Mål C‑282/05 P

Holcim (Deutschland) AG

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande – Gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar – Artikel 85 i EG‑fördraget (nu artikel 81 EG) – Ersättning för kostnader för bankgarantier”

Förslag till avgörande av generaladvokat P. Mengozzi föredraget den 11 januari 2007 

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 19 april 2007 

Sammanfattning av domen

1.     Skadeståndstalan – Preskriptionsfrist – Den tidpunkt då fristen börjar löpa

(Artikel 288 andra stycket EG; domstolens stadga, artikel 46)

2.     Skadeståndstalan – Preskriptionsfrist – Avbrott

(Artikel 288 andra stycket EG; domstolens stadga, artikel 46)

3.     Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor

(Artikel 288 andra stycket EG)

1.     Preskriptionstiden för en talan om skadestånd enligt gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar börjar löpa när samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda och särskilt när skadan uppstått. I de fall där gemenskapens skadeståndsskyldighet grundas på en normativ rättsakt börjar således denna preskriptionstid löpa när skadeverkningarna av denna akt har uppstått. Om det förhöll sig på annat sätt skulle principen om de olika taleformernas självständighet äventyras, då det skulle krävas att en talan om ogiltigförklaring har bifallits för att det skulle vara möjligt att väcka skadeståndstalan.

Denna lösning kan tillämpas i fråga om tvister som uppstått till följd av individuella rättsakter. I sådana tvister börjar preskriptionstiden löpa när beslutets verkningar uppstått med avseende på de personer som det är riktat till. I en situation där ett bolag har ålagts böter genom ett kommissionsbeslut uppstår skadeverkningarna i och med att bolaget åläggs böter. Den tidpunkt när preskriptionstiden börjar löpa påverkas nämligen inte av att gemenskapens rättsstridiga agerande har konstaterats i ett domstolsavgörande.

(se punkterna 29–31)

2.     Enligt artikel 46 i domstolens stadga avbryts preskription, i fråga om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden, genom att talan väcks vid domstolen eller genom att den skadelidande dessförinnan gör framställning hos en av gemenskapernas behöriga institutioner. Eftersom nämnda artikel 46 rör talan mot gemenskaperna om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden, är den talan som avses i denna bestämmelse och som avbryter preskriptionstiden en sådan talan som har till syfte att fastställa detta ansvar enligt artikel 288.2 EG. En talan om ogiltigförklaring kan således inte anses utgöra en sådan talan som kan avbryta en preskriptionstid i den mening som avses i artikel 46 i domstolens stadga.

(se punkt 36)

3.     Ett antal förutsättningar måste vara uppfyllda för att gemenskapen skall ha ådragit sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Det innebär bland annat, när det är fråga om en rättsakts rättsstridighet, att det måste föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Vad gäller denna förutsättning är det avgörande kriteriet för att en överträdelse av gemenskapsrätten skall anses vara tillräckligt klar att en gemenskapsinstitution uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Redan den omständigheten att gemenskapsrätten har överträtts kan medföra att det skall anses vara en tillräckligt klar överträdelse, om institutionen endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning. Frågan huruvida en institutions rättsakt har allmän eller individuell giltighet är således inte avgörande vid fastställande av huruvida det föreligger en sådan överträdelse.

(se punkterna 47–48)

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 19 april 2007 (*)

”Överklagande – Gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar – Artikel 85 i EG‑fördraget (nu artikel 81 EG) – Ersättning för kostnader för bankgarantier”

I mål C‑282/05 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 12 juli 2005,

Holcim (Deutschland) AG, tidigare Alsen AG, Hamburg (Tyskland), företrätt av P. Niggemann och F. Wiemer, Rechtsanwälte,

klagande,

i vilket den andra parten är:

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av R. Lyal och G. Wilms, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna P. Kūris, J. Makarczyk, L. Bay‑Larsen och J.‑C. Bonichot (referent),

generaladvokat: P. Mengozzi,

justitiesekreterare: R. Grass,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 11 januari 2007 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Holcim (Deutschland) AG har yrkat att domstolen skall upphäva den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 21 april 2005 i mål T‑28/03, Holcim (Deutschland) AG mot Europeiska gemenskapernas kommission (REG 2005, s. II‑1357) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade förstainstansrätten bolagets talan om skadestånd för den skada som detta påstod sig ha lidit till följd av de kostnader som uppstått i samband med ställandet av en bankgaranti för betalningen av böter som bolaget ålagts genom kommissionens beslut 94/815/EG av den 30 november 1994 om ett förfarande enligt artikel 85 i EG‑fördraget (ärende IV/33.126 och 33.322 – Cement) (EGT L 343, s. 1) (nedan kallat cementbeslutet), mot bakgrund av att detta beslut ogiltigförklarats genom förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, även kallad cementdomen (REG 2000, s. II‑491).

 Bakgrunden till tvisten

2       I punkterna 1–9 i den överklagade domen redogörs det för bakgrunden till tvisten enligt följande:

”1      Bolaget Alsen AG (sökanden), nu Holcim (Deutschland) AG, med säte i Hamburg (Tyskland), tillverkar byggmaterial. Alsen AG uppstod efter en fusion mellan Alsen Breitenburg Zement- und Kalkwerke GmbH (nedan kallat Alsen Breitenburg) och Nordcement AG (nedan kallat Nordcement) år 1997.

2      Genom [cementbeslutet] ålade kommissionen Alsen Breitenburg och Nordcement böter för överträdelse av artikel 85 i EG‑fördraget (nu artikel 81 EG). Böterna uppgick till 3,841 respektive 1,85 miljoner euro.

3      Såväl Alsen Breitenburg som Nordcement väckte talan om ogiltigförklaring av detta beslut. Bolagens talan registrerades som T‑45/95 respektive T‑46/95. Talan förenades sedermera med talan som väckts av de andra bolag till vilka cementbeslutet var riktat.

4      Alsen Breitenburg och Nordcement accepterade kommissionens erbjudande om att ställa bankgarantier för att slippa betala de aktuella böterna omedelbart. Alsen Breitenburgs bankgaranti ställdes för perioden den 3 maj 1995–2 maj 2000 utfärdad av Berenberg Bank, mot en årlig kommission på 0,45 procent. Nordcement ställde en bankgaranti för perioden den 18 april 1995–3 maj 2000 utfärdad av Deutsche Bank, mot en årlig kommission på 0,375 procent och en engångskostnad för upprättande av bankgarantin på 15,34 euro. Sammanlagt betalade sökanden 139 002,21 euro till bankerna för ställande av bankgarantier.

5      Genom [den ovannämnda cementdomen] ogiltigförklarade förstainstansrätten cementbeslutet i den del som avsåg sökanden och förpliktade kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

6      I en skrivelse av den 28 september 2001 krävde sökanden, i enlighet med artikel 91 i förstainstansrättens rättegångsregler, att svaranden skulle ersätta dels bolagets rättegångskostnad (bland annat advokatkostnader på 545 000 euro), dels kostnader som uppkommit genom ställandet av bankgarantierna.

7      I en skrivelse av den 24 januari 2002 erbjöd svaranden sig att ersätta en del av sökandens advokatkostnader (motsvarande 130 000 euro), men nekade sökanden ersättning för kostnaderna för bankgarantierna med hänvisning till gällande rättspraxis vad avser rättegångskostnader, i den mening som avses i artikel 91 i rättegångsreglerna.

8      I en skrivelse av den 5 april 2002 krävde sökanden än en gång svaranden på ersättning för samtliga advokatkostnader och kostnader som uppkommit med anledning av bankgarantierna. Avseende ersättningen för kostnaderna för bankgarantierna grundade sökanden denna gång sitt krav på artiklarna 288 andra stycket EG och 233 EG samt på förstainstansrättens dom av den 10 oktober 2001 i mål T‑171/99, Corus UK mot kommissionen (REG 2001, s. II‑2967), vilken hade avkunnats under ärendets gång.

9      I ett e-postmeddelande av den 30 maj 2002 erbjöd svaranden sökanden 200 000 euro i ersättning för advokatkostnader. Vad avser kostnaderna för bankgarantier nekade svaranden än en gång sökanden ersättning. Sökanden motiverade avslaget med att möjligheten att uppskjuta betalningen av böterna genom att ställa en bankgaranti endast utgör ett alternativ, varmed svaranden inte kan hållas ansvarig för kostnader som uppkommit till följd av att företag valt att utnyttja denna möjlighet.”

 Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

3       Klaganden väckte talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 31 januari 2003 och yrkade därvid att förstainstansrätten skulle

–       förplikta kommissionen att betala klaganden ett belopp på 139 002,21 euro jämte dröjsmålsränta på 5,75 procent per år för tiden från och med den 15 april 2000, och

–       förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

4       Motparten yrkade att förstainstansrätten skulle

–       avvisa den del av talan som grundades på artikel 233 EG,

–       avvisa, eller i andra hand ogilla, den del av talan som grundades på artikel 288 EG i den del som avser kostnader för bankgarantier vilka har uppkommit före den 31 januari 1998,

–       ogilla den del av talan som grundades på artikel 288 EG i övrigt, och

–       förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

5       I sitt yttrande yrkade klaganden att förstainstansrätten skulle

–       ta upp den del av talan som grundades på artikel 233 EG till sakprövning,

–       i andra hand tolka den del av talan som grundades på artikel 233 EG som en talan om ogiltigförklaring eller som en passivitetstalan, och

–       förplikta motparten att ersätta rättegångskostnaderna.

6       Förstainstansrätten meddelade den överklagade domen efter det att parterna hade utvecklat sin talan och besvarat förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 10 juni 2004. Förstainstansrätten avvisade talan i viss del och ogillade den i övrigt.

7       För det första avvisade förstainstansrätten talan i den del som grundades på artikel 233 EG.

8       Förstainstansrätten drog denna slutsats efter att ha konstaterat att EG‑fördraget innehåller en uttömmande uppräkning av de typer av talan som kan väckas av enskilda som önskar göra sina rättigheter gällande. Då artikel 233 EG, som avser skyldigheter i samband med verkställandet av domstolens domar, inte innebär att det föreskrivs ett nytt rättsmedel kan denna artikel inte ensam utgöra grund för en talan om ersättning för kostnader för bankgarantier. I övrigt fastslog förstainstansrätten att det inte var möjligt att tolka talan som en talan om ogiltigförklaring eller en passivitetstalan, efter att den konstaterat att talans ursprungliga föremål var ett yrkande om skadestånd (punkt 46 i den överklagade domen).

9       För det andra, vad gäller den del av talan som grundades på artikel 288 EG, avvisade förstainstansrätten den i viss del och ogillade den i övrigt.

10     Förstainstansrätten avvisade en del av talan, såsom motparten yrkat, eftersom skadeståndstalan var preskriberad enligt artikel 46 i domstolens stadga. Den erinrade om att preskriptionstiden för en talan om skadestånd enligt gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar inte kan börja löpa förrän samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda (punkt 59 i den överklagade domen). Förstainstansrätten ansåg att dessa förutsättningar var uppfyllda i samband med ställandet av bankgarantierna, i den mån klaganden, som ansåg att cementbeslutet var rättsstridigt, därmed kunde göra gällande gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar (punkt 63 i den överklagade domen). Preskriptionstiden avbröts således först genom att talan väcktes vid förstainstansrätten den 31 januari 2003. Med tillämpning av artikel 46 i domstolens stadga fastslog förstainstansrätten att skadeståndstalan var preskriberad i den del den avsåg de kostnader för bankgarantierna som uppkommit före den 31 januari 1998 (punkt 74 i den överklagade domen).

11     Förstainstansrätten prövade talan i sak i den del den avsåg kostnader som uppstått efter detta datum. Den prövade inledningsvis huruvida kommissionens agerande utgjorde en klar överträdelse av gemenskapsrätten. Den erinrade om att den själv fastslagit i den ovannämnda cementdomen att cementbeslutet var rättsstridigt. Den ansåg emellertid att denna rättsstridighet inte utgjorde en klar överträdelse av gemenskapsrätten. Förstainstansrätten konstaterade visserligen att kommissionen inte förfogade över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i förevarande fall och att åsidosättandet av gemenskapsrätten under sådana omständigheter kunde anses utgöra en klar överträdelse (punkterna 95–100 i den överklagade domen). De omständigheter som gav upphov till cementbeslutet var emellertid synnerligen komplexa, varför förstainstansrätten ansåg att överträdelsen av gemenskapsrätten inte var tillräckligt klar (punkterna 101–116 i den överklagade domen).

12     Förstainstansrätten undersökte därefter huruvida det förelåg ett orsakssamband mellan kommissionens agerande och den åberopade skadan. Den fastslog att det inte förelåg ett sådant samband, eftersom ställandet av en bankgaranti var klagandens eget val och inte en följd av den omständigheten att kommissionens beslut var rättsstridigt (punkterna 119–131 i den överklagade domen).

13     Förstainstansrätten fastslog att det således inte var nödvändigt att pröva skadan och ogillade talan.

 Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

14     Klaganden har vidhållit de yrkanden som bolaget framförde i första instans och har yrkat att domstolen skall

–       upphäva den överklagade domen,

–       förplikta kommissionen att betala klaganden ett belopp på 139 002,21 euro jämte dröjsmålsränta på 5,75 procent per år för tiden från och med den 15 april 2000,

–       i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten, för att denna skall avgöra målet på nytt med beaktande av domstolens rättsliga bedömning,

–       förplikta motparten att ersätta samtliga rättegångskostnader.

15     Motparten har yrkat att domstolen skall

–       ogilla överklagandet,

–       förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Överklagandet

16     Tre grunder har åberopats till stöd för överklagandet. Enligt den första grunden har förstainstansrätten gjort en felaktig rättstillämpning när den fastslog att den skadeståndstalan som var grundad på artiklarna 235 EG och 288 EG var delvis preskriberad. Enligt den andra grunden har förstainstansrätten gjort en felaktig rättstillämpning genom att undersöka huruvida det förelåg en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten för att fastställa om gemenskapen var skadeståndsansvarig. Enligt den tredje grunden har förstainstansrätten gjort sig skyldig till ett fel när den fastslog att det inte förelåg något orsakssamband mellan cementbeslutets rättsstridighet och kostnaderna för bankgarantierna.

 Den första grunden

 Parternas argument

17     Klaganden har bestritt förstainstansrättens bedömning avseende tillämpningen av bestämmelserna om preskription i artikel 46 i domstolens stadga. Klaganden anser att preskriptionstiden började löpa först i och med ogiltigförklaringen av cementbeslutet. Den stöder sitt resonemang på domen av den 27 januari 1982 i de förenade målen 256/80, 257/80, 265/80, 267/80 och 5/81, Birra Wührer m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1982, s. 85), punkt 10, av vilken följer att preskriptionstiden inte kan börja löpa förrän samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda och i synnerhet inte innan den skada som skall ersättas har uppstått.

18     Enligt klaganden var ogiltigförklaringen av cementbeslutet i förevarande fall en förutsättning för skadeståndsskyldigheten.

19     Klaganden anser att den genom att ställa bankgarantierna uppfyllde en rättslig skyldighet som upphörde först i och med domen om ogiltigförklaring. Bolaget anser även att skadan har ett nära samband med väckandet av talan om ogiltigförklaring, eftersom bankgarantierna ställdes med anledning av denna omständighet och av det förhållandet att talan inte medförde uppskov med verkställigheten av cementbeslutet.

20     Klaganden har dessutom gjort gällande att förstainstansrätten utvecklat ett felaktigt resonemang på grundval av domen av den 2 juni 1976 i de förenade målen 56/74–60/74, Kurt Kampffmeyer m.fl. mot kommissionen och rådet (REG 1976, s. 711; svensk specialutgåva, volym 3, s. 103), när den fastställde att klaganden hade kunnat väcka en skadeståndstalan i och med ställandet av bankgarantin. Klaganden anser nämligen att en sådan talan enligt artikel 288 EG vore rättegångsmissbruk i syfte att kringgå sakprövningsförutsättningarna i artikel 230 EG för talan om ogiltigförklaring.

21     Klaganden har slutligen gjort gällande att skadan, till skillnad från vad förstainstansrätten fastslog, inte var fortgående utan till fullo uppstod i samband med ställandet av bankgarantierna. Den har betonat att det endast ingåtts ett enda avtal om bankgaranti med bankerna. Avtalet var dessutom begränsat i tiden till att endast gälla under den tid det rättsliga förfarandet pågick och de tillämpliga räntorna var årsräntor. Det förekom således ingen daglig fakturering av bankernas avgifter avseende dessa bankgarantier.

22     I andra hand har klaganden gjort gällande att preskriptionstiden avbröts genom att talan om ogiltigförklaring väcktes vid förstainstansrätten. Bolaget anser att omständigheterna i målet rättskraftigt fastslogs först inom ramen för denna talan och att avgörandet i målet om ogiltigförklaring utgjorde en grundläggande förutsättning för att väcka skadeståndstalan.

23     Motparten har anfört att förstainstansrätten har tillämpat bestämmelserna om preskription korrekt. Den har särskilt gjort gällande att det rättsstridiga beslutet utgör den skadeståndsgrundande omständigheten.

24     Enligt motparten kan inte ställandet av bankgarantier betraktas som en rättslig skyldighet, eftersom detta var klagandens eget val och klaganden även kunde välja att betala böterna. Förstainstansrättens ogiltigförklaring av cementbeslutet innebar således inte att en skyldighet undanröjdes, eftersom det inte fanns någon sådan skyldighet. Det är följaktligen inte ogiltigförklaringen utan själva cementbeslutet som utgör den skadeståndsgrundande omständigheten.

25     Motparten har även påpekat att klaganden, såsom förstainstansrätten fastslog, hade kunnat väcka en skadeståndstalan redan vid ställandet av bankgarantin. Enligt motparten var det riktigt av förstainstansrätten att tillämpa domen i det ovannämnda målet Kampffmeyer m.fl. mot kommissionen och rådet, eftersom talan enligt artiklarna 230 EG och 288 EG är fristående.

26     Motparten anser att förstainstansrätten följaktligen inte har gjort någon felaktig rättstillämpning när den fastslog att preskriptionstiden började löpa i och med ställandet av bankgarantierna.

27     Motparten har även gjort gällande att preskriptionstiden inte avbröts genom att talan om ogiltigförklaring väcktes, eftersom det i artikel 46 i domstolens stadga uttryckligen föreskrivs att preskriptionen avbryts genom att en skadeståndstalan väcks. En talan om ogiltigförklaring kan således inte avbryta denna frist.

 Domstolens bedömning

28     Den första grunden består av tre delar.

 Den första delgrunden: Bedömning av tidpunkten när preskriptionstiden börjar löpa

29     Preskriptionstiden för en talan om skadestånd enligt gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar börjar löpa när samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda och särskilt när skadan uppstått. I de fall där gemenskapens skadeståndsskyldighet grundas på en normativ rättsakt börjar således denna preskriptionstid löpa när skadeverkningarna av denna akt har uppstått.

30     Om det förhöll sig på annat sätt skulle principen om de olika taleformernas självständighet äventyras, då det skulle krävas att en talan om ogiltigförklaring har bifallits för att det skulle vara möjligt att väcka skadeståndstalan. Denna lösning kan tillämpas i fråga om tvister som uppstått till följd av individuella rättsakter. I sådana tvister börjar preskriptionstiden löpa när beslutets verkningar uppstått med avseende på de personer som det är riktat till.

31     I förevarande fall uppstod emellertid cementbeslutets skadeverkningar i förhållande till klagandebolagets föregångare i och med att bolagen ålades böter. I samband med beslutet om böter gavs bolagen möjlighet att ställa en bankgaranti i stället för att betala böterna omedelbart. I motsats till vad klaganden gjort gällande uppstod således inte cementbeslutets skadeverkningar i och med förstainstansrättens ogiltigförklaring av detta beslut. Den tidpunkt när preskriptionstiden börjar löpa påverkas nämligen inte av att gemenskapens rättsstridiga agerande har konstaterats i ett domstolsavgörande.

32     Klagandebolagets föregångare kunde således, i enlighet med punkt 6 i domen i det ovannämnda målet Kampffmeyer m.fl. mot kommissionen och rådet, väcka talan om fastställelse av gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar så snart orsaken till skadan blivit säker, det vill säga i förevarande fall i och med ställandet av bankgarantierna. I motsats till vad klaganden gjort gällande skulle inte detta inneburit rättegångsmissbruk, eftersom skadeståndstalan är fristående i förhållandet till talan om ogiltigförklaring.

33     Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning i punkt 68 i den överklagade domen när den fastslog att preskriptionstiden började löpa den dagen då bankgarantierna ställdes. Det var nämligen säkerligen möjligt att väcka en skadeståndstalan så snart bankgarantierna hade ställts, eftersom den skada som orsakades av kommissionens omtvistade beslut var tillräckligt säker och dess omfattning kunde uppskattas från denna dag. Preskriptionstiden kunde emellertid inte börja löpa förrän från och med den tidpunkt när den ekonomiska skadan verkligen uppstått, det vill säga i förevarande fall när kostnaderna för bankgarantin började löpa. Oavsett vilket datum som skall beaktas infaller detta dock långt tidigare än datumet för cementdomens avkunnande, vilket enligt klaganden är den tidpunkt när preskriptionstiden börjar löpa. Överklagandet kan därför inte vinna bifall på den första grundens första del.

 Den andra delgrunden: Huruvida skadan var fortgående

34     Den skada som klaganden gjort gällande består av belopp som denne var skyldig att erlägga till banker för ställande av bankgarantier. Såsom framgår av handlingarna i målet vid förstainstansrätten och av förfarandet vid den instansen beräknades bankkostnaderna utifrån det antal dagar som bankgarantierna gällde.

35     Den åberopade skadans belopp ökade således i förhållande till det antal dagar som gick. Klaganden kan således inte med framgång göra gällande att skadan var ögonblicklig och att den var begränsad till ställandet av bankgarantierna. Det var således med rätta som förstainstansrätten i punkt 69 i den överklagade domen slog fast att den skada som klaganden åberopat var fortgående. Överklagandet kan därför inte vinna bifall på den första grundens andra del.

 Den tredje delgrunden: Preskriptionsavbrottet

36     Enligt artikel 46 i domstolens stadga avbryts preskription i fråga om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden genom att talan väcks vid domstolen eller genom att den skadelidande dessförinnan gör framställning hos en av gemenskapernas behöriga institutioner. Eftersom artikel 46 i domstolens stadga rör talan mot gemenskaperna om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden, är den talan som avses i denna bestämmelse och som avbryter preskriptionstiden en sådan talan som har till syfte att fastställa detta ansvar enligt artikel 288.2 EG. En talan om ogiltigförklaring kan således inte anses utgöra en sådan talan som kan avbryta en preskriptionstid i den mening som avses i artikel 46 i domstolens stadga. Klaganden kan följaktligen inte med framgång göra gällande, genom sin första grunds sista del, att förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning när den fastslog att preskriptionstiden inte avbröts genom att en talan om ogiltigförklaring väcktes.

37     Av vad som anförts följer att överklagandet inte kan vinna bifall på någon av den första grundens delar.

 Den andra grunden

 Parternas argument

38     Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättstillämpning genom att undersöka huruvida det förelåg en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten såsom förutsättning för gemenskapens skadeståndsskyldighet.

39     Klaganden har gjort gällande att förutsättningen avseende en tillräckligt klar överträdelse endast skall tillämpas när det är gemenskapens lagstiftande verksamhet som ifrågasätts. I förevarande fall är det emellertid fråga om gemenskapens ansvar inom ramen för ett rättsligt sammanhang som uppstått genom ogiltigförklaringen av en individuell rättsakt av administrativ karaktär. Förstainstansrätten borde således, enligt klaganden, inte ha undersökt huruvida det förelåg en tillräckligt klar överträdelse, eftersom det var tillräckligt att fastställa en rättsstridig omständighet för att fastslå att gemenskapen var skadeståndsskyldig.

40     Klaganden har tillagt att förutsättningen avseende en tillräckligt klar överträdelse skall vara uppfylld när det är fråga om normativa rättsakter för att förhindra att ett oöverskådligt antal mål anhängiggörs. Att så sker är dock mindre troligt när det är fråga om individuella rättsakter vilket är fallet i förevarande mål.

41     Klaganden har i andra hand yrkat att domstolen skall fastställa att det i förevarande fall föreligger en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten. Klaganden stöder sig på rättspraxis, enligt vilken det föreligger en tillräckligt klar överträdelse när en institution uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, varvid det är tillräckligt att gemenskapsrätten har överträtts när detta utrymme är begränsat (se dom av den 23 maj 1996 i mål C‑5/94, Hedley Lomas (REG 1996, s. I‑2553). Klaganden anser att motpartens utrymme för skönsmässig bedömning var begränsat i förevarande fall och hänvisar i detta hänseende till förstainstansrättens bedömning (se punkt 100 i den överklagade domen). Den anser dock att det var fel av förstainstansrätten att beakta omständigheternas komplexitet och svårigheterna att tillämpa gemenskapsrätten vid prövningen av huruvida det förelåg en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten. Enligt den åberopade rättspraxisen är det nämligen inte möjligt att ta hänsyn till sådana skäl vid avgörandet av målet.

42     Klaganden har slutligen gjort gällande att de omständigheter som avsåg klaganden inte var komplexa och att cementdomens längd endast beror på att motparten och förstainstansrätten föredragit att förena olika konnexa mål i stället för att behandla fallet avseende bolagen Alsen Breitenburg och Nordcement i en separat dom.

43     Motparten har gjort gällande att det var riktigt av förstainstansrätten att undersöka huruvida det förelåg en tillräckligt klar överträdelse.

44     Motparten har särskilt gjort gällande att den skillnad som klaganden anser föreligga mellan normativa rättsakter och individuella rättsakter saknar betydelse. Enligt domstolens rättpraxis är nämligen inte rättsakternas karaktär avgörande när det gäller att fastställa gränserna för institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning (se dom av den 4 juli 2000 i mål C‑352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I‑5291, punkterna 40 och 42). Motparten anser att det är nödvändigt att utgå från tidpunkten när beslutet fattades, vid bedömningen av omfattningen av detta utrymme för skönsmässig bedömning. Under dessa omständigheter skall den särskilda situation som kommissionen befann sig i vid denna tidpunkt beaktas, och således skall hänsyn tas till den komplexitet som präglade omständigheterna i målet. Motparten har dessutom anfört att frågan huruvida omständigheterna är komplexa, vilket klaganden har ifrågasatt, är en fråga som inte skall prövas av domstolen inom ramen för ett överklagande.

45     Motparten har i andra hand gjort gällande att bedömningen av omständigheternas komplexitet inte kan inskränkas till att avse endast klagandens situation. Det är nödvändigt att beakta samtliga situationer som föranlett kommissionen att anta cementbeslutet.

 Domstolens bedömning

46     Den andra grunden består av tre delar.

 Den första delgrunden: Huruvida det var korrekt av förstainstansrätten att undersöka om det förelåg en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten

47     Ett antal förutsättningar måste vara uppfyllda för att gemenskapen skall ha ådragit sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Det innebär bland annat, när det är fråga om en rättsakts rättsstridighet, att det måste föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Vad gäller denna förutsättning är det avgörande kriteriet för att en överträdelse av gemenskapsrätten skall anses vara tillräckligt klar att en gemenskapsinstitution uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Redan den omständigheten att gemenskapsrätten har överträtts kan medföra att det skall anses vara en tillräckligt klar överträdelse, om institutionen endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning (domen i det ovannämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkterna 43 och 44).

48     Frågan huruvida en institutions rättsakt har allmän eller individuell giltighet är således inte avgörande vid fastställande av huruvida det föreligger en sådan överträdelse (domen i det ovannämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkt 46, och dom av den 10 juli 2003 i mål C‑427/00 P, kommissionen mot Fresh Marine, REG 2003, s. I‑7541, punkt 27).

49     Klaganden kan således inte med framgång göra gällande att kriteriet avseende en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel endast skall tillämpas när det är fråga om gemenskapens lagstiftande verksamhet, och att det således inte skall tillämpas när det som i förevarande fall är fråga om en individuell rättsakt. I motsats till vad klaganden gjort gällande kunde förstainstansrätten följaktligen inte begränsa sig till att endast fastställa att det förelåg en rättsstridig handling utan det var nödvändigt att tillämpa kriteriet avseende en tillräckligt klar överträdelse. Förstainstansrätten har därför inte gjort någon felaktig rättstillämpning när den undersökte huruvida det i förevarande fall förelåg en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten. Överklagandet kan därför inte vinna bifall på den andra grundens första del.

 Den andra delgrunden: De kriterier som förstainstansrätten beaktade för att fastställa huruvida det förelåg en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten

50     Enligt den ordning som domstolen har utvecklat med avseende på gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall särskilt beaktas det komplexa i de situationer som skall regleras, svårigheterna att tillämpa eller att tolka rättsakten och, i synnerhet, det utrymme för skönsmässig bedömning som upphovsmannen till den ifrågasatta rättsakten förfogar över (domarna i de ovannämnda målen Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkt 40, och kommissionen mot Fresh Marine, punkt 24).

51     I den överklagade domen beaktade förstainstansrätten inte bara motpartens utrymme för skönsmässig bedömning utan även omständigheternas komplexitet och svårigheterna att tillämpa gemenskapsrätten i syfte att undersöka huruvida det förelåg en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten. De kriterier som förstainstansrätten beaktade vid undersökningen av huruvida det förelåg en sådan överträdelse av gemenskapsrätten medför således inte att den gjort en felaktig rättstillämpning. Överklagandet kan därför inte vinna bifall på den andra grundens andra del.

 Den tredje delgrunden som åberopats till stöd för yrkandet att domstolen i andra hand skall fastställa att omständigheterna i målet inte var komplexa

52     Klaganden har gjort gällande två argument till stöd för att omständigheterna inte var komplexa. Bolaget har för det första gjort gällande att omständigheternas komplexitet, som fastslagits av förstainstansrätten, endast följer av cementdomens längd, som endast beror på förstainstansrättens beslut att förena flera konnexa mål, trots att den utan svårighet hade kunnat meddela en separat dom med avseende på bolagen Alsen Breitenburg och Nordcement.

53     I motsats till vad klaganden gjort gällande har förstainstansrätten, i den överklagade domen, dock inte grundat sin slutsats att omständigheterna var komplexa på cementdomens längd. Det var med hänsyn till samtliga omständigheter i cementmålet som förstainstansrätten fastslog i punkt 114 i den överklagade domen att de situationer som motparten hade till uppgift att reglera måste anses vara komplexa. Klaganden kan således inte med framgång göra gällande att förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att fastslå att omständigheterna i målet var komplexa på grundval av cementdomens längd, som enligt klaganden endast beror på att flera mål förenats.

54     Vad gäller frågan huruvida omständigheterna i målet var komplexa skall det erinras om att det följer av artikel 225.1 andra stycket EG och artikel 58 första stycket i domstolens stadga att ett överklagande skall vara begränsat till rättsfrågor.

55     Såsom det erinrats om i punkt 50 i förevarande dom skall enligt den ordning avseende skadeståndsansvar som domstolen har utvecklat särskilt beaktas komplexiteten hos det ärende som gemenskapens administration skall behandla. Förstainstansrätten är ensam behörig att pröva frågan huruvida de omständigheter som är aktuella i en skadeståndstalan har en sådan komplex karaktär, och denna fråga kan endast prövas inom ramen för ett överklagande om förstainstansrätten har missuppfattat bevisningen, vilket inte gjorts gällande i förevarande mål. Denna delgrund skall därför avvisas.

56     Den sista delgrunden skall delvis avvisas och kan i övrigt inte leda till bifall för talan. Överklagandet kan därför inte vinna bifall på någon av den andra grundens delar.

57     Av vad som anförts följer att klaganden inte har kunnat visa att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättstillämpning när den fastslog att det i förevarande fall inte förelåg en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten, vilken överträdelse utgör en förutsättning för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar. Eftersom förutsättningarna för detta ansvar är kumulativa är denna slutsats tillräcklig för att fastställa att överklagandet skall ogillas. Det är således inte nödvändigt att pröva den tredje grunden avseende orsakssambandet mellan gemenskapens agerande och den åberopade skadan.

 Rättegångskostnader

58     Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, vilken i enlighet med artikel 118 är tillämplig i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom klaganden har tappat målet, skall bolaget förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1)      Överklagandet ogillas.

2)      Holcim (Deutschland) AG skall ersätta rättegångskostnaderna.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: tyska.