedel måste det ha godkänts i enlighet med gemenskapsrätten innan det släpptes ut på marknaden.

34

I förevarande fall framgår det av de handlingar som överlämnats till domstolen att Nivalin aldrig har varit föremål för någon ansökan om godkännande för försäljning innehållande de uppgifter och handlingar som anges i artikel 8 i direktiv 2001/83 och att dess utsläppande på marknaden således aldrig har godkänts i enlighet med kraven i detta direktiv.

35

Det är även utrett att Nivalin inte heller har varit föremål för någon ansökan om godkännande för försäljning i enlighet med den gemenskapslagstiftning som var tillämplig innan nämnda direktiv trädde i kraft.

36

I själva verket har utsläppandet av Nivalin på den österrikiska marknaden endast godkänts enligt den lagstiftning som gällde i Österrike vid den tid då godkännandet meddelades, det vill säga år 1963, eftersom detta godkännande aldrig har uppdaterats i enlighet med gemenskapsrätten efter Republiken Österrikes anslutning till EES och sedermera till unionen.

37

Den första frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Ett läkemedel, såsom Nivalin som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, som inte omfattas av förordning nr 726/2004 och som har släppts ut på marknaden i en medlemsstat utan att ha godkänts för försäljning i enlighet med tillämplig gemenskapsrätt, kan inte betraktas som ett referensläkemedel i den mening som avses i artikel 10.2 a i direktiv 2001/83.

38

Med beaktande av svaret på den första tolkningsfrågan saknas skäl att besvara den andra frågan.

39

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Ett läkemedel, såsom Nivalin som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, som inte omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet, och som har släppts ut på marknaden i en medlemsstat utan att ha godkänts för försäljning i enlighet med tillämplig gemenskapsrätt, kan inte betraktas som ett referensläkemedel i den mening som avses i artikel 10.2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/27/EG av den 31 mars 2004.