PERSONALDOMSTOLENS DOM

(andra avdelningen)

den 15 mars 2007

Mål F-111/05

Carlos Sanchez Ferriz

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän – Bedömning – Rapport om karriärutveckling – Bedömningsförfarande för år 2001/2002”

Saken: Talan väckt med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA varigenom Carlos Sanchez Ferriz yrkar att hans karriärutvecklingsrapport för tiden 1 juli 2001 till den 31 december 2002 skall ogiltigförklaras.

Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Talan som väckts mot en rapport om karriärutveckling

(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 64 och 65, tjänsteföreskrifterna, artiklarna 26 sjunde stycket och 43)

2.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

3.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

4.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

5.      Invändning om rättsstridighet – Räckvidd – Rättsakter mot vilka invändning om rättsstridighet kan göras

(Artikel 241 EG)

1.      I ett mål där en tjänsteman väckt talan mot sin karriärutvecklingsrapport kan en grund som går ut på att det strider mot artikel 26 sista stycket i tjänsteföreskrifterna att upprätta och spara en elektronisk version av handlingarna i ärendet, eftersom detta hindrar att tjänstemannens hela personalakt överförs till gemenskapsdomstolen, inte ens om den anses styrkt leda till att den omtvistade karriärutvecklingsrapporten anses rättsstridig. Detta argument kan på sin höjd leda till att gemenskapsdomstolen anser att den inte haft tillgång till samtliga uppgifter som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. Att den svarande institutionen uppfyller sin skyldighet enligt artikel 26 i tjänsteföreskrifterna att överlämna den berörda tjänstemannens hela personalakt utgör emellertid inte en förutsättning för att gemenskapsdomstolen lagligen skall kunna ta ställning till tjänstemannens talan. Gemenskapsdomstolen är ensam behörig att avgöra om det är lämpligt att vidta åtgärder för processledning eller bevisupptagning.

(se punkt 31)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 28 november 2006, Milbert m.fl./kommissionen, T‑47/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑281 och II‑A‑2‑1455, punkt 83

2.      Omständigheten att betygsättarna inom ramen för upprättandet av karriärutvecklingsrapporter tar hänsyn till det målgenomsnitt som meddelats dem, betyder på inget sätt att deras bedömningsfrihet är begränsad på ett sätt som strider mot artikel 43 i tjänsteföreskrifterna. Systemet med målgenomsnittet, såsom det har genomförts i de allmänna genomförandebestämmelserna till artikel 43 i tjänsteföreskrifterna, vilka har antagits av kommissionen, kan tvärt emot gynna betygsättarnas frihet vid bedömningen av de betygsatta tjänstemännen och främja en betygsättning som motsvarar dessa tjänstemäns meriter.

För det första leder tillämpningen av detta genomsnitt, som är ett sätt att matematiskt uttrycka en genomsnittlig tjänstemans insats, inte till en begränsning av den möjlighet som betygsättarna har att låta de individuella bedömningarna av varje tjänstemans insats variera i förhållande till hur mycket insatserna skiljer sig åt, uppåt eller nedåt, jämfört med detta genomsnitt.

För det andra gör ett målgenomsnitt på 14 på en skala mellan 0 och 20 det möjligt att förhindra en inflation i den genomsnittliga betygsättningen, vilket skulle kunna minska det intervall av poäng som betygsättarna faktiskt utnyttjar och således skada betygsättningens funktion som är att så sanningsenligt som möjligt återspegla de betygsatta tjänstemännens meriter och att göra det möjligt att faktiskt jämföra dessa.

För det tredje minskar användandet av ett målgenomsnitt också risken för skillnader i den genomsnittliga betygssättningen inom de olika generaldirektoraten, som inte motiveras av objektiva hänsyn till de betygsatta tjänstemännens meriter.

För det fjärde beaktas genom målgenomsnittet normalfallet, nämligen en enhetlig fördelning av de betygsatta tjänstemännen kring en genomsnittlig meritnivå i form av ett målgenomsnitt. Det system som inrättats genom de allmänna genomförandebestämmelserna till artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, vilka antagits av kommissionen, gör det dessutom möjligt för betygsättarna att frångå målgenomsnittet i de fall då det på en avdelning föreligger en särskild situation som skiljer sig från normalfallet. Såsom framgår av artikel 6.1 i de allmänna genomförandebestämmelserna till artikel 46 i tjänsteföreskrifterna, får det förhållandet att målgenomsnittet överskrids med en poäng inte några konsekvenser.

(se punkterna 40–45)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 25 oktober 2005, Fardoom och Reinard/kommissionen, T‑43/04, REGP 2005, s. I‑A‑329 och II‑1465, punkterna 52, 54 och 55

Personaldomstolen: 28 juni 2006, Sanchez Ferriz/kommissionen, F‑19/05,
REGP 2006, s. I‑A‑1‑41 och II‑A‑1‑135, punkt 42

3.      Betygsättarens bedömningsfrihet begränsas inte heller i strid med artikel 43 i tjänsteföreskrifterna genom de interna riktlinjerna om upprättande av karriärutvecklingsrapporter, i vilka det föreskrivs tre referensintervaller som motsvarar vägledande procentsatser för personalen och där olika utvecklingstakt för karriären beaktas, med ett intervall mellan 17 och 20 poäng (snabb karriärutveckling) för maximalt 15 procent av tjänstemännen, ett intervall mellan 12 och 16 poäng (normal karriärutveckling) för cirka 75 procent av tjänstemännen och ett intervall mellan 10 och 11 poäng (långsam karriärutveckling) för maximalt 10 procent av tjänstemännen.

Referensintervallen, som bygger på en granskning av tidigare betygsättningar, ges endast upplysningsvis och ett bristande iakttagande av dem leder inte till någon sanktionsåtgärd. Angivandet av ett referensintervall skall bara erinra om normalfallet och det påverkar inte friheten att besluta något annorlunda när detta motiveras av de betygsatta tjänstemännens särskilda situation.

(se punkterna 47–50)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: domen i det ovannämnda målet Fardoom och Reinard/kommissionen, punkt 61

Personaldomstolen: domen i det ovannämnda målet
Sanchez Ferriz/kommissionen, punkt 49

4.      Betygsättarnas bedömningsfrihet begränsas inte, inom ramen för upprättande av en karriärutvecklingsrapport, av utvärderarens ingripande i betygsättningen. Utvärderaren är en betygsättare i ordets rätta bemärkelse. Enligt artikel 7.4 i de allmänna genomförandebestämmelserna till artikel 43 i tjänsteföreskrifterna, vilka har antagits av kommissionen, är det betygsättaren och utvärderaren som upprättar karriärutvecklingsrapporten. Enligt artikel 7.5 i dessa allmänna genomförandebestämmelser har utvärderaren dessutom, i de fall där en tjänsteman önskar samtala med den förra, möjligheten att välja att ändra eller bekräfta rapporten. Det är således fastställt att betygsättarnas bedömningsfrihet, såvitt avser bedömningen av tjänstemännens rätta värde på grundval av tre betygskriterier, inte begränsas genom den bedömningsmetod som kommissionen har ansett mest lämplig. Följaktligen innebär utvärderarens möjlighet att ändra betygsättarens bedömning – som för övrigt inte är annorlunda än möjligheten för betygsättaren i andra instans att ändra utvärderarens bedömning – inte ett åsidosättande av artikel 43 i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 52 och 53)

5.      Räckvidden av invändningen om rättsstridighet skall begränsas till det som är oundgängligt för att lösa tvisten. Artikel 241 EG har inte till syfte att ge en part möjlighet att, oavsett vilken form av talan det rör sig om, ifrågasätta tillämpligheten av vilken rättsakt av allmän karaktär som helst. Den allmänna rättsakt vars lagenlighet ifrågasätts skall vara direkt eller indirekt tillämplig på det fall som är föremål för talan och det skall föreligga ett direkt rättsligt samband mellan det individuella beslut som ifrågasätts och den ifrågavarande allmänna rättsakten.

(se punkt 59)

Hänvisning till

Domstolen: 31 mars 1965, Macchiorlati Dalmas och Figli/Höga Myndigheten, 21/64, REG 1965, s. 227, 245; 13 juli 1966, Italien/rådet och kommissionen, 32/65, REG 1966, s. 563, 594

Förstainstansrätten: 26 oktober 1993, Reinarz/kommissionen, T‑6/92 och T‑52/92, REG 1993, s. II‑1047, punkt 57 ; 3 februari 2000, Townsend/kommissionen, T‑60/99, REGP 2000, s. I‑A‑11 och II‑45, punkt 53