Mål C-199/05

Europeiska gemenskapen

mot

État belge

(begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Bruxelles)

”Protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier – Artikel 3 – Indirekta skatter – Nationella domstolsavgöranden – Registreringsavgift”

Förslag till avgörande av generaladvokat C. Stix-Hackl föredraget den 27 april 2006 

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 26 oktober 2006 

Sammanfattning av domen

1.     Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier – Gemenskapernas skatteimmunitet

(Protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, artikel 3 tredje stycket)

2.     Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier – Gemenskapernas skatteimmunitet

(Protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, artikel 3 andra stycket)

1.     En sådan avgift som den registreringsavgift som skall erläggas efter en nationell domstols meddelande av en dom genom vilken en av parterna åläggs att erlägga ett penningbelopp eller det fastställda värdet på värdepapper utgör inte betalning för allmännyttiga tjänster, i den mening som avses i artikel 3 tredje stycket i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, enligt vilken ingen befrielse skall beviljas för sådana skatter och avgifter som utgör betalning för allmännyttiga tjänster.

(se punkt 29 samt punkt 1 i domslutet)

2.     Artikel 3 andra stycket i Protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, enligt vilken de indirekta skatter och avgifter som ingår i priset när gemenskaperna för tjänstebruk gör betydande inköp skall efterskänkas eller betalas tillbaka, skall tolkas så, att den inte är tillämplig på en sådan avgift som den registreringsavgift som skall erläggas efter en nationell domstols meddelande av en dom genom vilken en av parterna åläggs att erlägga ett penningbelopp eller det fastställda värdet på värdepapper.

(se punkt 44 samt punkt 2 i domslutet)

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 26 oktober 2006 (*)

”Protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier – Artikel 3 – Indirekta skatter – Nationella domstolsavgöranden – Registreringsavgift”

I mål C-199/05,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Cour d’appel de Bruxelles (Belgien), genom beslut av den 28 april 2005 som inkom till domstolen den 9 maj 2005, i målet

Europeiska gemenskapen

mot

État belge,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena P. Jann och A. Rosas samt domarna R. Schintgen, P. Kūris, E. Juhász (referent), J. Klučka, K. Schiemann, J. Makarczyk, U. Lõhmus och E. Levits,

generaladvokat: C. Stix-Hackl,

justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 22 februari 2006,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–       Belgiens regering, genom E. Dominkovits och M. Wimmer, båda i egenskap av ombud,

–       Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av A. Cingolo, avvocato dello Stato,

–       Europeiska unionens råd, genom A. Vitro, i egenskap av ombud,

–       Europeiska gemenskapernas kommission, genom J.-F. Pasquier och I. Martínez del Peral, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 27 april 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 andra och tredje styckena i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, som ursprungligen bifogades Fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna, undertecknat den 8 april 1965, och som därefter med stöd av Amsterdamfördraget bifogades EG-fördraget (nedan kallat protokollet).

2       Begäran har framställts i ett mål mellan Europeiska gemenskapen, företrädd av Europeiska gemenskapernas kommission, och État belge (nedan kallad belgiska staten), beträffande uttaget av en registreringsavgift som skall erläggas efter en nationell domstols meddelande av en dom genom vilken en av parterna åläggs att erlägga ett penningbelopp eller det fastställda värdet på värdepapper (nedan kallad registreringsavgiften).

 Tillämpliga bestämmelser

 Gemenskapslagstiftningen

3       Enligt artikel 28 första stycket i Fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna och senare, efter Amsterdamfördragets ikraftträdande, enligt artikel 291 EG, skall gemenskapen, på de villkor som anges i protokollet, inom medlemsstaternas territorier åtnjuta den immunitet och de privilegier som krävs för att den skall kunna fullgöra sin uppgift.

4       Följande anges i artikel 3 i protokollet:

”Gemenskaperna, deras tillgångar och övrig egendom skall vara befriad från alla direkta skatter.

Medlemsstaternas regeringar skall i alla de fall där så är möjligt vidta lämpliga åtgärder för att efterskänka eller betala tillbaka summan av de indirekta skatter och avgifter som ingår i priset på lös eller fast egendom när gemenskaperna för tjänstebruk gör betydande inköp i vilka denna typ av skatter och avgifter inkluderas i priset. Dessa bestämmelser får dock inte tillämpas på ett sådant sätt att konkurrensen inom gemenskaperna snedvrids.

Ingen befrielse skall beviljas för sådana skatter och avgifter som utgör betalning för allmännyttiga tjänster.”

 Den nationella lagstiftningen

5       Artikel 35 tredje stycket i belgiska lagen om registrerings-, intecknings- och kansliavgifter (code des droits d’enregistrement, d’hypothèque et de greffe belge) har följande lydelse:

”Skyldigheten att betala den avgift som tas ut till följd av att en domstol meddelar en dom genom vilken en av parterna åläggs att erlägga ett penningbelopp eller det fastställda värdet på värdepapper, eller genom vilken utdelning fastställs, åligger:

1.      var och en av svarandena, i förhållande till det belopp som åläggandet eller fastställandet gentemot denne avser, eller svarandena solidariskt, om dessa enligt domen är solidariskt ansvariga,

2.      kärandena, i förhållande till det belopp för vilket deras yrkanden om åläggande eller fastställande har bifallits, under förutsättning att de inte åläggs att betala mer än hälften av det penningbelopp eller det fastställda värdet på de värdepapper som var och en av dem erhåller som betalning.

…

Avgiften och, i förekommande fall, böterna skall erläggas inom en månad från den dag då den enhet som tar ut registreringsavgiften avsände betalningsavin med rekommenderad postförsändelse.”

6       I artikel 142 i nämnda lag föreskrivs följande:

”Avgiften fastställs till 3 procent för domar som har meddelats inom alla typer av rättsområden och genom vilka en av parterna definitivt, provisoriskt, i första hand, i andra hand eller på vissa villkor åläggs att erlägga ett penningbelopp eller det fastställda värdet på värdepapper, inklusive domar om utdelning avseende desamma.

När en av parterna åläggs att erlägga ett penningbelopp eller det fastställda värdet på värdepapper beräknas avgiften på det sammanlagda värdet av de penningbelopp och de värdepapper som en och samma person skall erlägga, med bortseende från de räntor vars belopp inte har fastställts av domstolen och rättegångskostnader. Om det gäller utdelning beräknas avgiften på det totala belopp som har utbetalats till borgenärerna.”

7       Artikel 150 i samma lag har följande lydelse:

”För att säkerställa uppbörden av avgifter och eventuellt av de böter som kan tas ut enligt förevarande avsnitt, har staten getts en förmånsrätt till de belopp och det fastställda värdet på värdepapper som domen om åläggande eller utdelning avser.

De avgifter och böter som avses i första stycket har företräde framför samtliga fordringar som innehas av dem som gynnas av domen om åläggande eller fastställande.”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

8       En tvist avseende fullgörandet av ett avtal som hade ingåtts mellan kommissionen och aktiebolaget MCFE år 1993 anhängiggjordes vid Tribunal de première instance de Bruxelles (nedan kallad Tribunal). Denna domstol förpliktade genom dom av den 25 januari 1994 kommissionen att till MCFE erlägga ett provisoriskt belopp uppgående till 10 845 935 BEF, eller 269 589 ecu, jämte ränta och rättegångskostnader.

9       Uppbördsenheten vid nionde registreringsbyrån i Bryssel förelade den 14 juni 1994 kommissionen att erlägga 325 470 BEF i registreringsavgift i enlighet med ovannämnda dom. Den 2 augusti 1995 förelade den belgiska registreringsmyndigheten (nedan kallad myndigheten) kommissionen att erlägga det ovannämnda beloppet inom femton dagar, jämte dröjsmålsränta, lagstadgad ränta och ersättning för kostnader.

10     Den 15 januari 1996 förelade uppbördsenheten vid nionde registreringsbyrån i Bryssel kommissionen att erlägga ett belopp på totalt 363 470 BEF före den 25 januari 1996 och fastställde föreläggandet i ett utslag mot kommissionen.

11     Genom en rekommenderad försändelse av den 19 januari 1996 meddelade kommissionen myndigheten genom sin advokat att den var befriad från registreringsavgiften liksom från alla indirekta skatter enligt artikel 3 i protokollet. Myndigheten svarade den 25 januari 1996 att avgifterna i fråga inte skulle betraktas som en skatt på konsumtionsvaror, utan som betalning för en tjänst som har tillhandahållits av rättsväsendet.

12     Genom en skrivelse av den 28 april 1997 underrättades kommissionens advokat om att myndighetens inställning hade bekräftats genom ett ministerbeslut av den 18 april 1997.

13     Den 15 juli 1997 överklagade kommissionen utslaget av den 15 januari 1996, och belgiska staten kallades till förhandling vid Tribunal de première instance de Bruxelles i ett mål om upphävande av utslaget i fråga.

14     Tribunal de première instance de Bruxelles fann att kommissionens överklagande kunde prövas i sak men ogillade det genom dom av den 6 juni 2001. Tribunal ansåg att den registreringsavgift som kommissionen hade ålagts att betala inte utgjorde betalning för allmännyttiga tjänster, i enlighet med artikel 3 tredje stycket i protokollet, eftersom det rör sig om en skatt som syftar till att täcka de offentliga myndigheternas allmänna utgifter. Däremot fann Tribunal att dessa avgifter inte ingick i priset för de tjänster som aktiebolaget MCFE hade tillhandahållit, utan härrörde från den dom genom vilken kommissionen ålades att erlägga betalning. Det saknades således skäl att bevilja undantag från skattskyldigheten enligt kommissionens yrkande. Dessutom ansåg Tribunal att det saknades anledning att begära ett förhandsavgörande från EG-domstolen, eftersom det ”inte förelåg något rimligt tvivel” om att denna avgift inte omfattades av undantaget i artikel 3 andra stycket i protokollet.

15     Kommissionen överklagade denna dom till Cour d’appel de Bruxelles den 14 september 2001.

16     Cour d’appel de Bruxelles konstaterade att när det gäller fördrag och internationella traktat måste även det som framgår tydligt bli föremål för en tolkning, och att det inte ankommer på en nationell domstol att tolka protokollet. Cour d’appel de Bruxelles förklarade därför målet vilande och ställde följande tolkningsfrågor till EG-domstolen:

”1)      Skall artikel 3 andra stycket i protokollet … enligt vilken medlemsstaternas regeringar skall vidta lämpliga åtgärder för att efterskänka eller betala tillbaka summan av indirekta skatter och avgifter som ingår i priset på egendom, tolkas så, att den är tillämplig på en proportionell avgift som tas ut för domar som meddelas inom alla typer av rättsområden och genom vilken en av parterna åläggs att erlägga ett penningbelopp eller det fastställda värdet på värdepapper?

2)      Skall artikel 3 tredje stycket i protokollet … i vilken det föreskrivs att ingen befrielse skall beviljas för betalning för allmännyttiga tjänster, tolkas så, att den avgift som tas ut av den part som har tappat målet och som har ålagts att erlägga ett visst penningbelopp efter det att målet har avslutats utgör betalning för allmännyttiga tjänster?”

 Prövning av tolkningsfrågorna

17     Det skall inledningsvis konstateras att den hänskjutande domstolen vid redogörelsen för bakgrunden till tvisten uppgav att Tribunal de première instance de Bruxelles ansåg att den registreringsavgift som var i fråga i målet vid den nationella domstolen utgör en indirekt skatt, vilket parterna inte bestred i de nationella målen. Den hänskjutande domstolen konstaterade själv att ”Europeiska gemenskapen och belgiska staten tvistar om tolkningen av artikel 3 andra och tredje styckena i Protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier”. Varken den belgiska eller den italienska regeringen, och inte heller kommissionen, har ifrågasatt denna kvalificering i sina yttranden till domstolen. Det är således mot denna bakgrund som domstolen kommer att undersöka de frågor som har ställts till den angående tolkningen av bestämmelserna i artikel 3 andra och tredje styckena i protokollet.

 Den andra frågan

18     Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga, som domstolen skall undersöka i första hand, för att få klarhet i huruvida en sådan avgift som registreringsavgiften utgör betalning för allmännyttiga tjänster, i den mening som avses i artikel 3 tredje stycket i protokollet, för vilken ingen befrielse föreskrivs.

19     Den belgiska regeringen, som stöds av den italienska regeringen på denna punkt, har gjort gällande att registreringsavgiften utgör en indirekt skatt som motsvarar ett vederlag för en viss allmännyttig tjänst, eftersom avgiftens syfte är att utgöra en ersättning för den tjänst som den belgiska domstolen har tillhandahållit. Detta synsätt kommer också till uttryck i belgisk rättspraxis och doktrin. Avgiften kan också, med vissa begränsningar, utkrävas av en kärande vars yrkanden har bifallits genom domen, vilket visar att tjänsten i fråga har tillhandahållits båda parter och att betalningen för denna står i proportion till hur stort belopp tvisten rör.

20     Kommissionen har å sin sida hävdat att för att ett uttag av en avgift skall kunna betraktas som en betalning för en allmännyttig tjänst måste det visas att det föreligger en direkt och proportionell koppling mellan betalningen för en sådan tjänst och den tjänst som har erhållits. I det förevarande fallet saknas en sådan koppling, eftersom ett komplicerat mål kan leda till en låg registreringsavgift, medan ett enkelt mål kan leda till en ansenlig avgift. I enlighet med budgetprinciperna universalitetsprincipen och principen att inte anslå särskilda budgetmedel, hänförs intäkterna av avgifterna i fråga till statens allmänna budget och de finansierar inte särskilt rättsväsendet.

21     Såsom domstolen redan har slagit fast innehåller artikel 3 i protokollet ett uttryckligt erkännande av distinktionen mellan en skatt avsedd att täcka statens allmänna utgifter och en avgift som utgör vederlag för en bestämd tjänst. Domstolen har preciserat att själva begreppet vederlag för en bestämd tjänst förutsätter att denna tjänst tillhandahålls eller åtminstone kan tillhandahållas dem som betalar avgiften (dom av den 28 mars 1996 i mål C-191/94, AGF Belgium, REG 1996, s. I-1859, punkterna 25 och 26).

22     Om det antas att detta är det avgörande kriteriet vid fastställandet av den i punkten ovan nämnda distinktionen, konstaterar domstolen att det är föga troligt att kriteriet är uppfyllt i det förevarande fallet, eftersom den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen kan tas ut av personer som på intet sätt har vänt sig till domstolen i den berörda medlemsstaten eller som inte ens har haft för avsikt att göra det. Trots att den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen innehåller en möjlighet att utkräva registreringsavgiften från såväl svaranden som käranden, är det i praktiken, såsom den belgiska regeringen har påpekat, i princip alltid den tappande parten som först åläggs att betala avgiften.

23     Dessutom, såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 27–30 i förslaget till avgörande, är kriteriet att det skall röra sig om ett vederlag för en bestämd tjänst inte det enda som är av avgörande betydelse i det förevarande fallet.

24     Det framgår nämligen av domstolens fasta rättspraxis från ett område inom gemenskapsrätten som innehåller ett begrepp liknande det som är i fråga i det förevarande fallet, nämligen begreppet ”avgifter av vederlagskaraktär” i rådets direktiv 69/335/EEG av den 17 juli 1969 om indirekta skatter på kapitalanskaffning (EGT L 249, s. 25), att en avgift vars storlek ökar direkt och utan begränsningar i förhållande till det nominella belopp på vilket avgiften tillämpas på grund av sin beskaffenhet inte kan anses utgöra en avgift av vederlagskaraktär för en tillhandahållen tjänst. Avgiftens storlek har i ett sådant fall i allmänhet inget samband med de verkliga kostnader som myndigheten har haft för förfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2000 i mål C-19/99, Modelo, REG 2000, s. I-7213, punkt 33, och av den 21 juni 2001 i mål C-206/99, SONAE, REG 2001, s. I-4679, punkt 34).

25     Det framgår av nämnda rättspraxis att kvalificeringen av en avgift som betalning för en allmännyttig tjänst förutsätter att det föreligger en direkt och proportionell koppling mellan den reella kostnaden för tjänsten och den avgift som mottagaren har erlagt, det vill säga ett samband mellan det pris som den sistnämnda har betalat som vederlag för en bestämd tjänst och den konkreta kostnad som myndigheten har haft för att tillhandahålla tjänsten.

26     Kravet på en direkt och proportionell koppling mellan den tillhandahållna tjänsten och den erlagda betalningen, som kan tillämpas även på artikel 3 tredje stycket i protokollet, är inte uppfyllt i det förevarande fallet.

27     Det är nämligen utrett att storleken på den registreringsavgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen ökar direkt och utan begränsningar i förhållande till det belopp som den dom som meddelas av den behöriga nationella domstolen avser, utan hänsyn till den reella kostnaden för den tjänst som domstolen har tillhandahållit. Kravet på samband mellan det erlagda beloppet och den tillhandahållna tjänsten är således inte uppfyllt. Den omständigheten att registreringsavgiften endast tas ut för det fall att talan bifalls, trots att den reella kostnaden för den tjänst som domstolen har tillhandahållit rimligen är densamma om talan ogillas, bekräftar för övrigt att denna avgift inte syftar till att täcka den reella kostnaden för tjänsten.

28     Såsom Tribunal de première instance de Bruxelles konstaterade utgör avgiften dessutom en skatt som syftar till att täcka de offentliga myndigheternas allmänna utgifter. De avgifter som har erlagts används således inte direkt för att finansiera rättsväsendet.

29     Den andra frågan skall således besvaras med att en sådan avgift som registreringsavgiften inte utgör betalning för allmännyttiga tjänster i den mening som avses i artikel 3 tredje stycket i protokollet.

 Den första frågan

30     Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3 andra stycket i protokollet skall tolkas så, att den är tillämplig på en sådan avgift som registreringsavgiften.

31     För att besvara denna fråga skall det framhållas att medan artikel 3 första stycket i protokollet innehåller en ovillkorlig och allmän bestämmelse om att gemenskaperna liksom deras tillgångar och övrig egendom skall vara undantagna från all direkt beskattning på nationell nivå, är den skatteimmunitet som föreskrivs i artikel 3 andra stycket däremot inte obegränsad. I den sistnämnda bestämmelsen anges att de indirekta skatter och avgifter som ingår i priset på egendom som gemenskaperna köper för tjänstebruk, under vissa tydligt angivna villkor, skall efterskänkas eller betalas tillbaka. Domstolen har tolkat artikel 3 andra stycket i protokollet som att den är tillämplig på köp av allehanda slag, inbegripet avtal om tillhandahållande av tjänster, som är nödvändiga för att gemenskaperna skall kunna utföra sina uppgifter (se domen i det ovannämnda målet AGF Belgium, punkt 36).

32     Det mest betydelsefulla av de villkor som räknas upp i artikel 3 andra stycket i protokollet, och vilket lyfts fram på två ställen i denna bestämmelse, är att avgifterna och de indirekta skatterna måste ingå i priset på de varor eller tjänster som gemenskaperna tecknar avtal om.

33     Den belgiska regeringen, som har yttrat sig i denna fråga i andra hand, har med stöd av den italienska regeringen gjort gällande att den registreringsavgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte kan anses ingå i köpeskillingen för varor eller tjänster, eftersom det rör sig om en avgift som tas ut efter ett domstolsavgörande och inte med anledning av förvärvet av varor eller tjänster. Dessutom framgår det av lydelsen i artikel 3 andra stycket i protokollet att undantaget endast gäller för förvärv av varor och tjänster och inte kan tillämpas på varje typ av handling eller situation. I det förevarande fallet avser avgiften i fråga en dom genom vilken en part åläggs att uppfylla sina avtalsenliga skyldigheter.

34     Kommissionen har däremot gjort gällande att den behöriga nationella domstolens ingripande i en sådan tvist som den i målet vid den nationella domstolen var nödvändigt inom ramen för fullgörandet av det avtal om tillhandahållande av tjänster som kommissionen hade ingått vid utövandet av sina uppgifter. Den dom som meddelades av den hänskjutande domstolen hade således sitt ursprung i avtalsförhållandet mellan parterna, vilket betyder att den registreringsavgift som är knuten till domen ingår i priset i det avtalade priset. Denna tolkning tar hänsyn till syftet med artikel 3 i protokollet.

35     Domstolen delar inte denna syn på saken.

36     Domstolen vill först framhålla att vid undersökningen och fastställandet av den natur och den effekt som nationella avgifter – såsom den registreringsavgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen – har, skall utgångspunkten inte bara vara hur dessa tillämpas i förhållande till gemenskapen, utan det är deras allmänna tillämpningsområde som skall beaktas, det vill säga hur de tillämpas i förhållande till samtliga fysiska och juridiska personer som, faktiskt eller potentiellt, är eller kan bli parter i ett mål vid en domstol i den berörda medlemsstaten. De mål i vilka gemenskapen deltar som part vid en nationell domstol utgör endast en obetydlig andel av det totala antalet mål som leder till uttag av sådana avgifter.

37     Av handlingarna i målet framgår att denna avgift skall betalas i samtliga fall då ett rättsförhållande mellan fysiska eller juridiska personer ger upphov till att en talan väcks och detta leder till en dom genom vilken en part åläggs att erlägga ett visst penningbelopp. Det rör sig således inte bara om avtalsförhållanden utan också om utomobligatoriska förhållanden av allehanda slag, i vilka det inte kan vara fråga om att inkludera det penningbelopp som domen avser i köpeskillingen för en vara eller en tjänst.

38     Vidare påpekar domstolen att för att indirekta skatter skall kunna anses ingå i priset när gemenskapen ingår ett köp, i den mening som avses i artikel 3 andra stycket i protokollet, krävs det att dessa skatter är förutsebara och att deras belopp kan beräknas i förväg med en viss precision, så att de nationella myndigheterna kan efterskänka eller återbetala beloppet på begäran av gemenskapsinstitutionerna.

39     Fullgörandet av ett avtal ger dock inte systematiskt upphov till meningsskiljaktigheter mellan parterna, och sannolikheten för att en sådan skall uppstå kan i vilket fall som helst inte uppskattas vid tidpunkten för avtalets ingående. Dessutom råder ovisshet om vad sådana eventuella meningsskiljaktigheter kommer att röra och hur omfattande de kommer att vara. Det är inte nödvändigt att ta hjälp av domstol för att komma till rätta med meningsskiljaktigheterna. En uppgörelse utan inblandning av domstol utgör en annan möjlig lösning. Slutligen är utgången av ett eventuellt mål lika oviss, liksom det råder osäkerhet kring vilket belopp domstolen kommer att ålägga den ena av parterna att betala. Under dessa förhållanden kan det avtalade priset inte anses inkludera ett sådant framtida, osäkert och oprecist element – i form av en indirekt skatt som skall återbetalas – som den registreringsavgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.

40     Kommissionen har med hänvisning till punkt 23 i generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i det ovannämnda målet AGF Belgium framfört argumentet att den berörda medlemsstaten genom att ta ut en sådan registreringsavgift får en obefogad fördel genom att avleda medel till den nationella statskassan vilka tillförts gemenskapernas budget såsom bidrag. Inte heller detta argument kan godtas. Bortsett från den omständigheten, vilket har påpekats ovan i punkt 36, att de nationella mål där gemenskapen är en av parterna endast utgör en ringa procentandel av det totala antalet domstolsförfaranden som leder till erläggande av en sådan avgift, kan gemenskapen inte anses vara den systematiskt tappande parten i dessa mål, och målens antal, föremål och omfattning är inte kända i förväg.

41     För övrigt finns det, med hänsyn till den situation som har gett upphov till tvisten i målet vid den nationella domstolen, ingenting som tvingar kommissionen att ordna sina avtalsförhållanden på ett sådant sätt att de nationella domstolarna i en och samma medlemsstat systematiskt är behöriga att avgöra de mål som kommissionen är part i.

42     För det tredje, vad gäller argumentet att artikel 3 andra stycket i protokollet skall tolkas mot bakgrund av syftet med artikeln, erinrar domstolen om att den skatteimmunitet som krävs för att gemenskapen skall kunna fullgöra sin uppgift och som gemenskapen åtnjuter med stöd av artikel 291 EG beviljas ”på de villkor som anges i protokollet”. En tolkning mot bakgrund av sammanhanget och syftet får inte leda till att bestämmelsens klara och precisa lydelse blir helt betydelselös (se, för ett liknande resonemang, vad beträffar Europeiska centralbankens immunitet och privilegier, dom av den 8 december 2005 i mål C-220/03, ECB mot Tyskland, REG 2005, s. I-10595, punkt 31).

43     Det kan medges att undantaget från skyldigheten att erlägga registreringsavgift i målet vid den nationella domstolen utgör en ekonomisk fördel för gemenskapen. Domstolen konstaterar dock att kommissionen i vilket fall som helst inte har anfört någon övertygande omständighet som visar att betalningen av avgiften kan skada gemenskapens oberoende ställning och hindra den från att fungera väl.

44     Med hänsyn till det ovan anförda skall den första frågan besvaras med att artikel 3 andra stycket i protokollet skall tolkas så att den inte är tillämplig på en sådan avgift som registreringsavgiften.

 Rättegångskostnader

45     Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen följande:

1)      En sådan avgift som den registreringsavgift som skall erläggas efter en nationell domstols meddelande av en dom genom vilken en av parterna åläggs att erlägga ett penningbelopp eller det fastställda värdet på värdepapper utgör inte betalning för allmännyttiga tjänster, i den mening som avses i artikel 3 tredje stycket i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier.

2)      Artikel 3 andra stycket i protokollet skall tolkas så, att den inte är tillämplig på en sådan avgift som den registreringsavgift som skall erläggas efter en nationell domstols meddelande av en dom genom vilken en av parterna åläggs att erlägga ett penningbelopp eller det fastställda värdet på värdepapper.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: franska.