Mål C‑212/05

Gertraud Hartmann

mot

Freistaat Bayern

(begäran om förhandsavgörande från Bundessozialgericht)

”Gränsarbetare – Förordning (EEG) nr 1612/68 – Hemvist flyttas till en annan medlemsstat – Icke förvärvsarbetande make – Vårdnadsbidrag – Maken beviljas inte vårdnadsbidrag – Social förmån – Bosättningskrav ”

Sammanfattning av domen

1.        Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Förordning nr 1612/68 – Begreppet migrerande arbetstagare

(Rådets förordning nr 1612/68)

2.        Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Likabehandling – Sociala förmåner

(Rådets förordning nr 1612/68, artikel 7.2)

1.        En medborgare i en medlemsstat, som arbetar i denna medlemsstat men har flyttat sitt hemvist till en annan medlemsstat och sedan denna tidpunkt utövar sin yrkesverksamhet som gränsarbetare skall anses som en ”migrerande arbetstagare” i den mening som avses i förordning nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen.

(se punkt 20 samt punkt 1 i domslutet)

2.        Artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen utgör hinder mot att en i en medlemsstat förvärvsarbetande migrerande arbetstagares icke förvärvsarbetande make eller maka, som är bosatt i en annan medlemsstat, utestängs från rätten till vårdnadsbidrag på grund av att vederbörande varken är bosatt eller stadigvarande vistas i den förstnämnda medlemsstaten, eftersom ett sådant bidrag, som kommer hela familjen till godo oavsett vem av föräldrarna som ansöker om det, kan minska arbetstagarens försörjningsbörda och bidraget således utgör en ”social förmån” för denne i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

Ett sådant bosättningskrav skall anses som indirekt diskriminerande då det till sin natur innebär en risk för att migrerande arbetstagare och deras makar, vilka oftare är bosatta i en annan medlemsstat, påverkas i högre grad än landets egna arbetstagare och följaktligen riskerar att missgynna de förstnämnda.

När det rör sig om en nationell lagstiftning med familjepolitiska mål, enligt vilken vårdnadsbidraget beviljas de personer som har skapat ett verkligt band med det nationella samhället och enligt vilken en betydande insats på den nationella arbetsmarknaden också är en faktor som visar att en person är integrerad i samhället, kan ett par som inte är bosatt inom det nationella territoriet men där den ena maken förvärvsarbetar på heltid i denna stat inte utestängas från rätten till det aktuella vårdnadsbidraget.

(se punkterna 26, 30–33 och 36–38 samt punkt 2 i domslutet)

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 18 juli 2007 (*)

”Gränsarbetare – Förordning (EEG) nr 1612/68 – Hemvist flyttas till en annan medlemsstat – Icke förvärvsarbetande make – Vårdnadsbidrag – Maken beviljas inte vårdnadsbidrag – Social förmån – Bosättningskrav”

I mål C‑212/05,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Bundessozialgericht (Tyskland) genom beslut av den 10 februari 2005, som inkom till domstolen den 17 maj 2005, i målet

Gertraud Hartmann

mot

Freistaat Bayern,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena P. Jann, C.W.A. Timmermans, A. Rosas, K. Lenaerts och P. Kūris samt domarna R. Silva de Lapuerta, K. Schiemann (referent), J. Makarczyk, G. Arestis, A. Borg Barthet, M. Ilešič och L. Bay Larsen,

generaladvokat: L.A. Geelhoed,

justitiesekreterare: handläggaren B. Fülöp,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 juni 2006,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Gertraud Hartmann, genom M. Eppelein, Assessor,

–        Tysklands regering, genom M. Lumma, i egenskap av ombud,

–        Spaniens regering, genom F. Díez Moreno, i egenskap av ombud,

–        Nederländernas regering, genom M. de Mol, i egenskap av ombud,

–        Förenade kungarikets regering, inledningsvis genom C. Jackson, i egenskap av ombud, biträdd av E. Sharpston, QC, därefter av C. Gibbs, i egenskap av ombud, biträdd av T. Ward, barrister,

–        Europeiska gemenskapernas kommission, genom V. Kreuschitz och D. Martin, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 28 september 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33).

2        Begäran har framställts i ett mål mellan Gertraud Hartmann och Freistaat Bayern angående denna delstats beslut att inte bevilja Gertraud Hartmann vårdnadsbidrag för hennes barn.

 Tillämpliga bestämmelser

 De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3        Artikel 7.1 och 7.2 i förordning nr 1612/68 har följande lydelse:

”1. En arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat får inom en annan medlemsstats territorium inte på grund av sin nationalitet behandlas annorlunda än landets egna arbetstagare i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, speciellt vad avser lön, avskedande och, om han eller hon skulle bli arbetslös, återinsättande i arbete eller återanställning.

2. Arbetstagaren skall åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare.”

 Den nationella lagstiftningen

4        I beslutet om hänskjutande anges att det i 1 § första stycket i lag om vårdnadsbidrag och ledighet för vård av barn (Bundeserziehungsgeldgesetz) (nedan kallad BErzGG), i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, föreskrevs att den som är bosatt eller stadigvarande vistas i Tyskland, har ett barn i sitt hushåll som han eller hon är försörjningsskyldig för, personligen ombesörjer omvårdnad och fostran av barnet och inte förvärvsarbetar eller förvärvsarbetar på deltid har rätt till vårdnadsbidrag.

5        I 1 § fjärde stycket BErzGG, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, angavs vidare att unionsmedborgare och gränsarbetare från stater som gränsar till Tyskland har rätt till vårdnadsbidrag, förutsatt att de förvärvsarbetar i Tyskland i mer än ringa omfattning.

6        Enligt 1 § sjunde stycket BErzGG, i dess lydelse av den 12 oktober 2000, har den i en annan medlemsstat boende maken eller makan till en person som arbetar i offentlig tjänst i Tyskland rätt till vårdnadsbidrag. Denna bestämmelse skall emellertid enligt 24 § första stycket BErzGG, i dess lydelse av den 12 oktober 2000, inte tillämpas i fråga om barn som är födda före den 1 januari 2001.

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

7        Gertraud Hartmann är österrikisk medborgare. År 1990 gifte hon sig med en tysk medborgare som före giftermålet bodde i Tyskland. Sedan år 1990 är makarna bosatta i Österrike med sina tre barn, som föddes i mars 1991, maj 1993 respektive september 1997. Gertraud Hartmanns make är statstjänsteman i Tyskland (från år 1986 vid Deutsche Bundespost och därefter från år 1995 vid Deutsche Telekom AG).

8        Genom beslut av den 25 september 1991, i dess lydelse enligt omprövningsbeslut av den 7 januari 1992, och beslut av den 20 september 1993, i dess lydelse enligt omprövningsbeslut av den 26 januari 1994, avslog Freistaat Bayern Gertraud Hartmanns ansökan om vårdnadsbidrag enligt BErzGG, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, för sina två förstfödda barn.

9        Genom beslut av den 10 och den 23 juni 1998, i deras lydelse enligt omprövningsbeslut av den 7 september 1998, meddelades att Gertraud Hartmanns begäran om omprövning inte föranledde någon ändring av Freistaat Bayerns beslut. Hennes ansökan om vårdnadsbidrag för sin yngste sons första levnadsår avslogs likaledes. Beslutet att avslå ansökan om vårdnadsbidrag motiverades med att Gertraud Hartmann inte var bosatt i Tyskland och inte förvärvsarbetade i denna medlemsstat.

10      Sozialgericht München ogillade genom avgörande av den 14 februari 2001 Gertraud Hartmanns överklagande. Hon överklagade därför detta avgörande till Bayerische Landessozialgericht, som likaså ogillade överklagandet genom dom av den 1 juli 2003. Den slog fast att Gertraud Hartmann inte hade rätt till vårdnadsbidrag, eftersom hon inte var bosatt i Tyskland. Hon kunde inte heller beviljas nämnda bidrag med stöd av gemenskapsrätten.

11      Bayerische Landessozialgericht fann att rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6; svensk specialutgåva, område 5, volym 3, s. 13) – vilken i sin tur ändrats genom rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den 30 april 1992 (EGT L 136, s. 28; svensk specialutgåva, område 5, volym 3, s. 151) – (nedan kallad förordning nr 1408/71) inte var tillämplig i det aktuella fallet, eftersom varken Gertraud Hartmann eller hennes make omfattades av förordningens tillämpningsområde. Gertraud Hartmann förvärvsarbetade nämligen inte alls och hennes make, som var statstjänsteman, var inte att anse som en ”anställd” i den mening som avses i bilaga I, punkt I, avsnitt C (”Tyskland”) i förordning nr 1408/71.

12      Den fann vidare att Gertraud Hartmann inte heller kunde grunda någon rätt till vårdnadsbidrag på artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, eftersom förordning nr 1408/71 har företräde framför den förstnämnda förordningen.

13      Gertraud Hartmann överklagade denna dom till Bundessozialgericht.

14      Bundessozialgericht beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1.      Skall en tysk medborgare, som år 1990 flyttade sitt hemvist till Österrike men behöll sin anställning som posttjänsteman i Tyskland och sedan dess har utövat sin yrkesverksamhet som gränsarbetare, anses som en migrerande arbetstagare i den mening som avses i förordning nr 1612/68 under vissa perioder mellan januari 1994 och september 1998?

2.      Om den första frågan besvaras jakande:

Utgör det indirekt diskriminering, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, att inte bevilja tyskt vårdnadsbidrag under den aktuella tiden till den i första frågan nämnda personens icke förvärvsarbetande maka, som är bosatt i Österrike och österrikisk medborgare, på grund av att hon varken var bosatt eller stadigvarande vistades i Tyskland?”

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Den första frågan

15      Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida en medborgare i en medlemsstat, som har flyttat sitt hemvist till en annan medlemsstat men behållit sin anställning i den förstnämnda medlemsstaten och sedan denna tidpunkt utövar sin yrkesverksamhet som gränsarbetare skall anses som en ”migrerande arbetstagare” i den mening som avses i förordning nr 1612/68.

16      Den tyska regeringen, Förenade kungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission har i sina skriftliga yttranden, liksom den nederländska regeringen vid förhandlingen, gjort gällande att det endast är när en person beger sig till en annan medlemsstat i syfte att förvärvsarbeta som vederbörande kan anses göra bruk av rätten till fri rörlighet för arbetstagare. De gemenskapsrättsliga bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare kan inte tillämpas på en sådan person som Gertraud Hartmanns make, som inte har lämnat sin anställning i den medlemsstat i vilken han är medborgare och som endast har flyttat sitt hemvist till den medlemsstat där makan bor.

17      Domstolen finner därvid att detta resonemang skall bedömas mot bakgrund av dom av den 21 februari 2006 i mål C‑152/03, Ritter-Coulais (REG 2006, s. I‑1711). I detta mål prövade domstolen den situation i vilken sökandena i målet vid den nationella domstolen befann sig mot bakgrund av principen om fri rörlighet för arbetstagare i artikel 48 i EG‑fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse). Domstolen erinrade härvidlag i punkterna 31 och 32 i nämnda dom om att alla medborgare i gemenskapens medlemsstater som har använt sig av rätten till fri rörlighet för arbetstagare och som har förvärvsarbetat i en annan medlemsstat än den där de är bosatta omfattas, oavsett bosättningsort och nationalitet, av tillämpningsområdet för nämnda artikel. Sökandena i målet vid den nationella domstolen, som arbetade i en annan medlemsstat än den i vilken de hade sin faktiska bosättning, omfattades följaktligen av tillämpningsområdet för artikel 48 i fördraget.

18      I målet vid den nationella domstolen rör det sig om en person som, sedan han flyttat sitt hemvist, är bosatt i en medlemsstat och förvärvsarbetar i en annan medlemsstat. Att Gertraud Hartmanns make bosatte sig i Österrike av icke yrkesrelaterade skäl motiverar nämligen inte att han inte skall anses som en migrerande arbetstagare. Han erhöll denna ställning i och med att han, efter att ha flyttat sitt hemvist till Österrike, fullt ut utnyttjade sin rätt till fri rörlighet för arbetstagare genom att bege sig till Tyskland för att förvärvsarbeta där.

19      Avseende perioden januari 1994–september 1998 skall följaktligen EG‑fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare, och således förordning nr 1612/68, tillämpas på en sådan gränsarbetare som Gertraud Hartmanns make.

20      Mot bakgrund av det ovanstående skall den första frågan besvaras på följande sätt. En medborgare i en medlemsstat, som arbetar i denna medlemsstat men har flyttat sitt hemvist till en annan medlemsstat och sedan denna tidpunkt utövar sin yrkesverksamhet som gränsarbetare skall anses som en ”migrerande arbetstagare” i den mening som avses i förordning nr 1612/68.

 Den andra frågan

21      Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, under sådana förhållanden som de som föreligger i målet vid den nationella domstolen, utgör hinder mot att en migrerande arbetstagares icke förvärvsarbetande make eller maka, som är bosatt i Österrike och österrikisk medborgare, utestängs från rätten till tyskt vårdnadsbidrag på grund av att hon varken är bosatt eller stadigvarande vistas i Tyskland.

22      Domstolen har redan slagit fast att det tyska vårdnadsbidraget är en social ”förmån” i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 (se dom av den 12 maj 1998 i mål C‑85/96, Martínez Sala, REG 1998, s. I‑2691, punkt 26).

23      Den tyska regeringen och Förenade kungarikets regering har påpekat att det skulle vara orättvist om en gränsarbetare, som har sitt hemvist och arbetsplats i olika medlemsstater, kunde åtnjuta samma sociala förmåner i båda medlemsstaterna och kombinera dem. För att motverka denna risk och med hänsyn till att förordning nr 1612/68 inte innehåller några regler om samordning för att undvika kumulering av förmåner, kan möjligheten att ”exportera” vårdnadsbidraget till den medlemsstat där gränsarbetaren är bosatt uteslutas.

24      Domstolen finner därvid att den omständigheten att Gertraud Hartmanns make är gränsarbetare inte på något vis hindrar honom från att kräva att han skall behandlas lika i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 när det gäller rätten till sociala förmåner. Domstolen har redan slagit fast att gränsarbetare kan åberopa bestämmelserna i artikel 7 i förordning nr 1612/68 på samma sätt som alla andra arbetstagare som avses i denna bestämmelse. Det föreskrivs nämligen uttryckligen i fjärde skälet i nämnda förordning att rätten till fri rörlighet ”utan diskriminering [måste] få åtnjutas av fast anställda, säsongsarbetare och gränsarbetare och av dem som är verksamma i serviceyrkena”, och i artikel 7 i förordningen hänvisas det utan förbehåll till ”arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat” (dom av den 27 november 1997 i mål C‑57/96, Meints, REG 1997, s. I‑6689, punkt 50).

25      Det skall erinras om att det i målet vid den nationella domstolen är Gertraud Hartmann som har ansökt om vårdnadsbidrag. I egenskap av maka till en arbetstagare som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1612/68 kommer hon endast indirekt i åtnjutande av den likabehandling som den migrerande arbetstagaren skall ges enligt artikel 7.2 i nämnda förordning. Rätten till tyskt vårdnadsbidrag kan följaktligen utsträckas till Gertraud Hartmann endast om nämnda bidrag utgör en ”social förmån” för hennes make i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 (se analogt dom av den 26 februari 1992 i mål C‑3/90, Bernini, REG 1992, s. I‑1071, punkt 26).

26      Detta är fallet i förevarande mål. En sådan förmån som det tyska vårdnadsbidraget, som gör det möjligt för en av föräldrarna att ägna sig åt ett litet barns uppfostran genom att täcka familjens utgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 oktober 1996 i de förenade målen C‑245/94 och C‑312/94, Hoever och Zachow, REG 1996, s. I‑4895, punkterna 23–25), kommer hela familjen till godo oavsett vilken av föräldrarna som ansöker om den. Om arbetstagarens make eller maka beviljas ett sådant bidrag kan det nämligen minska arbetstagarens försörjningsbörda, och bidraget utgör således en ”social förmån” för denne i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 (se analogt domen i det ovannämnda målet Bernini, punkt 25).

27      I artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 föreskrivs att en migrerande arbetstagare skall åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare. Eftersom vårdnadsbidraget är en ”social förmån” i den mening som avses i nämnda bestämmelse, borde en migrerande arbetstagare som befinner sig i en sådan situation som Gertraud Hartmanns make, och följaktligen Gertraud Hartmann själv, av de skäl som angetts ovan i punkt 26 kunna beviljas nämnda bidrag på samma sätt som landets egna arbetstagare.

28      Det framgår emellertid av handlingarna i målet att rätten till vårdnadsbidrag enligt den tyska lagstiftningen först och främst är underställd ett krav på att den som ansöker om bidraget är bosatt i Tyskland. Eftersom en sådan lagstiftning kan leda till indirekt diskriminering av arbetstagare som inte är bosatta i Tyskland, vill den nationella domstolen få klarhet i huruvida denna lagstiftning kan vara befogad och huruvida den uppfyller kravet på proportionalitet.

29      Regeln om likabehandling, som stadgas både i artikel 48 i fördraget och i artikel 7 i förordning nr 1612/68, förbjuder inte bara öppen diskriminering på grund av nationalitet, utan all dold diskriminering som, genom tillämpning av andra särskiljningskriterier, i praktiken leder till samma resultat (domen i det ovannämnda målet Meints, punkt 44).

30      Om det inte finns sakliga skäl för en bestämmelse i nationell rätt eller om den inte står i proportion till det eftersträvade syftet, skall den anses som indirekt diskriminerande, då den till sin natur innebär en risk för att migrerande arbetstagare påverkas i högre grad än landets egna arbetstagare och följaktligen riskerar att missgynna de förstnämnda (domen i det ovannämnda målet Meints, punkt 45).

31      Detta är fallet med ett sådant bosättningskrav som det som förekommer i målet vid den nationella domstolen. Såsom den domstolen har uppgett uppfylls naturligtvis ett sådant krav lättare av tyska arbetstagare och deras makar, vilka oftast är bosatta i Tyskland, än av arbetstagare från andra medlemsstater och deras makar, vilka oftare är bosatta i en annan medlemsstat (se analogt dom av den 8 juni 1999 i mål C‑337/97, Meeusen, REG 1999, s. I‑3289, punkterna 23 och 24).

32      Enligt de uppgifter som den nationella domstolen har lämnat utgör det tyska vårdnadsbidraget ett av den nationella familjepolitikens instrument för att höja födelsetalen i landet. Det främsta syftet med nämnda bidrag är att göra det möjligt för föräldrarna att själva ta hand om sina barn genom att avstå från förvärvsarbete eller genom att förvärvsarbeta i mindre utsträckning för att i stället ägna sig åt vården av sina barn under deras första levnadsår.

33      Den tyska regeringen har vidare anfört att vårdnadsbidraget beviljas för att gynna de personer som, genom sitt val av hemvist, har skapat ett verkligt band med det tyska samhället. Mot denna bakgrund är det motiverat att föreskriva ett sådant bosättningskrav som det som föreligger i målet vid den nationella domstolen.

34      Oberoende av frågan huruvida en nationell lagstiftning som uteslutande grundar sig på bosättningskriteriet skulle kunna vara motiverad med hänsyn till de mål som eftersträvas med den tyska lagstiftningen, konstaterar domstolen att den tyska lagstiftaren, enligt vad den nationella domstolen har uppgett, inte har föreskrivit en undantagslös tillämpning av bosättningskravet för beviljande av vårdnadsbidrag, utan medgett undantag som gör det möjligt även för gränsarbetare att erhålla nämnda bidrag.

35      Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att enligt 1 § fjärde stycket BErzGG, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, har gränsarbetare som förvärvsarbetar i Tyskland men som är bosatta i en annan medlemsstat rätt till tyskt vårdnadsbidrag, om de förvärvsarbetar i mer än ringa omfattning.

36      Enligt den nationella lagstiftning som var i kraft i Tyskland vid tiden för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen ansågs en persons hemvist inte som den enda anknytningen till den berörda medlemsstaten, utan en betydande insats på den tyska arbetsmarknaden var också en faktor som visade att en person är integrerad i samhället i nämnda medlemsstat.

37      Ett par som, i likhet med makarna Hartmann, inte är bosatt i Tyskland men där den ena maken förvärvsarbetar på heltid i denna stat kan under dessa omständigheter inte utestängas från rätten till det vårdnadsbidrag som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen.

38      Mot bakgrund av det ovanstående skall den andra frågan besvaras på följande sätt. Under sådana förhållanden som de som föreligger i målet vid den nationella domstolen utgör artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 hinder mot att en i en medlemsstat förvärvsarbetande migrerande arbetstagares icke förvärvsarbetande make eller maka, som är bosatt i en annan medlemsstat, utestängs från rätten till en social förmån med sådana särdrag som det tyska vårdnadsbidraget på grund av att vederbörande varken är bosatt eller stadigvarande vistas i den förstnämnda medlemsstaten.

 Rättegångskostnader

39      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

1)      En medborgare i en medlemsstat, som arbetar i denna medlemsstat men har flyttat sitt hemvist till en annan medlemsstat och sedan denna tidpunkt utövar sin yrkesverksamhet som gränsarbetare skall anses som en ”migrerande arbetstagare” i den mening som avses i rådets förordning nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen.

2)      Under sådana förhållanden som de som föreligger i målet vid den nationella domstolen utgör artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 hinder mot att en i en medlemsstat förvärvsarbetande migrerande arbetstagares icke förvärvsarbetande make eller maka, som är bosatt i en annan medlemsstat, utestängs från rätten till en social förmån med sådana särdrag som det tyska vårdnadsbidraget på grund av att vederbörande varken är bosatt eller stadigvarande vistas i den förstnämnda medlemsstaten.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: tyska.