1.

De frågor som Finanzgericht Düsseldorf (finansdomstol i Düsseldorf) (Tyskland) har ställt ger domstolen möjlighet att precisera vilken inverkan den omständigheten att varor är defekta har på varornas transaktionsvärde och, följaktligen, även på deras tullvärde.

2.

Den nationella domstolen behöver domstolens svar för att kunna avgöra en tvist mellan Mitsui & Co. Deutschland GmbH (nedan kallat Mitsui & Co.) och Hauptzollamt Düsseldorf (huvudtullkontoret i Düsseldorf, nedan kallat Hauptzollamt) avseende Hauptzollamts beslut angående en begäran om återbetalning av tull som Mitsui & Co. lämnat in.

3.

Mitsui & Co. köper och importerar fordon av märket Subaru. Fordonens japanska säljare, tillika tillverkaren av dessa fordon, ger tre års garanti på dessa. Mitsui & Co. fick av säljaren, tillika tillverkaren, ersättning för kostnader som bolaget haft i samband med garantin, närmare bestämt kostnader för reparationer som bolaget fakturerats av sina köpare. Mitsui & Co. lämnade till följd härav in en begäran om återbetalning av tull till Hauptzollamt.

4.

Det omtvistade beslutet från Hauptzollamt avser fordon som övergick till fri omsättning under juli 2000. Genom beslut av den 27 maj 2004 biföll Hauptzollamt delvis Mitsui & Co:s begäran av den om återbetalning av tull till följd av uppfyllda garantiförpliktelser. Tullkontoret beaktade enbart prisjusteringarna till och med februari 2002 och inte dem mellan mars 2002 och juni 2003, med hänvisning till artikel 145.2 och 145.3 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, ( 2 ) i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 444/2002 av den . ( 3 )

5.

Hauptzollamt bekräftade sin ståndpunkt i ett beslut av den 30 mars 2005 som meddelades till följd av en begäran om omprövning som Mitsui & Co. framställt, i vilken bolaget hävdade att artikel 145 i tillämpningsförordningen inte var tillämplig på bolagets begäran om återbetalning, eftersom det vid garantier inte var fråga om en prisändring i efterhand, utan om ett erkännande av ett avtalsenligt garantiåtagande vad gäller beloppets storlek. Bolaget hävdade vidare att nämnda artikel 145, med hänsyn till en princip angående retroaktiv verkan, inte var tillämplig på varor som importerats och övergått till fri omsättning före den .

6.

Vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen reglerades tullvärdet av kapitel III i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen. ( 4 )

7.

I artikel 29.1 i tullkodexen definieras ”tullvärdet på importerade varor” som varornas transaktionsvärde, det vill säga det pris som faktiskt betalats eller ska betalas för varorna när de säljs för export till gemenskapens tullområde. ( 5 )

8.

I artikel 29.3 a i tullkodexen definieras ”det pris som faktiskt betalats eller skall betalas” som hela den betalning som erlagts eller ska erläggas av köparen till säljaren eller till säljarens fördel för de importerade varorna. Priset inbegriper alla betalningar som erlagts eller ska erläggas som ett villkor för försäljningen av de importerade varorna, av köparen till säljaren, eller av köparen till tredje man för att fullgöra en förpliktelse för säljaren gentemot denne tredje man.

9.

Kommissionen antog förordning nr 2454/93 med stöd av artikel 249 i tullkodexen.

10.

Denna förordning har ändrats vid flera tillfällen. Förordning nr 444/2002, som trädde i kraft den 19 mars 2002, utgör en av dessa ändringar.

11.

Såsom det erinras i skälen 5 och 6 i förordning nr 444/2002, kan det pris som överenskommits mellan köparen och säljaren i vissa fall ändras efter varornas övergång till fri omsättning till följd av att varorna är defekta. Det bör därför uttryckligen anges i gällande bestämmelser att denna särskilda omständighet kan beaktas vid fastställandet av det transaktionsvärde som avses i artikel 29 i tullkodexen, med förbehåll för att lämpliga skyddsregler och en rimlig tidsfrist iakttas.

12.

Med hänsyn härtill infördes genom förordning nr 444/2002 den nya lydelsen av artikel 145 i tillämpningsförordningen. I punkterna 2 och 3 i denna artikel föreskrivs att om säljaren, efter det att varor har övergått till fri omsättning, till köparens förmån ändrar det pris som faktiskt betalats eller ska betalas för varorna, får ändringen av priset beaktas vid fastställandet av tullvärdet.

13.

I artikel 145.2 och 145.3 preciseras vilka faktiska omständigheter som utgör villkor för en sådan möjlighet. För det första krävs det att varorna var defekta den dag då tullmyndigheterna tog emot tulldeklarationen. För det andra måste säljaren ha gjort ändringen i enlighet med en garantiförpliktelse i det försäljningsavtal som ingåtts före varornas övergång till fri omsättning. För det tredje får inte varornas defekta karaktär ha beaktats redan i försäljningsavtalet. För det fjärde får prisändringen enbart beaktas om ändringen har skett inom tolv månader från och med dagen för mottagandet av deklarationen för varornas övergång till fri omsättning.

14.

Finanzgericht Düsseldorf beslutade att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

15.

Mitsui & Co., den tyska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

16.

Både Mitsui & Co. och kommissionen har begärt muntlig förhandling i målet. Denna ägde rum den 12 juni 2008.

17.

Den nationella domstolen har ställt den första tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 29.1 och 29.3 a i tullkodexen kan tolkas så att de betalningar som säljaren, efter det att varorna har övergått till fri omsättning, har erlagt till köparen inom ramen för ett garantiavtal, minskar varornas tullvärde, vilket beräknats på grundval av transaktionsvärdet.

18.

Samtliga parter som har inkommit med yttranden är eniga om att de betalningar som säljaren har erlagt till köparen, på det sätt som har skett i det nu aktuella fallet, minskar varornas tullvärde.

19.

Först och främst finns det skäl att erinra om att domstolen vid upprepade tillfällen har funnit att syftet med gemenskapsbestämmelserna rörande tullvärdering är att upprätta ett rättvist, enhetligt och neutralt system som utesluter användning av godtyckliga eller fiktiva tullvärden. ( 6 )

20.

Det följer även av domstolens rättspraxis att tullvärdet ska återspegla det verkliga ekonomiska värdet av en importerad vara, och ta hänsyn till alla delar av denna vara som har ett ekonomiskt värde. ( 7 )

21.

I det nu aktuella fallet innebar ett dolt fel i de importerade fordonen att det verkliga ekonomiska värdet var lägre än det transaktionsvärde som deklarerades när varorna övergick till fri omsättning.

22.

Såsom kommissionen har påpekat i sitt yttrande, anges det inte uttryckligen i artikel 29.1–3 i tullkodexen hur senare ändringar av transaktionsvärdet, vilket utgör en grund för beräkning av tullvärdet, ska behandlas.

23.

Jag anser att det bör vara möjligt att ta intryck av domstolens rättspraxis angående sådana ändringar av det pris som faktiskt betalats eller ska betalas, efter köpet av en vara men innan den övergår till fri omsättning, som sker till följd av förlust av varan eller skada på densamma.

24.

I domen i målet Repenning ( 8 ), slog domstolen fast att transaktionsvärdet är en uppgift som eventuellt måste justeras när detta är nödvändigt för att undvika ett godtyckligt eller fiktivt tullvärde.

25.

På denna punkt är även jag av samma uppfattning som den som generaladvokaten Darmon förespråkade i punkt 20 i sitt förslag till avgörande i målet Hauptzollamt Hamburg-St. Annen mot Ebbe Sönnichsen, ( 9 ) nämligen att tullvärdet ska bedömas med utgångspunkt från den dag då varan övergår till fri omsättning i gemenskapen. Eftersom det är varans verkliga värde som beaktas, är det varans skick när den kommer in i gemenskapen som är relevant.

26.

Mot denna bakgrund kan det konstateras att de betalningar som säljaren erlagt till köparen inom ramen för ett garantiavtal och efter det att varorna övergått till fri omsättning minskar varornas tullvärde, under förutsättning att varorna var defekta när de övergick till fri omsättning.

27.

Varje annan tolkning av artikel 29.1 och 29.3 a i tullkodexen skulle leda till ett fiktivt tullvärde, vilket skulle strida mot gemenskapsbestämmelserna om tullvärdering.

28.

Den nationella domstolen har ställt den andra tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida de betalningar som säljaren har erlagt till förmån för en köpare i enlighet med ett garantiavtal, i syfte att ersätta köparen för reparationskostnader som köparen har fakturerats av sina köpare, utgör en ändring av transaktionsvärdet i den mening som avses i artikel 145.2 i tillämpningsförordningen, i dess lydelse enligt förordning nr 444/2002.

29.

De parter som har inkommit med yttranden har olika uppfattningar i denna fråga.

30.

Enligt den tyska regeringen och kommissionen utgör sådana betalningar en ändring av det pris som faktiskt betalats eller ska betalas för de varor som enligt artikel 145.2 i tillämpningsförordningen får beaktas vid fastställandet av tullvärdet enligt artikel 29 i tullkodexen.

31.

Mitsui & Co. är av motsatt uppfattning och har föreslagit att domstolen ska besvara den andra tolkningsfrågan på så sätt att sådana betalningar inte utgör en ändring av transaktionsvärdet i den mening som avses i artikel 145.2 i tillämpningsförordningen.

32.

Mitsui & Co. har under förhandlingen preciserat att bolaget anser att nämnda artikel 145.2 endast är tillämplig när säljaren och köparen har avtalat en sänkning av priset på varorna på grund av att de är defekta.

33.

Om den tolkning av artikel 145.2 i tillämpningsförordningen som föreslagits av Mitsui & Co. skulle godtas, skulle – mot bakgrund av mitt svar på den nationella domstolens första tolkningsfråga – de betalningar som säljaren erlagt till köparen inom ramen för ett garantiavtal visserligen minska varornas tullvärde, men inte enligt villkoren i nämnda artikel 145.2.

34.

Jag vill betona att jag anser att lydelsen av artikel 145.2 i tillämpningsförordningen bekräftar den tolkning av artikel 29.1 och 29.3 a i tullkodexen som jag förespråkade inom ramen för bedömningen av svaret på den första tolkningsfrågan.

35.

Artikel 145.2 i tillämpningsförordningen utgör inte grunden för möjligheten att i efterhand, efter importen, vid fastställandet av tullvärdet beakta den ändring som, till följd av att varorna är defekta, sker av det pris som faktiskt betalats eller ska betalas för varorna. Denna möjlighet följer direkt av artikel 29.1 och 29.3 a i tullkodexen, och artikel 145.2 utgör därför bara en bekräftelse på denna möjlighet och en precisering av villkoren för densamma.

36.

Frågan är således huruvida de betalningar som en säljare erlagt till en köpare enligt ett garantiavtal, i syfte att ersätta köparen för reparationskostnader som köparen fakturerats av sina köpare, utgör en ”ändring” av det pris som faktiskt betalats eller ska betalas.

37.

Mitt svar på denna fråga bygger på åsikten att gemenskapslagstiftaren inte har avsett att begränsa tillämpningsområdet för artikel 145.2 i tillämpningsförordningen till fall då priset på varorna sänks på grund av att de är defekta. Härvid hänvisar jag till att lagstiftaren har använt begreppet ”ändring” av priset i stället för det snävare begreppet ”sänkning” av priset.

38.

Denna ståndpunkt bekräftas också av tullkodexkommitténs kommentar nr 2 angående tillämpningen av artikel 145.2 i tillämpningsförordningen, som beskriver en situation som liknar den i målet vid den nationella domstolen. Jag anser att kommentaren är av samma art och värde som de förklarande anmärkningarna till Kombinerade nomenklaturen, vilka, såsom domstolen har slagit fast, är viktiga redskap vid tolkningen av gemenskapens tullbestämmelser. ( 10 )

39.

Jag anser således att artikel 145.2 i tillämpningsförordningen omfattar även ett sådant initiativ från säljaren när varorna är defekta som är aktuellt i förevarande fall, närmare bestämt ersättning för reparationskostnader som köparen har fakturerats av sina egna köpare.

40.

Syftet med den tredje tolkningsfrågan är att fastställa verkningarna i tiden av punkterna 2 och 3 i artikel 145 i tillämpningsförordningen, vilka infördes genom förordning nr 444/2002 och trädde i kraft den 19 mars 2002.

41.

De parter som har inkommit med yttranden har olika uppfattningar i denna fråga.

42.

Mitsui & Co. och kommissionen har samma åsikt om hur frågan bör besvaras. De har föreslagit att domstolen ska svara att artikel 145.2 och 145.3 i tillämpningsförordningen inte ska tillämpas på import för vilken tulldeklarationerna togs emot innan förordning nr 444/2002, genom vilken nämnda bestämmelser infördes, trädde i kraft.

43.

Den tyska regeringen däremot, anser att nämnda artikel 145 inte innehåller någon egen materiell rättsregel, utan bara förtydligar eller preciserar artikel 29 i tullkodexen. Därför ska tulldeklarationer som tagits emot innan förordning nr 444/2002, genom vilken artikel 145 i tillämpningsförordningen ändrades, trädde i kraft, omgående bedömas enligt villkoren i denna bestämmelse. Bestämmelsen i artikel 145.3 i tillämpningsförordningen, enligt vilken bara prisändringar som har skett inom tolv månader från och med dagen för mottagandet av deklarationen, är följaktligen tillämplig även på deklarationer som tagits emot innan förordning nr 444/2002 trädde i kraft.

44.

Det finns anledning att påpeka, i enlighet med vad domstolen fann i domen i målet Beemsterboer Coldstore Services, ( 11 ) att medan handläggningsregler i allmänhet anses tillämpliga på alla pågående tvister vid den tidpunkt då reglerna träder i kraft, ska en materiell bestämmelse i princip inte tillämpas på förhållanden som har uppstått innan den har trätt i kraft.

45.

För att besvara frågan huruvida artikel 145.2 och 145.3 i tillämpningsförordningen är tillämplig på de framtida verkningarna av förhållanden som uppstått innan förordning nr 444/2002 trädde i kraft, ska det således fastställas huruvida dessa bestämmelser är materiella bestämmelser eller handläggningsregler.

46.

Som jag redan har nämnt ( 12 ) innebär inte punkterna 2 och 3 i artikel 145 i tillämpningsförordningen att det skapats några nya bestämmelser. De bekräftar rätten att i efterhand, efter importen, till följd av att varorna är defekta, ändra varornas transaktionsvärde i syfte att fastställa tullvärdet, och innehåller närmare villkor för denna rättighet.

47.

Detta innebär emellertid inte att nämnda bestämmelser inte kan vara materiella. Tvärtom är de av materiell karaktär till följd av att de innehåller villkoren för rätten att ändra transaktionsvärdet.

48.

Det framgår av rättspraxis att retroaktiv verkan av materiella gemenskapsbestämmelser emellertid är tillåten under vissa omständigheter. För sådan retroaktiv verkan krävs att det tydligt följer av de materiella bestämmelsernas ordalydelse, ändamål eller systematik att de ska ha en sådan verkan. ( 13 )

49.

Domstolen har emellertid också slagit fast att den omständigheten att en materiell bestämmelse tillerkänns retroaktiv verkan inte får innebära att gemenskapens grundläggande principer, särskilt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, enligt vilka gemenskapslagstiftningen ska vara klar och förutsägbar för enskilda, åsidosätts. ( 14 )

50.

Innan förordning nr 444/2002, genom vilken tillämpningsförordningen ändrades, trädde i kraft, tillämpade de tyska tullmyndigheterna emellertid enligt fast administrativ praxis den allmänna fristen på tre år vid ändring i efterhand, efter importen och till följd av att varorna är defekta, av varornas transaktionsvärde, i syfte att fastställa deras tullvärde. Jag anser således att just principen om skyddet för berättigade förväntningar hindrar en retroaktiv tillämpning av artikel 145.2 och 145.3 i tillämpningsförordningen.

51.

Artikel 145.2 och 145.3 i tillämpningsförordningen, i dess lydelse enligt förordning nr 444/2002, är följaktligen inte tillämplig på förhållanden som uppstått innan denna trädde i kraft, det vill säga på importer för vilka tulldeklarationerna togs emot dessförinnan.

52.

Med hänsyn till mitt förslag till svar på den tredje frågan delar jag den uppfattning som kommissionen framfört i sina skriftliga synpunkter, närmare bestämt att det saknas omständigheter som ger anledning att ifrågasätta giltigheten av artikel 145.2 och 145.3 i tillämpningsförordningen, i dess lydelse enligt förordning nr 444/2002.

53.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den nationella domstolens tolkningsfrågor på följande sätt: